NJA 1991 s. 580

(Jfr 1984 s 721)

Makarna P-J. och M.S. äger fastigheten Norrberga Västergård 1:105, makarna R. och B.L. Norrberga Västergård 1:104, makarna G. och I.L. Norrberga Västergård 1:102 och makarna X. och B.E. Norrberga Västergård 1:113. I det följande benämns dessa fastighetsägare gemensamt sökandena. Fastigheterna ligger i Sturefors, ett samhälle med ca 2 200 invånare i Stångåns dalgång ca 13 km söder om Linköpings centrum. Bebyggelsen består till övervägande del av småhus. Sökandenas fastigheter är sedan mitten av 1970-talet bebyggda med enfamiljsvillor med källare. Fastigheterna ingår i verksamhetsområdet för Tekniska Verken i Linköping AB:s allmänna va-anläggning och är anslutna till denna såvitt avser ren-, spill- och dagvatten. Takvatten, dränering och spygatt i utvändig källartrappa är för fastigheterna kopplat till bolagets dagvattenledningar, vilka tillsammans med spillvattenledningarna är utförda i ett duplikatsystem. På makarna S:s fastighet är dock takvattnet kopplat till spillvattenledningarna. Dagvattennätet är projekterat också med hänsyn till planerad utbyggnad inom området.

Sommaren 1988 utgjordes dagvattennätet i Sturefors huvudsakligen av två huvudledningar som löper parallellt i öst-västlig riktning från samhällets centrum i väster till utloppet i ett dike öster om samhället. Till den norra huvudledningen som löper längs Norrbergavägen ansluter en grenledning från bl a Hjortronvägen som ligger i samhällets östra del. Till grenledningen från Hjortronvägen är sökandenas fastigheter anslutna.

I samband med regnväder i trakten drabbades sökandenas fastigheter d 19 juli 1988 och makarna R. och B.L:s fastighet även d 15 i samma månad av översvämningsskador till följd av att dagvatten från bolagets ledningsnät via servisledningarna och spygattet invid källartrappan trängde in genom källardörrarna och in i källarna. X.E. gör gällande att det vid förstnämnda tillfälle också kan ha trängt in spillvatten via en brunn i duschutrymmet i hans källare, där fukt kommit in under golvmattan och orsakat viss skada.

Sökandena väckte talan mot Tekniska Verken i Linköping AB (bolaget) vid statens va-nämnd och yrkade att va-nämnden måtte fastställa att bolaget var skyldigt att ersätta dem deras skador till följd av översvämningarna d 15 och 19 juli 1988.

Va-nämnden (fd rådmannen Qviström, ordf, samt ledamöterna Rengholt, Wåström, Ekberg, Sävestrand och Hultberg) anförde i beslut d 22 dec 1989: Sökandena har som grund för sin talan anfört: Bolagets dagvattennät tillgodosåg vid översvämningstillfällena inte skäliga anspråk på säkerhet. Nätet var underdimensionerat. Det framgår bl a av att översvämning skett två gånger på kort tid i makarna R. och B.L:s fastighet. Även om dagvattensystemet var, som bolaget påstår, dimensionerat efter s k ettårsregn, är detta inte tillräckligt. Det skulle nämligen innebära att de har anledning att räkna med översvämning vart tredje eller fjärde år.

X.E. har som grund för skadeståndsskyldigheten även hänvisat till den spillvatteninträngning som enligt hans förmenande kan ha ägt rum på hans fastighet.

Bolaget har bestritt bifall till sökandenas talan under uppgift att bolaget inte har åsidosatt någon skyldigbet enligt va-lagen. Bolaget, som vitsordat att översvämningar genom dagvatteninträngning skett på tider och sätt som sökandena påstått, har invänt att det allmänna ledningsnätet varit dimensionerat enligt gällande regler för den här typen av område och att det varit fråga om extrema nederbördsmängder d 15 och 19 juli 1988. Bolaget har bestritt att det vid sistnämnda tillfälle förekommit någon dämning i den allmänna spillvattenledningen på det aktuella avsnittet. Fuktförekomsten under golvmattan i duschutrymmet kan enligt bolaget mycket väl förklaras av uppträngande dagvatten.

Parternas utveckling av talan. Sökandena har anfört: Översvämningarna d 19 juli började vid 9-tiden. Vid 10-tiden upphörde vatteninströmningen via spygattet. Alla sökandena utom makarna E var hemma. Översvämningarna föregicks inte av något regn som kan ha mättat marken. Det är svårt att ha någon uppfattning om regnets intensitet. De beräkningar som bolaget låtit göra av regnmängder i området utgår även från ett senare regn klockan 12-14, som inte kan ha haft någon betydelse för översvämningarna vid Hjortronvägen. Enligt kommunen var dagvattennätet dimensionerat för ett ettårsregn. Det är orimligt att en fastighetsägare skall vara beredd på översvämning så ofta som detta kan innebära. Detta särskilt med tanke på att tomterna enligt kommunen bara fick bebyggas med källarhus, trots uttryckliga önskemål om att få bygga källarlöst. Som jämförelse kan nämnas att likvärdiga bebyggelseområden i Norrköpings och Finspångs kommuner har ledningsnäten dimensionerade efter tvåårsregn. Under alla förhållanden ifrågasätts om inte ledningarna är utförda med för knappa marginaler med hänsyn till den bebyggelse som finns i dag i området. Med den bebyggelse som fanns vid 70-talets slut i Sturefors var dimensioneringen troligen riktig men med den utbyggnad som sedan skett av enfamiljshus, hyreshus, servicehem, affärscentrum, gator, cykelvägar, gångbanor och övriga hårdgjorda ytor är ledningsnätet i det drabbade området underdimensionerat. En korrekt tillämpning av anvisningarna i VAV P 28 leder till en dimensionering av dagvattennätet efter tvåårsregn. I anvisningarna står nämligen bl a "På grund av svårigheterna att ekonomiskt värdera olägenheter av sanitär och annan art, som uppstår vid översvämningar, bör ledningsdimensionering ej utföras med alltför knappa marginaler". I samband med översvämningarna konstaterades även ett ledningsbrott på den norra huvudledningen nära samhällets centrum. Ledningsbrottet kan ha påverkat flödet i den punkt där huvudledningen ansluter till grenledningen från Hjortronvägen. Därmed kan systemet i Hjortronvägen ha påverkats negativt. Från denna punkt och en sträcka nedströms ryms för övrigt bara hälften av tillflödet uppströms från ledningen i Hjortronvägen och från ledningen i Norrbergavägen. Bolaget har efter de aktuella översvämningarna anlagt ett bräddavlopp i ledningen utanför makarna R. och B.L:s fastighet. Detta talar för att även bolaget ansåg ledningsnätet inte vara tillfredsställande. Makarna E:s fastighet, Norrberga Västergård 1:113, drabbades som enda fastighet på sin del av gatan trots att grannfastigheternas ledningsanslutningar ligger lägre. Eventuellt kan detta bero på en dimensionsförändring på ledningarna utanför denna fastighet eller möjligen även på att Norrberga Västergård 1:306, som avstyckats från 1:307, 1985 inkopplats på ledningsnätet. Makarna R. och B.L. har tillagt: Deras fastighet drabbades av översvämning vid två tillfällen år 1985. Bolaget byggde då om dagvattenutloppet från området för att förhindra ett upprepande. Trots detta har nu två nya översvämningar inträffat under 1988. Efter ihållande regn natten mellan d 14 och 15 juli trängde vatten in i källaren vid 4-tiden på morgonen. Skadorna begränsades dock till rummet närmast källardörren. Vid översvämningen d 19 juli samma år blev skadorna betydligt allvarligare. Vattnet stod då som mest ca 60-70 cm högt utanför källardörren, men genom räddningsarbete där hela familjen deltog lyckades nivån inne i källaren begränsas till 5-10 cm. Hela källarplanet blev dock vattenfyllt och alla golv och väggar måste rivas ut. Samtliga fyra översvämningar har gått till på så sätt att brunnen utanför källartrappan svämmat över i samband med regn och att vatten sedan via springorna i källardörren trängt in i källaren. Det är orimligt att någon skall behöva acceptera fyra översvämningar under en så kort period som tre år.

Bolaget har anfört: Det aktuella området har vid dimensioneringen av dagvattennätet betraktats som ett "ej instängt område utom citybebyggelse". Det innebär att nätet enligt anvisningarna i VAV P 28 skall dimensioneras för att klara regn med återkomsttid på ett år. Vid översvämningstillfällena hade nätet också en sådan kapacitet. Beräkningarna har utgått från att ca 25 procent av området utgörs av hårdgjorda ytor. Hänsyn har därvid tagits till all mark som för närvarande är ansluten till dagvattennätet. Utbyggnaden av planområdet har skett successivt. Belastningen på dagvattennätet har därför varit mindre i början av utbyggnadsprocessen än i slutet. Eftersom nätet dock hela tiden har klarat av det dimensionerande regnet, måste avloppsanläggningen anses ha uppfyllt skäliga anspråk på säkerhet. I den mån det av sökandena berörda ledningsbrottet kan ha haft någon betydelse i sammanhanget, torde det snarare ha varit en avlastning än en belastning för området vid Hjortronvägen. Det provisoriska bräddavlopp som sökandena nämnt installerades efter översvämningarna därför att bolaget på ett snabbt sätt ville öka säkerhetsmarginalerna till undvikande av översvämningar vid ett nytt kraftigt regn. Att inte grannfastigheterna till makarna E:s fastighet, som har högre liggande källargolv drabbats, beror på trycklinjens lutning på sträckan nedströms makarna E:s fastighet. Bolaget hävdar vidare att det dagen för översvämningarna d 19 juli 1988 föll ett för orten onormalt intensivt regn. Denna uppfattning grundas dels på dygnsnederbördsvärden från SMHI:s mätare, dels på data från en registrerande mätare vid Berggårdens vattenverk i Linköping. SMHI har mätare bl a i Malmslätt och Bjärka- Säby, båda belägna ca 1,5-2 mil från Sturefors. Berggården är beläget 14 km nordväst om Sturefors. Inga nederbördsuppgifter finns således direkt från Sturefors. Data från SMHI-mätarna visar emellertid att ett ovanligt kraftigt regn passerat det aktuella området i Östergötland. Vid Berggården registrerades tre regn, kl 08.00-10.30, kl 12-14 och kl 15.30-17.00. Mätarna vid Malmslätt och Bjärka-Säby, belägna på motsatta sidor om Sturefors, redovisar 24-timmars regn med återkomsttider av ca 100 månader respektive 70 månader. Detta är den största dygnsnederbörd som registrerats vid Malmslätt under perioden 1977-1988. Vid Bjärka-Säby är det den näst största dygnsnederbörden under samma tidsperiod. 12-timmars nederbörden mellan kl 07 och kl 19 vid Malmslätt hade en återkomsttid av 90 månader. Registreringarna från Berggården visar att nederbörden inte varit jämnt fördelad över det aktuella dygnet utan regnmängderna har fallit i samband med några intensiva skurar. Även om data från Berggården inte är helt representativa för Sturefors visar de ändå att det inträffat regnintensiteter för korta varaktigheter med återkomsttider längre än de återkomsttider som är dimensionerande för dagvattensystem i ett område som Sturefors. Det är högst sannolikt att liknande regnskurar inträffat i Sturefors det aktuella dygnet. Dessa slutsatser stöds även av att översvämningar inträffat samma dag på flera platser i Linköpings tätort och i andra tätorter runt Linköping. Även d 15 juli inträffade översvämningar i flera delar av kommunen, bl a i makarna R. och B.L:s fastighet, till följd av kraftiga regnväder. Den bedömda återkomsttiden för dessa regn har registrerats till mellan 27 och 58 månader för dygnsnederbörden. För 12-timmars nederbörden vid Berggården, Malmslätt och Bjärka-Säby är den respektive 65, 43 och 38 månader. Bolaget finner inte anledning att närmare precisera vilka slags regn som fallit utan nöjer sig med konstaterandet att utredningen i målet visar att det vid båda tillfällena d 15 och 19 juli varit fråga om betydligt kraftigare regn än ettårsregn. Som nämnts ledde dessa regn till flera översvämningar i Linköpingsområdet. Vid Hjortronvägen skedde dock uppdämning endast av dagvattensystemet. Någon uppdämning i spillvattensystemet har således inte konstaterats. Sommaren 1985 drabbades makarna R. och B.L:s fastighet av översvämning. Orsaken åtgärdades emellertid genom en ombyggnad av ledningen på sträckan närmast utloppet i diket vid banvallen. Samtidigt rensades diket nedströms. Några andra uppgifter om översvämning i området har inte inkommit till bolaget före de nu aktuella översvämningarna sommaren 1988.

Utredning. Bolaget har åberopat en av bolagets ledningsnätschef B.G.L. d 15 nov 1988 verkställd utredning angående ifrågavarande källaröversvämningar samt en av VIAK AB d 13 okt 1988 gjord undersökning avseende inträffade regn under juli 1988.

Vidare har bolaget påkallat förhör inför va-nämnden med B.G.L. för att visa att dagvattenledningarna dimensionerats helt efter gällande anvisningar och med teknologie doktorn V.A., VIAK AB, till styrkande av att det varit fråga om extrema nederbördsmängder. Dessa har uppgett bla följande.

B.G.L.: Bebyggelsen i Sturefors består till övervägande del av småhus som byggts ut efter 1970. Ledningsnätet anpassades till all den bebyggelse som planerades enligt den dispositionsplan som fanns för området. Dagvattensystemet byggdes för ettårsregn, eller sk reducerat tvåårsregn, vilket innebär en avbördningsförmåga på 90 liter per sekund och hektar. Efter översvämningarna har lednigsnätet som gäller de översvämningsdrabbade fastigheterna kontrollerat genom avvägning av källargolvshöjder, okulär besiktning av brunnar diken, TV-undersökningar av spill- och dagvattenledningarna samt kontrollberäkning med dels den s k rationella metoden, dels också med Mouse beräkningsmodell. Utredningen visar att ledningsnätet med båda beräkningsmetoderna klarar ett ettårsregn. Vid beräkningarna har även tagits hänsyn till belastningen på den punkt där ledningen från Hjortronvägen ansluter till det norra ledningsystemet. Ledningen från Hjortronvägen är en 450 mm-ledning och huvudledningen före anslutningen är en 950 mm-ledning. Efter anslutningen övergår de gemensamt i en 1 000 mm-ledning. Det ledningsbrott som sökandena omnämnt på den norra huvudledningen innebar att vatten rann över till det södra ledningsystemet och ledningsbrottet borde därmed ha avlastat systemet på Hjortronvägen. Tilläggas kan att en i samband med översvämningarna d 19 juli 1988 gjord okulärbesiktning av spillvattenbrunnarna inte visade några spår av uppdämning i spillvattennätet. Vad gäller makarna R. och B.L:s fastighet ligger deras källargolv enligt profilritningen lägre än de övrigas, vilket förklarar att just denna fastighet men inte de övriga drabbades av översvämning d 15 juli. Översvämningarna som 1985 drabbade makarna L berodde på defekter i ledningssystemet som senare åtgärdats. Ett bräddavlopp anlades för att ytterligare öka kapaciteten på ledningnätet.

V.A.: Den 19 juli rörde sig ett lågtryck över södra Sverige från nordost till sydväst. Dygnsnederbörden mellan klockan 08-20 har registrerats av SMHI. Det regnade vid tre tillfällen, nämligen kl 08-10.30, kl 12-14 och kl 15.30-17. Nederbördsmängdena varierar mellan 28 och 64 mm. Återkomsttiderna varierar mellan 27 månader för varaktigheten 5 minuter och 140 månader för varaktigheten 120 minuter. För varaktigheten 12 timmar är återkomsttiden ca 200 månader. Nederbördsmängderna har lokalt säkert varierat avsevärt och det kan vara riktigt som sökandena påstått att det enda regnet som drabbade Sturefors föll mellan kl 9-10. Det är emellertid högst sannolikt att det regn som föll över Sturefors denna dag svarar mot ett årsregn med över ett års återkomstid. Detta gäller även d 15 juli då ett kraftigt regn inträffade mellan 3-7 på morgonen. Återkomsttiden för detta regn varierar mellan 27 och 58 månader för dygnsnederbörden. För 12-timmarsnederbörden har återkomsttiden beräknats till mellan 65 och 43 månader.

Skäl. Vad först gäller frågan om spillvatten kan ha trängt upp i makarna E:s hus, framgår av B.G.L:s uppgifter att någon uppdämning i spillvattensystemet på det aktuella avsnittet inte kunnat iakttas vid en i samband med dagvattenöversvämningen företagen kontroll av spillvattenbrunnarna i området. Med hänsyn härtill och då inte heller utredningen i övrigt ger anledning anta att någon spillvattenuppträngning har skett, finner va-nämnden bolaget inte kunna åläggas skadeståndsskyldighet på denna grund.

Det är däremot ostridigt i målet att det allmänna dagvattensystemet inte har förmått avbörda tillrinnande vattenmängder vid ifrågavarande tillfällen, att därav föranledd uppdämning i ledningarna medfört att dagvatten bakvägen tryckts upp genom spygattet nere i fastigheternas utvändiga källartrappa och att vattnet därefter via otätheter i källardörren strömmat in i fastigheternas källare och orsakat skada.

Enligt 12 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall allmän va-anläggning vara försedd med de anordningar som krävs för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. I fråga om avloppsanläggning innebär detta bl a krav på sådant utförande att den under normalt förekommande betingelser avleder tillrinnande vattenmängder på åsyftat sätt utan risk för inflöde i va- installation som behörigen kopplats till anläggningen. Om skada uppkommer till följd av att anläggningen inte uppfyller dessa krav, kan enligt 29 § lagen huvudmannen för anläggningen förpliktas ersätta skadan oberoende av om något vållande ligger huvudmannen till last eller ej. Dock torde såväl av nyssnämnda lag som av allmänna rättsgrundsatser följa att skadeståndsansvar vanligen utesluts vid extraordinära naturhändelser, såsom exempelvis ett för orten onormalt intensivt regn eller andra exceptionella vattenflöden.

Bolaget har hävdat att ledningsnätet dimensionerats i enlighet med utfärdade anvisningar av Svenska Vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) och att dessa anvisningar - VAV P 28 - innebär att nätet i förevarande fall inte behöver ha större kapacitet än att det skall kunna avbörda ett regn med en återkomsttid av ett år. Bolaget anser att anläggningen därmed uppfyller lagens säkerhetskrav. På grund härav och då översvämningarna orsakats av regn som i vart fall varit kraftigare än det för vilket anläggningen dimensionerats anser bolaget att skadeståndsskyldighet inte föreligger.

Sökandena har invänt att en dimensionering av anläggningen för ett sk ettårsregn innebär att anläggningen inte kan anses ha tillräcklig kapacitet. De har vidare ifrågasatt vilka regnmängder som påverkat ledningssystemet vid översvämningstillfällena.

I rättsfallet NJA 1984 s 721 uttalade sig HD om VAV:s anvisningar på följande sätt: "Det torde vara närmast ofrånkomligt att huvudmännen för allmänna va-anläggningar utgår från vissa allmänna normer när det gäller att beräkna avloppsledningarnas dimensioner. De nyss berörda anvisningarna synes ha fått en vidsträckt praktisk användning, och det har inte i målet framkommit några omständigheter som ger anledning att ifrågasätta deras lämplighet. Det får därför godtas att anvisningarna läggs till grund vid avgörandet av om en va-anläggning tillgodoser skäliga anspråk på säkerhet. Har en avloppsledning dimensionerats i enlighet med vad som anges i anvisningarna, bör alltså lagens krav på denna punkt anses uppfyllda, såvida det inte i det särskilda fallet föreligger någon utredning som föranleder en annan bedömning."

Genom vad som har upplysts om det aktuella området finner va-nämnden till en början utrett att området inte ligger inom någon citybebyggelse och att avrinningen därifrån kan ske med självfall. Det innebär att området i och för sig är av sådant slag att ett separerat dagvattensystem där, enligt VAV:s anvisningar, bör vara dimensionerat med hänsyn till regn som har en återkomsttid av ett år. Som nämnts har bolaget också utgått från detta vid dimensioneringen av dagvattenanläggningen som betjänar sökandenas fastigheter. Granskningen av den förebringade tekniska utredningen ger inte anledning att ifrågasätta vare sig de av bolaget gjorda dimensioneringsberäkningarna eller de redovisade förutsättningarna för dessa beräkningar. Vad som har förekommit i målet ger heller inte stöd för antagande att den allmänna anläggningens verkliga kapacitet har varit lägre än den beräknade eller att anläggningen i annat avseende varit behäftad med bristfälligheter som kunnat inverka på de nu aktuella händelserna. Det av sökandena omnämnda ledningsbrottet torde inte kunna antas ha ökat uppdämningen i nätet nedströms.

I målet föreliggande underlag tillåter inte några exakta slutsatser om regnintensiteten över området kring fastigheterna vid översvämningstillfällena. Men de uppgifter som har kommit fram, särskilt genom förhöret med V.A., måste ändå anses ge vid handen att det såväl d 15 som 19 juli i varje fall varit fråga om kraftigare regn än ettårsregn.

Av det anförda följer att källaröversvämningarna, såvitt visats, uteslutande orsakats av att den allmänna dagvattenanläggningen har tillförts mer regnvatten än den varit dimensionerad för att avleda. Anläggningen har emellertid varit dimensionerad för att klara ettårsregn i enlighet med VAV:s anvisningar. Och enligt HD:s förut citerade uttalande skall en sådan dimensionering godtas, "såvida det inte i det särskilda fallet föreligger någon utredning som föranleder en annan bedömning". Fråga är då om det i det här fallet finns anledning att ställa större krav på den allmänna dagvattenanläggningen än som direkt synes följa av VAV:s anvisningar. Va-nämnden gör härvidlag följande bedömning.

Att en dagvattenledning är dimensionerad för ettårsregn innebär att den skall kunna avleda det tillrinnande vattnet vid sådant regn utan att trycklinjen stiger över rörets inre hjässa. Fylls hela röret av det dimensionerande regnet, uppstår alltid en dämning i ledningen vid regn med större intensitet. En förutsättning för att en så pass måttlig nederbörd som ettårsregnet skall kunna godtas som dimensionerande torde vara att inte varje uppdämning i nätet kan befaras leda till översvämning i ansluten bebyggelse. Teoretiskt skulle brukarna ju annars behöva räkna med översvämning inomhus vartannat år. Det skulle självfallet inte svara mot skäliga anspråk på säkerhet. Frågan om va- lagens säkerhetskrav är således inte avhängig enbart av huruvida gängse dimensioneringsnormer har iakttagits eller ej. Säkerheten måste bedömas i förhållande till den bebyggelse som betjänas av avloppsledningen. Den totala översvämningsrisken måste därvid beaktas. Normalt föreligger olika säkerhetsmarginaler. En viktig sådan utgörs av nivåskillnaden mellan källargolv och ledningshjässa. En annan kan vara det förhållandet att man över huvud taget inte tillåter exempelvis golvbrunnar och dagvattenbrunnar under en viss uppdämningsnivå. Sammantaget kan säkerheten på detta sätt ändå vara betryggande, fastän ledningens kapacitet är begränsad till ettårsregnet.

I Svenska vatten- och avloppsverksföreningens publikation VAV P 49 "Källaröversvämningar" (juli 1985) behandlas frågor om ansvar, åtgärder och ersättning i detta sammanhang. Publikationen, som enligt förordet syftar till att meddela råd och riktlinjer rörande hur kommunerna kan handlägga frågor i samband med källaröversvämningar, anger att följande funktionskrav bör ställas på samtliga avloppsnät inom verksamhetområdet: "Generellt gäller att avloppsnät ingående i allmän va-anläggning med avseende på risk för källaröversvämning bör anordnas och skötas så att de mest utsatta fastigheterna statistiskt sett inte löper risk att drabbas av översvämningar med kortare återkomsttid än 10 år." Det framhålls att en ägare av fastighet som med korta intervall drabbas av översvämning inte kan anses vara skyldig att tåla detta även om han får full ekonomisk kompensation för skadorna. "Översvämningar innebär obehag, avbräck, merarbete och psykiskt lidande som inte kan värderas i pengar. Intervallet mellan två på varandra följande översvämningar i en och samma fastighet bör således vara långt."

I samma skrift lämnas också vissa synpunkter på hur uppdämningsnivån kan bestämmas i olika fall. Uppdämningsnivå definieras som en av huvudman för avloppsanäggning angiven nivå under vilken fri inloppsöppning med självfallsanslutning ej får anordnas utan dispens. Med fri inloppsöppning menas bl a golvbrunn ansluten till spillvattenledning samt inlopp (i markytan) till dagvattenbrunn vid dagyattenledning. I skriften framhålls att det, i varje fall vid duplikatsystem, vanligen är lämpligt att sätta uppdämningsnivån för dagvattenförande ledning i höjd med markplanet vid förbindelsepunkten.

Enligt va-nämndens bedömning kan i förevarande fall säkerhetsmarginalerna för de berörda fastigheterna knappast anses tillfredsställande. Den tämligen ringa nivåskillnaden mellan källargolv och dagvattenledning samt spygattets placering i den utvändiga källartrappan inger onekligen betänkligheter med hänsyn till dagvattenledningens begränsade kapacitet. Riskerna belyses väl av händelseförloppet vid de aktuella översvämningarna.

Byggnaderna har dock ostridigt uppförts i enlighet med, efter sedvanlig prövning, beviljade byggnadslov. Det har upplysts att detaljplanen för området till och med skulle ha hindrat att husen byggdes utan källare. Makarna E har uppgett att de fått avslag på en ansökan om dispens från planen i detta hänseende.

Va-nämnden kommer vid en samlad bedömning av omständigheterna fram till att översvämningsrisken för sökandenas fastigheter vid de i målet aktuella tillfällena har varit större än vad som kan anses förenligt med bestämmelsen i va-lagen att den allmänna dagvattenanläggningen skall tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. Bolaget kan vid sådant förhållande inte undgå skadeståndsskyldighet.

Sökandenas talan skall alltså bifallas såvitt gäller skadeståndsskyldighet på grund av dagvattenöversvämningarna.

Va-nämndens avgörande. Va-nämnden fastställer att Tekniska Verken i Linköping AB är skyldigt att ersätta sökandena deras respektive översvämningsskador till följd av inströmmande dagvatten d 15 och 19 juli 1988 på fastigheten Norrberga Västergård 1:104 och d 19 juli 1988 på fastigheterna Norrberga Västergård 1:102, 1:105 och 1:113 i Sturefors.

Svea HovR

Bolaget fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade att vattenöverdomstolen skulle ogilla P-J.S:s och medparters vid va- nämnden förda talan.

P-J.S. och medparter bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (hovrättsråden Å Holmberg och Bolte, vattenrättsrådet Udén samt t f hovrättsassessorn Wärbo, referent) fastställde i dom d 5 juli 1990 va-nämndens beslut.

HD

Bolaget sökte revision och yrkade att HD, med ändring av vattenöverdomstolens dom, skulle ogilla P-J.S:s och medparters skadeståndstalan.

P-J.S. och medparter bestred ändring.

Svenska Kommunförbundet, Svenska vatten- och avloppsföreningen och Sveriges villaägareförbund avgav efter beslut av HD yttranden i målet.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Munck, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. HD har inhämtat yttranden från Svenska Kommunförbundet, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) samt Sveriges villaägareförbund. VAV har yttrat bl a följande:

Som bekant kan kommunala avloppssystem inte dimensioneras och byggas så att fullständig säkerhet för fastighetsägarna mot alla typer av skador alltid föreligger. Ett sådant system skulle bli orimligt dyrt. Det gäller därför i stället att optimera systemet och därvid söka nedbringa riskerna för de mest utsatta fastighetsägarna till en rimlig nivå.

1.

1 VAV P28 formuleras detta såsom riktlinjer för vilka regn ledningarna skall kunna avbörda utan uppdämning. I VAV P49 "Källaröversvämningar" anges i stället funktionskravet att avloppsnät bör anordnas och skötas så att de mest utsatta fastigheterna statistiskt sett inte löper risk att drabbas av översvämningar med kortare återkomsttid är 10 år.

Genom prejudikat är numera fastslaget att äldre kombinerade avloppssystem måste uppfylla dimensioneringskraven enligt VAV P28. Funktionskravet enligt VAV P49 är anpassat härtill, som följande exempel vill visa.

1.

1 VAV P28 anges att vid kombinerat system och ej instängt område utom citybebyggelse kan regn med återkomsttiden 5 år väljas. Härmed menas ett regn vars intensitet och varaktighet statistiskt sett inträffar endast en gång under en femårsperiod. Ledningarna skall härvid kunna avleda det tillrinnande vattnet utan att trycklinjen stiger över rörets inre hjässa. Det finns följaktligen vissa säkerhetsmarginaler vid dimensioneringen. Av dessa kan nämnas låsningen till standarddimensioner på ledningar och det faktum att det finns en nivåskillnad mellan källargolv och ledningshjässa. Valet av 5- års regn vid kombinerade avloppssystem kan, med hänsyn till de olika säkerhetsmarginaler som finns, anses innebära att de mest utsatta fastigheterna som ett grovt medelvärde kan anses komma i farozonen med 10-20 års återkomsttid. Härmed är också funktionskravet enligt VAV P49 uppfyllt. Vad åter gäller duplikata avloppsystem föreligger inte samma överensstämmelse mellan kraven i VAV P28 och VAV P49. Nu aktuellt fall är ett exempel härpå, ledningsnätet i Sturefors fyller kraven enligt VAV P28 men ej VAV P49.

Frågan är alltså om kraven enligt VAV P49 skall anses gälla också alla befintliga duplikatsystem eller ej. Med hänsyn till att det här rör sig om betydande reinvesteringar under lång tid för att alla erforderliga åtgärder som funktionskravet enligt VAV P49 medför skall kunna genomföras är det under alla förhållanden skäligt med ett betydande rådrum. Ges inte detta rådrum kommer kommunerna i många fall - såsom läget fn är i här aktuellt ärende - att förlora skadeståndsmål ehuru va- anläggningarna utförts enligt god sed och har fungerat under lång tid utan störningar."

HD som delar va-nämndens och vattenöverdomstolens bedömning i målet vill endast anmärka följande:

De råd och riktlinjer angående avloppsnätens funktion som ges i VAV:s publikation VAV P49 synes innebära ett förtydligande och i någon mån en skärpning av kraven på va-anläggningarna jämfört med de dimensioneringskrav som uppställs i den tidigare publikationen VAV P28. Skärpningen kan antas återspegla den gradvisa förändring som skett i synsättet på vilka krav som bör uppställas på en allmän va-anläggning vad gäller risken för källaröversvämningar i byggnader på anslutna fastigheter. Funktionskraven skall, enligt vad som direkt utsägs i VAV P49, tillämpas för samtliga avloppsnät inom verksamhetsområdet.

Även om ingen kan begära att va-huvudmännen omedelbart anpassar hela avloppsnäten till nya normer är det rimligt att de får bära det ekonomiska ansvaret för översvämningar som beror på att avloppsnäten inte uppfyller nya krav som ställs på näten.

Domslut

Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens dom.

HD (JustR:n Vängby, Bengtsson, Heuman, referent, Lind och Gad) beslöt följande dom: HD fastställer vattenöverdomstolens dom.

JustR Bengtsson, med vilken JustR Lind instämde, tillade för egen del: Enligt 12 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall allmän va-anläggning bl a "tillgodose skäliga anspråk på säkerhet". Vad som här är skäligt måste rimligen bedömas också från fastighetsägarnas synpunkt. Vid denna bedömning är det naturligt att beakta även den rätt ägarna har till ersättning i händelse av översvämning. Att en fastighetsägare med få års mellanrum skulle få finna sig i att källaren översvämmas kan verka någorlunda acceptabelt om han hålls skadeslös men framstå som klart oskäligt ifall han själv måste stå risken - låt vara att han har möjlighet att delvis skydda sig mot ekonomiska förluster genom försäkring.

Det anförda talar för att 12 § i ersättningstvister bör tolkas relativt generöst mot fastighetsägarna. För detta kan också åberopas att det är på kommunsidan som sakkunskapen om skaderiskerna finns, liksom också möjligheten att minska dessa genom en omdömesgill planering och bygglovgivning.

Va-nämndens skäl för att döma ut skadestånd är förenliga med vad som nu har sagts. Jag ansluter mig därför till övriga ledamöters ståndpunkt i målet.