lagen.nu

NJA 1991 s. 662

Fråga, vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust enligt 5 kap 1 § 2 st skadeståndslagen (1972:207), huruvida den skadelidande borde ha uppnått högre inkomst än vad han faktiskt haft.

L.N., född d 4 febr 1962, ådrog sig vid en mopedolycka i maj 1977 bl a en ledbandsskada i vänster knä. Hans skador ledde till en kvarstående medicinsk invaliditet, som slutligt fastställdes till 15%. Vid olyckstillfället gick L.N. fortfarande i skolan.

Mopeden var försäkrad i Länsförsäkringsbolagens AB. Bolaget har utgett ersättning för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt med belopp som L.N. har godtagit. Bolaget har dessutom utgett full ersättning för inkomstförlust för tiden t o m mars 1982 samt en till hälften jämkad sådan ersättning för tiden därefter t o m sept 1983.

L.N. väckte talan mot bolaget vid Kristianstads TR och yrkade ytterligare ersättning för inkomstförlust avseende tiden april 1982-dec 1986 med 128 894 kr.

Bolaget bestred bifall till käromålet men vitsordade ett belopp av 110 394 kr som skäligt i och för sig.

Till utveckling av sin talan anförde L.N.: Han slutade skolan 1978 och började då söka arbete. På hösten samma år erhöll han ett beredskapsarbete som skogsarbetare. Denna anställning tvingades han emellertid att lämna efter ungefär två veckor, eftersom hans skadade knä inte klarade de påfrestningar arbetet medförde. Under den följande vintern hade han endast kortvariga anställningar. I samband med en ny knäoperation i maj 1979 sjukskrevs han till mitten av okt samma år. Han var därefter arbetslös fram till jan 1980, då han anvisades ett beredskapsarbete hos Formplast AB i Broby. Denna anställning var avsedd att pågå till april 1980 och eventuellt längre. Han hade emellertid även i detta arbete svårigheter med det skadade knäet och måste därför sluta arbetet i förtid, eftersom företaget inte var villigt att bygga om hans arbetsplats så att han trots sin skada skulle kunna arbeta kvar. Efter militärtjänstgöring som icke vapenför vid KA 2 i Karlskrona var han på nytt arbetslös fram till maj månad 1982, då han fick en korttidsanställning vid Sibbhults Mekaniska Verkstad. Han blev emellertid sjuk och kunde inte fullfölja anställningen. Efter att ha tillfrisknat saknade han arbete fram till okt 1982, då han anvisades ett beredskapsarbete som oljesanerare i Sotenäs kommun. Arbetet var avsett att pågå till juli 1983, men på grund av besvär från knäet tvingades han avbryta arbetet i jan 1983. Han var därefter sjukskriven och arbetslös fram till mitten av sept 1983, då han fick ett beredskapsarbete på en idrottsanläggning. Detta arbete slutade han när han i okt samma år reste till Australien för att besöka sin flickvän, som var bosatt där. Han övervägde själv att emigrera. Hans uppehållstillstånd i Australien förlängdes emellertid inte, och han tvingades därför resa hem till Sverige. Efter hemkomsten var han arbetslös fram till juli 1984, då han fick ett säsongarbete på C:s Gatukök i Kungshamn. Efter sommaren påbörjade han studier på AMU-center. Hans avsikt var att utbilda sig till kock. I kursen ingick även praktikarbete. Han lyckades emellertid inte erhålla något sådant arbete, varför han i stället tog anställning på Kronfågel i Kristianstad. Detta arbete fick han avbryta på grund av sjukdom efter en kortare tid. Han hade därefter ett praktikarbete på en pizzeria i Kristianstad. Även detta arbete fick han dock avbryta till följd av värk i knäet. Han påbörjade då studier på Komvux för att repetera grundskolekursen. Avsikten var att han sedermera skulle utbilda sig till fritidsledare. Han förmådde emellertid inte slutföra studierna. Efter ytterligare en period som arbetslös fick han i juni 1986 arbete som städare. Detta arbete fortsatte han till slutet av sept samma år, då han flyttade till Stockholm för att utbilda sig till truckförare. Efter avslutad utbildning fick han i jan 1987 arbete på ett åkeri som truckförare. Detta arbete innehade han till juni 1987, varefter han påbörjade en utbildning till kranförare. Kursen avslutades i nov samma år, och han fick därefter anställning som kranförare i Stockholm. Eftersom han sitter stilla i kranen, medför knäskadan inte några problem. Hans nuvarande inkomster är sådana att han inte längre lider någon inkomstförlust på grund av skadan. Bolaget anförde som grund för sitt bestridande: L.N:s inkomstförlust har berott på att han inte gjort vad han kunnat för att uppnå den inkomst som han trots knäskadan skulle ha kunnat erhålla. Enligt bolagets uppfattning borde L.N. redan 1982-1983 ha kunnat skaffa sig inkomster motsvarande vad han kunnat räkna med om han inte varit skadad. Anledningen till att bolaget trots det betalat ut hälften av uppgiven inkomstförlust för den perioden var att det då rådde osäkerhet om L.N:s förhållanden. Det är då praxis att man delar förlusten. L.N. åkte därefter till Australien och hans inkomstförluster därefter kan inte anses skadebetingade. Vid bestämmande av inkomstförlusten för de första åren efter skadan utgick bolaget från den lön L.N. haft som skogsarbetare, eftersom detta var det första arbete han hade och således utgjorde det enda jämförelsematerialet. Parterna var ense om att från 1980 jämföra med den lön L.N. haft vid Formplast. Skäl saknas att nu frångå denna beräkningsgrund varför bolaget vitsordat som skäligt i och för sig ett belopp med denna hypotetiska lön som utgångspunkt.

