NJA 1991 s. 704
Bestämmelsen i 13 kap 17 § VL (1983:291) om att vattendomstol inte får pröva frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen har ej ansetts hindra att domstolen ingår i en prejudiciell bedömning av en sådan fråga för prövningen av om sökanden har rådighet över vattnet inom det område där ett vattenföretag skall utföras.
Allmän Byggnadsservice Aktiebolag ABS, i fortsättningen kallat ABS, bedriver på sin fastighet Lyttersta 2:7 i Vingåkers kommun en fabrik för industriell framställning av skilda typer av spackel. Råmaterialet för tillverkningen är den sand som i betydande omfattning finns avlagrad i åsen utmed sjön Tisnarens östra strand. I tillverkningen krävs tvättning av sanden med vatten samt därefter torkning av sanden vid hög temperatur, vilket i den fortsatta produktframställningen skapar behov av kylvatten. Av nu angivna skäl ansökte ABS hos Stockholms TR, vattendomstolen, om lagligförklaring av vissa anläggningar samt om tillstånd till vattenuttag ur Tisnaren för sandtvätt och kylning av sand i anläggningarna på fastigheten Lyttersta 2:7 och till återledning av vattnet till Tisnaren.
Enligt 2 kap 1 § VL (1983:291) skall en företagare för att få utföra ett vattenföretag ha rådighet över vattnet inom det område där företaget skall utföras. ABS gjorde i sin ansökan gällande att, ehuru fastigheten Lyttersta 2:7 saknar grund i Tisnaren, ABS erhållit rådighet på sätt stadgas i 2 kap 2 § andra meningen VL genom bl a avtal med ägarna till fastigheterna Lyttersta 2:5 och 2:6.
Synpunkter på ansökningen framfördes bl a av fiskeristyrelsen, utredningskontoret i Kalmar, av LSt:n i Östergötlands län, miljövårdsenheten, och av LSt:n i Södermanlands län.
Kalefjärdens och Tisnarens västra fiskevårdsområdesföreningar samt fyra ägare av fastigheter med vattenområde i Tisnaren bestred bl a att ABS hade rådighet över vattnet inom det område där företaget skulle utföras och åberopade till stöd därför dels att den ekonomiska kartan redovisade vattengränserna med öppna hörn, vilket innebär att gränserna inte är fastställda, dels att gamla rågångsbeskrivningar och äldre kartor redovisar länsgränsen vid Tisnaren över Runstenarna-Klintskålen-Hönön- Djupvik.
ABS vidhöll att ABS genom åberopade servitutsavtal och handlingar rörande ledningsförrättningar hade erforderlig rådighet över vattenområdet. Vattendomstolen (chefsrådmannen Nordström, fastighetsrådet Östensson och nämndemän) anförde i dom d 31 jan 1990 i sina domskäl i rådighetsfrågan: Vattendomstolen finner inte skäl föreligga för annat antagande än att vattenföretaget är lokaliserat till fastigheterna Lyttersta 2:5 och 2:6. Med beaktande härav och av de i målet åberopade ledningsrätts- och servitutsupplåtelserna har ABS sådan rådighet att utföra företaget som anges i 2 kap 1 § VL. I sitt domslut meddelade vattendomstolen ABS bl a tillstånd
att från Tisnaren bortleda spolvatten med högst 1500 m3 per dygn och kylvatten med högst 900 m3 per dygn samt att via sedimenteringsbassänger återutsläppa spolvattnet i Tisnaren och direkt efter användning återleda kylvattnet till sjön. För tillståndet angavs vissa villkor gälla.
Svea HovR
De båda fiskevårdsområdesföreningarna fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade, såvitt nu är i fråga, att ABS:s talan skulle avvisas på den grunden att ABS inte hade rådighet över vattnet.
ABS bestred ändring.
Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Didon, vattenrättsråden Udén och Hall, hovrättsrådet Grobgeld, referent, samt t f hovrättsassessorn Lilja Hansson) anförde i slutligt beslut d 7 juni 1991:
Vattenöverdomstolens skäl.
I vattenöverdomstolen har föreningarna närmare utvecklat sitt påstående att ABS saknar rådighet över vattnet inom det område där det ifrågavarande företaget skall utföras. De har till stöd för sin talan åberopat skriftlig dokumentation, bl a protokoll från en åren 1799-1803 verkställd uppmätning av Säfstaholms säteri med därunder lydande hemman jämte storskifte å gemensam skogsmark för i säteriet ingående hemman. Ifrågavarande förrättning jämte karta fastställdes av Oppunda häradsrätt d 29 juni 1804. Fastigheterna Lyttersta 2:5 och 2:6 är avsöndringar från hemmanet Lyttersta nr 1 vilket ingick i säteriet Säfstaholm.
ABS har i vattenöverdomstolen ingivit och åberopat bl a en inom länslantmäterikontoret i Nyköping upprättad "PM angående hemmanet Lyttersta nr 1 i Västra Vingåkers socken tillkommande rätt till fiske", dagtecknad d 20 aug 1956.
Föreningarna har här anfört bl a följande. Gränsen för Lyttersta fastställdes d 29 juni 1804 till att följa sjölandet, dvs strandlinjen. Vid ägostyckning d 30 sept 1924 fastställdes som gemensamma för hemmanslotter inom Lyttersta, hemmanets andel i vatten och fiske i sjön Tisnaren; detta var rättsstridigt eftersom något vattenområde i Tisnaren aldrig hört till Lyttersta.
Vattenöverdomstolen gör följande bedömning.
Omfattningen av vattenöverdomstolens prövning
Enligt 2 kap 1 § VL (1983:291) skall en företagare, för att få utföra ett vattenföretag, ha rådighet över vattnet inom det område där företaget skall utföras. - Bestämmelsen anses ha karaktär av en legitimationsregel; i det fall tillståndsprövning krävs eller annars begärs, är rådigheten en processförutsättning som domstolen skall beakta sj älvmant (prop 1981/82:130 s 401, jfr s 81 f).
2 kap 1 § VL skall jämföras med en annan bestämmelse i lagen, 13 kap 17 §. Här sägs att vattendomstolen, om det är lämpligt, får pröva yrkanden som har samband med vattenmålet men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt VL; vattendomstolen får dock inte pröva frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen.
I förevarande fall är fråga om ABS:s rätt att över huvud taget få föra talan i målet. Denna prövning av ABS:s talerätt är inte möjlig att utföra utan att vattenöverdomstolen kommer in på spörsmål rörande omfattningen av de aktuella Lyttersta-fastigheterna, närmare bestämt huruvida det kan anses utrett att till fastigheterna hör visst vattenområde. Vattenöverdomstolen finner således att bestämmelsen i 13 kap 17 § VL inte utgör något hinder mot en prövning av denna omfattning.
Har ABS rådighet över det aktuella vattenområdet?
I rådighetsfrågan har ABS åberopat dels ett avtal angående servitut, dagtecknat d 13 juni 1989, enligt vilket Lyttersta 2:5 och 2:6 upplåter till Lyttersta 2:7 rätt att ta vatten ur Tisnaren samt att anlägga och bibehålla intags- och avloppsledningar med pumpanordning, dels, såvitt avser spolvattenledningen, upplåtelse av ledningsrätt enligt ledningsrättslagen (1973:1144).
Parterna i servitutsavtalet synes ha utgått från att vattenområdet utanför Lyttersta 2:5 och 2:6 tillhör dessa fastigheter enskilt. Av vissa äldre lantmäterihandlingar som givits in i målet framgår emellertid att det rått osäkerhet om gränssträckningen i Tisnaren, bl a i frågan huruvida något vattenområde över huvud taget tillkommit Lyttersta-fastigheterna. Oavsett hur det förhåller sig med detta, kan konstateras att bl a det i målet aktuella vattenområdet avsattes som samfällt för fastigheterna Lyttersta 1:10, 1:11 och 1:12 vid en ägostyckning år 1924. Lyttersta 1:10 synes enligt vad ABS uppgivit i målet numera ingå i fastigheten Lyttersta 2:5.
På grund av det nu anförda och då det inte finns någon utredning som visar att Lyttersta 2:5 och 2:6 har förvärvat samtliga andelar i det vattenområde som avsattes som samfällt vid 1924 års förrättning, finner vattenöverdomstolen att utredningen inte ger vid handen att ABS genom servitutsavtalet har förvärvat rådighet över de vattenområden där kylvattenledningarna har förlagts och där spol- och kylvatten skall bortledas och utsläppas.
Som ovan anmärkts har ledningsrätt upplåtits för spolvattenledning. Kravet på rådighet över vattenområdet där denna ledning skall förläggas måste därmed anses uppfyllt.
Vid nu angivna förhållanden skall vattendomstolens dom undanröjas, utom såvitt gäller lagligförklaring av spolvattenledningen, och ABS:s ansökan i motsvarande delar avvisas.
Vattenöverdomstolens avgörande Med undanröjande av vattendomstolens domslut - utom såvitt avser lagligförklaring av ledning och pumphus för intag av vatten för sandtvätt (spolvatten) - avvisar vattenöverdomstolen den av ABS i målet förda talan.
ABS (ombud förre lantbruksingenjören I.A.) anförde besvär och yrkade att HD skulle undanröja vattenöverdomstolens avvisningsbeslut och fastställa vattendomstolens dom.
De båda fiskevårdsområdesföreningarna bestred bifall till yrkandet. HD meddelade d 16 sept 1991 prövningstillstånd i frågan, om bestämmelserna i 13 kap 17 § VL utgjort hinder för vattenöverdomstolen att, för avgörande av rådighetsfrågan, gå in på en prövning om det aktuella vattenområdet hör till fastigheterna Lyttersta 2:5 och 2:6, varvid målet i övrigt förklarades vilande.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Munck, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt 13 kap 17 § VL får vattendomstol, om det är lämpligt, pröva yrkanden som har samband med vattenmålet men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt VL. Vattendomstol får dock, enligt andra meningen i paragrafen. Inte pröva frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen.
Bestämmelsen hade sin motsvarighet i 11 kap 22 § äldre VL (1918:523) som löd: Vattendomstol äge, i den mån det finnes lämpligen kunna ske, pröva invändningar i vattenmål, ändå att de röra rättsförhållanden, som ej skola bedömas efter denna lag, så ock yrkanden, vilka hava samband med den ansökan eller talan, varom i målet huvudsakligen är fråga; dock må vattendomstolen ej inlåta sig på fråga om äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde.
11 kap 22 § äldre VL fick sin slutliga lydelse efter påpekande från lagrådet (NJA II 1919 s 396). I det till lagrådet remitterade förslaget hade sista ledet i paragrafen följande lydelse: dock må vattendomstolen ej avgöra tvist om äganderätt till fastighet eller omfattning av fastighets ägoområde. Lagrådet anmärkte i sitt yttrande att detta förbud inte skulle träffa allt vad man avsåg att träffa med detsamma. Stadgandet borde enligt lagrådet innehålla att vattendomstolen ej i något fall får inlåta sig på fråga som rör äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägovälde.
Lagrådets påpekande och den därav föranledda ändringen i paragrafens lydelse kan inge osäkerhet angående förbudets räckvidd. Är vattendomstol genom detsamma förhindrad att ingå på någon som helst fastighetsrättslig prövning?
Enligt HD:s mening torde förbudet i paragrafen åsyfta t ex en äganderättstvist eller en tvist angående fastighets omfattning som uppkommer i själva målet. Dvs vattendomstol får inte avgöra en sådan fråga i dom.
I föreliggande fall är emellertid inte fråga om att i dom avgöra en fråga om äganderätt till fastighet eller fastighets omfattning utan endast att pröva huruvida sökanden visat att han har rådighet över vattenområdet. En sådan prövning enligt 2 kap 1 § VL skall göras i alla ansökningsmål och att prövningen även innefattar fastighetsrättsliga moment medför inte i sig att vattendomstolen blir obehörig att pröva frågan. Först om sökandens rådighet bestrids av person som själv påstår sig vara ägare till vattenområdet kan det finnas skäl för vattendomstolen att vilandeförklara målet och hänvisa parterna att lösa tvisten i särskild rättegång; se rättsfallet NJA 1921 s 136.
HD finner sålunda att vattendomstolen och vattenöverdomstolen i detta mål varit oförhindrade att, på sätt skett, pröva sökandebolagets rådighet över vattnet utanför Lyttersta-fastigheterna. Vattenöverdomstolen har vid sin prövning funnit att bolaget ej visat att det har sådan rådighet och i enlighet härmed, enär rådigheten är en förutsättning att få föra talan i målet, avvisat bolagets talan.
Då HD ej finner skäl att pröva målet i övrigt skall vattenöverdomstolens avgörande i dess helhet stå fast.
Domslut
HD:s avgörande. HD förklarar att 13 kap 17 § andra meningen VL (1983:291) ej utgör hinder för vattendomstol att pröva huruvida sökanden har rådighet till aktuellt vattenområde.
HD finner ej skäl att meddela prövningstillstånd i den del bolagets ansökan därom förklarats vilande. Vattenöverdomstolens avgörande står därför fast.
HD (JustR:n Palm, Magnusson, Svensson, Munck, referent, och Lambe) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. I 13 kap 17 § VL (1983:291) föreskrivs att vattendomstolen, om det är lämpligt, får pröva yrkanden som har samband med vattenmålet men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt VL. Vattendomstolen får dock inte pröva frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen.
I enlighet med vedertaget rättsligt språkbruk talar avfattningen av paragrafen för att den tar sikte endast på sådan prövning som kommer till omedelbart uttryck i domslutet och alltså omfattas av domens rättskraft. Detta innebär att vattendomstolen utan något särskilt lagstöd kan ingå i bedömning av olika frågor som inte är av vattenrättslig natur, om de är av endast prejudiciell betydelse för den prövning som domstolen har att göra och således inte blir slutgiltigt avgjorda i vattenmålet.
Den angivna ordningen överensstämmer med det synsätt som ligger till grund för andra specialregler angående forum (jfr t ex beträffande fastighetsforum Ekelöf, Rättegång II 1985 s 29, och beträffande forum för arrendetvist NJA 1990 s 631). Den likartade bestämmelsen i 5 kap 3 § expropriationslagen (1972:719), enligt vilken fastighetsdomstol, om det är lämpligt, i expropriationsmål får pröva sådant yrkande av den exproprierande eller sakägare som har samband med expropriationen men som rör rättsförhållande som ej skall prövas enligt expropriationslagen, måste också antas vila på det betraktelsesätt som nu har angetts (jfr prop 1972:109 s 290 och 398 f).
Bestämmelserna i 13 kap 17 § VL har visserligen utformats efter huvudsaklig förebild av 11 kap 22 § äldre VL (1918:523), som möjligen haft en mera vidsträckt räckvidd (jfr NJA II 1919 s 396 och rättsfallet NJA 1921 s 136). Grunderna för 13 kap 17 § VL får likväl anses ge underlag för slutsatsen att paragrafen skall tilläggas den innebörd som dess avfattning i enlighet med det förut anförda ger vid handen. Paragrafen har sålunda motiverats med hänvisning till intresset av att man i vattenmål skall kunna behandla t ex frågor om ersättning för skador som inte kan ersättas enligt VL utan på annan, exempelvis grannelagsrättslig, grund (NJA II 1983 s 136). Och av motiven till 13 kap 18 § framgår att, när det i denna paragraf talas om fall då vattendomstol har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet eller om fastighetsindelningen, det inte åsyftas en sådan prejudiciell bedömning som kan behöva göras för ett ställningstagande till sökandens saklegitimation i vattenmålet. Invändningar av en motpart till sökanden rörande en sådan fråga bör enligt motiven behandlas enligt RB:s regler (NJA II 1983 s 137; jfr även Strömberg, Vattenlagen med kommentar, 1984 s 222 f).
Det förhållandet att 13 kap 17 § VL alltså inte kan anses hindra en sådan bedömning av en fråga om äganderätt till en fastighet eller om fastighetsindelningen som kan behövas för att vattendomstolen skall kunna avgöra om sökanden har rådighet över det aktuella vattenområdet innebär i och för sig inte att vattendomstolen i alla lägen bör ingå i prövning av en sådan fråga. I motiven har förutsatts att, om det verkligen är tvistigt huruvida sökanden eller den som har gjort invändningen är ägare till den fastighet varpå sökanden grundar sin saklegitimation, vattendomstolen med stöd av 32 kap 5 § RB bör förklara målet vilande och hänvisa parterna till att lösa tvisten i särskild rättegång. I andra fall bör vattendomstolen enligt motiven tillämpa reglerna om rättegångshinder i 34 kap RB och allt efter omständigheterna avvisa sökandens ansökan eller ogilla invändningen om rättegångshinder. (NJA II 1983 s 137.) Det bör anmärkas att, om parterna inte skulle efterkomma en hänvisning att i särskild rättegång lösa en uppkommen tvist av nu aktuellt slag, vattendomstolen inte kan undandra sig att själv pröva frågan (se NJA II 1943 s 418 och Gärde m fl, Nya rättegångsbalken s 438). Därvid måste domstolen i enlighet med vad som förut har sagts kunna ingå i bedömning även av prejudiciella frågor rörande äganderätten till fastigheter eller fastighetsindelningen.
Av det anförda följer att bestämmelserna i 13 kap 17 § VL inte hindrat den prövning i rådighetsfrågan som skett i vattenöverdomstolen. Skäl kan inte anses föreligga att meddela prövningstillstånd såvitt avser målet i övrigt.
Domslut
HD:s avgörande. HD förklarar att bestämmelserna i 13 kap 17 § VL (1983:291) ej utgjort hinder för vattenöverdomstolen att, för avgörande av rådighetsfrågan, pröva om det aktuella vattenområdet hör till fastigheterna Lyttersta 2:5 och 2:6.
HD meddelar ej prövningstillstånd i den del frågan härom är vilande. Vattenöverdomstolens beslut står därför fast.