lagen.nu

NJA 1992 s. 820

Efter det att en testamentstagare avstått från sin rätt enligt testamentsförordnandet, väckte likväl två arvingar talan enligt 14 kap 5 § ÄB mot testamentstagaren med yrkande att testamentet skulle för klaras ogiltigt. Talan har avvisats (13 kap 2 § RB).

I testamente i juni 1977 förordnade A.D. att hennes fastighet Musö (fastighets nr, uteslutet här) i Tanums kommun skulle tillfalla systersonen K.I.. Testamentet blev aldrig bevittnat. A.D. avled d 18 mars 1989 efterlämnande som arvingar sina syskon E.S., I.Å. och I.D.. K.I. är son till E.S..

I.Å. och I.D. yrkade efter stämning å K.I. vid Göteborgs TR att TR:n måtte förklara testamentet ogiltigt, enär det ej uppfyllde formföreskrifterna i 10 kap 1 § AB då A.D:s namnteckning inte var bevittnad.

K.I. yrkade i första hand att käromålet skulle avvisas och i andra hand att det skulle ogillas. Han åberopade, under påpekande att han genom påskrift d 21 sept 1989 på testamentet avstått från alla anspråk i anledning av testamentsförordnandet, att någon tvist om testamentet inte förelåg och något processobjekt inte existerade.

TR:n (rådmannen Andréasson) anförde i dom d 23 jan 1990:

Domskäl. Förlängning av tid för klander av testamente kan icke lagligen äga rum och återställande av försutten tid när det gäller väckande av testamentsklander kan ej heller ske. Kärandena lider således i och för sig förfång av att frågan om testamentets giltighet hålls svävande. För att fastställelsetalan skall vara tillåten krävs att ovisshet råder om rättsförhållandet och att denna leder käranden till förfång. Förfånget kan dock även vara av processuell natur. Visserligen har K.I. redan före talans väckande skriftligen avstått från varje anspråk på grund av testamentet. Detta medför dock ej att kärandena ej skall anses ha berättigat intresse av att slutligt och rättskraftigt få testamentet prövat såvitt deras arvsrätt är beroende därav.

Den instämda talan skall alltså prövas och skall enligt vad som framkommit och vitsordats av K.I. bifallas. Domslutet bör formuleras på sätt som är gängse i dessa rättsförhållanden.

Domslut. TR:n fastställer att I.Å. och I.D. utan hinder av testamentet i juni 1977 är berättigade att taga laga arv efter A.D., avliden d 18 mars 1989.

K.I. fullföljde talan i HovR:n för, Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle avvisa eller ogilla I.Å:s och I.D:s klandertalan.

I.Å. och I.D. bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Lindh, hovrättsrådet Helin, referent, och fd lagmannen Thulin) meddelade dom d 8 okt 1990. I sina domskäl anförde HovR:n: Enligt 14 kap 5 § ÄB skall arvinge, som vill göra gällande att ett testamente är ogiltigt enligt 13 kap samma balk, väcka klandertalan. K.I:s förklaring att han avstår från alla anspråk i anledning av testamentsförordnandet innebär inte att testamentet i formellt hänseende är ogiltigt. Det saknas följaktligen skäl att avvisa eller ogilla I.Å:s och I.D:s klandertalan på den grund att det inte finns något processobjekt.

Eftersom det är ostridigt att testamentet inte är upprättat i laga form, skall I.Å:s och I.D:s talan - som innebär att testamentet skall förklaras inte kunna göras gällande mot dem - bifallas.

Domslut. HovR:n lämnade K.I:s yrkande om ändring utan bifall.

K.I. (ombud advokaten B.H.S.) sökte revision och yrkade, att HD, med ändring av HovR:ns dom, skulle antingen avvisa eller ogilla I.Å:s och I.D:s talan.

I.Å. och I.D. (ombud för båda advokaten N.L.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Brusewitz, hemställde i betänkande att HD skulle meddela dom enligt följande: Domskäl. Före lagändring d 1 juli 1989 ålåg det en testamentstagare, som ville göra ett testamente gällande mot arvingarna, att bevaka detta vid domstol inom sex månader från det han hade fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet. Testamentstagaren hade således initiativet för att frågan om ett förordnandes giltighet skulle underkastas prövning och han kunde underlåta att åberopa ett tvivelaktigt testamente genom att avstå från att bevaka detta; först sedan arvingarna delgivits ett bevakat testamente behövde dessa ta ställning till frågan om att väcka klandertalan enligt 14 kap 5 § ÄB.

Genom den nämnda lagändringen (1989:308) har emellertid reglerna om testamentsbevakning upphävts; reglerna om testamentsklander är dock alltjämt oförändrade. Initiativet har därigenom övergått från testamentstagare till arvingar när det gäller att klarlägga vilka anspråk som kan göras gällande på grund av ett testamente. Arvingar, som önskar åberopa ogiltighetsgrunder enligt 13 kap ÄB, kan nämligen inte längre avvakta något handlande från testamentstagarens sida utan måste väcka en eventuell klandertalan inom den för sådan talan stadgade tidsfristen.

Naturligtvis kan arvingarna anse sig kunna underlåta att klandra ett testamente om testamentstagaren givit tillkänna att han avstår från alla anspråk i anledning av detta. En sådan bedömning är emellertid inte helt riskfri, inte ens om avståendet gjorts skriftligen. Den tidsfrist inom vilken klandertalan skall väckas är nämligen ovillkorlig. Efter klandertidens utgång kan därför en arvinge, i en eventuell tvist om giltigheten i testamentsavståendet, inte ens invändningsvis åberopa att testamentet är ogillt enligt 13 kap AB. Tiden kan inte heller återställas på grund av laga förfall (se Walin, Kommentar till ärvdabalken, Del I, 3 uppl s 316). Försiktigheten kan därför bjuda att en arvinge, som vill åberopa ogiltighetsgrunderna enligt 13 kap AB, väcker klandertalan i vederbörlig tid. - I.Å:s och I.D:s klandertalan får därför anses ha varit befogad.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Heuman, Lind, Gad, Törnell och Lambe, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Genom lagstiftning år 1989 avskaffades institutet bevakning av testamente. Däremot behölls reglerna om delgivning av testamente med arvingar och om klander av testamente.

Uppkommer tvist mellan å ena sidan en arvinge och å andra sidan en testamentstagare rörande testamentets giltighet, kan tvisten lösas genom att arvingen godkänner testamentet. Har arvingen gjort det, behöver enligt en uttrycklig regel i 14 kap 4 § 1 st ÄB testamentet inte delges den arvingen. Effekten av godkännandet är att testamentstagarens rätt enligt testamentet i princip blir gällande mot den arvinge, som har godkänt det. Skulle testamentet i själva verket ha varit ogiltigt, avhjälps alltså ogiltigheten i förhållande till den arvinge som lämnat godkännandet. Saken kan också uttryckas så att den rättshandling som godkännandet innefattar i överensstämmelse med allmänna civilrättsliga principer blir bindande för arvingen (jfr NJA II 1930 s 362).

En tvist rörande ett testamente kan naturligtvis också lösas så att inte arvingen utan dennes motpart testamentstagaren finner skäl att avstå från sin eventuella rätt till den avlidnes egendom. Det kan ske genom en motsvarande rättshandling, dvs en till motparten - arvingen - riktad viljeförklaring att testamentstagaren avstår från att göra gällande anspråk på grund av testamentet. Någon uttrycklig regel om det fallet finns inte i 14 kap ÄB. Det är emellertid på grund av allmänna civilrättsliga regler klart att viljeförklaringen i princip är bindande för testamentstagaren.

Enligt allmänna principer om rättshandlingars ogiltighet kan det inträffa, att en arvinges godkännande av testamentet resp testamentstagarens avstående från testamentet inte är bindande, t ex på grund av tvång, vilseledande eller psykisk sjukdom. Sådana speciella situationer omfattas inte av reglerna i 14 kap ÄB. Dessa senare regler tar nämligen uteslutande sikte på att skapa klarhet i om ett testamentariskt förordnande är ogiltigt enligt 13 kap ÄB.

Reglerna om klander av testamente gäller alltså inte, i fall en tvist uppstår om giltigheten av ett avstående från rätt enligt ett testamente. Skulle en sådan tvist sluta med att det genom en lagakraftvunnen dom - eller en förlikning - fastslås att avståendet saknar verkan, uppkommer samma situation som om avståendet aldrig hade ägt rum. I det läget får reglerna i 14 kap ÄB normalt tillämpas så att fristen för klandertalan räknas från domen resp förlikningen. Därmed undviks att den som i god tro förlitat sig på ett avstående råkar ut för en oacceptabel rättsförlust. En sådan rättstillämpning anknyter till äldre rätts ståndpunkt att den testamentstagare, som mottagit ett testamentsgodkännande vilket först efter bevakningstidens utgång visat sig vara ogiltigt, inte förlorade sin rätt på grund av uraktlåten bevakning, såvida inte godkännandet rubbades av omständigheter som legat inom hans kontroll (jfr NJA II 1930 s 362).

I det aktuella fallet har K.I. genom en påskrift på en kopia av testamentet före talans väckande förklarat att han "avstår från alla anspråk i anledning av testamentsförordnandet". Det har inte påståtts att detta avstående skulle vara ogiltigt och sakna bindande verkan för K.I.. Mellan parterna var alltså redan före talans väckande ostridigt, att K.I. inte hade någon rätt enligt testamentet.

Enligt 13 kap 2 § 1 st RB krävs för prövning av en fastställelsetalan att det råder ovisshet om ett rättsförhållande och att ovissheten länder käranden till förfång. Dessa förutsättningar har inte varit uppfyllda i detta fall. Fråga uppkommer emellertid om bestämmelsen i 13 kap 2 § 3 st RB får någon betydelse vid prövningen av om den förda talan skall tillåtas.

Det sistnämnda lagrummet utvisar att speciella regler i annan lag kan medföra, att en fastställelsetalan tillåts, ehuru de i 13 kap 2 § 1 eller 2 st RB, angivna förutsättningarna inte föreligger. Någon sådan specialregel återfinns inte i lagtexten i 14 kap AB; reglerna i 14 kap 5 § om klandertalan får tvärtom anses vila på den förutsättningen att de skall tillämpas när en part har ifrågasatt giltigheten av ett testamente eller i vart fall underlåtit att ge besked om sin inställning i saken (jfr 16 kap 5 § ÄB och prop 1988/89:88 s 15 f). Det är uppenbart att något sådant länder motparten till förfång i fråga om ett rättsförhållande, nämligen hur den avlidnes kvarlåtenskap skall fördelas. Slutsatsen blir därmed att i 14 kap ÄB inte heller kan intolkas någon särregel i fråga om tillåtligheten av en fastställelse talan.

På grund av det anförda finner HD att den förda talan inte skulle ha prövats av domstolarna.

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns och TR:ns domar avvisar HD I.Å:s och I.D:s talan.

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation