NJA 1991 s. 383
Analogisk tillämpning av 6 kap 3 § JB har ansetts tillåten när konkursförvaltare säljer fastighet under hand.
TR:n
Konkursförvaltaren i AB Astacus' konkurs försålde en konkursboet tillhörig fastighet för 1 300 000 kr. I hyresintäkter hade fastigheten inbringat 27 000 kr. Efter avdrag för förvaltarens arvode återstod 1 322 000 kr härrörande från fastigheten att utdela. Försäkringsaktiebolaget Atlantica innehade pantbrev i fastigheten om 300 000 kr med bästa förmånsrätt och Första Sparbanken innehade pantbrev om 900 000 kr inom 1 200 000 kr.
I utdelningsförslag d 14 dec 1987 föreslog förvaltaren att av de 1 322 000 kr som härrörde från fastigheten skulle utdelning med förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrättslagen ske till Lerums vägförening med 500 kr 50 öre samt med förmånsrätt enligt 6 § 2 förmånsrättslagen till Atlantica och Första Sparbanken med 363 750 kr respektive 957 749 kr 50 öre. När det gällde utdelningen till Atlantica och Första Sparbanken tillämpade förvaltaren analogt bestämmelserna i 6 kap 3 § JB.
Staten, som i konkursen med allmän förmånsrätt bevakat fordringar för skatter m m, anmälde vid Göteborgs TR klander mot utdelningsförslaget och yrkade, att utdelningen till Atlantica och Första Sparbanken skulle minskas med 63 750 kr respektive 57 749 kr 50 öre, eller sammanlagt 121 499 kr 50 öre, och att detta belopp i stället skulle utdelas till staten för dess fordran.
Som grund för sitt yrkande anförde staten genom riksskatteverket: Bestämmelserna i 6 kap 3 § JB riktar sig till myndighet. Något stöd för konkursförvaltare att analogivis tillämpa dessa bestämmelser föreligger inte. Denne kan därför inte till pantbrevsborgenärer utdela högre belopp än som svarar mot pantbrevsbeloppen. Vid sådant förhållande skall det belopp som överstiger pantbrevens belopp, eller 121 499 kr 50 öre, utdelas till staten som bäst prioriterad borgenär med allmän förmånsrätt.
Atlantica och Första Sparbanken bestred yrkandet och anförde som grund för sina bestridanden att bestämmelserna i 6 kap 3 § JB var analogt tillämpliga vid utdelning av den köpeskilling konkursförvaltaren erhållit efter försäljning av en konkursboet tillhörig fastighet.
Domskäl
TR:n (tingsfiskalen Månsson) anförde i beslut d 26 april 1988:
Skäl. När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastighet har borgenär enligt 6 kap 3 § JB utöver pantbrevets belopp rätt till ett närmare angivet tillägg. För det fall förvaltaren valt att sälja fastigheten på exekutiv auktion skulle bestämmelserna i 6 kap 3 § JB vara direkt tillämpliga och Atlantica och Första Sparbanken således haft rätt till utdelning utöver pantbrevens belopp inom ramen för tillägget.
Enligt 70 § KL i dess lydelse före d 1 jan 1988 kan, såsom i förevarande fall, konkursförvaltare försälja fastighet under hand. Sådan underhandsförsäljning förutsätter i regel att förvaltaren hör särskilt berörda borgenärer. Med särskilt berörda borgenärer avses sådana borgenärer vars ställning påverkas av den aktuella frågan. Atlantica och Första Sparbanken har uppgivit, att villkoret för en underhandsförsäljning var att de erhöll utdelning ur fastigheten enligt samma regler som skulle ha gällt vid en exekutiv försäljning. I målet är ostridigt att den utdelning härrörande från medel ur fastigheten som Atlantica och Första Sparbanken tillerkänts i utdelningsförslaget inte går utöver vad de skulle erhållit enligt bestämmelserna i 6 kap 3 § JB. Staten har inte påstått att en högre köpeskilling skulle ha erhållits vid en exekutiv försäljning av fastigheten. Statens ställning kan därför inte anses ha påverkats av att fastigheten försålts under hand. Något hinder för förvaltaren att under angivna förhållanden analogt tillämpa reglerna i 6 kap 3 § JB kan enligt TR:ns mening inte föreligga.
På grund av det anförda finner TR:n förvaltarens förslag till utdelning till Atlantica och Första Sparbanken riktigt. Statens klandertalan skall därför lämnas utan bifall.
TR:ns beslut. Statens klandertalan lämnas utan bifall.
Staten anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
Atlantica och Första Sparbanken bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Lindquist och Wesström, referent, samt adj led Skarhed) lämnade i beslut d 5 okt 1989 besvären utan bifall.
HD
Staten genom riksskatteverket (ombud jur kand G.S.) anförde besvär och yrkade bifall till sin klandertalan.
Atlantica (ombud jur kand P.B.) och Första Sparbanken (ombud bankjuristen L.S.) bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, Revsekr Wendel, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Regeln om tillägg i 6 kap 3 § JB skall enligt lagtexten tillämpas när en myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastigheten, Då en konkursförvaltare säljer i boet ingående fast egendom underhand - liksom vid all annan frivillig försäljning - blir emellertid fördelningen av influtna medel beroende av en överenskommelse mellan berörda borgenärer (jfr pantbrevsutredningens betänkande SOU 1982:57 s 175). Riksskatteverket har såsom berörd borgenär inte samtyckt till att Atlantica och Första Sparbanken erhåller utdelning utöver pantbrevens belopp genom ianspråktagande av tillägget. Vid sådant förhållande har konkursförvaltaren ej ägt utdela ifrågavarande medel på föreslaget sätt.
Atlantica och Första Sparbanken har i andra hand gjort gällande att det i förevarande fall ej rört sig om utdelning utan om inlösen av panthavarnas fordringar, i följd varav utdelningsförslaget skulle återförvisas till konkursförvaltaren för upprättande av nytt förslag. Riksskatteverket har bestritt invändningen. Såväl Atlantica som Första Sparbanken har bevakat sin fordring i konkursen. Av utredningen framgår att fastigheten realiserats genom konkursförvaltarens försorg, varvid köpeskillingen bokförts som inkomst i boet, samt att pantbrevsinnehavarnas uppbärande av köpeskillingen vid likvidavräkningen av konkursförvaltaren angetts vara s k förskottslyftning enligt 143 § KL (1921:225). Under föreliggande omständigheter gäller reglerna om utdelning beträffande köpeskillingens disponerande.
Riksskatteverkets klandertalan skall följaktligen vinna bifall. Konkursförvaltaren bör vidta de ändringar i utdelningsförslaget som föranleds härav.
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förklarar HD att utdelningsbeloppen till Försäkringsaktiebolaget Atlantica och Första Sparbanken skall minskas med 63 750 kr respektive 57 749 kr 50 öre, eller sammanlagt 121 499 kr 50 öre samt att riksskatteverket är berättigat att njuta ytterligare utdelning i konkursen för sistnämnda belopp med allmän förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen (1970:979).
Utdelningsförslaget återförvisas till konkursförvaltaren för vidtagande av de ändringar i förslaget som föranleds av denna prövning.
HD (JustR:n Vängby, Rydin, Magnusson, Lind, referent, och Lars Å Beckman) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Enligt 6 kap 3 § JB har borgenär som har säkerhet i pantbrev i fastighet rätt att, om hans fordran överstiger pantbrevets grundbelopp, få tilldelning inte bara för det beloppet utan också för ett tillägg till grundbeloppet. Såsom också följer av paragrafens lydelse tar bestämmelserna sikte på situationer när en fastighet har sålts exekutivt och exekutionsmyndigheten har att fördela de belopp som influtit vid försäljningen.
I det nu aktuella fallet har någon exekutiv försäljning med tillämpning av UB:s regler inte ägt rum. Konkursförvaltaren har i stället sålt fastigheten under hand i annan ordning. En sådan underhandsförsäljning påverkar inte pantbrevshavarnas rätt enligt meddelade inteckningar. Detsamma gäller när en utmätt fastighet säljs exekutivt under hand (se 12 kap 57-61 §§ UB). För denna senare situation har förutsatts att frågan om övertagande av lån, för vilka pantbrev ställts som säkerhet, skall ordnas på samma sätt som brukar tillämpas vid normala, frivilliga försäljningar (SOU 1968:64 s 96 f och 185 ff, prop 1971:20 s 187 ff och s 549, Walin m fl, Utsökningsbalken, 2 uppl, s 347 ff och 453 ff).
En underhandsförsäljning av en fastighet, som ingår i ett konkursbo, är enklare att genomföra och ger inte sällan ett bättre ekonomiskt resultat än om fastigheten säljs vid en exekutiv auktion. Det är därför angeläget att förfarandet med underhandsförsäljning verkligen kan utnyttjas i det praktiska livet.
För att en underhandsförsäljning i praktiken skall kunna genomföras, måste pantbrevshavarna kunna räkna med att få täckning för sina fordringar inom den ram som anges i 6 kap 3 § JB; annars skulle underhandsförsäljningen kunna innebära oacceptabla förluster för dem. Det förutsätter att konkursförvaltaren kan disponera över köpeskillingen så, att pantbrevshavarnas intressen i sammanhanget tillgodoses. Om avsikten är att köparen skall överta betalningsansvaret för pantbrevshavarnas fordringar, bör förvaltaren kunna medverka till det. En sådan medverkan kan sägas innefatta, att förvaltaren låter pantbrevshavare få ett slags utdelning för sina fordringar, nämligen genom att dessa borgenärer får fordringarna mot konkursgäldenären utbytta mot fordringar gentemot köparen säkerställda genom pantbrev. Detta är i sak den ordning som förutsätts i 12 kap 58 § UB.
Den av konkursförvaltaren i det aktuella fallet valda metoden med att låta pantbrevshavarna få betalt ur köpeskillingen via reglerna om förskottslyftning och utdelning i konkurs ger från konkursgäldenärens och övriga borgenärers synpunkt samma ekonomiska resultat som om förvaltaren i stället hade valt den nyss beskrivna metoden med att låta köparen överta betalningsansvaret för motsvarande belopp. I båda fallen kan det sägas vara fråga om en analogisk tillämpning av 6 kap 3 § JB.
Det hittills anförda visar att starka praktiska skäl talar för att man i samband med underhandsförsäljning av fastigheter, som ingår i konkursbo, tillåter en analogisk tillämpning av 6 kap 3 § JB. Annars skulle nämligen underhandsförsäljning i praktiken inte kunna förekomma. Att så skulle bli fallet har bekräftats i ett yttrande som har getts in i målet av Konkursförvaltarkollegiernas förening, vilken enligt uppgift organiserar landets samtliga konkursförvaltare. En analogisk tillämpning bör alltså anses tillåten.
Om en konkursförvaltare överväger att genomföra en underhandsförsäljning på det sätt som ägt rum i detta fall skall han först höra särskilt berörda borgenärer, om det ej finns hinder mot det, och även gäldenären, om det lämpligen kan ske (51 a § 1921 års KL). Till berörda borgenärer bör då räknas inte bara pantbrevshavare (jfr Welamson, Konkursrätt s 382 ff samt NJA 1972 s 633) utan även andra borgenärer som i förmånsrättshänseende står efter pantbrevshavarna och vilkas rätt kan beröras av vilken försäljningsform som väljs (se prop 1978/79:105 s 273 f). Om det därvid visar sig att efterstående borgenärers rätt inte kommer att påverkas negativt jämfört med vad som skulle inträffa vid en exekutiv försäljning av fastigheten, bör inte hänsynen till efterstående borgenärers rätt lägga något hinder i vägen för att en underhandsförsäljning genomförs enligt någon av de förut beskrivna metoderna.
I det aktuella fallet har konkursförvaltaren träffat en överenskommelse om underhandsförsäljning med de båda pantbrevsborgenärerna men ej med staten som i egenskap av skatteborgenär står närmast efter pantbrevsborgenärerna i förmånsrättshänseende. Staten har emellertid inte gjort gällande att köpeskillingen skulle ha blivit högre om fastigheten hade sålts exekutivt. Efter en exekutiv försäljning skulle staten inte ha tilldelats mer än vad som anges i det klandrade utdelningsförslaget.
Vid nu anförda förhållanden skall besvären lämnas utan bifall.
Domslut
HD:s avgörande. Besvären lämnas utan bifall.