NJA 1984 s. 721

J.W. äger fastigheten Musikanten 2. Den ligger centralt i Trelleborgs tätort vid Fanjunkaregatan. På fastigheten uppfördes åren 1974-75 en enfamiljsvilla i 1 1/2 plan med källare. Byggnaden har en va- installation av normal omfattning. Bl a finns i källaren ett tvättutrymme med tvättmaskin och en golvbrunn. Där finns också en duschkabin.

Fastigheten ingår i verksamhetsområdet för Trelleborgs kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggning. Den är ansluten till anläggningen och betjänas av ett kombinerat ledningsnät för spill- och dagvatten. Det kombinerade nätet utgör återstoden av ett äldre nät som med början på 1970-talet successivt ersatts med duplikatsystem.

Det kombinerade systemet täcker endast en del av tätortens centrum. Det utgörs huvudsakligen av en ledning i vardera Bryggaregatan och Norregatan, vilka löper i nord-sydlig riktning på ömse sidor om kvarteret Musikanten. Till dessa ledningar ansluter ett antal mindre ledningar. Fanjunkaregatan - norr om kvarteret Musikanten - löper i ost- västlig riktning mellan Bryggaregatan och Norregatan. I den gatan finns en 750 mm avloppsledning som är ansluten till båda de nyssnämnda ledningarna. J.W:s fastighet är kopplad till ledningen i Fanjunkaregatan. Nedströms (söder om) Fanjunkaregatan har ledningen i Bryggaregatan en diameter om 750 mm och ledningen i Norregatan 600 mm. Omkring 500 m söder om Fanjunkaregatan ansluter var och en av dessa ledningar till en spillvattenledning som leder till kommunens reningsverk och till största delen har en diameter om 800 mm. Vid övergångarna till spillvattenledningen finns dock bräddavlopp - ett i Bryggaregatan och ett i Norregatan - vilka vid hög belastning bräddar en del av vattnet i de kombinerade ledningarna till havet. Sålunda leder från bräddavloppet i Bryggaregatan en 700 mm ledning och från Norregatan en 600 mm ledning till korsningen Västergatan - Lotsgränd. Där ansluter båda ledningarna till en 1 000 mm ledning som löper söderut i Lotsgränd. Där Lotsgränd mynnar i Strandgatan delar sig ledningen. En gren löper österut i Strandgatan och mynnar efter ungefär 400 m i Västra hamnbassängen. Diametern på den ledningen är först 1 000 mm för att sedan minska till 900 mm och slutligen öka till 1 400 mm. Ledningen är ansluten till en utloppskammare, vilken fram till hösten 1977 hade en utloppsöppning på 600 x 1 200 mm. Den var då försedd med ett galler. Till kammaren ansluter också en 1 200 mm dagvattenledning som betjänar ett område öster om det där Musikanten ligger. Den andra grenen löper västerut i Västra Infarten och mynnar efter ungefär 800 m i havet. Diametern på ledningen övergår snart från 900 till 1 200 mm. Till den ansluter främst två andra ledningssystem - ett genom en 600 mm och ett genom en 1 000 mm ledning. Dessa kommer från områden väster och norr om centrum.

Den 16 juni 1977 inträffade i samband med regnväder en översvämning i källaren till J.W:s villa. Avloppsvatten trängde upp från kommunens ledningar genom avloppsbrunnen i tvättrummet. Vattnet skadade visst lösöre och orsakade J.W. sanitär olägenhet.

J.W. väckte vid statens va-nämnd talan mot Trelleborgs kommun med yrkande om förpliktande för kommunen att till honom utge 4 669 kr 45 öre jämte ränta. J.W. påstod att översvämningen orsakats av att kommunens allmänna va-anläggning inte uppfyllde de krav på säkerhet som föreskrivs i 12 § va-lagen. Av det yrkade beloppet utgjorde 2 800 kr ersättning för sanitär olägenhet. Återstoden avsåg kostnaderna för inmontering av en backventil i golvbrunnen, vilket skett efter d 16 juni 1977 för att förhindra nya översvämningar, samt för en ny plastmatta. J.W. förbehöll sig rätt att framdeles yrka ytterligare ersättning av kommunen på grund av översvämningen.

Kommunen bestred yrkandena under påstående att va-anläggningen uppfyllde skäliga anspråk på säkerhet varför kommunen inte var skyldig att ersätta uppkomna skador. Yrkandet om ersättning för backventilen och plastmattan bestred kommunen också på den grunden att dessa kostnader inte förorsakats av översvämningen. Kommunen vitsordade samtliga de fordrade beloppen såsom i och för sig skäliga.

J.W. uppgav: Översvämningen inträffade vid 12-13-tiden d 16 juni 1977. Han var själv i Helsingborg men fick där underrättelse om händelsen. Av en hyresgäst som var i bostaden fick han veta att vattnet hade porlat upp genom golvbrunnen. Det hade föregåtts av ett kraftigt regn på kort tid. Regnet var dock inte mer omfattande än att det borde ha kunnat avledas genom kommunens anläggning. Vid samma tillfälle blev det översvämningar på omkring 120 andra fastigheter i Trelleborg, bl a hos en granne till honom. Källaröversvämningar har förekommit också vid mindre omfattande nederbörd. Orsaken till översvämningarna är att kommunens avloppsnät inte är dimensionerat så att det kan avleda allt vatten som det tillförs. På grund av det uppkom översvämningar också på gatorna d 16 juni 1977. Den dagen var enligt en uppgift han fått - han är förhindrad att uppge källan - gallret i utloppskammaren vid Västra hamn bassängen igensatt. Dessutom var utloppsöppningen mindre än den är idag. - Efter händelsen d 16 juni 1977 har en backventil installerats i golvbrunnen. Därefter har inga översvämningar förekommit. I samband med att fastigheten bebyggdes borde kommunen ha angett att en backventil erfordrades. Eftersom kommunen brustit i den skyldigheten och då förebyggande åtgärder måste vidtas på fastigheten till följd av underdimensioneringen av den allmänna anläggningen är kommunen skyldig att svara för kostnaderna.

Kommunen anförde: Under normalt förekommande och förutsebara betingelser fungerar ledningsnätet fullt tillfredsställande. Det kombinerade nätet, som betjänar J.W:s fastighet, är dimensionerat för att klara regn av den intensitet som statistiskt förekommer högst en gång vart femte år, s k 5-års regn. Dimensioneringen är sådan att anläggningen uppfyller skäliga anspråk på säkerhet. Det är ur ekonomisk synpunkt uteslutet att dimensionera avloppsanläggningen så att den kan leda bort avloppsvattnet vid ett sådant regnväder som det d 16 juni 1977. Det förekom då åskregn över hela tätorten. På kort tid föll stora regnmängder. Vid kommunens avloppsreningsverk ca 2 km väster om J.W:s fastighet uppmättes mellan klockan 12.30 och 14.30 19 mm regn. Nederbörden förekom under 15-20 minuter. Mätningarna gjordes för SMHI:s räkning. Längre österut över stadens centrala delar föll större regnmängder. Redan det regn som föll vid reningsverket är för mycket för ledningsnätet. Det är känt att flera översvämningar inträffade men inte hur många det var. Fem fastighetsägare har hört av sig till kommunen. Även vid andra tillfällen har enstaka översvämningar inträffat. - Gallret vid utloppskammaren i hamnbassängen togs bort efter sommaren 1977. Samtidigt vidgades utloppet från 600 x 1 200 mm till 1 000 x 1 200 mm. Gallret togs bort uteslutande av det skälet att avloppsvattnet numera leds till reningsverket och att bräddavloppen har försetts med galler. Kommunen har inte fått någon rapport om att gallret var igensatt vid översvämningstillfället. Det kontrollerades regelbundet.

Va-nämnden (hovrättsassessorn Påhlman, ordf, samt ledamöterna Erlandson, Rindegård, Gudmundson, Olsson och Uddgren) anförde i beslut d 15 aug 1980:

Skäl. Enligt 12 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall allmän va-anläggning vara försedd med de anordningar som krävs för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. I fråga om avloppsanläggning innebär detta bl a krav på sådant utförande att den under normalt förekommande betingelser avleder tillrinnande vattenmängder på åsyftat sätt utan risk för inflöde i va-installation som behörigen kopplats till anläggningen. Om skada uppkommer till följd av att anläggningen inte uppfyller dessa krav, kan enligt 29 § lagen huvudmannen för anläggningen förpliktas ersätta skadan oberoende av om något vållande ligger huvudmannen till last eller ej. Däremot torde såväl av nyssnämnda lag som av allmänna rättsgrundsatser följa att skadeståndsansvar vanligen utesluts vid extraordinära naturhändelser, såsom exempelvis ett för orten onormalt intensivt regn eller andra exceptionella vattenflöden.

Vad beträffar förevarande händelse är upplyst att skadan förorsakats av att vatten bakvägen tryckts upp genom spillvattenledningen i J.W:s fastighet och därvid via golvbrunnen i källaren strömmat ut i källarutrymmena. J.W. har hävdat att detta i sin tur berott på brister i kommunens avloppsanläggning. Närmare bestämt har han gjort gällande att ledningsnätet varit underdimensionerat och att utloppet i hamnbassängen varit igensatt. Kommunen har invänt att översvämningen orsakats av ett för orten onormalt kraftigt regn.

Till utredning om den allmänna va-anläggningens kapacitet har på J.W:s begäran förhör hållits med C.D., L.T. och K.K., alla ägare till fastigheter i Trelleborg. D:s ligger ca 1 km öster, T:s ca 700 m väster och K:s fastighet ca 800 m sydväst om J.W:s fastighet. Ingen av fastigheterna ligger vid det kombinerade ledningsnät som betjänar Musikanten 2.

D har uppgivit: På hans fastighet har det förekommit två översvämningar i källaren sedan år 1973 när den bebyggdes. Den första inträffade d 16 juni 1977. Det föll då mer regn än normalt. Den andra översvämningen inträffade d 26 juli 1977. Någon anmärkning har aldrig riktats mot hans egen va-installation.

T har berättat: Hans fastighet bebyggdes år 1963. Sedan dess har det förekommit två översvämningar. Den första ägde rum år 1966 i samband med ett kraftigt åskregn. Det föll enligt uppgift 20 mm regn på 10 minuter. Vattnet steg ca 1 dm i källaren. Den 16 juni 1977 blev det översvämning igen. Regnet var då mindre intensivt än vid det första tillfället. Flera fastigheter i det område där han bor fick vatten i källaren. Det är allmänt känt att översvämningar förekommer då och då i Trelleborg.

K har uppgivit: Under de fem år han bott på fastigheten har det varit översvämning i källaren tre gånger. Den första var i juni 1975. Det var i samband med ett större regn. Den andra gången var under sommaren 1976 vid ett obetydligt regnväder. Vid samma tillfälle som J.W. fick vatten i sin källare blev det en rejäl översvämning i hans egen. Det regnade då kraftigt. Många som han känner har också haft källaröversvämningar, somliga vid små regn.

I målet har ingivits kartor över kommunens ledningsnät, utvisande bl a avrinningsförhållanden, ledningsdimensioner och erforderliga nivåangivelser. För bedömning av dimensioneringen av den del av ledningsnätet som betjänar J.W:s fastighet har kommunen redovisat en d 30 jan 1980 dagtecknad teoretisk beräkning av trycklinjens höjd i ledningen i Fanjunkaregatan utanför Musikanten 2. Om trycklinjen där går högre än fastighetens källargolv tränger vatten in i källaren.

Utredningen omfattar två alternativa beräkningar. I den ena förutsätts att havsytans nivå överensstämmer med medelvattenytan (- 3 cm) och i den andra att nivån överensstämmer med medelhögvattenytan (+ 79 cm). Vattenståndet d 16 juni 1977 var enligt uppgift från kommunen kl 08.00 och 12.00 - 15 cm och kl 17.00 ± 0 cm. Beräkningarna bygger i övrigt på följande förutsättningar. Regnintensiteten antas motsvara ett femårsregn för områden med kombinerade ledningar och ett tvåårsregn för områden med duplikata ledningar. Det innebär i fråga om femårsregn med 10 minuters varaktighet 150 sekundliter/hektar, med 20 minuters varaktighet 95 sekundliter/hektar och med 30 minuters varaktighet 70 sekundliter/hektar. Siffrorna gäller enligt Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) P 28 för Malmö. Regnmängderna har reducerats med en magasineringsfaktor 0,9. Som avrinningskoefficienter har använts värden mellan 0,1 och 0,5. Medelhastigheten på vattnet i ledningarna är 1,5 m per sekund.

Med utgångspunkt från utloppet i Västra hamnbassängen har trycklinjen räknats fram i ledningssystemet upp till J.W:s fastighet. Enligt det första alternativet kommer trycklinjen där att ligga på + 2,68 m. Detta skall jämföras med höjden på källargolvet i J.W:s villa som är + 2,95 m. Därtill kommer en extra kapacitet genom att viss mängd vatten i förgreningen i korsningen Lotsgränd-Strandgatan överförs till den ledning som mynnar i havet väster om centrum. Enligt det andra alternativet - som förutsätter medelhögvattenyta i havet - inträffar visserligen översvämning i Haningatan men uppströms korsningen Lotsgränd-Strandgatan ligger trycklinjen inte på högre nivå än enligt det förra alternativet.

På kommunens begäran har förhör hållits med J.O. till utredning om regnvädrets omfattning vid skadetillfället. G är bosatt på en fastighet som ligger ungefär 700 m öster om Musikanten 2. Han har uppgivit: Sedan 15 år tillbaka mäter han det regn som faller på hans fastighet. Han har en regnmätare - en graderad glasbehållare av gängse slag - uppställd fritt på tomten. Varje morgon läser han av mätaren och tömmer den på eventuellt regnvatten. Han skriver upp mätresultaten i en särskild förteckning. På morgonen d 17 juni 1977 antecknade han 48 mm regn. Det hade alltså fallit sedan morgonen d 16:e. 48 mm är det mesta han någonsin mätt upp. Det motsvarar hela den normala månadsnederbörden för juni. År 1977 gav juni månad sammanlagt 88 mm. Den 26 juli samma år mätte han upp 36 mm nederbörd.

Va-nämnden har granskat kommunens beräkningar av ledningsnätets kapacitet. Någon anledning till erinringar mot dem har inte framkommit. Inte heller finns något att invända mot de förutsättningar beräkningarna vilar på. Såvitt beräkningarna utvisar är den del av ledningsnätet som betjänar J.W:s fastighet dimensionerat för att avbörda i vart fall de vattenmängder som förekommer vid ett femårsregn. Det innebär för trakten (Malmö) i ungefärliga värden t ex 9 mm regn på 10 minuter, 12 mm på 20 minuter eller 13 mm på 30 minuter. Det kan påpekas att den relativt trånga utloppsöppningen från utloppskammaren i hamnbassängen enligt beräkningarna ger en lokal fallförlust på ca 1 m. Detta kan visserligen synas anmärkningsvärt men trots det ligger trycklinjen alltså under källargolvet vid Musikanten 2. De uppgifter som D, T och K lämnat om översvämningar på andra fastigheter ger inte anledning att anta att den verkliga kapaciteten på ledningsavsnittet varit lägre än den beräknade.

Utredningen ger inte grund för några exakta slutsatser om regnintensiteten över området kring Musikanten 2 vid översvämningstillfället. De uppgifter som framkommit - bl a genom förhöret med G - ger dock vid handen att det varit fråga om väsentligt kraftigare regn än de nyss nämnda och alltså för orten onormalt intensivt.

Va-nämnden finner att översvämningen har orsakats av att den allmänna va-anläggningen har tillförts betydligt mera regnvatten än den förmått avleda. Det förhållandet att anläggningens kapacitet i det aktuella avsnittet motsvarar det beräknade tillflödet vid ett femårsregn innebär därvid inte att den kan anses bristfällig på grund av underdimensionering. Utredningen ger inte heller stöd för antagande att avloppsanläggningen i annat avseende har varit behäftad med brister av beskaffenhet att påverka den nu behandlade händelsen.

Vid angivna förhållanden och då inte heller eljest ådagalagts att skadorna kan tillskrivas någon omständighet eller händelse som kommunen lagligen har att svara för finner va-nämnden att J.W. inte kan vinna bifall till sin skadeståndstalan.

Va-nämndens avgörande. J.W:s talan lämnas utan bifall.

Svea HovR

J.W. fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade bifall till sin vid va-nämnden förda talan.

Kommunen bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Wikner, vattenrättsrådet Jönsson, hovrättsrådet Bolte och hovrättsassessorn Persson, referent) anförde i dom d 16 mars 1982:

Domskäl. - - - Parterna har i vattenöverdomstolen utfört sin talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i överklagade beslutet.

Vattenöverdomstolen har inhämtat yttrande från Svenska kommunförbundet i frågan huruvida enligt kommunal praxis kommun anses ha skyldighet att informera fastighetsägare om att allmän avloppsanläggning, till vilken fastigheten anslutes, ej har kapacitet att under alla förhållanden hålla undan tillrinnande vatten, eller om det anses ankomma på fastighetsägaren att själv skaffa sig sådan information. Kommunförbundet har yttrat bl a följande.

Information i sådant hänseende, som Vattenöverdomstolens fråga gäller, faller utanför vad som enligt lag åligger kommunen.

Till vägledning för kommunerna upprättade Svenska vatten- och avloppsföreningen, VAV, år 1971 i samarbete med bl a Kommunförbundet ett normalförslag till allmänna bestämmelser. Förslaget utgavs i VAV:s publikationsserie som "Publikation VAV P 18 april 1971". I publikationen ingick förutom normalförslaget till bestämmelser jämte kommentarer därtill bl a, såsom bilaga 3, ett förslag till "Meddelande till fastighetsägare, vars vatten- och avloppsinstallation är eller avses bli kopplad till kommunens allmänna vatten- och avloppsanläggning". Meddelandeförslaget innehåller, utom annat, upplysningar om risk för översvämning och om åtgärder till förebyggande av översvämningsskador.

VAV-publikationen har utgivits i en ny upplaga "Publikation VAV P 18 jan 1979". Den nya upplagan innefattar, såvitt här är i fråga, inte någon ändring i förhållande till ursprungsupplagan.

Nästan alla kommuner har antagit allmänna bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med normalförslaget. Många kommuner har också begagnat meddelandeförslaget som underlag för information till fastighetsägare, varvid vanligen förfarits så, att berörd fastighetsägare tillställts ett på förslaget grundat meddelande antingen separat eller ingående i en dokumentsamling motsvarande VAV-publikationen och ibland även innehållande kommunens va-taxa.

Den omständigheten att många kommuner handlat på detta sätt kan enligt vår mening inte tagas till intäkt för påstående att en kommun enligt kommunal praxis anses ha skyldighet att på eget initiativ informera fastighetsägare i hithörande frågor. För de allra flesta fastighetsägare torde det utan särskild information stå klart att en allmän avloppsanläggning inte kan under alla förhållanden avbörda tillrinnande vatten. Den informationsverksamhet som bedrivs på förevarande område liksom den som utövas på många andra områden utan att författningsenlig skyldighet därtill föreligger, betraktas av kommunerna som ett led i en frivillig service gentemot kommunmedlemmarna, vilket självfallet inte hindrar att verksamheten kan gagna också kommunens egna intressen.

Vattenöverdomstolen har därjämte berett Sveriges villaägareförbund tillfälle att yttra sig i målet. Villaägareförbundet har yttrat bl a följande.

Vid anläggande av allmänna vatten- och avloppsanläggningar måste huvudmannen göra en avvägning mellan kostnader för anläggning och kostnader för eventuella skador som beslutat utförande av anläggning kan medföra. T ex risk för översvämning med påföljande skador vid underdimensionerat rörsystem. Enligt va-lagen 12 § skall allmän va- anläggning tillgodose skäliga anspråk på säkerhet, varför ledningssystem bör dimensioneras med säkerhetsmarginal.

Har huvudman dimensionerat ledningar med hänsyn till för orten ordinär nederbörd men det trots detta inträffar översvämningar i systemet, måste det betraktas som en självklar följd av huvudmannaskapet att söka hindra eller åtminstone begränsa skadeverkningar av sådana översvämningar.

Ju mindre säkerhetsmarginalerna i ledningsnätet är, desto större ansvar att hindra eller begränsa skadeverkningar bör åvila huvudmannen.

En avvägning mellan planerade anläggningskostnader och eventuell risk för skadestånd torde vara vanlig vid allt anläggningsarbete av viss storlek.

I enlighet med va-lagen 29 § bör huvudman som "åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre" (fastighetsägaren) ansvara för uppkomna skador.

Som sådan skyldighet måste även innefattas skyldighet att informera fastighetsägare om risk för översvämning och ansvaret i va-lagens 21 § om undvikande av olägenheter i brukandet torde åvila båda parter i va- avtalet. Om så ej sker måste i varje fall fullt ansvar för skada anses föreligga. I detta fall har kommunen uppenbarligen brustit i sin skyldighet att informera om förekommande risker för översvämning och om de åtgärder som fastighetsägaren bör vidtaga för att undvika eller begränsa skada.

Det kan inte anses som acceptabelt att enskild fastighetsägare skall ansvara för skador mot vilka han ej kan erhålla försäkringsskydd. Försäkringsbolagen ersätter endast skador på lös egendom som skadats genom att vatten trängt upp ur avloppsledning. Villahemsförsäkringen ersätter inte sådana skador på fast egendom.

Inom vissa kommuner, t ex Stockholms kommun (Enskede), Upplands-Bro kommun (Snickarvägen), syns kommunen ha ersatt skador som uppkommit vid upprepade regn och där vatten trängt upp i källarvåningen.

Viss praxis på att betala ut ersättning för skador oberoende av vållande till följd av huvudmannaskap måste därför anses ha bildats.

Sammanfattningsvis vill därför förbundet hävda att i detta fall kommunen har fullt ansvar för de uppkomna skadorna.

Mellan parterna är ostridigt att avloppsvatten från den i kommunens allmänna va-anläggning ingående ledning, till vilken J.W:s fastighets avlopp var anslutet, d 16 juni 1977 trängt upp genom en golvbrunn i fastighetens källare till följd av att ledningssystemet ej förmådde tillräckligt snabbt avleda tillströmmande vatten.

Som orsaker till översvämningen har J.W. åberopat att avloppsnätet hade otillräckliga rördimensioner, att öppningen i en vid Västra hamnbassängen belägen utloppskammare i nätet var för liten samt att gallret i öppningen var igensatt.

Vattenöverdomstolen finner J.W. ej mot kommunens bestridande ha styrkt att det ifrågavarande gallret var igensatt vid det aktuella tillfället. Utredningen ger däremot vid handen att översvämningen berott på att avloppsnätet inte hade tillräcklig kapacitet för att snabbt nog avleda den vid förevarande regnintensitet tillströmmande vattenmängden.

Kommunen har efter särskild utredning ej gjort gällande annat än att den berörda delen av avloppsnätet hade en till ett 5-årsregn begränsad avledningsförmåga. Vid sin prövning utgår vattenöverdomstolen därför från att anläggningen hade sådan kapacitet, vilken i och för sig framstår som väl motiverad ur teknisk-ekonomisk synpunkt.

Enligt 12 § va-lagen skall allmän va-anläggning utföras så att den allmänna hälsovårdens intresse tillgodoses och vara försedd med de anordningar som krävs för att den skall fylla sitt ändamål samt tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. Häri ligger i princip krav på sådan kapacitet att tillströmmande vatten ej föranleder översvämning. Den skälighetsavvägning som enligt lagrummet skall göras tillåter emellertid, under beaktande av föreliggande omständigheter i det särskilda fallet, godtagande av anläggningar med mindre avledningsförmåga än som svarar mot intensivast tänkbara tillströmning av vatten. - Det strikta skadeståndsansvar som enligt 29 § samma lag åvilar huvudmannen för allmän va-anläggning omfattar inte översvämningsskador i en otillräckligt dimensionerad anläggning, därest denna befinns vid prövning enligt 12 § godtagbar. Detta gäller således redan om vatten vid det aktuella tillfället tillförts anläggningen med mindre intensitet än som kan anses konstituera force majeure.

Vid bedömning av frågan huruvida kommunens allmänna va-anläggning i berörd del kan anses skäligen godtagbar enligt 12 § va-lagen finns visst utrymme för att taga hänsyn till omständigheter, som före införandet av strikt skadeståndsansvar tillmätts betydelse för huvudmannens skadeståndsskyldighet. Härvid är bl a följande att beakta. J.W:s fastighet ligger inom central tätbebyggelse, där dräneringen är i väsentlig mån beroende av den allmänna anläggningen. Fastighetens byggnad anslöts, uppenbarligen efter sedvanlig prövning i byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, till den allmänna anläggningen så sent som 1974-1975. Det stod då klart för kommunen att avloppsanläggningen i hithörande del var otillräcklig, och arbete pågick sedan flera år tillbaka med att ersätta den kombinerade ledningen med ett duplikatsystem. J.W. har utan bestridande av kommunen uppgivit sig ha varit okunnig om risken för översvämning i den allmänna anläggningen. Kommunen har ej heller påstått att den underrättat J.W. om den föreliggande risken, oaktat en sådan underrättelse varit påkallad till undvikande av skada och - såsom Svenska kommunförbundet i sitt yttrande uppgivit - allmänt förekommer i enlighet med rekommendation i material som från Svenska vatten- och avloppsföreningen distribueras till kommunerna. I det kontraktsrättsligt färgade förhållandet mellan kommunen och J.W. framstår en underrättelse som påkallad, inte minst mot bakgrund av numera rådande värderingar inom konsumenträtten.

Härutöver vill vattenöverdomstolen understryka att risken för källaröversvämning förelegat endast för vissa av de anslutna fastigheterna, ett förhållande varom kommunen också måste ha varit medveten. En sådan riskfördelning till förmån för va-kollektivet står i mindre god överensstämmelse med grunderna för fördelning enligt 26 § va- lagen av kostnaderna för den allmänna anläggningen och den kommunala likställighetsprincipen.

Sammanfattningsvis finner vattenöverdomstolen att kommunens allmänna va- anläggning, i beaktande av här upptagna omständigheter, icke kan anses vid översvämningstillfället ha tillgodosett skäliga anspråk på säkerhet. Vid sådant förhållande är kommunen skyldig ersätta J.W. för skada till följd av översvämningen.

Mellan parterna är ostridigt att J.W. genom översvämningen orsakats sanitär olägenhet till ett i va-nämndens beslut angivet värde av 2 800 kr. Såsom kommunen anfört har däremot inmonteringen av backventil och i anslutning därtill företagen mattomläggning icke sådant samband med översvämningen att de omfattas av kommunens ersättningsskyldighet.

Kommunen har vid va-nämnden i och för sig medgivit av J.W. därstädes framställt ränteyrkande, vilket alltså skall bifallas i vad avser J.W. tillkommande ersättning. I den mån J.W:s ränteyrkande i vattenöverdomstolen går utöver vad han i sådant hänseende yrkat vid va- nämnden skall det avvisas.

Skäl föreligger ej att förbehålla J.W. rätt till framtida ersättningstalan.

Domslut

Domslut.

Vattenöverdomstolen avvisar J.W:s i vattenöverdomstolen framställda yrkande om ränta till den del det går utöver vad J.W. i sådant hänseende yrkat vid va-nämnden.

Med ändring av va-nämndens beslut bifaller vattenöverdomstolen på det sätt J.W:s talan att Trelleborgs kommun förpliktas att till J.W. i skadestånd utge 2 800 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 11 dec 1979 tills betalning sker.

Vattenöverdomstolen ogillar J.W:s yrkande om förbehåll att föra framtida ersättningstalan.

HD

Kommunen sökte revision och yrkade att HD, med ändring av vattenöverdomstolens dom, måtte fastställa va-nämndens beslut.

J.W. bestred ändring och yrkade att HD vid vite förelade kommunen att förstärka den allmänna avloppsanläggningen.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Kvillner, hemställde i betänkande, att HD matte meddela följande dom: Domskäl. En va-anläggning skall enligt 12 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar utföras sa att hälsoskyddets intresse tillgodoses. Den skall vara försedd med de anordningar som krävs för att den skall fylla sitt ändamål och den skall tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. Huvudmannen är skyldig att underhålla anläggningen så länge den behövs och i övrigt sörja för att den på ett tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål. Överskrider huvudmannen sin rätt eller åsidosätter denne sin skyldighet gentemot en brukare kan huvudmannen enligt 29 § va-lagen förpliktas att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.

Det allmänna krav som ställs på en va-anläggning är bl a att den skall fylla skäliga anspråk på säkerhet. Vid lagens tillkomst ansågs några närmare föreskrifter om anläggningens utformning inte behövliga (jfr prop 1970:118 s 137). Vad som skall förstås med detta uttryck är sålunda överlämnat till den praktiska tillämpningen av lagen.

En ledning som tar hand om dagvatten kan av ekonomiska skäl inte dimensioneras för ett flöde som aldrig kan tänkas bli överskridet. En sådan ledning måste därför beräknas för den avrinning som ger en ekonomiskt optimal dimension med hänsyn till kostnad för anläggningen, drift och underhåll. En sådan beräkning är komplicerad och kräver, för att korrekt kunna genomföras, tillgång till värden exempelvis för regnens intensitet, varaktighet och återkomsttid för orten i fråga. Tillgången till sådana data är ofta begränsad. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV), i vilken de flesta kommuner är medlemmar, har därför i sin skrift VAV P 28, april 1976, lämnat vissa anvisningar för beräkning av dimensioneringen av allmänna avloppsledningar.

Av gatukontorets i Trelleborg d 30 jan 1980 gjorda DA-utredning för delar av centrala Trelleborg framgår bl a att ledningsnätet inom centrala Trelleborg till stora delar är av gammalt datum och ursprungligen bestående av endast ett kombinerat ledningssystem. Från början av 1970-talet har kommunen fortlöpande sanerat det kombinerade avloppsnätet och anlagt duplikatsystem inom så gott som hela det centrala Trelleborg. J.W:s fastighet var vid tiden för översvämningen ansluten med sitt avlopp till en kombinerad ledning. Utredningen visar att ledningens kapacitet motsvarar det beräknade tillflödet vid ett femårsregn beräknat bl a med utgångspunkt från värden på regnintensiteten i Malmö 1928-1952. Ledningsnätets dimensionering uppfyllde således de normer som VAV lämnat i sina anvisningar.

De dimensioneringsnormer som VAV angett kan endast ses som riktvärden. De anger således inte gränsen för när ett ledningsnät kan anses ha uppfyllt skäliga anspråk på säkerhet. De värden som bör ligga till grund för dimensioneringen av en va-ledning bör, för att uppnå en godtagbar säkerhetsnivå, hämtas från förhållandena på orten. En ledning bör således vara beräknad med hänsynstagande till faktiska värden tagna från anläggningens verksamhetsområde och vara dimensionerad med rimlig säkerhetsmarginal, allt inom de ekonomiska ramar som kan anses möjliga. I målet är inte visat att sådana värden legat till grund för beräkning av dimensioneringen. Ej heller har på annat sätt visats att dimensioneringen kan ha överensstämt med ett rimligt praktiskt behov. Ledningsnätet kan därför inte anses ha uppfyllt skäliga anspråk på säkerhet.

Vid detta förhållande uppkommer frågan om skadeståndsskyldighet. Skadeståndsansvaret är i princip oberoende av vållande dock med den inskränkning som en force majeure-situation kan medföra (jfr prop 1970:118 s 153). Med utgångspunkt från tillgängliga uppgifter om det regn som föll vid översvämningstillfället går det inte att dra några säkra slutsatser om regnintensiteten över området där J.W:s fastighet är belägen. Det kan emellertid konstateras att regnmängden var förhållandevis kraftig men uppgifter som medför att regnet är att betrakta som ett katastrofregn har inte framkommit. Huruvida regnet är av sådan karaktär kan dock ha betydelse för skyldigheten att utge skadestånd endast i de fall en va-ledning uppfyller kravet på skäliga anspråk på säkerhet. Kommunen är på grund härav skyldig att ersätta J.W. för skada till följd av översvämningen. Tvist om skadeståndets storlek råder ej.

J.W:s yrkande om vitesföreläggande har framställts först i HD. Yrkandet skall därför avvisas.

Domslut

Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens domslut.

J.W:s yrkande om vitesföreläggande avvisas.

HD (JustR:n Holmberg, Welamson, Sven Nyman, Vängby och Magnusson, referent) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. I 12 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar föreskrivs bl a att en allmän va-anläggning skall vara försedd med de anordningar som krävs för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet. Vidare sägs i lagrummet att huvudmannen är skyldig att underhålla anläggningen så länge den behövs och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål. Om huvudmannen överskrider sin rätt eller åsidosätter sin skyldighet gentemot en fastighetsägare, skall han enligt 29 § återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan. Enligt lagens förarbeten gäller ersättningsskyldigheten - med undantag för fall av force majeure o d - oberoende av vållande (prop 1970:118 s 153, 192, 201; jfr också NJA 1983 s 209).

J.W. har gjort gällande att kommunen har åsidosatt sin skyldighet att se till att avloppsanläggningen tillgodoser skäliga anspråk på säkerhet. Det måste därför närmare undersökas vad som ligger i lagens krav på den punkten.

Vid va-lagens tillkomst ansågs det inte behövligt med några närmare föreskrifter om va-anläggningars utformning (jfr prop 1970:118 s 137). Det har sålunda överlämnats åt praxis att bl a bestämma vad som skall avses med skäliga anspråk på säkerhet. Det är emellertid tydligt att bestämmelsen härom inte kan ges den innebörden att en avloppsledning skall dimensioneras så, att tillströmmande vatten aldrig skulle kunna föranleda översvämning. Den skälighetsavvägning som skall göras enligt lagrummet innebär att även anläggningar med mindre avledningsförmåga än som svarar mot intensivast tänkbara vattentillströmning kan få godtas. Vid dimensioneringen får hänsyn tas till de särskilda förhållandena inom det berörda området. Är det fråga om en dagvattenförande ledning, blir bl a de förekommande regnens intensitet, varaktighet och återkomsttid av betydelse.

Till ledning vid beräkningen av allmänna avloppsledningar har anvisningar utarbetats av Svenska vatten- och avloppsföreningen (VAV) där de flesta kommunerna är medlemmar (VAV P 28). I anvisningarna sägs bl a att dagvattenförande ledningar bör beräknas för regn med olika återkomsttider och att det regn som ger lägst totalkostnad för anläggning, drift och skador bör väljas som dimensionerande. Eftersom det i praktiken ofta saknas underlag för en sådan noggrann beräkning lämnas i anvisningarna vissa rekommendationer om vilka återkomsttider som bör väljas inom olika typer av områden och för olika slags avloppssystem. När det gäller att beräkna intensiteten och varaktigheten hos de återkommande regnen bör enligt anvisningarna lokal statistik användas, varvid observationer från minst en tioårsperiod bör beaktas. Sådan statistik föreligger bl a såvitt gäller Malmö kommun.

Det torde vara närmast ofrånkomligt att huvud männen för allmänna va- anläggningar utgår från vissa allmänna normer när det gäller att beräkna avloppsledningarnas dimensioner. De nyss berörda anvisningarna synes ha fått en vidsträckt praktisk användning, och det har inte i målet framkommit några omständigheter som ger anledning att ifrågasätta deras lämplighet. Det får därför godtas att anvisningarna läggs till grund vid avgörandet av om en va-anläggning tillgodoser skäliga anspråk på säkerhet. Har en avloppsledning dimensionerats i enlighet med vad som anges i anvisningarna, bör alltså lagens krav på denna punkt anses uppfyllda, såvida det inte i det särskilda fallet föreligger någon utredning som föranleder en annan bedömning.

J.W:s fastighet har betjänats av ett kombinerat avloppssystem. Enligt VAV:s anvisningar skall ett sådant system, om det är beläget inom ett område av det slag som är aktuellt i målet, dimensioneras med hänsyn till regn som har en återkomsttid av fem år. Det har inte i målet framkommit att Trelleborgs kommun borde ha använt en annan beräkningsgrund för att lagens säkerhetskrav skulle anses uppfyllt. De beräkningar som kommunen har utfört och som finns redovisade i va- nämndens beslut ger också vid handen att ledningsnätet i den aktuella delen har varit dimensionerat så att det har kunnat avbörda de vattenmängder som förekommer vid ett femårsregn. Kommunen har visserligen vid sina beräkningar använt sig av statistik som gäller för Malmö. Det finns emellertid inte anledning anta att det skulle föreligga sådana skillnader mellan de båda kommunerna att beräkningarnas tillförlitlighet härigenom skulle rubbas. Inte heller i övrigt har det framkommit någon anledning till erinringar mot beräkningarna. Den utredning som har förebragts i målet ger inte stöd för antagande att den verkliga kapaciteten på ledningsavsnittet har varit lägre än den beräknade.

Som va-nämnden har funnit kan det inte på grundval av utredningen dras några exakta slutsatser om regnintensiteten över det aktuella området vid översvämningstillfället. De uppgifter som har framkommit ger dock vid handen att regnintensiteten har varit större än vad som innefattas i ett femårsregn.

Vad som nu har sagts innebär att va-anläggningen inte kan anses ha varit bristfällig på grund av underdimensionering. Det har inte heller genom utredningen i målet framkommit att anläggningen i något annat avseende har varit behäftad med brister som gör att va-lagens krav inte har varit uppfyllda.

Den i vattenöverdomstolens dom berörda frågan huruvida kommunen har åsidosatt en skyldighet att upplysa J.W. om risken för översvämning kan inte påverka bedömningen av om va-anläggningen har tillgodosett skäliga anspråk på säkerhet. Detta hindrar inte att en försummad upplysningsskyldighet ändå skulle kunna utlösa ett skadeståndsansvar. Kommunen kan emellertid inte anses ha varit skyldig att lämna allmänt hållna upplysningar om risken för översvämning med hänsyn till avloppsledningarnas dimensionering. I målet har inte heller framkommit att det beträffande J.W:s fastighet har förelegat sådana särskilda skaderisker att det på grund därav har funnits skäl för kommunen att lämna information. J.W. kan därför inte heller på den nu behandlade grunden göra anspråk på skadestånd.

På grund av det sagda skall J.W:s talan lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av vattenöverdomstolens dom, såvitt kommunen därigenom har förpliktats betala skadestånd, fastställer HD det slut vartill statens va-nämnd har kommit.