NJA 1991 s. 283
När överrätt nedsatt gåvoskatt skall frågan om återbetalning av anståndsränta enligt 55 § 2 mom lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt prövas i samma ordning som gäller för skatteåterbetalningen.
HD
LSt:n i Norrbottens län skattlade genom beslut d 8 aug 1983 en gåva till H-E.W.. Därvid fastställde LSt:n gåvoskatten till 139 800 kr och bestämde ränta på detta belopp enligt 52 § 1 mom 2 st lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL) till 42 056 kr. I ett ytterligare beslut samma dag medgav LSt:n med stöd av 55 § AGL H-E.W. rätt att fullgöra betalningen av det sammanlagda beloppet 181 856 kr i enlighet med en tioårig amorteringsplan.
HovR:n för Övre Norrland, dit H-E.W. klagade över det första beslutet, lämnade i beslut d 19 juni 1984 hans besvär utan bifall. H-E.W. fullföljde talan till HD, som genom beslut d 27 aug 1986 med ändring av HovR:ns beslut fastställde gåvoskatten till 21 988 kr och räntan till 6 613 kr (1986 C 77).
När HD:s beslut meddelades hade H-E.W. betalat 72 746 kr i amorteringar på beloppet 181 856 kr, dvs 44 145 kr för mycket. Han hade också erlagt 51 303 kr i s k anståndsränta enligt 55 § 2 mom AGL. Efter beslut av LSt:n d 8 sept 1986 återbetalades skillnadsbeloppet 44 145 kr men däremot ingen anståndsränta. På det återbetalade beloppet utgick ränta enligt 61 a § AGL, s k restitutionsränta, med 3 737 kr.
I en skrift, som kom in till HD d 27 nov 1990, anförde H-E.W. att skatteförvaltningen uppgett sig vara förhindrad att återbetala anståndsränta till honom, eftersom HD:s beslut inte uttryckligen angav att så skulle ske, samt rekommenderat honom att vända sig till HD för ett tillrättaläggande.
HD avgjorde ärendet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Ingrid Olsson, föreslog i betänkande följande beslut: H-E.W:s skrift får uppfattas som en framställning om att HD skall förklara honom berättigad att återfå vad han betalat i anståndsränta enligt 55 § 2 mom AGL.
Genom HD:s beslut d 27 aug 1986 ändrades de belopp som legat till grund för beräkningen av anståndsräntan enligt 55 § 2 mom AGL. En sådan ändring skall, utan att HD har förordnat därom, föranleda att skattemyndigheten på eget initiativ gör en ny beräkning av anståndsräntan och återbetalar vad som erlagts för mycket (sistnämnda lagrum jämfört med 52 § 1 mom 4 st AGL; jfr även vad som enligt 61 § 1 st samma lag gäller om skatten). Det ankommer alltså inte på HD att pröva H-E.W:s anspråk på återbetalning.
HD avvisar H-E.W:s framställning.
HD (JustR:n Knutsson, Solerud, Nyström, Svensson och Lambe, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.