NJA 1983 s. 209

Domskäl

Domskäl. I 29 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) föreskrivs att, om huvudman eller fastighetsägare överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre, han skall återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan. Lagtexten är som synes oklar i frågan, om ersättningsskyldighet föreligger oberoende av vållande. Av lagens förarbeten framgår emellertid att ett sådant vidsträckt ansvar åsyftats (NJA II 1971 s 93, prop 1970:118 s 153, 192). Den lydelse regeln har är inte ny utan har som direkt förebild den sedan länge gällande, numera i 13 kap 8 § JB intagna bestämmelsen om skadeståndsansvar för fastighetsägare och tomträttshavare som överskrider sin rätt eller åsidosätter sin skyldighet på grund av tomträttsupplåtelse; denna bestämmelse avser obestridligen ett skadeståndsansvar oberoende av vållande (NJA II 1953 s 363, 366). Va- lagens regel får godtas som grund för objektivt skadeståndsansvar. Anledning att göra skillnad mellan huvudmannens och fastighetsägares ansvar finns inte.

I föreliggande fall är fråga om tillämpning av ett i punkt 18 av de med stöd av 22 § va-lagen utfärdade allmänna bestämmelserna för brukande av Stockholms kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggning (ABVA) uppställt förbud för fastighetsägare att i avloppsanläggningen utsläppa bl a olja. Föreskriften i denna punkt, att fastighetsägaren ej får i avloppsanläggningen utsläppa olja, tar enligt ordalagen sikte på ett positivt handlande från fastighetsägarens sida. Risken för skador på avloppsanläggningen genom olja är emellertid densamma oavsett om utsläppet orsakats av positivt handlande eller det orsakats av underlåtenhet att handla. I förbudet att utsläppa olja måste därför anses ligga också en skyldighet för fastighetsägare, som på fastigheten har anordningar för användande eller förvaring av olja, att vidta sådana åtgärder att oljan inte kommer ut i avloppsanläggningen.

På grund av det anförda måste skadeståndsansvaret enligt 29 § va-lagen anses omfatta sådan skadehändelse som inträffat i förevarande fall.

Skadeståndsansvaret är enligt förarbetena "i princip" oberoende av vållande. Enligt vad som yttrades av lagrådet och godtogs av departementschefen (NJA II 1971 s 94; prop 1970:118 s 192 och 201) torde frågan, huruvida skadestånd kan utkrävas vid force majeure och i andra jämförbara fall, vara att bedöma efter i stort sett samma principer som gäller beträffande motsvarande spörsmål i kontraktsrättsliga förhållanden. Bolaget har emellertid inte åberopat någon omständighet av beskaffenhet att fritaga det från ersättningsskyldighet.

Vad därefter angår det av kommunen fordrade ersättningsbeloppet ingår däri ersättning för administrationskostnader i form av ett pålägg om 10 % av kommunens utgifter för oljesaneringen. Pålägget skall enligt vad kommunen anfört i va-nämnden täcka "den i detta fall sidoordnade verksamhetens andel av centraladministration och fakturering". Med central administration avses verkschef, kansli- och administrativa avdelningar. Kommunens va-verk har enligt kommunen haft kostnader för inköpsbyrån, som anlitat oljedestruktionsfirman, för fakturering, bokföring och vaktmästeri.

Av det anförda framgår att förevarande ersättning inte motsvaras av några särskilda utgifter för kommunen. Administrationsarbetet har tydligen utförts inom ramen för va-verkets vanliga organisation. Vid detta förhållande skulle det föra för långt att betrakta den uppgivna kostnaden som ersättningsgill skada. Inte heller kan den ersättas som en rättegångskostnad.

Kommunen tillkommande ersättningsbelopp utgör alltså 11 754 kr.

Domslut

Domslut. HD ändrar endast på det sättet vattenöverdomstolens domslut, att det belopp som bolaget skall utge till kommunen bestäms till 11 754 kr jämte ränta på detta belopp från d 30 mars 1977 till dess betalning sker enligt de grunder som anges i va-nämndens avgörande.

JustR Nordenson var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: På de skäl majoriteten har anfört finner jag att ansvarighetsregeln i 29 § va-lagen får godtagas som grund för objektivt skadeståndsansvar. I likhet med majoriteten finner jag anledning inte föreligga att göra skillnad mellan huvudmannens och fastighetsägarens ansvar.

Frågan om den närmare innebörden av att skadeståndsansvar enligt lagrummet inträder oberoende av vållande eller, med andra ord, frågan om ansvarighetens förutsättningar och omfattning har över huvud taget inte berörts i lagmotiven. Inte heller ger förarbetena till den numera i 13 kap 8 § JB upptagna bestämmelsen om tomträttshavares och -upplåtares skadeståndsansvar som utgjort förebild för stadgandet i 29 § va-lagen någon ledning för besvarandet av detta spörsmål. För en prövning av kommunens skadeståndstalan är emellertid en närmare analys av stadgandets innebörd nödvändig.

Till skillnad från vad som vanligtvis sker när genom lagstiftning eller i rättstillämpningen statueras ett rent objektivt ansvar har i detta fall någon avgränsning av ansvarigheten med avseende på arten av de skador som skall omfattas av det objektiva ansvaret inte gjorts (jfr t ex atomansvarighetslagen (1968:45), oljeansvarighetslagen (1973:1198), trafikskadelagen (1975:1410) m fl lagar). Stadgandet är således enligt sin lydelse tillämpligt på all slags ekonomisk skada, dvs såväl person- eller sakskada som ren förmögenhetsskada. Såtillvida är tillämpningsområdet utomordentligt vidsträckt. Det har fått sin begränsning - förutom därigenom att stadgandet har avseende endast på det inbördes förhållandet mellan huvudmannen och de enskilda fastighetsägare som brukar va-anläggningen - endast genom den i lagrummet angivna förutsättningen att skadan skall ha uppkommit genom att huvudmannen eller fastighetsägaren åsidosatt sin skyldighet eller överskridit sin rätt i förhållande till den andre. Ehuru det inte särskilt anges i lagrummet är det tydligt att det i första hand är de inbördes skyldigheter och rättigheter som härflyter ur va-lagens bestämmelser och ur de av huvudmannen med stöd av 22 § va-lagen meddelade allmänna bestämmelserna för va-anläggningens brukande som åsyftas. Uteslutet är dock inte att därjämte vissa skyldigheter kan anses åvila parterna enligt allmänna rättsgrundsatser och att också ett åsidosättande av sådana skyldigheter kan medföra skadeståndsansvar på objektiv grund enligt det aktuella stadgandet. En mera tveksam fråga är däremot, huruvida detta är omedelbart tillämpligt också i fall då ena parten har åsidosatt vad som åligger honom enligt ett sådant avtal som huvudmannen med stöd av 28 § i lagen har ingått med en eller flera fastighetsägare. Den frågan aktualiseras dock inte i förevarande mål.

Att någon överskrider sin rätt är liktydigt med att han åsidosätter en skyldighet, nämligen att underlåta att handla eller förhålla sig på visst sätt. I det följande talas för enkelhetens skull endast om skyldigheter, varvid begreppet inbegriper också överskridande av rättigheter.

När en rättslig skyldighet säges åvila någon, innebär detta ytterst - oavsett om den förpliktade är en fysisk eller en juridisk person - att rättsordningen ålagt en eller flera fysiska personer att under vissa betingelser antingen positivt handla på visst sätt eller tvärtom underlåta att handla på visst sätt. Ett åsidosättande av skyldigheten föreligger endast om den som skyldigheten åvilar eller någon, för vilkens handlande han enligt associationsrättsliga, kontraktsrättsliga eller skadeståndsrättsliga regler och grundsatser har att svara, har handlat i strid med dessa handlingsnormer eller har underlåtit att handla i överensstämmelse med normerna. Enbart det förhållandet att ett sådant händelseförlopp utvecklar sig eller sådana effekter inträder som de uppställda handlingsnormerna är avsedda att förebygga eller motverka - t ex genom handlande av en helt utomstående tredje man eller genom ren olyckshändelse eller genom sådant handlande av den som är bärare av skyldigheten vilket inte kan sägas stå i strid med de handlingsnormer som innefattas i den föreskrivna skyldigheten - innebär sålunda inte att skyldigheten har åsidosatts.

Att ansvaret för ett åsidosättande i nu angiven mening av en skyldighet är objektivt eller strikt innebär, att skadeståndsansvar för den förpliktade inträder, även om det handlande eller den underlåtenhet att handla som objektivt sett innefattar ett åsidosättande av skyldigheten och som har orsakat skadan, med hänsyn till omständigheterna inte kan tillräknas vare sig den förpliktade eller den som eljest har handlat eller underlåtit att handla såsom vårdslöshet eller försummelse.

Frågan är då, vilken räckvidd en på detta sätt utformad ansvarighetsregel har och hur regeln i enskilda fall bör tillämpas. Den frågan bör besvaras mot bakgrund av vilka ändamålssynpunkter som kan antagas ha legat till grund för regeln men också med beaktande av vilka konsekvenser en mer eller mindre vidsträckt tillämpning av ansvarighetsregeln för med sig för de berörda parterna.

I fråga om ansvarighetens förutsättningar och omfattning företer det strikta ansvaret enligt 29 § va-lagen i två viktiga hänseenden avvikelser från det objektiva ansvar i utomobligatoriska förhållanden som genom lagstiftning eller i rättstillämpningen har införts på andra områden. För det första har, som redan har framhållits, inte skett någon avgränsning av tillämpningsområdet med avseende på arten av de skador som skall omfattas av det objektiva ansvaret. För det andra har inte uppställts något krav på adekvat orsakssamband mellan den uppkomna skadan och den ansvariges innehav av viss egendom eller utövning av viss verksamhet - låt vara att det genom ansvarighetens anknytning till de berörda parternas skyldigheter och rättigheter enligt va-lagen och med stöd av lagen meddelade allmänna bestämmelser indirekt upprätthålls ett krav på något slags samband med den verksamhet som avser drift och förvaltning resp brukande av va-anläggningen.

Det sätt på vilket ansvarighetsregelns tillämpningsområde sålunda har bestämts ger klart vid handen, att sådana riskvärderings- och riskfördelningssynpunkter som vanligtvis ligger till grund för lagregler om objektivt skadeståndsansvar inte har varit bestämmande för vare sig själva beslutet att statuera ett objektivt ansvar eller de avgöranden lagstiftaren träffat i fråga om avgränsningen av tillämpningsområdet. Frånvaron av vägledande motivuttalanden lämnar visserligen de rättstillämpande organen i ovisshet om vad som varit de bärande motiven bakom regleringen. Att stadgandet utformats efter mönster av den ansvarighetsregel i 4 kap 7 § lagen (1907:36 s 1) om nyttjanderätt till fast egendom (numera 13 kap 8 § JB) som har avseende på tomträttsupplåtares och tomträttshavares inbördes förhållanden ger emellertid en antydan om att det slags överväganden som legat till grund för den sistnämnda regeln spelat en avgörande roll också vid tillkomsten av den nu aktuella ansvarighetsregeln. Av förarbetena till 4 kap 7 § nyttjanderättslagen framgår, att det strikta ansvaret befunnits motiverat främst av hänsyn till att all rätt till hävning av tomträttsavtal på grund av kontraktsbrott uteslutits och att det måste anses betydelsefullt att i lagen inskärps att avtalets bestämmelser noggrant iakttas och att ett åsidosättande är förenat med allvarliga påföljder. Föredragande departementschefen framhöll vidare bl a att det för upplåtare av ett stort antal tomträtter kan vara svårt att övervaka att de i varje tomträttsupplåtelse meddelade föreskrifterna rörande fastighetens användning iakttas (NJA II 1953 s 366 f).

Synpunkter av detta slag gör sig uppenbarligen fullt ut gällande också i förhållandet mellan huvudmannen för en allmän va-anläggning och de fastighetsägare som brukar anläggningen. Den omständigheten att rättsförhållandet mellan huvudmannen och de enskilda fastighetsägarna är av offentligrättslig och inte avtalsrättslig natur föranleder inte till annat bedömande utan ger snarast ytterligare tyngd åt dessa synpunkter.

Ansvarighetsregeln i 29 § va-lagen får mot denna bakgrund antagas väsentligen ha tillkommit i huvudmannens intresse och ha sin grund i att rättsförhållandet mellan huvudmannen och den enskilde fastighetsägaren i princip inte kan bringas att upphöra och i de bevissvårigheter som möter när det gäller att klarlägga under vilka omständigheter en objektivt konstaterbar överträdelse av gällande bestämmelser har skett. Av vad som nyss anförts framgår, att ansvarighetsregeln främst har en preventiv funktion.

Redan vad som nu har sagts om grunderna för ansvarighetsregeln och dennas ändamål bör föranleda att regeln tillämpas endast i fall då det objektivt sett har skett ett åsidosättande av en förpliktelse som kan direkt och på ett entydigt sätt härledas ur va-lagens bestämmelser eller ur de allmänna bestämmelserna för va-anläggningens brukande. Det bör sålunda inte ifrågakomma att genom en extensiv tolkning eller en analogisk tillämpning av någon sådan bestämmelse ålägga ett objektivt ansvar i situationer som inte klart kan inrymmas under bestämmelsen.

För en restriktiv tillämpning av ansvarighetsregeln talar också andra skäl. Det skall först framhållas, att regeln inte innefattar någon uttömmande reglering av frågan om parternas inbördes skadeståndsansvar. Den omständigheten att i ett enskilt fall förutsättningarna för en tillämpning av regeln om objektivt ansvar inte är för handen - exempelvis därför att någon uttrycklig förpliktelse i visst hänseende inte har ålagts huvudmannen eller fastighetsägarna vare sig i va-lagen eller i de allmänna bestämmelserna - hindrar inte den skadelidande parten att rikta skadeståndskrav mot motparten under åberopande av skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser om skadeståndsansvar på grund av vållande och under påstående att motparten eller någon för vilken han svarar har orsakat skadan genom vårdslöshet. Detta gäller obetingat i fråga om person- och sakskada. Med hänsyn till att rättsförhållandet mellan huvudmannen och de enskilda fastighetsägarna har åtskilliga kontraktsliknande drag, kan det emellertid inte uteslutas att huvudmannen eller en enskild fastighetsägare skulle kunna med en analogisk tillämpning av kontraktsrättsliga regler åläggas att enligt den allmänna culparegeln utge ersättning också för ren förmögenhetsskada. Huvudmannens och den enskilde fastighetsägarens intresse av att få ersättning för skador som har tillfogats honom genom vållande av den andra parten blir alltså tillgodosedd, oberoende av vilken räckvidd man ger ansvarighetsregeln i 29 § va-lagen.

Det ankommer enligt va-lagen på huvudmannen att meddela allmänna bestämmelser för va-anläggningens brukande. Om man bortser från de bestämmelser i själva lagen som anger parternas rättigheter och skyldigheter, innebär detta att lagstiftaren har lagt i den ena partens hand att ensidigt bestämma omfattningen av båda parters rättigheter och skyldigheter, med endast den begränsning som följer av stadgandet i 22 § va-lagen att fastighetsägares möjlighet att utnyttja va-anläggningen för dess ändamål inte får oskäligt begränsas eller försvåras genom de allmänna bestämmelserna. Det är med andra ord den skadeståndsskyldige resp den skadelidande som själv ensam bestämmer omfattningen av det objektiva ansvaret enligt 29 § va-lagen. Under dessa förhållanden saknas det uppenbarligen skäl att till huvudmannens förmån tolka de av honom själv utformade bestämmelserna vare sig restriktivt eller extensivt i förhållande till deras lydelse. En analogisk tillämpning av den i kontraktsrätten omhuldade principen "contra stipulatorum" ter sig här så mycket mer befogad som de enskilda fastighetsägarna, i motsats till vad som gäller i avtalsförhållanden, saknar både rättsliga och faktiska möjligheter att inverka på utformningen av de allmänna bestämmelserna.

Den omständigheten att det objektiva ansvaret enligt 29 § va-lagen avser all slags ekonomisk skada, således även ren förmögenhetsskada, är i sig ägnad att mana till försiktighet och restriktivitet vid ansvarighetsregelns tillämpning. Utanför kontraktsrättens område - där avtalsparterna åtminstone i princip har en möjlighet att genom avtalsvillkoren inverka på omfattningen av sin ekonomiska ansvarighet - torde svensk rätt i övrigt över huvud taget inte känna någon form av obegränsat objektivt ansvar för ren förmögenhetsskada. Den nu förevarande ansvarighetsregeln framträder sålunda som en undantagsföreteelse. De ekonomiska konsekvenserna av ett objektivt obegränsat ansvar för ren förmögenhetsskada kan bli utomordentligt vittgående och betungande för den skadeståndsskyldige. Redan med hänsyn härtill framstår det som angeläget att ansvarigheten hålls inom snäva gränser.

Försäkringsmässiga hänsyn talar starkt för att ansvarighetsregeln i 29 § va-lagen inte i rättstillämpningen utvidgas att gälla andra skadefall än sådana som enligt lagens och de vid varje tid gällande allmänna bestämmelsernas lydelse kan förutses vara omfattade av ansvarighetsregeln. När som i detta fall ett objektivt ansvar åläggs en mycket stor grupp av enskilda rättssubjekt, däribland ett stort antal privatpersoner, får det anses vara ett oeftergivligt krav att ansvarigheten kan till rimliga kostnader täckas genom ansvarsförsäkring, i detta fall inom ramen för fastighets- resp villaförsäkringen. Eftersom ansvarigheten skall täcka såväl person- och sakskada som ren förmögenhetsskada är det av avgörande betydelse för en realistisk premieberäkning att försäkringsgivarna kan med ledning av författningsregleringen och därtill anslutande föreskrifter med rimlig grad av säkerhet förutse vilka slags skadefall som omfattas av det objektiva ansvaret. Detta i sin tur förutsätter att tillämpliga bestämmelser kan förväntas bli tolkade väsentligen efter sin lydelse och i vart fall inte genom oförutsebara analogier ges en extensiv tolkning långt utöver vad deras ordalydelse föranleder.

Prövningen av kommunens i detta mål förda skadeståndstalan bör ske med beaktande av nu anförda synpunkter. Ersättningsanspråket kan vinna bifall endast om kommunen visar, att fastighetsägaren i något konkret avseende har på sätt som har angetts i det föregående åsidosatt en i lagen eller de allmänna bestämmelserna klart definierad skyldighet.

Kommunen har till stöd för sin talan åberopat endast de i va-nämndens beslut återgivna punkterna 18 och 22 i de allmänna bestämmelserna.

Beträffande punkten 18 har kommunen hänfört sig till det där föreskrivna förbudet att släppa ut olja i avloppsanläggningen och gjort gällande att bolaget åsidosatt förbudet. Ett på detta sätt utformat förbud kan emellertid ha avseende endast på sådant utsläpp av olja som sker genom positivt handlande av fastighetsägaren eller någon för vars handlande han svarar. Det har inte påståtts i målet att det aktuella oljeläckaget har sin grund i något sådant handlande.

Anmärkas må, att kommunen i och för sig skulle ha kunnat utforma den aktuella bestämmelsen så att fastighetsägaren i den här föreliggande situationen ådragit sig skyldighet att på objektiv grund ersätta den uppkomma skadan. Det hade exempelvis kunnat föreskrivas, att det åligger fastighetsägare, som på fastigheten har anordningar för användande eller förvaring av olja, att vidtaga sådana åtgärder att oljan inte kommer ut i avloppsnätet. Fastighetsägaren skulle då sannolikt ha ansetts vara skyldig att vidtaga alla praktiskt tänkbara åtgärder som kunde vara påkallade till förhindrande av oljeutsläpp, däribland också att kontrollera funktionsdugligheten hos ett sådant filter varom fråga är i detta mål. En annan sak är, att det möjligen skulle kunna ifrågasättas att anse så vittgående förpliktelser för fastighetsägarna vara alltför betungande och därför stridande mot den tidigare återgivna bestämmelsen i 22 § andra meningen va-lagen. Tydligt är i vart fall att förpliktelser av detta slag inte kan härledas ur en förbudsbestämmelse av det slag som nu återfinns i punkten 18.

Bestämmelsen i punkt 22 stadgar skyldighet för fastighetsägare att väl sköta och underhålla va-installationen och att bruka den så, att skada eller olägenhet för va-verket och annan såvitt möjligt undvikes. I sitt senare led har bestämmelsen sakligt sett samma innehåll som 21 § va- lagen.

Kommunen har inte gjort gällande att det i något avseende ens objektivt sett brustit i skötseln eller underhållet av va-anläggningen i bolagets fastighet.

Oavsett om oljeutsläppet kunnat förhindras genom att bolaget övat noggrannare tillsyn av oljeeldningsaggregatet och exempelvis verkställt utbyte av filtret kan den underlåtenhet bolaget visat i det hänseendet i vart fall inte anses ha avseende på brukandet av va-anläggningen. Underlåtenheten kan redan på grund härav inte anses innefatta åsidosättande av någon bolaget enligt punkt 22 i allmänna bestämmelserna åvilande skyldighet gentemot kommunen.

På grund av vad sålunda anförts lämnar jag kommunens i målet förda skadeståndstalan utan bifall. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Samtidigt med det refererade målet och på samma sätt som detta avgjordes ett likartat mål mellan dödsboet efter D.W. och Stockholms kommun (nr DT 8).