TR:n (lagmannen Weidstam, rådmannen Klagsmark och hovrättsfiskalen Nyman) anförde i dom d 12 jan 1989:

Domskäl. L.N. har hörts under sanningsförsäkran. Han har som skriftlig bevisning åberopat flera läkarintyg och journalanteckningar. Bolaget har åberopat två yttranden från trafikskadenämnden.

TR:n gör följande bedömning.

Bolaget har inte ifrågasatt riktigheten av de uppgifter som L.N. lämnat om sina förhållanden. Det är därmed ostridigt att L.N:s faktiska inkomster under den tid som är i fråga understiger vad han skulle ha förtjänat vid fortsatt anställning hos Formplast eller som skogsarbetare. Däremot är det tvistigt om han har rätt till ersättning av bolaget för nämnda inkomstförlust.

Bolaget har vid huvudförhandlingen som enda grund för sitt bestridande av ersättningsskyldighet anfört att inkomstförlusten berott på att L.N. inte har gjort vad han kunnat för att uppnå den inkomst som han trots knäskadan skulle ha kunnat erhålla.

Av den utredning som förebragts i målet kan inte utan vidare den slutsatsen dras att L.N. visat bristande vilja att genom eget arbete skaffa inkomster motsvarande dem han hade kunnat räkna med om skadan inte hade inträffat. Den omständigheten att L.N:s kvarstående invaliditet slutligt fastställts till 15% får tvärtom anses utgöra ett stöd för L.N:s påstående att anledningen till att han flera gånger avbrutit en pågående anställning varit besvär till följd av knäskadan. Under dessa förhållanden får det anses åligga bolaget att närmare ådagalägga på vad sätt L.N. brustit i sin skyldighet att motverka följderna av knäskadan. Detta har bolaget inte gjort. Bolaget får därför anses skyldigt att ersätta L.N. med skillnaden mellan den hypotetiska inkomst som han kunnat förvärva om han inte hade skadats och den inkomst som han faktiskt har haft.

När det gäller beräkningen av den hypotetiska inkomsten har det inte visats något avgörande skäl för att utgå från lönen för en skogsarbetare. Ersättningen kan därför inte bestämmas till högre belopp än det som bolaget vitsordat.

Domslut. Länsförsäkringsbolagens AB skall till L.N. betala 110 394 kr.

Bolaget fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade ogillande av käromålet.

L.N. yrkade anslutningsvis att HovR:n skulle bifalla käromålet fullt ut.

HovR:n (hovrättslagmannen Cosmo och adj led rådmannen Nilsson) anförde i dom d 14 mars 1990: Parternas utveckling av sin talan. Bolaget har utvecklat sin talan enligt följande. L.N. har efter d 31 mars 1982 inte åsamkats någon skadebetingad inkomstförlust. Han borde på ett mer aktivt sätt ha medverkat till att skaffa sig ett arbete eller en utbildning anpassad till sin situation. Sålunda borde han ha haft bättre kontakt med arbetsförmedlingen och med aktuella arbetsgivare. L.N. borde inte åkt iväg till Australien utan stannat i Sverige och hållit kontakt med arbetsförmedlingen. Trots att han erbjöds fortsatt arbete på Formplast, avvaktade han inte diskussionerna härom utan slutade sin anställning. L.N. har tidigare uppgett att han, när han slutade skolan, inte hade några planer som var inriktade på något bestämt arbete utan hade tänkt ta det arbete som erbjöds honom. Hans uppgift att han ställt in sig på ett kroppsarbete stämmer således inte med vad han tidigare uttalat. L.N. har vidare haft andra av skadan oberoende sjukskrivningar, vilket inte bör drabba bolaget. Mot att inkomstunderlaget för beräkning av inkomstförlusten uppskattas till en beräknad inkomst från Formplast har L.N. vid trafikskadenämndens prövningar i juni 1982 och febr 1984 inte haft några invändningar. Lönen hos detta bolag ligger på en nivå som är normal för en industriarbetare utan yrkesutbildning.

L.N. har i HovR:n anfört följande. När en person skadas vid låg ålder, kan vägen till en stabil inkomstsituation bli relativt lång. Han har för sin del vidtagit erforderliga åtgärder för att söka arbete, men på grund av de begränsningar skadan föranlett har han inte haft möjlighet att skaffa sig högre inkomster än vad som blivit fallet. Han har haft recidivperioder och akuta besvär under den period som nu är föremål för prövning. - Han blev inte erbjuden fortsatt anställning hos Formplast. - Det enda arbete han sökt utan att närmare betänka sin skada, är det skogsarbete han hade 1978. Det får anses sannolikt att han, om han inte blivit skadad, skulle ha ägnat sig åt skogsarbete under den tid för vilken han nu yrkar ersättning. Inkomstförlusten skall därför beräknas utifrån en skogsarbetarlön. Detta har bolaget också godtagit vid skaderegleringen för de första åren.

Parterna har åberopat samma bevisning i HovR:n som vid TR:n.

Domskäl. L.N. var vid olyckstillfället i maj 1977 15 år, och han gick då fortfarande i grundskolan. Invaliditetsgraden fastställdes i dec 1979 slutligt till 15%. Försäkringsbolaget har reglerat ersättning för inkomstförlust t o m d 31 mars 1982. För tiden därefter t o m d 30 sept 1983 har bolaget utgett en till hälften jämkad ersättning för inkomstförlust.

Då olyckan inträffade gick L.N. fortfarande i skolan och hade följaktligen vid denna tidpunkt inte börjat någon yrkesutbildning. Redan år 1979 fick han läkares besked om att skadan skulle bli bestående och att invaliditetsgraden utgjorde 15%. Det har således varit möjligt för L.N. att redan i detta skede inrikta sitt yrkesval och sin yrkesutbildning utifrån de förutsättningar som den i och för sig begränsade invaliditetsgraden lämnat. Skadan var för övrigt inte heller av sådan art eller omfattning, att den kunde anses medföra någon mera väsentlig begränsning i L.N:s möjligheter att välja yrke. Det finns vidare inte något i utredningen i målet som visar att L.N., såsom förutsätts i 5 kap 1 § skadeståndslagen, i något avgörande och mera genomtänkt avseende beaktat sin skada vid val av sysselsättning. L.N. har inte ens påstått att han utnyttjat de resurser för rådgivning och hjälp vid yrkesval som stat och kommun i sådant fall ställer till förfogande. Hans val av sysselsättning synes således under lång tid ha varit närmast planlöst. Det finns inte något i utredningen som ger anledning antaga att denna långa tid av sökande orsakats av skadan. Det torde närmast vara ett uttryck för att L.N. i likhet med många andra ungdomar använt en betydande tid för att finna sig en plattform i yrkeslivet.

Med beaktande av det anförda finner HovR:n det inte visat eller ens gjort sannolikt att L.N. under längre tid än den bolaget redan ersatt (ca 5 à 6 år) haft en av skadan orsakad inkomstförlust. Till följd härav skall L.N:s talan ogillas.

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut ogillar HovR:n L.N:s talan.

Referenten, adj led Wendel, och hovrättsrådet Werdinius var skiljaktiga och anförde: En skadelidandes kvarvarande arbetsförmåga skall bedömas utifrån bl a den skadelidandes ålder, tidigare utbildning, medicinsk status och situationen på arbetsmarknaden. Vid beräkningen av den faktiska inkomstförlusten kan undantagsvis hänsyn behöva tas till att den skadelidande inte gjort vad han kunnat för att nedbringa inkomstförlusten. Av förarbetena till ändringarna i skadeståndslagen (prop 1975:12 s 153) framgår, att man bör vara försiktig med att reducera skadeståndsersättningen på denna grund.

Det har tagit L.N. lång tid att stabilisera sin inkomstsituation. Han har haft ett relativt stort antal kortvariga anställningar. Hans situation måste emellertid ses mot den bakgrunden, att han var endast 15 år gammal när han skadades. Han hade för avsikt att sluta skolan efter årskurs nio och söka ett kroppsarbete. Skadan har utgjort ett hinder för honom att erhålla eller behålla den typ av arbeten han varit intresserad av. L.N. har opererats på nytt 1979 och under 1980-talet genomgått behandlingar såsom sjukgymnastik. Skadan har således besvärat honom under en lång följd av år. De sjukskrivningsperioder som inte varit föranledda av skadan måste anses vara av normal omfattning. L.N. har på grund av skadan tvingats lämna flera anställningar, med sjukskrivningar och arbetslöshet som följd. Perioderna av arbetslöshet har emellertid varit korta, vilket tyder på att L.N. hela tiden varit aktivt arbetssökande och att han prövat olika anställningar för att få klarhet i vilken typ av arbete han kunde klara av. L.N. kan därför inte sägas ha brustit i sin skyldighet att begränsa skadeverkningarna. Det förhållandet att L.N. företagit en resa till Australien ger inte anledning att frångå denna bedömning. Den inkomstförlust L.N. lidit har således varit betingad av skadan och ersättning härför skall därför utgå.

Genom sitt korta beredskapsarbete som skogsarbetare har L.N. inte fått en så stark anknytning till detta yrke att en skogsarbetarlön kan utgöra inkomstunderlag vid beräkningen av inkomstförlusten. Det får med hänsyn till L.N:s ålder och utbildning anses rimligt att vid beräkningen jämföra med en normallön för en industriarbetare utan yrkesutbildning. Ersättningen skall därför fastställas till det belopp bolaget vitsordat.

Vi vill således fastställa TR:ns dom.

L.N. (ombud advokaten O.L.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan i målet eller, i andra hand, fastställelse av TR:ns domslut.

Bolaget (ombud försäkringsombudsmannen R.W.) bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Dufwa, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. L.N:s talan avser ersättning för inkomstförlust under tiden d 1 april 1982-d 30 sept 1983 och tiden d 14 maj 1984-d 31 dec 1986. För tiden d 1 april 1982-d 30 sept 1983 har bolaget utgivit en till hälften jämkad ersättning beräknad på den lön L.N. skulle ha kunnat få med fortsatt anställning hos Formplast. För denna tid och tiden d 14 maj-d 31 dec 1984 har L.N. yrkat full ersättning beräknad på samma sätt. För åren 1985 och 1986 avser L.N:s talan full ersättning beräknad på den lön han skulle ha kunnat få som skogsarbetare.

Bolaget har vitsordat som i och för sig skäligt. att ersättningen beräknas på lön från Formplast, men bestritt att den för åren 1985 och 1986 beräknas på lön för skogsarbete.

Då L.N. skadades gick han fortfarande i skolan. Det första arbete han prövade efter att ha slutat skolan var skogsarbete. Detta arbete fick han lämna därför att hans skadade knä inte klarade påfrestningarna. L.N. har uppgivit att han annars skulle ha velat fortsätta med skogsarbete. Det finns, såvitt visats, inte skäl att betvivla detta eller att L.N. skulle ha haft förutsättningar att klara ett sådant arbete, om knäet inte hade varit skadat. L.N. skall därför anses ha rätt att, i den mån han yrkat det, erhålla ersättning som motsvarar skillnaden mellan den inkomst han skulle ha kunnat få som skogsarbetare och den inkomst han trots skadan haft eller borde ha uppnått.

Bolaget har hävdat, att L.N:s inkomstförlust efter d 31 mars 1982 berott på att han inte gjort vad han kunnat för att uppnå den inkomst som han trots knäskadan skulle ha kunnat erhålla och att han därför inte har rätt till ersättning.

I motiven till 5 kap 1 § skadeståndslagen sägs. att det vid beräkning av inkomstförlust undantagsvis kan finnas anledning att justera den faktiska förlusten med hänsyn till att den skadelidande borde ha kunnat nedbringa förlusten mer än han gjort men att man bör vara försiktig med att reducera skadeståndsersättningen på denna grund (prop 1975:12 s 153).

L.N. har börjat och slutat anställningar av olika slag. Att han slutat har dock i flera fall berott på besvär från det skadade knäet eller på sjukdom av annan art. Han har också tre gånger börjat utbildning till yrke som han trodde att han skulle kunna utöva utan besvär av knäet. Den första utbildningen, som avsåg att han skulle bli kock, avbröt han därför att han fann att han inte kunde klara sådant arbete utan besvär av knäet. Den andra utbildningen, som syftade till att han skulle bli fritidsledare, förmådde han inte fullfölja. Den tredje utbildningen, som avsåg anställning som truckförare, ledde till att han fick en sådan anställning i jan 1987. De tider L.N. saknat anställning utan att vara sjukskriven eller bedriva studier har varit korta. Hans åtgärder tyder på önskan att finna ett arbete som han kunde klara av. L.N. kan inte anses ha brustit i sin skyldighet att söka begränsa inkomstförlusten. Han skall därför för den tid som är i fråga tillerkännas ersättning motsvarande hela inkomstförlusten.

Bolaget har vitsordat L.N:s beräkning av inkomstförlust såsom i och för sig riktig.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD Länsförsäkringsbolagens AB att till L.N. utge 128 894 kr.

HD (JustR:n Knutsson, Jermsten, Gregow, referent, Lars K Beckman och Lars Å Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl. Enligt bestämmelsen i 5 kap 1 § 2 st skadeståndslagen, som på grund av hänvisning i 9 § trafikskadelagen är tillämplig i målet, skall ersättning för inkomstförlust motsvara skillnaden mellan å ena sidan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte hade skadats, och å andra sidan - när det gäller förfluten tid - den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått.

Tvisten rör i första hand frågan huruvida prövningen av L.N:s ersättningsanspråk skall såvitt avser hans inkomst under den i målet aktuella tiden - april 1982-dec 1986 - utgå från den inkomst som han faktiskt har haft eller från att han borde ha uppnått högre inkomst. L.N:s talan grundas på de faktiska inkomster som han har erhållit under perioden, medan bolaget har hävdat att han bort kunna skaffa sig högre inkomster, motsvarande vad han kunnat erhålla om han inte hade varit skadad.

Bestämmelserna i 5 kap 1 § skadeståndslagen om ersättning för inkomstförlust utgår från att den skadelidande genom skadeståndet skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Vid den jämförelse som skall göras med inkomst som en skadelidande kan antas ha erhållit, om han inte hade varit skadad, bör beträffande inkomsten för förfluten tid vad han faktiskt har förtjänat frångås endast om han har visat ovilja att arbeta eller det annars framgår att han inte har gjort vad som med hänsyn till hans arbetsförmåga och övriga omständigheter, bl a ålder, rimligen kan krävas för att skaffa sig en godtagbar inkomst. Det får anses ligga i sakens natur att den faktiska inkomsten inte bör frångås utan att starka skäl därför föreligger. (Jfr prop 1975:12 s 10-3 f och 151 ff.)

Den skada som L.N. ådrog sig har visserligen inte varit av särskilt allvarlig beskaffenhet men har, enligt vad utredningen i målet utvisar, inneburit en begränsning i fråga om de yrkesarbeten som han kunnat utöva.

L.N. var endast 15 år gammal när han skadades och han gick då alltjämt i skolan. Under den period som ersättningsanspråket hänför sig till var han i åldern 20-24 år. Av den förebragta utredningen framgår att han efter avslutad skolgång har haft åtskilliga olika anställningar av kortvarig beskaffenhet. Även under den i målet aktuella tiden har han haft ett flertal arbeten av skilda slag, vilka varat endast kortare tider; därjämte har han vid ett par tillfällen påbörjat yrkesutbildning. Vissa anställningar har han måst sluta på grund av knäskadan och några andra har varit tidsbegränsade. Ett par anställningar liksom åtminstone den ena yrkesutbildningen har han dock lämnat av andra skäl. L.N. har under flera perioder varit utan sysselsättning. Det framgår emellertid att han delvis varit sjukskriven på grund av knäskadan. Enligt hans egna uppgifter, vilka får godtas, har han hållit kontakt med arbetsförmedling och andra arbetsmarknadsmyndigheter. Flera av hans anställningar har för övrigt utgjort beredskapsarbeten. Att L.N. under en kortare period vistades i Australien och i anledning därav frivilligt lämnade en anställning kan inte läggas honom till last vid bedömningen; han har dessutom inte yrkat ersättning för den tid han var där. Frånsett knäskadan synes han inte ha varit sjuk och därigenom arbetsoförmögen i större utsträckning än vad som kan anses normalt.

L.N. synes sålunda under i princip hela den tid som är aktuell i målet ha sökt skaffa sig ett efter hans förhållanden lämpat arbete. Det finns därför inte stöd för påstående att han skulle ha varit arbetsovillig. Det är visserligen troligt att han, om han planerat sitt sökande efter arbete på ett annat sätt än han gjorde, kunnat erhålla fast anställning med godtagbar inkomst tidigare än som blev fallet. Att så inte skedde bör emellertid, bl a med hänsyn till hans ålder, inte läggas honom till last vid bedömande av ersättningsfrågan. På grund härav finns det vid tillämpning av 5 kap 1 § 2 st skadeståndslagen inte tillräcklig anledning att frångå den inkomst som L.N. faktiskt haft under den ifrågavarande tiden.

När det gäller bestämmandet av den inkomst som L.N. skulle ha kunnat erhålla, om han inte hade skadats, föreligger inte skäl för annan bedömning än den som TR:n har gjort.

På grund av det anförda skall TR:ns domslut fastställas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1991-12-04
Målnummer
T166-90
Lagrum
5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
9 § trafikskadelagen (1975:1419)
Litteratur
Sökord
Ersättning
Inkomst
Inkomstförlust
Skadestånd
Trafikskada
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation