NJA 1991 s. 456

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Rabe) anförde i dom d 30 april 1991:

Domskäl. Till utveckling av sin talan har åklagaren anfört. Bilen tillverkades i Tyskland 1987 och exporterades i maj samma år till USA där den registrerades i juni. Den stöldanmäldes i New York 1988 och infördes till Polen d 23 juli 1988 omkring en månad efter stölden. Bilen registrerades första gången i Polen d 4 okt 1988. Den 2 febr 1989 köpte E.S. bilen av Z.S.. E.S. registrerades d 4 april 1989 som ägare. När E.S. några dagar senare vid inresa till Sverige tullbehandlade bilen gjorde han anspråk på flyttsakstullfrihet för den och presenterade ett registreringsbevis enligt vilket bilen registrerats d 4 okt 1987. Handlingen utvisade inte att E.S. ägt och brukat bilen under minst ett år före införandet till Sverige, varför han anmodades att med andra handlingar styrka detta förhållande. Han återvände till Polen där han genom att manipulera någon tjänsteman vid trafiksäkerhetsverket i Gdansk anskaffade bl a ett intyg enligt vilket han skulle ha köpt bilen d 4 okt 1987. E.S. lät med registreringsbeviset och intyget d 24 april 1989 åter tullbehandla bilen och erhöll då begärd flyttsakstullfrihet. Någon månad senare mottog polisen i Solna ett tips om att bilen insmugglats i landet. En förundersökning inleddes och bilen togs i beslag i aug 1989 varjämte E.S. delgavs misstanke om häleri. E.S. återvände till Polen och inledde d 15 sept en process mot Z.S. med yrkande om fastställelse att han av denne i god tro förvärvat bilen d 4 okt 1987. Han erhöll d 18 sept en tredskodom med yrkat innehåll, som vann laga kraft d 4 okt 1989. E.S. åberopade domen inför polis och åklagarmyndighet i Solna, som lade ner förundersökningen och hävde beslaget. E.S. förde ut bilen ur Sverige. Han blev d 11 okt 1990 dömd för varusmuggling på grund av att han vid införseln av bilen vilselett tullmyndigheten om förutsättningarna för flyttsakstullfrihet.

Åklagaren har åberopat den skriftliga bevisning - - - samt vittnesförhör med tullinspektören S.J. och chefsåklagaren S.L. samt vittnesmål av K.Z. sådant det antecknats i TR:ns dom d 11 okt 1990.

E.S. har åberopat fyra dokument, ett bevis att han d 4 okt 1987 blivit registrerad som ägare, ett intyg d 17 april 1989 från trafiksäkerhetsverket i Gdansk av samma innebörd utfärdat av K.Z., ett intyg d 3 okt 1989 från en bilverkstad i Sopot att E.S. lämnat bilen för service i mars och oktober 1988 samt tredskodomen.

E.S. har berättat. Den person som anmält bilen stulen i USA var själv misstänkt för förskingringsbedrägeri. Om det åberopade tullexpedieringsbeviset d 25 juli 1988 har E.S. sagt att i Polen skulle han kunna skaffa tio sådana handlingar. När E.S. kom till Polen i sept 1989 för att skaffa bevis för sitt förvärv, fick han rådet att stämma Z.S. till rätten. Det gjorde han med hjälp av advokat och åberopade intyget från trafiksäkerhetsverket. E.S. fick kallelse till huvudförhandling i målet per post. Han visste inte hur Z.S:s namnteckning kommit på delgivningsbeviset. Z.S. bodde 36 mil från Gdansk.

Genom S.J. vittnesmål är styrkt att intyget om service på bilen i mars och oktober 1988 utfärdades helt på E.S:s direktiv och uppdrag, av en person som inte var anställd på verkstaden då och som inte hade någon dokumentation att stödja sig på.

S.L. har vittnat om att innehållet i tredskodomen blev helt avgörande vid prövningen av brottsmisstankarna mot E.S..

TR:n anser att åklagaren genom amerikanska verkstadsfakturor från januari och mars 1988 och anmälan om stöld d 26 juni 1988 visat att bilen, som exporterats som ny till USA, funnits där till åtminstone sistnämnda dag. Tullexpedieringsbeviset och vittnesmålet av K.Z. utvisar med tillräcklig grad av säkerhet att bilen inte införts i Polen före juli 1988. TR:n finner genom hennes vittnesmål utrett att E.S. förvärvade bilen först d 2 febr 1989.

Av E.S:s egen berättelse framgår att han är ansvarig för att tidpunkten för hans förvärv av bilen i den åberopade tredskodomen felaktigt angetts till d 4 okt 1987. Det är ställt utom allt tvivel att E.S. när han fick besked att beslaget hävts, insett att beslutet grundades på det osanna innehållet i tredskodomen.

På grund av det anförda skall åtalet bifallas.

Gärningen är att bedöma som åklagaren påstått. Straffvärdet är högt. Annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.

Domslut

Domslut. TR:n dömde E.S. enligt 15 kap 11 § BrB för brukande av osann urkund till fängelse 6 mån.

I beslag tagna handlingar förklarades förverkade.

Domskäl

Domskäl. Utredningen i HovR:n är väsentligen densamma som vid TR:n. E.S. har sålunda hörts på nytt. Tullinspektören S.J. och chefsåklagaren S.L:s vittnesutsagor har förebragts genom uppspelning av den fonetiska upptagningen vid TR:n. HovR:n har dessutom tagit del av den redan vid TR:n åberopade skriftliga bevisningen.

HovR:n finner, lika med TR:n och på de av TR:n anförda skälen, att E.S. har gjort sig skyldig till brukande av osann urkund på sätt åklagaren påstått.

- - -

Domslut

Domslut. HovR:n fastställde, med tillämpning jämväl av 34 kap 1 § 1 st 2 och 3 § 2 st BrB, TR:ns dom.

E.S. (offentlig försvarare jur kand L.W.) sökte revision och yrkade i första hand ogillande av åtalet och i andra hand straffnedsättning.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Jerry Ruijsenaars).

Domskäl

Domskäl. Genom dom d 18 sept 1989 fastställde distriktsdomstolen i Gdansk på talan av E.S. att denne d 4 okt 1987 hade köpt en viss bil av märke BMW från en man vid namn Z.S.. Under påstående att detta köp ägt rum först d 2 febr 1989 har riksåklagaren gjort gällande att E.S. genom att inför svensk myndighet åberopa den polska domen gjort sig skyldig till brukande av osann urkund i strid med 15 kap 11 § 2 st BrB.

I dom d 11 okt 1990 med anledning av åtal mot E.S. för grov varusmuggling fann Stockholms TR det styrkt att E.S. inte, som han påstått, förvärvat bilen d 4 okt 1987 utan först d 2 febr 1989. Till samma slutsats har TR:n och HovR:n kommit i nu förevarande mål. HD finner inte skäl att bedöma sakförhållandena på annat sätt.

En förutsättning för att E.S. skall kunna fällas till ansvar i detta mål är emellertid att den polska domen kan anses utgöra en osann urkund eller, med andra ord, en urkund som innehåller en osann uppgift.

Vid bedömningen av denna fråga måste beaktas att en dom i tvistemål inte, utom såvitt angår rent processuella förhållanden, kan ses som bevis om något visst sakförhållande utan fastmera är avsedd att reglera ett mellanhavande mellan parterna. De uttalanden om faktiska omständigheter som en dom innehåller är därför i hög grad beroende av hur parterna utfört sin talan i målet. Domstolen har sålunda som regel att besluta inom ramen för de yrkanden som framställts, de invändningar eller medgivanden som gjorts och den bevisning som förebragts, och även andra formella regler kan få betydelse för vilka sakförhållanden som skall läggas till grund för avgörandet. De processuella reglerna kan alltså i vissa fall leda till att en dom grundas på konstateranden om sakförhållanden som inte svarar mot verkligheten. Det kan naturligtvis också hända att domstolen i sin bevisvärdering kommer fram till en oriktig uppfattning om de faktiska förhållandena i målet. I ingen av dessa situationer kan det dock i princip vara berättigat att betrakta domen, på grund av uttalanden i domskälen eller domslutet, som en osann urkund. Den ger ju inte uttryck för mer än vad domstolen inom ramen för sin på olika sätt begränsade prövning menat sig kunna konstatera i målet.

I förevarande fall var det svaranden Z.S:s utevaro som fick domstolen i Gdansk att utan någon egentlig sakprövning meddela en tredskodom som innefattade bifall till E.S:s yrkande. Denna dom måste, liksom andra domstolsavgöranden, bedömas mot bakgrund av de omständigheter under vilka den tillkommit och de förfaranderegler som varit tillämpliga. Enbart det förhållandet att domen innehåller ett fastställande av att E.S. förvärvat bilen d 4 okt 1987 medan förvärvet i verkligheten ägt rum vid annan tidpunkt medför därför inte att domen skall anses utgöra en sådan osann urkund som avses i 15 kap 11 § 2 st BrB.

Det kan visserligen anses klarlagt att den talan E.S. förde vid den polska domstolen syftade till att framskaffa ett dokument varmed han skulle kunna vilseleda svensk myndighet. Inte heller detta förhållande kan dock medföra att domen skall ses som en osann urkund.

Med hänsyn till det anförda skall åtalet mot E.S. för brukande av osann urkund

samt förverkandeyrkandet

ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet

och förverkandeyrkandet.