lagen.nu

NJA 1991 s. 736

Fråga om dröjsmålsränta i fall då gäldenärens underlåtenhet att betala en skuld berott på att borgenären, som felaktigt påstod att det inte var fråga om slutbetalning, vägrat att utge revers och pantbrev. 3 § 1 st räntelagen (1975:635).

V.B. väckte vid Halmstads TR talan mot B.C. och yrkade förpliktande för denne att mot erhållande av revers och pantbrev till henne utge 65 000 kr jämte ränta enligt 3 § 1 st och 6 § räntelagen på 27 500 kr fr o m d 1 nov 1985 t o m d 31 okt 1986 och på 65 000 kr fr o m d 1 nov 1986 tills betalning sker.

B.C. bestred käromålet. Han medgav att han var skyldig V.B. 37 500 kr och förklarade sig villig att mot erhållande av pantbrev och revers utge detta belopp. Han vitsordade yrkad ränta som skälig i och för sig.

Till stöd för sin talan åberopade V.B. en av B.C. utfärdad revers på 75 000 kr, varav 37 500 kr skulle betalas senast d 1 nov 1985 och 37 500 kr senast d 1 nov 1986. Enligt V.B. hade B.C. betalat 10 000 kr d 8 febr 1985, men därefter hade inte något ytterligare belopp erlagts.

B.C. anförde: Det är riktigt att han utfärdat en revers på 75 000 kr och att han d 8 febr 1985 enligt överenskommelse mellan parterna betalat 10 000 kr i förskott på det belopp som förföll till betalning d 1 nov 1985. Han har dessutom d 25 okt samma år direkt till V.B. mot kvitto överlämnat 27 500 kr. Före förfallodagen d 1 nov 1986 deponerade han återstående 37 500 kr hos sitt ombud advokaten B.N.. Detta belopp har inte kunnat betalas ut eftersom V.B. vägrat att återlämna revers och pantbrev. Enligt reversen skall ränta inte utgå. Ej heller dröjsmålsränta skall utgå eftersom V.B. ensam bär skulden för att pengarna inte kommit henne till handa.

TR:n (rådmännen Karlsson, Inger och Kildén) meddelade dom d 30 juni 1987. I domskälen anförde TR:n, efter att ha redovisat uppgifter av parterna under sanningsförsäkran och av hörda vittnen, bl a: Vad angår reversfordringen har B.C. visat att han d 25 okt 1985 från sitt konto i Götabanken tagit ut 27 500 kr. Han har vidare under sanningsförsäkran berättat att han lämnat pengarna till V.B. och av henne fått ett kvitto som sedermera stulits från honom. V.B. har, likaledes under sanningsförsäkran, förnekat att hon mottagit pengarna och utfärdat ett kvitto.

Om i ett skuldförhållande gäldenären påstår att han har betalat men borgenären bestrider att så har skett får det anses åligga gäldenären att styrka sitt påstående genom kvitto eller på annat sätt.

Enligt TR:n mening förtjänar ingendera partens uppgifter tilltro framför den andras. - - -

Mot bakgrund av det anförda finner TR:n att B.C. inte förmått styrka sitt påstående om betalning. På grund härav och då även återstoden av reversfordringen, 37 500 kr, är förfallen till betalning skall V.B:s yrkande i denna del bifallas. B.C. skall dessutom utge yrkad dröjsmålsränta.

Domslut. TR:n förpliktar B.C. att mot utfående av kvitterad revers och pantbrev till V.B. utge 65 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen å 27 500 kr fr o m d 1 nov 1985 t o m d 31 okt 1986 och å 65 000 kr fr o m d 1 nov 1986 till dess betalning sker.

B.C. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillande av käromålet såvitt avsåg skyldighet för honom att till V.B. utge 27 500 kr jämte ränta därå ävensom dröjsmålsränta på därutöver resterande del av reversbeloppet.

V.B. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Nilsson och Wesström, adj led rådmannen Bärthel, referent, och adj led Bratt) fann i dom d 15 juni 1988 efter bevisupptagning att tilltro inte kunde sättas till B.C:s uppgifter framför V.B:s. I domskälen anförde HovR:n avslutningsvis: Det kan vid en samlad bedömning - med beaktande av det stora krav på bevisning som enligt vedertagen praxis måste ställas för att ett påstående om verkställd betalning av en fordran skall godtagas - inte anses styrkt att B.C. betalat det belopp varom tvist råder. Hans vadetalan kan därför inte vinna bifall.

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut.

B.C. (ombud advokaten B.N.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan i HovR:n.

V.B. (ombud advokaten S.E.) medgav B.C:s talan såvitt avsåg beloppet 27 500 kr och ränta därå men bestred ändring i övrigt.

I HD upplystes att B.C. i samband med målets handläggning vid TR:n polisanmält V.B. under påstående att hon hade lämnat oriktiga uppgifter under sanningsförsäkran samt att HovR:n för Västra Sverige genom en sedermera lagakraftvunnen dom d 9 okt 1990 dömt V.B. för osann partsutsaga, bestående bl a i att hon förnekat att hon strax före förfallodagen d 1 nov 1985 erhållit 27 500 kr av B.C..

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ryde, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Parterna är numera ense i huvudsaken utom såvitt avser frågan om dröjsmålsränta på beloppet 37 500 kr, som enligt reversen förföll till betalning d 1 nov 1986. Det har inte rått någon ovisshet rörande betalningsskyldigheten avseende detta belopp. Tvist har emellertid förelegat mellan parterna i fråga om beloppet 27 500 kr och därmed V.B:s skyldighet att utlämna reversen avseende hela reversfordran samt pantbrevet. Denna tvist kan inte anses ha hindrat B.C. att på förfallodagen infria skulden på 37 500 kr och säkra betalningen genom kvitto. På grund av den uteblivna betalningen, och eftersom det förhållandet att beloppet funnits hos någon annan än B.C. saknar betydelse i förhållande mellan parterna, skall B.C. erlägga stadgad dröjsmålsränta på beloppet.

Domslut. Med ändring - - - se HD:s dom - - - betalning sker.

HD (JustR:n Knutsson, Jermsten, referent, och Törnell) beslöt följande dom:

Domskäl. I huvudsaken föreligger numera tvist endast om B.C. också skall förpliktas utge dröjsmålsränta på 37 500 kr från d 1 nov 1986. Fråga uppkommer då huruvida V.B:s agerande dessförinnan har medfört att det i 3 § 1 st räntelagen angivna kravet "försittes betalningstiden" inte skall anses vara uppfyllt. Nämnda uttryck har nämligen angetts utmärka att ifrågavarande regel om dröjsmålsränta inte avser fall där det beror på borgenären att betalningen uteblir på den utsatta dagen. Vad lagstiftaren här främst åsyftat synes vara fall då borgenären antingen vägrar att motta betalning eller medvetet håller sig undan från gäldenären (se SOU 1974:28 s 104, NJA II 1927 s 298 och NJA II 1936 s 34 ff). Att V.B., som numera får anses visat, mot bättre vetande bestred att det var fråga om en slutbetalning var onekligen ägnat att inge B.C. betänkligheter mot att infria utfästelsen utan att få tillbaka revers och pantbrev. Genom krav på kvitto och särskilda påteckningar på berörda handlingar förelåg emellertid tillräckliga möjligheter för honom att tillvarata sina intressen. Situationen kan därmed inte anses ha varit sådan att B.C. ägt rätt att tills vidare räntefritt hålla inne sin betalning (jfr prop 1986/87:72 s 9 f). V.B:s talan om dröjsmålsränta skall därför bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD B.C. att till V.B., mot utfående av revers och pantbrev, betala 37 500 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 1 nov 1986 till dess betalning sker.

JustR:n Sterzel och Lars Å Beckman var skiljaktiga och anförde: I huvudsaken föreligger numera tvist endast om B.C. också skall förpliktas att utge dröjsmålsränta på 37 500 kr från d 1 nov 1986. Det är ostridigt att B.C. erbjöd betalning i rätt tid. Det enda skälet till att betalning inte kom till stånd var att V.B. vägrade utge reversen och pantbrevet under påstående att det inte var fråga om slutbetalning. Detta påstående lämnade hon, som numera får anses visat, mot bättre vetande. Hennes handlande får bedömas på samma sätt som en vägran att ta emot betalning. Yrkandet om dröj smålsränta skall därför ogillas.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1991-12-17
Målnummer
T323-88
Lagrum
3 § första st. räntelagen (1975:635)
Litteratur
Sökord
Dröjsmålsränta
Ränta
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation