NJA 1992 s. 227

Domskäl

TR:n (rådmännen Holmberg och Forsström) anförde i dom d 16 juni 1989: Inledning. Årstadal Metallhandel Aktiebolag (Årstadal), tidigare benämnt Arvid Wik Metall Aktiebolag, bedrev handel med metaller. I årsredovisningen för 1982 upptog bolaget värdet av varulagret till 27,8 milj kr och i årsredovisningarna för 1983 och 1984 till 37,8 milj kr. 1983 lämnade Gotabanken Årstadal krediter på sammanlagt ca 15,5 milj kr mot säkerhet i företagsinteckningar med bästa rätt. K:rediterna omsattes och utökades senare till sammanlagt mer än 20 milj kr. I dec 1985 försattes Årstadal i konkurs. Konkursbouppteckningen utvisade en brist på drygt 20 milj kr. Konkursen, som ännu ej har avslutats, handläggs som ordinär konkurs enligt 1921 års KL. Enligt vad som framkommit under konkursutredningen hade Årstadal vid konkursutbrottet i Sverige ett fysiskt varulager till ett värde av ca 5 milj kr. En företrädare för bolaget uppgav att lagret därutöver bestod av s k warrants - ett slags lagerbevis - till ett värde av sammanlagt 2,2 milj pund som innehades för bolagets räkning av en mäklare i London, Mr J.A.B.. Denne påstår sig ha realiserat samtliga Årstadals warrants men har inte till konkursförvaltningen lämnat någon godtagbar redovisning. Förvaltaren har av denna anledning anhängiggjort talan mot J.A.B. i England, vilken dock ännu icke har prövats av domstol. Detta är anledningen till att konkursen inte har avslutats.

J.R., som är av kommerskollegium godkänd revisor, var från slutet av 1960-talet revisor i Årstadal och har i denna egenskap reviderat bolagets räkenskaper.

Yrkande mm. Gotabanken har, såsom talan slutligen bestämts, yrkat att TR:n skall fastställa att J.R. i vart fall av vårdslöshet brustit i sitt uppdrag som revisor i Årstadal och därigenom varit medvållande till att banken som kreditgivare åsamkats ekonomisk skada, i vart fall uppgående till 600 000 kr, vilket är det belopp som täcks av hans ansvars försäkring.

J.R. har bestritt bifall till bankens talan. - - -

Gotabanken har anfört följande. De krediter som lämnades Årstadal var checkkrediter och utlandslån med kortare löptid än sex månader. Kreditbesluten fattades på grundval av de aktuella årsredovisningarna och de värden som åsatts varulagret i dessa. Varulagret var av särskilt intresse som säkerhet för krediterna. Vid säkerhetsbedömningen utgick gick banken från varulagrets värde i årsredovisningarna och reducerade detta med 50 procent vilket bedömdes utgöra betryggande säkerhet. När den ursprungliga krediten beviljades 1983 bibringade Årstadals VD, A.S., banken uppfattningen att bolaget hade ett fysiskt varulager i Sverige till ett värde av 27,8 milj kr. Det var först i nov 1985 som banken fick klart för sig att värdet på varulagret i Sverige endast uppgick till 5 milj kr. A.S. uppgav då att J.A.B. innehade warrants för bolagets räkning till ett värde av 2,2 milj pund. Konkursförvaltaren har emellertid inte fått annan redovisning av J.A.B. än påståendet att samtliga warrants sålts och att det inte finns något överskott att redovisa. Om det skulle finnas några warrants är dessa sannolikt belastade med någon betalningsförpliktelse, varför värdet är osäkert. Konkursförvaltarens utredning har vidare gett följande vid handen i fråga om bolagets räkenskaper. Såväl specifikationer till posten varulager som värdeintyg avseende lagervärdet saknas i de aktuella årsboksluten. I den löpande bokföringen har stora utbetalningar av likvida medel bokförts som ökning av varulagret. Underlag för dessa utbetalningar saknas. Omföringar och korrigeringar av lagerposter har bokförts enligt bokföringsorder. Dessa saknar ofta förklaringar till varför de har upprättats. Det är svårt och ibland omöjligt att härleda de transaktioner som ingått i vissa bokföringsorder. Öhrlings revisionsbyrå, som utfört utredningen på uppdrag av konkursförvaltaren, har som ett sammanfattande omdöme uttalat att bristerna i redovisningen innebär att det inte varit möjligt att i huvudsak bedöma bolagets ställning och rörelsens gång med ledning av bokföringen. Bolagsledningen har gett banken oriktiga uppgifter om bolagets ställning, särskilt vad gäller varulagret som säkerhet för krediterna i banken. De oriktiga uppgifterna har inte minst avsett varulagrets värde för banken som företagsinteckningshavare. Banken har till följd av att varulagret inte haft det värde som uppgetts tillfogats betydande skada. Konkursbouppteckningen utgör tillräckligt underlag för konstaterandet att banken har lidit skada. Av bouppteckningen framgår att bristen i boet uppgår till drygt 20 milj kr, varav 15 milj kr faller på banken. Om J.R. hävdar att bolaget har ytterligare tillgångar åligger det honom att visa detta. Banken vill i sammanhanget erinra om att konkursbeslutet fattades för omkring tre och ett halvt år sedan. Trots att konkursförvaltningen därefter energiskt sökt utreda om det finns ytterligare tillgångar, särskilt i England, har inga nya sådana uppdagats. Banken lider skada så länge som inte J.R. förmår visa att det funnits warrants till sådant belopp att bankens fordran blir täckt. J.R. har brustit i den granskning av bokföringen som ålegat honom i hans egenskap av revisor i bolaget. Trots att bolagets ställning och rörelsens gång inte kunnat i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen har han intygat att årsredovisningarna bl a vad gäller varulagret upprättats i enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser. Genom intygandet har han på ett avgörande sätt medverkat till att banken förlitat sig på uppgifterna som grundval för säkerhetsbedömningen. Om J.R. utfört vad som ålegat honom som revisor skulle banken inte ha lämnat, höjt eller förlängt krediterna. Han har genom det oriktiga intygandet ådragit sig medansvar för den brist i konkursen som visat sig vidlåda såväl säkerhetens värde som tillgänglighet. För detta medvållande till bankens skada är han ersättningsskyldig gentemot banken.

Banken har åberopat 15 kap i och 2 §§ aktiebolagslagen och har gjort gällande att J.R. i vart fall av oaktsamhet vållat banken skada genom överträdelse av aktiebolagslagen. Han har således inte uppfyllt skyldigheten enligt 10 kap 7 § aktiebolagslagen att granska bolagets årsredovisning och räkenskaper samt styrelsens och VD:s förvaltning i den omfattning god revisionssed bjudit. Han har inte heller fullgjort skyldigheten enligt 10 kap 10 § aktiebolagslagen att anmärka åtgärd eller försummelse av styrelseledamot eller VD som kan föranleda ersättningsskyldighet eller att styrelseledamot eller VD eljest handlat i strid med aktiebolagslagen. Banken har därtill hävdat att det är oförenligt med god revisionssed att godkänna de brister som funnits i bolagets räkenskaper. God revisionssed innebär bl a att revisorn skall utöva löpande kontroll av VD:s förvaltning. Det är vidare oförenligt med god revisionssed att inte ombesörja och förvara dokumentation av utfört revisionsarbete.

Det råder ovisshet om rättsförhållandet som länder banken till förfång.

J.R. har bestritt bankens talan i första hand på den grund att denna inte visat att den lidit någon ersättningsgill skada. I andra hand har han gjort gällande att banken inte heller visat att det finns ett orsakssamband mellan vad banken lagt honom till last och den påstådda skadan, då banken inte visat att Årstadals ekonomiska ställning och resultat, särskilt varulagret, i verkligheten varit ett annat än vad årsredovisningarna utvisade när banken ursprungligen lämnade respektive förnyade krediten. J.R. har vidare bestritt att han överträtt av banken angivna bestämmelser i aktiebolagslagen eller handlat i strid med god revisionssed. Om skadeståndsskyldighet skulle befinnas föreligga har J.R. gjort gällande att skadeståndet skall jämkas till noll då banken avvikit från god banksed genom att ej göra erforderlig kreditprövning.

Banken har bestritt jämkning under åberopande bl a att J.R. har en ansvarsförsäkring som täcker det belopp vartill talan begränsats.

J.R. har anfört bl a följande. Det är möjligt att banken kan komma att åsamkas en förlust på mer än 15 milj kr, dock vet varken banken eller han själv med säkerhet om det förhåller sig så. Enligt hans mening är det lika troligt att banken inte lider någon förlust alls. Konkursförvaltaren har angett som sin åsikt att J.A.B. är ersättningsskyldig för åtminstone 2,2 milj pund. Skulle konkursboet erhålla betalning härför kommer banken inte att lida någon skada. Inte förrän konkursförvaltaren har avgett förslag till slututdelning, som vunnit laga kraft, är bankens skada någorlunda definitiv. J.R. har bestritt samtliga påståenden av banken om fel eller försummelser från hans sida. Även om han handlat på annat sätt skulle det inte varit möjligt att förhindra den förskingring av Årstadals warrants som kan ha skett. Specifikationer och värdeintyg avseende lagervärdet har funnits när räkenskaperna granskades av honom. Han kan inte hållas ansvarig för att de inte därefter finns kvar bland bolagets räkenskaper. Stora utbetalningar avseende såväl inköp som försäljningar har bokförts såsom påverkande varulagret. Betalning har skett via Gotabanken. Lagerkontot korrigerades vid årets slut med hänsyn till då företagen värdering. Det är oriktigt att förklaringar saknats till upprättade bokföringsorder. J.R. har vidare bestritt att det skulle vara omöjligt att härleda de transaktioner som ingått i vissa bokföringsorder. Det är inte heller riktigt att bolagets ställning och rörelsens gång inte kunnat i huvudsak följas med ledning av bokföringen eller att företagsledningen lämnat banken oriktiga uppgifter om ställningen. J.R. har hävdat att banken lämnat krediterna i strid med god banksed eftersom banken inte bort nöja sig med att ta del av årsredovisningarna utan skulle också ha tagit del av årsboksluten. Därutöver åligger det en kreditgivare att kontinuerligt följa säkerheten bl a genom muntliga kontakter med företagsledningen och revisorn. Han blev emellertid kontaktad av banken först i maj 1985 och varulagret fördes på tal först i nov 1985, då banken sedan två år hade lämnat bolaget krediter.

Domskäl. I målet har som skriftlig bevisning åberopats bl a ett telexmeddelande av d 19 nov 1985 från J.A.B. till Årstadals VD, A.S., vari J.A.B. bekräftar att bolaget då hos honom hade mer än 100 warrants till ett värde av uppskattningsvis 2,2 milj pund. Vidare har åberopats ett utkast till "affidavit" enligt vilket konkursförvaltaren hävdar ett skadeståndskrav om ca 2,2 milj pund mot J.A.B. på grund av försäljning av warrants tillhöriga Årstadal.

I målet har vidare J.R. hörts under sanningsförsäkran samt på bankens begäran revisorn X.X. och bankdirektören B.S. som vittnen.

TR:n gör följande bedömning. Konkurs, som handläggs som ordinär konkurs enligt 1921 års KL, anses enligt 146 § denna lag avslutad när förslag till slututdelning först är att tillgå för granskning även om vissa särskilt angivna frågor då ännu ej slutligt har avgjorts. Sådan utdelning skall enligt 126 § 4 st samma lag i princip ske så snart konkursboets egendom förvandlats i pengar. Utdelningsförslaget har karaktären av ett beslut, vilket i princip är slutligt avgörande för rätten till de för utdelning tillgängliga medlen. Därigenom, men först då, blir klarlagt i vad mån borgenärerna får utdelning för fordringar som har bevakats i konkursen. Det är ostridigt i målet att sådant utdelningsförslag inte har upprättats i Årstadals konkurs av det skälet att konkursförvaltningen ansett det nödvändigt att avvakta utgången av den skadeståndstalan som anhängiggjorts mot J.A.B. i England. Även om det framstår som sannolikt att Gotabanken kan komma att åsamkas förlust på grund av att banken ej erhåller full utdelning för sin fordran, finner TR:n att banken innan utdelningsförslag framlagts ej kan anses ha visat att den tillfogats skada ens till det belopp om 600 000 kr vartill talan begränsats. Bankens talan kan därför inte för närvarande bifallas.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Hovrättsassessorn Pettersson var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: I målet är ostridigt att banken har till betalning förfallna fordringar mot bolaget på minst 20 milj kr och att bolagets konkursbouppteckning upptar tillgångar på ca 5 milj kr som huvudsakligen kommer att tillfalla banken. I målet är emellertid enligt min mening inte visat att bolaget utöver med sistnämnda belopp kan fullgöra sin betalningsskyldighet mot banken. För banken får därför en skada anses ha inträtt som i vart fall uppgår till 600 000 kr. (Jfr Lars Erik Taxell, Ansvar och ansvarsfördelning i aktiebolag, Åbo 1963, särskilt s 183 och 194, jfr även NJA 1979 s 157.)

Av bankens uppgifter i målet framgår att kreditbesluten i huvudsak har fattats på grundval av årsredovisningarna för åren 1982, 1983 och 1984 samt att därvid särskilt beaktats de värden som åsatts varulagret.

J.R. har under sanningsförsäkran uppgivit att specifikationer och värdeintyg avseende lagervärdena har funnits när räkenskaperna granskades av honom. Att lagervärdena är riktigt åsatta i årsredovisningarna vinner också ett visst stöd av uppgifterna i telexmeddelandet d 19 nov 1985 från J.A.B. till A.S.. Enligt min uppfattning är det med hänsyn till det anförda inte styrkt att lagervärdena är oriktigt angivna i årsredovisningarna. Inte heller anser jag det styrkt att årsredovisningarna innehåller några andra felaktigheter i väsentliga avseenden. Även om J.R. i något hänseende åsidosatt god revisionssed vid sin befattning med årsredovisningarna föreligger det därför enligt min mening inte något orsakssammanhang mellan ett sådant åsidosättande och det förhållandet att bolaget inte kan fullgöra sin betalningsskyldighet mot banken. Jag anser inte heller att det är visat att J.R. i övrigt, på något sätt som står i orsakssammanhang med bolagets insolvens, har brustit i god revisionssed eller i vad som eljest har ålegat honom enligt aktiebolagslagen.

På grund av det anförda är jag ense med majoriteten om domslutet.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Parterna har åberopat samma omständigheter som vid TR:n.

X.X. har hörts på nytt varjämte uppspelning ägt rum av de vid TR:n bandade förhören med J.R. och B.S..

Gotabanken har uppgivit att konkursförvaltaren inte anhängiggjort någon talan mot J.A.B. i England, vare sig i form av skadeståndstalan eller redovisningstalan; anteckningen härom i TR:ns dom torde bero på ett missförstånd. Däremot har det enligt banken skett efterforskningar i annan ordning för att utröna vart likviden för försålda warrants tagit vägen.

HovR:n finner på de av TR:n anförda skälen att Gotabankens talan skall lämnas utan bifall. TR:ns dom skall därför fastställas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsrådet Bremberg var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde: I målet är upplyst att bolagets konkursbouppteckning utvisade tillgångar om ca 7 milj kr och skulder om ca 29 milj kr, varav ca 15 milj kr utgjordes av bankens fordran. Enligt protokoll vid första borgenärssammanträdet d 21 jan 1986 uppgav konkursförvaltaren att bolagets fordran hos vissa mäklare på grund av sk warrants i nov 1984 uppgick till ca 30 milj kr, att värdet ett år senare till följd av ändrade konjunkturer var nere i 20 milj kr och att hälften därav lämnats som säkerhet för gjorda inköp.

Enligt min mening är det, oavsett att den sedan år 1985 pågående konkursen ännu inte avslutats, uppenbart att banken inte kan få utdelning för hela sin fordran mot bolaget och att bankens förlust i vart fall kommer att uppgå till det belopp om 600 000 kr, varmed banken begränsat sin talan.

Enligt de av banken påtalade årsredovisningarna hade det bokförda varulagret upptagits till 27,8 milj kr för år 1982 och till 37,7 milj kr för vardera åren 1983 och 1984. Huruvida de bokförda värdena motsvarades av reella tillgångar har inte gått att närmare utreda, vilket i sin tur måste tillskrivas brister och felaktigheter i bokföringen som J.R. bort påtala vid revisionen av bolagets räkenskaper. Klart är emellertid att huvudparten av lagervärdet utgjordes av warrants, d v s bevis om andelar i råvarulager, utfärdade av mäklare.

Banken har vid kreditgivningen utgått från att det bokförda värdet av varulagret motsvarades av ett fysiskt varulager i Sverige. Något stöd för ett sådant antagande lämnar inte de aktuella boksluten och banken har inte på något sätt försökt skaffa sig vetskap om hur det i förhållande till bolagets omsättning anmärkningsvärt stora varulagret var uppbyggt. Det kan för övrigt inte ha varit särskilt överraskande för banken att bolaget, som sysslade med metallhandel, gjorde spekulativa affärer på den internationella metallmarknaden.

Sammanfattningsvis finner jag att banken i sådan grad brustit i noggrannhet vid sin kreditprövning att den själv får vidkännas den skada som uppkommit.

Av anförda skäl fastställer jag TR:ns domslut.

Banken, vars firma under målets handläggning i HD ändrades till Gota Bank, (ombud bankdirektören L.R.) sökte revision och yrkade bifall till sin fastställelsetalan.

J.R. (ombud advokaten O.N.) bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida skada tillfogats banken i påstått hänseende samt förklarade frågan om meddelande av prövningstillstånd beträffande målet i övrigt vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Camitz, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Förutsättning för bankens skadeståndstalan är att skada uppkommit för banken på grund av att den inte genom utdelning i Årstadal Metallhandel AB:s konkurs erhåller full betalning för sina fordringar. Förslag till slututdelning har ännu inte framlagts och konkursen är därför inte avslutad (146 § i 1921 års KL, som är tillämplig på förevarande konkurs). Fråga är nu om bolagets betalningsoförmåga kan styrkas redan dessförinnan. Banken har gjort gällande att den bedömning HD gjort i rättsfallet NJA 1990 s 245 av kravet på bevisning om gäldenärens betalningsoförmåga bör kunna tillämpas även i förevarande mål.

I nämnda rättsfall ansågs skyldighet att infria enkel borgen inträda redan innan konkursen avslutats när bevisning förebringats om den utdelning i konkursen som borgenären kunde påräkna. Såsom J.R. framhållit föreligger väsentlig skillnad mellan borgensmannens från början uttryckliga subsidiära borgensansvar och ett eventuellt skadeståndsansvar. Detta hindrar emellertid inte att vad som anförts i borgensfallet till viss del kan vara relevant vid bedömningen av skadeståndsfallet.

Sålunda kan det inte vara förenligt med principen om fri bevisprövning att i varje förekommande fall bedöma skadan med utgångspunkt från konkursens avslutande genom ett utdelningsförslag. I det helt övervägande antalet konkurser erhåller oprioriterade borgenärer ingen eller endast obetydlig utdelning. Härtill kommer att det ofta redan på ett tidigt stadium står klart om utdelning kan påräknas.

Av det anförda får anses följa att skada bör kunna konstateras vid en tidigare tidpunkt än den då konkursen avslutas. I sådana fall bör krävas att det genom förebringande av utredning om förhållandena i den aktuella konkursen övertygande visas att borgenären inte kommer att erhålla utdelning för sin fordran.

I förevarande fall är ostridigt att konkursbouppteckningen utvisade tillgångar om ca 7 milj kr och skulder om ca 29 milj kr, varav ca 15 milj kr utgjordes av bankens fordran. Enligt protokoll vid första borgenärssammanträde d 21 jan 1986 uppgavs från bolagets sida att dess fordran hos en mäklare i London på grund av lagerbevis, sk warrants, i nov 1985 strax före konkursbeslutet uppgick till 20 milj kr och att hälften därav lämnats som säkerhet för gjorda inköp. Nämnda warrants hade i bouppteckningen upptagits utan angivande av värde och enligt konkursförvaltaren pågick utredning om värdet.

Banken har som ny bevisning i HD åberopat konkursförvaltarens kompletterande berättelse av d 4 april 1990. Eftersom den upprättats efter HovR:ns dom föreligger inte, som J.R. gjort gällande, hinder mot dess åberopande. Av berättelsen framgår att det i jan 1990 inför engelsk domstol hållits ett förhör under ed med den av bolaget anlitade mäklaren, varvid konkursförvaltaren konstaterat att samtliga warrants försålts eller utlånats på den engelska metallmarknaden under 1983 eller tidigare och att de därefter "vad bolaget anbelanger, blott varit en chimär".

Genom vad sålunda förevarit måste anses styrkt att banken inte kan påräkna full utdelning i bolagets konkurs och därmed lidit skada i vart fall uppgående till det belopp vartill talan begränsats.

Det bör ankomma på HovR:n att pröva om J.R. vållat bankens skada. Det innebär att prövningstillstånd skall meddelas i den vilandeförklarade delen och målet återförvisas till HovR:n.

Domslut

Domslut. HD fastställer att Gota Bank inte kan få utdelning för hela sin fordran mot Årstadal Metallhandel AB och att banken således lidit skada i vart fall till det belopp vartill talan begränsats.

HD meddelar banken prövningstillstånd i den del dess ansökan därom förklarats vilande.

Med undanröjande av HovR:ns dom återförvisar HD målet till HovR:n för erforderlig behandling.

Domskäl

Domskäl. Den som har bevakat en fordran i konkurs bör, som grund för ett skadeståndsanspråk, genom annan utredning än ett fastställt utdelningsförslag kunna visa att han inte kan få betalning för sin fordran. I praktiken kan en skada av detta slag emellertid ofta fastställas först genom utdelningsförslaget. Frågan är om en sådan situation föreligger i detta mål.

Det är ostridigt i målet att banken inte kan erhålla täckning för sin fordran med mindre vissa lagerbevis (s k warrants) eller deras motvärde kan utfås av den engelske mäklaren J.A.B..

Banken har i HD, som nytt bevis för att den inte kan få utdelning för sin fordran mot bolaget, åberopat en av konkursförvaltaren d 4 april 1990 avgiven kompletterande berättelse enligt 55 § i den äldre KL (1921:225). Av denna berättelse, som inte har kunnat åberopas i lägre rätt och därför enligt 55 kap 13 § RB nu får åberopas som bevis, framgår att ett förhör under ed hållits i jan 1990 inför engelsk domstol med J.A.B.. Enligt berättelsen har konkursförvaltaren genom detta förhör konstaterat att bolagets samtliga lagerbevis försålts eller utlånats på den engelska metallmarknaden under 1983 eller tidigare och att de därefter, vad bolaget anbelangade, "blott varit en chimär".

J.R. har för sin del gjort gällande att konkursboet i detta läge har en skadeståndsfordran mot J.A.B. på åtminstone 2,2 miljoner engelska pund och att banken såsom prioriterad borgenär i konkursen kommer att få full betalning för sin fordran, om konkursboet lyckas driva in sin skadeståndsfordran mot J.A.B.. J.R. har tillagt att inget framkommit som ger anledning anta att denna skadeståndsfordran inte skulle betalas.

Genom konkursförvaltarens kompletterande berättelse d 4 april 1990 får anses styrkt att de lagerbevis som Jay J.A.B. innehaft för bolagets räkning inte längre finns i behåll. Detta har för övrigt inte bestritts av J.R.. Att konkursboet kommer att vidta åtgärder för att driva in en eventuell skadeståndsfordran mot mäklaren måste numera betraktas som så osannolikt att man kan helt bortse från möjligheten.

På grund av det anförda måste det anses framgå tillräckligt klart av den utredning som nu föreligger att ett belopp om minst 600 000 kr av bankens bevakade fordran inte kommer att täckas i konkursen och att banken har tillfogats skada uppgående till motsvarande belopp.

I detta läge bör prövningstillstånd meddelas beträffande målet i övrigt. Frågan huruvida J.R. har vållat bankens skada bör lämpligen prövas av HovR:n. HovR:ns dom bör därför undanröjas och målet visas åter till HovR:n för erforderlig behandling.

Domslut

Domslut. HD fastställer att Gota Bank har tillfogats skada, uppgående till 600 000 kr, genom att banken inte kan få betalning för hela sin fordran mot Årstadal Metallhandel AB.

HD meddelar prövningstillstånd i den del frågan härom förklarats vilande.

Med undanröjande av HovR:ns dom återförvisar HD målet till HovR:n för erforderlig behandling.