NJA 1992 s. 21

Ett företag som drev en stenkrossningsanläggning inhyrde från ett svetsningsföretag för en begränsad tid en erfaren svetsare med uppgift att utföra vissa reparationsarbeten. Under arbetet vållade svetsaren av oaktsamhet brandskada på anläggningen. Svetsningsföretaget har ansetts böra bära det skadeståndsrättsliga arbetsgivaransvaret för skadan.

TR:n

Dalbo Kvartsit AB (i det följande benämnt Dalbo) driver en stenkrossningsanläggning i Håverud i Melleruds kommun med tre personer anställda, däribland styrelseledamoten K.L.. Till stenkrossningsanläggningen hör en sikt. I sikten sorteras den krossade stenen. Sorteringen tillgår på följande sätt: Den krossade stenen lastas på ett transportband och förs på detta upp till en vibrerande sikt. Där sker sorteringen genom att den krossade stenen faller genom två såll. Sedan faller den sålunda sorterade stenen genom två stup ner på två transportband och forslas bort från sikten. Stupen är rörliknande anordningar tillverkade av tjock plåt och på insidan klädda med gummi.

I början av maj 1985 behövde Dalbo få vissa reparationsarbeten utförda på stenkrossningsanläggningen. I anledning härav kontaktade K.L. O.L., som var verkställande direktör hos Melleruds Svetsmekano AB (i det följande benämnt Svetsmekano), och överenskom med denne att Dalbo under 14 dagar med början d 10 maj skulle få hyra den hos Svetsmekano anställde svetsaren G.U.. Denne infann sig på avtalad dag och beordrades först att svetsa grävmaskinständer. Sedan detta arbete avslutats beordrades G.U. att demontera ett utslitet stup från sikten. Han började demonteringen genom att med svetslåga skära sönder stupet. Mindre eldslågor uppstod i anslutning till svetsningen. Kort härefter uppstod en explosionsartad brand som snabbt spred sig från stupet till själva sikten och transportbanden. Omfattande skador uppstod.

Dalbo väckte talan mot Svetsmekano vid Vänersborgs TR och yrkade att Svetsmekano skulle förpliktas att ersätta uppkomna skador med 670 942 kr.

Svetsmekano bestred käromålet.

Dalbo angav följande grunder för käromålet: G.U. har genom fel eller försummelse i tjänsten vållat Dalbo de skador som påstås. Försummelsen består däri att G.U. vid användandet av skärbrännaren ej iakttagit normala säkerhetsföreskrifter; han har nämligen inte förvissat sig om att det inte fanns brännbart material på baksidan av den plåt han avsåg att skära genom. Svetsmekano är i egenskap av arbetsgivare ansvarig för G.U:s kvalifikationer och att denne iakttar normala säkerhetsföreskrifter.

Svetsmekano anförde som grund för sitt bestridande följande: Parterna hade avtalat att Dalbo skulle leda G.U:s arbete. Svetsmekano hade endast ställt en man till Dalbos förfogande. Arbetsgivaransvaret åvilar därför Dalbo. G.U. har ej varit vårdslös eller försumlig. Han har vid utförandet av svetsningsarbetet arbetat på direkta order från Dalbo och kan därför ej lastas för den uppkomna branden. Branden är oförklarlig och det kan därför ej anses ha legat i farans riktning att svetsningsarbetet skulle orsaka branden.

Dalbo anförde till utveckling av sin talan bl a följande. Dalbo har inga egna reparatörer anställda utan hyr in sådan arbetskraft vid behov. Dalbos egna anställda sysslar med att bryta sten och sköta stenkrossningsanläggningen. Vanligtvis anlitas en man vid namn S.C. hos ett annat svetsföretag än Svetsmekano för att utföra behövliga reparationer. Slitaget på stenkrossningsanläggningen är emellertid stort och därför behövs det ibland ytterligare reparatörer. Så var fallet vid nu aktuellt tillfälle. K.L. bedömde att Dalbo utöver S.C. behövde en man under 14 dagar för reparationsarbeten. Tanken var att bl a det ena stupet skulle bytas ut fredagen d 10 maj samt att vissa andra arbeten, som inte heller kunde utföras medan anläggningen var i drift, skulle utföras under lördagen och söndagen, varefter anläggningen skulle tas i drift på måndagen. Dalbo hade tidigare hyrt in arbetskraft från Svetsmekano. K.L. kontaktade därför per telefon O.L. hos Svetsmekano och förklarade att Dalbo var i behov av en erfaren svetsare under 14 dagar. O.L. förklarade att Svetsmekano kunde låna ut G.U. under begärd tid. K.L. accepterade G.U., som han hade viss kännedom om sedan tidigare. Arbetsuppgifterna skulle anvisas av Dalbo. Däremot var det klart att G.U., som var en erfaren svetsare, självständigt skulle utföra de anvisade arbetsuppgifterna utan instruktioner om hur arbetet skulle utföras. Efter det att G.U. d 10 maj hade ägnat de första arbetstimmarna åt att svetsa grävmaskinständer gav S.C., för vars handlande Dalbo påtar sig ansvaret, G.U. i uppdrag att "ta ner" ett utslitet stup. S.C. nämnde därvid inte något om på vilket sätt arbetet skulle utföras.

Svetsmekano anförde till utveckling av sitt bestridande bl a följande. Svetsmekano och Dalbo avtalade att G.U. skulle arbeta hos Dalbo under 14 dagar samt att Dalbo skulle stå för arbetsmaterial och leda arbetet. Sedan G.U. hade avslutat arbetet med svetsning av grävmaskinständer fick han order av S.C., som han uppfattade som arbetsledare, att skära ner stupet. S.C. yttrade nämligen "Det är bara att skära ner det, det är skrot alltihop". Eftersom S.C. var väl förtrogen med arbetsuppgifter av ifrågavarande slag, hade G.U. ej anledning att ifrågasätta dennes anvisning om demonteringsmetod.

Domskäl

TR:n (rådmännen Hagelstam och Hallgren samt tingsfiskalen Krantz) meddelade dom d 1 dec 1987. I domskälen anfördes inledningsvis följande. Vem bär arbetsgivaransvaret för den skada G.U. kan ha vållat? K.L. och O.L., som båda har hörts under sanningsförsäkran, har berättat att de inte diskuterade vem av parterna som skulle svara för arbetsledningen och bära arbetsgivaransvaret. Utredningen ger sålunda inte något som helst belägg för Svetsmekanos påstående, att parterna avtalat att Dalbo skulle leda G.U:s arbete. G.U. och S.C., vilka hörts som vittnen, och K.L. har emellertid berättat att det var Dalbo genom K.L. eller S.C. som tilldelade G.U. arbetsuppgifter. Det får därför, trots att avtal härom inte träffats, anses utrett att Dalbo ledde och kontrollerade G.U:s arbete. Det bör emellertid i detta sammanhang anmärkas att Dalbo synes ha betraktat G.U. som en erfaren och kunnig svetsare som ej behövde några detaljerade anvisningar om hur det tilldelade arbetet skulle utföras.

Om det företag som hyr in arbetskraft leder och kontrollerar arbetet skall det i allmänhet bära det skadeståndsrättsliga arbetsgivaransvaret. Så skall dock ej anses vara fallet om den inhyrde arbetstagaren inte rent faktiskt inlemmas i det inhyrande företagets verksamhet på ett sätt som gör att han utåt framstår som helt jämställd med detta företags egna arbetstagare. (Jfr NJA 1979 s 773.)

Parterna hade avtalat om uthyrning av G.U. under en relativt begränsad tid. G.U. skulle därvid på ett relativt självständigt sätt utföra arbetsuppgifter som var helt artskilda från Dalbos egna arbetstagares arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill kan G.U. inte anses ha inlemmats i Dalbos verksamhet på sätt som nyss sagts. Såvitt branden kan anses ha vållats av fel eller försummelse från G.U:s sida är Svetsmekano följaktligen ansvarigt härför.

TR:n fann på anförda skäl att G.U. hade vållat branden genom fel eller försummelse och att Svetsmekano sålunda var skyldigt att ersätta Dalbo för uppkomna skador. I domskälen uttalade sig TR:n härefter om de yrkade skadeståndsbeloppen.

Domslut

Domslut. TR:n ålade Svetsmekano att till Dalbo utge 490 850 kr.

HovR:n för Västra Sverige

Svetsmekano fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillande av Dalbos talan.

Dalbo bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmberg, fd lagmannen Sohlberg och adj led Månsson) anförde i dom d 17 maj 1989:

Domskäl

Domskäl. Parterna har avtalat att Svetsmekano skulle ställa en svetskunnig person till Dalbos förfogande för begränsad tid för reparations- och underhållsarbeten på Dalbos maskiner och utrustning i övrigt. Svetsmekano har med anledning därav erbjudit sig att ställa G.U. till Dalbos förfogande, något som Dalbo har godtagit. G.U. kan genom att sålunda stå till Dalbos förfogande inte anses ha inlemmats i Dalbos egen organisation. På grund härav instämmer HovR:n i TR:ns uttalande att Svetsmekano är ansvarigt, om branden har uppkommit genom fel eller försummelse från G.U:s sida.

HovR:n anser lika med TR:n att G.U. genom oaktsamhet har vållat branden.

Utredningen i HovR:n om beräkningen av den skada Dalbo har lidit har inte givit HovR:n anledning att gå ifrån vad TR:n har kommit till i detta avseende.

HovR:n finner alltså ej skäl till ändring i TR:ns dom.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Sundqvist, var skiljaktig och anförde: Av utredningen i målet framgår bl a följande. G.U. engagerades av Dalbo för att utföra svetsningsarbeten under ungefär 14 dagar. Hans arbetsuppgifter var inte närmare bestämda i avtalet mellan Dalbo och Svetsmekano. I praktiken var det Dalbo, i vars normala verksamhet ingick visst svetsningsarbete som brukade utföras av den till företaget heltidsanknutne enmansföretagaren S.C., som svarade för ledningen av hans arbete. Dalbo tillhandahöll svetsutrustningen åt G.U. och betalade Svetsmekano för G.U:s arbete per timme, efter en lägre taxa än den som Svetsmekano brukade ta ut vid arbete som utfördes i företagets egna lokaler. Dalbo hade vid ett flertal tidigare tillfällen anlitat arbetstagare från Svetsmekano på liknande villkor.

Vid nu angivna förhållanden kan överenskommelsen mellan Dalbo och Svetsmekano angående G.U:s arbete inte ses som ett entreprenadavtal. Den får i stället anses innebära att G.U. var uthyrd från Svetsmekano till Dalbo.

I motiven till skadeståndslagens regler om principalansvar har uttalats att utlåning av arbetstagare mellan två företag kan förekomma under sådana förhållanden att tjänsteavtalet mellan den "utlånade" arbetstagaren och hans formelle arbetsgivare består oförändrat så att arbetstagaren i arbetsrättsligt hänseende alltjämt är att anse som anställd i dennes tjänst, samtidigt som arbetstagaren rent faktiskt inlemmas i det andra företagets verksamhet på ett sätt som gör att han utåt framstår som helt jämställd med detta företags egna arbetstagare. Det framhålls att omständigheterna då kan vara sådana att det företag som lånat arbetstagaren i skadeståndsrättsligt hänseende bör anses som arbetstagarens principal och får bära ansvaret för skador som han vållar under utförande av arbete för företagets räkning (prop 1972:5 s 478).

Dessa uttalanden synes ta sikte på den situationen att ett företag med en inlånad arbetstagare vållar tredje man en skada, och kravet på att arbetstagaren utåt skall framstå som helt jämställd med företagets egna anställda bör enligt min mening läsas med detta i åtanke. Innebörden skulle då närmast vara att principalansvaret kan utvidgas i fall där en utomstående har anledning att räkna med att en arbetstagare är knuten till ett visst företag, oavsett om arbetstagaren faktiskt är i tjänst hos detta företag eller om han i stället arbetar för en av företaget anlitad entreprenör.

Med denna tolkning är det inte motiverat att i kontraktsförhållandet mellan Dalbo och Svetsmekano fästa avgörande vikt vid hur en utomstående kan ha uppfattat G.U:s ställning i förhållande till Dalbos egna arbetstagare. Vem som bör ansvara för den skada han må ha vållat får i stället bedömas med beaktande av de ändamålssynpunkter som ligger till grund för principalansvaret. Vid en sådan bedömning kan beträffande de båda industriföretagen Dalbo och Svetsmekano samhälls- och företagsekonomiska synpunkter (jfr prop s 215 och 472) inte anses ge utslag i någon riktning. Avgörande bör därför i stället vara vilket av de båda företagen som närmast utövat kontroll över G.U. och svarat för ledningen av hans arbete (jfr prop s 216, 473 och 479). Enligt min mening är det Dalbo som har haft ett sådant inflytande över G.U.. Jag anser därför inte att Svetsmekano kan hållas ansvarigt såsom arbetsgivare för G.U. för de skador han vållat Dalbo när han var uthyrd till detta företag. Dalbos talan bör således lämnas utan bifall.

Svetsmekano (ombud jur kand K-E.B.) sökte revision och yrkade ogillande av Dalbos talan.

Sedan Svetsmekano försatts i konkurs inträdde konkursboet (förvaltare advokaten L.G.) i rättegången och anslöt sig till Svetsmekanos talan.

Dalbo (ombud advokaten A.J.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Dufwa, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Av utredningen framgår, att Dalbo och Svetsmekano avtalat, att den hos Svetsmekano anställde svetsaren G.U. under ungefär 14 dagar skulle utföra reparationsarbete åt Dalbo, att G.U:s arbetsuppgifter inte bestämts närmare i avtalet och att Dalbo sedan svarat för ledningen av arbetet. Med hänsyn härtill kan Svetsmekano inte anses ansvarigt för skador som G.U. under arbetet har vållat Dalbo. Dalbos talan skall därför ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD Dalbos talan.

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lars K Beckman, Lars Å Beckman, referent, och Törnell) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Huvudfrågan i målet är om Svetsmekano i förhållande till Dalbo skall bära det skadeståndsrättsliga arbetsgivaransvaret för den svetsare, som Dalbo hyrt in från Svetsmekano. Härvid är följande omständigheter att beakta.

Enligt det mellan Dalbo och Svetsmekano träffade avtalet skulle Svetsmekano för en tid av ca 14 dagar och mot betalning till Svetsmekano efter timtaxa ställa till Dalbos förfogande en kunnig och erfaren svetsare, G.U., med uppgift att utföra svetsningsarbeten på en grävskopa och reparationsarbeten på stenkrossningsanläggningen. Någon närmare precisering av arbetsuppgifterna gjordes inte. Svetsmekano hade dock tidigare vid ett flertal tillfällen hyrt ut personal till Dalbo och kände därför i stort sett till vilka arbetsuppgifter som kunde komma i fråga. I avtalet reglerades inte frågor om arbetsledning och ansvar för eventuella skador. Mellan parterna synes dock ha varit underförstått att Dalbo skulle tillhandahålla viss utrustning och löpande anvisa G.U. de olika arbetsuppgifterna.

Mot bakgrund av vissa uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen rörande åläggande av principalansvar (prop 1972:5 s 478-479) har HovR:n och TR:n lagt en avgörande vikt vid huruvida G.U. rent faktiskt hade inlemmats i Dalbos verksamhet på ett sätt som gjorde att han utåt framstod som helt jämställd med Dalbos egna arbetstagare. Uttalandena i förarbetena tar emellertid närmast sikte på situationer där inhyrda arbetstagare vållar tredje man skada och kan inte anses omedelbart tillämpliga i ett fall då skada vållas den ena av parterna i kontraktsförhållandet.

Utgångspunkten för bedömningen av principalansvarets placering bör i förevarande fall vara att Svetsmekano haft en kontraktsrättslig förpliktelse att för en begränsad tid ställa till Dalbos förfogande en kvalificerad yrkesman som haft att utföra avsedda arbetsuppgifter på ett fackmannamässigt sätt. Med hänsyn till G.U:s kvalifikationer har något behov av detaljerade instruktioner för utförandet av arbetet eller en närmare kontroll av detta inte förelegat. Den arbetsledande funktionen hos Dalbo har därför kunnat inskränkas till att löpande anvisa olika arbetsuppgifter. Av utredningen framgår att de anvisade uppgifterna legat inom ramen för avtalet med Svetsmekano och omfattats av G.U:s kompetens.

På grund av det anförda bör det skadeståndsrättsliga arbetsgivaransvaret för den av G.U. orsakade brandskadan åvila Svetsmekano.

När det gäller frågan om branden uppkommit till följd av fel eller försummelse från G.U:s sida gör HD ingen annan bedömning än HovR:n.

Svetsmekano och konkursboet har i HD godtagit HovR:ns beräkning av skadan.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut