NJA 1992 s. 887

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen von Reis) anförde i dom d 8 aug 1989:

Domskäl. Parterna har i detta mål vidhållit vad de anförde i konkursärendet.

Tillsynsmyndigheten har dessutom anfört: Myndigheten bestrider M.L:s påstående att det skulle vara "en utbredd praxis bland konkursförvaltare att lyfta arvodet så snart slutredovisning avgivits". Kontakter med förvaltare och tillsynsmyndigheter pekar snarast på det motsatta eller i vart fall synes uppfattningarna vara starkt delade. - Myndigheten har också framhållit stadgandet i 16 kap 4 § 2 st i KL som stöd för sin uppfattning i frågan om när arvodet får lyftas.

M.L. har tillagt: Lagtexten i 11 kap 13 § KL ger inte stöd för uppfattningen att ränta på innestående medel i konkursen inkl ej lyft arvode skulle tillkomma fordringsägarna. I lagtexten anges att en borgenär har rätt till den ränta som har upplupit på medlen. Med "medlen" måste förstås de medel som har tillagts en borgenär i ett förslag till utdelning. Det finns inget i nämnda lagrum som utesluter att den ränta som hänför sig till icke lyft förvaltararvode skulle kunna läggas till arvodet.

Tillsynsmyndigheten har genmält: 11 kap KL behandlar frågor kring utdelning till konkursborgenär. Förvaltarens arvode och kostnader berörs inte av kapitlet eftersom arvodesanspråk inte är konkursgäld.

TR:ns bedömning.

Frågan i målet utgörs av om M.L. varit berättigad att lyfta sitt förvaltararvode redan innan TR:ns arvodesbeslut d 21 febr 1989 vann laga kraft.

På av tillsynsmyndigheten anförda skäl vill TR:n inte fästa någon avgörande betydelse till det av M.L. angivna lagrummet i 11 kap KL, vilken lag inte heller i övrigt kan anses uttryckligen reglera den i målet aktuella frågan.

Vad M.L. anfört om den s k tidsfaktorn tycks lagstiftaren ha beaktat, men då i form av, jämfört med tidigare KL, vidgade möjligheter att erhålla förskott (se prop 1986/87:90 s 162) och inte genom några bestämmelser om ränta. I sammanhanget kan noteras att i KL upptas regler om ränteberäkning för fordringar (se exempelvis 5 kap 11-12 §§ KL) men något motsvarande stadgande för den i målet aktuella frågan finns inte.

Av 16 kap 4 § 2 st 1 KL följer att ett beslut om arvode eller kostnadsersättning går i verkställighet, dvs får börja tillämpas, först sedan beslutet vunnit laga kraft (i motsats till vad som gäller beträffande förskott, se vidare propositionen s 403-405). Främst mot den bakgrunden anser TR:n att en förvaltare inte är berättigad att lyfta arvode innan ett beslut därom vunnit laga kraft.

Vid sådana förhållanden saknas skäl att låta M.L. tillgodoräkna sig räntan för tiden innan han ägt lyfta beloppet. M.L. skall i stället förpliktas utge beloppet till konkursboets borgenärer. Om storleken på räntan råder inte tvist.

Domslut

Domslut. TR:n förpliktar M.L. att tillföra ÅG Matmarknad AB:s konkursbo, för utdelning till dess konkursborgenärer, ett belopp motsvarande 6% ränta på 292 800 kr för tiden från d 23 nov 1988 till d 21 febr 1989.

Domskäl

Domskäl. HovR:n finner lika med TR:n att en förvaltare inte äger lyfta sitt arvode förrän rätten bestämt arvodet genom beslut som vunnit laga kraft (jfr Walin-Palmér, Konkurslagen s 938). På grund härav och då ej heller i övrigt föreligger skäl till ändring av TR:ns domslut skall detta fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

M.L. (ombud advokaten H.E.) sökte revision och yrkade

i första hand att tillsynsmyndighetens talan skulle avvisas. I andra hand yrkade han

ogillande av käromålet.

M.L. förklarade att tvist ej längre rådde om vid vilken tidpunkt förvaltaren hade rätt att lyfta sitt arvode. Han vidhöll emellertid att förvaltaren hade rätt till den ränta som upplupit på medel som vid utdelningsförslagets upprättande reserverats för förvaltarens arvode och att konkursborgenärerna därför inte hade lidit någon skada genom hans handlande.

Riksskatteverket bestred ändring.

HD inhämtade yttrande i målet från Konkursförvaltarkollegiernas förening.

Föreningen anförde i yttrandet bl a: I revisionsinlagan anges visserligen att tvist inte längre råder om tidpunkten för rätten att lyfta arvode. Föreningen anser emellertid att det vore önskvärt med ett klargörande uttalande från HD i detta avseende.

Enligt 16 kap 4 § KL gäller att beslut avseende arvode eller kostnadsersättning till förvaltare går i verkställighet först sedan det vunnit laga kraft. I förarbetena (propositionen s 404 f) diskuteras huvudsakligen frågan om beslutet skall gå i verkställighet omedelbart eller först sedan det vunnit laga kraft.

Vad som avses med uttrycket verkställighet framgår inte helt klart. Osäkerheten härom förstärks ytterligare av stadgandet i 14 kap 13 § som anger att förvaltaren, under förvaltningens gång, får ur konkursboet ta ut medel för att betala de kostnader uppdraget medför.

I alla andra fall där en syssloman avger redovisning och tillgodogör sig arvode, är han berättigad att lyfta detta i samband med att slutredovisning avges. Även här har den, till vilken slutredovisningen riktas, rätt att klandra slutredovisningen och arvodet. Skillnaden mellan sysslomän i andra förhållanden och en konkursförvaltare är att konkursförvaltarens arvode automatiskt prövas av domstolen.

Enligt föreningens uppfattning finns det inget skäl till att konkursförvaltaren inte skulle få lyfta sitt arvode i samband med att han avger slutredovisning.

Föreningen har sig bekant att förvaltare i allmänhet bokför arvodet som intäkt för förvaltaren när slutredovisningen avges. Föreningen har ingen säker kännedom om huruvida detta innebär att en majoritet av förvaltarna samtidigt lyfter arvodet, eller om detta får anstå tills arvodesbeslutet vunnit laga kraft.

Föreningen anser att rättsläget är oklart och att det i vart fall inte kan anses vara en skadeståndsgrundande oaktsamhet från förvaltaren att lyfta arvodet i samband med slutredovisningens avgivande. Det åligger naturligtvis förvaltaren i det fall, då arvodet nedsättes, återbära överskjutande arvodesbelopp jämte ränta till konkursboet.

Föreningen anser också att det är en olycklig ordning att i varje konkurs, där utdelning förekommer, utdelningsförslaget måste göras om efter det att det har fastställts, på grund av att bankränta upplupit på sådana medel som innestår i konkursboet för att täcka förvaltarens arvode och som alltså inte kan fördelas enligt 11 kap 13 § KL. Utdelningsförfarandet blir därigenom avsevärt mera tungrott än vad lagstiftaren torde ha avsett.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindstedt, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Domskäl. M.L. har som grund för sitt yrkande om avvisning anfört följande. Målet har hittills behandlats som klander av konkursförvaltares slutredovisning, men tvisten rör inte en tillgång som omfattas av denna redovisning utan den ränta som uppkommer efter dagen för redovisningens och utdelningsförslagets upprättande. I den mån talerätt rörande fördelningen av sådan ränta skulle tillkomma tillsynsmyndigheten borde detta ha stadgats uttryckligen. Eftersom så inte har skett torde talerätt tillkomma endast borgenär som berörs.

M.L. har i skadeståndsfrågan medgett att han inte haft rätt att lyfta sitt arvode förrän arvodesbeslutet vunnit laga kraft. Han har dock vidhållit sin uppfattning att berörda borgenärer ändå inte lidit någon skada eftersom den ränta som löpt på det belopp som i slutredovisningen reserverats för förvaltarens arvode skall tilldelas förvaltaren.

I 13 kap 7 § 1 st KL har tillsynsmyndigheten getts rätten att klandra förvaltarens slutredovisning. Ett av skälen att införa denna rätt var statens skyldighet att betala konkurskostnaderna om boet var otillräckligt (SOU 1977:29 s 137 och prop 1978/79:105 s 198). Enligt 17 kap 2 § KL skall talan om förvaltares skyldighet att ersätta de skador han uppsåtligt eller av oaktsamhet tillfogat boet föras genom klander av förvaltarens slutredovisning. Redan genom detta stadgande synes tillsynsmyndigheten utan vidare höra till den krets som kan väcka talan om skadestånd mot förvaltaren. Det framgår av motiven att klandervägen skall användas när det gäller förvaltarens skadeståndsansvar - förutom gentemot konkursborgenär och gäldenären - mot konkursboet och att en skadeståndstalan inte behöver ha något som omfattas av slutredovisningen som föremål (prop 1986/87:90 s 414). Samma skäl som tidigare anförts som motiverat myndighetens rätt att klandra slutredovisningen kan också göra sig gällande i skadeståndsfallet. Med hänsyn till det anförda skall avvisningsyrkandet lämnas utan bifall.

När det gäller arvoden i andra sammanhang som för sitt utbetalande förutsätter rättslig prövning kommer inte i fråga att beräkna någon ränta ens på belopp som kunde sägas vara klart hänförligt till ett avslutat arbetsmoment, t ex i en underinstans. I detta fall ter sig visserligen räntefrågan särskilt tillspetsad eftersom ränta faktiskt löpt på boets bankmedel också på det belopp som förvaltaren avsatt för sitt arvode i slutredovisningen, men för att ränta på beloppet skall kunna tillföras förvaltaren för den aktuella tiden torde krävas en särskild reglering.

Enligt 11 kap 13 § har en borgenär rätt till den ränta som upplupit på de medel som tillagts honom i utdelningsförslaget från dagen för förslagets upprättande tills betalning sker. Stadgandet kan inte tolkas så att det utesluter dessa eller andra borgenärer från att få tillgodogöra sig den ränta som upplupit på det belopp som reserverats för förvaltarens arvode. Inte heller kan motsatsvis utläsas att det är förvaltaren själv som återstår som den ende tänkbare mottagaren av räntan.

Räntebeloppet i fråga får i stället - i avsaknad av särskilt stadgande - likställas med sådana medel som blir tillgängliga efter det att utdelningsförslaget har upprättats och som förvaltaren skall dela ut till borgenärerna enligt bestämmelserna om efterutdelning. M.L. bör således som HovR:n funnit återbära räntebeloppet till boet för utdelning.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl.

Tillsynsmyndigheten har enligt 13 kap 7 § samt 17 kap 1 och 2 §§ KL rätt att föra talan mot M.L. om skadestånd på den anförda grunden. Avvisningsyrkandet skall därför ogillas.

Enligt 14 kap 11 § KL får en förvaltare inte lyfta sitt arvode förrän han har avgett slutredovisning. Emellertid anges också i 16 kap 4 § 2 st 1, att rättens beslut om bl a arvode till förvaltare skall gå i verkställighet först sedan det har vunnit laga kraft. De i och för sig svårförenliga bestämmelserna bör tillämpas så att arvodet - vilket M.L. också har medgett i HD - inte skall lyftas innan beslutet har vunnit laga kraft.

Den fråga som kvarstår gäller om förvaltaren eller konkursboet bör tillgodoräknas den ränta, som från dagen för slutredovisningen upplöper på det för förvaltarens arvode avsatta beloppet. Den frågan kan inte utan vidare anses besvarad genom vad som har sagts om rätten att lyfta arvodet. Utöver de anförda lagrummen bör även 11 kap 13 § KL beaktas. Räntan på belopp som i ett utdelningsförslag tilläggs en borgenär tillkommer denne. Motsvarande ordning måste med hänsyn till 14 kap 11 § anses möjlig att tillämpa i fråga om förvaltararvodet.

Som har belysts i målet skulle praktiska problem uppkomma om räntan i fråga tillförs konkursboet. Det är inte möjligt att på förhand beräkna hur stort belopp det kommer att röra sig om. Utdelningsförslaget skulle därför behöva justeras i efterhand. Konkursförvaltarkollegiernas förening har också anfört i sitt yttrande, att förvaltare i allmänhet bokför arvodet som intäkt när slutredovisningen avges.

Mot bakgrund av det anförda är den enklaste och med KL:s system lättast förenliga lösningen att låta räntan räknas förvaltaren till godo. Den mot M.L. förda talan skall således ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD den mot M.L. förda talan.

JustR Nilsson var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: I 11 kap 1 § KL föreskrivs att, när medel som har tillagts borgenärerna i ett utdelningsförslag betalas ut, borgenärerna har rätt också till den ränta som har upplupit på medlen från den dag då utdelningsförslaget upprättades. Någon motsvarande bestämmelse gäller inte beträffande arvode som tillkommer konkursförvaltaren. Ränta på dennes arvode är därför att likställa med sådana medel som blir tillgängliga efter det att utdelningsförslaget har upprättats och som förvaltaren skall dela ut till borgenärerna enligt bestämmelserna om efterutdelning.

Denna lösning har visserligen praktiska nackdelar. Det ankommer emellertid på lagstiftaren och inte på rättstillämpningen att lägga till rätta lagstiftningen på denna punkt.

M.L. bör alltså förpliktas att betala tillbaka det omtvistade räntebeloppet till konkursboet för utdelning till borgenärerna.