SOU 1977:29

Konkursförvaltning

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 4juni 1971 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga för att se över konkurslagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 30 au- gusti 1971 som sakkunniga numera hovrättslagmannen Bengt Rydin, ord- förande, numera expeditionschefen/rättschefen Edmund Gabrielsson, verk- ställande direktören i Stockholms Köpmannaförening och Ackordscentralen Sven Åvall samt advokaten Anders R. Öhman.

De sakkunniga har antagit namnet konkurslagskommittén. Att som experter biträda kommittén förordnades den 1 november 1971 numera hovrättslagmannen Åke Asp, numera rådmannen Tord Eneström och nuvarande statssekreteraren ijustitiedepartementet Henry Montgomery samt den 10 februari 1972 rådmannen Arne Wilhelmsson. Montgomery entledigades på egen begäran den 29 mars 1974.

Till sekreterare i kommittén fr.o.m. den 8 november 1971 förordnades hovrättsassessorn Magnus Åkerdahl och till biträdande sekreterare fr. o. m. den 1 oktober 1975 numera hovrättsassessorn Lars-Göran Jerrstedt.

Kommittén har avgett remissyttranden över

1. promemorian (Ds ln 1972z2) angående statligt stöd för tidsbegränsad

fortsatt drift vid nedläggningshotade företag, betänkandet (SOU 1971:56) Ny moratorielag, promemorian (Ds Ju 1972zl) angående vissa ändringar i rättegångs-

balken m. m.,

betänkandet (SOU 1972:79) Kreditupplysning och integritet, betänkandet (SOU 1973:39) God inkassosed, betänkandet (SOU 1973:56) Trygghet i anställningen II, betänkandet (SOU 1973:22) Utsökningsbalk, betänkandet (SOU 1973:57) Förslag till bokföringslag, promemorian (Ds Ju 197412) Effektivare kungörande, framställning från länsstyrelsen i Västernorrlands län beträffande 17.5 2 mom, förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m.,

11. betänkandet (SOU 1974:28) Räntelag, 12. betänkandet (SOU 1974:55) Utsökningsrätt XIII, 13. lagförslaget (Ds Ju 197514) Löneprivilegium och förmånsrätt för fö- retagsinteckning, 14. promemorian (Ds Ju 197513) med förslag till vissa ändringar i brotts- balkens bestämmelser om gäldenärsbrott,

ww

99908???

15. promemorian (Ds A 197514) Översyn av lönegarantisystemet vid kon- kurs, 16. promemorian (Ds Ju 1975111) Preskription med förslag till preskrip— tionslag, 17. betänkandet (SOU 1975:55) Bötesverkställighet, 18. promemorian (Ds A 197711) med förslag till särskilt avvecklingSstöd för teko- och skoindustrin samt 19. statens industriverks utredning (SlND 197612) Etableringar och kon-

kurser i byggnadsindustrin.

Den 24 oktober 1973 avgav kommittén delbetänkandet (SOU 1974:6) För— enklad konkurs m. m. med förslag bl. a. till nytt förfarande i mindre kon- kurser. Kommittén får nu överlämna delbetänkandet Konkursförvaltning. I detta föreslås nya regler för förvaltning och tillsyn i konkurser. Gällande bestäm- melser om konkursgäldenärs skyldigheter har också setts över. Betänkandet innefattari fråga om mindre konkurser samtidigt en på uppdrag av regeringen gjord överarbetning av det förslag till lag om ändring i konkurslagen som lades fram i prop. 1975/761210.

Kommitténs ledamöter är eniga om framlagda förslag och experterna har anslutit sig till förslagen. lett par avsnitt (2.442 och 62.22) har ledamöterna Öhman och Gabrielsson gjort särskilda uttalanden, Av kommitténs uppdrag återstår i huvudsak att se över bestämmelserna om bevakning och utdelning i ordinära konkurser samt att utreda frågan, hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan motverka missbruk av konkursinstitutet.

Stockholm den 31 maj 1977

Bengt Rydin

Edmund Gabrielsson Sven Å vall Anders R. Öhman /Magmrs Åkerr/ah/

Lars—Göran Jerrsredl

InnehåH

Förkortningar .

Sammanfattning .

För/artnings/örslag Lag om ändring i konkurslagen (1921. 225) Lag om ändring i jordabalken Lag om ändring i brottsbalken . . Lag om ändring i lagen (1921. 244) om utmätningsed. Lag om ändring 1 lagen (1956: 217) om vissa kreditinrättningars konkurs Lag om ändring i iagen (19701741) om statlig lönegaranti vid

konkurs . . . . . . . . . Lag om ändring 1 lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom

Lag om ändring 1 lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av

luftfartyg m. m. . . Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

1 Inledning . . .

1.1 Genomförda reformer

1.2 De nordiska grannländerna .

1.3 Kommitténs uppdrag

1.4 Kommittén . . 1.4.1 Kommitténs förslag i detta betänkande 1.4.2 Återstoden av kommitténs uppdrag

2 Förvaltning och tillsyn (3 kap. KL) 2.1 Översikt över gällande bestämmelser 2.1.1 Förvaltnings- och tillsynsorgan 2.1.2 Förvaltningens bedrivande 2.1.3 Tillsynen över förvaltningen 2.1. 4 Övriga bestämmelser 2.2 Kommitténs direktiv . . . 2.3 Allmän motivering beträffande förvaltningen 2.3.1 Förvaltningen i stort 2.3.2 Samråd och information

11

13

19 80 81 82

83

85

88

88 89

91 91 91 92 95 95 95

97 97 97 98 101 102 103 104 104 105

2.4

2.5

2.3.3 2.3.4 2.3.5 2.3.6 2.3.7

2.38

Vissa frågor angående försäljning Förvaltarens tvångsmedel Antalet förvaltare Sakkunnigt biträde

Bokföring . . . 2.3.7.1 Nuvarande rättsläge

2.3.7.2 Finns behov av att tillämpa bokföringslagen

i konkurs? . . . . . . 2 3 7. 3 Överväganden och förslag Arvodesprövning .

Allmän motivering beträffande tillsynen . 2.4.1 2.4.2 2.4.3 2.4.4

2.4.5 2.4.6

Tillsynen i stort Tillsynens utövande Rättens ombudsman

Nytt tillsynsorgan . . 2.4.4.1 Allmänna överväganden

2.4.4.2 Kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan 2.4.4.3 Skadeståndsskyldighet

2.4.4.4 Fullföljd och klander . .

2.4.4.5 Offentlighet och sekretess m.m. 2.4.4.6 Prövning av gäldenärens beneftcium m. m.

2. 4. 4. 7 Organisations- och kostnadsfrågor .

Granskningsmän . . . . . . . .

Arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen . 2.4.6.1 Olika samhällsintressen i företagskonkurser 2.4.6.2 Uppföljning och bevakning av statens ford- ringar i företag som fått statligt stöd 2.4.6.3 Vissa reformönskemål 2.4.6.4 Överväganden och förslag

Specialmotivering .

415 42å 43% 433 44å 45%

Lith-Sååå Omthv—d——ONOOONON wc

mm!/ILALALIIKJIUI unc—mooamcmc'mmwamvch

& .

”W:

110 111 113 116 117 117

118 120 123 125 125 126 127 129 129 131 134 136 137 140 141 143 146 146

150 152 154 159 159 159 160 161 162 162 162 163 163 163 163 164 164 165 170 170 171 172 173

57 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174 58 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174 59 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175 60 _Ö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 176 61 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 177 62 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 (64 och 65 511) . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 66 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 67 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 180 (69 å) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 180 70 och 71 åå . . . . . . . . . . . . . . . . . . 180 (72 å) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181 76 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181 77 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 182 78 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 (79 å) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 80 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 184 81 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 185 82—86 a åå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 185 (87 å) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 186

3 Gäldenärens sky/digheter m.m. (4 kap. KL) . . . . . . . . 187 3.1 Gällande rätt m. m. . . . . . . . . . . . . . . . 187 3.2 Allmän motivering . . . . . . . . . . . . . . . . 189 3.2.1 Inledande anmärkningar . . . . . . . . . . . 189

3.2.2 Gäldenärens rörelsefrihet . . . . . . . . . . . 190 32.21 Under konkursen . . . . . . . . . . 190

3222 Före konkursen . . . . . . . . . . 193

3.2.3 Bouppteckningsed . . . . . . . . . . . . . 195 3.231 Obligatorisk edgång. . . . . . . . . . 195

3.23.2 Fakuhanv edgång . . . . . . . . . . 197

3.2.4 Tvångsmedel . . . . . . . . . . . . . . . 198

3.2.5 Ersättning för inställelse . . . . . . . . . . . 201

33 Spedahnonvenng . . . . . . . . . . . . . . . . . 201 88 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 201

89 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202

90 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203

91 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203

92 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203

93 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203

94 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 204

95 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205

96 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205

98 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 206

99 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 206

4 Tvistiga fordringar . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 4.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 4.2 Gällande rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207

4.3 4.4

4.5

Statistiska uppgifter .

Allmän motivering

4.4.1 Inledning. . .

4.4.2 Anmärkningstiden . . . .

4.4.3 Ökade befogenheter för förvaltaren .

4.4.4 Förlikningssammanträde . . . . . 4.4.5 Rättens handläggning av hänskjutna tvistefrågor Specialmotivering .

102 & 103 5 107 &

108å .

108 a &

111 & . (112 &) .

113 5 118 & 120 & 123 &

5. Borgenärssammanrräden 5.1 5.2

5.3

Inledning. Gällande rätt m. m. . . . . . . 5.2.1 Översikt över borgenärssammanträden enligt KL 5.2.2 Bestämmelserna i 8 kap. KL Kommittén . . . 5.3.1 Inledning . 5.3.2 8 kap. KL . . . (175 och 177 åå) . (176 &) (178 &) . . . . (179 och 180 åå) . (181 &) (182 &) (183 &) (184 &)

6 Mindre konkurser 6.1

6.2

Inledning. . . . 6.1.1 Gällande rätt . 6.1.2 Prop. förslaget . . . . . . . . 6.1. 3 Kommitténs överarbetning av prop.- -förslaget Allmän motivering . . . . . . 6.2.1 Gränsdragningen mellan mindre och ordinär konkurs 6.2.2 Förvaltningsorgan i mindre konkurser

6.2.2.1 Vem skall vara förvaltare? 6.2.2.2 Behövs förvaltare i alla mindre konkurser? 6.2.3 Bestämmande av handläggningsform 6.2.4 Förvaltning och tillsyn

210 210 210 210 211 211 213 216 216 217 217 218 220 220 220 220 220 220 221

223 223 224 224 225 227 227 227 227 228 228 228 228 228 229 229

231 231 231 231 233 233 233 234 234 236 238 241

6.25 Tam immmekmmuma 63 Spedahnohvenng. 185 185 185 185 185 185 185 185 185 186 187 188

7/-

”'i/.fnvnypmxn'ff»

yzvpvzj'tm "10 0.0 GTA?

7. Övriga ändringar i KL

40 b & . . . . 126 och 127 åå 128 129 130 132 137 140 144 145 146 148 149 152 159 189 190 191 (197 &) (199 &) 200å ' 201 202 203 205 206 207

vpvnxnvpfzvpvjzzpw (II::ILZILZILJLJAJI. till

tlf. :I/v cm tfn 71- 'I]

242 245 245 245 246 247 247 247 247 248 248 250 250 251

253 253 253 253 254 255 256 257 257 258 258 259 259 259 260 260 260 260 260 260 261 261 261 261 262 262 262 262 263 263 263 264 264 266

SOU 1977:29 208 & 267 209 & 267 210 & . 267 210 & € 268 211 & . 268 211 a 5 270 (214 Q') . 270 (218 5) . 270 219 & 270

8 Övergångsbestämmelser till KL/örslaget ochjöljdändringar i vissa and— ralagar.............. 8.1 Övergångsbestämmelser till KLförslaget

8.2 Jordabalken .

8.3 Brottsbalken . . . . . . . . .

8.4 Lagen (19211244) om utmätningsed . . . . . .

8.5 Lagen (19561217) om vissa kreditinrättningars konkurs 8.6 Lagen (19701741) om statlig lönegaranti vid konkurs 8.7 Lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom och lagen (19711500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. 8.8 Rättshjälpslagen (19721429)

Bilagal Statistisk undersökning av ordinära konkurser

Bilaga 2 Tillsynsmyndighetens uppgifter enligt KLförslaget

Bilaga 3 Gäldenärens skyldigheter enligt vissa utländska konkurs/ägor

Bilaga4 Förslag till lag om ändring i konkurs/agen (19211225) enligt

prop. 1975/76.210 (prop.—förslaget) .

271 271 273 273 273 273 274

274 275

277

287

289

295

Förkortningar

Lagar, lagförslag o. d.

AckL BrB FRL

KF KL KLförslaget

KLK [

LGL prop.-förslaget

propositionen RB

U Vll

U VIII

U IX

UX

U XII

U XIII

UBförslaget

UL ÄB

1911 års be- tänkande 1919 års be- tänkande

ackordslagen (19701487) brottsbalkenförmånsrättslagen (19701979) konkursförordningen (19751256) konkurslagen (19211225) förslaget till lag om ändring i konkurslagen (19211225) enligt detta betänkande konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1974:6) För- enklad konkurs m. m.

lagen (19701741) om statlig lönegaranti vid konkurs förslaget till lag om ändring i konkurslagen (19211225) enligt proposition 1975/76:210 proposition 1975/761210

rättegångsbalken

Utsökningsrätt Vll. ackordsförhandling. förslag av lag- beredningen (SOU 1968:41) Utsökningsrätt Vlll, fastighetsexekution m. m.. förslag av lagberedningen (SOU 1968z64) Utsökningsrätt lX, förmånsrättsordning m.m., förslag av lagberedningen (SOU 1969z5) Utsökningsrätt X, konkursgrunderna, gäldenärens legi- timation, återvinning, kvittning, solidariska skuldförhål- landen m. m., förslag av lagberedningen (SOU 1970175) Utsökningsrätt XII. utsökningsbalk. förslag av lagbered- ningen (SOU 1973122) Utsökningsrätt Xlll, promulgationslag till Utsöknings- balk m. m., lösöreköp. förslag av lagberedningen (SOU 1974:55) lagberedningens förslag till utsökningsbalk enligt Utsök- ningsrätt XII (SOU 1973:22) utsökningslagen (1877131 5. 1) ärvdabalken förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling utan konkurs m.m. avg. 14.11.1911 förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling utan konkurs m.m. avg. 7.7.1919

Riksdagsfryck, tidskrifter rn. m.

AD AU Ds an JK JO LU NJA NJA 11 NOU NU prop. rskr SFS SOU SvJT TSA

A nnan litteratur

Bengtsson

Ekdahl Elwing Hassler Lawski

Lunning Nordenson- Bengtsson- Strömbäck Walin-Rydin

Welamson 1 Welamson ll

arbetsdomstolen arbetsmarknadsutskottets betänkande departementsserierna inrikesutskottets betänkande justitiekanslern justitieombudsmannen resp. ämbetsberättelsen lagutskottets betänkande Nytt juridiskt arkiv. Avd. 1 Nytt juridiskt arkiv. Avd. 11

Norges offentlige utredninger näringsutskottets betänkande proposition riksdagens skrivelse Svensk författningssamling statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund

Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning 1. Stockholm 1976 Ekdahl, Om fordran i konkurs. Stockholm 1935 Elwing. Konkurslagstiftningen. Stockholm 1973 Hassler. Utsökningsrätt. 2 uppl. Stockholm 1960 Lawski, Konkurs- och ackordslagarna jämte dithörande författningar. 13 uppl. Stockholm 1947 Lunning. Anställningsskydd. 2. uppl. Stockholm 1975. Nordenson. Bengtsson och Strömbäck. Skadestånd. 2 uppl. Stockholm 1976

Walin och Rydin. Förmånsrättslag. lönegaranti. kvitt- ning mot lön m. m. Stockholm 1972 Welamson, Konkursrätt. Stockholm 1961 Welamson, Konkurs. 5 uppl. Stockholm 1976

Sammanfattning

Inledning

Tyngdpunkten i betänkandet ligger i förslag till nya regler om konkurs- förvaltning och tillsyn över den.

1 kommitténs tidigare delbetänkande (SOU 197416) Förenklad konkurs m. m. föreslogs ett nytt förfarande för mindre konkurser. Dessutom fram- lades förslag till nya regler bl. a. om konkursförvaltares kvalifikationer och om utseende av förvaltare i ordinära konkurser samt om ansvaret för kon- kurskostnaderna. Det nämnda betänkandet låg till grund för prop. 1975/761210. På vissa punkter — främst i- fråga om vem som skulle vara förvaltare i de mindre konkurserna avvek emellertid pr0positionsförslaget från kommitténs förslag. Sedan propositionen avslagits av riksdagen gav regeringen genom tilläggsdirektiv kommittén i uppdrag att ytterligare pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser med beaktande av vad riksdagen hade anfört. Denna prövning borde samordnas med kommitténs arbete på förslag till ändrade regler om förvaltning och tillsyn i ordinära konkurser. Kommittén har i nu förevarande betänkande tagit upp pr0positionsförslaget beträffande de mindre konkurserna med de ändringar som har föranletts av den begärda överarbetningen och av kommitténs förslag angående or- dinära konkurser.

] betänkandet ingår också förslag till nya regler om konkursgäldenärs skyldigheter.

Dessutom föreslås vissa följdändringar i konkurslagen och andra författ- ningar.

Ordinära konkurser

Nuvarande ordning för konkursförvaltning och tillsyn över förvaltningen har gällt i huvudsak oförändrad sedan konkurslagen trädde i kraft år 1922. Förfarandet kan inte anses uppfylla de krav som bör ställas i dagens samhälle. Ett mindre formbundet förfarande som medger en snabb och rationell av- veckling bör eftersträvas. Tillsynen över förvaltningen bör göras effektiv. De särskilt berörda borgenärerna bör få komma till tals i viktigare ange- lägenheter. Arbetstagare hos gäldenären bör ha rätt till samråd och infor- mation i förvaltningsfrågor som är väsentliga för dem. 1 förekommande fall bör det också vara möjligt att inom konkursens ram beakta arbets-

marknads- och regionalpolitiska intressen.

Kommitténs förslag i fråga om de ordinära konkurserna innebär beträf- fande de organ som skall medverka följande.

Förvaltningen skall handhas av en eller, om det behövs med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet. flera förvaltare. Beträffande förval- tares kvalifikationer och utseende av förvaltare skall gälla vad som föreslogs i propositionen. Kvalifikationskraven innebär att i allmänhet advokater som är specialiserade på konkursförvaltning skall förordnas till förvaltare. För- valtare skall utses av konkursdomaren.

Förvaltaren skall kunna anlita sakkunnigt biträde för olika åtgärder. Tillsynen över förvaltarens verksamhet ankommer f. n. på en för varje konkurs utsedd rättens ombudsman och, i sista hand. på konkursdomaren. Rättens ombudsman har även andra uppgifter än att utöva tillsyn. Han skall ta del i avgörandet av åtskilliga förvaltningsfrågor och ge råd till för- valtaren. En annan uppgift för rättens ombudsman är att försöka åstad- komma förlikning beträffande tvistiga fordringsanspråk i konkursen.

Kommittén har enligt direktiven haft att pröva om kontrollen över för- valtningen bör ligga hos domstol med eller utan biträde av rättens om- budsman eller om den bör anförtros åt annat organ. Som tänkbart sådant organ nämner direktiven kronofogdemyndigheten.

Enligt en av kommittén gjord undersökning av de ordinära konkurser som avslutades år 1974 var rättens ombudsman advokat i nära 75 % av konkurserna. I större delen av de återstående konkurserna anlitades pen- sionerade statstjänstemän (främst domare, högre polistjänstemän, krono- fogdar och åklagare) som rättens ombudsman. l drygt 60 % av konkurserna var både rättens ombudsman och förvaltaren advokat.

Det kan i linje med ett uttalande av justitiekanslern göras principiella invändningar mot att både förvaltaren och den som har tillsyn över hans verksamhet är advokater. Framför allt bör emellertid enligt kommitténs mening inrättas ett permanent och mera utbyggt kontrollorgan med resurser att utöva tillsynen på ett effektiv och ändamålsenligt sätt.

Genom förslagen om förvaltares kvalifikationer och om utseende av för- valtare skapas ökade förutsättningar för att bara väl kvalificerade förvaltare utses i konkurserna. Förvaltarens allmänna ställning kommer enligt kom- mitténs förslag att bli mera självständig än f. n. samtidigt som bestämmelser om skyldighet för förvaltaren att samråda med bl. a. tillsynsorgan och särskilt berörda borgenärer införs. Förslaget ger också möjlighet att vid behov utse mer än en förvaltare. Mot bakgrund av det sagda har kommittén ansett att medverkan av en rättens ombudsman inte behövs vid förvaltningen av konkursbo. Att behålla rättens ombudsman enbart för förlikningsupp- gifterna skulle enligt kommitténs mening innebära en överorganisation. Des- sa uppgifter bör i stället kunna anförtros åt konkursdomaren.

Kommittén föreslår att tillsynen över konkursförvaltningen läggs på ett stadigvarande allmänt organ. Detta organ bör samtidigt överta konkurs- domarens nuvarande uppgift att kontrollera konkursförvaltningen men inte ha judiciella uppgifter. Som nytt tillsynsorgan föreslås kronofogdemyndig- heten. vilken i sådan funktion kallas tillsynsmyndighet.

Varje borgenär i ordinärkonkurs skall ha rätt att få en granskningsman utsedd. Denne skall övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar.

1 företagskonkurser skall vid behov ett allmänt ombud kunna förordnas med uppgift att verka för att arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen beaktas.

Konkursdomstolen (inbegripet konkursdomaren) skall i det nya systemet ha judiciella uppgifter. En ny syssla för konkursdomaren blir som nämnts att försöka uppnå förlikning av tvistiga fordringar.

Vad angår själva förvaltningen skall förvaltaren i princip på eget ansvar besluta om olika åtgärder. Han skall därvid inte vara bunden av tyngande detaljföreskrifter. Detta innebär bl. a. att nuvarande beslutanderätt för bor— genärskollektivet i förvaltningsfrågor avskaffas. Den större självständighet för förvaltaren som förslaget medför skall ses mot bakgrund av att ökade kvalifikationskrav skall gälla för förvaltare och att han skall utses av kon- kursdomaren.

I gengäld skall förvaltningen stå under en för det nya systemet avpassad tillsyn. Dessutom ges bestämmelser om samråd och information vid för- valtningens bedrivande. Förvaltaren skall, som redan har framgått, i viktigare förvaltningsfrågor höra tillsynsmyndigheten och de borgenärer som särskilt berörs. När det lämpligen kan ske, bör han i sådana frågor också inhämta gäldenärens mening. Om allmänt ombud har förordnats, skall förvaltaren höra honom i frågor som berör arbetsmarknads- eller regionalpolitiska in- tressen. Tillgodoseendet av sådana intressen får inte medföra att borge- närernas ställning försämras.

Kommittén har utgått från att medbestämmandelagen liksom annan ar- betsrättslig lagstiftning — t. ex. lagen om anställningsskydd — i princip är tillämplig även när ett företag har gått i konkurs. På den punkten föreslås ingen ändring. Med hänsyn till den speciella och ingripande betydelse som en konkurs har för arbetstagarna föreslår kommittén emellertid att särskilda kompletterande regler om samråd och information införs i konkurslagen. De innebär att. om arbetstagare tillhör arbetstagarorganisation. förvaltaren skall höra organisationen — oavsett om gäldenären har kollektivavtal med denna eller ej — innan han vidtar åtgärd som väsentligt inverkar på ar- betstagarens anställning. 1 första hand skall lokal arbetstagarorganisation höras. Innan förvaltaren vidtar åtgärd som nu sagts skall han dessutom underrätta berörd arbetstagare, vare sig denne är organiserad eller ej.

Förvaltaren får befogenheter att använda tvång mot gäldenär t.ex. för att kunna ta hand om egendom. Nya regler föreslås om förvaltarens bok- föringsskyldighet och om arkivering av gäldenärens bokföring. Beträffande arkivering skall gälla att förvaltaren får överlämna handlingar för förvaring hos tillsynsmyndigheten.

Förvaltaren får också ökade förutsättningar för att åstadkomma förlikning, när tvistiga fordringar föreligger.

Vad beträffar tillsynen skall tillsynsmyndigheten övervaka att förvaltning- en bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med kon- kurslagen och andra författningar, t. ex. arbets- och skatterättslig lagstiftning. Myndigheten skall lägga särskild vikt vid att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Förslaget innehåller olika bestämmelser som möjliggör kontroll över förvaltningen. Bl.a. skall revisor kunna utses för granskning av förvaltarens verksamhet.

Tillsynsmyndigheten skall genom råd och upplysningar främja en riktig

och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter som rör konkursförvaltning. Myndigheten skall inte ge bindande direktiv i det enskilda fallet. Den skall höras i viktigare frågor men inte som rättens ombudsman enligt nuvarande ordning besluta i olika förvaltningsangelägenheter. Tillsynsmyndigheten bör genom lämpliga åtgärder verka för att förvaltningen blir effektiv och ändamålsenlig. En riktpunkt för myndigheten skall vara att underlätta för- valtarens arbete.

Kommittén förordar att kurser anordnas för dem som har att göra med konkursförvaltning.

Mindre konkurser

Enligt det nu framlagda förslaget, vari det nämnda pr0positionsförslaget igrundläggande delar har inarbetats, skall systemet med s. k. fattigkonkurser ersättas av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Denna handläggningsform skall dessutom tillämpas i åtskilliga konkurser som nu handläggs i ordinär ordning. Det enklare förfarandet har i propositionen beräknats komma till användning i omkring 8 % av alla konkurser.

Den nya handläggningsformen skall tillämpas om det finns anledning anta 1. att gäldenärens bo inte räcker till betalning av de konkurskostnader som annars skulle följa eller 2. att konkursboet med hänsyn till dess om- fattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan att bevakningsförfarande anordnas.

Konkursdomaren skall bestämma handläggningsform i samband med konkursbeslutet. Om han beslutar att konkursen skall handläggas som mind- re konkurs. skall han utse en förvaltare av boet. Denne skall i över- ensstämmelse med vad kommitténs majoritet föreslog i det förra betän- kandet — i princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs. Detta innebär att advokateri allmänhet kommeri fråga. Förvaltningen skall stå under tillsyn av tillsynsmyndigheten. Allmänt ombud k'an förordnas även i mindre konkurs.

Som ett alternativ redovisar kommittén en lösning enligt vilken förvaltare inte behöver utses i de mindre konkurser där det är uppenbart att tillgångar helt saknas. Förvaltaruppgifterna i sådana konkurser ankommer enligt detta alternativ i stället på tillsynsmyndigheten. Kommittén anger vissa fördelar med en sådan lösning men utvecklar samtidigt olika invändningar som kan göras mot den.

Beträffande förvaltarens åligganden och verksamhet i övrigt skall i stort sett gälla samma regler som vid ordinär konkurs. Förvaltaren skall sålunda bl. a. utreda orsakerna till gäldenärens obestånd samt undersöka om det finns återvinningsmöjligheter och om gäldenären kan antas ha gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Han skall i viktigare förvaltningsfrågor höra till- synsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer. Vidare gäller bestämmel- serna om samråd med och information till arbetstagare även i mindre kon- kurser.

När det finns egendom i boet, skall förvaltaren sälja den. Om gäldenären har drivit rörelse, kan förvaltaren låta denna fortsättas tills vidare för boets räkning. Sedan all boets egendom har förvandlats till pengar skall, i den

mån medlen inte behövs för betalning av konkurskostnaderna eller mas- safordringar, utdelning till borgenärerna äga rum. Dessa behöver inte bevaka sina fordringar för att få rätt till utdelning.

Förslag till utdelning upprättas av förvaltaren. Efter ett kungörelseför- farande skall konkursdomaren pröva utdelningsförslaget. När konkursdo- maren har fastställt utdelningen i konkursen skall förvaltaren tillställa bor- genärerna de medel som tillkommer dem.

Om det under den enklare handläggningen visar sig att förutsättningar för denna konkursform saknas. skall övergång till ordinär konkurs kunna äga rum i enlighet med vad kommittén föreslog i sitt tidigare betänkande.

Tillsynen över förvaltningen i mindre konkurser skall i huvudsak utövas på samma sätt som i ordinära konkurser.

Arvode och kostnadsersättning till förvaltaren skall bestämmas av kon- kursdomaren. I sådana konkurser som avskrivs på grund av att tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och massaskulder skall arvodet som regel utgå enligt fastställd taxa.

Kostnaderna för en konkurs, bl. a. ersättning till förvaltaren, skall i första hand utgå ur boets egendom. Om konkursen har Uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, skall borgenären svara för dessa intill ett visst belopp. Staten skall stå för de kostnader som inte kan betalas av boet eller ansvarig borgenär.

Konkurskostnader skall ur boet utgå med företrädesrätt framför massa- fordringar.

Hur det av kommittén framlagda förslaget förhåller sig till pr0positions- förslaget framgår närmare av kap. 6 i betänkandet.

Gäldenärens skyldigheter

Kommittén föreslår skärpningar i syfte att gäldenärer effektivare skall kunna hindras från att dra sig undan sina skyldigheter i samband med konkurs. Under konkursen skall gälla förbud för gäldenären att lämna landet utan tillstånd och hans pass skall kunna tas ifrån honom. Förbud att resa inom landet kan vid behov också åläggas honom. Vidare utvidgas möjligheterna att hämta eller häkta gäldenären.

l kvalificerade fall skall gäldenären redan när konkursansökan har gjorts kunna förbjudas att lämna landet och fråntas sitt pass eller, ytterst, häktas.

Om gäldenären ärjuridisk person, skall även förutvarande ställföreträdare i vissa fall vara underkastade bestämmelser som rör gäldenärens skyldig- heter.

Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (l921:225)

Härigenom föreskrives i fråga om konkurslagen (19211225) dels att 64, 65, 69, 72, 79, 87, 112, 175—184, 197, 199, 214 och 218 äå' skall upphöra att gälla,

dels att rubriken "8 kap. Om borgenärssammanträden” skall utgå, dels att 13, 19, 27, 40 b, 41—62, 66, 67, 70, 71, 76—78, 80—86 a, 88—96, 98.99.102,103.107,108,111.113,118,120,123,126—130.132,137,140, 144, 145 a, 146, 148, 149, 152, 185—191, 200—203, 205—207, 209—211 och 21951" samt rubrikerna till 3, 4 och 9 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas nitton nya paragrafer, 14 a, 14 b, 18 a, 43 a, 51 a, 51 b, 108 a, 159, 185 a, 185 b, 185c, 185d, I85e, 185 f, 185 g, 185 h, 208, 210a och 211aäå, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 &

Upptages borgenärs konkursansö- kan. skall konkursdomaren genast förelägga gäldenären att inkomma med förklaring inom viss tid, högst en vecka, från det han fått del av ansökningshandlingarna. Om det behövs för att gäldenären skall få skäligt rådrum, kan dock tiden ut- sträckas till högst en månad.

Upptages borgenärs konkursansö- kan, skall konkursdomaren genast förelägga gäldenären att inom viss tid, högst en vecka, från det han fått del av ansökningshandlingarna in- komma med förklaringjämte kortfat- tad redogörelse för sin ekonomi. Om det behövs för att gäldenären skall få skäligt rådrum, kan dock tiden ut- sträckas till högst en månad.

Ansökningshandlingarna och föreläggandet skola delges gäldenären. Del- givning enligt 12 ä delgivningslagen (1970:428) får ske endast om anledning förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig undan. Delgivning enligt 15 & första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas på känd ort utom riket. om delgivning eljest ej kan ske här i riket och konkursdomaren med hänsyn till omständigheterna finner det icke skäligen

' Senaste lydelse av 79 & 19461809, 1765 19752244 183 ; 19701848, 199 & 19751244 och 2145) 19422384.

a

2 Senaste lydelse 1975:244.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

böra krävas att delgivningen verkställes utom riket.

Om delgivning sker enligt 15 & delgivningslagen, skall konkursdomaren tillse. att gäldenärens egendom sättes under säker vård. Kostnaden därför skall betalas av borgenären.

143583

Om konkursansökan ej genast bi- falles, kan konkursdomaren eller rät- ten pä begäran av borgenär förbjuda gäldenären att sälja eller skingra sin egendom eller viss del därav, om sär- skilda skäl, föreligga till sådant, förbud. Därvid skall vad som enligt 15 kap. rättegångsbalken gäller om skingrings- förbud i rättegång äga motsvarande tillämpning. Konkursdomaren eller rätten får medgiva undantag från skingrings/örbudet eller överlämna är lämplig person att medgiva sådant undantag, om det behövs. Ersättning till denne skall betalas av borgenären.

Finnes lös egendom, som stäI/es un- der skingrings/örbud enligt första stycket, hos tredje man, kan denne _Hirbjudas att utgiva egendomen.

14bå

Bifal/es konkursansökan ej genast och är det sannolikt att gäldenären un- der en konkurs kommer att undan- draga sig skyldighet eller överträda ,Rirbud som föreskrives i denna lag, kan konkursdomaren eller rätten, om särskilda skä/föreligga, på begäran av borgenär/örbjuda gäldenären att i av— vaktan på prövning av ansökningen begiva sigfrän riket. Med reseförbud kan förenas skyldighet, för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass till kon-

3 Paragrafen motsvarar kursdomaren. Finnes reseförbud 14.5 i lagberedningens uppenbart otillräckligt, _fär gäldenären förslag till lag om änd- häktas

ring i konkurslagen . .. .. .. . . . ”921.225) enligt betän- Om galdenaren ar juridisk person, kandet (SOU 1970;75) äger, första stycket tillämpning även på

Utsökningsrätt X. styrelseledamot. verkställande direk-

Nuvarande lydelse

19

Meddelas beslut om konkurs skall konkursdomaren genast utsätta förs- ta borgenärssammanträdet att hål— las inför konkursdomaren tidigast tre och senast fem veckor från dagen för konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare än som har sagts nu, om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Konkursdomaren skall även bestämma den tid, minst

Föreslagen lydelse

tår och likvidator som avgått eller ent- ledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan kom in till kon- kursdomaren.

Beträffande reselörbud och häkt- ning äga bestämmelserna i 15 kap. 5 _j)" och 6 _(1', första stycket rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Sådan åt- gärd får dock ej hävas på grund av att säkerhet ställes. [ fråga om häkt- ning skola dessutom 94 (N' tredje stycket och 95 (* andra stycket tillämpas.

18aå

Meddelas beslut om konkurs skall konkursdomaren i samband därmed bestämma, om konkursen skall hand- läggas i enlighet med vad som i all- mänhet ärföreskrivet ifråga om kan- kurs eller om den enligt 185 (i första stycket skall handläggas med tillämp- ning av de särskilda bestämmelserna i 185 41—185 g ((()". Konkursdomaren skall därjämte bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skola införas.

Konkursbes/utet jämte vad kan- kursdomaren i samband därmed be- stämt am handläggningsformen kungöres iPost- och Inrikes Tidningar och i ortstidning som avses iförsta stycket.

[$$

Beslutas att konkursen skall hand- läggas i enlighet med vad som i all- mänhet är,/öreskrivet ifråga om kan- kurs, skall konkursdomaren genast utsätta första borgenärssammanträ- det att hållas inför konkursdomaren tidigast tre och senast fem veckor från dagen för konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare än som har sagts nu, om det är nöd- vändigt med hänsyn till konkursbo-

4 Senaste lydelse 1975:244.

Nuvarande lydelse

fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet, inom vilken be- vakning av fordran skall äga rum. Han skall därjämte bestämma den el- ler de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skola införas.

Konkursbeslutet jämte vad kon- kursdomaren bestämt enligt första stycket kungöres i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning som avses i nämnda stycke.

Föreslagen lydelse

ets omfattning och beskaffenhet. Konkursdomaren skall även be— stämma den tid, minst fyra och högst tio veckor från dagen för kon- kursbeslutet, inom vilken bevakning av fordran skall äga rum. Vad konkursdomaren har bestämt enligt första stycket skall intagas i kungörelse som avses i 18 a (N' andra stycket.

Gäldenären skall kallas till första borgenärssammanträdet och därvid erin- ras om sin skyldighet enligt 92 & att vid sammanträdet avlägga bouppteck- ningsed. I fråga om delgivning av kallelsen gäller vad som är föreskrivet om stämning i tvistemål.

27 (SS

Till konkursbo räknas, i den mån ej annat följer av 21 &, all egendom, som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller ho- nom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna utmätas. Till konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boet genom åter- vinning.

Avlöning eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som in- nestår vid konkursens början och arbetsinkomst som gäldenären därefter förvärvar får dock behållas av honom, i den mån den ej, sedan skatteavdrag skett enligt vad därom är föreskrivet, uppenbart överstiger vad som åtgår för hans och hans familjs försörjning samt till fullgörande av underhålls- skyldighet som i övrigt åvilar honom. Vad som sagts om avlöning äger motsvarande tillämpning i fråga om periodiskt utgående vederlag för ut- nyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant och beträffande belopp vilka utgå som pension eller livränta. Om rättigheten till pension eller livränta är av beskaffenhet att kunna utmätas. får dock konkursboet förfoga över den.

5Senaste lydelse 1975:244.

Gäldenären är skyldig att under- rätta förvaltaren om inkomst som avses i andra stycket. Vil/förvaltaren göra anspråk på inkomsten, skall han därom underrätta arbetsgivare eller annan som skall utgivaförmånen. In- nan sådan underrättelse lämnats får förfallet belopp betalas ut till gälde- nären.

Tvist huruvida någon del av inkoms- ten skall tillkomma konkursboet, prö-

Gäldenären är skyldig att under- rätta förvaltaren om inkomst som avses i andra stycket. Til/synsmyndig- heten prövar på ansökan avförvalta- ren hur mycket av sådan inkomst som skall tillkomma konkursboet. Myndig- heten ska/l därvid inhämta yttranden i den omfattning som anses behövlig jör prövningen. Myndighetens beslut länder till efterrättelse, även om ta- lan föres däremot. Beslutet skall

vas av rätten på ansökan av förval- taren, borgenär. gäldenären eller un- derhållsberättigad. Konkursdomaren skall inhämta yttrande av rättens om- budsman och, om,/örvaltaren ej är sö- kande, av denne samt skyndsamt ut- sätta tid och plats för rättens samman- träde och om detta underrätta gälde- nären, Ritva/taren och rättens om- budsman samt, om borgenär eller un- derhållsberärtigad är sökande, denne. Rättens beslut länder till efterrättel- se, även om talan föres däremot. Be- slutet skall på ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden föranleder det.

40b

Återvinning påkallas av förvalta- ren genom väckande av talan vid all- män domstol, genom anmärkning mot bevakning eller genom invänd- ning mot annat yrkande som fram- ställes mot konkursboet. Om förval- taren icke vill påkalla återvinning och ej heller ingår förlikning i saken, får borgenär som bevakat fordran i konkursen påkalla återvinning genom väckande av talan vid allmän domstol. För återgång av förmåns- rätt som vunnits genom utmätning är särskild åtgärd ej behövlig.

ändras, om anledning/örekommer till det. Beslut som avses i detta stycke skall delgivas med arbetsgivaren eller annan som skall utgiva förmånen.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i ärende som avses i tredje stycket får den vars rätt berörs av beslutet föra talan genom besvär. ] fråga om sådan besvärstalan äga bestämmelserna i ut- söknings/agen (187731 5. 1) om kla- gan över utmätning av avlöning mot- svarande tillämpning.

Regeringen eller myndighet som re- geringen bestämmer meddelar närma - re föreskrifter till ledning för til/syns— myndighetens bedömning i ärende som avses i tredje stycket.

gts

Återvinning påkallas av förvalta- ren genom våckande av talan vid all- män domstol, genom anmärkning mot bevakning eller genom invänd- ning mot annat yrkande som fram- ställes mot konkursboet. Om förval- taren icke vill påkalla återvinning och ej heller ingår förlikning i saken, får borgenär påkalla återvinning ge- nom väckande av talan vid allmän domstol. För återgång av förmåns- rätt som vunnits genom utmätning är särskild åtgärd ej behövlig.

6 Senaste lydelse 1975:244.

7 Senaste lydelse 1975:244.

3 Senaste lydelse 1975:244.

Talan vid allmän domstol väckes inom ett år från fristdagen. Dock får talan väckas inom tre månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är fråga om återgång av bodelning, kan talan även väckas inom tre månader från den dag då lagfart söktes eller bodelningshandlingen ingavs till rätten.

Borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning därför av boet, i den mån kostnaden täckes av vad som kommit boet till godo genom rättegången.

3 kap.

Förvaltning av egendom som ingår i konkurs7

41

Gäldenärs till konkurs avträdda bo skall omhänderhavas av en eller,/lere förvaltare, som utses i den ordning ne- dan stadgas. Antalet förvaltare be- stämmes av konkursdomaren. Ej må mer än en förvaltare finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser förvaltningen oundgängligen böra delas eller det eljest isärskilt fall vara oundgängligen nödvändigt. att mer än en _Rirvaltare utses.

Då fråga är om utseende av för- valtare enligt 45 eller 48 &, må kon- kursdomaren ej fatta beslut rörande antalet förvaltare innan borgenärer- na erhållit tillfälle att yttra sig därom.

44 (8

Konkursdomaren skall ock så snart ske kan efter det beslutet om konkurs meddelats förordna en ärlig och för- ståndig man atti konkursen vara rättens ombudsman med den befogenhet, som i denna lag sägs. Vid befattningens til/- sättande skall iakttagas, att densamma icke anförtros annan än den, som äger ej mindre erforderlig insikt i gällande lag för bedömande av defrågor av rättslig

S

3 kap.

Förvaltning och tillsyn

K onkursboet skall stå underförvalt- ning av en eller,/lera förvaltare. An- talet förvaltare bestämmes av kon- kursdomaren. Ej må mer än en för- valtare finnas, där ej konkursdoma- ren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser det erforder- ligt attjörvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera förvaltare.

Då fråga är om utseende av för- valtare enligt 46 eller 47 &, må kon- kursdomaren ej fatta beslut rörande antalet förvaltare innan tillsynsmyn- digheten och borgenärerna erhållit tillfälle att yttra sig därom.

42?"

Förvaltningen skall stå under tillsyn. Tillsynsmyndighet är kronofogdemyn- digheten iden ort, där gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld i all- mänhet.

Nuvarande lydelse

innebörd. som ari/tomma på ombuds- marinens prövning, än ock nödig erfa- renhet och sakkunskapför—fyllande av de åligganden beträffande tillsyn över konkursutredningen och avgörande av förvaltnings/rågar, som tillhöra befatt- ningen.

Den som är anställd vid domstol må ej förordnas till rättens ombudsman.

Har den, som till ombudsman för- ordnas, ei förut avlagt domareed, gånge sådan ed inför konkursdoma- ren, innan lian tillträder befattningen.

På konkursdomaren ankomme att, när så skäligt prövas, entlediga om- budsmannen och förordna annan i hans ställe.

Uppstår för ombudsmannen laga förfall, äge konkursdomaren förordna annan, att under den tid, förfallet varar uppehålla befattningen.

46%

Sedanfo'rva/tarevalet ägt rum, sko— Ia borgenärerna å första borgenärs- sammanträdet. såframt någon av dem görframställning därom. väl/a gransk- ningsmän att med den befogenhet i denna lag sägs å borgenärernas vägnar övervaka förvaltningen. Gransknings- männens antal bestämmes av kan- kursdomaren. Valet skall ske så, att en varav de närvarande borgenärerna rös— tar å en granskningsman. Till gransk- ningsmän anses valde, iförsta rummet den. om vilken borgenärer, vilkasf'ord- ringar sammanräknade utgöra största beloppet, förenat sig, och därefter den eller de, som efter huvudtalet erhållit de flesta rösterna.

För varje granskningsman äge de borgenärer. med vilkas röster han valts, utse en suppleant. Rösterna be- räknas vid val av suppleant för den ifo'rsta rummet utsedde gransknings-

Föreslagen lydelse

43.5

På begäran av borgenär skall kon- kursdomaren förordna gransknings- man att med de befogenheter som sägs i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Till gransknings- man skall utses den som borgenären

föreslår, om han är lämplig.

Om det begärs, skall även ersättare för granskningsmannen utses.

Granskningsmän skall entledigas, om han eller borgenären görframstä/l- ning därom eller han finnes icke vara lämplig.

Ersättning till granskningsman skall betalas av borgenären.

9Senaste lydelse l9701848.

Nuvarande lydelse

mannen efier fordringsbe/oppen och vid val av suppleant, för annan gransk- ningsman efter huvudtalet.

ErhåI/a vid val, som i denna para- grafsägs, två ellerflere lika röstetal, ski/je lotten dem emellan.

Har val av granskningsmän ej skett å första borgenärssammanträdet och utses däreflerförva/tare jämlikt 48 el- ler 49 9", må å det sammanträde, å vilket förvaltare tillsättes. val av granskningsmän äga rum efter ty ovan är stadgat.

42 äg

Ifråga om utseende av konkursför- valtare gälle, att den eller de, åt vilka

förvaltningen an/örtros, sko/a äga så-

dan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning och be- skaffenhet erfordrasförförva/tningens behöriga handhavande. Konkursförvaltare må ej den vara, som står underförmynderskap eller är i konkurstillstånd; ej den, som äriir- klarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåäiljd icke må utöva all- män befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga

Föreslagen lydelse

43aä

! näringsidkares konkurs får rege- ringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna ett allmänt om- bud med uppgift att verka för att ar- betsmarknads- och regionalpolitiska intressen beaktas.

Ombudet har samma befogenheter som granskningsman. Beträffande skyldighet,/örförvaltaren att höra om- budet finnes bestämmelse i 51 a & tredje stycket.

Ersättning till ombudet utgår av all- männa medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

44å

Konkursförvaltare skall ha den in- sikt och erfarenhet som uppdraget krä- ver, åtnjuta borgenärernasförtroende samt även i övrigt vara lämplig./ör upp- draget.

Den som är anställd vid domstol

får ej vara förvaltare.

Nuvarande lydelse

kraft, är dömd till strof/påföljd, varom sist./örmäles, eller som är underfram- tiden ställd för brott, vilket kan med— föra sådan på/öl/"d; ej heller den, som blivit dömd ovärdig att, föra annans ta- lan inför rätta.

Den som är anställd vid domstol må ejförordnas till konkursförvaltare.

43.5

Då konkurs uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål utse förvaltare att omhänderhava boet till dess vid första borgenärssammanträ- det förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne tillträtt befattningen.

45?"

Vid första borgenärssammanträ- det välje borgenärerna förvaltare att i ställetför den enligt 43 Åt" utsedde/ör- valtaren omhänderhava konkursboet. Har konkursdomaren efter vad i 52 Q' är stadgat förordnat, att konkursbo- ets förvaltning skall vara delad, skall förvaltare väl/as särskilt för varje del av förvaltningen. Såsom borgenärer- nas beslut gäl/e den mening, varom bland närvarande borgenärer de för- ena sig, vilkas fordringar samman- räknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer därjämte ut- göra minst en tredjedel av de röstande. Kan beslut på sådant sätt ej åstad- kommas, gälle den rnerting konkurs- domaren biträder.

Konkursdomaren skall tillse, att icke någon, på vilken borgenärernas valfal/it, är obehörig att vara förval- tare jämlikt 42 s* andra eller tredje stycket eller i saknad av sådan insikt och erfarenhet, som avses i42 _tt'första stycket, eller eljest icke lämplig att hand/lava förvaltningen. Där sådant fal/föreligger, åligge det konkursdo- maren att utse annanförvaltare istäl-

Föreslagen lydelse

459;

Då konkurs uppstått, skall kon- kursdomaren utan dröjsmål utse för- valtare att handha förvaltningen av boet till dess vid första borgenärs- sammanträdet förvaltare utsetts och, där annan utsetts, denne tillträtt be-

fattningen. 46 s*"

Vid Första borgenärssammanträ- det skall konkursdomaren, sedan han hört tillsynsmyndigheten och närva- rande borgenärer, utse förvaltare att i fortsättningen handha förvaltningen av konkursboet. Har konkursdoma- ren efter vad i 50 &" är stadgat för- ordnat, att konkursboets förvaltning skall vara delad, skall förvaltare utses särskilt för varje del av förvaltning- en.

Nuvarande lydelse

let för den av borgenärerna valde.

Kommer icke någon borgenär till- städes. vardeförvaltare tillsatt av kan- kursdomaren.

47%

Borgenär, som utsetts til/förvaltare eller granskningsman, må ej utan gil- tigt skäl urtdandraga sig uppdraget.

48s'

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet erfor- derligt, att antalet förvaltare ökas, skola borgenärerna av konkursdoma- ren kallas attsammanträda inför hon- om för att utse det antal förvaltare, som ytterligare erfordras; och skall därvid vad i 45 & är stadgat äga mot- svarande tillämpning.

Rättens ombudsman, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställ- ning om ökning av antalet förval- tare.

49?"

Avgår förvaltare efter första bor- genärssammanträdet eller avgår granskningsman, för vilken suppleant ej_ finnes, skall konkursdomaren kalla borgenärerna att sammanträda inför honom för att utse efterträdare till den avgångne, och skola därvid i frå- ga om val av förvaltare bestämmel- serna i 45ä och ifråga om val av granskningsman bestämmelserna i 46 s* om val av suppleant för gransk- ningsman äga motsvarande tillämp- ning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare eller gransk— ningsmän äro och någon av dem av-

Föreslagen lydelse

475

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet erfor- derligt, att antalet förvaltare ökas, skola borgenärerna av konkursdoma- ren kallasattsammanträdainförhon- om. Vid sammanträdet skall konkurs- domaren utse det antal förvaltare, som ytterligare erfordras; och skall därvid vad i 46 5 är stadgat äga mot- svarande tillämpning.

Tillsynsmyndigheten, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställ- ning om ökning av antalet förval- tare.

48%

Avgår förvaltare efter första bor- genärssammanträdet, skall konkurs- domaren kalla borgenärerna att sam- manträda inför honom. Vid sam- manträdet skall efterträdare till den avgångne utses, och skola därvid i fråga om utseende av förvaltare be- stämmelserna i 46 ? äga motsvaran- de tillämpning.

Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare äro och någon av dem avgår samt konkursdomaren

Nuvarande lydelse

går samt konkursdomaren efter rät- tens ombudsmans hörande finner det ej vara nödigt, att annan utses i den avgångnes ställe.

503

Har förvaltare avgått och skall efterträdare åt honom utses, äge konkursdomaren, där så erfordras, förordna om befattningens upprätt- hållande tills nytt val ägt rum.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 ;" tredje stycket stad- gas försatt ur tjänstgöring, må kon- kursdomaren utse annan att under tiden fullgöra hans åligganden.

52»?

Där konkursdomaren finner del- ning av konkursboets förvaltning emellan flere förvaltare böra äga rum, ankomme på honom att därom förordna; och bestämme konkursdo- maren därvid tillika, efter vilka grunder delningen skall ske. Rättens ombudsman, förvaltare, gransk- ningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om delning av förvaltningen.

Hava flere förvaltare förvaltning- en odelad, må de ej annorledes än samfällt avhända boet någon rättig- het eller vidtaga åtgärd, som kan för boet medföra någon förpliktelse.

Äro förvaltarne två och kunna de ej enas beträffande åtgärd eller be- slut, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere

Föreslagen lydelse

efter tillsynsmyndighetens hörande finner det ej vara nödigt, att annan utses i den avgångnes ställe.

Avgår förvaltare sedan fråga upp- kommit om avskrivning av konkursen enligt [86 s*, skall borgenärssamman- träde som avses iförsta stycket ei ut- sättas, så Iängef'rågan är under pröv- ning.

49ä

Har förvaltare avgått efter första borgenärssammanträdet och skall efterträdare åt honom utses, äge konkursdomaren, där så erfordras, förordna om befattningens upprätt- hållande tills nyförva/tare utsetts ifö- reskriven ordning.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 å andra stycket stad- gas försatt ur tjänstgöring, må kon- kursdomaren utse annan att under tiden fullgöra hans åligganden.

50%"

Där konkursdomaren finner del- ning av konkursboets förvaltning emellan flere förvaltare böra äga rum, ankomme på honom att därom förordna; och bestämme konkursdo- maren därvid tillika. efter vilka grunder delningen skall ske. Tillsyns- myndigheten, förvaltare, gransk- ningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om delning av förvaltningen.

Hava flere förvaltare förvaltning- en odelad, må de ej annorledes än samfällt avhända boet någon rättig- het eller vidtaga åtgärd, som kan för boet medföra någon förpliktelse.

Äro förvaltarne två och kunna de ej enas beträffande åtgärd eller be- slut, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne flere

Nuvarande lydelse

än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas till ombudsmannen, och gälle den me- ning ltan biträder.

Då flere förvaltare utsetts, skola de bland sig välja en att i fall, som avses i denna lag, mottaga medde- landen eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, ävensom för- vara handlingar, som böra hållas till- gängliga. Om val, som nu sagts, sko- la konkursdomaren och ombuds- mannen underrättas.

Slå

F ör, förvaltare skall, förordnande ut- färdas av konkursdomaren.

”53 *

Förvaltaren åligge att med iaktta- gande av de i denna lag meddelade bestämmelser besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemensam— ma rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en förmånlig och snabb utredning av boet.

Föreslagen lydelse

än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas till tillsynsmyndigheten, och gälle den mening denna biträder.

Då flere förvaltare utsetts, skola de bland sig välja en att i fall, som avses i denna lag, mottaga medde- landen eller handlingar, som skola tillställas förvaltaren, ävensom för- vara handlingar, som böra hållas till- gängliga. Om val, som nu sagts, sko- la konkursdomaren och til/svnsmyn- digheten underrättas.

Slå

Förvaltaren åligge att med iaktta- gande av de i denna lag meddelade bestämmelser besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemensam- ma rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en förmånlig och snabb utredning av boet.

Slaå

l viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer.

Förvaltaren bör i viktigare frågor även inhämta gäldenärens mening, när det lämpligen kan ske.

Har allmänt ombud förordnats en- ligt 43 a 9", skal/förvaltaren höra ho- nom i frågor som beröra arbetsmark- nads— eller regionalpolitiska intressen.

Slbå

Om i gäldenärens rörelse anställd arbetstagare tillhör arbetstagarorgani- sation, skall förvaltaren höra organi-

Nuvarande lydelse

54 sw

Den enligt 43 &" utsedde förvalta- ren skall så snart ske kan ej mindre omhändertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som röra boet, samt, där gäldenären är el- ler under det senaste året före kon- kursansökningen varit bokförings- skyldig, i hans handelsböcker å lämp- ligt ställe göra anteckning om dagen för omhändertagandet än även för- rätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress så ock å nämnda böcker och handlingar. Där så befinnes nö- digt, må förvaltaren för bouppteck- nings/örrättningen anlita sakkunnigt biträde. I bouppteckningen skola till- gångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning prövas äga. Vid bouppteckningsför- rättningen skall gäldenären vara till- städes och under edsförpliktelse red— ligen uppgiva boet. Har av gäldenä- ren under edsförpliktelse underskri- ven bouppteckning förut ingivits till konkursdomaren och finner förval- taren densamma tillförlitlig, vare

Föreslagen lydelse

sationen innan han vidtager åtgärd som väsentligt inverkar på arbetstaga- rens anställning. Finnes lokal arbetsta- garorgartisation, skall skyldigheten fill/- göras mot denna.

lnnart förvaltaren vidtager åtgärd som väsentligt inverkar på arbetstaga- res anställning skall han underrätta ar- betstagaren.

52%

Om förvaltaren finner det nödvän- digt, får han anlita sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd.

53;

Den enligt 45 & utsedde förvalta- ren skall så snart ske kan omhän- dertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som rö- ra boet, samt, där gäldenären är eller under det senaste året före konkurs- ansökningen varit bokföringsskyl- dig, i omhändertaget räkenskaps- materia/ å lämpligt ställe göra an- teckning om dagen för omhänder- tagandet. Förvaltaren skall även för- rätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress, samt å nämnda böcker och handlingar. l bouppteckningen skola tillgångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann upp- skattning prövas äga, och beträffande sku/derna angivas, i vad mån de avse lön eller pension. Vid bouppteck- ningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och under edsförplik- telse redligen uppgiva boet. Är gäl- denären juridisk person, gäller denna skyldig/tet dock icke .Rjr sådan ställ- företrädare vars uppgifter" förvaltaren anser sakna betydelse för boutredning-

loSenaste lydelse 1975:244.

” Senaste lydelse 1975:244.

Nuvarande lydelse

upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar därav tillställas konkursdomaren inom en vecka från det beslutet om konkurs meddelades. Möter i något fall hin- der härför, åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa konkurs- domaren förteckning å borgenärer- na, upptagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress samt att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen. Godkänner förvaltaren till konkurs- domaren förut ingiven bouppteck- ning, göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.

Förvaltaren skall under rättens ombudsmans inseende så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, så vitt de

F öres/agert lydelse

en. Har av gäldenären under edsför- pliktelse underskriven bouppteck- ning förut ingivits tilI konkursdoma- ren och finner förvaltaren densam- ma tillförlitlig, vare upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättas av förvaltaren skall ett exemplar därav tillställas konkursdomaren och till- synsmyndigheten inom en vecka från det beslutet om konkurs medde- lades. Möter i något fall hinder här- för, åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa konkursdoma- ren och tiI/synsmvndigheten förteck- ning å borgenärerna, upptagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress samt att därefter så snart ske kan inkomma med boupp- teckningen. Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven bouppteckning, göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.

549'

Förvaltaren får använda tvång för att omhändertaga eller eljest taga be- fattning med gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som röra boet, i den mån det med hänsyn till omständigheternaframstår som befo- gat.

Förvaltaren får dock ej bereda sig tillträde till bostad i innehavarens från- varo annat än om denne underrättats om tiden för åtgärden och ltåller sig undan eller om eljest särskilda skä/fö- religga.

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäl- denärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas. ] berättelsen skall upptagas

Nuvarande lydelse

kunnat utrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom sär- skilt anmärkas, huruvida skälig an- ledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina bor- genärer. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gälde- nären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bok- föringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilka handelsböcker han ltållit och huru de blivi/_ förda; och skall i sådant fall vid berättelsen fo- gas den av gäldenären senast upp- gjorda balansräkningen. Berättelsen skall unde/skrivas av förvaltaren.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjs- mål tillställas konkursdomaren ävensom hållas tillgänglig för borge- närer, som vilja taga del av densam- ma; och äge varje borgenär, som det begär, att mot ersättning, för kostnaden få avskrift av berättelsen sig til/sänd.

Föreslagen lydelse

en översikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt an- märkas, huruvida egendom frångått gäldenären under sådana förhållan- den att återvinning till konkursboet kan ske och huruvida skälig anled- ning förefinnes till antagande att gäl- denären gjort sig skyldig till brotts- ligt förhållande mot sina borgenärer. Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller un- der det senaste året före konkursan- sökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bok/öringssystem han har tilläm- pat och hur bokföringsskyldigheten har ful/gjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjs— mål tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten samt varje borge— när, som det begär.

se,—12

Är konkursen icke avslutad vid utgången av näst efter första borge- närssammanträdet infallande juni eller december månad, skall förval- taren inom ,Uorton dagar därefter till rättens ombudsman avlämna berät- telse, vari alla de åtgärder noggrant angivas, som vidtagits för förvalt- ningens bringande till slut; åliggande det förvaltaren att sedermera un- der konkursens fortgång för varje halvår inom fjorton dagar från ut- gången därav avgiva sådan berättel- se. Har, då berättelse avgives, mer än ett år förflutit från det beslutet

Är konkursen icke avslutad vid utgången av näst efter första borge- närssammanträdet infallande juni eller december månad, skall förval- taren inom två veckor därefter till till- synsmyndigheten avlämna berättelse, vari alla de åtgärder noggrant angi- vas, som vidtagits för förvaltningens bringande till slut; åliggande det för- valtaren att sedermera under kon- kursens fortgång för varje halvår inom två veckor från utgången därav avgiva sådan berättelse. Har, då be- rättelse avgives, mer än ett år för- flutit från det beslutet om konkurs

12Senaste lydelse 1975:244.

'3 Senaste lydelse 19751646.

Nuvarande lydelse

om konkurs meddelades. skall be- rättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna till att kon- kursen icke avslutats.

Berättelsen skall av ombudsmannen granskas och inom två veckor från mottagandet ingivas till konkursdoma- ren jämte de anmärkningar, till vilka ombudsmannen må hava funnit fog.

57

Förvaltaren skal/föra bok, vari bo- ets inkomster och utgifter i penningar dag efter dag antecknas.

Vad sålunda är stadgat må ej lända till inskränkning i den bokföringsskyl- dighet, som särskilt kan vara,/öreskriv ven.

58

Penningar, som inflyta under för- valtningen av konkursbo, skola, i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter, av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å konkursboets räkning mot ränta insättas i bank, som av rät- tens ombudsman godkännes. Till be- stridande av löpande utgifter må ej mer innehåI/as än av ombudsmannen medgives.

Föreslagen lydelse

meddelades, skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsakerna till att konkursen icke av- slutats.

&

Förvaltaren skall på sätt som över- ensstämmer med god redovisningssed löpande bokföra boets inkomster och utgifter så, att erforderlig kontroll över förvaltningen möjliggöres. Han skall bevara räkenskapsmateria/et under minst tio år'_/rån utgången av det ka- lenderår då konkursen avslutades.

Bestämmelserna i första stycket medföra ej inskränkning i den bokfö- ringsskyldighet som kan vara särskilt föreskriven för viss verksamhet.

Beträffande skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och upp— giftsskyldighet och för kontroll därav finnas särskilda bestämmelser.

gl]

Penningar, som inflyta under för- valtningen av konkursbo, skola, i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter, av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å konkursboets räkning mot ränta insättas i bank.

Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid insätta influtna me- del, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga ränta enligt 6ä räntelagen (19751635) från den dag insättning bort ske.

Så länge konkursen pågår, avläm- ne förvaltaren inom en vecka från ut-

Så länge konkursen pågår, avläm- ne förvaltaren inom två veckor från

Nuvarande lydelse

gången av mars,juni, september och december månader varje år till om- budsmannen räkning över boets in- komster och utgifter i penningar un- der det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar in- nestått i bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten be- styrkt uppgift å de insättningar och uttagningar, som må hava under kvartalet förekommit. Räkningarna skala av ombudsmannen granskas ävensom hållas tillgängliga,/ör borge- närerna och gäldenären.

Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insatta i bank, till dess lyftning på- kallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren skall underrätta kon- kursdomaren, i vilken bank medlen innestå, och inom en vecka från ut- gången av varje kalenderår till rät- tens ontbudsman för granskning av- giva redovisning som i tredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas att lyfta, skall ombudsmannen göra an- mälan därom hos konkursdomaren.

595

Rättens ombudsman skall göra sig noga underrättad om boets tillstånd samt ttnder konkursen hålla noggrann uppsikt över förvaltningen. När helst han finner det lämpligt, äge han verk- ställa inventering av boets kassa och övriga tillgångar ävensom fordra re- dovisning av förvaltaren.

Föreslagen lydelse

utgången av mars, juni, september och december månader varje år till til/synsmyndigheten räkning över bo- ets inkomster och utgifter i penning- ar under det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet pen- ningar innestått i bank, skall vid räk- ningen fogas av banken till riktig- heten bestyrkt uppgift å de insätt- ningar och uttagningar, som må hava under kvartalet förekommit.

Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insatta i bank, till dess lyftning på— kallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren skall underrätta tillsyns- myndigheten, i vilken bank medlen innestå, och inom två veckor från ut- gången av varje kalenderår till myn- digheten för granskning avgiva redo- visning som i tredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas att lyfta, skall förvaltaren göra anmälan därom hos til/synsmyndigheten.

595

Tillsynsmyndigheten ska/I övervaka att förvaltningen bedrives på ett än- damålsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författning- ar. Därvid skall särskilt tillses att av- vecklingen av konkursen icke/ördröjes i onödan. När myndigheten finner det lämpligt, äger den inventera konkurs- boets kassa och övriga tillgångar samt fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter'föranle- da det, äger myndigheten utse en eller flera revisorer/ör granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

Tillsynsmyndigheten skall genom råd och upplysningar främja en riktig

Nuvarande lydelse

Rättens ombudsman ävensom granskningsman skall hava tillgång till böcker och andra handlingar, som röra boet; äge ock av förvaltaren på begäran erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning.

A v redovisningshandlingar, som för- va/taren ingivit till rättens ombuds— man, äge borgenär, så ock gäldenären taga del.

Rättens ombudsman och förvaltare vare skyldiga att meddela upplys- ningar om boet och dess förvaltning ej mindre då konkursdomaren det begär än även på begäran av borgenär eller gäldenären.

605

Har gäldenär idkat rörelse, äge för- valtaren efter gäldenärens hörande låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för konkursboets räkning i den mån det är nödvändigt

för en ändamålsenlig utredning av

boet; inliömte dock rättens ombuds- mans samtycke till rörelsens fortsät- tande. Samma lag vare, där förval- taren sedan rörelsen nedlagts vill ånyo öppna densamma. Vägrar om- budsmannen sitt samtycke eller yrkar någon borgenär eller gäldenären, att rörelse, som med ombudsmannens samtycke fortgår, skall nedläggas, skola borgenärerna kallas till sam- manträde,/ör att besluta i ärendet. Ej må rörelsen fortsättas längre tid än ett år från första borgenärssamman- trädet, där ej borgenärer, vilkasford-

Föreslagen lydelse

och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter som röra konkurskirva/t- ning.

60.5

Til/synsmyndigheten ävensom granskningsman skall hava tillgång till böcker och andra handlingar, som röra boet; äge ock av förvaltaren på begäran erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning.

Til/synsmyndigheten och förvaltare vare skyldiga att meddela upplys- ningar om boet och dess förvaltning ej mindre då konkursdomaren det begär än även på begäran av borgenär eller gäldenären. Granskningsmän äger också på begäran erhålla sådana upplysningar av til/synsmyndigheten.

615

Har gäldenär idkat rörelse, äge för- valtaren låta den rörelse, där sådant enligt lag kan ske, fortsättas för kon— kursboets räkning i den mån det be- finnes ändamålsenligt. Samma lag vare, där förvaltaren sedan rörelsen nedlagts vill ånyo öppna densamma. Ej må rörelsen fortsättas längre tid än ett år från första borgenärssam- manträdet, där ej särskilda skäl fö- religga.

Nu varan de lydelse

ringar uppgå till minst, fyra femtedelar av de i ärendets prövning deltagande borgenärernas fordringar, därom äro ense samt dessa borgenärer därjämte utgöra minst en _Uärdedel av de rös- tande.

Föreslagen lydelse

62 ä'”

Efter första borgenärssammanträ- det skall boets egendom säljas så snart ske kan, där ej annat föranledes av bestämmelserna i 60, 63, 64 och 66

Boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske, där ej annat föranledes av bestämmelserna i 61, 63 och 66 55", 70 _5' andra stycket, 71 ;"

åå, 7034 andra stycket, 715 femte femte stycket samt 1495" andra stycket samt 14955 andra stycket. stycket. 66 hx'lS

inkommer gäldenären med ac- kordsförslag, må egendomen i boet ej säljas utan rättens ombudsmans samtycke, innan ackordsfrågan blivit avgjord. Vad som sagts nu utgör ej hinder mot försäljning, om sådan är förenlig med ackordsförslaget eller behövs för ändamål som angives i 171 35.

615

Före första borgenärssammanträdet må ej försäljning av egendom i boet äga rum utöver vad av bestämmel- serna i 23, 24, 60 och 73 åå kan för- anledas.

Vad sålunda stadgats äge dock ej tillämpning beträffande lös egendom, som är utsatt för förskämning eller snar förstörelse eller hastigtfaI/ande i värde eller erfordrar alltför kostsam vård. Saknas medel till bestridande av utgifter för boet, må ock under tid, som avses ijörsta stycket, försäljning av annan lös egendom äga rum, dock ej utöver vad för ändamålet prövas nö- digt; och bör, om gäldenären därtill anvisar viss egendom, den egendom i främsta rummet uttagas, så vitt det lämpligen kan ske.

lnkommer gäldenären med ac— kordsförslag, må egendomen i boet ej säljas, innan ackordsfrågan blivit avgjord. Vad som sagts nu utgör ej hinder mot försäljning, om sådan är förenlig med ackordsförslaget eller behövs för ändamål som angives i 171 _5 eller särskilda skäl eljest före-

ligga. 67 &

Utan hinder av vad som,/öreskrives i 63 och 66 M får försäljning av egendom i boet äga rum, om detför- anledes av bestämmelserna i 23, 24, 61 och 73 55". Vidare,/år lös egendom säljas, om den är utsatt för förskäm- ning eller snar förstörelse eller has- tigt fäller i värde eller kräver allt/ör kostsam vård. [ den mån medel sak— nas till betalning av utgifter för boet, får även annan lös egendom säljas.

” Senaste lydelse 19551236.

15 Senaste lydelse 1 970: 848.

"' Senaste lydelse 19701848.

” Senaste lydelse 1971: 1045.

Nuvarande lydelse

Till försäljning, varom i andra stycket förmäles, inhämte förvaltaren samtycke av rättens ombudsman, som ock äge bestämma, om försäljningen skall ske å auktion eller under hand. Innan ombudsmannen meddelar sitt beslut, skall han höra gäldenären, där det lämpligen kan ske.

67 516

Vad i 63, 64 och 66 M är stadgat om uppskov med försäljning av egen- dom i boet utgöre ej hinder./ör sådan försäljning, som enligt 615" må äga rum jämvälföreförsta borgenärssam- manträdet.

Påyrkar inteckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, vari förmånsrätten gäller, skall säljas genom förvalta- rens försorg, och har hans rätt till betalning ur egendomen efter bevak- ning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, må anstånd med för- säljning äga rum endast om rättens ombudsman och förvaltaren anse det- ta nödvändigt för att förhindra att avsevärd förlust vållas konkursboet eller genomförandet av ackord vä- sentligt försvåras samt anstånd ej är obilligt mot borgenären.

Föreslagen lydelse

Påyrkar inteckningshavare eller annan borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom, vari förmånsrätten gäller, skall säljas genom förvalta- rens försorg, och har hans rätt till betalning ur egendomen efter bevak- ning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom dom, som äger laga kraft, må anstånd med för— säljning äga rum endast om förval- taren anser detta nödvändigt för att förhindra att avsevärd förlust vållas konkursboet eller genomförandet av ackord väsentligt försvåras samt an- stånd ej är obilligt mot borgenären.

70 ;”

Finnes i boet fast egendom, äge förvaltaren hos vederbörande myn- dighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, så framt för- valtaren finner det för boet fördel- aktigare och rättens ombudsman till ,Rr'rsäljningen lämnar bifall; vägrar han bifall, begäre förvaltaren borgenä-

Finnes i boet fast egendom, äge förvaltaren hos vederbörande myn- dighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, så framt för— valtaren finner det för boet fördel- aktigare.

Nuvarande lydelse

rernas samtycke. När det lämpligen kan ske, skall förvaltaren inhämta gäldenärens mening beträffande för- säl/ningen.

Har auktion å fast egendom, som hör till boet, hållits i den ordning som gäller för utmätt sådan egen- dom utan att försäljning kommit till stånd, må förvaltaren underlåta att vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auk- tion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men föreligger anledning till antagande, att sådan auktion ej kom- mer att leda till försäljning, äge för- valtaren med samtycke av ombuds- mannen underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, där de bor- genärer som i konkursen bevakat fordringar, vilka skola utgå med sär- skild förmånsrätt ur egendomen, samtycka därtill.

Föreslagen lydelse

Har auktion å fast egendom, som hör till boet, hållits i den ordning som gäller för utmätt sådan egen- dom utan att försäljning kommit till stånd, må förvaltaren underlåta att vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auk— tion i nyssnämnda ordning ej ägt rum, men föreligger anledning till antagande, att sådan auktion ej kom- mer att leda till försäljning, äge för- valtaren underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, där de bor- genärer som i konkursen bevakat fordringar, vilka skola utgå med sär- skild förmånsrätt ur egendomen, samtycka därtill.

Varder auktion å boets fasta egendom utsatt att hållas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom, åligge det förvaltaren att före be- vakningssammanträdet avlämna behållning, som under konkursen av egendomen uppkommit. Behållning som ej avlämnas före bevakningssam— manträdet skall, om egendomen säljes, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan slututdelning i konkursen sker.

Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträde för auktion på fast egendom anmäla arvode, annan kostnad och i konkursen bevakade fordringar som böra beaktas vid egendomens försäljning. Förvaltaren skall genom brev underrätta borgenär om anmälan som han gör på dennes vägnar.

713918

Försäljning av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäl- denärens rörelse, ska/! äga rum på

Vill förvaltaren efter första borge- närssammanträdet låta försäljning av lös egendom, som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, äga rum annorledes än å auktion, be- gäre samtycke därtill av rättens om- budsman eller, om han vägrar, av bor- genärerna. Innan ombudsmannen meddelar sitt beslut, skall han höra gäldenären, där det lämpligen kan ske.

auktion eller i annan ordning efter vad förvaltaren/inner vara mest fördelak- tigt för boet.

Lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt,

13 Senaste lydelse 1975le51.

'9 Senaste lydelse 197321132 (jfr 19751918).

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

må ej i något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å auktion, så framt hans rätt är av försäljningen beroende.

Samtycke som avses iförsta och andra styckena fordras icke, när för- valtaren vill genom fondkommissio- när sälja på fondbörs noterat värde- papper till gällande börspris. Sam- tycke enligt andra stycket fordras ej hellerfir försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens

Samtycke som avses i andra stycket fordras icke, när förvaltaren vill genom fondkommissionär sälja på fondbörs noterat värdepapper till gällande börspris eller när fråga är om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

rörelse.

Skall fartyg, som ej är infört i skeppsregistret elleri motsvarande utländska register, gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas, äge förvaltaren, där egen- domen linnes inom riket, begära försäljning i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom.

Är fråga om försäljning av registrerat skepp, av luftfartyg eller av in- tecknade reservdelar till luftfanyg och finnes egendomen inom riket, skall vad i 705 första och andra styckena sägs äga motsvarande tillämpning.

Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar säljas, låte för- valtaren innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling å det gäldenären tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall försäljning ske av inteckningshandling, som innehaves av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, vare förvaltaren pliktig att, där ej gäldenären medgiver, att handlingen må försäljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären fri- kallas från ansvarighet.

Bestämmelserna i 705 sista stycket äga motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. I sådant fall skall förvaltaren dess- utom, i den mån det är påkallat, i ärendet föra talan för borgenärer som ha förmånsrätt enligt 105 förmånsrättslagen tl970:979) samt genom brev underrätta borgenär om yrkande som han framställer på dennes vägnar.

76 5519

Finner förvaltaren det i 745 fö- reskrivna kungörelsesätt icke vara

Finner förvaltaren det i 745 fö- reskrivna kungörelsesätt icke vara ägnat att bereda kungörelsen nödig offentlighet, ankomme på honom att vidtaga de ytterligare åtgärder, som må anses erforderliga. Skulle han i någotfall anse tillfyllest, att auktionen kungöres i mindre utsträckning än i nämnda paragraf stadgas, begäre samtycke därtill av rättens ombuds- man. Inskränkning i fråga om

ägnat att bereda kungörelsen nödig offentlighet, ankomme på honom att vidtaga de ytterligare åtgärder, som må anses erforderliga. Auktionen kan i särskilt fall kungöras i mindre ut- sträckning än i nämnda paragraf stadgas, omförvaltaren anser det till- År!/est. Inskränkning i fråga om kungörande av auktion å fast egen-

Nuvarande lydelse

kungörande av auktion å fast egen- dom,registreratskepp,luftfartygeller intecknade reservdelar till luftfartyg må dock icke äga rum utan gälde- närens samtycke; ej heller må sådan inskränkning ske beträffande kungörande av auktion å annan lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, som avses i förmånsrättslagen (19701979), med mindre den borge- när samtycker därtill.

Föreslagen lydelse

dom,registreratskepp,luftfartygeller intecknade reservdelar till luftfartyg må dock icke äga rum utan gälde- närens samtycke; ej heller må sådan inskränkning ske beträffande kungörande av auktion å annan lös egendom, vari borgenär har pant- rätt eller annan särskild förmåns- rätt, som avses i förmånsrättslagen (19701979), med mindre den borge- när samtycker därtill.

77 5520

Förvaltaren vare pliktig att så snart ske kan vidtaga nödiga åtgärder för indrivning av utestående fordringar; dock må i den ordning, som i 64 _l" är stadgad beträffande uppskov medför- säljning av boets egendom, beslutas uppskov med indrivning av boets/ord- ringar, och skall, om sådant uppskov beslutits, vad i 65 ,5I/ör där avsett,/all föreskrives äga motsvarande tillämp- ning. Kanfordran ej indrivas utan att rättegång eller lagsökning eller mål om beta/ningsföreläggande anhängiggöres eller skiljedom påkallas, gälle vad i 79 Minnes stadgat. Anhängiggöres ej rättegång eller lagsökning eller mål om betalningsföreläggande eller på- kallas ej skiljedom och kommer ej heller förlikning till stånd på sätt ne- dan sägs, må fordringen föryttras såsom annan lös egendom.

Förvaltaren skall så snart det lämp- ligen kan ske vidtaga nödiga åtgärder för indrivning av utestående ford- ringar. Anhängiggöres ej rättegång eller lagsökning eller mål om betal- ningsföreläggande eller påkallas ej skiljedom och kommer ej heller för- likning till stånd på sätt nedan sägs, må fordringen föryttras såsom annan lös egendom.

78 52!

Har förlikningsanbud gjorts angå- ende osäker eller tvistig tillgång och finner ,Ej/valtaren fördelaktigt för konkursboet att anbudet antages, skall han inhämta samtycke därtill av borgenärerna, när tillgången utgöres avfast egendom, och eljest av rättens ombudsman. Godkänner denne ej an-

Har förlikningsanbud gjorts angå- ende osäker eller tvistig tillgång,-fär förvaltaren antaga anbudet, om han finner det fördelaktigt för konkurs- boet. Motsätter sig gäldenären för- likningen och ställer han säkerhet för vad som bjudes genom den, har han rätt att själv utföra tvisten.

20 Senaste lydelse 19461809.

2' Senaste lydelse 19712498.

Nuvarande lydelse

budet, ägerfo'rvaltaren hänskjuta/rå- gan till borgertärerna. När det lämp- ligen kan ske, skal/förvaltaren inhäm- ta gäldenärens mening innan förlik- ning ingås. Motsätter sig gäldenären förlikningen och ställer han säkerhet för vad som bjudes genom den, har han rätt att själv utföra tvisten.

80

Visarförvaltare motvilja, oskicklig- het ellerförsumme/se vidfit/lgörandet av sitt uppdrag, må rättens ombuds- man, granskningsman, borgenär eller gäldenären hos konkursdomaren göra anmälan om förhållandet.

Göres sådan anmälan eller finner konkursdomaren eljest anledning till anmärkning motförvaltare, äge kon— kursdomaren efter omständigheterna til/hålla honom att fullgöra sina ålig- ganden eller skilja honomfrån befatt- ningen.

lnnanförvaltare må skiljas/rån be- fattningen, inhämte konkursdomaren, där ej anmälan, som ovan sägs, gjorts av ombudsmannen, yttrande/rån den- ne. Efter första borgenärssamman- trädet må förvaltare ej entledigas förr— än borgenärerna vid sammanträde, som av konkursdomaren utlysts, er- hållit tillfälle att inför honom yttra sig i ärendet. Konkursdomaren äge likväl, om han finner skäl därtill, i avbidan på borgenärernas yttrande försätta förvaltare ur tjänstgöring; dock må det ej ske innan yttrande från ombudsmannen, där sådant skall avgivas, inkommit till konkurs- domaren.

5

Föreslagen lydelse

Förvaltare skall på egen begäran entledigas av konkursdomaren, om han visar skäl till det. Förvaltare som finnes icke vara lämplig eller av an- nan orsak bör skiljas från uppdraget skall av konkursdomaren entledigas efter framställning av tillsynsmyndig- heten, granskningsman, borgenär el- ler gäldenären.

Förvaltarefår ej entledigas utan att til/synsmyndigheten erhållit tillfälle att yttra sig. Efter första borgenärssam- manträdet må förvaltare ej entledi- gas förrän borgenärerna vid sam- manträde, som av konkursdomaren utlysts, erhållit tillfälle att inför ho- nom yttra sig i ärendet. Konkursdo- maren äge likväl, om han finner skäl därtill, i avbidan på borgenärernas yttrande försätta förvaltare ur tjänst- göring; dock må det ej ske innan till- synsmyndigheten erhållit tillfälle att yttra sig.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

81.522

Finnes i boet egendom, vari sär- skild förmånsrätt äger rum, skall, så vitt det inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom hava sådan förmånsrätt, av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning ävensom det arvode till rättens ombudsman och förvaltare, som enligt vad i 82 och 83 55 stadgas skall utgå för egendomen.

Finnes i boet egendom, vari sär- skild förmånsrätt äger rum, skall, så vitt det inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom hava sådan förmånsrätt, av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning ävensom det arvode till förvaltare, som enligt vad i 82 och 83 55 stadgas skall utgå för egen- domen.

Då särskild förmånsrätt äger rum i boet tillhörig egendom, må ej till förfång för någon, som äger sådan förmånsrätt eller förmånsrätt, som skall beaktas framför den särskilda, av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas annan konkurskostnad än ovan sagts; dock att, där den särskilda förmånsrätten grundar sig på företagsinteckning. av egendomen må bestridas jämväl övriga konkurskostnader, i den mån boet eljest ej lämnar tillgång därtill.

825

Arvode till förvaltare bestämmes av rätten; äro flere förvaltare, skall för envar bestämmas särskilt arvode.

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes av rätten; äro flere förvaltare, skall för envar bestämmas särskilt arvode.

Sådant arvode må icke sättas till högre belopp än som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det utförts, samt boets omfattning må anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Ej må arvode efter tid räknas.

835

Arvode till förvaltare skall be- stämmas till visst belopp i ett för allt,

Arvode till rättens ombudsman avensorn arvode till förvaltare skall bestämmas till visst belopp i ett för allt, utan så är att jämlikt 81 5 må anses erforderligt, att för egendom, som avses i sagda paragraf, beräknas särskilt arvode. Sådant särskilt arvo- de må kunna bestämmas innan ar- vodesfrågan i övrigt avgöres.

utan så är att jämlikt 81 5 må anses erforderligt, att för egendom, som avses i sagda paragraf, beräknas sär- skilt arvode. Sådant särskilt arvode må kunna bestämmas innan arvo- desfrågan i övrigt avgöres.

Vid bestämmandet av särskilt arvode, som ovan sägs, skall vad i 825 stadgas om de grunder, efter vilka arvode skall beräknas, äga motsvarande

tillämpning.

22 Senaste lydelse 19672229.

Nuvarande lydelse

84

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestäm mes efter därom hos konkursdomaren gjord fram— ställning från den till arvode berät- tigade; och bör, där det lämpligen kan ske, arvode på en gång bestäm- mas för samtliga därtill berättigade. Framställning, som nyss sagts, skall angiva det belopp, som i arvode ford- ras, och, där bestämmande av sär- skilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl det belopp, som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall fogas ej mindre redogörelse för det arbete uppdraget medfört än även specificerad räk- ning, utvisande det fordrade belop- pets fördelning på de olika förvalt- ningsåtgärderna. Har förvaltare för viss förvaltningsåtgärd, såsom förrät- tande av bouppteckning, utförande av rättegång, hållande av auktion eller dylikt, anlitat annan och har gottgö- relse därför tillgodoförts denne eller har ersättning för utgifter tillgodo- förts rättens ombudsman eller förval- tare, skall sådant angivas i redogö- relsen.

Föreslagen lydelse

=. Arvode till förvaltare bestämmes efter därom hos konkursdomaren gjord framställning från den till ar- vode berättigade; och bör, där det lämpligen kan ske, arvode på en gång bestämmas för samtliga därtill berättigade. Framställning, som nyss sagts, skall angiva det belopp, som i arvode fordras, och, där bestäm-_ mande av särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl det belopp, som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall fo- gas ej mindre redogörelse för det ar- bete uppdraget medfört än även spe- cificerad räkning, utvisande det fordrade beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Har förvaltare anlitat biträde som avses i 52 _l och gottgörelse därför tillgodo- förts detta eller har ersättning för ut- gifter tillgodoförts förvaltare, skall sådant angivas i redogörelsen.

Kari fråga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss egen- dom, åligge förvaltaren att tillhandahålla konkursdomaren förteckning över kända rättsägare, som hava särskild förmånsrätt i egendomen.

85.5

Då framställning om bestämmande av arvode inkommit, utsätte kon- kursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten. Avser framställning allenast bestämmande av särskilt arvode för viss egendom, äge dock kon- kursdomaren pröva, huruvida skäl att företaga frågan därom innan arvode i övrigt bestämmes må anses föreligga.

Sedan dag för ärendets handlägg- ning vid rätten blivit utsatt, skall konkursdomaren genom kungörelse, som minst tio dagar före den utsatta dagen införes en gång i allmänna tid- ningarna och den eller de ortstidning-

Sedan dag för ärendets handlägg- ning vid rätten blivit utsatt, skall konkursdomaren i god tid före den utsatta dagen till borgenär, som hos konkursdomaren begärt att bli under- rättad, samt till den, för vilken ar-

Nuvarande lydelse

är, som bestämts/ör offentliggörande av kungörelser om konkursen, utfärda kal/else å vederbörande rättsägare att vid rätten utföra sin talan; och skall därjämte särskild kallelse meddelas den, för vilken arvode skall bestäm- mas, så ock gäldenären. Kal/else skall innehålla underrättelse om belopp, som i arvode fordras. 1 fall, som om- förmäles i 845 andra stycket, äge den, som har panträtt i den egen- dom, varom fråga är, föra talan i ären- det, ändå att han ej i konkursen be- vakat sin fordran; skolande konkurs- domaren i god tid till envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd, översända kalle/se, som nyss sagts. Är sådant fal/_ för handen, attfi'ågan om arvode ej inverkar på borgenärernas rätt, skall kungörelse, varom ovan stadgats, ej ut- färdas, men varde särskild kallelse meddelad den, för vilken arvode skall bestämmas. så ock gäldenären.

Då fråga är om bestämmande av arvode til/_Rirvaltare, skall konkursdo- maren inhämta yttrande i ärendet av rättens ombudsman.

86

Rättens ombudsman äge ej uppbära arvode förrän slutredovisning avgivits i konkursen, utan så är att han där- föririnan avgår; och må ej arvode upp- bäras avförvaltare förrän han avgivit slutredovisning för sin förvaltning.

.5

Föreslagen lydelse

vode skall bestämmas, och gäldenä- ren sända underrättelse om tid och plats för handläggningen vid rätten. Underrättelse skall innehålla uppgift om belopp, som i arvode fordras. 1 fall, som omförmäles i 845 andra stycket, äge den, som har panträtt i den egendom, varom fråga är, föra talan i ärendet, ändå att han ej i kon- kursen bevakat sin fordran; skolande konkursdomaren i god tid till envar, som har särskild förmånsrätt i egendomen och vars adress är känd, översända underrättelse, som nyss sagts.

Konkursdomaren ska/l inhämta yttrande i ärendet av til/synsmyndig- heten.

Förvaltare får ej uppbära arvode förrän han avgivit slutredovisning för sin förvaltning.

86 a 523

Utan hinder av vad i 82—86 55 fin- nes stadgat häremot stridande må rättens ombudsman och förvaltare, om det med hänsyn till omfattning- en av det arbete uppdraget medfört, den tid under vilken konkursen va- rat och ytterligare beräknas pågå

Utan hinder av vad i 82—86 55 fin- nes stadgat häremot stridande må förvaltare, om det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdra- get medfört, den tid under vilken konkursen varat och ytterligare be- räknas pågå samt övriga förhållan-

23 Senaste lydelse 19592181 .

Nuvarande lydelse

samt övriga förhållanden finnes på- kallat av synnerliga skäl, av kon- kursdomaren tillerkännas skäligt be- lopp att utgå i avbidan på att arvode slutligen bestämmes. Framställning därom skall angiva det belopp som fordras ävensom de skäl vilka åbe- ropas för erhållande av sådan betal- ning. Vid framställningen skall fogas redogörelse för det arbete uppdraget medfört samt uppgift om boets ekonomiska ställning. Över fram- ställning, som gjorts avläirvaltare, skall konkursdomaren inhämta yttrande av rättens ombudsman.

4 kap.

Om gäldenärs skyldigheter under konkursen samt rätt till underhåll, så ock om bouppteckningsed av annan än gäldenären

88

Gäldenär må ej efter det beslut om hans,/örsättande i konkurs meddelats och innan ltan avlagt den i 915fö- reskrivna bouppteckningsed utan sam- tycke av rättens ombudsman begiva sig från den ort, där han är bosatt. Senare under konkursen må gäldenä- ren ej utan samtycke av ombudsman- nen begiva sig längre bort än att han kan en vecka efter kallelse person/igen infinna sig inom rättens domsaga å ort, där hans närvaro påkallas: vare ock gäldenären skyldig att för ombuds- mannen och förvaltaren uppgiva stäl- let, där han vistas, och, om det är utom domsagan, viss därinom bosatt person, till vilken kallelse å honom må lämnas.

Föreslagen lydelse

den finnes påkallat av synnerliga skäl, av konkursdomaren tillerkän- nas skäligt belopp att utgå i avbidan på att arvode slutligen bestämmes. Framställning därom skall angiva det belopp som fordras ävensom de skäl vilka åberopas för erhållande av sådan betalning. Vid framställning- en skall fogas redogörelse för det ar- bete uppdraget medfön samt uppgift om boets ekonomiska ställning. Konkursdomaren skall inhämta ytt- rande överframställrtingen av tillsyns- myndigheten.

4 kap.

Gäldenärens skyldigheter m. m.

.5

Gäldenären får under konkursen icke begiva sig från riket utan samtycke avförvaltaren. Han får ej heller be- giva sig från den ort där han är bo- satt, omförvaltaren förbjuder det. By- ter gäldenären viste/seort, skall hanför

förvaltaren uppgiva var han vistas.

Kan det skäligen befaras att gälde- nären utan samtycke begiver sig från riket, får förvaltaren omhändertaga hans pass. Bestämmelserna i 54 5" om användning av tvång äga därvid mot- svarande tillämpning. Pass som gäl- denären enligt 14 b 5" första stycket lämnat ifrån sig till konkursdomaren skall av denne överlämnas till ,äirval- taren så snart sådan utsetts.

895

Gäldenär vare pliktig giva konkurs- domaren, rättens ombudsman, för-

Gä/denären skall lämna konkurs- domaren, tillsynsmyndigheten, förval-

Nuvarande lydelse

valtare och granskningsman även- som, vid borgenärssammanträde, bor- genärerna de upplysningar om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, så framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, utan att sådant hinder föreligger, från sammanträde utebli- va, tage konkursdomarens eller, om sammanträdet skall hållas inför rät- tens ombudsman, dennes samtycke därtill. Utebliver gäldenären från sammanträde, vare hans utevaro ej hinder för handläggning av de åren- den, som där skola förekomma.

90

Innan rättens ombudsman medde- lar beslut ifall, som i 88 och 89 55" avses, skall han över gäldenärens framställning ltöra förvaltaren. Nöjes ej förvaltaren eller gäldenären åt om- budsmannens bes/ut, må frågan hän- skjutas ti/l konkursdomarens prövning.

91

Gäldenär vare pliktig att inför kon- kursdomaren med ed,/ästa den i an- ledning av konkursen upprättade bo- uppteckningens riktighet. Då eden skall avläggas, göre gäldenären först de tillägg till bouppteckningen eller de ändringar där/, som han månnna på- kallade, och betyge därefter med ed, att bouppteckningen (med däri av honom gjorda tillägg eller ändringar) är riktig, så att honom veterligen icke någon tillgång eller skuld ute/äm- nats. ej heller någon til/gång eller skuld, som ej hör till boet, upptagits.

5"

Föreslagen lydelse

tare och granskningsman de upplys- ningar om boet, som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes, så framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären, utan att sådant hinder föreligger, från sammanträde utebli- va, tage konkursdomarens samtycke därtill. Utebliver gäldenären från sammanträde, vare hans utevaro ej hinder för handläggning av de ären- den, som där skola förekomma.

.5

Är gäldenären missnöjd medförval- tarens beslut eller åtgärd ifall, som avses i 885", fårfrågan hänskjutas till konkursdomarens prövning. Innan konkursdomaren meddelar beslut, skall han höra tillsynsmyndigheten.

Gäldenären skall inför konkursdo- maren avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid i den med anledning av konkursen upprättade bouppteck- ningen göra de tillägg eller ändringar som hanfinner påkallade och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det ej honom veterligen har oriktigt utelämnats eller upptagits nå- gon tillgång eller skuld.

Är gäldenären juridisk person, be- höver bouppteckningsed ej avläggas av sådan ställföreträdare vars edgång./ör- valtaren anser sakna betydelse,/ör bo- utredningen.

24 Senaste lydelse 19712878 .

Nuvarande lydelse

92

Den i 91 5 föreskrivna bouppteck— ningsed skall avläggas vid första bor— genärssammanträdet. Är gäldenären av laga förfall hindrad att då avlägga eden eller är till följd av särskilda omständigheter bouppteckningen då ännu ej till konkursdomaren inkom- men, kalle konkursdomaren, sedan förfallet upphört eller bouppteck- ningen inkommit, så snart ske kan gäldenären att infinna sig för ed- gångens fullgörande; och varde rät- tens ombudsman och förvaltaren un- derrättade därom.

Är gäldenären häktad eller avlägset boende, må konkursdomaren til/åta honom artful/göra edgången inför den domstol eller konkursdomare, som är närmast; är gäldenären sjuk, äge kon- kursdomaren låta honom hemma isin bostad avlägga eden.

Föreslagen lydelse

&

Den i 91 ;" föreskrivna bouppteck- ningsed skall avläggas vid första bor- genärssammanträdet. Är gäldenäiren av laga förfall hindrad att då avlägga eden eller är till följd av särskilda omständigheter bouppteckningen då ännu ej till konkursdomaren inkom- men, kalle konkursdomaren, sedan förfallet upphört eller bouppteck- ningen inkommit, så snart ske kan gäldenären att infinna sig för ed- gångens fullgörande; och varde till- synsmyndigheten och förvaltaren un- derrättade därom.

När anledning förekommer, får konkursdomaren tillåta gäldenären att avlägga eden inför annan konkursdo- mare. Är gäldenären sjuk,]år eden avläggas där han vistas.

93 &"

1 fall, då det åligger förmyndare att avlägga sådan ed, som omförmäles i 91 5', vare jämväl den omyndige, om han fyllt femton år, pliktig att avlägga eden, så framt förvaltaren el- ler borgenär det yrkar samt ej sådana särskilda omständigheter föreligga, att anledning till edgången saknas. Är gäldenär gifi, åligge samma sky/- dighet hans make.

Gäldenärs barn eller, där gäldenä- ren är död, hans stärbhusde/ägare, så ock gäldenärens hus/alk och tjänare vare, om det kan antagas, att de äga kunskap om boet, pliktige att på yr- kande av förvaltaren eller borgenär avlägga ed, som nyss nämnts. Har nå- gon haf? egendom, som hör till boet, om händer, vare han pliktig att upp- giva vad han omhänderhaft och med ed fästa uppgifien, såframt _ förvalta- ren eller borgenär det yrkar.

[ fall, då det åligger förmyndare att avlägga bouppteckningsed, vare jämväl den omyndige, om han fyllt femton år, pliktig att avlägga eden, så framt förvaltaren eller borgenär det yrkar samt ej sådana särskilda omständigheter föreligga, att anled- ning till edgången saknas.

Annan än gäldenären är skyldig att på yrkande av förvaltaren eller bor- genär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift ibouppteckningen, om det kan antagas att sådan edgång är av betydelse för boutredningen.

Nuvarande lydelse

Edgångsyrkande, som ovan i den- na paragraf avses, skall göras hos konkursdomaren. Har sådant yrkan- de framställts, kalle konkursdoma- ren den, av vilken edgång äskas, att inlinna sig inför konkursdomaren å tid och ställe, som av honom be- stämmas; underrätte ock därom rät- tens ombudsman och förvaltaren samt, där edgångsyrkandet fram- ställts av borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om det kan ske, ed- gången genast fullgjord; kan det ej ske vid tillfället, meddele konkurs- domaren beslut om tid och ställe, då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde frågan om edgång skall äga rum hänskjuten till rätten; och vare, där rätten bifaller edgångsyrkandet, om edgångens fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagts. Bestämmelserna i 92 å andra stycket skola i fall, var- om här är fråga, äga motsvarande tillämpning.

94

Undandrager sig gäldenär att full- göra vad honom enligt 54, 88, 89, 91 eller 93 & åligger eller överträder gäldenär förbud, varom stadgas i 88 .5', må han efter omständigheterna hämtas eller genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet.

&

Föreslagen lydelse

Edgångsyrkande, som ovan i den- na paragraf avses, skall göras hos konkursdomaren. Har sådant yrkan- de framställts, kalle konkursdoma- ren den, av vilken edgång äskas, att infinna sig inför konkursdomaren å tid och ställe, som av honom be- stämmas; underrätte ock därom till- synsmyndigheten och förvaltaren samt, där edgångsyrkandet fram- ställts av borgenär, denne. Medgives yrkandet, varde, om det kan ske, ed- gången genast fullgjord', kan det ej ske vid tillfället, meddele konkurs- domaren beslut om tid och ställe, då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet, varde frågan om edgång skall äga rum hänskjuten till rätten; och vare, där rätten bifaller edgångsyrkandet, om edgångens fullgörande inför konkursdomaren lag, som nyss sagts. Bestämmelserna i 92 _5' andra stycket skola i fall, var- om här är fråga, äga motsvarande tillämpning.

Undandrager sig gäldenären att fullgöra vad honom enligt 53, 88, 89, 91 eller 93 & åligger eller överträder han förbud, varom stadgas i 88 &, må han efter omständigheterna hämtas eller genom häkte tillhållas att full- göra sin skyldighet. Detsamma gäl- ler, om det är sannolikt att gäldenären kommer att undandraga sig skyldighet eller överträda förbud som nu sagts och särskilda skäl till hämtning eller häkt- ning föreligga.

Undandrager sig annan att fullgöra edgång, som blivit honom enligt 93 ;" förelagd, varde hämtad eller genom föreläggande av vite eller genom häkte tillhållen att fullgöra sin skyldighet.

Varder någon efter ty nu är stadgat hållen i häkte, skall kostnaden härför gäldas av allmänna medel.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

95 505

På konkursdomaren ankomme att förordna om vidtagande av åtgärd enligt 945 och att utdöma förelagt vite. Har någon för tredska insatts i häkte, skall konkursdomaren, då anledning till hans kvarhållande ej längre är för handen, genast förordna om hans lösgivande. Den, som in- satts i häkte, skall senast var fjor- tonde dag inställas för konkursdo- maren.

96

Har reseförbud meddelats gälde— när, för/alle förbudet, så snart gälde- nären avlagt den i 91 5'föreskrivna bo- uppteckningsed.

På konkursdomaren ankommie att förordna om vidtagande av åtgärd enligt 945' och att utdöma förelagt vite.

Har någon insatts i häkte, :skall konkursdomaren, då anledning till hans kvarhållande ej längre är för handen, genast förordna om lhans lösgivande. Den, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag instäl- las för konkursdomaren. [;?/får någon under konkursen hållas häktad längre än tre månader.

&

Om gäldenären är juridisk person, äga 88 5', 89 5 första stycket och 90 5 tillämpning även på sådan förutvaran- de ställföreträdare som avses i 14 b 5 andra stycket.

Den som avses i första stycket får genom hämtning eller häktning til/hål- las att fullgöra skyldighet som följer av samma stycke. Härvid äga 94 5' första och tredje styckena samt 95 5' motsvarande tillämpning.

98 >x'26

Förvaltaren skall i samråd med rät- tens ombudsman handläggaf'råga om vad som, får utgå enligt 97 5". Uppkom- mer tvist, äger 27 & fjärde stycket mot- svarande tillämpning.

Ti/lsynsmyndigheten prövar på an- sökan av gäldenären, om denne skall få ut egendom av boet enligt 97 5" första stycket, och på ansökan av gäl- denären eller underhållsberättigad. om underhåll skall utgå av boet enligt 97 5' andra stycket. Härvid gälla 27 ; tredje och fjärde styckena i tillämpliga delar.

99%

Gäldenär vare berättigad att av konkursboet erhålla vad som erfard- ras för resa och upphälle, när han enligt vad i denna lag stadgas har

25 Senaste lydelse 1946: 809.

Gäldenär vare berättigad att av konkursboet erhålla vad som erford- ras för resa och uppehälle, när han enligt vad i denna lag stadgas har

26 Senaste lydelse 19681625.

Nuvarande lydelse

att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes, dock ej mera, om han vistas utom rättens domsaga, än som tarvades, om han uppehölle sig därinom å ort, där han sist vistades.

Föreslagen lydelse

att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes, dock ej mera, om han vistas utom rättens domsaga, än som tarvades, om han uppehölle sig därinom å ort. där han sist vistades. Vad nu sagts gäller även beträffande sådan _Rirutvarande ställföreträdare som avses i 14 b5' andra stycket.

Angående ersättning till gäldenären för inställelse vid sammanträde i an- ledning av anmärkning mot efterbevakning stadgas i 111,51

Annan än den som avses iförsta stycket är berättigad att av konkurs- boet erhålla ersättning för inställelse enligt 93 5" andra stycket eller vad kan- kursdomaren prövar skäligt.

lOZå

Så snart bevakningstiden gått till ända, överlämne konkursdomaren det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till rättens ombudsman, som har att skyndsamt upprätta en förteckning, utvisande för varje bevakad fordran dess be- lopp och, om förmånsrätt yrkats, den åberopade grunden därför samt den plats i förmånsrättsordningen, som enligt det framställda yrkandet skul- le tillkomma fordringen. Förteck- ningen skall upprättas i två exem- plar, av vilka det ena skall biläggas de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandlingarna och det andra tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret av handlingarna vara att tillgå hos ho- nom.

Så snart bevakningstiden gått till ända, överlämne konkursdomaren det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förval- taren, som har att skyndsamt upp- rätta en förteckning, utvisande för varje bevakad fordran dess belopp och, om förmånsrätt yrkats, den åbe- ropade grunden därför samt den plats i förmånsrättsordningen, som enligt det framställda yrkandet skul- le tillkomma fordringen. Förteck- ningen skall upprättas i två exem- plar, av vilka det ena skall biläggas de till förvaltaren överlämnade be- vakningshandlingarna och det andra tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret av hand- lingarna vara att tillgå hos honom.

103 än

Efter bevakningstidens utgång be- stämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med rättens ombudsman och förvaltaren ej mind- re viss tid, inom vilken anmärkning- ar må framställas mot de bevakade

Efter bevakningstidens utgång be- stämme konkursdomaren utan dröjsmål efter samråd med förvalta- ren ej mindre viss tid, inom vilken anmärkningar må framställas mot de bevakade fordringarna, och ställe,

27 Senaste lydelse 1975:244.

Nuvarande lydelse

fordringarna, och ställe, varest de till ombudsmannen överlämnade bevak- ningshandlingarna skola hållas till- gängliga för granskning, än även tid och ställe för det borgenärssamman- träde, som enligt 1085 skall hållas inför ombudsmannen, därest an- märkningar framställas.

Anmärkningstiden skall bestäm- mas till minst två, högst fyra veckor från bevakningstidens utgång; dock må konkursdomaren, där det prövas oundgängligen nödigt,_ fastställa längre anmärkningstid än nu sagts. Det i 108 & omförmälda sammanträde må icke hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av an- märkningstiden.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag inomfjorton dagar,/rån nyss- nämnda sammanträde, å vilken, där- est förlikning ej träffas, målet angå- ende de tvistigafordringarna skall vid rätten förekomma. Där det i särskilt fall befinnes nödvändigt, må målet ut- sättas till senare tidpunkt.

De avgöranden som avses i första och tredje styckena,/år träffas!/öre ut- gången av bevakningstiden, om det lämpligen kan ske.

107

Efter anmärkningstidens utgång varde, där anmärkning gjorts, det ena exemplaret av anmärkningsskriften genast av konkursdomaren överläm- nat till rättens ombudsman; och skall ombudsmannen ofördröjligen till var- je borgenär, mot vars bevakning an- märkning är framställd och vars adress är känd, med posten översän- da avskrift av anmärkningsskriften i vad den rör hans bevakning med erinran om tid och ställe för det 1

Föreslagen lydelse

varest de tillfötvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skola hål- las tillgängliga för granskning, än även tid och ställe för det borgenärs- sammanträde, som enligt 108 ;" skall hållas inför konkursdomaren, därest anmärkningar framställas. Avgöran- det får träffas före utgången av be- vakningstiden, om det lämpligen kan ske.

Anmärkningstiden skall bestäm- mas till minst två, högst fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om det med hänsyn till förhållandena i konkursen är erforderligt, får dock längre anmärkningstid fastställas. Det i 108 & omförmälda sammanträ- de må icke hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

cl./.

Efter anmärkningstidens utgång ska/I konkursdomaren ofördröjligen till varje borgenär, mot vars bevak- ning anmärkning är framställd och vars adress är känd, med posten översända avskrift av anmärknings- skriften i vad den rör hans bevak- ning med erinran om tid och ställe för det i 1085 omförmälda borge- närssammanträde.

Nuvarande lydelse

1085" omförmälda borgenärssam- manträde.

Föreslagen lydelse

108 528

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar fram- ställts, skola företagas till handlägg- ning vid borgenärssammanträde in- för rättens ombudsman. Därvid äga förvaltaren, borgenärerna och gälde- nären föra talan; och böra de bor— genärer, mot vilkas bevakningar an- märkning gjorts, ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar, som styrka deras talan.

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar fram- ställts, skola företagas till handlägg- ning vid borgenärssammanträde in- för konkursdomaren. Därvid äga för- valtaren, borgenärerna och gäldenä- ren föra talan; och böra de borgenä- rer, mot vilkas bevakningar anmärk- ning gjorts, ingiva skriftliga svaro- mål och bifoga de handlingar, som styrka deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, så framt han ej har laga förfall; dock vare hans utevaro ej hinder för ärendets handläggning.

På ombudsmannen ankomme att söka genomförhör med de närvarande utreda tvistefrågorna och däri åstad- komma förlikning. Medgiva samtliga närvarande, att anmärkning må för- falla, eller inskränka de densamma. äge ej den, som uteblivit, därå tala.

Finnes anmärkning, varom förlik- ning ej blivit träffad, skall frågan hänskjutas till rätten.

Efier borgenärssammanträdet till- ställe ombudsmannen så snart ske kan konkursdomaren protokoll över sam- manträdet, innehållande om och i vad mån förlikning skett och vilka anspråk såsom stridiga återstå. Vid protokollet skola fogas å sammanträ- det ingivna handlingar.

Konkursdomaren skall vid sam- manträdet utreda tvistefrågorna och söka åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medgiva att anmärk- ningförfaller eller inskränka den eller uppdraga åt förvaltaren att sluta för- likning med borgenär mot vars bevakf ning anmärkning gjorts, gäller det även för den som uteblivit.

Finnes anmärkning, varom förlik— ning ej blivit träffad, skall frågan hänskjutas till rätten. Konkursdoma- ren skall vid sammanträdets slut be- stämma när rättens handläggning av tvistefrågorna skall äga rum. Om det är möjligt, skall handläggningen ske omedelbart i anslutning till samman- trädet. Tvistefrågor som ej behandlas omedelbart av rätten skall sättas ut att förekomma viss dag inom _örra veckor efter sammanträdet eller, om särskilda skäl föreligga, senare dag.

Över sammanträdet skal/föras pro- tokoll, innehållande om och i vad mån förlikning skett och vilka an- språk såsom stridiga återstå samt hu- ruvida uppdrag som avses i tredje stycket lämnats.

28 Senaste lydelse 1957197.

29 Senaste lydelse 1957z97.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

108 a &

Kunna borgenär och borgensman eller annan som förutom gäldenären ansvararför borgenärensfordran icke enas ifråga som avses i 1085 tredje stycket andra punkten, gäller borge- närens mening, om ej de andra lösa ut honom eller ställa betryggande sä- kerhet för fordringen.

111,5'29

Vill borgenär efter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid anmäla fordran, må det ske i den ordning, som i 10] 5" är stadgad angående

bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av bevaknings- handlingarna till rättens ombudsman; låte ock en gång i allmänna tidning- arna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, att efterbevakning skett, så ock viss tid, inom vilken anmärk- ningar må framställas mot bevak- ningen, ställe, varest de till ombuds- mannen överlämnade bevaknings- handlingarna skola hållas tillgängli- ga för granskning, tid och ställe för sammanträde inför ombudsmannen, därest i anledning av anmärkning sammanträde varder erforderligt, samt viss dag, å vilken, om förlikning ej träffas, målet angående den tvistiga fordringen skall vid rättenförekomma.

Anmärkningstiden må ej utgöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i allmänna tid- ningarna. Sammanträdet inför om- budsmannen skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens ut- gång.

Om innehållet i kungörelsen ålig- ge konkursdomaren att med posten avsända meddelande till gäldenären och, där den efterbevakandes adress

Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av bevaknings- handlingarna tillförvaltaren; låte ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som be— stämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen, kungö- ra, att efterbevakning skett, så ock viss tid, inom vilken anmärkningar må framställas mot bevakningen, ställe, varest de tillförvaltaren över- lämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för gransk- ning samt tid och ställe för samman- träde inför konkursdomaren, därest i anledning av anmärkning samman- träde varder erforderligt.

Anmärkningstiden må ej utgöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i allmänna tid- ningarna. Sammanträdet inför kon- kursdomaren skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens ut- gång.

Om innehållet i kungörelsen ålig- ge konkursdomaren att med posten avsända meddelande till gäldenären och, där den efterbevakandes adress

Nuvarande lydelse

är känd, till denne ävensom särskilt underrätta ombudsmannen och för- valtaren.

Föreslagen lydelse

är känd, till denne ävensom särskilt underrätta förvaltaren.

I övrigt lände beträffande efterbevakning i tillämpliga delar till efterrättelse vad ovan stadgats om bevakning.

Hava flere efterbevakningar gjorts, skola de, såvitt ske kan, handläggas gemensamt.

Ersättning till rättens ombtrdsman, förvaltare och gäldenären för instäl- lelse vid sammanträde i.anledning av anmärkning mot efterbevakning skall gäldas av borgenär, som gjort efterbevakningen; och vare borgenä- ren jämväl skyldig att gottgöra kost- naden för kungörelse och annan un- derrättelse om efterbevakningen. Hava flere borgenärer gjort efterbe- vakning, svare de en för alla och alla för en för kostnad, som är gemensam för efterbevakningarna.

Ersättning till förvaltare och gäl- denären för inställelse vid samman- träde i anledning av anmärkning mot efterbevakning skall gäldas av borgenär, som gjort efterbevakning- en; och vare borgenärenjämväl skyl- dig att gottgöra kostnaden för kungörelse och annan underrättelse om efterbevakningen. Hava flere borgenärer gjort efterbevakning, svare de en för alla och alla för en för kostnad, som är gemensam för efterbevakningarna.

1135

Talan mot dom, varigenom an- märkning mot bevakning ogillats, må fullföljas ej mindre av förvaltaren än av borgenär och gäldenären. Ifrå- ga om sådan talansfullföljande avför- valtaren skall vad i 79 5" för där av- sedda fall stadgas äga motsvarande tillämpning.

Talan mot dom, varigenom an- märkning mot bevakning ogillats, må fullföljas ej mindre av förvaltaren än av borgenär och gäldenären.

1185

Då edgångsföreläggande, som av- ses i 1175, blivit meddelat, skall konkursdomaren ofördröjligen un— derrätta rättens ombudsman och för- valtaren därom.

Bevis, att borgenär fullgjort ho- nom förelagd edgång, skall så snart det inkommit till konkursdomaren av honom överlämnas till ombuds- mannen. Har edgångsbevis inkom- mit till konkursdomaren i fall, som avses i 1165 andra stycket, varde ock det bevis överlämnat till om- budsmannen.

Då edgångsföreläggande, som av- ses i 1175, blivit meddelat, skall konkursdomaren ofördröjligen un- derrätta förvaltaren därom.

Bevis, att borgenär fullgjort ho- nom förelagd edgång, skall så snart det inkommit till konkursdomaren av honom överlämnas till förvalta- ren. Har edgångsbevis inkommit till konkursdomaren i fall, som avses i 1165 andra stycket, varde ock det bevis överlämnat till förvaltaren.

30 Senaste lydelse 19702444.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

120 5 Försummar borgenär att inom föreskriven tid till konkursdomaren in- komma med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång, må innan sådant bevis inkommit fordringen ej komma i betraktande såsom bevakad i konkursen; dock varde, där anmärkning mot bevakningen är gjord, tvis- tefrågan prövad i laga ordning, och gälle om utdelning för fordringen vad därom är i 6 kap. stadgat.

Å borgenärssammanträde, som hål- les inför rättens ombudsman efter ut- gången av den för ingivande av ed- gångsbevis föreskrivna tid, må ford- ringen icke komma ibetraktande, med mindre edgångsbeviset genom kon- kursdomarens försorg kommit om- budsmannen tillhanda eller borgenä- ren hos ombudsmannen styrkt, att be- viset tillställts konkursdomaren.

123 530 Borgenär, som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös egendom, vare för tillgodonjutande av rätt till betalning ur den egendom, som sålunda häftar för fordringen, icke skyldig att bevaka fordringen i konkursen.

Borgenär, varom i första stycket förmäles, vare, där det äskas, pliktig att fästa sin fordran med sådan ed, som i 1165 sägs. Å edgången skola föreskrifterna i 116—1 19 55 äga mot- svarande tillämpning; dock skall be- träffande tiden för edgångsyrkandes framställande gälla, att det må väc- kas intill dess borgenären uppburit betalning för sin fordran, och må del- givning av edgångsföreläggande ej ske enligt 15 5 delgivningslagen. Ed- gångsyrkandet vare förfallet, där ej underrättelse, som i 118 5 första stycket sägs, eller annat bevis, att ed- gångsföreläggande meddelats, kom- mit rättens ombudsman tillhanda in- nan kungörelse om framläggande av slututdelningsförslag utfärdats.

Borgenär, varom i första stycket förmäles, vare, där det äskas, pliktig att fästa sin fordran med sådan ed, som i 116 5 sägs. Å edgången skola föreskrifterna i 116—1 19 55 äga mot- svarande tillämpning; dock skall be- träffande tiden för edgångsyrkandes framställande gälla, att det må väc- kas intill dess borgenären uppburit betalning för sin fordran, och må del- givning av edgångsföreläggande ej ske enligt 15 5 delgivningslagen. Ed- gångsyrkandet vare förfallet, där ej underrättelse, som i 118 5 första stycket sägs, eller annat bevis, att ed— gångsföreläggande meddelats, kom- mit förvaltaren tillhanda innan kungörelse om framläggande av slututdelningsförslag utfärdats.

Försummar borgenären att inom föreskriven tid till konkursdomaren in— komma med bevis, att borgenären fullgjort honom förelagd edgång, varde den egendom, vari panträtten äger rum, såsom annan konkursboets egendom av förvaltaren omhändertagen; och gälle angående borgenärens rätt till be- talning vad därom är i 6 kap. stadgat.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

126 531 På förvaltaren ankomme att bestämma, när utdelning skall äga rum.

Finnes tillgång till gäldande av tio för hundra av bevakade fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, må dock förvaltaren ej låta med utdel- ning för dessa fordringar anstå, med mindre rättens ombudsman samtyc- ker därtill.

Finnes tillgång till gäldande av tio för hundra av bevakade fordringar, som ej utgå med förmånsrätt, må dock förvaltaren ej låta med utdel- ning för dessa fordringar anstå, med mindre särskilda skäl föreligga.

Kan utdelning till borgenärer, som hava förmånsrätt och icke jämlikt 1435 lyft betalning för sina fordringar, lämpligen äga rum, må sådan ut- delning ej uppskjutas i avbidan på utdelning till andra borgenärer.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blivit förvandlad i penningar, skall slututdelning ske; dock må ej kungörelse om sådan utdelning utfärdas före utgången av tid, inom vilken borgenär har att ingiva bevis därom att honom förelagd edgång, som i 116 eller 1235 sägs, blivit fullgjord. I fall, varom i 705 andra stycket eller 71 5 femte stycket förmäles, utgöre den omständigheten, att där avsedd egendom icke blivit försåld, ej hinder för slututdelning.

127 532

Är ackordsförslag beroende på prövning, kan förvaltaren, i den mån det föranledes av förslaget, med sam- tycke av rättens ombudsman låta anstå med utdelning till dess ackordsfrå-

Är ackordsförslag beroende på prövning, kan förvaltaren, i den mån det föranledes av förslaget, låta anstå med utdelning till dess ackordsfrå- gan blivit avgjord.

gan blivit avgjord.

128 5 Då utdelning skall ske, åligge för- valtaren att isamråd med rättens om- budsman uppgöra utdelningsförslag. Uppstå därvid skiljaktiga meningar emellan ombudsmannen och förvalta- ren, varde förslaget upprättat efter ombudsmannens mening. Utdelningsförslag skall för varje däri upptagen borgenär angiva beloppet av hans fordran med den ränta, varå utdelning må vara att beräkna, den förmånsrätt, som må vara med fordringen förenad, samt den utdelning, som belöper på fordringen. Föreligger omständighet, somjämlikt 141 5 andra stycket medför inskränkning i borgenärs rätt att lyfta på hans fordran be- löpande utdelning, eller har borgenär enligt 143 5 uppburit betalning, varde det ock anmärkt i förslaget. . Utdelningsförslag skall vara åtföljt av redogörelse för förvaltningen av egendom, för vilken till utdelning avsedda medel influtit. Av redogörelsen skall framgå, huru mycket genom försäljning eller annorledes influtit för egendomen, samt, där ej hela detta belopp enligt förslaget utdelas, för vilka

Då utdelning skall ske, åligge för- valtaren att uppgöra utdelningsför- slag.

31 Senaste lydelse 1955:236.

32 Senaste lydelse 19701848.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

andra ändamål återstoden tagits i anspråk. Hava medel, som avses i förslaget, influtit för egendom, vari särskild förmånsrätt funnits, skola nu föreskrivna uppgifter lämnas särskilt för den egendom.

1295

Sedan utdelningsförslag upprät- tats, skall förslaget med därtill hö- rande förvaltningsredogörelse hållas tillgängligt för granskning å ställe, som bestämmes av rättens ombuds- man efter samråd med förvaltaren. Ombudsmannen låte en gång i all- männa tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för of- fentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, att utdelnings- förslag upprättats, så ock från och med vilken dag samt var det kom- mer att hållas tillgängligt. I kungö- relsen skall ock nämnas, att den, som vill klandra förslaget, har att an- mäla sitt klander på sätt och inom tid, som stadgas i 1305.

Det åligger ombudsmannen att ofördröjligen efter utfärdandet av ovannämnda kungörelse dels till- ställa konkursdomaren ett exemplar av utdelningsförslaget och förvalt- ningsredogörelsen, dels ock till gäl- denären och varje i förslaget uppta- gen borgenär, vars adress är känd, med posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär tillika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i förslaget.

Ombudsmannen har därjämte att så snart ske kan tillställa konkurs- domaren ett exemplar av de tidning- ar, i vilka kungörelsen varit införd.

Då kungörelse om slututdelning utfärdas, skall underrättelse därom samtidigt meddelas konkursdoma- ren.

Sedan utdelningsförslag upprät- tats, skall förslaget med därtill hö- rande förvaltningsredogörelse hållas tillgängligt för granskning å tid och ställe som bestämmes av,/örvaltaren. trä/(fråga är om förslag till slututdel- ning ef ter samråd med til/synsmyndig- heten. Förvaltaren låte en gång i all- männa tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för off- entliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, att utdelnings- förslag upprättats, så ock från och med vilken dag samt var det kom- mer att hållas tillgängligt. [ kungö- relsen skall ock nämnas, att den, som vill klandra förslaget, har att an- mäla sitt klander på sätt och inom tid, som stadgas i 130 5.

Det åligger förvaltaren att ofördröj- ligen efter utfärdandet av ovan- nämnda kungörelse dels tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndig- heten ett exemplar av utdelningsför- slaget och förvaltningsredogörelsen, dels ock till gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress är känd, med posten översän- da meddelande om innehållet i kungörelsen; och varde borgenär till- lika underrättad om den utdelning, som är för honom beräknad i för- slaget.

Förvaltaren har därjämte att så snart ske kan tillställa konkursdo- maren och tillsynsmyndigheten ett ex- emplar av de tidningar, i vilka kungörelsen varit införd.

Då kungörelse om slututdelning utfärdas, skall underrättelse därom samtidigt meddelas konkursdoma- ren och tillsynsmyndigheten.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

130 533 Klander mot utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdo- maren inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen därom först varit tillgängligt för granskning. I klanderskriften skall angivas, i vilket avseende ändring i förslaget yrkas; är sådant ej iakttaget, må klandret ej upptagas.

Varder klander upptaget, utsätte konkursdomaren dag för målets handläggning vid rätten samt låte den utsatta dagen minst tio dagar förut kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstid- ningar, som bestämts för offentlig- görande av kungörelser om konkur- sen; underrätte ock särskilt rättens ombudsman, förvaltaren och den, som anmält klandret, samt, där klandret avser utdelning till viss bor- genär, som icke anmält klandret, denne.

Vid målets handläggning böra ombudsmannen och förvaltaren vara tillstädes.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom ombuds- mannens försorg tillställas konkurs- domaren för att tillhandahållas rät- ten.

Varder klander upptaget, utsätte konkursdomaren dag för målets handläggning vid rätten samt låte den utsatta dagen minst tio dagar förut kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstid- ningar, som bestämts för offentlig- görande av kungörelser om konkur- sen; underrätte ock särskilt tillsyns- myndigheten, förvaltaren och den, som anmält klandret, samt, där klandret avser utdelning till viss bor- genär, som icke anmält klandret, denne.

Vid målets handläggning bör för- valtaren vara tillstädes.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom förvaltarens försorg tillställas konkursdomaren för att tillhandahållas rätten.

1325

Har borgenär bevakat fordran efter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, skall utdelning för den fordran beräknas i utdel- ningsförslag, om vars framläggande kungörelse utfärdas sedan bevak- ningsinlagan genom konkursdoma- rens försorg kommit rättens ombuds- man tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen visat, att bevakning skett.

Har borgenär bevakat fordran efter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, skall utdelning för den fordran beräknas i utdel- ningsförslag, om vars framläggande kungörelse utfärdas sedan bevak- ningsinlagan genom konkursdoma- rens försorg kommit förvaltaren till- handa eller borgenären hos denne vi- sat, att bevakning skett.

Av medel, som ej äro upptagna i äldre utdelningsförslag än i första stycket avses, varde först, såvitt de förslå, tilldelat borgenären så mycket, som skulle hava tillagts honom, därest han bevakat sin fordran inom den utsatta be- vakningstiden; och tage han därefter med övriga borgenärer del i vad som kan återstå.

33 Senaste lydelse 19462809.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1375

Utdelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts sådan edgång, som i 116 eller 1235 sägs, skall, ändå att edgången ej fullgjorts, beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdelning i konkursen. Då slututdelning företages, må sådan fordran ej komma i betraktande, med mindre innan kungörelse om framläggande av utdelningsförslaget utfärdats bevis, att eden avlagts, genom konkursdomarens försorg kommit rättens ombudsman tillhan- da eller borgenären hos ombudsman- nen styrkt, att sådant bevis tillställts konkursdomaren; och skall, där fordringen enligt vad nu sagts icke må komma i betraktande, vad vid tidigare utdelning må hava beräk— nats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

Utdelning för fordran, i avseende å vilken borgenären förelagts sådan edgång, som i 116 eller 1235 sägs, skall, ändå att edgången ej fullgjorts, beräknas i utdelningsförslag, som ej avser slututdelning i konkursen. Då slututdelning företages, må sådan fordran ej komma i betraktande, med mindre innan kungörelse om framläggande av utdelningsförslaget utfärdats bevis, att eden avlagts, genom konkursdomarens försorg kommit förvaltaren tillhanda eller borgenären hos denne styrkt, att så- dant bevis tillställts konkursdoma- ren; och skall, där fordringen enligt vad nu sagts icke må komma i be- traktande, vad vid tidigare utdelning må hava beräknats för fordringen gå till fördelning emellan andra borge- närer.

Har i fall, då edgångsföreläggande meddelats borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom, borgenären föranstaltat om egendomens försäljning, äge han ej uppbära betalning ur egendomen, innan föreläggandet fullgjorts; och skall förty vad av köpeskillingen å bor- genärens fordran belöper intill dess föreläggandet fullgjorts eller den därför föreskrivna tid tilländagått insättas i riksbanken eller annan bank, varom borgenären och förvaltaren enas.

140 ?;

Varder gäldenär, som i konkurs erhållit ackord, ånyo försatt i konkurs innan ackordet fullgjorts, vare borgenär, vars fordran nedsatts genom ac- kordet, berättigad till utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp med avdrag av vad han redan må hava uppburit; dock äge han icke uppbära mer än vad enligt ackordet tillkommer honom.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning där gälde- nären erhållit ackord enligt lagen om ackordsförhandling utan konkurs.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning där gälde- nären erhållit ackord enligt ackords- lagen ( l970:84 7).

1445

Lyftning enligt 143 5 må ej med- givas borgenär, med mindre han be- vakat sin fordran i konkursen, där det enligt denna lag åligger honom, ävensom ställer borgen för att med-

Lyftning enligt 143 5 må ej med- givas borgenär, med mindre han be- vakat sin fordran i konkursen, där det enligt denna lag åligger honom, ävensom ställer borgen för att med-

Nuvarande lydelse

len återbäras i händelse han finnes ej vara berättigad att i utdelning be- hålla vad han fått lyfta. Förvaltaren må dock med samtycke av rättens om- budsman eftergiva borgen, om skäl därtill finnas; och vare kronan ej skyldig att ställa borgen.

Föreslagen lydelse

len återbäras i händelse han finnes ej vara berättigad att i utdelning be- hålla vad han fått lyfta. Förvaltaren må dock eftergiva borgen, om skäl därtill finnas; och vare kronan ej skyldig att ställa borgen.

Vad i 141 5 tredje stycket är stadgat om skyldighet att gälda ränta å medel, som återbäras, skall äga motsvarande tillämpning vid återbäring av medel, som borgenär enligt 1435 fått lyfta.

145 a 534

Har betalning utfallit på kapital- beloppet av fordran, till säkerhet för vilken företagsinteckning medde- lats, skall rättens ornbudsman, sedan tiden för klander mot framlagt ut- delningsförslag gått till ända eller väckt klander avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft, göra anmälan därom till inskrivningsdomaren och därvid insända utdelningsförslaget eller annan handling som visar för- delningen. Kan det antagas att ytter- ligare betalning kommer att tilläggas inteckningshavaren, skall dock med anmälan anstå till dess det blivit av- gjort, om sådan betalning skall utgå.

Har betalning utfallit på kapital- beIOppet av fordran, till säkerhet för vilken företagsinteckning medde- lats, skallförvaltaren. sedan tiden för klander mot framlagt utdelningsför- slag gått till ända eller väckt klander avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft, göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten och därvid insända utdelningsförslaget eller an- nan handling som visar fördelning- en. Kan det antagas att ytterligare betalning kommer att tilläggas in- teckningshavaren, skall dock med anmälan anstå till dess det blivit av- gjort, om sådan betalning skall utgå.

När innehavare av inteckning som avses i första stycket lyfter betalning, skall anteckning härom göras på inteckningshandlingen.

146 535

Då förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning, anses konkursen av— slutad, ändå att tvist om bevakad fordran eller fråga om underhåll åt gäldenären eller om arvode till rät- tens ombudsman eller förvaltare ännu ej är slutligen avgjord eller någon ytterligare tillgång, i följd av rätte- gång eller annorledes, sedermera kan uppkomma för konkursboet.

Då förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning, anses konkursen av- slutad, ändå att tvist om bevakad fordran eller fråga om underhåll åt gäldenären eller om arvode till för- valtare ännu ej är slutligen avgjord eller någon ytterligare tillgång, i följd av rättegång eller annorledes, seder- mera kan uppkomma för konkurs- boet.

Utan hinder av att konkursen avslutats må ackordsförslag som ingivits tidigare prövas enligt vad som stadgas i 7 kap.

34 Senaste lydelse 1967: 144.

35 Senaste lydelse l970:848.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

148ä

Varda efter konkursens avslutan- de medel tillgängliga för utdelning, åligge förvaltaren att utdela dem till borgenärerna, så ock att avgiva re- dovisning för förvaltningen av med- len; skolande därvid de i denna lag om utdelning ävensom om redovis- ning vid slututdelning givna stad- ganden lända till efterrättelse. Efter framställning av rättens ombudsman och förvaltaren äge dock konkursdo- maren, om han med hänsyn till de med en utdelning förenade kostna- derna finner sådan icke lämpligen böra äga rum, förordna, att medlen i stället för att utdelas skola över- lämnas till gäldenären.

Varda efter konkursens avslutan- de medel tillgängliga för utdelning. åligge förvaltaren att utdela dem till borgenärerna, så ock att avgiva re- dovisning för förvaltningen av med- len; skolande därvid de i denna lag om utdelning ävensom om redovis- ning vid slututdelning givna stad- ganden lända till efterrättelse. Efter framställning av förvaltaren äge dock konkursdomaren, om han med hänsyn till de med en utdelning för- enade kostnaderna finner sådan icke lämpligen böra äga rum, förordna, att medlen i stället för att utdelas skola överlämnas till gäldenären.

149é

Har gäldenären om betalningen av sin gäld träffat skriftlig överenskom- melse med alla borgenärer, som be- vakat fordran i konkursen, eller har han andra bevis, att nämnda borge- närer blivit förnöjda, varde, sedan den för bevakning av fordringar ut- satta tid gått till ända, konkursen nedlagd, om gäldenären gör ansök- ning därom hos konkursdomaren. Innan konkursdomaren meddelar beslut i anledning av ansökningen, skall han höra rättens ombudsman och förvaltaren.

Är sådan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner skäl därtill, förordna, att medan an- sökningen är beroende på prövning boets egendom ej må säljas, så vitt det ej påkallas av anledning, som av— ses i 6/ f andra stycket.

Har gäldenären om betalningen av sin gäld träffat skriftlig överenskom— melse med alla borgenärer, som be- vakat fordran i konkursen, eller har han andra bevis, att nämnda borge- närer blivit förnöjda, varde, sedan den för bevakning av fordringar ut- satta tid gått till ända, konkursen nedlagd, om gäldenären gör ansök- ning därom hos konkursdomaren. Innan konkursdomaren meddelar beslut i anledning av ansökningen, skall han höra tillsynsmyndigheten och förvaltaren.

Är sådan ansökning gjord, äge konkursdomaren, om han finner skäl därtill, förordna, att medan an- sökningen är beroende på prövning boets egendom ej må säljas, så vitt det ej påkallas av anledning, som av- ses i 6 7 åförsta stycket andra och tred- je punkterna.

Varder konkursen nedlagd, låte konkursdomaren införa tillkännagivande därom en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

152 506

Ingives ackordsförslag i rätt tid, skall konkursdomaren inhämta ytt- rande av rättens ombudsman och för- valtaren huruvida förslaget bör fö- reläggas borgenärerna. Avs/yrka de att så sker, må förslaget upptagas en- dast om konkursdomaren finner synnerliga skäl därtill.

Ingives ackordsförslag i rätt tid, skall konkursdomaren inhämta ytt- rande av förvaltaren huruvida för- slaget bör föreläggas borgenärerna. Avstyrker denne att så sker, må för- slaget upptagas endast om konkurs- domaren finner synnerliga skäl där- till.

159 Ö Om både borgenär och borgensman eller annan som förutom gäldenären ansvararför borgenär'ensfor'dran vilja rösta för denna [ ackordsfrågan. ha de tillsammans en röst, vilken beräk- nas e/ier borgenärensfordran. Kunna de icke enas, gäller borgenärens me- ning, om ej de andra lösa ut honom eller ställa betryggande säkerhet för

fordringen.

9 kap.

Huru förfaras skall, då konkursbo elförs/år till bestridande av konkurs- kostnaderna

Särskilda bestämmelser om hand- läggning av mindre konkurser

185 37

Finner konkursdomaren, då beslut om konkurs meddelas, anledning till antagande, att gäldenärens bo icke _ förslår till bestridande av konkurskost- naderna, och ställes ej genast säkerhet för sagda kostnader, skall vad förut i denna lag är stadgat om vidtagande av åtgärder då konkurs uppstått icke äga tillämpning, utan gälle vad här ne- dan föreskrives."

1) Konkursdomaren skall om kan- kursen genast ut/är'da kungörelse med uppgift om dagen, då konkursansök- rringen ingivits; och varde i kungörelsen dessutom anmärkt. att anledningfin- nes till sådant antagande, som ovan sagts. Kungörelsen ska/l ofördröjligen anslås i rättens kansli samt genast eller nästa postdag avsändasför att en gång

Konkurs skall handläggas enligt 185 a—185 gåtts", om det finnes anled- ning antaga

1) att gäldenärens bo ei räcker till betalning av de konkurskostnader som eljest skulle följa, eller

2) att boet med hänsyn till dess om- fattning och övrigaförhållanden är av

enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan att bevaknings/örfarande enligt5 kap. an- ordnas.

När konkurs hand/ägges enligt vad som sägs i första stycket, skola före- skrifterna om handläggning av konkurs i 3 och 5 —7 kap. äga tillämpning endast om det särskilt angives i detta kapitel.

36 Senaste lydelse 1970:848.

37 Senaste lydelse 197521263.

38 Betr. alternativ ut— formning av denna para- graf se avsnitt 6.2.2].

Nuvarande lydelse

införas i allmänna tidningarna även- som en eller två tidningar inom orten; varjämte konkursdomaren har att om konkursen genast underrätta allmän- rra åklagaren i orten samt, om gäl- denären är ämbets- eller ijänsternan. hans närmaste förman.

2) Konkursdomaren skall, där det prövas erforderligt, förordna en god man att taga vård om gäldenärens bo. Har icke till konkursdomaren ingivits av gäldenären under edsförpliktelse underskriven jör'teckning över hans till- gångar och skulder med uppgift om dels varje borgenärs nanm och post- adress, dels i vad mån sku/d avser lön eller pension och dels de böcker och andra handlingar, som röra boet, skall god man alltid förordnas. Det åligger i sådant fall gode mannen att oför- dröjligen upprätta och till konkursdo- maren inkomma med förteckning. som nyss sagts, samt att så snart kunskap vunnits om löne- eller pensionsskuld genast anmäla detta till kronofogde- myndigheten i gäldenärens hemorts- kommun. Finnes ej löne- eller pen- sionsskuld skall detta anmärkas iför- teckningen. Vid boupptecknings/ör- rättningen skall gäldenären vara till- städes och under edsförpliktelse red- ligen uppgiva boet.

F öres/agen lydelse

185 a &”

Beslutas att konkursen skall hand- läggas enligt l85 a—l85 g 5955", skall konkursdomaren genast utse en för- valtare att handha förvaltningen av boet. Ifråga om, förvaltare gäller 44 53".

Är gäldenären dödsbo, behöver/ör- valtare utses endast om bouppteckning enligt 20 kap. ärvdaba/ken ej har upp- rättats eller eljest särskilda skäl före- ligga.

Beträffande tillsyn överjärva/ming- en äga 42, 59 och 60 355? motsvarande tillämpning. Vidare gäller vad som i 43 a 55" sägs om allmänt ombud.

Ifråga om entledigande av förval- tare gäller 80 3,5" i tillämpliga delar. Av- går förvaltaren innan konkursen av- skrives, skall redovisning för förvalt- ningen snarast ti/lställas konkursdo- maren och tillsynsmyndigheten.

185 b &

I fråga om förvaltarens allmänna åligganden och verksamhet iövrigt äga 51—52 5959, 53 5)" första stycket, 54 och 57 5555, 58 5)" första och andra styckena samt 60 55 andra stycket motsvarande tillämpning.

Förvaltaren skall lämna konkursdo- maren och til/synsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om egen- dom har frångått gäldenären under sådana förhållanden att återvinning till konkursboet kan ske och om detfin- nes skälig anledning antaga att gälde- nären gjort sig skyldig till brott mot si- na borgenärer. Finnes anledning till sådant antagande, skall grunden där-

Nuvarande lydelse

3) Framgår ey" av bouppteckningen, att tillgång finnes till bestridande av konkurskostnaderna, kalle konkurs- domaren genast gäldenären att instäl- la sig för att fästa bouppteckningens riktighet med sådan ed, som i 91 £ sägs. Edgången må ej utsättas att äga rum tidigare än en vecka efter det be- slutet om konkurs meddelades. Har konkursansökningen gjorts av borge-

Föreslagen lydelse V

för angivas.

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld skal/förval- taren genast anmäla detta till krono- fogdemyndigheten i den ort, där gäl- denären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmän/ret. Finnes ej iöne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmär- ka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämte upp- gifter i de hänseenden Som anges i ändra stycket tillställas konkursdoma- ren och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkurs- beslutet. När särskilda omständigheter fire/lgga, får konkursdomaren bevilja uppskov.

185 c &

Om ej annat är föreskrivet ska/I egendom som finnes i boet säljas så snart det lämpligen kan ske.

Beträffande försäljning av egen- dom, fortsättande eller återupptagan- de av rörelse, indrivning avfordringar och förlikning angående osäker eller tvistig tillgång under konkursen gälla 61, 63, 67, 70, 71 och 73—789? i till- lämpliga delar. F ordran som kan göras gällande i konkursen skall anses som bevakadfordran. Den tid avfyra vec- kor som enligt 73 fförsta stycket skall räknasfrån första borgenärssamman— trädet skall i stället räknas från kon- kursbeslutet.

185 d &

S å snart bouppteckning har tillställts konkursdomaren skall denne kalla gäldenären att inställa sig för att av- lägga sådan ed som avses i 91 5. Är gäldenären dödsbo och harförvaltare ej utsetts, skall vad som i andra stycket i nämnda paragraf sägs omförvaltaren i stället gälla konkursdomaren. Ed- gången får ej äga rum tidigare än en vecka från konkursbeslutet.

Nuvarande lydelse

när, varde underrättelse om tiden för edgången med posten översänd till honom.

Edgångsyrkande, varom stadgas i 93 f, må jämväl ifall, varom nu är fråga, av borgenärframställas.

Vad 4 kap. i övrigt föreskriver i av- seende å edga'ng likasom ock vad i samma kapitel stadgas om påföljd/ör gäldenär av tredska att vid bouppteck- ningsförrättning vara tillstädes och uppgiva boet skall ifall, som här avses, äga motsvarande tillämpning.

4) Varder ej genom tillägg vid bo- uppteckningens beedigande eller eljest ådagalagt, att tillgång finnes till be- stridande av konkurskostnaderna, och ställes ej heller säkerhet för sagda kostnader, meddele konkursdomaren beslut om avskrivning av konkursen. Innan gäldenären beedigat boupp- teckningen eller annan fullgjor't ed- gång, som må hava-förelagts honom, må konkursen ej avskrivas, där ej hin- der föreligger _f'o'r edgångs fullgörande inom skälig tid och konkursdomaren finner anledning saknas till antagande, att genom edgången tillgång till kost- nadernas bestridande skulle yppas.

för förvaltningen snarast

Föreslagen lydelse

Finner konkursdomaren, sedan bo— uppteckningen har beedigats, efter till- synsmyndigheterrs hörande att till- gångarna ej räcka till betalning av korr- kurskostnaderna och annan sku/d som boet har ådragit sig, ska/! han besluta om avskrivning av konkursen. Sådant beslutfår dock ej meddelas. förrän fo'r- valtaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 185 Då andra stycket. Avskrives konkursen, skall redovisning tillställas konkursdomaren och til/synsmyndig— heten.

Föreligger hinder rnot att boupp- teckningsed avlägges av gäldenären el- ler annan inom skälig tid och saknas anledning antaga att genom sådan ed- gång skulle yppas tillgång till betalning av kostnader och skuld som sägs i and- ra stycket, äger vad som föreskrives där motsvarande tillämpning trots att edgång som sagts nu icke harfu/lgjorts.

185 e &

Avskrives ej konkursen enligt 185 då" skall boets mede/, sedan all tillgänglig egendom harförvandlats till pengar, delas ut till borgenärerna i den mån medlen ej behövas för betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig. Ut- delningen skall äga rum i enlighet med den rätt till betalning som tillkommer

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

borgenärerna. I fall som avses i 70 5 andra stycket eller 71 59 femte stycket utgör den omständigheten, att där av- sedd egendom icke har blivit såld, ej hinder för utdelning.

Förslag till utdelning upprättas av förvaltaren. Förslaget ska/I för varje däri upptagen borgenär ange beloppet av hans fordran med den ränta varpå utdelning skall beräknas, den för- månsrätt som följer med fördringen och den utdelning som belöper på den- na. Vid. förslaget skall fogas sådanför- valtningsredogör'else som sägs i 128 9" tredje stycket.

Vid tillämpning av 138 eller 139 55 skall vad som sägs där om den dag, från vilken tiden för klander mot ut—

delningsförslag är att räkna, i stället avse dagen för utdelningsförslagets upprättande.

185 f ©

Förvaltaren skall genast tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndig- heten utdelningsförslaget och _fo'rva/t- ningsredogärelsen. Han skall samtidigt tillställa konkursdomaren och tillsyns- myndigheten redovisning för förvalt- ningen samt därvid bifoga de hand- lingar som kunna vara av betydelse-för kontroll av redovisningen.

Konkursdomaren skall genast på det sätt som sägs i 18 a 55" andra stycket kungöra att utdelningsförslag upprät— tats. Den som vill framställa invänd- ning mot utdelningsförslaget skall göra detta hos konkursdomaren senast två veckor efter det att kungörelsen var in- förd i Post- och Inrikes Tidningar.

Sedan tiden för invändning mot ut- delningsförslaget har utgått, ska/1 kon- kursdomaren fastställa utdelning i konkursen enligt förslaget, om det ej genom invändning eller på annat sätt framgår att fel eller brist som inverkat

på någons rätt,/öreligger. Finner kon-

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

kursdomaren sig icke böra fastställa utdelning enligt förslaget, skall han an- tingen göra behövliga ändringar i det och fastställa utdelning enligt det så- lunda ändrade förslaget eller återför- visa ärendet til/_ förvaltaren. Mot beslut om återär'rvisning får särskild talan ej föras. Att nytt utdelningsförslag har

upprättats skall kungöras endast om skäl äro därtill.

När beslut om fastställelse av utdel- ning meddelas, skall konkursdomaren samtidigt besluta om avskrivning av konkursen.

185 g &

Sedan beslut om fastställelse av ut- delning i konkursen har vunnit laga kraft, skal/förvaltaren snarast tillställa borgenär de medel som tillkomma denne. Detta gäller dock ej beträffan- defordran som är beroende av villkor. som avses i 136 _é', eller ärföremålför rättegång. Borgenär är berättigad till den ränta som har upplupit på medlen

från dagen för utdelningsförslagets

upprättande. När medlen ha til/ställts borgenärerna, skal/förvaltaren anmä- la det hos konkursdomaren och till- synsmyndigheten. Har betalning utfal- lit på kapitalbeloppet av fordran, till säkerhet för vilken företagsinteckning meddelats, gäller 145 a 59.

Bli medel tillgängliga för utdelning sedan konkursen avskrivits, skal/för- valtaren utdela dem till borgenärerna och avge redovisning för förvaltningen av medlen. Bestämmelserna i 185 e och 185 f 533" om utdelning och redo- visning skola därvid tillämpas. Att nytt utdelningsförslag har upprättats skall kungöras endast om skäl äro därtill. Om konkursdomaren med hänsyn till de med en utdelning förenade kost- naderna finner att sådan icke lämp- ligen bör ske, äger han efterframställ- ning avförvaltaren förordna att med-

5) Finnes boet Färs/å till konkurs- kostnadernas bestridande eller ställes säkerhet/ör desamma, skall konkurs- domaren iakttaga vad som omförmä- les i 19 gt', därvid likväl de tider, som enligt sagda paragraf skola räknas från det beslutet om konkurs med- delades, i stället skola räknas från da- gen för utfärdandet av kungörelse enligt paragrafen. Med konkursen skall jämväl i övrigt såfo'rhållas som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrivet; dock att, där bouppteck- ningsed redan avlagts, det ej åligger gäldenären eller annan, som gått eden, att ånyo fullgöra sådan edgång.

len i stället för att utdelas skola över- lämnas till gäldenären.

185 h & Omförvaltaren ikonkurs som band- lägges enligt 185 a—185 g #9" finner att i 185 55" första stycket 2) angivna för- utsättningar för sådan handläggning icke föreligga samt att boet räcker till betalning av de konkurskostnader, som följa med att konkursen handlägges i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet ifråga om konkurs, och av annan boets skuld, skall han genast göra anmälan därom hos konkursdo- maren. Finner konkursdomaren efter tillsynsmyndighetens hörande anmäl- ningen vara befogad eller har på annat sätt framgått att angivna omständig- heterföre/igga, äger19 55" motsvarande tillämpning. Därvid skall likväl iakt- tagas att de tider som enligt 19 _? sko- la räknas från det beslutet om kon- kurs meddelades i stället skola räk- nas från dagen för utfärdandet av kungörelse enligt samma paragraf

Konkursen skall även i övrigt handläggas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om konkurs. Förvaltaren skall därvid anses vara ut- sedd enligt 45 55'. Bouppteckning som sägs i 53 59 behöver icke ånyo upprät- tas. Ej he/ler behöver gäldenären eller annan som avlagt bouppteckningsed eller beedigat viss uppgift i bouppteck- ningen åter fullgöra sådan edgång.

186å

Varder efter utfärdandet av den i 19 55 omförmälda kungörelsen uppen- bart, att til/gång ej finnes till bestri- dande av konkurskostnaderna, åligge förvaltaren att utan dröjsmål göra an- mälan därom hos konkursdomaren. Vid sådan anmälan skall fogas redo- visning för förvaltningen.

Omfo'rvaltare som har utsetts enligt 46 _f finner anledning antaga att till- gångarna i boet ej räcka till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall han genast göra anmälan därom hos konkursdomaren. Han skall samtidigt tillställa konkursdomaren och tillsyns— myndigheten redovisning för förvalt-

Finner konkursdomaren efter rät- tens ombudsmans hörande anmäl- ningen vara befogad, låte han kungö- ra densamma en gång i allmänna tid- ningarna och den eller de ortstidning- ar, sotn bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. S räl/es inom trettio daga/(från det kungörel- sen infördes i allmänna tidningarna säkerhetför konkurskostnaderna, vare anmälningen förfallen. Vill borgenär eller gäldenären annorledes visa, att tillgång finnes till bestridande av sag- da kostnader, göre anmälan därom hos konkursdomaren inom tid, som nyss nämnts, och äge konkursdomaren giva honom det rådrum, som prövas nödigt. Där säkerhet ej ställes eller an- mälan, som sist sagts, ej,/öranleder till antagande, att medel till gäldande av nämnda kostnader finnas, meddele konkursdomaren beslut om avskriv- ning av konkursen.

ningen.

Finner konkursdomaren efter till- synsmyndighetens hörande anmäl- ningen vara befogad eller har han an- nan grund för antagande att tillgång- arna är'o så otillräckliga som sägs iförs- ta stycket, skall han kungöra detta på det sätt som angives i 18 a 55 andra stycket. Vill borgenär eller gäldenä- ren visa att tillgång finnes till be- talning av nämnda kostnader och skuld, skall han anmäla detta hos konkursdomaren inom en månad

från den dag då kungörelse var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Kon- kursdomaren äger ge borgenären eller gäldenären behövligt rådrum. Föran- leder anmälan som sagts nu eller an- nan inträffad omständighet ej anta- gande att tillgångjinnes till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall konkursdomaren besluta om avskriv- ning av konkursen. Har firm/taren icke avgivit redovisning/örförvaltning- en, skall han tillställa konkursdomaren och tillsynsmyndigheten sådan redovis- ning innan beslut om avskrivning med- delas.

187å

Avgår förvaltare eller gransknings- man sedan jämlikt 18655' anmälan skett därom att tillgång ej _nnnes till bestridande av konkurskostnaderna, skall borgenärssammanträde, som omförmäles i4 9 9, ej utsättas, så länge anmälningen är beroende på prövning.

Avskrives konkursen enligt 185 d, 185 f eller 186 55, skall konkursdoma- ren efter hörande av tillsynsmyndig- heten bestämma arvode tillförvaltaren och ersättning för kostnad som upp- draget har medfört. Ifråga om arvode äga 82 och 83 55, 84 55" första stycket samt 86 sf motsvarande tillämpning.

I fråga om kostnader för konkurs som har handlagts enligt 185 a—185 g 5555" gäller 81 å.

Regeringen eller myndighet som re- geringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av arvode tillförvaltaren, när konkurs avskrives enligt 185 d_Q'.

1885;

V arder konkurs, som uppstått efter ansökning av borgenär, avskrivenjärn- likt 185 9", vare borgenären pliktig att vidkännas de av_förfarandetföranled- da kostnaderna, däri inbegr'ipen gott— görelse, efter konkursdomarens beprö- vande, till god man, som omförmäles i nämnda paragrafunder 2). Beslutet om konkursens avskrivande skall in- nehålla åläggande för borgenären att gälda nämnda kostnader, därvid varje kostnadsbe/opp skall särskilt angivas.

Har konkurs upphört annorledes än genom slututdelning, äge konkursdo- maren, i den mån konkursboet ej läm- nar tillgång till gäldande av vad kan- kursdomaren förskjutit för kungörel- ser, ka/lelser och underrättelser, som bort gäldas av boet, och kostnaderna ej heller kunnat uttagas av borgenär, vilken,/ämlikt, första stycket är ansvarig för desamma, att av allmänna medel undfå ersättning för vad sålunda för- skjutits.

Kostnaderna för konkurs som har avskrivits enligt 185 d _é' skola utgå ur konkursboetframför annan skuld som boet har ådragit sig. Har konkursen uppstått på ansökan av annan borge- när än staten och kunna konkurskost- naderna ej uttagas ur boet, ska/l bor- genären betala dessa, dock högst ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gäl- lande basbeloppet enligt lagen ( [ 962.'381 ) om allmän försäkring. Äro

flera borgenärer betalningsslgrldiga,

svara de solidariskt. Beslutet om av- skrivning skall, i den mån boet befinnes otillräckligt, innehålla åläggande för ansvarig borgenär att betala kostna- derna med angivna begränsning. K un- na konkurskostnaderna ej uttagas ur boet eller av borgenären, skola de utgå av allmänna medel.

Kostnaderna för konkurs som har avskrivits enligt 186 _é' skola utgå ur konkursboetframför annan skuld som boet har ådragit sig. Kunna konkurs- kostnaderna ej uttagas ur boet, sko/a de utgå av allmänna medel.

Har konkurs upphört på annat sätt än som har angivits iförsta eller andra stycket, äger andra stycket motsvaran- de tillämpning.

189å

Avgår förvaltare före konkursens avslutande, skall redovisning för för- valtningen, evad denna handhafts av den avgående ensam eller av ho- nom jämte annan, ofördröjligen av- givas. Har förvaltningen varit delad, såsom i 52 & första stycket är stadgat, skall redovisningen avse allenast den del av förvaltningen, som varit åt den avgående förvaltaren uppdra- gen.

Avgår förvaltare som har utsetts enligt 45 eller 46 59 före konkursens avslutande, skall redovisning för för- valtningen, evad denna handhafts av den avgående ensam eller av ho- nom jämte annan, ofördröjligen av- givas. Har förvaltningen varit delad, såsom i 50 & första stycket är stadgat, skall redovisningen avse allenast den del av förvaltningen, som varit åt den avgående förvaltaren uppdra- gen.

Då förslag till slututdelning fram- lägges eller, där ackord kommit till stånd, egendomen i boet återställes till gäldenären, skall ock redovisning för förvaltningen av boet avgivas.

Rättens ombudsman har att grans- ka redovisning, varom ovan för- mäles, och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda utlåtan- de skola därefter hållas tillgängliga för dem, som önska taga del av handlingarna. Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av förslag till slututdelning, skola redo- visningshandlingarna vara att tillgå för granskning från och med samma dag och å samma ställe som utdel- ningsförslaget; och varde underrät- telse därom intagen i den kungörel- se, som omförmälesi 129 5. Då re- dovisning eljest avgives, äge om- budsmannen efter samråd med för- valtaren bestämma ställe, där redo- visningshandlingarna skola hållas tillgängliga; låte ock en gång i all- männa tidningarna oCh den eller de ortstidningar, som bestämts för of- fentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, från och med vilken dag samt var handlingarna komma att hållas tillgängliga.

Då förslag till slututdelning fram- lägges enligt 12959 eller, där ackord kommit till stånd, egendomen i boet återställes till gäldenären, skall ock redovisning för förvaltningen av boet avgivas.

Tillsynsmyndigheten har att grans- ka redovisning, varom ovan förmä- les, och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda utlåtan- de skola därefter hållas tillgängliga för dem, som önska taga del av handlingarna. Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av förslag till slututdelning, skola redo- visningshandlingarna vara att tillgå för granskning från och med samma dag och å samma ställe som utdel- ningsförslaget; och varde underrät- telse därom intagen i den kungörel— se, som omförmäles i 129 &. Då re- dovisning eljest avgives, äge til/syns- myndigheten efter samråd med för- valtaren bestämma ställe, där redo- visningshandlingarna skola hållas tillgängliga; låte ock en gång i all- männa tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för of- fentliggörande av kungörelser om konkursen, kungöra, från och med vilken dag samt var handlingarna komma att hållas tillgängliga.

] kungörelse angående redovisnings framläggande skall ock nämnas, att den, som vill klandra redovisningen, har att anhängiggöra sin talan på sätt och inom tid, som stadgas i 191 5.

Då kungörelse, som ovan sägs, ut- färdas, skola redovisningshandling- arna i styrkt avskrift genom ombuds- mannens försorg tillställas konkurs- domaren för att hos honom vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifogats redovis- ningen, av vidlyftigare beskaffenhet, vare dock ej nödigt, att avskrifter därav överlämnas. Det åligger där- jämte ombudsmannen att ofördröjli-

Då kungörelse, som ovan sägs, ut- färdas, skola redovisningshandling- arna i styrkt avskrift genom tillsyns- myndighetens försorg tillställas kon- kursdomaren för att hos honom vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifogats redovis- ningen, av vidlyftigare beskaffenhet, vare dock ej nödigt, att avskrifter därav överlämnas. Det åligger där- jämte tillsynsmyndigheten att oför-

Nuvarande lydelse

gen efter kungörelsens utfärdande till gäldenären och varje borgenär, som i konkursen bevakat fordran men icke erhållit full betalning och vars adress 'är känd, med posten översända meddelande om innehål- let i kungörelsen angående redovis- ningen; dock att, där ackord kommit till stånd, dylikt meddelande ej skall avsändas till borgenär, som för sin bevakade fordran icke äger förmåns- rätt.

Föreslagen lydelse

dröjligen efter kungörelsens utfär- dande till gäldenären och varje bor- genär, som i konkursen bevakat fordran men icke erhållit full betal- ning och vars adress är känd, med posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisningen; dock att, där ackord kommit till stånd, dylikt meddelan- de ej skall avsändas till borgenär, som för sin bevakade fordran icke äger förmånsrätt.

190 &”

Varder beslut om konkurs upp- hävt av högre rätt eller varder kon- kurs avskriven jämlikt 124ä eller nedlagd jämlikt 149 5, skall förval- taren ofördröjligen till gäldenären avgiva redovisning för förvaltningen av boet. Har konkursdomaren jäm- likt 148 & förordnat, att konkursboet tillhöriga medel skola överlämnas till gäldenären, skall ock redovisning ofördröjligen avgivas till honom.

Varder beslut om konkurs upp- hävt av högre rätt eller vardet kon- kurs avskriven jämlikt 124å eller nedlagd jämlikt 149 &, skall förval- taren ofördröjligen till gäldenären och tillsynsmyndigheten avgiva redo- visning för förvaltningen av boet. Har konkursdomaren jämlikt 1485? eller 185 g 55" andra stycket förordnat, att konkursboet tillhöriga medel skola överlämnas till gäldenären, skall ock redovisning ofördröjligen avgivas till honom och tillsynsmyn- digheten.

Avskrives konkurs enligt 186 _ki, gälle den redovisning, som enligt samma paragraf skall avgivas av förvaltaren, såsom slutredovisning.

Redovisning som skall avges avför- valtaren enligt 185 a, 185 d eller 185 f så gäller som slutredovisning.

1915

Vill gäldenären klandra redovis- ning, varom stadgas i 189 eller 190 &, eller vill i fall, som avses i 189 &, bor- genär, vars rätt kan vara beroende av redovisningen, klandra densam- ma, skall talan instämmas till den rätt, där konkursen är eller varit an- hängig, inom tre månader, räknat i fall, som avses i 189 &, från den dag,

Vill gäldenären klandra redovis- ning, varom stadgas i 189 eller 190 &, eller vill i fall, som avses i 189 &” eller 190 _f tredje stycket, borgenär, vars rätt kan vara beroende av redovis- ningen, klandra densamma, skall ta- lan instämmas till den rätt, där kon- kursen är eller varit anhängig, inom tre månader, räknat i fall, som avses

39 Senaste lydelse 1975:244.

40 Senaste lydelse 1975:244.

Nuvarande lydelse

då redovisningen enligt vad kungjort blivit först varit för granskning till- gänglig, ifall, som avses i 190 &" förs- ta stycket, från det redovisningen tillställdes gäldenären och i fall, som i 1905 andra stycket sägs, från det beslutet om avskrivning av konkur- sen vann laga kraft.

Föreslagen lydelse

i 189 &, från den dag, då redovisning- en enligt vad kungjort blivit först va- rit för granskning tillgänglig, i fall, som avses i 190 & första stycket, från det redovisningen tillställdes gälde- nären, i fall, som i 190ä andra styc- ket sägs, från det beslutetom avskriv- ning av konkursen vann laga kraft och ifall, som avses i 1905f tredje stycket, från det redovisningen inkom till konkursdomaren.

Tillsynsmyndigheten/år klandra r'e- dovisning som avses i 189 eller 190 _é'. Härvid äga bestämmelserna i första stycket ovan om gäldenärens klander- talan motsvarande tillämpning. 1 fall som avses i 190 _f första stycket skall dock klandertiden räknas från det re- dovisningen tillställdes tillsynsmyndig- heten.

200 ä

Vad i denna lag stadgas därom att förvaltningsåtgärd ej må vidtagas, med mindre gäldenären lämnat sitt samtycke eller fått tillfälle att yttra sig, skall icke äga tillämpning, då gälde- nären rymt eller eljest ej kan anträf- fas med kallelse.

Vad i denna lag stadgas därom att förvaltningsåtgärd ej må vidtagas, med mindre gäldenären lämnat sitt samtycke, skall icke äga tillämpning, då gäldenären rymt eller eljest ej kan anträffas med kallelse.

201 &”

Om det, sedan konkursbeslut meddelats, finnes föreligga synner- liga skäl att konkursen handlägges på annan ort, kan konkursdomaren efter samråd med konkursdomaren på den andra orten bestämma att konkursen skall handläggas av den- ne.

Om det, sedan konkursbeslut meddelats, finnes föreligga synner- liga skäl att konkursen handlägges på annan ort, kan konkursdomaren efter samråd med konkursdomaren på den andra orten bestämma att konkursen skall handläggas av den- ne och, när det finnes påkallat, att tillsynen överförvaltningen skall hand- has av kronofogdemyndigheten på den nya handläggningsorten.

202 &

Erfordras under konkursen änd- Erfordras under konkursen änd-

Nuvarande lydelse

rad föreskrift, i vilken eller vilka ortstidningar kungörelser angående konkursen skola införas, ankomme på konkursdomaren att meddela och låta kungöra sådan föreskrift; under- rätte ock ofördröjligen rättens om- budsman därom.

Föreslagen lydelse

rad föreskrift, i vilken eller vilka ortstidningar kungörelser angående konkursen skola införas, ankomme på konkursdomaren att meddela och låta kungöra sådan föreskrift; under- rätte ock ofördröjligen til/synsmyn- digheten och förvaltaren därom.

Möter hinder för införande av kungörelse om konkursen i ortstidning, som i sådant avseende bestämts, skall kungörelsen anses behörigen of- fentliggjord, ändå att den ej intagits i den tidning.

Kungörelse om konkursmåls handläggning vid rätten må utan hinder av föreskrift, att densamma skall införas i ortstidning minst tio dagar före den, som utsatts för handläggningen, i sådan tidning införas senare, om konkursdomaren finner särskilda omständigheter därtill föranleda.

203 &

I stället för att i enlighet med vad förut i denna lag finnes stadgat genom kungörelse kalla borgenärer till rätten, då konkursmål skall där handläggas, bör kon kursdomaren tillämpa annat kallelsesätt, om det kan ske utan ökning av kallelsekostnaden. Kungörelse må dock ej utbytas mot särskilda kallelser, så framt ej alla borgenärer, som i målet äga talan, underrättas så tidigt, att de kunna själva eller genom ombud infinna sig. Där kallelse sist tio dagar före den för handläggningen utsatta dagen med posten avsänts till borgenär, vars adress är känd, skall den borgenär anses behörigen under- rättad.

Å kallelse till borgenärssammanträ- de, som hålles efter bevakningstidens utgång och icke avser prövning av ac- kordsförslag, skall vad iförsta stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

205 5

Byter gäldenären hemvist under konkursen, skall rättens ombudsman hos konkursdomaren göra anmälan om gäldenärens nya hemvist.

För kostnader hos tillsynsmyndighe- ten utgår ersättning till staten enligt bestämmelser som regeringen medde- lar. Sådana kostnader utgöra korr- kurskostnader'.

206 &

Där ej av bestämmelserna i denna lag annatföranledes, skola till rättens ombudsman överlämnade handlingar rörande konkursen så snart lämpligen kan ske tillställas förvaltaren för att

Föreligger vid konkursens avslutan- de hinder mot att till gäldenären åter- ställa de böcker och andra handlingar rörande boet, vilka förvaltaren tagit hand om, skola de överlämnas till till-

Nuvarande lydelse

av honom förvaras. Behöverförvalta- ren tillgång till handling, som av om- budsmannen innehaves, ombesörje ombudsmannen avskrift däravförför- valtarens räkning.

207 %*

Protokollen vid alla inför rättens ombudsman hållna borgenärssam- mantr'äden skola efter konkursens upphörande av honom överlämnas till konkursdomaren/ör att, förvaras i rät- tens arkiv.

183 &"

Menar någon borgenär, att omröst- ning rörande val av förvaltare eller granskningsman eller suppleant för granskningsman icke lagligen skett el- ler att beslut av borgenärerna i annan fråga, vars avgörande på dem ankom-

mer, icke lagligen tillkommit, äge han däröver anföra besvär.

Är beslut, varöver enligt första stycket klagan må, föras genom besvär, fattat vid sammanträde inför rättens

'" Senaste lydelse 1970:848.

ombudsman, ska/l klagan föras hos den rätt, där konkursen är anhängig. Besvären skola i sådantfall inom _ fjor- ton dagar ingivas till konkursdomaren; och förordne han, där det prövas nö- digt, att övriga rättsägare skola vid borgenärssammanträde erhålla del av besvären för att å viss dag avg/vaför- klaring däröver inför rätten vid även- tyr, att målet ändock företages. Har beslutetfattats vid sammanträde inför konkursdomaren, gälle i fråga om klagan däröver vad om klagan över konkursdomarens beslut är stadgat. Vill gäldenären föra klagan ifall, där det enligt vad ovan stadgas år bor- genär medgivet, have lov därtill, så

framt hans rätt kan vara beroende av beslutet. Anser gäldenären, att genom

Föreslagen lydelse

synsmyndigheten, om ej förvaltaren anser att han bör bevara dem. Hand- lingarna skola bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt föll gäller om arkivering.

207 &

Om borgenär anser att beslut av borgenärerna ifråga som avses i 108 39 tredje stycket andra punkten icke har tillkommit på lagligt sätt, får han an- föra besvär däröver.

Anser borgenär eller gäldenären att beslut varigenom ackordsförslag för- kastats av borgenärerna icke har till- kommit på lagligt sätt, får besvär an-

föras mot beslutet, av gäldenären dock

endast om hans rätt kan vara beroende därav.

I fråga om besvär som avses ovan äga bestämmelserna i 21 0 59 om klagan över konkursdomarens beslut motsva- rande tillämpning.

Nuvarande lydelse

borgenärernas beslut om fortsättande av gäldenärens rörelse längre än ett årfr'c'nförsta borgenärssammanträdet eller om uppskov utöver nämnda tid medförsäljning av boets egendom eller med indrivning av dessfördringar kon- kursptredningen oskälig/förlänges, äge han ock över sådant beslut föra kla- gan. Ifråga om klagan, varom i detta styckeförmäles, skall vad ovan ärfö- reskrivet om klagan av borgenär äga motsvarande tillämpning. Bcrgenärsbeslut gånge utan hinder av klagan i verkställighet, där ejförbud däre'not meddelas av konkursdoma- ren, då besvären ingivits till honom. ellerav den rätt, där målet är anhäng- igt.

Föreslagen lydelse

208 &

Mot tjänsteman vid tillsynsmyndig- heten gälla samma jäv som i 4 kap. rättegångsbalken _Rireskrivas i fråga om domare. Sådan tjänsteman skall dock ej anses jävig därför att han på tjänstens vägnar har vidtagit exekutiv åtgärd eller tagit befattning med in- drivning hos gäldenären eller därför att gärning harförövats mot honom i eller för hans tjänst.

209 &"

Konkursdomaren äge, ändå att han är jävig, meddela de beslut eller vid- taga de åtgärder, som omförmä/as i 6 55 tredje stycket, 7 och 10 få", 12 5 andra stycket samt 13, 15, 19 och 20159"; finner konkursdomaren, då konkurs uppstått, anledning till anta- gamle, att gäldenärens bo ickeförslår' till bestridande av konkurskostnader- na, äge han ock, utan hinder av jäv, vidtaga de åtgärder, som för sådant fall föreskrivas i 185 53" under 1) och 2). Är konkursdomaren avjäv hindrad

Mot tillsynsmyndighetens beslut en- ligt denna lag får talan ej föras utom i fall som avses i 27 eller 98 53".

42 Senaste lydelse 1975:244.

43 Senaste lydelse 1970:848.

44 Senaste lydelse 19731243.

Nuvarande lydelse

att utse konkursförvaltare enligt 43 _é', skall han uppdraga åt lämplig person att taga vård om boet intill dessför- valtare varde/' av ojävig domare ut- sedd.

Föreslagen lydelse

210 &”

Över beslut, som konkursdoma- ren meddelat i fall, där sådant enligt denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hovrätten; dock må ej klagas däröver att rättens ombudsman entledigats eller att, förvaltare til/hållits att fullgöra sina åligganden.

Över beslut, som konkursdoma- ren meddelat i fall, där sådant enligt denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hovrätten.

Vill någon klaga däröver att konkurs blivit nedlagd jämlikt 149 ä, varde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelsen om konkursens nedläggande infördes i allmänna tidningarna.

Beslut av konkursdomaren ifrå- gor, sorn omförmäles i 3, 4 eller 6 kap., eller om förordnade eller entledigan- de av tillsynsman enligt 171 b _ti län- der omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas; dock att vad så- lunda stadgats icke skall äga tillämp- ning å beslut, varigenom förelagt vite utdömts.

Beslut av konkursdomaren i de hänseenden som avses i 3, 4 eller 6 kap., eller om förordnande eller ent- ledigande av tillsynsman enligt 171 b få eller om utseende eller entledigan- de avförva/tare enligt 185 att" länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas; dock att vad sålun- da stadgats icke skall äga tillämpning å beslut, varigenom förelagt vite ut- dömts.

210 a_ä

Talan mot konkursdomarens beslut ifråga om utseende eller entledigande av förvaltare, om antalet förvaltare, om delning av förvaltningen mellan flera förvaltare eller om arvode eller

kostnadsersättning til/förvaltare enligt 187 55" första stycket får föras även av tillsynsmyndigheten.

lesi44

Mål, som avses i 16,27, 85, 93, 98, 164 eller 183 &, skall utan för- beredelse företagas till huvudför- handling. Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rät-

Mål, som avses i 16, 85, 93 eller 164 &, skall utan förberedelse före- tagas till huvudförhandling. Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudför- handling, äge rätten, om det erford-

Nuvarande lydelse

ten, om det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, för- ordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrif- ter därom. Vid huvudförhandling i mål som avses i 16 55" eller 85 9" är rätten dom/ör med en lag/aren domare.

Mål, som avses i 109 eller 130 &, må ej företagas till huvudförhandling. med mindre sammanträde,/ör muntlig förberedelse hållits. Lämna samtliga närvarande sitt samtycke därtill eller finnes saken uppenbar, må huvud- förhandlingen hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Hål/es ej huvudförhandlingen i omedelbart samband medförberede/sen, skall en- var som närvar'it och vars adress är känd erhålla särskild underrättelse om tid och ställe,/ör huvudförhandlingen, såframt ej besked därom lämnats un- der förberedelsen.

Föreslagen lydelse

ras för att målet vid denna skall kun- na slutföras, förordna, att förberedel- se skall äga rum, samt meddela er- forderliga föreskrifter därom.

lmål, som avses i 109 eller 130 &, skall huvudförhandlingföregås avför- beredelse, om det behövs. Hål/es sam- manträdeför muntlig, förberedelse och lämna samtliga närvarande sitt sam- tycke därtill eller finnes saken uppenbar, må huvudförhandlingen hållas i omedelbart samband med förberedelsen.

Vid huvudförhandling i mål som av- ses i denna paragraf är rätten domför med en lag/aren domare.

Uteblir i mål, som avses i denna paragraf, part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgöre det ej hinder för målets hand- läggning och avgörande, om ej annat är stadgat.

Beträffande talan mot avgörande i mål, som nu sagts, gälle vad i rät- tegångsbalken är stadgat om talan mot beslut i mål, som väckts vid un- derrätt. Över underrätts eller hovrätts beslut, varigenom sådan av gäldenä- renförd talan, som avses i 183 _é' tredje stycket andra punkten, blivit bifallen. må klagan ej föras.

Beträffande talan mot avgörande i mål, som nu sagts, gälle vad i rät- tegångsbalken är stadgat om talan mot beslut i mål, som väckts vid un- derrätt.

211 a & Talan mot avgörande i mål som av- ses i 85 58 får föras även av tillsyns- myndigheten.

2195845

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock

45 Senaste lydelse |957:97.

' 12 kap. jordabalken omtryckt 197411083.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

åtal för förbrytelse, som omförmäles åtal för förbrytelse, som omförmäles i 213 eller 214 &, må väckas vid den i 213 &, må väckas vid den rätt, där rätt, där konkursen är eller varit an- konkursen är eller varit anhängig. hängig.

Talan, som avses i 2165, skall anhängiggöras vid den rätt, dit målet om gäldenärens försättande i konkurs hänskjutits eller skolat hänskjutas, och må i nämnda mål utan stämning väckas, ändå att den, mot vilken sådan talan föres, är tillstädes genom ombud.

]. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet meddelats före ikraftträdandet.

3. Förekommer i annan lag eller författning bestämmelse om att åtgärd skall ha vidtagits viss tid efter första borgenärssammanträdet i konkurs eller att viss rättsverkan skall inträda viss tid efter detta sammanträde skall, om konkursen handlägges enligt 185 a—l85 g åå, fristen i stället räknas från tidpunkten för konkursbeslutet.

4. Åtgärd som enligt föreskrift i lag eller annan författning ankommer på rättens ombudsman skall i stället vidtagas av förvaltaren.

5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestäm- melsen.

Förslag till Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrives att 12 kap. 31 & jordabalkenl skall ha nedan an- givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 kap. 31 & Försättes hyresgästen i konkurs, Försättes hyresgästen i konkurs, får konkursboet uppsäga avtalet. Be- får konkursboet uppsäga avtalet. Be- träffande bostadslägenhet fordras träffande bostadslägenhet fordras dock att gäldenären samtycker till dock att gäldenären samtycker till uppsägningen eller att rättens om- uppsägningen. budsman godkänner denna.

Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar och har ej hyresvärden säkerhet för avtalets fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas, får

hyresvärden uppsäga avtalet, om han ej erhåller sådan säkerhet inom en vecka efter anfordran.

Inträffar i fråga om annan lägenhet än bostadslägenhet konkursen efter tillträdet och har ej hyresvärden säkerhet för avtalets fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas, får hyresvärden uppsäga avtalet, om ej sådan säkerhet ställes inom en månad efter anfordran eller inom samma tid konkursboet förklarar sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under hyrestiden eller, när hyresrätten får överlåtas, överlåtelse sker i enlighet med avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första-tredje stycket, har hyresvärden rätt till er- sättning för skada.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att 17 kap. 13 & brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 kap. 135

Den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva annans gods, rubbar gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget, skadar eller borttager myndighets anslag eller försegling eller eljest olovligen öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder annat dylikt av myndighet med- delat förbud, dömes för överträdelse av myndighets bud till böter eller fängelse i högst ett år.

Vägrar någon inträde som förrätt- Vägrar någon inträde som förrätt- ningsman äger fordra, dömes för ningsman äger fordra, dömes för hindrande av förrätt- hindrande av förrätt- n i n g till böter. n i n g till böter. Detsamma gäller

om någon vägrar konkursförvaltare in- träde som han äger./ordra enligt kon- kurslagen ( I 921 .'225 ).

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1921:244) om utmätningsed

Härigenom föreskrives att 13% lagen (1921:244) om utmätningsed skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

135

Har gäldenär avlagt utmätningsed, vare han ej pliktig att innan tre år förflutit ånyo avlägga sådan ed, där det ej göres sannolikt, att ny tillgång efter edgången tillfallit honom.

Samma lag vare, då gäldenären av- lagt bouppteckningsed i konkurs, som avskrivits jämlikt 185 eller l86ä konkurslagen eller avslutats genom slututdelning utan att icke för- månsberättigade borgenärer erhållit full betalning. 1 nu sagda fall skall tiden räknas från det konkursen upp- hörde.

Denna lag träder i kraft den

Samma lag vare, då gäldenären av- lagt bouppteckningsed i konkurs som avskrivits jämlikt 185 d eller 186 & konkurslagen(1921.-225) eller avslutats på annat sätt utan att icke förmånsberättigade borgenärer er- hållit full betalning. 1 nu sagda fall skall tiden räknas från det konkursen upphörde.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken kon- kursbeslutet meddelats före nämnda dag.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs

Härigenom föreskrives, dels att 45 skall upphöra att gälla, dels att 3å skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3?

K onkursdomaren äger att utan hin- der av vad som stadgats i 19 &" kon- kurslagen bestämma att kungörelser angående konkursen skola införas i flera än två tidningar i den ort, varest kreditinrättningens styrelse har sitt säte, samt en eller flera tidningar på annan ort, där den har kontor.

Förvaltarna åligger att upprätta förteckning över de borgenärer, vilka enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos kreditinrättningen på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen skall för varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran. Är ränta på ford- ringen utfäst, skall tillika upptagas den dag, från vilken räntan är ogulden, jämte räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingivas till konkursdomaren. Vid huvud- skriften bör fogas avskrifter till det antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifternas över- ensstämmelse med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad, skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagar- na före utgången av den för bevak- ning av fordringar utsatta tiden för envar, som vill taga del av densam- ma, hållas tillgänglig hos konkurs- domaren, hos rättens ombudsman samt vid vart och ett av kreditin- rättningens kontor.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingivas till konkursdomaren. Vid huvud- skriften bör fogas avskrifter till det antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifternas över- ensstämmelse med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad, skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagar- na före utgången av den för bevak- ning av fordringar utsatta tiden för envar, som vill taga del av densam- ma, hållas tillgänglig hos konkurs- domaren, hos förvaltarna samt vid vart och ett av kreditinrättningens kontor.

Fordran, som upptagits på förteckningen, skall anses vara bevakad i kon- kursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för fordringars bevakning utsatta tiden.

Till borgenärer, varom ovan idenna paragraf förmäles, skola kallelsebrev enligt 20 5? konkurslagen icke utsän-

Vad konkursdomaren bestämt en- ligt 103 & konkurslagen(1921 .'225) ska/[ kungöras en gång i Post- och

' Senaste lydelse l970:855.

Nuvarande lydelse

das. Erinran därom skall intagas i kungörelse, som sägs i 19 ; samma lag. Meddelanden enligt 103 59 kan- kurslagen skola ej heller utsändas till sådana borgenärer, utan skall i stället vad konkursdomaren enligt sistnämn- da paragraf bestämt kungöras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 åå konkurs- lagen föreskrives om utsändande av meddelanden samt avskrifter av ac- kordsförslag och yttranden må inne- hållet i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren bestämmes efter samråd med rättens ombudsman och förvaltarna, bringas till ifrågavaran- de borgenärers kännedom. Under- rättelse om vad sålunda bestämts skall genom rättens ombudsmans för- sorg kungöras i de tidningar, som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar, som bestämts för of- fentliggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 åå konkursla- gen föreskrives om utsändande av meddelanden samt avskrifter av ac- kordsförslag och yttranden må inne- hållet i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren bestämmes efter samråd, när 189 59 konkurslagen är tillämplig med tillsynsmyndigheten i konkursen och eljest med förvaltarna, bringas till ifrågavarande borgenä- rers kännedom. Underrättelse om vad sålunda bestämts skall, när av- steg gjorts från föreskrifterna i 189 59 genom tillsynsmyndighetens och i öv- riga fall genom ,förvaltarnas försorg, kungöras i de tidningar, som nyss sagts.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken kon- kursbeslutet meddelats före ikraftträdandet.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1970z741) om statlig lönegaranti vid konkurs

Häriggenom föreskrives att 2, 3, 6, 7 och 8 åå lagen (1970:741) om statlig lönegarzanti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.

N uvaramde lydelse

Föreslagen lydelse 2451

Betalrning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan er- sättning som har förmånsrätt enligt 12 & förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 & samma lag.

Har mågon på grund av fordran som omfattas av garantin ansökt om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden härför Och, om konkursen avskrivits enligt l85å konkurslagen (1921: 225), för kostnad som han ålagts att utge enligt 1885? samma lag.

Har någon på grund av fordran som omfattas av garantin ansökt om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 d ;" konkurslagen (1921: 225), för kostnad som han ålagts att utge enligt 1889." samma lag.

Beträffande fordran med förmånsrätt enligt 12 & förmånsrättslagen gäller garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar tolv gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 & lagen (1962z38l) om allmän försäkring. Betalning utgår därvid för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader framför annan fordran.

3ä2

Betalning enligt garantin utgår en- dast för fordran som bevakats i kon— kursen eller, i fall som avses i 7 &, blir känd för myndighet som där sägs inom ett år från det att beslut om avskrivning av konkursen vunnit laga kraft. Har arbetsgivaren tidigare varit försatt i konkurs, utgår icke be- talnirng för fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i den konkur- sen.

Betalning enligt garantin utgår en- dast för fordran som bevakats i kon- kursen eller, i fall som avses i 8 & första stycket, blir känd för myndig- het som där sägs inom ett år från det att beslut om avskrivning av konkursen vunnit laga kraft. Har ar- betsgivaren tidigare varit försatt i konkurs, utgår icke betalning för fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i den konkursen.

653

Kamkursjörvalraren skall snarast efter konkursbeslutet underrätta myndighet som avses i 5 9” om ford- ran på lön för uppsägningstid i den mån fordringen enligt förvaltarens bedöimande är klar. Underrättelse

Förvaltare i konkurs, som handläg- ges i enlighet med vad som i allmänhet ärföreskrivet ifråga om konkurs, skall snarast efter konkursbeslutet under- rätta myndighet som avses i 5 & om fordran på lön för uppsägningstid i

1Senaste lydelse 197511250. 2Senaste lydelse 197511261. 3Senaste lydelse 197521261.

4Senaste lydelse 1975: 1261 .

Nuvarande lydelse

bör lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin under samma förutsättning. I övrigt skall

Föreslagen lydelse

den mån fordringen enligt förvalta- rens bedömande är klar. Underrät- telse bör lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin under samma förutsättning. I övrigt skall underrättelse lämnas utan dröjs- mål när fordran som omfattas av garantin efter bevakning blivit utdel- ningsgill.

Underrättelse som avses i första stycket behöver icke lämnas i den mån arbetstagaren får lyfta betalning för sin fordran enligt l43ä konkurslagen (19211225), beträffande fordran på lön för uppsägningstid på fordringens för- fallodag och beträffande annan fordran utan dröjsmål sedan fordringen blivit utdelningsgill.

När underrättelse lämnas enligt första stycket första eller andra meningen skall konkursförvaltaren samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordran som avses med underrättelsen. Bevakning sker genom att förvaltaren till- ställer konkursdomaren två kopior av underrättelsen med angivande av att denna avser bevakning. Förvaltaren skall i sådant fall genast underrätta arbetstagaren om bevakningen. underrättelse lämnas utan dröjsmål när fordran som omfattas av garan- tin efter bevakning blivit utdelnings- gill.

W

Handlägges konkurs enligt 1855 Handlägges konkurs enligt konkurslagen (19211225) och finnes anledning antaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gäl- lande, skall konkursdomaren genast sända underrättelse därom till kro- nofogdemyndigheten i gäldenärens hemortskommun. Sedan tid för gäl- denärens edgång har bestämts, skall myndigheten underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om staten icke inne- har fordran hos gäldenären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren mottagit anmälan som avses i 186 & konkurs- lagen (l921:225) utan att underrät- telse som avses i 65 lämnats dess- förinnan.

185a—185g9'9' konkurslagen (1921: 225) och finnes anledning antaga att fordran, som omfattas av garantin, kan göras gällande, skall konkursdo- maren genast sända underrättelse

' därom till kronofogdemyndigheten i

den ort, där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Sedan tid för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten under- rättas därom. Myndigheten har be- hörighet som borgenär, även om sta- ten icke innehar fordran hos gälde- nären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren/rån kon- kursförvaltaren mottagit anmälan som avses i 186 % konkurslagen eller fråga på annat sätt uppkommit om av- skrivning av konkursen enligt nämnda paragraf utan att underrättelse som avses i öé lämnats dessförinnan.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

89'5

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 75 att skyndsamt pröva i vad mån betal- ning enligt garantin skall utgå för fordran i konkursen. Detta gäller även när fordran i konkursen på an- nat sätt blir känd för myndigheten.

Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 7 & eller anmälan enligt 185b55 konkurslagen (1921:225) att skyndsamt pröva i vad mån betalning enligt garantin skall utgå för fordran i konkursen. Detta gäller även när fordran i konkursen på annat sätt blir känd för myndig- heten.

Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighetens prövning enligt första stycket på anfordran lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhållanden eller pensionsförhållanden. Undandrager sig ar- betsgivaren att fullgöra detta, kan han efter omständigheterna hämtas eller häktas.

Beslut om hämtning eller häkt- ning meddelas av konkursdomaren efter framställning från kronofogde- myndigheten. Kostnaden för hämt- ning eller häktning utgår av allmän- na medel. ] övrigt gäller beträffande sådan åtgärd 955 konkurslagen (1921:225) i tillämpliga delar.

Beslut om hämtning eller häkt- ning meddelas av konkursdomaren efter framställning från kronofogde- myndigheten. Kostnaden för hämt- ning eller häktning utgår av allmän- na medel. I övrigt gäller beträffande sådan åtgärd 95 & konkurslagen i till- lämpliga delar.

Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i 5 % avsedda myndigheten angående fordran som vid prövning enligt första stycket fun— nits vara betalningsgrundande. Förekommer anledning därtill får krono- fogdemyndigheten återkalla sitt beslut, om det sker innan utbetalning har ägt rum.

Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken kon- kursbeslutet meddelats före nämnda dag.

5Senaste lydelse 197521261.

1 Senaste lydelse 1975: 1252.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast

egendom

Härigenom föreskrives att 139" lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13%

Hör fastigheten till konkursbo, kan borgenär som i konkursen beva- kat fordran med panträtt eller bättre förmånsrätt i fastigheten begära att fastigheten säljes för hans fordran, om hans rätt till betalning ur fastig- heten är ostridig eller styrkes.

Hör fastigheten till konkursbo, kan borgenär som har fordran med panträtt eller bättre förmånsrätt i fas- tigheten begära att fastigheten säljes för hans fordran, om hans rätt till betalning ur fastigheten är ostridig eller styrkes.

Borgenär som vill ansluta sig enligt första stycket skall anmäla detta hos överexekutor senast två veckor före bevakningssammanträdet.

Bestämmelserna i 125 äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att utlösa den som anslutit sig enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken kon- kursbeslutet meddelats före nämnda dag.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luft-

fartyg m. m.

Härigenom föreskrives att Sä lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Sål

Hör egendomen till konkursbo, kan borgenär, som i konkursen be- vakat fordran varmed är förenad luft- panträtt eller för vilken egendomen svarar på grund av inteckning eller

Föreslagen lydelse

Hör egendomen till konkursbo, kan borgenär, som har fordran var- med är förenad luftpanträtt eller för vilken egendomen svarar på grund av inteckning eller varmed är för-

varmed är förenad retentionsrätt el- ler förmånsrätt enligt 109” förmåns- rättslagen (1970:979), begära att egendomen säljes för hans fordran-, om hans rätt till betalning ur egen- domen är ostridig eller styrkes.

enad retentionsrätt eller förmånsrätt enligt 105 förmånsrättslagen (1970: 979), begära att egendomen säljes för hans fordran, om hans rätt till betal- ning ur egendomen är ostridig eller styrkes.

Bestämmelserna i 4ä äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att utlösa den som anslutit sig enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken kon- kursbeslutet meddelats före nämnda dag.

Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (l972:429)l

Härigenom föreskrives, att 10% rättshjälpslagen (l972z429) skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Skall den rättssökande ställa sä- kerhet för att få till stånd kvarstad, skingringsförbud eller annan hand- räckning enligt rättegångsbalken eller utsökningslagen (1877131 5. 1), får rättshjälpsnämnden, om den be- viljat allmän rättshjälp, utfärda an- svarsförbindelse på statens vägnar.

Föreslagen lydelse ?

Skall den rättssökande ställa sä- kerhet för att få till stånd kvarstad, skingringsförbud eller annan hand- räckning enligt rättegångsbalken, utsökningslagen (l877:3l s. 1) eller konkurslagen (l921.'225), får rätts- hjälpsnämnden, om den beviljat all- män rättshjälp, utfärda ansvarsför- bindelse på statens vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller 42 &" utsökningslagen, om rättshjälpsnämnden beviljat allmän rättshjälp i verkställighetsärendet.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kost- nad för rättshjälpen.

Denna lag träder i kraft den

1 Lagen omtryckt 19761626.

1. Inledning

1.1. Genomförda reformer

På senare tid har betydelsefulla reformer genomförts inom konkursrätten. Efter förslag av lagberedningen har sålunda den materiella konkurslagstift- ningen, som innefattar bl. a. konkursgrunderna och återvinning, omges- taltats. Samtidigt har även förfarandet i samband med prövning av kon- kursansökan reviderats. Nu angivna ändringar, som trädde i kraft den 1 juli 1975, innebär att 1 och 2 kap. konkurslagen (19211225, KL) har fått helt ny lydelse.

I fråga om nyare lagstiftning vid sidan av KL men med nära anknytning till konkursförfarandet kan nämnas lagen (19701741) om statlig lönegaranti vid konkurs (LGL) och ackordslagen (19702847, AckL), vilka båda lagar trädde i kraft den 1 januari 1971, samt förmånsrättslagen (1970:979, FRL), som trädde i kraft den 1 januari 1972. I samband med genomförandet av AckL sågs även 7 kap. KL över såvitt angår ackord i konkurs. LGL och FRL har efter hand ändrats på flera punkter.

1.2. De nordiska grannländerna

Beträffande reformarbetet på konkursrättens område i de övriga nordiska länderna hänvisas till lagberedningens betänkande (SOU 1970:75) Utsök- ningsrätt X 5. 53 ff och kommitténs betänkande (197416) Förenklad konkurs m.m. (KLK 1) s. 45 f och 236 ff. Här kan tilläggas följande.

I Danmark har på grundval av den danska konkurslagskommitténs be- tänkande (197lz606) Konkurs og tvangsakkord i oktober 1976 lagts fram en proposition med förslag till ny konkurslag. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978. En del förslag av den danska kommittén har efter partiella reformer redan genomförts. Sålunda gäller sedan år 1969 änd- rade regler om förmånsrätt. År 1975 fick konkursgrunderna ny utformning. Samtidigt infördes ett nytt institut, kallat betalingsstandsning (betalnings- inställelse), i konkurslagstiftningen. Bestämmelserna härom ger gäldenären och borgenärerna ökade möjligheter att göra upp i godo.

Våren 1974 tillsattes i Finland en kommitté med uppgift att utarbeta rikt- linjer för en reformering av den finska konkurslagen. Kommittén avser att lägga fram ett betänkande senast under hösten 1977.

Under år 1975 infördes i Norge på grundval av den norska konkurs-

lagskommitténs betänkande (NOU 1972120) Gjeldsforhandling og konkurs nya regler om utmätningsfrihet och beneficium, vilka i stor utsträckning skall tillämpas även vid konkurs. En proposition med förslag till ny kon- kurslag på grund av den norska kommitténs betänkande är att vänta under stortingssessionen 1977—78.

1.3. Kommitténs uppdrag

Kommitténs uppdrag framgår av grundläggande direktiv den 4 juni 1971 och tilläggsdirektiv den 3 februari 1977. Enligt 1971 års direktiv, som finns intagna i KLK 1 s. 46 ff, skall kommittén göra en allmän översyn av kon- kursförfarandet från det att beslut om konkurs har meddelats. Översynen bör inriktas på sådana frågor där det finns ett påtagligt reformbehov. Någon fullständig genomgång av konkursrättsliga spörsmål är ej avsedd. Tilläggs- direktiven, vilka återges i det följande, ändrar inte de allmänna riktlinjerna för utredningen enligt de ursprungliga direktiven.

Kommittén lade i sitt första delbetänkande KLK [ fram förslag om en ny, enklare form för handläggning av mindre konkurser. Förslaget innebar en fullständig omarbetning av 9 kap. KL. Samtidigt föreslog kommittén nya regler bl. a. om ansvaret för konkurskostnaderna samt om kvalifikationer för och utseende av förvaltare i ordinära konkurser.

Förslagen i KLK ] togs i huvudsak upp i prop. 1975/76:210 (härefter kallad propositionen). På en omdiskuterad punkt avvek emellertid förslaget till ändring i KL enligt propositionen (prop.-förslaget) från kommitténs för- slag. Kommittén föreslog att i allmänhet advokater eller andra juridiskt utbildade personer skulle utses till förvaltare i de mindre konkurserna. En av kommitténs ledamöter föreslog emellertid i en reservation att krono- fogdemyndigheterna skulle ha hand om förvaltningen i dessa konkurser. Enligt prop.-förslaget skulle kronofogdemyndighet som regel vara förvaltare.

[ propositionen föreslogs också att kronofogdemyndighet kunde fåi upp- drag av konkursdomaren att inom en kortare tid efter konkursbeslutet sär- skilt utreda, om konkursen borde handläggas som ordinär konkurs eller enligt den enklare ordningen. KLK 1 innehöll inte något förslag om sådant utredningsförfarande. [ gengäld var det enligt kommitténs förslag i motsats till prop.-förslaget möjligt att gå över från mindre till ordinär konkurs.

Under riksdagsbehandlingen av propositionen kallades företrädare för kommittén till lagutskottet för att lämna upplysningar om kommitténs arbete med översynen av de ordinära konkurserna. [ sitt betänkande (LU 1976/77:11) med anledning av propositionen redogjorde utskottet för vad som därvid hade upplysts (s. 35) och fortsatte därefter:

Mot bakgrund av vad sålunda upplysts anser utskottet det tveksamt om kronofog- demyndighet som regel bör förordnas till förvaltare i mindre konkurser. Ett genom— förande av förslaget i propositionen och det förslag som konkurslagskommittén kom- mer att framlägga skulle nämligen innebära att kronofogdemyndighet i vissa konkurser skulle vara förvaltare och i andra tillsynsorgan. Enligt utskottets mening måste en sådan ordning anses mindre tillfredsställande. Detta gäller särskilt i sådana fall då kronofogdemyndighet från början förordnats till förvaltare men annan sedermera ut- setts att i myndighetens ställe vara förvaltare. Kronofogdemyndigheten skulle då

kunna få pröva riktigheten och lämpligheten av åtgärder som myndigheten själv vidtagit i sin tidigare egenskap av förvaltare och som fortfarande har aktualitet i konkursen. Även från andra principiella utgångspunkter framstår det enligt utskottets mening som mindre lämpligt att kronofogdemyndighet skall handha konkursförvalt- ningen. Utskottet vill härutöver framhålla att ett genomförande av förslaget i pro- positionen i inte oväsentlig mån måste komma att påverka ett ställningstagande till kommitténs nästa betänkande och därigenom försvåra en helhetslösning av problemen med konkursförvaltningen. Utskottet vill också peka på att resultatet av kommitténs nu pågående arbete kan komma att medföra att de föreslagna förfarandereglerna be- träffande de mindre konkurserna måste ändras inom en snar framtid. Att en lag på detta sätt med täta mellanrum skall underkastas genomgripande förändringar är enligt utskottets mening inte tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Enligt utskottets mening finns det även andra omständigheter som bör beaktas i detta sammanhang. Sålunda framstår det som önskvärt att förfarandereglerna be- träffande mindre och ordinära konkurser blir så enhetliga som möjligt. En annan omständighet är att det i propositionen uttalade behovet av ökade möjligheter till samhällelig insyn i konkursförvaltningen och av ett hänsynstagande till arbetsmark- nads- och regionalpolitiska intressen enligt utskottets uppfattning kan tillgodoses lika väl inom ramen för ett sådant system som kommittén avser att föreslå som genom den i propositionen föreslagna ordningen.

De anförda skälen talade enligt utskottets mening starkt. för att frågorna om förvaltnings- och tillsynsorgan i såväl mindre som ordinära konkurser borde tas upp och lösas i ett sammanhang. Utskottsmajoriteten hemställde att riksdagen skulle avslå propositionen.

Riksdagen beslutade den 14 december 1976 (med 154 röster mot 140) att bifalla utskottets hemställan om avslag på propositionen (rskr 1976/77:63).

Regeringen gav därefter den 3 februari 1977 kommittén de förut berörda tilläggsdirektiven (Dir 1977:09). I dessa anför chefen förjustitiedepartemen- tet, statsrådet Romanus, efter att ha redogjort för Iagstiftningsärendets gång följande:

Med anledning av riksdagens beslut förordarjag att konkurslagskommittén ytterligare prövar frågan om förvaltningen i mindre konkurser med beaktande av vad utskottet har anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande. Prövningen bör samordnas med kommitténs fortsatta arbete på ett förslag till reviderade regler om förvaltning och tillsyn i ordinära konkurser. Till ledning för det vidare arbetet vill jag anföra följande.

Den övergripande behandling av frågorna om förvaltning och tillsyn i konkurs som riksdagen har förutsatt bör i första hand avse kronofogdemyndigheternas roll i konkursförfarandet. Härvid bör beaktas att den framtida organisationen av exeku- tionsväsendet f. n. undersöks av kronofogdemyndighetsutredningen (Kn 1974:03). Utredningen beräknas redovisa resultatet av sina överväganden till sommaren 1977. Konkurslagskommittén bör hålla kontakt med denna utredning.

De bärande principerna i propositionens förslag till en ny och enklare handlägg- ningsform för mindre konkurser har bortsett från förvaltarfrågan i stort sett lämnats utan erinran under riksdagsbehandlingen. Jag delar riksdagens mening att det från skilda utgångspunkter föreligger betänkligheter mot att kronofogdemyndigheterna skall handha konkursförvaltningen. Kommittén bör alltså utgå från att förvaltningen i princip skall ankomma på advokat eller motsvarande. Ett ändrat synsätt i fråga om valet av förvaltningsorgan i de mindre konkurserna ger emellertid anledning att se över också vissa andra sakliga lösningar som propositionen innehåller. Jag vill särskilt peka på följande frågor.

Förutsättningarna för att den enklare handläggningsformen skall få användas har

i propositionen utformats mot bakgrund av att kronofogdemyndighet skall vara för— valtare i flertalet mindre konkurser. Om man väljer att låta förvaltnings- och till- synsfrågorna få en i princip likartad lösning för alla konkurser, kommer spörsmålet om lämpligt tillämpningsområde för det enklare konkursförfarandet i ett nytt läge beträffande sådana konkurser där det med hänsyn till tillgångarnas storlek finns ut- rymme för ett val mellan stor eller liten konkurs. Kommittén bör undersöka om förutsättningarna för att det enklare förfarandet skall få användas bör revideras med tanke härpå.

Det särskilda utredningsförfarande genom kronofogdemyndighet, som enligt pro- positionsförslaget i tveksamma fall skall föregå konkursdomarens val av handlägg- ningsform, bygger på att kronofogdemyndighet i flertalet fall också skall bli förvaltare i konkursen. Om regelmässigt annan än kronofogdemyndighet skall vara förvaltare. försvinner flera av fördelarna med ett sådant utredningsförfarande. Onödigt dub— belarbete kan bli följden och brådskande förvaltningsåtgärder i vissa fall fördröjas. Kommittén bör därför undersöka även andra möjligheter att ge konkursdomaren ett tillfredsställande underlag för valet av handläggningsform i tveksamma fall.

Förslaget i propositionen upptar ingen möjlighet till övergång från liten till stor konkurs. Detta hänger samman med att man genom det nyss berörda utrednings- förfarandet sökt skapa garantier för ett gott beslutsunderlag för valet av handlägg- ningsform. Kommittén bör med hänsyn till det nya läget överväga om möjlighet bör finnas till övergång mellan handläggningsformerna.

Vad gäller konkurskostnademas bestämmande förutsätts i propositionen att i fler- talet mindre konkurser någon form av taxesystem skall kunna tillämpas. Jag vill betona angelägenheten av att konkurskostnaderna såvitt möjligt hålls nere, framför allt när det gäller mindre konkursbon. Kommittén bör utreda i vilken omfattning en taxesättning av bl. a. förvaltararvode är möjlig vid en ny lösning av förvaltarfrågan i mindre konkurser.

Det är angeläget att det nuvarande, bristfälliga systemet med fattigkonkurs snarast avlöses av en *mer effektiv ordning. Den av riksdagen önskade överarbetningen av förslaget om handläggning av mindre konkurser bör därför ske skyndsamt. Ett förslag till gemensam lösning av förvaltnings- och tillsynsfrågorna i såväl stora som små konkurser och därmed sammanhängande frågor bör läggas fram i det av kommittén planerade delbetänkandet.

Under den fortsatta översynen av konkurslagstiftningen bör uppmärksammas att det under senare år har gett sig till känna ett behov av att motverka missbruk av konkursinstitutet från gäldenärers sida genom upprepade konkurser. Saken har tagits upp bl. a. av riksdagens näringsutskott (NU 1975/76:54 s. 48). Förekomsten av upp— repade konkurser har vidare påvisats i t.ex. rapporten Företagskonkurser (statens industriverks utredningar SlND 197512) och i rapporten Etableringar och konkurser i byggnadsindustrin (SIND 197612). Vad som främst kommer i blickfältet är en ut- vidgning av det i l99aå konkurslagen upptagna förbudet för gäldenären att under konkursen driva bokföringspliktig rörelse. En tänkbar lösning är att meddela sådant förbud också för viss tid efter konkursens upphörande (s. k. konkurskarantän). Också andra alternativ är emellertid möjliga. Fördjupade undersökningar i fråga om de upp- repade konkurserna är nödvändiga för att man skall kunna ta ställning till vilka åtgärder som krävs. Kommittén bör närmare överväga hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinstitutet.

1.4. Kommittén

1.4.1 Kommitténs förslag i detta betänkande Den nuvarande ordningen för konkursförvaltning och tillsyn över förvalt- ningen har gällt väsentligen oförändrad sedan KL:s ikraftträdande år 1922. Förfarandet uppfyller i många hänseenden inte de krav som kan ställas i dagens samhälle. En brist är att avvecklingen ofta inte sker så snabbt och rationellt som är önskvärt. Förvaltningsförfarandet bör därför göras mindre formbundet. l gengäld behövs en effektivare tillsyn över förvaltarens verksamhet. Genom regler om samråd och information bör vidare borgenärer och anställda ges insyn i förvaltningen. Arbetsmarknads- och regionalpo- litiska synpunkter bör också beaktas inom konkursförfarandets ram. Slut- ligen krävs ökade möjligheter att ingripa mot tredskande konkursgäldenärer. Kommittén har funnit att reformbehovet i de angivna hänseendena är angeläget och att förslag till lösningar bör läggas fram i ett delbetänkande. En sådan ordning har också förutsatts i kommitténs tilläggsdirektiv. Detta betänkande upptar sålunda i första hand förslag till omarbetning av 3 kap. KL om förvaltning och tillsyn samt av 4 kap. KL om gäldenärens skyl- digheter m.m. ' Som framgått har kommittén genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att på vissa punkter överarbeta prop.-förslaget, här intaget som Bilaga 4. Så har nu skett och resultatet läggs också fram i detta betänkande.

Kommittén har efter samråd med företrädare för justitiedepartementet — i de lagförslag som nu läggs fram byggt in propositionens förslag i sin helhet med de ändringar som har föranletts av den begärda överarbetningen. I den mån kommitténs förslag inte avviker från förslagen i propositionen hänvisas i betänkandet till de ställen i propositionen där motivuttalanden till de olika bestämmelserna står att finna.

Kommittén har i denna etapp gjort en statistisk undersökning av alla ordinära konkurser som avslutats under år 1974. Resultatet redovisas i Bilaga 1 . Ytterligare undersökningar, bl.a. en enkät hos landets konkursdomare, har företagits.

Vid två tillfällen har kommittén sammanträtt med företrädare för bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen SACO/SR. Dessutom har företrädare för Sveriges advokatsamfund vid ett sammanträde inför kommittén redovisat synpunkter och erfarenheter i fråga om tillsyn över konkursförvaltning i ordinära konkurser.

1.4.2. Återstoden av kommitténs uppdrag

Av kommitténs översyn av konkursförfarandet återstår i huvudsak att gå igenom reglerna om bevakning och vad som hör därtill samt om utdelning i ordinära konkurser(5 och 6 kap. KL). Något hinder möter inte att behandla dessa delar för sig i en senare etapp.

En särskild fråga som enligt tilläggsdirektiven skall utredas är, hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan motverka missbruk av konkurs- institutet.

Av reformarbetet återstår också vissa övergripande frågor av närmast tek- nisk natur. Sålunda är det meningen att systemet med en särskild kon- kursdomare skall avskaffas (se KLK 1 s. 97 samt prop. 1975:6 s. 149 och 414). Sedan alla kapitel i KL har reviderats i sak bör vidare en samlad redaktionell översyn av lagen företas. Härvid bör eftersträvas att ge KL en modernare och mera enhetlig språkdräkt. Dessutom krävs ny paragraf- numrering (jfr prop. 1975:6 s. 149 f samt propositionen s. 304 och 315). Även spörsmålet vad som skall regleras i KL och i konkursförordningen (1975:256, KF) måste få sin slutgiltiga lösning (jfr prop. 1975:6 s. 149 och 402 ff samt propositionen s. 148). Det synes lämpligt att nu berörda frågor tas upp senare i särskild ordning.

2. Förvaltning och tillsyn (3 kap. KL)

2.1. Översikt över gällande bestämmelser

Följande framställning omfattar 3 kap. (41—87 ä;") KL, som avser förvalt- ningen och tillsynen i ordinära konkurser. Beträffande mindre konkurser hänvisas till kap. 6 nedan.l

2.1.1. Förvaltnings- och tillsynsorgan

Enligt 41 & KL skall en eller flera förvaltare ha hand om gäldenärens bo. Flera förvaltare kan ha förvaltningen odelad men konkursdomaren kan enligt 52%" också förordna att förvaltningen av boet skall delas mellan dem. I regel tillsätts bara en förvaltare.

142 s" prop.-förslaget anges vilka kvalifikationer en konkursförvaltare skall ha. Förvaltaren skall ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för upp- draget. Den som är anställd vid domstol får inte vara förvaltare.

När konkurs har inträffat skall konkursdomaren enligt 43 s" KL utan dröjs- mål utse s.k. interimsförvaltare med uppgift att ha hand om boet fram till dess slutlig förvaltare utsetts och trätt i funktion.

Vid första borgenärssammanträdet, som normalt hålls tre—fem veckor efter konkursutbrottet, skall konkursdomaren enligt 45 å i prop.-förslaget, sedan han hört närvarande borgenärer, utse slutlig förvaltare. Motsvarande ordning tillämpas när tillsättande av slutlig förvaltare blir aktuellt senare under kon- kursen, 48 och 49 åå i prop.-förslaget.

Konkursdomaren skall enligt 44 & KL snarast möjligt efter konkursbeslutet utse en rättens ombudsman i konkursen. Denne skall enligt lagrummet vara ärlig och förståndig samt ha erforderlig insikt i gällande lag. Han skall också ha nödig erfarenhet och sakkunskap för sina uppgifter. Rättens om- budsman utövar den närmaste tillsynen över förvaltningen och medverkar i viss utsträckning i denna. En annan uppgift för honom är att som ord- förande vid förlikningssammanträde söka åstadkomma förlikning, om be- vakade fordringar blivit föremål för tvist.

Enligt 4635" skall granskningsmän tillsättas, om borgenär begär det. De väljs vid första borgenärssammanträdet av borgenärerna och har till uppgift att i viss utsträckning övervaka förvaltningen på deras vägnar. Gransknings-

' Ang. utländsk lagstift- ning se KLK [ s. 236 ff. Det aktuella läget inom reformarbetet på kon- kursrättens område i Danmark, Finland och Norge har redovisats i avsnitt 1.2 ovan.

1 Uppges misstanke om brott föreligga, skall kon- kursdomaren underrätta åklagaren. Se 21855 KL, jfr propositionen s. 227.

män kan väljas även senare under konkursen i samband med att ny förvaltare utses.

Den yttersta tillsynen över förvaltningen i dess helhet utövas av kon- kursdomaren.

2.1.2. Förvaltningens bedrivande

Förvaltningen av konkursboet ankommer i första hand på konkursförval- taren, som också företräder boet utåt. Förvaltarens uppgift beskrivs allmänt i 539," KL så, att han "skall besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemensamma rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder, som främja en förmånlig och snabb utredning av boet".

I konkursens inledningsskede handhas förvaltningen av interimsförval- taren. Han har enligt 54% att så snart som möjligt ta hand om gäldenärens egendom jämte böcker och andra handlingar som rör boet. Samtidigt skall han vidta olika åtgärder för att bereda sig själv och borgenärerna överblick över boets ställning. Bl. a. skall han förrätta bouppteckning. Därvid skall gäldenären vara närvarande och uppge boet under ed. Vid förrättningen får förvaltaren anlita sakkunnigt biträde, om det behövs. Bouppteckningen skall ges in till konkursdomaren inom en vecka från konkursbeslutet. Möter hinder häremot, skall förvaltaren i stället ge in en borgenärsförteckning och därefter så snart som möjligt komma in med bouppteckningen. Om av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut getts in och förvaltaren finner den tillförlitlig, krävs inte någon ny bouppteckning.

Enligt 55%" i prop.-förslaget skall förvaltaren under inseende av rättens ombudsman snarast möjligt upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till obeståndet, om de kunnat utrönas. Berättelsen skall innehålla en översikt över tillgångar och skulder av olika slag. Särskilt skall anmärkas, om egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning och om det finns skälig anledning att anta att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott.l Föreligger misstanke om brott, skall grunden härför anges. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall förval- taren ange vilket bokföringssystem gäldenären har tillämpat och hur bok- föringsskyldigheten har fullgjorts samt till berättelsen foga den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Avskrift av berättelsen med eventuellt bifogad balansräkning skall utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och även hållas tillgänglig för borgenärerna.

Har gäldenären idkat rörelse, kan denna enligt 60% KL drivas vidare för konkursboets räkning, om det är nödvändigt för en ändamålsenlig ut- redning av boet och fortsatt drift får ske enligt lag. Om förvaltaren efter gäldenärens hörande finner att rörelsen bör fortsättas, skall han inhämta rättens ombudsmans medgivande. Vägrar rättens ombudsman att lämna samtycke eller yrkar borgenär eller gäldenären att rörelse som fortsätter med rättens ombudsmans samtycke skall läggas ned, skall frågan hänskjutas till borgenärerna för att avgöras av dem vid sammanträde. Borgenärernas samtycke skall under alla förhållanden inhämtas, om rörelsen skall fortsättas längre än ett år från första borgenärssammanträdet. Det fordras härvid att

en kvalificerad majoritet bland borgenärerna röstar för att rörelsen skall fortsätta.

[ 58 ;" enligt prop.-förslaget föreskrivs att förvaltaren skall sätta in influtna pengar mot ränta på konkursboets räkning i bank, i den mån de inte behövs till löpande utgifter. Insättningen skall göras inom en vecka från det de flutit in. Till betalning av löpande utgifter får inte hållas inne mer än vad rättens ombudsman medger. Försummar förvaltaren att sätta in influtna medel, skall han till boet betala ränta bestämd enligt 6 ;" räntelagen ( 1975:635) på det som obehörigen hållits inne. Även efter konkursens slut skall för- valtaren ha boets medel insatta på bank till dess utdelningsberättigad bor- genär påkallar lyftning.

Av förvaltarens allmänna behörighet att företräda boet följer att det är han som säljer boets tillgångar och driver in dess fordringar. Han har dock inte fria händer att bestämma när och hur realisationen skall ske utan är — som framgår närmare i det följande bunden av ett flertal detaljerade bestämmelser i KL. I olika hänseenden måste han inhämta samtycke av rättens ombudsman eller borgenärskollektivet. Även gäldenären är tillför- säkrad visst inflytande. I vissa fall skall försäljning av konkursboets egendom ske genom annan än förvaltaren. Om ett utmätningsförfarande inleds eller fortgår under konkurs (se 23;; andra st. och 24 å), sker försäljning genom exekutiv myndighets försorg. Exekutiv försäljning av fast egendom, skepp och luftfartyg m. in. kan även ske utan samband med utmätning på begäran av konkursförvaltaren. En panthavare har rätt att under vissa förutsättningar själv sälja lös egendom som han har som pant eller "eljest under panträtt i handom".

Som huvudregel gäller enligt 61 å" första stycket att boets egendom inte får säljas före första borgenärssammanträdet. Undantag föreskrivs dock. För- säljning före nämnda sammanträde kan sålunda äga rum i samband med utmätning eller fortsatt drift av gäldenärens rörelse. Handpanthavare som själv får sälja panten kan också tänkas göra bruk av denna sin rätt före första borgenärssammanträdet. Vidare får enligt 61 å andra stycket försälj- ning av lös egendom ske före sammanträdet, när det är nödvändigt för att undvika hastig värdeminskning och liknande. Lös egendom kan också säljas, om medel behövs till betalning av utgifter för boet. 1 fall som avses i 61 å andra stycket krävs tillstånd till försäljningen av rättens ombudsman. Denne, som skall höra gäldenären när det lämpligen kan ske, får bestämma om försäljningen skall ske på auktion eller under hand.

Efter första borgenärssammanträdet skall enligt 62 & boets egendom som regel säljas så snart som möjligt. Enligt 69% skall förvaltaren underrätta rättens ombudsman innan han vidtar åtgärd för försäljning. Även från regeln i 62% gäller vissa undantag.

Enligt 64;; kan sålunda förvaltaren och rättens ombudsman gemensamt besluta om uppskov med försäljning under viss tid, dock högst sex månader från första borgenärssammanträdet. Kan förvaltaren och rättens ombudsman inte enas i frågan eller är borgenär eller gäldenären missnöjd med deras beslut eller önskas längre uppskov än sex månader, skall avgörandet hän- skjutas till borgenärssammanträde. För uppskov längre än ett år fordras beslut av en kvalificerad majoritet bland borgenärerna. Rättens ombudsman kan förordna att försäljning skall anstå i avvaktan på att uppskovsfrågan

2Se även 14955" andra st. betr. det fallet att gälde- nären ansökt om ned- läggning av konkursen.

3 Tomträtt behandlas i detta sammanhang som fast egendom, se 13 kap. 26 ;" jordabalken.

4 Jfr 2 & första st. lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egen- dom.

avgörs. Om borgenärerna har beslutat om uppskov men nya omständigheter påkallar försäljning före anståndstidens utgång, skall enligt 65 & frågan åter underställas borgenärerna.

[ 63 och 66 %s" ges regler om uppskov med försäljning av egendom i sådana fall då gäldenären överklagat konkursbeslutet till hovrätten resp. kommit in med ackordsförslag.2

Uppskovsreglerna i 63. 64 och 66 få utgör enligt 67 R" första stycket inte hinder mot sådan försäljning som enligt 61 & får ske före första borgenärs- sammanträdet. En särskild anståndsregel i 67 s." andra stycket avser det fallet att borgenär, som har förmånsrätt i viss egendom, yrkar att förvaltaren skall sälja egendomen i fråga och borgenärens rätt till betalning ur denna efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom la- gakraftvunnen dom.

1 70—76 åå ges regler om hur försäljning av boets egendom skall ske. De är olika beträffande fast och lös egendom.3

Den huvudsakliga regleringen i fråga om fast egendom finns i 70 &. För- valtaren får hos vederbörande myndighet begära försäljning av sådan egen- dom i den ordning som gäller för utmätt fast egendom/* Sådan försäljning sker normalt på exekutiv auktion men kan också ske under hand. Om förvaltaren anser det vara fördelaktigare för konkursboet att egendomen säljs genom hans egen försorg, kan detta ske. Samtycke krävs då av rättens ombudsman eller, om han motsätter sig, av borgenärerna. Försäljning i förvaltarens regi kan ske under hand eller på auktion. Om det lämpligen kan ske skall förvaltaren inhämta gäldenärens mening beträffande försälj- ningen.

Har exekutiv auktion på fast egendom hållits utan att försäljning kommit till stånd, får förvaltaren underlåta att vidta ytterligare åtgärder för egen- domens försäljning. Om det utan att exekutiv auktion hållits hnns anledning att anta att sådan auktion inte kommer att leda till försäljning, kan förvaltaren underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande. Härför krävs dock samtycke både av rättens ombudsman och av de borgenärer som i konkursen bevakat fordringar med särskild förmånsrätt i egendomen.

Enligt 70% sista stycket skall förvaltaren senast vid bevakningssamman- träde för auktion på fast egendom anmäla arvode, annan kostnad och i konkursen bevakade fordringar som bör beaktas vid egendomens försäljning.

1 71; meddelas bestämmelser om försäljning av lös egendom. Sådan egendom skall förvaltaren sälja på auktion eller under hand. För den senare försäljningsformen krävs samtycke av rättens ombudsman eller, om han vägrar, av borgenärerna. Rättens ombudsman skall höra gäldenären, när det lämpligen kan ske. Beträffande lös egendom som belastas av särskild förmånsrätt gäller dessutom att den inte får säljas under hand utan samtycke av den förmånsberättigade borgenären, om hans rätt är beroende av för- säljningen. För försäljning av lös egendom i samband med att gäldenärens— rörelse drivs vidare krävs inga samtycken. Beträffande försäljning av aktier m.m. gäller särskilda regler.

I fråga om försäljning av registrerat skepp, luftfartyg eller intecknade re- servdelar till luftfartyg skall, om egendomen finns inom riket, reglerna om försäljning av fast egendom i huvudsak ha motsvarande tillämpning. Skall fartyg, som inte är registrerat, gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas,

får förvaltaren begära exekutiv försäljning om egendomen finns inom lan- det.5

Bestämmelserna i 70% sista stycket har motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom skall säljas under konkursen i exekutiv ordning. I sådant fall skall förvaltaren dessutom vid behov föra talan för borgenärer med förmånsrätt enligt 10% FRL.6

Om rättens ombudsman eller borgenärerna samtycker till underhands- försäljning av fast eller lös egendom, skall enligt 72 % när inte visst anbud föreligger och antas — även meddelas föreskrifter till förekommande av för- säljning till underpris.

"Som berörts tidigare kan handpanthavare själv sälja panten. Detta skall enligt 73 % ske på auktion. Panthavaren måste dock först hembjuda panten åt konkursboet. Vill panthavaren inte föranstalta om försäljningen, får för- valtaren ombesörja denna.

I 74—76 %% finns föreskrifter om kungörelser och underrättelser, när för- valtaren skall sälja konkursboets egendom på auktion.

1 77% ges särskilda regler om indrivning av utestående fordringar. Dessa skall drivas in av förvaltaren så snart som möjligt. Uppskov kan dock beslutas under samma förutsättningar som enligt 64 % gäller beträffande försäljning. I vissa fall får fordran avyttras som annan lös egendom.

Förvaltarens rätt att träffa förlikning angående osäker eller tvistig tillgång regleras i 78 %. Om förvaltaren finner det fördelaktigt för boet att förlik— ningsanbud antas, skall han inhämta samtycke därtill av borgenärerna i fråga om fast egendom och i övrigt av rättens ombudsman. Godkänner inte denne anbudet, får förvaltaren hänskjuta frågan till borgenärernas pröv— ning. När det lämpligen kan ske, skall förvaltaren inhämta gäldenärens me- ning innan förlikning ingås. Motsätter sig gäldenären förlikningen och ställer han säkerhet för vad som bjuds genom den, har han rätt att själv utföra tvisten.

Förvaltaren är behörig ställföreträdare för boet som part i rättegång. Enligt 79% får han dock inte väcka eller föra talan i rättegång för konkursboets räkning utan samtycke av rättens ombudsman. Detsamma gäller beträffande lagsökning, betalningsföreläggande och skiljeförfarande. Underlåter förval- taren att inhämta erforderligt samtycke, har detta ingen verkan i målet. Förvaltaren ansvarar emellertid för skada som kan uppkomma för boet genom rättegången.

2.1.3. Tillsynen över förvaltningen

Är konkursen inte avslutad vid utgången av näst efter första borgenärs— sammanträdet infallande juni eller december, skall förvaltaren enligt 56% KL inom fjorton dagar därefter till rättens ombudsman avlämna berättelse, vari alla åtgärder som vidtagits för att få förvaltningen bringad till slut nog- grant anges. Senare under konkursens gång skall sådan berättelse avges varje halvår. Om det gått mer än ett år från konkursbeslutet, skall berättelsen också innehålla fullständig upplysning om orsakerna till att konkursen inte avslutats. Berättelsen skall granskas av rättens ombudsman. som därefter skall ge in den till konkursdomaren med eventuella anmärkningar.

5 Med fartyg likställs en— ligt 195 a% fartyg under byggnad.

6 Se även lagen (1971: 500) om exekutiv försälj— ning av luftfartyg m.m. och lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m.

Enligt 57% är förvaltaren skyldig att föra bok, vari boets inkomster och utgifter dag efter dag antecknas. Härav följer enligt paragrafen dock inte någon inskränkning i den bokföringsskyldighet, som kan vara särskilt fö- reskriven.

Så länge konkursen pågår skall förvaltaren enligt 58 % tredje stycket inom en vecka efter utgången av varje kvartal till rättens ombudsman lämna räkning över boets inkomster och utgifter under det gångna kvartalet. Vid sådan kvanalsräkning skall i förekommande fall fogas kontoutdrag från bank. Kvartalsräkningarna skall granskas av rättens ombudsman och hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Som nämnts förut är det rättens ombudsman som utövar den närmaste tillsynen över förvaltningen. Hans åligganden i detta hänseende anges all- mänt i 59 %, enligt vilken han skall göra sig noga underrättad om boets tillstånd och hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.

Till grund för tillsynen ligger inte bara halvårsberättelser och kvartals- räkningar. Rättens ombudsman har dessutom befogenhet att, när han finner det lämpligt, inventera boets kassa och övriga tillgångar samt fordra re- dovisning av förvaltaren.

Rättens ombudsman skall också ha tillgång till böcker och andra hand- lingar rörande boet samt äger av förvaltaren erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning. Samma befogenheter tillkommer granskningsman.

Borgenär och gäldenären får ta del av redovisningshandlingar som för- valtaren gett in till rättens ombudsman. De har också rätt att av ombuds- mannen och förvaltaren erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning.

Konkursdomaren fullgör sin tillsynsuppgift i första hand genom gransk- ning av de berättelser som förvaltaren skall upprätta. Härutöver kan kon- kursdomaren begära upplysningar om boet av rättens ombudsman och för- valtaren. Om konkursdomaren efter anmälan av rättens ombudsman, granskningsman, borgenär eller gäldenären eller på annat sätt får kännedom om brister i förvaltningen. kan han enligt 80 % efter omständigheterna till- hålla förvaltaren att fullgöra sina åligganden eller entlediga honom.

2.1.4. Övriga bestämmelser

I 81 % KL ges bestämmelser om hur konkurskostnader, däribland arvoden till rättens ombudsman och förvaltare, skall fördelas på olika slags egendom i konkursboet.

Enligt 82% bestäms arvode till rättens ombudsman och förvaltaren av rätten. Finns flera förvaltare, skall arvode bestämmas för var och en. Arvode får inte sättas högre än som med hänsyn till det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Arvode får inte beräknas efter tid.

Arvode skall enligt 83% bestämmas till visst belopp i ett för allt, om inte reglerna i 81 % föranleder att särskilt arvode skall bestämmas för viss egendom. Sådant särskilt arvode kan fastställas innan arvodesfrågan i övrigt avgörs.

Arvode bestäms efter framställning från den arvodesberättigade hos kon- kursdomaren, 84 %. När det lämpligen kan ske bör arvode bestämmas sam-

tidigt för alla som är berättigade. Arvodesframställningen skall ange det belopp som yrkas, i förekommande fall med uppgift om vad som begärs i särskilt arvode för viss egendom. Vid framställningen skall fogas redo- görelse för det arbete som uppdraget har medfört och specifikation av hur det yrkade beloppet fördelar sig på olika förvaltningsåtgärder. Har förvaltare anlitat annan för viss förvaltningsåtgärd och ersättning därför tillgodoförts denne eller har den arvodesberättigade tillgodogjort sig ersättning för utgifter, skall detta uppges i redogörelsen.

När framställning om arvode kommit in, skall konkursdomaren enligt 85 % sätta ut tid för rättens handläggning av ärendet. Han skall genom kungö- relse utfärda kallelse på rättsägama att utföra sin talan.l Särskilda kallelser förekommer också. Om arvodesfrågan ej inverkar på borgenärernas rätt, behöver kungörelse inte utfärdas.

1 86% föreskrivs att rättens ombudsman inte får uppbära arvode förrän slutredovisning har avgetts i konkursen, om han inte avgår dessförinnan. Förvaltaren får inte ta ut arvode innan han har avgett slutredovisning för sin förvaltning.

Genom bestämmelser i 86 a% har öppnats möjlighet för rättens ombuds- man och förvaltare att i undantagsfall erhålla förskott på arvode. Sådant förskott beslutas av konkursdomaren.

Om fiera förvaltare ansvarar för skada, är de enligt 87% solidariskt er- sättningsskyldiga. Motsvarande gäller när rättens ombudsman och förval- taren är ansvariga för skada.

2.2. Kommitténs direktiv

[ 1971 års grundläggande direktiv såvitt de avser förvaltning och tillsyn påpekas att samhällsutvecklingen sedan KLzs tillkomst år 1921 i betydande grad har ändrat förutsättningarna för konkursförfarandet. Förändringar inom näringslivet har bl. a. medfört att konkursförvaltningen i vissa fall kan vara avsevärt mera komplicerad än tidigare. Det ärinte ovanligt att förvaltningen pågår under flera år och föranleder betydande kostnader. Rådande system för betalning av skatter och avgifter till det allmänna innebär vidare att staten vanligen är borgenär i konkurs, ofta med betydande fordringar. Ett rationellt konkursförfarande är sålunda av stort intresse också från det all- männas synpunkt. Enligt direktiven bör utredas, om ett enklare och mera flexibelt konkursförfarande kan ge möjlighet till en snabbare och mindre kostnadskrävande avveckling utan att rimliga garantier för säkerhet och objektivitet åsidosätts.

Vidare sägs i direktiven att den bästa garantin för en effektiv och objektiv förvaltning är att förvaltaruppdragen anförtros åt kvalificerade personer med tillräckliga resurser för verksamheten. I anslutning härtill anges vilka krav som bör kunna ställas på en konkursförvaltare. Även frågan om utseende av förvaltare berörs.

Därefter framhålls att konkursförvaltaren bör kunna ges en mera själv- ständig ställning, om man får tillräckliga garantier för att uppdragen som förvaltare endast anförtros åt väl kvalificerade personer. Behovet av särskilda bestämmelser om godkännande av vissa förvaltningsåtgärder torde då min-

1 Av 203 % följer att kungörelse i vissa fall kan bytas ut mot annat kallelsesätt.

'Se Bilaga ] tab. 2 och 8—10a. Jfr även KLKI s. 63.

2 Jfr betr. nuvarande för- hållanden avsnitt 2.4.3 vid not 6.

3 Se propositionen s. 181 ffoch 192 f.

ska. Härigenom skulle en snabb och därmed billigare avveckling kunna i hög grad befordras. 1 mera komplicerade konkurser kan flera förvaltare utses. Givetvis måste förvaltningen vara underkastad viss kontroll men denna skulle kunna i huvudsak inriktas på en fortlöpande revision av för- valtningen på grundval av en regelbunden granskning av verksamheten. En sådan revision skall ge möjlighet till en materiell kontroll av förvaltarens verksamhet. Det bör enligt direktiven också finnas möjlighet att för den formella granskningen utnyttja automatisk databehandling. Mot den här antydda bakgrunden finns det, fortsätter direktiven, skäl att förutsättningslöst pröva, om kontrollen över förvaltningen bör ligga hos domstol med eller utan biträde av rättens ombudsman eller om den lämp— ligen bör anförtros åt annat organ. Bl. a. kan kronofogdemyndigheterna kom- ma i fråga. Ett annat alternativ som bör övervägas är om kontrollfunk- tionerna kan förläggas centralt till domstolsverket. Ett skäl som talar för den lösningen är att denna myndighet har tillgång till revisionsteknisk ex- pertis.

2.3. Allmän motivering beträffande förvaltningen

2.3.1. Förvaltningen i stort

Enligt kommitténs statistiska undersökning uppgick den genomsnittliga av- vecklingstiden i de ordinära konkurser som avslutades år 1974 genom slut- utdelning enligt 146 % KL till drygt 21 månader. De genomsnittliga arvodena till förvaltaren och rättens ombudsman i dessa konkurser var 16 251 resp. 4 346 kr. Dessa belopp motsvarar 6,6 resp. 1,8 % av de medel som delats ut till borgenärerna i genomsnittskonkursen eller 244 547 kr.' För åtskilliga konkurser redovisades mycket höga siffror i fråga om såväl avvecklingstid som arvoden. Det är angeläget att möjligheterna till förenkling och ef- fektivering av konkursförfarandet tillvaratas. Genom åtgärder i sådan rikt- ning bör nuvarande avvecklingstider kunna förkortas och kostnaderna hållas nere. Samtidigt torde bättre utbyte av konkurserna kunna uppnås till fördel både för borgenärerna och för gäldenären själv. Från samhällelig synpunkt är det ett intresse att konkurserna inte blir onödigt långdragna och kost- samma.

Kommitténs direktiv utgår från att förvaltaren i ordinära konkurser skall kunna få en mera självständig ställning, om bara väl kvalificerade personer anlitas för förvaltarsysslan. Behovet av föreskrifter om att förvaltarens åt- gärder i viss utsträckning skall godkännas i förväg har då ansetts minska. I överensstämmelse med prop.-förslaget (42 och 45 %%) har i KLförslaget (44 och 46 %%) upptagits nya bestämmelser om förvaltarens kvalifikationer och om utseende av förvaltare. Till följd av de nya kvalifikationskraven skall som konkursförvaltare regelmässigt utnyttjas specialister, företrädesvis advokater.2 Vidare gäller att förvaltaren skall utses av konkursdomaren och inte, som enligt KL, av borgenärerna.

Med hänsyn till de nya reglerna jämte anslutande motivuttalanden i pr0- positionen har förutsättningarna för att frigöra förvaltaren från förhands- godkännanden ökat.3 Även bortsett härifrån kan det nuvarande förvalt- ningssystemet i ordinära konkurser enligt kommitténs mening göras smi-

digare och effektivare utan att rättssäkerheten blir lidande.4 Det är då viktigt att tillsynen över förvaltarens verksamhet ordnas på ett ändamålsenligt sätt. I anslutning härtill kan inskjutas att staten i princip inte har något ska- deståndsansvar för förvaltarens åtgärder.5 Förvaltningen måste dessutom vara så utformad att rimliga krav på samråd och information under för- valtningen tillgodoses. När arbetsmarknads- eller regionalpolitiska intressen berörs bör det allmänna beredas möjlighet att medverka under förvalt- ningen.

Det i oktober 1976 framlagda danska regeringsförslaget syftar till att ås- tadkomma en mera verksam och handlingskraftig förvaltning. Förvaltaren skall i princip handla självständigt men stå under vederbörlig kontrollf" Enligt det norska kommittéförslaget gäller bl. a. att förvaltaren själv får bedöma, om en fråga är av sådan vikt att det 5. k. borgenärsutskottet bör delta i avgörandet. Vidare förstärks kontrollen t. ex. genom att revisor skall granska boets räkenskaper.7

2.3.2. Samråd och information

Förvaltaren skall enligt KL i en rad hänseenden inhämta samtycke av eller fatta beslut gemensamt med det särskilda tillsynsorganet i konkursen, dvs. rättens ombudsman. Detta är fallet i fråga om fortsättande eller återupp— tagande av gäldenärens rörelse, försäljning av boets egendom, indrivning av utestående fordringar, förlikning angående osäker eller tvistig tillgång samt beträffande talan i rättegång. Bestämmelserna härom upptas i 60, 61, 64 (jfr 65), 66, 67, 70—72 och 76—79 %%.I

Enligt vad kommittén föreslår i det följande skall ett särskilt organ för tillsyn över förvaltningen finnas även i fortsättningen. Mot bakgrund av vad som sagts i det föregående avsnittet anser kommittén att förvaltaren bör få ta ställning till och besluta i nyss angivna frågor utan att i förväg behöva utverka samtycke av tillsynsorganet. Däremot bör förvaltaren vara skyldig att inhämta detta organs mening i viktigare förvaltningsfrågor. För- valtaren ställs inte sällan inför svåra avgöranden och det kan då vara en fördel för honom att i samrådets form få del av tillsynsorganets erfarenheter och synpunkter. Beträffande den närmare utformningen av tillsynen hän- visas till avsnitt 2.4. Som framgår där föreslår kommittén att tillsynen skall utövas av en tillsynsmyndighet.

För en del åtgärder förutsätts enligt KL att borgenärerna samfällt lämnar sitt samtycke eller beslutar i saken. Detta gäller i vissa lägen beträffande fortsättande eller återupptagande av rörelse, försäljning av egendom, in- drivning av utestående fordringar och förlikning angående osäker eller tvistig tillgång. Här avsedda föreskrifter finns i 60, 64, 65, 70—72, 77 och 78 %% (jfr även 67 % första st.). Kraven på samtycke eller beslut av bor- genärskollektivet gör förfarandet tungrott och motverkar många gånger en

5 Konkursförvaltares verksamhet är enligt förarbetena till skadeståndslagen (1972z207) inte att hänföra till myndighetsutövning. Se prop. 197225 5. 506 foch 510 f,jfr Bengts— son s. 122 och Nordenson-Bengtsson—Strömbäck s. 133. Att konkursförvaltare fram— deles skall tillsättas av konkursdomaren har inte ansetts ändra rättsläget. Se pr0- positionen s. 192. jfr KLK l s. 179. Som framgår i avsnitt 2.3.4 medför kommitténs förslag dock att staten i viss omfattning kan bli skadeståndsskyldig för fel eller för- summelse av förvaltaren.

4Jfr propositionen s. 141.

5 Förslaget bygger på den danska konkurslagskom- mittens betänkande. Se om detta närmare KLK [ s. 237 f.

7Se närmare KLK 1 s. 241 f.

' Dessutom gäller att för- valtarberättelsen enligt 55 % skall upprättas un- der inseende av rättens ombudsman. 1 69% före- skrivs skyldighet för för- valtaren att underrätta rättens ombudsman om åtgärd för försäljning.

2.lfr betr. löne- eller pen- sionsborgenärer 10 % LGL och 16% kungörel- sen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs.

3Se KLK l s. 123.

ändamålsenlig avveckling av boet. Inte sällan visar borgenärerna ringa in- tresse för förvaltningens närmare bedrivande. Detta kan delvis ha sin för- klaring i de otympliga former under vilka borgenärerna kopplas in enligt nuvarande ordning. Föreskrifterna om krav på borgenärernas medverkan lär i verkligheten sällan aktualiseras. Kommittén anser i linje med direktiven att reglerna kan undvaras.

I praktiken är det vanligt att förvaltaren i viktigare angelägenheter sam- råder under hand med särskilt berörda borgenärer. Enligt kommitténs me- ning är det lämpligt att i KL föra in en uttrycklig bestämmelse av innebörd att förvaltaren i viktigare frågor skall höra sådana borgenärer som särskilt berörs av den aktuella frågan. En liknande regel har efter förslag av kom- mittén tagits upp i prop.-förslaget beträffande mindre konkurser, se 185 b % första stycket tredje punkten. Bland särskilt berörda borgenärer ingår i första hand de som kan komma i fråga för utdelning av någon betydenhet. Till denna kategori hör huvudsakligen borgenärer med förmånsrätt, t. ex. in- nehavare av företagsinteckning, skatteborgenär och löne- eller pensions- borgenär.2 Det bör erinras om att borgensman eller annan innehavare av villkorlig fordran också är att anse som borgenär och därför kan behöva höras av förvaltaren.3 Genom den nu föreslagna regleringen får borgenär insyn i och inflytande på de frågor som är väsentliga för honom. Förvaltaren måste ofta vidta viktigare förvaltningsåtgärder före bevak- ningstidens utgång, t. ex. sådana som gäller konkursbos rörelse. Man kan räkna med att han normalt känner till de mera betydande borgenärerna i konkursen även om de ännu inte hunnit bevaka sina fordringar. Beträffande vissa fordringar, exempelvis de som är förenade med panträtt, föreligger f.. ö. inte någon bevakningsskyldighet utan det förutsätts att borgenärerna ändå skall få sin rätt beaktad i konkursen. Denna grupp av fordringar kan framdeles komma att utökas bl. a. med skatter och allmänna avgifter. Med hänsyn till det nu sagda torde det i fråga om kravet på hörande av berörda borgenärer inte behövas särskilda regler om vad som skall gälla före resp. efter bevakningstidens utgång.

KL innehåller enstaka bestämmelser om att speciella grupper av borgenärer skall ge sitt medgivande till vissa åtgärder. Enligt 71 % andra stycket gäller sålunda att lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, inte utan hans medgivande får säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen (jfr undantag i paragrafens tredje st.). I 76% föreskrivs att inskränkning i fråga om kungörande av auktion på vanlig lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild för- månsrätt, inte får äga rum utan borgenärens medgivande. Enligt 75 % gäller också att förvaltaren bör underrätta borgenär om auktion på lös egendom vari denne har särskild förmånsrätt. Det saknas anledning att upphäva kravet på medgivande i nu berörda fall. Borgenärens bestämmanderätt kan här ses som ett moment i panträtten eller den särskilda förmånsrätt som eljest är aktuell.

Med åberopande av det ovan anförda föreslår kommittén att i en ny 51 a% som ett första stycke upptas bestämmelser om att förvaltaren i vik- tigare frågor skall höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer.

Vilka frågor som kan anses vara "viktigare" får förvaltaren bedöma med hänsyn till omständigheterna i den föreliggande konkursen. Som exempel

kan nämnas fråga om den vidare driften av gäldenärens rörelse, om för- säljning av värdefull egendom eller om väckande av återvinningstalan eller annan talan.

Förvaltaren bör som ett led i samrådsförfarandet även informera bor- genärerna om förhållanden som kan vara av särskilt intresse för dem. Bor- genärerna är givetvis oförhindrade att själva ta initiativ till samråd med förvaltaren eller att begära information från denne (jfr 60% andra st. i för- slaget).

Särskilda föreskrifter om formerna för samrådet mellan förvaltaren, å ena, samt tillsynsmyndigheten och de berörda borgenärerna, å andra sidan, torde inte behövas. I enklare angelägenheter kan det räcka med telefonkontakter. Skriftväxling och personliga sammanträffanden kan naturligtvis också fö- rekomma. Beträffande mer invecklade eller kontroversiella förhållanden kan det ibland vara lämpligt att förvaltaren låter borgenärerna eller deras fö- reträdare komma till tals vid informellt sammanträde. Ett lämpligt tillfälle till diskussioner mellan förvaltaren och borgenärer ges i anslutning till första borgenärssammanträdet. Förvaltaren får vid behov se till att han genom anteckningar, brevkopior, protokoll eller dylikt kan belägga vilka kontakter som har tagits och vad som därvid i huvudsak har avhandlats.

Föreskriften att tillsynsmyndigheten och borgenärerna skall höras beträf- fande vissa förvaltningsfrågor innebär ej att förvaltaren kan undandra sig ansvaret för avgörandet av dessa. Beslutanderätten ligger sålunda hos för- valtaren. Samrådet ger honom emellertid ett bredare och säkrare underlag för bedömningen och kan dessutom vara till fördel för honom när det gäller att bemöta kritik. Finner förvaltaren sig inte böra handla enligt tillsyns— myndighetens eller berörda borgenärers rekommendationer, bör han infor- mera dem om detta.

Om förvaltaren har åsidosatt sin skyldighet att samråda innan han företagit viss rättshandling, medför detta ej att rättshandlingen blir ogiltig. Förvaltaren är nämligen behörig att företräda konkursboet. Han kan emellertid ådra sig skadeståndsansvar och löper även risken att bli entledigad. Beträffande vissa förvaltningsåtgärder föreskrivs i KL att gäldenären skall höras, när det lämpligen kan ske. Sådana bestämmelser finns i 61 % om försäljning av viss lös egendom före första borgenärssammanträdet, 70% om försäljning av fast egendom, 71 % om försäljning av lös egendom och 78 % om förlikning angående osäker eller tvistig tillgång. Enligt 60 % gäller att gäldenären skall höras i samband med fortsättande eller återupptagande av hans rörelse. Det är naturligt och lämpligt att förvaltaren i viktigare förvaltningsfrågor rådgör med gäldenären, om inte denne är ovillig att sam- arbeta eller svår att nå. Gäldenären är i regel insatt i de bakomliggande förhållandena och kan lämna uppgifter till vägledning för avvecklingen av boet. I praktiken lär förvaltaren i stor utsträckning fortlöpande samråda med gäldenären i olika förvaltningsangelägenheter. Kommittén har ansett det motiverat att föreslå en generell regel av innebörd att förvaltaren i vik- tigare frågor bör inhämta gäldenärens mening, när det lämpligen kan ske. En sådan bestämmelse återfinns i 51 a % andra stycket i förslaget. Som fram- går av lagtexten uppställs inte något ovillkorligt krav på att gäldenären skall höras. Till följd av den föreslagna generella bestämmelsen kan de nyss an- givna särskilda föreskrifterna om gäldenärens hörande på olika håll i KL utgå.

4 Jfr undantagsregeln i 200% som behandlas i kap. 7 nedan.

I några frågor har gäldenären enligt KL ett avgörande inflytande. Sålunda gäller enligt 63 % (jfr 67% första st.) att, om gäldenären har överklagat kon- kursbeslut i hovrätten, egendom i boet inte får säljas mot hans bestridande förrän hovrätten tagit ställning i saken. Enligt 76 % får kungörande av auktion på fast egendom, registrerat skepp eller luftfartyg m. m. ej inskränkas utan gäldenärens samtycke. Om gäldenären motsätter sig förlikning angående osäker eller tvistig tillgång och ställer säkerhet för vad som bjuds genom den, har han enligt 78% sista punkten rätt att själv utföra tvisten. Även 71 % sjätte stycket innehåller en regel enligt vilken gäldenärens medgivande är av betydelse.4 De bestämmelser som nu nämnts bör enligt kommitténs mening stå kvar.

Kommittén föreslår nedan i avsnitt 2.4.6 att en särskild företrädare för arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen, benämnd allmänt ombud, skall kunna tillsättas i näringsidkares konkurs (43a% i förslaget). Det bör åligga förvaltaren att höra det allmänna ombudet i frågor som denne är satt att bevaka, dvs. frågor som har samband med arbetsmarknads- eller regionalpolitiska intressen. En bestämmelse i enlighet med det sagda åter- finns i 51a% tredje stycket i förslaget.

Samrådsskyldigheten innebär att förvaltaren i konkurser, där allmänt om- bud har tillsatts, inte får besluta om nedläggning eller fortsättning av driften vid företaget eller om friställning av personal utan att ha samrått med om- budet. Förvaltaren skall ta initiativ till samråd med ombudet så snart beslut eller åtgärd som inverkar på de angivna allmänna intressena aktualiseras. Ombudet kan påkalla överläggningar med förvaltaren. I skyldigheten att samråda ligger också att förvaltaren skall orientera ombudet om olika för- valtningsåtgärder som kan vara av betydelse för de intressen ombudet har att tillvarata.

Det ankommer på tillsynsmyndigheten att se till att förvaltaren iakttar sin skyldighet att samråda med det allmänna ombudet. Fall kan tänkas då förvaltaren i strid mot vad som åligger honom företar rättshandling utan föregående samråd. Kommittén har beträffande underlåtenhet av förvaltaren att samråda med tillsynsmyndigheten och borgenärerna sagt att rättshand- lingens giltighet ej påverkas. Motsvarande bör gälla i nu förevarande fall.

När ett företag har gått i konkurs är det viktigt att förvaltningen bedrivs i nära kontakt med arbetstagarna och deras fackliga organisationer. Enligt vad som påpekats av LO i remissyttrande över KLK l lär det f.n. brista i detta hänseende.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om skyldighet för förvaltaren att höra särskilt berörda borgenärer omfattar i princip även arbetstagare, som är eller har varit anställda hos gäldenären och som har fordringsanspråk mot denne. Samrådsbestämmelsen kommer dock inte att få så stor praktisk betydelse beträffande arbetstagarna. Det kan nämligen förutsättas att de i regel får sina fordringar betalda genom den statliga lönegarantin. Utbe- talning från staten sker på ett tidigt stadium av konkurserna. Med hänsyn härtill torde samråd med arbetstagarna i deras egenskap av borgenärer ofta komma att sakna aktualitet.

För de arbetstagare som är anställda i gäldenärens rörelse kan emellertid åtskilliga förvaltningsåtgärder vara av betydelse, även om deras fordrings- anspråk är tryggade. Detta är särskilt fallet beträffande frågan om rörelsen

skall fortsättas, läggas ned eller säljas. Arbetstagarna har då ett givet intresse av samråd och information från förvaltarens sida. Huruvida föreskrifter be- hövs i KL för att tillgodose detta intresse måste bedömas mot bakgrund av reglerna om arbetsgivares förhandlings- och informationsskyldighet i la- gen (19761580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen).

Arbetsgivarens angivna skyldighet enligt medbestämmandelagen torde i princip gälla även när arbetsgivaren är försatt i konkurs och åvilar då konkursförvaltaren. Man skulle därför kunna mena att arbetstagarnas behov av samråd och information är tillgodosett genom medbestämmandelagen. De rättigheter som arbetstagarsidan tillförsäkras genom nämnda lag är emel- lertid i huvudsak förbehållna arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal. Den enskilde arbetstagaren har ej rätt till förhandling eller information. Vidare gäller vissa undantag från förhandlingsskyldigheten enligt medbestämmandelagen. Kommittén anser att en konkurs har en så speciell och ingripande betydelse för arbetstagarna att en kompletterande reglering om samråd med och information till ar- betstagare, som är anställda i gäldenärens rörelse. bör införas i KL.

Reglerna bör kunna utformas enligt följande. Förvaltaren skall alltid höra vederbörande arbetstagarorganisation innan han vidtar förvaltningsåtgärd som väsentligt inverkar på medlems anställning. Om det finns lokal ar- betstagarorganisation, skall förvaltaren fullgöra sin skyldighet mot denna. Det skall härvid inte ha någon betydelse om den i konkurs försatte ar- betsgivaren är bunden av kollektivavtal med organisationen eller ej. Enskild arbetstagare — vare sig han är organiserad eller ej behöver inte höras i vidare mån än som följer av 51 a% första stycket i förslaget. Däremot skall han informeras av förvaltaren innan denne vidtar åtgärd som väsentligt inverkar på arbetstagarens anställning. Härigenom får arbetstagaren också möjlighet att lägga fram synpunkter för förvaltaren.

Kommittén föreslår att bestämmelser av nu angivna innebörd tas in i en ny 51 b %.

Förslaget ger till stor del samma resultat som den samtidigt tillämpliga medbestämmandelagen i fråga om arbetstagarnas ställning men sträcker sig på vissa punkter längre. På dessa punkter blir 51 b% i förslaget tillämplig vid konkurs. Jfr 3 % medbestämmandelagen enligt vilken specialreglering i annan lagstiftning, som avviker från medbestämmandelagen, har företräde framför denna. Se vidare avsnitt 2.5 vid 51 b%.

Aktiebolag eller ekonomisk förening som råkar i konkurs företräds som konkursgäldenär bl. a. av styrelsen. Detta sägs i 13 kap. 20% andra stycket aktiebolagslagen (197511385) och 93% andra stycket lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar.5 Om arbetstagarna på grund av lagen (1976:351) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska för- eningar är företrädda i ett konkursdrabbat företags styrelse, åligger det dess- utom förvaltaren att samråda med arbetstagarledamöterna i den omfattning som följer av föreskriften om hörande av gäldenären i 51 a% andra stycket i förslaget. Lagregler om styrelserepresentation för de anställda kan komma att införas även beträffande vissa handelsbolagf”

Enligt 29 % i lagen (1974: 12) om anställningsskydd skall arbetsgivare varsla arbetstagarorganisation om bl.a. tilltänkt uppsägning och permittering av arbetstagare inom vissa i paragrafen angivna frister (varseltider). Föreligger

5Se prop. 1975:103 5. 516 f.

6Jfr direktiven för över- synen av lagstiftningen om handelsbolag m. m. i 1975 års kommittéberät— telse Juz74. Se även lagen (19761355) om styrelse- representation för de an- ställda i bankinstitut och försäkringsbolag.

7Se betr. varsel i sam- band med konkurs prop. 1975/76:19 s. 67 samt AD 1976 nr 3. Jfr prop. 19731129 5. 175 och 271.

8 Se prop. 19731129 s. 211 och 305.jfr s. 379.

iSe 1911 års betänkande s. 301 f. jfr Welamson I 5. 368.

2Enligt statistiska cen- tralbyråns publikation Domstolarna fastställdes under åren 1967—1973 föl- jande antal ackord i kon- kurs: 1,0, 2,0, 3,12 och 4. Enligt Rättsstatistisk års- bok 1975 var antalet ac— kord år 1974 7. Från cen- tralbyrån har upplysts att motsvarande antal för år 1975 var 4 och för år 1976 23.

3Se KLK r s. 164 och 176.

hinder mot varsel inom föreskriven tid om bl. a. uppsägning på grund av arbetsbrist, skall enligt 30 % samma lag varslet i stället lämnas så snart det kan ske. Vid konkurs kan uppsägning behöva göras omedelbart. Med stöd av undantagsbestämmelsen i 30 % kan förvaltaren varsla samtidigt med upp- sägningen.7 Regler om varsel finns också i lagen (1974zl3) om vissa an- ställningsfrämjande åtgärder. Enligt denna lag skall arbetsgivare som avser att genomföra driftsinskränkning varsla länsarbetsnämnden. Det är förutsatt att denna lag skall tillämpas vid konkurs. Sålunda har 4% i lagen, som anger vid vilken tidpunkt varsel skall lämnas när driftsinskränkning inte kunnat förutses i tid, ansetts tillämplig när rörelse skall avvecklas vid kon- kurs. Vidare finns i 17 % en bestämmelse att, ifall varsel om driftsinskränk- ning underlåts under tid då arbetsgivaren är i konkurs, föreskriven var- selavgift skall utges av den som företräder konkursboet, dvs. förvaltaren.g

Vissa andra frågor som rör anställningsförhållandena m.m. när en ar- betsgivare har gått i konkurs behandlas nedan i avsnitt 2.5 vid 51b%.

Vad som ovan föreslagits om hörande av tillsynsmyndigheten, borge- närerna, gäldenären, allmänt ombud och arbetstagarorganisation samt om information till arbetstagarna bör göras tillämpligt även vid mindre kon- kurser.

2.3.3. Vissa frägor angående jörsä/jning

Enligt 61 % KL gäller att egendom i konkursboet med vissa undantag inte får säljas före första borgenärssammanträdet. I 62 % föreskrivs som huvud- regel att boets egendom skall säljas så snart som möjligt efter nämnda sam- manträde. Regleringen har motiverats av två omständigheter. Dels kan gäl- denären tänkas lägga fram ackordsförslag före första borgenärssammanträdet och han bör då ha möjlighet att få tillbaka egendomen oförvandlad. Dels har realisationen ansetts böra ankomma på den slutlige förvaltaren, som enligt hittills gällande ordning normalt tillsätts av borgenärerna'

För att intresset av en snabb avveckling av boet skall tillgodoses bör enligt kommitténs mening som princip gälla att boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. Detta innebär att interimsförvaltaren kan få ta ställning till försäljningsfrågorna före första borgenärssammanträdet. Häri ligger bl.a. även befogenhet att godkänna preliminärt försäljningsavtal som tidigare träffats inför gäldenärens förestående konkurs. Det finns ej anledning att befara några praktiska olägenheter av en sådan ordning.

Ackordi konkurs förekommer sällan2 och möjligheten att ackordsförslag läggs fram före första borgenärssammanträdet bör inte hindra en uppmjuk- ning av försäljningsreglerna. Som framgår nedan kan denna möjlighet ändå bli beaktad. Vidare gäller att interimsförvaltaren i regel blir utsedd också till slutlig förvaltare i konkursen.3 Enligt 45% i prop.-förslaget skall även den slutlige förvaltaren utses av konkursdomaren, dock först efter hörande av borgenärerna vid första borgenärssammanträdet.

På grund av det anförda föreslår kommittén att i 62% föreskrivs som huvudregel att boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. Försäljningen ankommer i princip på förvaltaren. Regleringen innebär att han kan låta försäljningen anstå en kortare tid, om förmånligare villkor

för boet kan uppnås därigenom. Även ett längre uppskov med realisation bör kunna äga rum, om det finns goda skäl att anta att detta leder till bättre resultat. En anledning till anstånd kan också vara att gäldenären kan väntas komma in med ackordsförslag (jfr 66 % i förslaget). Ordet ”lämp- ligen” i den föreslagna lagtexten ger utrymme för uppskov som nu sagts.4

Försäljning av lös egendom,5 som inte sker genom fortsättande av gäl- denärens rörelse, förutsätts enligt 71 % första stycket KL normalt äga rum på offentlig auktion. Även försäljning under hand kan förekomma men denna försäljningsform kräver särskilt samtycke av rättens ombudsman eller borgenärerna (se betr. samtycke även 71 % andra och tredje st. samt 72 %). Som framgått i avsnitt 2.3.2 anser kommittén att nämnda krav på samtycke kan utgå. I övrigt bör förvaltaren få avgöra vilket försäljningssätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet och andra omständigheter är mest fördelaktigt för konkursboet i det aktuella fallet. Försäljning på auktion och underhandsförsäljning bör med andra ord vara likställda. I praktiken är försäljning under hand mycket vanlig och sådan försäljning torde ofta ge bättre resultat än auktionsförsäljning.6

Kommittén föreslår i enlighet med det sagda att i 71 % första stycket ges bestämmelse om att försäljning av ifrågavarande lösa egendom skall äga rum på offentlig auktion eller i annan ordning enligt vad förvaltaren finner vara mest fördelaktigt för boet. Jfr i detta sammanhang 70% första stycket i förslaget beträffande fast egendom och 10 kap. 1 och 8 %% UB- förslaget angående försäljning av utmätt lös egendom.

På grund av bestämmelsen i 51 a % första stycket i förslaget kan förvaltaren böra höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer angående det lämpligaste försäljningssättet. I nämnda borgenärskategori kan t.ex. inne- havare av företagsinteckning ingå.

Reglerna om exekutiv försäljning av fast egendom, skepp och luftfartyg m.m. under konkurs har nyligen reviderats och är under övervägande i justitiedepartementet i samband med behandlingen av lagberedningens be- tänkande (SOU 1973122) Utsökningsrätt XII.

2.3.4. Förvaltarens tvångsmedel

Enligt 54 % KL, som motsvarar 53% i kommitténs förslag, åligger det in- terimsförvaltaren att ta hand om gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Gällande lag innehåller emellertid inte några be- stämmelser om vilka befogenheter förvaltaren har att ta ifrån gäldenären besittningen till boets egendom. Inte heller förarbetena eller rättspraxis ger någon egentlig ledning. Frågan har däremot behandlats i litteraturen. Det har sålunda bl. a. med tanke på att förvaltaren inte varit underkastad det numera avskaffade ämbetsansvaret — bedömts som uteslutet att ge honom lika vidsträckta befogenheter som en utmätningsman. Förvaltaren torde sålunda inte få utöva våld på person. Vidare har det ansetts knappast vara troligt att förvaltaren får bryta upp lås till gäldenärens lokaler och förvaringsutrymmen. Förvaltarens normala befogenhet att förvara boets egendom under lås har däremot befunnits möjligen innefatta rätt att anbringa ytterligare lås på en av gäldenären tillsluten lokal. Mot bakgrund av det

4JerLKIs. 130 f.

5 Tomträtt räknas vid till- lämpning av KL som fast egendom,jfr avsnitt 2.1.2 not 3. Betr. skepp och luftfartyg m. m. gäller enligt 71 % särskilda reg- ler.

6 Betr. valet mellan auk- tion och underhandsför- säljning i fråga om vanlig lös egendom se Welam- son 1 s. 395.

1 Se Welamson [ s. 361 f, även 5. 302 foch 344. Jfr Walin i SvJT 1962 5.720, Nilsson—Stjernquist, Om handräckningsutslag s. 131 och Hassler s. 408.

2 191 % UL motsvaras i UBförslaget av 17 kap. 17 och 20 %%.

3 Welamson 1 s. 344.

4JerLKIs.51,1650ch 178.

nu sagda har uttalats att förvaltaren uppenbarligen måste ha rätt att påkalla biträde av myndighet för att komma i besittning av egendom.1 Förvaltaren är då hänvisad till att begära handräckning hos överexekutor enligt 191 % utsökningslagen (1877:31 s. 1, UL)2 eller att utverka dom på utlämnande av viss egendom eller, om gäldenären förfarit brottsligt, att vända sig till polismyndighet.

Frågan om förvaltarens befogenheter i nu berörda hänseenden aktualiseras emellanåt i praktiken. Föreningen Sveriges kronofogdar har i remissyttrande över betänkandet Utsökningsrätt X anmärkt att lagstiftaren bör uppmärk- samma frågan, vilka befogenheter en förvaltare har att skilja gäldenären från besittningen till egendom som ingår i konkursboet. F. n. uppkommer enligt föreningen inte så sällan förlustbringande dröjsmål för boet på grund av att förvaltaren tvingas begära handräckning efter beslut av överexekutor enligt 191 % UL. Enligt kommitténs mening bör en särskild bestämmelse i ämnet införas. Själva existensen av en klar regel, som kan åberopas av förvaltaren, kan många gånger medföra att gäldenären avstår från att sätta sig på tvären.

Enligt 54 % KL gäller vidare att interimsförvaltaren skall förrätta konkurs- bouppteckning. Han måste då få tillfälle att uppteckna och värdera gäl- denärens egendom. Av praktiska skäl torde förvaltaren ibland vara nödsakad att låta gäldenärens tillgångar t. v. stanna kvar hos denne. Det kan emellertid tänkas att gäldenären, när bouppteckningen skall upprättas, vägrar förval- taren tillträde till de lokaler där egendomen finns. I litteraturen har det ansetts att sådan vägran kan motivera tvångsmedel enligt 94 % KL, dvs. hämtning eller häktning.3 Även om dessa tvångsmedel står till buds är det enligt kommitténs mening önskvärt att förvaltaren får rätt att tillgripa tvång också för att bereda sig tillträde hos gäldenären för boupptecknings- förrättning. Också när förvaltaren i andra fall vill ha tillgång till egendom som lämnats kvar hos gäldenären bör han få begagna tvång. Som exempel kan nämnas att förvaltaren vill visa egendomen för spekulanter.

I 19 kap. 14 % UBförslaget föreskrivs att kronofogdemyndighet får använda tvång för genomförande av förrättning enligt samma förslag i den mån det med hänsyn till förrättningens ändamål och omständigheterna i övrigt framstår som befogat. Myndigheten får dock inte bereda sig tillträde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om denne underrättats om tiden för förrättningen och håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger. Man kunde överväga att låta det särskilda tillsynsorgan som föreslås nedan i avsnitt 2.4.4, dvs. kronofogdemyndigheten. få i huvudsak samma rätt att använda tvångsmedel under konkurs som tillkommer sådan myndighet enligt 19 kap. 14% UBförslaget. Att lägga rätten till tvångsmedel hos till- synsmyndigheten medför emellertid en stel och opraktisk ordning som även- tyrar effektiviteten.

Kommittén anser att man bör kunna tillerkänna förvaltaren rätt att an- vända tvångsmedel i viss utsträckning. Förvaltaren har visserligen tidigare inte handlat under ämbetsansvar. Inte heller synes han böra föras in under det disciplinansvar som numera föreskrivs i lagen (l976z600) om offentlig anställning och som delvis har trätt i stället för det avskaffade ämbets- ansvaret.4 Dessa omständigheter bör likväl inte utgöra något hinder mot att ge förvaltaren en rätt att begagna tvångsmedel. Härvid bör följande be- aktas.

Som framgått i avsnitt 2.3.1 anses det allmänna f. n. ej kunna bli ska- deståndsskyldigt i fråga om fel eller försummelse i konkursförvaltares verk- samhet. Skälet härtill är att konkursförvaltarens åtgärder ej anses hänförliga till sådan myndighetsutövning som avses i 3 kap. 2% skadeståndslagen (19722207). Enligt kommitténs mening bör emellertid förvaltarens utnytt- jande av här avsedd befogenhet — om hänsyn samtidigt tas till att förvaltaren framdeles alltid skall utses av konkursdomaren - bedömas som myndig- hetsutövning i skadeståndslagens mening och sålunda kunna ge upphov till skadeståndsansvar för det allmänna.5 Förvaltaren torde också i detta fall kunna ådra sig straffansvar för myndighetsmissbruk eller vårdslös myn- dighetsutövning enligt 20 kap. 1 % brottsbalken (BrB), om han handlar fel- aktigt vid utövande av tvångsmedelsrätten. Dessutom riskerar han personligt ansvar.6

Det synes inte påkallat att göra användningen av tvångsmedel beroende av tillsynsmyndighetens medgivande. Om detär aktuellt med grövre ingrepp eller om förvaltaren är tveksam, bör han emellertid i enlighet med 51 a% första stycket i förslaget inhämta tillsynsmyndighetens mening. Myndig- heten bör vid behov även kunna biträda förvaltaren vid genomförandet av tvångsåtgärd.

Till följd av det sagda föreslår kommittén att i 54% i förslaget efter förebild av 19 kap. 14% UBförslaget och i anslutning till 53 % i kommitténs förslag — tas upp bestämmelsen att förvaltaren får använda tvång för att ta hand om eller eljest ta befattning med gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet, i den mån det med hänsyn till om- ständigheterna framstår som befogat. Förvaltaren får dock inte bereda sig tillträde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om denne underrättats om tiden för åtgärden och håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger. Bestämmelsen bör göras tillämplig även vid mindre konkurser.

2.3.5. Antalet förvaltare

Enligt 41 % första stycket KL skall i ordinär konkurs en eller flera förvaltare ha hand om gäldenärens bo. Antalet förvaltare bestäms av konkursdomaren. Mer än en förvaltare får inte utses, om inte konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser att förvaltningen oundgängligen bör delas eller att det eljest i särskilt fall är oundgängligen nödvändigt med mer än en förvaltare. I fråga om utseende av slutlig förvaltare enligt 45 eller 48% får konkursdomaren enligt 41 % andra stycket inte besluta om antalet förvaltare förrän borgenärerna fått tillfälle att yttra sig.

Om konkursdomaren finner att förvaltningen av boet bör delas mellan flera förvaltare, skall han enligt 52 % förordna om sådan delning. Han skall därvid bestämma efter vilka grunder delningen skall ske. Rättens ombuds- man, förvaltare, granskningsman eller borgenär kan hos konkursdomaren göra framställning om delning av förvaltningen. Om flera förvaltare har förvaltningen odelad, får de endast samfällt avhända boet någon rättighet eller vidta åtgärd som kan medföra förpliktelse för boet. I nämnda paragraf ges ytterligare regler om vad som skall gälla, när mer än en förvaltare har utsetts.

Av den lämnade redogörelsen framgår att KL är mycket restriktiv i fråga

5 Jfr prop. 19725 5. 321 och 506, Nordenson- Bengtsson-Strömbäck s. 128 foch Bengtsson s. 1 16 ff.

6 Jfr prop. l975:78 s.

141 ff. Det personliga ska- deståndsansvaret torde dock kunnajämkas genom analog tillämpning av 4 kap. 1 % skadestånds— lagen.

1 Se NJA II 1921 s. 473 ff, Lawski s. 117 foch We- lamson I 5. 169 f. Ang. all- mänt ombud i banks och

försäkringsbolags kon— kurs se KLK 1 s. 165 f.

2 Se Bilaga 1 tab. 3. Betr. tidigare förhållanden se SOU 1940:13 s. 24 och Welamson 1 s. 170.

3 Jfr betr. flera boutred- ningsmän 19 kap. 4 % ärv- dabalken och i anslutning därtill Walin, Kommen- tar till ärvdabalken, del 11 s. 68.

4Jfr Lawski s. 118.

om möjligheten att utse flera förvaltare i en konkurs. Som princip gäller att mer än en förvaltare inte får tillsättas, om det ej med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet framstår som oundgängligen nödvändigt. Bor- genärerna har ingen bestämmanderätt rörande antalet förvaltare utan av- görandet liggeri konkursdomarens hand. Regleringen skall ses mot bakgrund av de förhållanden som rådde före KL:s tillkomst. Då utsågs vanligen onödigt många förvaltare i konkurserna, vilket medförde att konkurskostnaderna i form av förvaltararvoden blev oskäligt höga. I verkligheten sköttes för- valtningen ofta av endast en bland de utsedda. Genom KL ville man komma till rätta med det rådande missbruket i syfte att begränsa kostnaderna.l

Den restriktiva hållning som KL intar återspeglas i rättstillämpningen. Kommitténs statistiska undersökning av alla ordinära konkurser som av— slutats år 1974 visar att mer än en förvaltare utsågs i endast 0,5 % av kön- kurserna. Flera än två förvaltare förekom inte.2

När det gäller särskilt omfattande och invecklade konkurser kan förval- taren under den fortlöpande förvaltningen behöva samråda med någon opar- tisk person med erforderliga kunskaper och erfarenheter. Enligt nuvarande ordning har rättens ombudsman ibland i praktiken fungerat som medför- valtare. I avsnitt 2.4 nedan föreslår kommittén emellertid att rättens om- budsman avskaffas och ersätts med ett annat allmänt tillsynsorgan, som företrädesvis skall ha kontrollerande ehuru i viss utsträckning även kon— sulterande uppgifter. De som numera utses till förvaltare är i allmänhet knutna till advokatbyråer med flera advokater. Härigenom ges möjligheter till samråd. Att bygga på denna förutsättning synes dock vanskligt. Därtill kommer att utvecklingen inom näringslivet har medfört behov av ökade möjligheter att dela upp förvaltningsuppgifterna mellan flera förvaltare. 1 en stor företagskonkurs visar det sig kanske inte vara tillräckligt med en lagfaren förvaltare, utan någon med speciell sakkunskap inom ett visst om- råde, t.ex. rörande tekniska eller ekonomiska frågor, bör lämpligen tillföras förvaltningsorganisationen. Om gäldenären exempelvis drivit rörelse eller har betydande egendom på två skilda håll i landet, kan det tänkas vara påkallat med en förvaltare på varje ort.

Frågan om flera förvaltare har berörts i kommitténs direktiv. I anslutning till uttalanden om att förvaltaren bör kunna ges större självständighet har sålunda pekats på att flera förvaltare kan utses i komplicerade konkurser.

Enligt kommitténs mening bör liksom nu i regel endast en förvaltare utses i en konkurs. För denna ordning talar framför allt intresset att hålla konkurskostnaderna nere. På grund av vad som sagts ovan och då det nu- mera inte finns anledning att befara missbruk förordar kommittén emellertid viss uppmjukning av de i 41 % KL föreskrivna villkoren för att flera förvaltare skall få utses. Sålunda föreslås en reglering av innebörd att mer än en för— valtare inte får utses, om ej konkursdomaren med hänsyn till boets om- fattning och beskaffenhet anser det erforderligt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera förvaltare.3 Antalet förvaltare skall fort- farande bestämmas av konkursdomaren. Bestämmelsen avser såväl antalet interimsförvaltare som antalet slutliga förvaltare.4 Meningen är att mer än en förvaltare som regel kan komma i fråga endast i verkligt omfattande och samtidigt komplicerade konkurser. Som framgår i avsnitt 2.3.6 kan behovet av särskild sakkunskap i stor utsträckning tillgodoses genom att

förvaltaren med stöd av 52% i förslaget anlitar sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd.

] mindre konkurser kan enligt prop.-förslaget endast en förvaltare utses (185 a % första st.).5 På denna punkt föreslår kommittén inte någon ändring. Det bör påpekas att möjligheten för förvaltaren att anlita sakkunnigt biträde enligt förslaget skall stå öppen även i mindre konkurser.

Gällande föreskrift i 41 % andra stycket att borgenärerna skall få tillfälle att yttra sig om antalet slutliga förvaltare bör stå kvar. Dock bör även till- synsorganet ges yttranderätt. I regel avgörs saken slutgiltigt vid första bor- genärssammanträdet. Ökning av antalet förvaltare därefter som förutsätter extra borgenärssammanträde blir sålunda sällan aktuell.

I andra hänseenden än som nu har berörts innebär förslaget inte någon avvikelse från nuvarande ordning. Liksom f. n. får alltså flera förvaltare inte utses enbart av den anledningen att de skall kunna företräda stridande bor- genärsintressen. Detta följer av den föreslagna lagtexten jämförd med gäl- lande lydelse samt av förarbetena till KL6 och rättsfallet NJA 1934 s. 636. Inte heller åsyftas någon principiell ändring i vad som gäller om själva be- drivandet av delad resp. odelad förvaltning (se 50% i förslaget).7

Det har hänt att vid förvaltningen av större konkursbo har anlitats ett särskilt bildat kommissionärsbolag. KL innehåller inte några bestäm- melser om konkursförvaltning genom sådant bolag. I kommitténs di- rektiv har påpekats att konkursförvaltning med hjälp av kommissionärs- bolag kan ge upphov till rättsliga problem av skilda slag. Enligt direktiven borde undersökas, om det föreligger något praktiskt behov av lagreglering på denna punkt.

Kommittén har i sin enkät år 1975 frågat konkursdomarna i landet, om förvaltning genom kommissionärsbolag veterligen har förekommit vid tingsrätten under senare år och om det finns något praktiskt behov av särskild lagreglering i ämnet. Av de inkomna svaren framgår att bland landets samtliga tingsrätter förvaltning med biträde av kommissionärs- bolag har förekommit endast vid Stockholms tingsrätt, där man under de senaste tio åren haft inemot tio sådana fall. Så gott som genomgående ansåg konkursdomarna att det inte fanns något behov av en lagreglering rörande konkursförvaltning genom kommissionärsbolag. Enligt konkurs- domarna vid Stockholms tingsrätt syntes särskilda lagregler dock önsk- värda.

Kommissionärsbolag har i konkurssammanhang använts som en sam- manfattande benämning på aktiebolag, som bildats med uppgift att driva konkursgäldenärens rörelse vidare. Till grund för sådant bolags verk- samhet har legat ett avtal mellan konkursboet och bolaget. I några fall har konkursboets tillgångar överlämnats i kommission till det särskilt bildade bolaget men det har också förekommit att boets tillgångar över- låtits med äganderätt till bolaget. Om gäldenären har bytt firma före konkursen, har kommissionärsbolaget kunnat utnyttja gäldenärens gamla firma, vilket haft den fördelen att goodwillvärden inte behövt gå för- lorade. Bolaget kan ha varit färdigbildat och avtal om överföring av gäl- denärens egendom ha träffats redan före konkursbeslutet. Det avtal som träffats inför den förestående konkursen har varit beroende av förval- tarens och rättens ombudsmans godkännanden och gett förvaltaren rätt

5 Jfr KLK 1 s. 119 och pr0- positionen s. 201.

6Se NJA II 1921 s. 379 (lagrådet) och 381 f(che- fen förjustitiedeparte- mentet). Jfr Welamson ] s. 170 f.

7 Jfr härom Welamson Is. 171 f.

att säga upp eller ändra avtalet. Sedan bolaget avvecklat tillgångarna har överskottet redovisats till förvaltaren, som sedan på sedvanligt sätt verkställt utdelning.

De konkurser där kommissionärsbolag anlitats har varit mycket om- fattande och komplicerade. I dessa konkurser har det från affärsmässig synpunkt ansetts fördelaktigare att genomföra avvecklingen med hjälp av ett för ändamålet bildat bolag. Med denna lösning har det varit möjligt att anlita särskilt kvalincerade personer för att leda avvecklingsarbetet. En ytterligare fördel med bolagsformen har varit att ett i gång varande bolag kunnat erbjudas till spekulanter.

Avtalet mellan bolaget och konkursboet har tillförsäkrat förvaltaren och rättens ombudsman kontroll över och inflytande på bolagets verk- samhet. Förvaltaren och/eller rättens ombudsman har dessutom ingått i bolagets styrelse. Avtalet har också upptagit föreskrifter om den tid under vilken rörelsen skulle få drivas, om redovisning till konkursboet och om allmänna riktlinjer för inköp och försäljning, allt med utgångs- punkt i KL:s bestämmelser. Om konkursboets egendom har överlåtits på bolaget, har avtalet även innehållit en klausul om rätt för konkursboet att få tillbaka egendom som inte sålts.

Som framgått har konkursförvaltning genom kommissionärsbolag fö- rekommit endast i mycket begränsad utsträckning. 1 de fall där förvalt- ning med biträde av sådant bolag förekommit har, enligt den erfarenhet som finns företrädd inom kommittén, avsaknaden av lagregler inte gett upphov till större problem. En särskild lagstiftning på området skulle kräva omfattande bestämmelser som inte står i proportion till det värde regleringen skulle kunna ha. Det bör i detta sammanhang beaktas att konkursförvaltningen och kontrollen över den avses bli effektivare, om KLförslaget genomförs. Bl.a. skall enligt 51a% i förslaget förvaltaren i alla viktigare angelägenheter samråda med tillsynsmyndigheten och sär- skilt berörda borgenärer. I den mån förvaltningsformen väsentligt in- verkar på arbetstagares anställning skall enligt 51 b% vederbörande ar- betstagarorganisation medverka. Det torde inte komma i fråga att för- valtning genom kommissionärsbolag äger rum i strid mot t. ex. tillsyns- myndighetens mening. För den händelse förvaltning med hjälp av ett av konkursboet ägt kommissionärsbolag någon gång skulle te sig än- damålsenligt måste tillses att avtalet mellan boet och bolaget inte sätter KL:s bestämmelser om tillsyn ur spel.

Med hänsyn till det anförda finner kommittén att en särskild lagreglering beträffande kommissionärsbolag inte är påkallad.

2.3.6. Sakkunnigt biträde

I 54 % KL föreskrivs att förvaltaren (interimsförvaltaren) får anlita sakkunnigt biträde för bouppteckningsförrättningen, om det befinns nödvändigt. Be- stämmelsen torde närmast avse sådana fall där värderingen av boet fordrar sakkunskap som förvaltaren saknar. Det förekommer likväl ofta att särskilda värderingsmän anlitas för att förrrättningen härigenom skall bli billigare. Mot denna ordning har i litteraturen ansetts ej kunna riktas någon erinran, under förutsättning att förvaltaren ger tillräckliga direktiv för och kontrollerar

förrättningsmännens verksamhet.1

En förvaltare kan ibland behöva anlita sakkunnigt biträde även för andra uppgifter än sådana som har samband med bouppteckningsförrättningen. Som exempel kan nämnas att en revisor granskar gäldenärens bokföring eller att försäljning av speciellt slags egendom anförtros åt fackman eller att annan än förvaltaren för boets talan i rättegång. Vid fortsatt drift av gäldenärens rörelse kan det tänkas vara påkallat att ta hjälp av någon sak- kunnig i ekonomiska eller tekniska frågor.2 Av ersättningsreglerna i 8455 första stycket (fjärde punkten) KL framgår att biträde i gällande lag förutsatts kunna tas i anspråk även för annan förvaltningsåtgärd än förrättande av bouppteckning.3 Enligt kommitténs mening bör införas en generell bestäm- melse som ger förvaltaren rätt att för viss förvaltningsåtgärd anlita biträde av sakkunnig, om han finner det nödvändigt. En sådan bestämmelse åter- finns i förslaget under 52 &. Till följd av den föreslagna paragrafen blir fö- reskriften i 5455 KL om anlitande av sakkunnig för upprättande av bo- uppteckning obehövlig.

Den föreslagna befogenheten att anlita sakkunnigt biträde tillkommer såväl interimsförvaltaren som den slutlige förvaltaren.

Kostnaden för sakkunnigt biträde är att hänföra till konkurskostnad4 och skall utgå enligt reglerna i 1885:; i KLförslaget.

Liksom beträffande 54 & KL får förvaltaren i princip själv avgöra i vilken utsträckning det är nödvändigt att ta sakkunnigt biträde i anspråk. Vid bedömningen bör han beakta att han inte belastar boet med opåkallade utgifter. Förvaltaren bör vara oförhindrad att anlita sakkunnig, t. ex. vär- deringsman vid boutredningen, även av den anledningen att det ställer sig billigare för boet. En sådan åtgärd kan framstå som motiverad för att bor- genärernas bästa skall tillgodoses och för att en förmånlig och snabb ut- redning av boet skall främjas (jfr 51 å i förslaget). Är förvaltaren tveksam om huruvida sakkunnigt biträde bör anlitas för viss uppgift, bör han samråda med tillsynsmyndigheten eller med särskilt berörda borgenärer.

Ett företags personal, som sagts upp med anledning av konkurs, bör i viss omfattning kunna tas i anspråk för medverkan i bouppteckningsför- rättningen liksom i verksamhetens bedrivande utan att boet belastas med extra förvaltningskostnader. För att vara bevarad vid rätten till uppsägnings- lön är en arbetstagare nämligen i princip skyldig att utföra arbete under uppsägningstiden.5

Den här föreslagna paragrafen bör göras tillämplig även vid mindre kon- kurs. Det praktiska behovet av att anlita särskild sakkunnig i sådan konkurs är dock begränsat. '

2.3.7. Bokföring 2.3.7.1 Nuvarande rättsläge

Enligt 57 &" första stycket KL skall förvaltaren föra bok vari boets inkomster och utgifter i pengar dag efter dag antecknas. Vad sålunda är stadgat får enligt andra stycket av samma paragraf ej lända till inskränkning i den bokföringsskyldighet som kan vara föreskriven särskilt. Paragrafens lydelse är oförändrad sedan KL:s tillkomst år 1921. Närmare bestämmelser om

1 Se Welamson I 5. 343. Jfr 1911 års betänkande s. 293 och 326.

2Jfr Kedner, Företags- konkurser s. 498 ff. 3 Jfr 1911 års betänkande s. 326 och Lawski s. 169.

4 Jfr KLK I 5. 104 och pro- positionen s. 175.

5 Jfr prop. 1973:129 s. 27 och 138.

ISe Walin i SvJT 1962 s. 721 och Welamson 11 s. 116 not 1. Jfr Welamsonl s. 422 not 4.

2 Se t. ex. 24 å andra st. förordningen (19491341) om explosiva varor och 57 & 2 mom. rusdrycks- försäljningslagen (19541521).

' Se NJA 11 19295. 103. Jfr prop. l975:104 5.130 och Hemberg-Sillén, Bokföringslagen, 8 uppl., s. 9.

2 Se prop. 1975;104 s. 130 r.

3 Se prop. l975:104 s. 177.

4 Enligt 1 & fjärde st. iden nya bokföringslagen äger lagens bestämmelser om årsbokslut ej tillämpning på enskild näringsidkare som driver sin verksam- het utan biträde av flera än två årsanställda perso— ner och i vars rörelse den årliga bruttoomsättnings- summan understiger 200.000 kr. Se i anslutning härtill LU 1975/76: 15 s. 22 f.

beskaffenheten av förvaltarens bokföring saknas i KL. Den enklaste sortens kassabok torde motsvara det i första stycket uppställda bokföringskravet. Av andra stycket torde, såsom påpekats inom doktrinen, följa att konkurs- förvaltaren har haft bokföringsplikt enligt den numera upphävda bok- föringslagen (19292117) inte bara när konkursförvaltningen i det enskilda fallet har drivit verksamhet som varit bokföringspliktig enligt samma bok— föringslag (jfr 60 & KL) utan även när gäldenären har varit sådant rättssubjekt som generellt varit bokföringsskyldigt.'

Frågan vilken bokföringsskyldighet som åvilar konkursbo har inte berörts under de senaste årens arbete på en ny bokföringslagstiftning (SOU 1973157, prop. l975:104 och LU 1975/76:15). Det är emellertid anledning att anta att den nya bokföringslagen (19761125), som trätt i kraft den 1 januari 1977, i fråga om konkursbo principiellt är tillämplig i samma utsträckning som 1929 års bokföringslag var tidigare. Att för viss verksamhet särskilt före- skrivna redovisningsregler är tillämpliga även beträffande konkursbo råder det inte någon tvekan om.2

Jordbrukare har en speciell ställning i bokföringshänseende. [ l &" första stycket bokföringslagen föreskrivs att enskild person, som driver jordbruk eller skogsbruk, inte på grund därav är bokföringsskyldig enligt lagen. Enligt en år 1972 beslutad ändring i kommunalskattelagen skall inkomst av jord- bruk efter en successiv övergångsperiod om fem år från den 1 januari 1973 beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Övergångsperioden har förlängts med två år.3 Redovisningen skall ske i enlighet med bestämmelserna i jord- bruksbokföringslagen (19511793). Enligt l & sistnämnda lag är bestämmel— serna avsedda att skapa underlag för taxeringen.

2.3.7.2 Finns behov av att tillämpa bokföringslagen i konkurs?

Under förarbetena till 1929 års bokföringslag uttalades att ändamålet med lagen i första hand var att bereda skydd åt den bokföringsskyldiges ford- ringsägare samtidigt som bokföringsskyldigheten var ägnad att befordra ord— ning och reda samt att för näringsidkaren själv möjliggöra kontroll över rörelsens gång och över den egna ekonomiska ställningen.1 [ förarbetena till den nya bokföringslagen framhålls att dessa synpunkter i dag gör sig gällande med än större styrka och att den utveckling som skett i samhället gör att bokföringsskyldigheten måste tillgodose även andra intressen. I detta avseende nämns särskilt skatteintresset och det växande samarbetet mellan näringsliv och 'samhälle. Utvecklingen skapar, påpekas det, behov av ve- derhäftig information om företagets ekonomiska ställning och resultat.2 Den nya bokföringslagen är också med hänsyn till de ovan angivna intressena i högre grad än 1929 års lag inriktad på resultatredovisning.

Årsboksluten har enligt gängse synsätt främst till uppgift att mäta re- sultatet av ett räkenskapsårs verksamhet hos ett fortlevande företag.3 Be- stämmelserna i såväl 1929 års som 1976 års bokföringslag beträffande den löpande bokföringen är utformade bl. a. med sikte på att skyldigheten att upprätta dylika bokslut skall kunna fullgöras.4

Konkursförvaltaren har inte någon skyldighet att rekonstruera en brist- fällig bokföring för tiden före konkursutbrottet och det är — i synnerhet om konkursen inträffar mitt under en redovisningsperiod — förenat med

betydande svårigheter och kostnader att få en riktig utgångspunkt för bok- föring i bokföringslagens mening under konkursen.

Om förvaltaren beslutar sig för att tills vidare fortsätta konkursgäldenärens rörelse och dennes bokföring är godtagbar, skulle man kunna tänka sig att förvaltaren använder sig av denna. I de konkurser där gäldenärens rörelse drivs vidare torde konkursgäldenärens bokföring nämligen inte sällan vara i sådant skick att förvaltaren utan svårigheter kan fortsätta redovisningen av affärshändelserna i denna. Är bokföringen däremot bristfällig, kan det som nämnts ovan vara förenat med stora svårigheter och kostnader att få en riktig utgångspunkt för bokföring i bokföringslagens mening under konkursen. En metod skulle då kunna vara att man i princip låter kon- kursbouppteckningen tjäna som utgångspunkt för bokföringen. Emellertid förekommer det knappast i praktiken att förvaltaren fortsätter redovisningen i gäldenärens bokföring eller att konkursbouppteckningen får tjäna som ut- gångspunkt för bokföringen i konkursboet. Det vanligaste torde vara att förvaltaren såvitt avser den löpande redovisningen i boet "nollställer" detta. Någon ingående balans från vilken den löpande redovisningen utgår fö- rekommer således inte. Behov av en sådan balans, vilken främst har betydelse för resultatredovisningen, torde inte heller föreligga.

De ändamålssynpunkter som ligger till grund för bokföringslagstiftningen gör sig inte gällande med samma styrka vid förvaltningen av konkursbo som vid driften av ett i gång varande företag. Konkursens egentliga syfte är att bereda en insolvent gäldenärs samtliga borgenärer möjlighet att i viss inbördes ordning få betalt ur hans tillgångar så långt dessa räcker. Kon- kursförvaltningen går sålunda ut på att avveckla gäldenärens tillgångar och redovisningen i konkursen måste ha till främsta syfte att spegla denna avveckling. Det är alltså från förvaltarens synpunkt fråga om en avveck- lingsredovisning och inte om en resultatredovisning. Bokföring i enlighet med bokföringslagens bestämmelser synes inte vara erforderlig för förrät- tande av bouppteckning enligt 54 ;" KL(53 & i förslaget) eller för upprättande av berättelser enligt 55 och 56 åå KL samt kvartalsräkningar enligt 585 tredje stycket KL. Enligt vad kommittén inhämtat förekommer det i prak- tiken inte heller annat än i undantagsfall att konkursbo tillämpar de i bok- föringslagen föreskrivna reglerna. Några olägenheter av denna praxis har kommittén veterligt inte påtalats.

En fråga är om skatteintressena påkallar bokföring enligt bokförings- lagens föreskrifter. Av betydelse härvid är efter vilka normer inkomst under konkurs tas upp till beskattning. Några bestämmelser som särskilt reglerar konkursgäldenärs och konkursbos skattskyldighet för inkomst finns inte f. n. Överväganden om en sådan reglering, vilka dock inte lett till lagstiftning, har gjorts av uppbördsutredningen i betänkandet (Stencil Fi l969:13) Skatt- skyldighet under konkurs. I betänkandet har lämnats en redogörelse för rättsfall och praxis på området.

Av ett prejudicerande rättsfall från år 1955 (regeringsrättens årsbok 1955 ref. 21) följer att skattskyldighet för inkomst inte åligger konkursbo. Be— skattningsfrågan gällde inkomst av annan fastighet, tillfällig förvärvsverk- samhet (realisationsvinst) och inkomst av kapital. Enligt uppbördsutred- ningen bör man emellertid med hänsyn till utslagets motivering ("enär skattskyldighet för inkomst icke åligger konkursbo") kunna utgå från att

5 Se nämnda betänkande s. 20.

6 Se 4 & lagen om mervär- deskatt.

] Kommittén har betr. konkursbos bokföring samrått med auktorise- rade revisorn Bengt Bångstad, Stockholm.

konkursbo är befriat från skattskyldighet i fråga om varje slag av inkomst och sålunda exempelvis även beträffande inkomst som uppkommer "genom att gäldenärens rörelse fortsätts för konkursboets räkning.5

Enligt uppbördsutredningen kan av 1955 års rättsfall inte dras några be- stämda slutsatser om för vilka inkomster gäldenären skall beskattas i sam- band med konkurs. Utredningen nöjer sig med att konstatera att utveck- lingen medfört att inkomst, som kan uppkomma i konkurs, inte blir in- komstbeskattad. Inkomst som boet erhåller genom att exempelvis fortsätta gäldenärens rörelse eller avverka och försälja skog från gäldenärens fasta egendom beskattas sålunda inte hos vare sig konkursboet eller gäldenären. I praktiken torde konkursgäldenär inte heller bli beskattad för realisations- vinst, som kan uppkomma vid avyttring av hans tillgångar. Utredningen framhåller att gäldenär i samband med konkurs endast synes bli beskattad för inkomst som han själv förvärvar och som enligt 2755 KL med viss begränsning är förbehållen under konkursen, dvs. i huvudsak arbetsinkomst, periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller konst- närligt verk eller annat sådant och belopp vilka utgår som pension eller livränta.

Frågan om mervärdeskatt har inte berörts i uppbördsutredningens be- tänkande. Enligt 3 ,S lagen (1968:430) om mervärdeskatt är konkursbo skyl- digt att erlägga sådan skatt. Oavsett om konkursboet vid redovisningen av mervärdeskatten tillämpar kontantmetoden eller faktureringsmetoden6 behöver redovisningen dock inte ske i överensstämmelse med bokförings- lagens bestämmelser.

Kommittén har mot bakgrunden av här redovisade förhållanden på skat- teområdet svårt att se att konkursbos räkenskaper skulle behöva läggas upp och föras enligt bokföringslagens eller — i förekommande fall jordbruks- bokföringslagens bestämmelser med särskild tanke på inkomstbeskattning- en. Räkenskaperna skall ju inte ligga till grund för beskattning av kon- kursboet, och de inkomster för vilka gäldenären blir beskattad har inte någon påtaglig anknytning till de förvärvskällor som konkursboet övertagit.

Sammanfattningsvis kan sägas att de ändamålssynpunkter som bär upp bokföringslagstiftningen gör sig svagt gällande i konkurssituationen.

2.3.7.3 Överväganden och förslag1

Vad som anförts i föregående avsnitt ger vid handen att frågan om för- valtarens bokföringsskyldighet torde kunna lösas helt med utgångspunkt i vad som är ändamålsenligt ur konkursrättslig synvinkel. Avgörande bör vara att bokföringen sker på sådant sätt att en betryggande kontroll av kön- kursförvaltningen kan äga rum. Samtidigt bör tillses att konkursförfarandet inte belastas med onödiga kostnader.

Redovisning enligt kontantmetoden synes vara tillräcklig vare sig kon- kursgäldenärens rörelse drivs vidare eller ej, om man har ett ordentligt ut- byggt kontosystem. Denna redovisningsmetod användes före den nya bok- föringslagens ikraftträdande den 1 januari 1977 i stor utsträckning beträf- fande vissa affärshändelser vid den löpande bokföringen, framför allt i små företag. Om endast ett mindre antal fakturor eller andra handlingar som tillkännager anspråk på vederlag förekommer i rörelsen och fordringarna

eller skulderna enligt dessa verifikationer ej uppgår till avsevärda belopp, kan bokföring av sådana fordringar och skulder även framdeles anstå tills betalning sker, under förutsättning att detta är förenligt med god redo- visningssed.2

När det gäller utformningen av förvaltarens bokföringsskyldighet bör be- aktas att de grundläggande bestämmelserna i 42 & KL om förvaltares kva- lifikationer i ordinär konkurs har i prop.-förslaget omarbetats med sikte på att förvaltningen skall anförtros åt sådana advokater eller andra personer, som har tillräckliga kvalifikationer för uppgiften.3 Principen har angetts vara att inga andra än de som är särskilt inriktade på affärsjuridik och har praktiska erfarenheter av det ekonomiska livet skall komma i fråga som konkurs- förvaltare. I denna kategori bör den som specialiserat sig på och har erfarenhet av konkursförvaltning i första hand utses. Ett grundläggande krav bör vara att vederbörande har resurser att sköta bokföring och redovisning på ett effektivt och tillförlitligt sätt. I dessa kvalifikationskrav ligger enligt kom- mitténs mening en viss garanti för att redovisningen i konkursen sker på ett ändamålsenligt sätt och med beaktande av alla intressen som kan göra sig gällande i konkursen.

Mot bakgrunden av det anförda har kommittén funnit att en ny reglering i fråga om konkursbos bokföringsskyldighet bör införas. Kommittén föreslår till en början sålunda att som huvudregel skall gälla att förvaltaren skall vara skyldig att på sätt som överensstämmer med god redovisningssed lö- pande bokföra boets inkomster och utgifter så att erforderlig kontroll över förvaltningen möjliggörs (57 & första st. första p. i förslaget). Bokföringslagen blir således inte i något fall direkt tillämplig på konkursbos bokföring. Möj— ligheten att meddela avvikande bestämmelser från bokföringslagen framgår av dess 3 &. Det är naturligtvis inte något som hindrar att förvaltaren lägger upp bokföringen i enlighet med bokföringslagens regler om han finner detta mera praktiskt eller ändamålsenligt, t. ex. när gäldenärens rörelse drivs vidare och dennes bokföring är i sådant skick att förvaltaren kan fortsätta redo- visningen av affärshändelserna i denna.

Det ankommer närmast på tillsynsmyndigheten att övervaka att bok- föringen bedrivs i enlighet med den föreslagna regleringen. Om tillsyns- myndigheten med anledning av vad den själv kunnat iaktta vid genomgång av kvartalsräkningar m.m. eller efter påpekanden från annat håll finner skäl att närmare granska bokföringen, har myndigheten enligt 59 å; i förslaget befogenhet att begära redovisning och företa inventering. En annan åtgärd kan vara att utse revisor med uppgift att granska förvaltarens räkenskaper.

Enligt 51 åå första stycket i förslaget skall förvaltaren i viktigare frågor höra tillsynsmyndigheten. Åtminstone när boet är omfattande eller fort- sättning av gäldenärens rörelse är aktuell bör förvaltaren i bokföringsfrågan samråda med tillsynsmyndigheten och inhämta dennas synpunkter på hur bokföringen bör läggas upp för att en tillfredsställande kontroll skall kunna åstadkommas. Det är angeläget att tillsynsmyndigheten tillfrågas på ett så tidigt stadium av konkursen som möjligt.

Vidare bör i detta sammanhang uppmärksammas 52% i förslaget enligt vilken förvaltaren får anlita biträde av sakkunnig för viss förvaltningsåtgärd (se avsnitt 2.3.6). Om boet exempelvis är av vidlyftig beskaffenhet, kan det vara skäl att förvaltaren anlitar revisor att biträda vid bokföringen.

2 Se 8 & tredje st. bokfö- ringslagen.

3Se KLK [ s. 168 foch propositionen s. 181 ff.

4 Jfr prop. l975:104 s. 199 fsamt även prop. 1975/76:100 Bil. 4 5.82 ff och LU 1975/76:15 s. 36 ff. 5 Se prop. l975:104s. 193. 6Se prop. l975:104s. 195.

7 Se 11 kap. aktiebolagsla- gen.

En särskild myndighet, bokföringsnämnden, har inrättats från den 1 juli 1976. Nämnden skall främja utvecklingen av god redovisningssed i före- tagens bokföring och offentliga redovisning. Därvid skall nämnden bl.a. lämna råd och anvisningar för hur bokföringsskyldigheten skall fullgöras i rörelser av olika slag och storlek, se förordningen (l976:377) med instruktion för bokföringsnämnden.4 Det synes lämpligt att i instruktionen för nämnden särskilt ange att den skall utarbeta rekommendationer samt lämna råd och anvisningar beträffande bokföring i konkurs. Konkursförvaltare bör även i det enskilda fallet kunna samråda med nämnden beträffande bokföringen.

Enligt 2255" första stycket bokföringslagen skall allt räkenskapsmaterial samt avtal och andra handlingar av särskild betydelse för att belysa rörelsens ekonomiska förhållanden bevaras i ordnat skick inom landet under minst tio år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Ar- kiveringsskyldigheten är ett huvudmoment i bokföringsskyldigheten. ] för- arbetena till lagen motiveras skyldigheten att arkivera räkenskapshandlingar av hänsyn i första hand till behovet av en ordentlig revision av företagens räkenskaper. Också det allmännas intresse av en effektiv skattekontroll gör sig enligt motiven gällande.5 Arkiveringstidens längd, som är lika med den i 1929 års bokföringslag, motiveras med önskemål att få samstämmighet med de'regler som gäller enligt skatteförfattningarna.6 Även om konkurs- boet, såsom framgått, inte torde vara skattskyldigt för inkomstskatt kan bokföringen i konkursen vara av betydelse för annans taxering. Också från andra synpunkter kan man behöva ha tillgång till olika handlingar. Den föreslagna bokföringsregeln bör därför kompletteras med en föreskrift om arkiveringsskyldighet. I praktiken förekommer det att konkursboets bok- föring ingår som en integrerad del av förvaltarens egen bokföring. Arki- veringstidens längd bör därför överensstämma med vad som gäller beträf- fande denna. Även i övrigt är det önskvärt att överensstämmelse nås med vad som i allmänhet gäller om arkivering av räkenskapsmaterial. Att direkt anknyta till 22 & bokföringslagen går emellertid inte, eftersom några bestäm— melser om räkenskapsår inte föreslås i fråga om konkursbos bokföring. Kom- mittén föreslår därför en föreskrift enligt vilken förvaltaren skall bevara räkenskapsmaterialet under minst tio år räknat från utgången av det ka- lenderår då konkursen avslutades. Bestämmelsen bör tas in i anslutning till föreskriften om hur bokföring skall ske i konkurs (57å första st. andra p.).

Vid sidan av bokföringslagen gäller särskilda bestämmelser om hur bok- föringsskyldigheten skall fullgöras bl.a. i den associationsrättsliga lagstift- ningen. Det är dock uppenbart att dessa särbestämmelser, t. ex. om ak- tiebolags årsredovisning7, inte behöver tillämpas vid konkursförvaltarens redovisning. Annorlunda förhåller det sig med bestämmelser om bokföring som syftar till att möjliggöra kontroll över viss verksamhet. Här kan nämnas 24; förordningen (1949z34l) om explosiva varor, 12—14ää förordningen (1949:723) ang. handel med skrot, lump och begagnat gods samt 57% 2 mom. rusdrycksförsäljningslagen (1954z521). Dessa bokföringsregler måste iakttas även i konkurs. Detsamma är förhållandet med särbestämmelser i skattelagstiftningen vilkas ändamål är att skapa underlag för deklarations- och uppgiftsskyldighet. Deklarationsskyldighet åvilar boet enligt t. ex. 24 ; lagen om mervärdeskatt. Uppgiftsskyldighet föreligger enligt olika författ—

ningar, bl. a. för annans taxering. Som exempel kan nämnas kontrolluppgifter enligt 37; (jfr 20 ;) taxeringslagen (19561623).

Enligt kommitténs förslag gäller att nyssnämnda bestämmelser skall till- lämpas av förvaltaren (se 57 å andra och tredje st.). Tillsynsmyndigheten har enligt 59% första stycket första punkten i förslaget att övervaka till- lämpningen.

När konkursen handläggs i den för mindre konkurser föreskrivna ord- ningen är förvaltaren på grund av hänvisning i 185 bä första stycket i för- slaget underkastad bestämmelserna om bokföringsskyldighet i 57%.

Den av kommittén föreslagna regleringen beträffande bokföring har i viss mån försökskaraktär och den praktiska tillämpningen bör därför följas med särskild uppmärksamhet.

2.3.8. A rvodesprövning

] 85 ;" KL ges regler om sättet för bestämmande av arvode till bl. a. förvalta- re. Sådant arvode skall prövas av rätten efter huvudförhandling. Enligt 211 & första stycket är rätten domför med en lagfaren domare. Mera omfattande och krävande arvodesmål avses emellertid skola handläggas av rätten i sam- mansättningen tre lagfarna domare.1 Av 211 ;” tredje stycket följer att parts eller annan rättsägares utevaro från huvudförhandlingen inte hindrar att må- let avgörs.

Rättens prövning av förvaltarens arvodesframställning skall föregås av en "kallelse" (dvs. underrättelse) på vederbörande rättsägare att utföra sin talan vid rätten. Kallelsen sker i form av en kungörelse som minst tio dagar före den utsatta dagen skall tas in i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkur- sen. Dessutom skall särskild kallelse utgå till den förvaltare som arvodet av- ser och till gäldenären. Kallelse skall innehålla underrättelse om det belopp som fordras i arvode. Kan fråga uppkomma om bestämmande av särskilt ar- vode för viss egendom, gäller särskilda kallelseregler (jfr 84 å andra st.). För den händelse att frågan om arvode ej inverkar på borgenärernas rätt skall kungörelse inte utfärdas. Även i sådant fall skall emellertid särskild kallelse utgå till förvaltaren och gäldenären. Konkursdomaren skall inhämta yttrande av rättens ombudsman beträffande förvaltararvodet.

Av 203 &" KL följer att kungörandet kan ersättas av särskilda kallelser till vederbörande borgenärer, om kostnaderna inte ökas därigenom.

1 mindre konkurs bestäms enligt 1875 första stycket i KLförslaget för- valtararvodet av konkursdomaren utan föregående kungörelseförfarande.2 Detsamma gäller vid avskrivning av ordinär konkurs enligt 186å samma förslag.

Det finns enligt kommitténs mening inte någon anledning att frångå den nuvarande ordningen att rätten — i regel bestående av en domare — skall prö- va förvaltararvodet efter särskild förhandling. Inte sällan är det av värde för förvaltaren eller annan rättsägare att ha tillfälle att lägga fram sin sak inför rätten. Som framgått är parts eller annans närvaro vid förhandlingen inte 'Se prop. 1973:30 s. 88. obligatorisk för prövning av arvodesmålet. 2Jfrl87åandrast.i

Enligt de erfarenheter som finns representerade inom kommittén har prop.-förslaget.

3 Se första lagutskottet 1921122 5. 17.

4 Ang. sådana underrättel- ser se 1911 års betänkande s. 326 f, 1919 års betän- kande s. 225 och Lawski s. 171 f.

5 Se 1919 års betänkande s. 225, Lawski s. 171 och Welamson 1 s. 643.

emellertid det kungörande som f. n. föregår rättens prövning av förvaltarar- vodet begränsad praktisk betydelse. I stor utsträckning torde borgenärerna inte ta del av eller vidta någon åtgärd med anledning av kungörelsen. Denna byts ofta ut mot separata kallelser till vederbörande borgenärer med stöd av 203 ä KL. Redan i KLK 1 (s. 156) påpekade kommittén att skyldigheten att kungöra arvodesprövningen i ordinära konkurser borde kunna inskrän- kas. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i remissyttrande över betän- kandet framhållit att kungörelseförfarandet knappast längre tillgodoser något behov. Enligt hovrättens uppfattning bör kungörelseskyldigheten kunna re- duceras eller helt slopas. Med åberopande av det sagda förordar kommittén nu att systemet med kungörelse i anslutning till arvodesprövningen av- skaffas.

Man kan likväl inte bortse från att viss eller vissa borgenärer kan vara när- mare intresserade av hur arvodesfrågan löses.3 Under förarbetena till KL framhölls vikten av att borgenärerna fick tillfälle att bevaka sina intressen med avseende på konkursarvodena. För sådant ändamål ansågs det nödvän- digt att låta dem få underrättelse om fordrade arvodesbelopp. Det skulle enligt kommitténs mening åtminstone beträffande större konkurser föra för långt att ersätta kungörandet med särskilda underrättelser till samtliga borgenärer. Att låta underrättelser utgå endast till sådana borgenärer vilkas rätt påverkas av arvodesfrågans lösning skulle i många fall innebära en svår- tillämpad ordning. En godtagbar utväg synes vara att göra underrättelse be- roende av att borgenär i konkursen hos konkursdomaren särskilt begärt att bli underrättad om handläggningen av arvodesfrågan vid rätten. Sådan un- derrättelse bör även innehålla uppgift om det fordrade arvodet. Borgenärs begäran bör kunna göras skriftligen eller muntligen. Självfallet kan borgenär även under hand höra efter hos konkursdomstolen, när och var arvodes- prövningen skall äga rum och vilket arvodesbelopp som yrkats. Lämpligen bör föreskrivas att i den kallelse som konkursdomaren enligt 12 & KF skall tillställa borgenärerna även skall anges att borgenär, som vill bli underrättad om tid och plats för arvodesfrågans handläggning vid rätten, skall framställa begäran därom hos konkursdomaren.

Enligt gällande lag skall rättens ombudsman yttra sig över förvaltarens ar- vodesframställning. I det blivande systemet bör på motsvarande sätt gälla att tillsynsmyndigheten skall höras beträffande förvaltarens arvodesanspråk. Tillsynsmyndigheten har goda möjligheter att överblicka det arbete som för- valtaruppdraget krävt samt med vilken omsorg och skicklighet det utförts. Myndigheten är också förtrogen med konkursboets omfattning (jfr 82 & and- ra st. KL).

Kommittén föreslår att 85å ändras på sätt som sagts ovan. Anledning saknas att inskränka konkursdomarens nuvarande skyldighet att i fall som avses i 84% andra stycket självmant underrätta de kända borgenärer som har särskild förmånsrätt i viss egendom.4

Rätten skall ex officio pröva arvodets storlek. Det begärda arvodesbelop- pet kan alltså sättas ned även om ingen borgenär inställer sig vid rätten och yrkar nedsättning.5

Enligt 187 & första stycket i KLförslaget skall konkursdomaren i mindre konkurs och vid avskrivning av ordinär konkurs enligt 186 & pröva inte bara förvaltarens arvode utan även de kostnader som förvaltaruppdraget har

medfört. I det ovan nämnda remissyttrandet av hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatts, om inte motsvarande ordning kan genomföras be- träffande förvaltarens kostnader vid ordinära konkurser över lag. Med anled- ning härav vill kommittén anföra följande.

Vid ordinär konkurs gäller att förvaltarens kostnader för uppdragets full- görande prövas av domstol efter klander av den som är missnöjd. Reglering- en beror bl. a. på att kostnadsposten har ansetts normalt inte vara lika svår- bedömd och ömtålig som arvodesposten. Det är att märka att medel som behövs för betalning av omkostnader i regel måste tas ut ur konkursboet av förvaltaren allt eftersom betalningen aktualiseras. De förs sedan upp i slutredovisningen, som kan klandras.

Att konkursdomaren skall pröva kostnadsersättningen till förvaltaren i fall som avses i 187 %% första stycket i KLförslaget har främst motiverats av att statsverket i sådana fall ofta kan få träda in och betala på grund av det subsidiära ansvaret enligt 188 & i prop.-förslaget.6 Detta ansvar blir i princip inte aktuellt vid sådana ordinära konkurser som avses i förevarande sam- manhang, dvs. de som avslutas genom slututdelning. Man kan naturligtvis ändå tänka sig att låta domstolen granska och pröva alla kostnadsbelopp även i slututdelningskonkurserna. Kommittén har emellertid ej ansett att det finns tillräckliga praktiska skäl att frångå den gällande ordningen. Härvid bör beaktas att det nya tillsynsorganet enligt 189 & tredje stycket KLförslaget skall granska förvaltarens slutredovisning och avge utlåtande över den. Genom detta utlåtande, som jämte redovisningen skall hållas tillgängligt, får rättsägama i konkursen vägledning för bedömningen av om de bör kland- ra redovisningen. Vidare får tillsynsorganet klandra slutredovisningen (191 & andra st. KLförslaget).

2.4. Allmän motivering beträffande tillsynen

2.4.1. Tillsynen i stort

Förvaltningen måste stå under tillsyn. Denna bör omfatta såväl den formella som den materiella sidan av förvaltningen. Den materiella kontrollen bör, som framgått i det föregående, ej innefatta krav på förhandsmedgivande till olika förvaltningsåtgärder. Att däremot ett samspel med tillsynsorganet och borgenärerna skall äga rum i den löpande verksamheten har berörts i av- snitt 2.3.2.

Den yttersta kontrollen över konkursförvaltningen utövas f.n. av kon- kursdomstolen (konkursdomaren). Den närmare tillsynen över förvaltaren ankommer på ett särskilt kontrollorgan, rättens ombudsman. Enligt kom- mitténs mening bör ett särskilt tillsynsorgan fortfarande finnas. För att onö- digt dubbelarbete skall undvikas bör konkursdomstolen helt befrias från kontrollerande uppgifter. Att utöva tillsyn över konkursförvaltning passar f. ö. inte så väl för domarverksamheten. Det särskilda tillsynsorganet bör med andra ord självständigt ansvara för den löpande kontrollen över för— valtningen. Domstolens nuvarande befattning med judiciella frågor inom konkursens ram bör däremot ej inskränkas. Utseende av förvaltare bör också fortfarande ankomma på konkursdomaren. Liksom f. n. bör det vidare vara konkursdomarens uppgift att entlediga försumlig förvaltare. Den nuvarande

6 Se KLK 1 s. 157 och 159 samt propositionen s. 175 och 224.

' Jfr prop. 1975:6 s. 129.

2 Enligt hittills gällande ordning har denna upp- gift ansetts ankomma på konkursdomaren. Se KLK ] s. 97 med not 5 och Elwing s. 102 f.

31 74; tredje st. och 86.5 i det norska förslaget till lag om gjeldsforhandling og konkurs ges särskilda regler om revisor i kon- kurs.

skyldigheten för konkursdomaren att självmant ingripa mot sådan förvaltare bör dock utgå. Konkursdomstolen bör alltjämt bestämma förvaltarens ar- vode.

I det följande behandlar kommittén frågorna hur tillsynen bör utformas (avsnitt 2.4.2) och vilket organ som enligt kommitténs mening bör svara för tillsynen (2.4.3 och 2.4.4). Ett särskilt avsnitt (2.4.5) avser gransknings- männen och deras funktion i ett blivande kontrollsystem. Slutligen (2.4.6) behandlas arbetsmarknads- och regionalpolitiska frågor.

2.4.2. Tillsynens utövande

Tillsynsorganets huvudsakliga uppgift bör vara att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL och andra författningar. Organet bör med andra ord se till att förvaltaren iakttar gällande bestämmelser och att han inom denna ram vidtar de åtgärder som påkallas för att ge bästa möjliga resultat av konkursen. Häri ligger t. ex. att kontrollera att de i avsnitt 2.3.2 föreslagna reglerna om samråd och information inte förbises. Bland andra författningar än KL vilkas efterlevnad bör övervakas kan särskilt framhållas de som hör till arbetslivets och skattelagstiftningens områden.

Såväl från borgenärernas och gäldenärens som från samhällelig synpunkt är det angeläget att avvecklingstiderna hålls nere så mycket som möjligt. Kommitténs ändringsförslag angående konkursförvaltningen och tillsynen över den syftar bl.a. till att främja ett snabbare förfarande. Även genom en mera strikt tillämpning av nuvarande regler i KL bör tidsvinster kunna uppnås. Detta gäller t. ex. beträffande föreskriften i 126?" fjärde stycket att slututdelning skall ske sedan all boets egendom förvandlats i pengar.] Till- synsorganet bör särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan.2

Vad nu sagts om tillsynsorganets uppgifter börjämföras med förvaltarens åligganden enligt 51 å i förslaget.

Tillsynsorganet bör, när det finner lämpligt, få inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt även fordra särskild redovisning av för- valtaren (jfr betr. rättens ombudsman 59 ,»5 första st. andra p. KL). Kon- kurserna är numera inte sällan så vidlyftiga och invecklade att det behövs bokföringsexpertis för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt. Tillsynsorganet bör därför ges möjlighet att, om särskilda omstän- digheter föranleder det, utse en eller flera revisorer för sådan granskning.3 Jfr angående revisor l49å lagen (19551183) om bankrörelse.

En viktig uppgift för tillsynsorganet bör vara att genom råd och upp- lysningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter som rör konkursförvaltning. Det är således inte fråga om att ge bindande direktiv om hur förvaltaren skall handla i det enskilda fallet. Som framgått tidigare skall tillsynsorganet visserligen höras i viktigare frågor men det skall inte besluta i olika förvaltningsangelägenheter på samma sätt som rättens ombudsman enligt nuvarande ordning. Tillsynsorganet bör emel- lertid genom lämpliga åtgärder, bl. a. genom informationer, verka för att förvaltningen blir effektiv och rationell. l förvaltningen inbegrips härvid

förvaltarens uppgifter t. ex. enligt arbetsrättslig och skatterättslig lagstiftning. En ordning i enlighet med vad som nu förordats medför exempelvis att förvaltarberättelserna kan göras mer enhetliga än f. n. Tillsynsorganets verk- samhet bör också syfta till att underlätta förvaltarens arbete. Bl.a. bör det kunna medverka när förvaltaren har anledning att ta kontakt och överlägga med myndigheter eller organisationer av skilda slag. Praktiskt betydelsefullt är att blanketter och formulär kan utarbetas.

Genom tillsynsorganet bör även kunna anordnas kursverksamhet för dem som i olika egenskaper har att göra med konkursförvaltning.

De huvudsakliga uppgifterna och befogenheterna för tillsynsorganet i en- lighet med vad som sagts ovan regleras genom 59% i förslaget.

I nära anslutning till 59 % andra—fjärde styckena i KL föreskrivs dessutom i 60% i förslaget att tillsynsorganet skall ha tillgång till böcker och andra handlingar som rör boet. Det skall också på begäran få upplysningar av förvaltaren om boet och dess förvaltning. Tillsynsorganet skall vidare på begäran av konkursdomaren och andra meddela sådana upplysningar.

Om borgenär, gäldenären eller annan rättsägare anser att förvaltaren hand- lar felaktigt eller olämpligt, bör han kunna vända sig till tillsynsorganet som får undersöka saken och vid behov inskrida med lämplig åtgärd. Nor- malt räcker det med att tillsynsorganet under hand anmanar förvaltaren att fullgöra sina skyldigheter eller att vidta rättelse. I mera kvalificerade fall kan organet göra framställning till konkursdomaren enligt 80 % i förslaget.

På tillsynsorganet bör ankomma att yttra sig till konkursdomaren i olika avseenden. Denne bör bl. a. höra tillsynsorganet innan slutlig förvaltare till- sätts (se 46—48 %% i förslaget) samt inhämta yttrande från organet beträffande entledigande av förvaltare (80% andra st.) och förvaltares arvodesanspråk (85% tredje st.).

2.4.3. Rättens ombudsman

Enligt 44% KL skall konkursdomaren i varje ordinär konkurs särskilt för- ordna en rättens ombudsman. Denne skall vara "ärlig och förståndig" samt ha erforderlig insikt i gällande lag för bedömande av rättsliga frågor. Han skall dessutom ha nödig erfarenhet och sakkunskap för sina uppgifter rörande tillsyn över konkursutredningen och avgörande av olika förvaltningsfrågor. Den som är anställd vid domstol får inte vara rättens ombudsman. Vidare krävs att rättens ombudsman har avlagt domared. Under laga förfall för ombudsmannen kan ersättare förordnas. Rättens ombudsman hade tidigare ämbetsansvar men är inte underkastad det nya disciplinansvaret.I Rättens ombudsman fyller många funktioner i det nuvarande systemet. Hans främsta uppgift är att i ordinära konkurser övervaka förvaltarens verk- samhet. Han skall bl. a. granska kvartalsräkningar, halvårsberättelser och annan redovisning från förvaltaren.2 Förvaltarberättelsen skall upprättas un- der rättens ombudsmans inseende. Han bistår också förvaltaren med råd ijuridiska och affärsmässiga frågor. I praktiken kan ombudsmannen många gånger sägas ha ställningen av medförvaltare i konkursen. Flera viktigare förvaltningsåtgärder kräver samtycke av rättens ombudsman och i en del fall har han självständig beslutanderätt. Vid sidan av kontrollfunktionen tjänstgör rättens ombudsman som ordförande vid förlikningssammanträde

1 Se KLK 1 s. 52 med not

5. Jfr prop. 1975178 5. 154 ff.

2 Se om rättens ombuds- mans tillsyn JO 1975/76 5. 119 ff.

3Jfr KLK I 5. 96.

4Se Bilaga ] tab. 9.

5 Se Bilaga ] tab. 5. Jfr Kedner, Konkurs och ac- kord, en studie av insol- venta företag genomförd år 1972 på uppdrag av delegationen för de mindre och medelstora företagen s. 238 samt SOU 1940:13 s. 10 och 24.

6 Se Bilaga 1 tab. 4. Jfr Kedner a. a. s. 240.

7Se Bilaga ] tab. 6.

8 JK:s inspektionsproto- koll 2.10 1973, AD 288/73.

9 Att advokater omväx- lande utses till rättens ombudsman och förval- tare är emellertid olämp- ligt. Enligt kommitténs enkät har detta förekom- mit i ringa omfattning i ung. femton tingsrätter. Jfr TSA 1974 s. 279.

i konkursen. Han skall därvid söka utreda föreliggande tvistefrågor angående bevakade fordringar och åstadkomma förlikning.

I mindre konkurser enligt prop.-förslaget förekommer inte någon rättens ombudsman.3

Rättens ombudsman har rätt till arvode ur konkursboet. För det sällsynta fallet att boet inte räcker till ombudsmannens arvode utgår detta enligt prop.-förslaget (se 188 %) av allmänna medel. Totalt uppgick arvodena till rättens ombudsmän ide år 1974 avslutade ordinära konkurserna enligt kom- mitténs undersökning till cirka 5 miljoner kr.4

I allmänhet anlitas en och samma person eller några få personer som rättens ombudsman vid varje särskild domstol. Oftast utses advokater. Kom— mitténs statistiska undersökning visar att av de år 1974 upphörda konkur- serna rättens ombudsman var advokat i 73,7 % (vid Stockholms och Malmö tingsrätter 100 %) av konkurserna. I större delen av de återstående kon- kurserna anlitades pensionerade tjänstemän — däribland främst domare, hög- re polistjänstemän, kronofogdar och åklagare som rättens ombudsman. Andra yrken som fanns representerade var bl.a. kommunalborgmästare, hypoteksdirektör och ombudsman.5

De advokater som tas i anspråk för uppdrag som rättens ombudsman har i allmänhet särskilda kunskaper och erfarenheter inom det konkurs- rättsliga området. De är i sådana fall väl kvalificerade för uppgiften. Ad- vokater utnyttjas i regel också som konkursförvaltare. Enligt kommitténs undersökning var förvaltaren advokat i 82,2 % och "jur. kand." i 14,4 % av konkurserna.6 I 60,6 % av konkurserna var både rättens ombudsman och förvaltaren advokat. I 13,0 % var rättens ombudsman advokat och för- valtaren "jur. kand." eller hade annat yrke.7

Justitiekanslern (JK) har i samband med inspektion av en tingsrätt år 1973 tagit upp frågan om lämpligheten att förordna advokat som rättens ombudsman i konkurs, där även förvaltaren är advokat. Enligt JK kunde det vara ägnat att minska ombudsmannainstitutionens effektivitet som kon- trollorgan, om advokat hade uppgiften att öva tillsyn över en kollegas för- valtarskap. JK påpekade att konkursdomaren borde överväga att, när någon av de advokater som anlitades som rättens ombudsman upphörde med verk- samheten, söka få någon lämplig person utanför advokatkretsen som rättens

ombudsman.8 Kommittén anser att det med nuvarande system inte är onaturligt att

advokater i stor utsträckning anlitas som rättens ombudsman även i sådana konkurser där förvaltaren är advokat.9 Med hänsyn till de uppgifter som f.n. ankommer på rättens ombudsman är det nämligen svårt att utanför advokatkåren hitta tillräckligt antal personer med erforderlig kompetens. Mot en ordning enligt vilken både förvaltaren och den som skall kontrollera hans verksamhet är advokater kan emellertid — i linje med det återgivna uttalandet av JK — riktas invändningar av principiell art. Rättens ombudsman förekommer numera inte vid förhandling om ackord utan konkurs. I samband med att rättens ombudsman på förslag av lag- beredningen genom lagstiftning år 1970 avskaffades vid ackordsförhandling gjordes uttalanden om ombudsmannens betydelse i konkurser. Lagbered- ningen påpekade sålunda att institutet rättens ombudsman syntes väl grun- dat i konkurs och att beredningen inte hade några planer på att föreslå

ändring iden delen. Konkursförfarandet med dess realisation av tillgångarna och prövning av rätt till utdelning m. ni. hade enligt beredningen en annan omfattning och innebörd än ackordsförhandling. Denna ledde inte som kon- kursförfarandet till att borgenärernas betalningsrätt i boet fastställdes. För- likningsförfarandet spelade därför inte på långt när samma roll vid sådan förhandling som i konkurs. I konkurs hade rättens ombudsman också bl. a. att övervaka hela förvaltningen.l0

Som framgått anser kommittén att det fortfarande bör finnas ett särskilt organ för tillsyn över förvaltningen. Det kan alltså inte bli fråga om att som har skett beträffande ackord — i konkurs avskaffa rättens ombudsman i nuvarande gestaltning utan att sätta något annat kontrollorgan i stället.

Genom de med prop.-förslaget överensstämmande bestämmelserna i KLförslaget om förvaltares kvalifikationer och om utseende av förvaltare skapas ökade förutsättningar för att endast väl kvalificerade förvaltare utses i konkurserna. Bl. a. gäller att förvaltaren skall tillsättas av konkursdomaren. Dessutom kommer förvaltarens allmänna ställning enligt kommitténs för- slag i avsnitt 2.3 ovan framdeles att bli mera självständig än f. n. Vidare skall, när konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaf- fenhet anser det behövligt, mer än en förvaltare kunna tillsättas. Därigenom kan vid behov samråd äga rum vid förvaltningens bedrivande. Även sak- kunnigt biträde skall kunna anlitas. Samråd skall också ske med tillsyns- organet och de borgenärer som särskilt berörs av den aktuella förvaltnings- åtgärden.

Det sagda innefattar skäl mot att ha kvar det nuvarande institutet rättens ombudsman i ett nytt förvaltningssystem. Därtill kommer att det enligt kommitténs mening behövs ett permanent och mera utbyggt kontrollorgan, som har resurser att utöva tillsynen effektivt och ändamålsenligt efter de linjer som angetts i avsnitt 2.4.2.

Kommittén anser alltså att tillsynen och därmed besläktade uppgifter bör anförtros åt annat organ än rättens ombudsman. Frågan är då, om man vid sidan av ett nytt tillsynsorgan bör ha kvar rättens ombudsman för full- görande av förlikningsuppgifterna. Det är tydligt att rättens ombudsman i detta avseende har en viktig funktion. Allmänt sett torde nuvarande system med rättens ombudsman som förlikningsorgan fungera väl.” Ett bibehål- lande av rättens ombudsman med enda uppgift att leda förlikningssam- manträdet innebär emellertid en överorganisation. Enligt kommitténs me- ning kan ombudsmannens roll som förlikningsorgan såvitt angår tvistiga fordringar övertas av konkursdomaren. I den delen hänvisas till avsnitt 4.4.4.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén att rättens ombudsman avskaffas och ersätts med ett annat allmänt tillsynsorgan'2

2.4.4. Nytt tillsynsorgan

2.4.4.1 Allmänna överväganden

Frågan om lämpligt tillsynsorgan i ett nytt konkursförfarande skall i enlighet med direktiven för kommittén prövas förutsättningslöst. Tillsynen över förvaltningen i ordinära konkurser handhas f. n. av kon-

") Se U VII s. 77 f(jfr s. 68). Jfr även departe- mentschefen i prop. 1970:136 5. 82 f.

” Se den i avsnitt 4.3 re- dovisade statistiken.

12 Jfr preliminära uttalan- den i sådan riktning KLK I 5. 92, 95 och 166. Advokatsamfundet har i remissyttrande över nämnda betänkande motsatt sig tanken att avskaffa institutet rättens ombudsman.

1 Jfr lagutskottet i LU 1976/77:11 S. 36, jfr s. 35.

kursdomaren och rättens ombudsman. Kommittén har tidigare (avsnitten 2.4.1 och 2.4.3) förordat att tillsynsuppgifterna skall läggas på ett särskilt tillsynsorgan men att någon rättens ombudsman inte vidare skall finnas. Konkursdomstolen skall fortfarande ha till uppgift att entlediga förvaltare och pröva förvaltarens arvode. Som framgår i det följande (avsnitt 2.4.5) skall möjlighet till ytterligare kontroll över förvaltningen ges genom gransk- ningsmän.

Till grund för valet av lämpligt tillsynsorgan har man att lägga de uppgifter som skall ankomma på organet i fråga (jfr avsnitt 2.4.2). Tillsynsorganets huvudsakliga uppgift enligt den tänkta ordningen är att övervaka att för- valtningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Särskilda uppgifter — som kan sägas ingå i huvuduppgiften är att tillse att avvecklingen inte fördröjs i onödan, att inventera konkursboets tillgångar och granska förvaltarens redovisning, att genom råd och upplysningar främja en riktig och enhetlig rättstillämpning samt att yttra sig i fråga om tillsättande av slutlig förvaltare och om förvaltarens arvodesanspråk.

Kommittén vill till en början understryka vikten av att tillsynen sta- digvarande får ankomma på ett och samma organ eller på en_krets av likartade organ. Uppgifterna är av så speciellt slag och förekommer i så begränsad omfattning att de inte bör fördelas på organ med skiftande kompetens och utan inbördes samband. Om tillsynen läggs på ett permanent organ eller i vart fall på en viss typ av organ, kan detta samla de erfarenheter som behövs för att tillsynen skall utövas på bästa sätt.

Med hänsyn till samhällets alltmer ökade intresse av insyn i konkurs- förfarandet bör det allmänna fortfarande svara för kontrollen.l Ett statligt organ har möjligheter att skaffa sig de resurser som enligt vad kommittén tidigare (avsnitt 2.4.2) utvecklat är önskvärda för att tillsynen skall bli ef- fektiv. Allmänt ombud som förordnas enligt 43 a% i förslaget skall tillse att arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen beaktas i konkursen. Det ligger i sakens natur att i tillsynsorganets uppgifter ingår att bevaka att sådana intressen främjas. Tillsynsorganet bör sålunda ha uppsikt över att allmänt ombud förordnas när anledning till det förekommer (jfr avsnitt 2.5 under 43 a %).

I första hand bör undersökas om man som tillsynsorgan kan utnyttja ett redan existerande samhällsorgan, vars uppgifter har anknytning till kon- kursförvaltning.

Tillsynsorganets uppgifter enligt kommitténs förslag förutsätter ett lokalt samband mellan förvaltaren och tillsynsorganet. Det geografiska avståndet bör inte vara större än att förvaltaren och företrädare för tillsynsorganet utan större besvär skall kunna komma i personlig kontakt med varandra. Detta innebär att tillsynen inte bör förläggas centralt till ett enda organ för hela landet. Den i direktiven antydda lösningen att anlita domstolsverket som tillsynsorgan bör redan på grund härav inte komma i fråga. Möjligen kunde man tänka sig att tillsynen i varje konkurs fick ankomma på ett regionalt organ. Härvid kommer främst länsstyrelsen i åtanke. Emel- lertid har länsstyrelsen ringa anknytning till konkursförvaltning. Med hän- syn till länsstyrelsens ordinarie verksamhet ter det sig också främmande att lägga tillsynen på denna myndighet. På det lokala planet däremot finns ett statligt organ med nära anknytning till konkursförvaltning. Här avses

kronofogdemyndigheten. Denna myndighet har i direktiven särskilt fram- hållits som tänkbart tillsynsorgan.

Kommittén vill mot bakgrund av det sagda närmare undersöka lämp- ligheten av att anlita kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan.

2.442. Kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan

Till förmån för kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan talar främst att myndigheten i sin vanliga verksamhet har uppgifter som nära anknyter till konkursförvaltning. En redovisning av kronofogdemyndighetens verk- samhet har lämnats i KLK I och kommittén kan nu inskränka sig till att hänvisa till vad som sagts där.l

Kronofogdemyndigheten har vidare den lokala förankring som utgör en fömtsättning för att tillsynen skall kunna utövas på ett ändamålsenligt sätt. Mellan förvaltaren och kronofogdemyndigheten bör ett väl fungerande sam- spel kunna utvecklas. Den lokala förankringen är särskilt markerad i nu gällande indelning i kronofogdedistrikt.

Kommittén har hållit kontakt med kronofogdemyndighetsutredningen (Kn l974:03), som har till uppgift att utreda den framtida indelningen av landet i kronofogdedistrikt. Utredningen beräknas vara klar med sitt arbete sommaren 1977. Enligt vad som upplysts avser utredningen att föreslå att antalet distrikt minskas från nuvarande 81 till högst 65.

I flertalet av de nya distrikten kommer enligt utredningens blivande förslag att finnas minst två kronofogdar. De distrikt där endast en kronofogde skall tjänstgöra ungefär 15 stycken — skall vid behov kunna få tillfälliga för- stärkningar från annat distrikt, i första hand i vederbörande län.

Såvitt kommittén kan bedöma kommer kronofogdemyndigheternas lokala förankring inte att rubbas i högre grad genom kronofogdemyndighetsut- redningens förslag. En ombildning till större distrikt enligt samma förslag bör ge effektivitetsvinster och vara till fördel även för fullgörande av till- synsuppgifter i konkurs. Kronofogdemyndighetsutredningens förslag utgår från nuvarande förhållanden. Enligt vad som uppgetts behöver den tänkta distriktsindelningen emellertid inte påverkas av att kronofogdemyndighe- terna tillförs uppgiften att vara tillsynsorgan i konkurser.

En särskild fördel med kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan är att man kan utnyttja ett centralorgans resurser. Exekutionsväsendet på central nivå administreras av riksskatteverket. På samma sätt som riksskatteverket biträder kronofogdemyndigheten vid specialexekution torde verket kunna lämna myndigheten betydande service och information för dess uppgift som tillsynsorgan vid konkurs. Förutsättningar skapas också för att tillsynen blir likformig över hela landet. Bl. a. kan större enhetlighet i bedömningen av arvodesfrågor åstadkommas.

Enligt direktiven för kommittén bör det vid den formella granskning som ingår i kontrollen över konkursförvaltning finnas möjlighet att utnyttja automatisk databehandling (ADB). Under nuvarande förhållanden är dock, enligt vad kommittén har sig bekant, de praktiska möjligheterna att utnyttja ADB i detta sammanhang små. Behovet av ADB vid granskning av kvar- lse KLK I 5_ 84 ny Jfr talsräkningar och övrig redovisning synes åtminstone f. n. inte heller vara samma betänkande 5. så stort. Skulle det framdeles skapas tekniska förutsättningar för användning 208 ff-

2 Betr. sådana speciella fall som avses i 50% tredje st. se motiven till nämnda paragraf i av- snitt 2.5.

av ADB, torde emellertid kronofogdemyndigheterna med hänsyn till sina resurser vara särskilt lämpliga att ingå i ett ADB-system. Till förmån för kronofogdemyndigheten talar också att den revisionstekniska expertis som finns på länsstyrelserna bör kunna ställas till myndigheternas förfogande vid tillsynen.

Det är svårt att närmare bedöma vilka kostnadseffekter ett alternativ med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan skulle få i jämförelse med rådande ordning, enligt vilken konkursdomaren och rättens ombudsman svarar för tillsynen. Det nya systemet ställer större krav på arbetsinsatser än nuvarande tillsyn. Samtidigt måste beaktas de möjligheter till rationalisering i olika avseenden som finns hos kronofogdemyndigheterna. Kommittén gör den bedömningen att kostnaderna för den nya ordningen med kronofogdemyn- dighet som tillsynsorgan kommer att hålla sig på ungefär samma nivå som nuvarande kostnader. En viss kostnadsökning kan inte uteslutas men bör emellertid kunna godtas med hänsyn till de fördelar som i övrigt ligger i alternativet med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan. Goda skäl kan sålunda åberopas för att kronofogdemyndigheten skall an- litas som tillsynsorgan. Innan kommittén tar ställning i denna fråga måste emellertid utredas, om ett förslag härom är förenligt med kronofogdemyn- dighetens fiskala funktion.

I KLK l (s. 82 ff., jfr reservation s. 206 ff) diskuterade kommittén ingå- ende frågan om lämpligheten av att anlita kronofogdemyndighet som för- valtare i de mindre konkurserna. En sådan lösning avvisades emellertid av kommittémajoriteten. Ett grundläggande skäl härtill var att det mötte principiella betänkligheter att låta kronofogdemyndigheten i samma konkurs uppträda både som förvaltare och som företrädare för staten i egenskap av konkursborgenär.

När det gäller att bedöma kronofogdemyndighetens lämplighet som till- synsorgan i ett blivande system är läget ett annat än beträffande förval- tarskapet i mindre konkurser. Det ankommer sålunda inte på tillsynsorganet utan på förvaltaren att i första hand pröva vilka fordringar som skall ge utdelning i konkursen. Denna prövning omfattar frågor om fordringars exi- stens, storlek och förmånsrätt. Om det föreligger tvistiga anspråk, är det närmast förvaltaren som skall verka för uppgörelse. Vid behov kan för- likningsfrågan tas upp vid särskilt sammanträde inför konkursdomaren (se avsnitt 4.4.4). Även vad angår försäljning av egendom, fortsättande av rö- relse, indrivning av fordringar, inledande av rättegång och förlikning an- gående osäker eller tvistig tillgång ligger ansvaret på förvaltaren. Frågor om orsakerna till gäldenärens insolvens, om eventuella återvinningsmöj- ligheter och om misstanke angående gäldenärsbrott prövas av förvaltaren. Denne skall också sköta kontakten med borgenärerna och gäldenären i vik- tigare förvaltningsfrågor, se 51 a % första och andra styckena i förslaget. Till- synsorganet har enligt förslaget — till skillnad från rättens ombudsman enligt gällande ordning — inte någon självständig beslutanderätt rörande förvalt- ningens bedrivande.2 Organet skall endast liksom särskilt berörda borgenärer höras av förvaltaren i viktigare frågor.

Även mot nu angivna bakgrund finns ett visst utrymme för principiella invändningar mot att kronofogdemyndigheten anlitas som tillsynsorgan. Den är sålunda fortfarande företrädare för staten som borgenär, främst som

skatteborgenär.3 Kommittén anser emellertid att det inte föreligger något avgörande hinder mot att kronofogdemyndigheten anlitas som tillsynsorgan i det nya systemet. Kronofogdemyndigheten har i direktiven för kommittén angetts som tänkbart tillsynsorgan. Vidare kan av uttalanden, som gjorts i samband med riksdagens ställningstagande till propositionen, dras den slutsatsen att riksdagen inte har ansett några principiella hinder föreligga mot att tillsynen i konkurser läggs på kronofogdemyndigheten.4 Till saken hör också att varje borgenär enligt förslaget skall kunna få granskningsman utsedd med uppgift att övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar (se nedan avsnitt 2.4.5). En ordning enligt vilken kronofogdemyndighet är tillsynsorgan behöver enligt kommitténs mening inte föranleda inskränkningar i kronofogdemyn- dighets befogenheter att företräda staten såsom konkursborgenär. Det synes emellertid lämpligt att kronofogdemyndighetens uppgifter enligt KLförslaget inte handläggs av samma tjänstemän som sköter indrivningsuppgifterna, inbegripet tillvaratagande av statens rätt i samband med konkurs. Se vidare avsnitt 2.4.4.7 där kommittén förordar att det hos varje kronofogdemyn- dighet om möjligt inrättas en särskild enhet eller liknande för tillsynsupp- gifter.

Med åberopande av det anförda föreslår kommittén att kronofogdemyn- dighet skall vara tillsynsorgan i ordinär konkurs. När det gäller frågan, vilken kronofogdemyndighet som skall vara behörig tillsynsmyndighet, föreslår kommittén att kronofogdemyndigheten i den ort, där gäldenären har att svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet, skall utöva tillsynen över förvaltningen. Denna ordning överensstämmer med vad som enligt prop.- förslaget (18 a och 185 a %%) skulle gälla i fråga om kronofogdemyndighets utrednings- och förvaltningsuppgifter.

Kommittén övergår härefter till frågan hur tillsynen i mindre konkurser bör anordnas.

Enligt prop.-förslaget skulle konkursdomaren utöva en allmän tillsyn över förvaltningen i sådana konkurser, oavsett om kronofogdemyndigheten eller annan var förvaltare. Kontrollen skulle i huvudsak ske i efterhand på grund av redovisning till konkursdomaren vid konkursens slut. Enligt uttalande i prepositionen kunde frågan om kontrollen i de mindre konkurserna komma i ett annat läge, om tillsynsfunktionen i större konkurser ändrades.5

I avsnitt 6.2.2.1 nedan föreslår kommittén att förvaltningen i mindre kon- kurser skall anförtros någon som uppfyller de kvalifikations- och behörig- hetskrav som gäller för förvaltare i ordinära konkurser. Detta innebär att advokater och andra enskilda personer skall tjänstgöra som förvaltare.

Som framgått skall konkursdomaren enligt kommitténs förslag befrias från tillsynen i de ordinära konkurserna. Motsvarande bör gälla beträf- fande de mindre konkurserna. Även förvaltningen i mindre konkurs bör stå under tillsyn av ett särskilt tillsynsorgan. Praktiska skäl talar för att kronofogdemyndigheten får utöva tillsynen också i de mindre konkurserna. I detta sammanhang kan erinras om det av lagutskottet framförda önske- målet att förfarandet vid de båda konkursformerna blir så enhetligt som möjligt.6

Kronofogdemyndighetens tillsyn i mindre konkurser behöver av naturliga skäl inte sträcka sig lika långt som vid ordinära konkurser. Redovisning

3 Advokatsamfundet har i remissyttrande över KLK l — dock med ut- gångspunkt i nu gällande förvaltningssystem — motsatt sig att kronofog- demyndigheten såsom företrädare för statliga borgenärsintressen skall fungera som rättens om- budsman.

4 Se LU 1976/77:11 s. 36, jfr s. 35.

5 Se propositionen s. 170 Jfr liknande uttalande i KLK 1 s. 95 f.

6Se LU 1976/77:11 s. 36. Jfr avsnitt 6.2.2.2 nedan.

7Jfr KLK l s. 97 och propositionen s. 169.

' Ang. det allmännas ansvar för rättens om- budsmans verksamhet se prop. 197225 5. 511. Betr. praxis före skadeståndsla- gens tillkomst rörande fel eller försummelse vid kontroll över konkursfor- valtning kan hänvisas till Bengtsson s. 308 f.

över förvaltningen skall givetvis lämnas. Kvartalsräkningar och halvårs- berättelser bör dock i överensstämmelse med vad som skulle gälla enligt prop.—förslaget kunna undvaras.7 Vid behov kan kronofogdemyndigheten begära redovisning och fordra in andra uppgifter av förvaltaren. I huvudsak föreslår kommittén emellertid att kronofogdemyndighetens tillsyn i mindre konkurser skall utövas på samma sätt som vid ordinära konkurser.

I avsnitt 6.2.4 behandlar kommittén den närmare utformningen av till- synen i mindre konkurser.

Ledamoten Öhman anser för sin del att det nuvarande systemet med rättens om- budsman, sådant det huvudsakligen tillämpas, har visat sig fungera tillfredsställande och att i och för sig tillräckligt bärande skäl icke andragits för att avskaffa detsamma. Öhman anser vidare att det finns anledning antaga att man med en myndighet (kro- nofogden) som tillsynsorgan löper risk att en del av den smidighet och snabbhet, som i många konkurser icke sällan är av väsentlig betydelse för en gynnsam avveckling, går förlorad. Mest ändamålsenligt vore därför att bibehålla rättens ombudsmanna- funktionen i dess nuvarande form.

Öhman har ändock av två skäl ansett sig kunna biträda den helhetslösning kom- mittén framlagt:

]. Kommittén har fått sig förelagt uppgiften att utreda andra alternativ i fråga om tillsyn och riksdagsbehandlingen av propositionen ger, enligt Öhmans bedömning, uttryck för att det nuvarande systemet med rättens ombudsman anses lämpligen böra ersättas med en annan form av tillsyn.

2. Den omorganisation, som i kommitténs förslag görs av konkursförvaltningen och som ger förvaltaren en betydligt mera aktiv och stark ställning än tidigare, innebär, enligt Öhmans uppfattning, att de negativa effekter, som avskaffandet av det nuvarande institutet rättens ombudsman kan förväntas medföra, i någon mån kompenseras. De principiella invändningar, som enligt kommittémajoritetens me- ning omöjliggjorde tanken på kronofogdemyndigheten som förvaltare i mindre konkurser, står visserligen kvar men gör sig, enligt Öhmans uppfattning, i mindre grad gällande när myndigheten fungerar som tillsynsmyndighet. Även om lös- ningen inte är idealisk — också därför att praktiska och affärsmässiga skäl talar för att uppdraget inte bör knytas till en myndighet — bedömer Öhman dock de andra alternativ som, förutom det nuvarande institutet rättens ombudsman, står till buds för utövande av kontrollfunktionen såsom ännu mindre lämpliga, inte minst ur praktisk synvinkel.

Trots att Öhman från principiella och praktiska utgångspunkter helst skulle se att kontrollfunktionen överlämnas till person, som, oavsett om vederbörande är kro- nofogde, advokat eller har annat yrke, av konkursdomaren bedöms ha de kvalifi- kationer, vilka gör honom särskilt lämplig att fullgöra ifrågavarande åligganden, anser Öhman alltså att det kontrollsystem, varom kommitténs ledamöter enats, rätt hanterat bör kunna fungera tillfredsställande.

2.4.4.3 Skadeståndsskyldighet

Staten ansvarar enligt gällande rätt för skada som kan uppkomma genom fel eller försummelse av konkursdomaren eller rättens ombudsman i sam- band med tillsyn över konkursförvaltning. Detta följer av 3 kap. 2 % i 1972 års skadeståndslag.l Personligt skadeståndsansvar för konkursdomare eller rättens ombudsman förutsätter att oaktsamhet föreligger och — beträffande ren förmögenhetsskada — att skadan har vållats genom brott (2 kap. 1 och 4 %% skadeståndslagen). Jämkning av skadeståndsansvaret genom analog till-

lämpning av 4 kap. 1 % skadeståndslagen kan dock tänkas.2 Regeln i l97% KL att skadeståndstalan mot rättens ombudsman — med undantag för talan om skadestånd på grund av brottslig handling — inte får väckas efter utgången av den tid som gäller för klander av slutredovisning (dvs. i normalfallet tre månader efter det att redovisningen blivit tillgänglig) torde inte ha någon betydelse i fråga om statens ansvar.3

Vad nu sagts om statens skadeståndsansvar för brister i tillsynen över konkursförvaltning har motsvarande tillämpning även sedan kontrollfunk- tionerna, såsom kommittén föreslagit, har flyttats från konkursdomaren och rättens ombudsman till kronofogdemyndigheten.4 Det allmännas ansvar för försumlighet eller felaktighet vid kontrollen över konkursförvaltning torde även i fortsättningen få följa de principer som i allmänhet gäller beträffande statens ansvar för fel eller försummelse vid kontrollverksamhet. Särskild betydelse i detta sammanhang har den s.k. standardregeln i 3 kap. 3% skadeståndslagen. Enligt denna regel föreligger ersättningsskyldighet för sta- ten endast vid åsidosättande av krav som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning.5 Av förarbetena till skadeståndslagen framgår att standardregeln generellt sett leder till att det allmännas skadeståndsansvar för kontrollverksamhet är mer begränsat än för myndighetsutövning av annat slag. Förarbetena och litteraturen i ämnet ger vid handen att flera omständigheter kan inverka på bedömningen. Bl. a. är skadans art av betydelse. Ansvaret är mer omfattande vid person- och sakskador än vid ren förmögenhetsskada.

Praxis före skadeståndslagens tillkomst synes ha ställt tämligen stränga krav på effektivitet i fråga om kontrollen över konkursförvaltning."J Det saknas anledning att sänka kraven med anledning av att kronofogdemyn- digheterna övertar tillsynsuppgifterna.

l tillsynsmyndighetens uppgifter ingår förutom att vidta rena kontroll- åtgärder även att ge råd till förvaltaren i viktigare förvaltningsfrågor. För- valtaren är enligt 51 a% första stycket i förslaget skyldig att höra tillsyns- myndigheten i sådana frågor. Någon skyldighet att följa tillsynsmyndig- hetens uppfattning har förvaltaren dock inte utan han skall ensam besluta. Frågan är då om det allmänna kan ådra sig ansvar för felaktiga förvalt- ningsåtgärder, vilka förvaltaren har vidtagit i överensstämmelse med råd som han fått av tillsynsmyndigheten. Den rådgivning varom här är fråga hänger nära samman med själva tillsynsuppgiften och bör därför ses som en myndighetsutövning.7 Även om det är förvaltaren som normalt har de bästa förutsättningarna att bedöma uppkommande frågor kan det inte ute- slutas att skadeståndsansvar för det allmänna — i förening med eller utan skadeståndsansvar för förvaltaren — kan uppkomma i här avsedda fall. Om- ständigheterna i det enskilda fallet får vara avgörande.

Om både staten och konkursförvaltaren är skadeståndsskyldiga, svarar de solidariskt enligt 6 kap. 3% skadeståndslagen. Hur den slutliga ansvars- fördelningen skall ske får avgöras efter allmänna principer.

Frågan vem som företräder staten när anspråk framställs mot denna på grund av skadeståndslagen besvaras genom kungörelsen (1972:416) om stats- myndigheternas skadereglering i vissa fall (skaderegleringskungörelsen). Enligt 2 % i kungörelsen skall anspråk som grundas på påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut framställas hos JK. Anspråk

2 Enligt 4 kap. 1 % ska- deståndslagen är arbets- tagare ansvarig för skada som han vållat genom fel eller försummelse i tjäns— ten endast i den mån synnerliga skäl föreligger. Betr. analog tillämpning av 4 kap. 1 % se prop. 1972:5 s. 565 f.

3 197 % KL upphävs en- ligt kommitténs förslag, se kap. 7 nedan. — Av 191 % KL följer att även skadeståndstalan mot förvaltare skall väckas inom klandertiden. Jfr Welamson I 5. 434 och 11 s. 195.

4 Enligt propositionen (s. 162 och 201) kunde det allmänna bli skade- ståndsskyldigt för fel el- ler försummelse vid kro- nofogdemyndighets för- valtning av konkursbo m. m. Frågan huruvida det allmänna kan bli an- svarigt för konkursförval- tares åtgärder har be- handlats ovan i avsnitten 2.3.1 och 2.3.4.

5 Se om standardregelns tillämpning vid kontroll- verksamhet prop. 1972:5 s. 331 ff och 519 ff. Jfr Bengtsson s. 303 ff och Nordenson — Bengtsson — Strömbäck s. 135 ff.

6Se Bengtsson s. 308 f.

7 Av annat slag är den rådgivning som utgör ett led i det allmännas servi- ceverksamhet. Jfr prop. 197215 5. 333 foch 522,

Bengtsson s. 299 ff och 313 fsamt Nordenson- Bengtsson-Strömbäck s. 129 f.

8 Riksskatteverket är en- dast centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet.

9 Jfr prop. 1975:78 s. 141 ff.

10 Jfr avsnitt 2.4.3 not 1.

' Se propositionen s. 168, 303 och 316.

2 Jfr KLK I 5. 158.

på annan grund väcks hos den centrala förvaltningsmyndighet, inom vars verksamhetsområde skada har inträffat eller, om sådan myndighet ej finns, hos JK. Eftersom det inte finns någon central förvaltningsmyndighet för exekutionsväsendet, medför bestämmelsen att anspråk på grund av påstå- ende om felaktigheter vid kronofogdemyndighetens verksamhet i samband med tillsyn alltid skall framställas hos JK.8

Kronofogdemyndighetens verksamhet som tillsynsorgan är att hänföra till sådan myndighetsutövning som avses i 20 kap. 1 % BrB.9 Om tjänsteman vid myndigheten åsidosätter de regler som gäller för tillsynen, kan han alltså dömas för myndighetsmissbruk eller vårdslös myndighetsutövning under förutsättning att övriga rekvisit i nämnda lagrum föreligger. Vidare är kronofogdemyndighetens tjänstemän på samma sätt som andra offentliga tjänstemän underkastade disciplinansvar enligt lagen (l976z600) om offentlig anställning.”)

2.4.4.4 Fullföljd och klander

Enligt prop.-förslaget (209 %) fick talan inte föras mot kronofogdemyndighets beslut enligt KL. Förbudet hade närmast betydelse för beslut som myn- digheten meddelade vid förvaltning i mindre konkurser. Som skäl för full- följdsförbudet angavs bl.a. att syftet med det i propositionen föreslagna förfarandet i mindre konkurser att få till stånd en snabb procedur kunde motverkas, om besvär över skilda beslut under förvaltningen skulle tillåtas.l

Flertalet av kronofogdemyndighetens åtgärder och ställningstaganden vid utövande av tillsyn enligt KLförslaget är sådana att fullföljd över huvud inte är tänkbar. Yttranden och framställningar i olika frågor till konkurs- domaren hör till denna kategori. Ett fåtal avgöranden är emellertid sådana att de i och för sig skulle kunna överklagas. Som exempel kan nämnas beslut varigenom tillsynsmyndigheten biträder viss mening vid tvist mellan flera förvaltare (50% tredje st. i förslaget) och förordnande av revisor för granskning av boets räkenskaper (59 % första st. fjärde p. i förslaget). Samma effektivitetshänsyn som åberopades i propositionen mot fullföljdsrätt vid en ordning med kronofogdemyndighet som förvaltare talar mot att tillåta överklagande av kronofogdemyndighets beslut i samband med tillsynsverk- samheten. Kommittén föreslår därför att sådana beslut inte skall få över- klagas. Beslut som kronofogdemyndighet meddelar i frågor som åsyftas i 27 och 97 %% KL har inte direkt samband med tillsynen och bör undantas från fullföljdsförbudet (se nedan 2.4.4.6). En reglering i ämnet har tagits upp i 209% i förslaget.

En annan fråga är i vad mån kronofogdemyndigheten i egenskap av till- synsorgan bör ges behörighet att överklaga beslut av konkursdomaren eller rätten.

Både från principiell och från praktisk synpunkt bör en fullföljdsrätt för tillsynsmyndigheten begränsas till undantagsfall. Tillsynsmyndigheten bör ha rätt att överklaga konkursdomarens beslut beträffande utseende av för- valtare och likartade frågor samt rättens beslut i ordinär konkurs i fråga om förvaltararvode resp. konkursdomarens beslut i mindre konkurs rörande arvode och kostnadsersättning till förvaltare.2 Talerätten ligger i linje med den yttranderätt som föreslås tillkomma tillsynsmyndigheten i dessa frågor.

En bestämmelse om fullföljdsrätt för tillsynsmyndigheten i enlighet med det anförda återfinns i förslaget i fråga om konkursdomarens beslut i 210 a % och beträffande rättens beslut i 211a%.

Ett med fullföljdsfrågan närbesläktat spörsmål är huruvida tillsynsmyn- digheten bör ha rätt att klandra utdelningsförslag (130% KL) och slutre- dovisning (191 % KL). Vad gäller utdelningsförslag föreligger inga skäl för en sådan klanderrätt. Frågan om utdelningens storlek berör endast bor- genärerna. I den mån kronofogdemyndigheten företräder staten, t. ex. som skatteborgenär, kan myndigheten i egenskap av borgenär klandra utdel- ningsförslag.

Saken är mer tveksam beträffande slutredovisningen. Denna kan enligt gällande rätt klandras av gäldenären och borgenär vars rätt kan vara beroende av redovisningen.3 Borgenär är dock betagen klanderrätt i ett par fall, bl. a. vid avskrivning enligt 186% KL. Av betydelse i detta sammanhang är hur omkostnader för konkursförvaltningen debiteras. I ordinära konkurser med undantag för sådana som avskrivs enligt 186% KL (se 187% första st. i förslaget) införs dessa i slutredovisningen och den som är missnöjd med debiteringen får klandra redovisningen. Som framhållits i avsnitt 2.3.8 bör detta inte ändras. I mindre konkurser gäller en annan ordning. Förvaltare skall i sådana konkurser inte ta upp kostnaderna i slutredovisningen utan ange dem samtidigt som han framställer sina arvodesanspråk. Såväl arvode som kostnader fastställs sedan av konkursdomaren (187% i förslaget). Kon- kursdomarens beslut i ärendet får enligt kommitténs förslag överklagas av tillsynsmyndigheten. Vad nu sagts om mindre konkurser gäller även i 186 %- fallen.

Med hänsyn särskilt till intresset av att omkostnaderna för förvaltningen skall kunna prövas anser kommittén det vara motiverat att ge tillsynsmyn- digheten behörighet att klandra slutredovisningen i ordinära konkurser (betr. 186 %-fa|len se dock nedan).

Vad gäller mindre konkurser och konkurser som avses i 186% finns inte motsvarande anledning att ge tillsynsmyndigheten klanderrätt. Ett annat skäl ligger emellertid i följande. Med hänsyn till att staten kan få betala konkurskostnaderna, om boet är otillräckligt (se 188 % i prop.-förslaget), är det av betydelse för staten att redovisningen omfattar samtliga tillgångar.4 I KLK I har kommittén pekat på att staten med hänsyn till sitt subsidiära kostnadsansvar i undantagsfall kan vilja göra invändningar mot redovis- ningen, oavsett om staten är borgenär i konkursen eller ej.5 Tillsynsmyn- digheten synes därför böra ges behörighet att klandra redovisningen även i nu berörda konkurser.

Konkursdomarens beslut om arvode eller kostnadsersättning i mindre 3Rättens ombudsman konkurser kan ej angripas genom klander av redovisningen.6 _ har däremot ej befogen- En bestämmelse om klanderrätt för tillsynsmyndigheten har tagits in som het att klandra slutredo- ett nytt andra stycke i 191 % KL. Visning— Se Welamsonl s. 428 not 14. - 4 2.445 Offentlighet och sekretess m.m. ”Twe'amsonls- 433- 5KLK ] s. 188. I egenskap av tillsynsorgan enligt gällande ordning förvarar konkursdomaren och rättens ombudsman åtskilliga konkurshandlingar. De handlingar som (uge KLK 1 s, 158 och finns i konkursdomarens akt, t. ex. förvaltarberättelser och redovisnings- Propositionen & 224.

' På grundval av OSKzs förslag har i prop. 1975/76:160 lagts fram

förslag till nya grundlags- regler om allmänna handlingars offentlighet. Jfr rskr 1975/761324.

handlingar, är allmänna handlingar och därmed offentliga i den mån be- stämmelser om domstolssekretess ej föranleder annat. Se 36 % lagen (1937z249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Av de handlingar som förvaras hos rättens ombudsman finns en del bara hos denne, således inte hos konkursdomaren. Dessa hand- lingar, t.ex. kvartalsräkningar och korrespondens med förvaltaren, är inte allmänna handlingar. Enligt särskild föreskrift i 59% tredje stycket KL är borgenär och gäldenären tillförsäkrade rätt att ta del av de redovisnings- handlingar som förvaltaren har gett in till rättens ombudsman.

Även enligt kommitténs förslag kommer åtskilliga handlingar rörande konkurs att ges in till konkursdomaren, t. ex. redovisningshandlingar. Dessa handlingar får behandlas på samma sätt som tidigare. Kommitténs förslag innebär också att en offentlig tillsynsmyndighet träder i stället för rättens ombudsman och att följaktligen alla handlingar som kommer in till myn- digheten är allmänna. Var och en som vill ta del av sådan handling har grundlagsenlig rätt till detta under förutsättning att inskränkningar i denna rätt inte är särskilt föreskrivna. Med hänsyn härtill behövs ej längre någon bestämmelse i KL om rätt för borgenär och gäldenären att ta del av till tillsynsmyndigheten ingivna redovisningshandlingar. Till följd härav kan förut berörda föreskrift i 59% tredje stycket KL utgå.

En annan fråga är om inskränkningar i offentlighetsprincipen är moti- verade beträffande de konkurshandlingar som finns hos tillsynsmyndig- heten. Saken har praktisk betydelse särskilt med tanke på att samrådet mellan förvaltare och tillsynsmyndigheten enligt 51 a% första stycket i förslaget kan leda till att olika affärshandlingar ges in till myndigheten.

Lagberedningen har i betänkandet (1974255) Utsökningsrätt XIII (s. 18 och 125 ff) föreslagit vissa inskränkningar i rätten att få ut allmän handling i ärende angående verkställighet eller handräckning enligt UBförslaget. En- ligt beredningens förslag skall sådan handling, i den mån den om enskild innehåller upplysning vars röjande medför intrång i privatlivets helgd eller risk för personlig säkerhet, ej utan hans samtycke lämnas ut till annan förrän 70 år från handlingens datum. Innehåller handling i ärende som nu sagts upplysning om näringsidkares affärs- eller driftförhållanden, vars of- fentliggörande kan vara till men för honom, får handlingen ej utan hans samtycke lämnas ut förrän efter 20 år. Den nu angivna regleringen upptas i förslag till ändring i sekretesslagen. Lagberedningens förslag har vid re- missbehandlingen föranlett kritik från en del håll, bl. a. från offentlighets- och sekretesskommittén (OSK) som avstyrkt lagstiftning på grundval av förslaget.

En genomgripande revision av sekretesslagstiftningen har föreslagits i OSK:s betänkande (SOU 1975:22) Lag om allmänna handlingar. I betän- kandet föreslås bl. a. en lag om allmänna handlingar avsedd att ersätta nu- varande sekretesslag.' Den föreslagna lagen utgår från att allmänna hand- lingar skall vara offentliga. Lagen innehåller specificerade undantag från denna huvudregel bl.a. till skydd för enskilda intressen av ekonomiskt eller personligt slag. Dessa undantagsregler omfattar inte handlingar som upprättats hos kronofogdemyndighet. För sådana handlingar skall således huvudregeln om offentlighet gälla och sekretess prinicipiellt vara utesluten.

Enligt OSK bör dock övervägas om inte uppgifter ur rättsväsendets in- formationssystem (RI-systemet) bör sekretessbeläggas i viss omfattning.2

I propositionen (s. 169 f) berördes frågan om offentlighetsprincipens till- lämpning vid kronofogdemyndighets förvaltning av konkursbo. Det fram- hölls att grundprincipen givetvis måste vara att handlingarna hos krono- fogdemyndigheten är offentliga. Handlingar i konkursärende kunde emel- lertid enligt propositionen innehålla uppgifter som inte borde komma till utomståendes kännedom. Sekretessfrågan sades dock böra övervägas först i samband med den slutgiltiga prövningen av SOU 1975:22.

Frågan om offentlighet och sekretess hos kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet bör enligt kommitténs mening lösas i samband med ett allmänt ställningstagande till sekretessfrågorna.3 Kommittén avstår därför för sin del från att lägga fram något förslag i saken. Det bör dock anmärkas att skälen för sekretess synes vara starkare beträffande handlingar i ärende angående tillsyn över konkursförvaltning än beträffande handlingar i ärende om utmätning och annan verkställighet enligt UBförslaget. Handlingar rö- rande försäljning av ett konkursföretag och liknande transaktioner, som saknar motsvarighet vid tillämpning av UBförslaget, kan t. ex. vara känsliga från konkurrenssynpunkt.

En viktig fråga är i vad mån förvaltningslagen (19711290) skall vara till- lämplig på kronofogdemyndighets tillsynsverksamhet. I den lagrådsremiss som föregick propositionen uttalade departementschefen (s. 201) att nämnda lag inte var tillämplig på kronofogdemyndighets förvaltning av konkursbon. Härvid hänvisades till 2% tredje punkten förvaltningslagen enligt vilken lagen inte gäller ärende hos överexekutor eller utmätningsman, om ärendet avser myndighetens exekutiva verksamhet. Lagrådet vände sig mot detta uttalande och menade att förvaltningslagen i princip var tillämplig på kro- nofogdemyndighetens förvaltning (propositionen s. 302 f). Lagrådet tillade emellertid att förfarandereglerna i KL med stöd av föreskriften i l % andra stycket förvaltningslagen i betydande utsträckning trädde i stället för för- valtningslagens bestämmelser. Med anledning av lagrådets yttrande framhöll departementschefen (propositionen s. 316) att 2% tredje punkten förvalt- ningslagen hade till syfte att från förvaltningslagen avskilja sådana ärenden hos kronofogdemyndighet, som inte utgörs av personalärenden, organisa- toriska ärenden och andra ärenden angående exekutionsväsendets admi- nistration. Enligt departementschefen kunde det diskuteras om uttrycket "exekutiv verksamhet" tillräckligt tydligt gav uttryck åt den bakomliggande tanken. En uttrycklig föreskrift rörande förvaltningslagens tillämplighet i detta fall skulle i tydlighetens intresse meddelas senare.

Enligt kommitténs mening kan kronofogdemyndighets tillsyn över kon- kursförvaltning knappast hänföras till "exekutiv verksamhet".4 Det ligger därför närmast till hands att anse förvaltningslagen vara principiellt tillämplig på tillsynsverksamheten. KL:s särskilda förfaranderegler torde dock i allt väsentligt träda i stället för motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen. Några praktiska problem behöver således inte uppstå vid tillämpningen. Skulle det anses att förvaltningslagen inte bör vara tillämplig på tillsynen, bör föreskrift härom meddelas.

En ytterligare fråga är, vilka jäv som bör gälla för tjänstemän vid kro-

2Se SOU 1975:22 5.131.

3 En departementsprome- moria ang. handlingssek- retess och tystnadsplikt är att vänta under som- maren 1977.

4 Som en jämförelse kan nämnas att förvaltnings- lagen torde vara tillämp- lig vid kronofogdemyn- dighets handläggning av lönegarantiärenden. Jfr Svea hovrätts beslut 20.4.1976, 9:SÖ 30.

nofogdemyndighet såvitt angår deras befattning med tillsynen.

Enligt prop.—förslaget (185 aä tredje st.) skulle beträffande kronofogde- myndighet som konkursförvaltare gälla sammajäv som i 4 kap. RB föreskrivs i fråga om domare (se 4 kap. 13 & RB). Jäv skulle dock inte anses föreligga därför att tjänsteman på tjänstens vägnar förut vidtagit exekutiv åtgärd eller tagit befattning med indrivning hos gäldenären eller därför att gärning för- övats mot tjänstemannen i eller för hans tjänst.

Kommittén anser att jävsbestämmelser för kronofogdemyndighets till- synsverksamhet bör utformas i överensstämmelse med vad som föreslogs i propositionen för kronofogdemyndighets förvaltning. Att en tjänsteman gjort utmätning hos konkursgäldenären synes inte rimligen böra hindra att tjänstemannen handlägger tillsynsuppgifter i en konkurs.

Regler om jäv återfinns i 208å i KLförslaget.

2.4.4.6 Prövning av gäldenärens benefrcium m.m.

Tvist huruvida någon del av gäldenärens arbetsinkomst skall tillkomma konkursboet prövas enligt 27%" fjärde stycket KL av rätten på ansökan av förvaltaren, borgenär, gäldenären eller underhållsberättigad. Samma ordning gäller på grund av hänvisning i 98 ;" KL vid tvist i frågor som avses i 97 ;, dvs. frågor om gäldenärens beneficium och underhåll till denne m. fl.

De i 27 och 97 åå avsedda frågorna har direkta motsvarigheter på det specialexekutiva området. Se 67 b & UL om utmätningsfritt belopp vid löne- utmätning och 10 & införsellagen (1968:621) om förbehållsbelopp vid införsel samt 65% UL om gäldenärens beneficium vid sakutmätning. Prövningen ankommer i dessa sammanhang på kronofogdemyndigheterna. Den synes ganska främmande för domstolarna och deras dömande verksamhet. Det är därför naturligt att, när nu kronofogdemyndigheterna görs till tillsynsorgan i konkurs, utnyttja dessas sakkunskap på detta område även vid konkurser. En annan fördel med kronofogdemyndighet som beslutande organ i här avsedda frågor är att förutsättningar kan skapas för en enhetlig bedömning av existensminimum över hela det exekutiva fältet. Det är lämpligt att riksskatteverket på samma sätt som exempelvis beträffande beräkningen av utmätningsfritt belopp vid löneutmätning — får meddela närmare fö- reskrifter om beräkningen av det konkursfria beloppet enligt 27; KL.l

Med åberopande av det anförda föreslår kommittén att prövningen av de i 27 och 97 åå avsedda frågorna flyttas från rätten till tillsynsmyndigheten, dvs. kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet (se 42% i förslaget).

Detta förslag aktualiserar en omprövning av förfarandet i övrigt. Ett ytter-

lSe 67 b & 3 UL jfrd med 3 & instruktionen (1970:752) för riksskatteverket samt prop. 1975/76:91 s. 32 ff. Även vid kvittning enligt lagen (19701215) om arbetsgivares kvittningsrätt fastställs ett förbehållsbelopp med ledning av riksskatteverkets före- skrifter. Vid införsel är förfaringssättet något annorlunda. Då tillämpas. liksom vid beskattning och uppbörd, av riksskatteverket fastställda normalbelopp för existens- minimum. Till grund för beräkningen läggs viss procent av basbeloppet. Se 105 andra st. införsellagen jfrt med 50% 2 mom. kommunalskattelagen (19281370) och anvisningarna till sistnämnda paragraf.

ligare skäl härför är att förfarandet lätt skall kunna göras tillämpligt på mindre konkurser. Förutsättningen för att kronofogdemyndigheten skall kopplas in bör inte vara att tvist uppkommit. Systemet bör i stället utformas så, att konkursboet inte kan få del i gäldenärens arbetsinkomster utan beslut av myndigheten. Motsvarande bör gälla beträffande gäldenärens rätt till beneficium eller underhåll. Beslut bör få meddelas endast på begäran, i fråga om 27?" av förvaltaren och beträffande 97% av gäldenären eller un- derhållsberättigad. Borgenär bör sålunda inte behöva ta initiativ i fråga som avses i 27å utan det synes tillräckligt att förvaltaren på denna punkt till- varatar boets intressen.

Tillsynsmyndighetens beslut bör liksom f. n. beträffande rättens beslut kunna överklagas. Eftersom prövningen är av mera exekutiv än judiciell natur, föreslås att besvären skall föras i exekutiv ordning. Som nyss framgått har enskild borgenär enligt förslaget ingen initiativrätt i här avsedda frågor. Detta hindrar inte att borgenär bör ha rätt att överklaga tillsynsmyndighetens beslut. Kommittén föreslår att alla vilkas rätt berörs av beslutet får överklaga detta.

Kommitténs förslag medför behov av ändringar i 27 och 98 åå. Den nya regleringen är avsedd även för mindre konkurser. Saken behandlas närmare i specialmotiveringen till resp. paragrafer.

2.4.4.7 Organisations- och kostnadsfrågor

Som berörts i avsnitt 24.42 kan man räkna med att riksskatteverket ger omfattande service och information till kronofogdemyndigheterna i deras verksamhet som tillsynsmyndighet.

Ehuru riksskatteverkets uppgift som centralorgan för exekutionsväsendet endast är av administrativ natur, har verket stor betydelse för den exekutiva verksamheten på det lokala planet. Förhållandet hänger samman med att riksskatteverket utfärdar föreskrifter och anvisningar och fastställer formulär för den exekutiva verksamheten samt att verket fortlöpande bedriver grund- och vidareutbildning av tjänstemän vid kronofogdemyndigheterna. Därtill kommer att det numera är riksskatteverket som för statens talan i exekutiva mål i överinstanserna, t. ex. konkursansökningsmål, mål om återvinning och mål enligt 69% UL eller 77 aå uppbördslagen (19531272). Allmänt sett gäller att riksskatteverket genom de nämnda arbetsuppgifterna besitter så stor sakkunskap på det exekutiva området att verket i avsevärd mån kan stå kronofogdemyndigheterna till tjänst med information och annat. Det bör vara ganska enkelt att inom riksskatteverket bygga ut verksamheten så, att den i viss omfattning kommer att gälla även exekutionsformen kon- kurs.

I fråga om organisationen hos kronofogdemyndigheten kräver effekti- viteten att tillsynsuppgifterna får ankomma på en enda enhet eller grupp av tjänstemän inom myndigheten. Enligt vad kommittén har inhämtat från kronofogdemyndighetsutredningen finns det planer på att hos de tre största kronofogdemyndigheterna inrätta enheter för bl. a. bevakning av statens borgenärsintressen i samband med konkurser. Det synes enligt kommitténs mening lämpligt att hos dessa myndigheter skapa särskilda, från nämnda enheter åtskilda enheter för tillsyn över konkursförvaltning. I övriga kro-

* Jfr propositionen s. 318 f.

2Enligt preliminära upp- gifter från statistiska cen- tralbyrån.

3Se Bilaga ] tab. 9.

4 Vid denna uppskatt— ning har hänsyn inte ta- gits till förändringar i penningvärdet.

5Till tillsynen kan knap- past hänföras konkursdo- marens utgifter för kungörelser m. m. Dessa kostnader utgår ur boet. Se propositionen s. 223. Jfr 188ä andra st. KL.

nofogdedistrikt torde det i allmänhet inte vara organisatoriskt möjligt att inrätta sådana tillsynsenheter. 1 möjligaste mån bör det emellertid ordnas så, att tillsynsuppgifterna fullgörs av en och samma grupp av tjänstemän och att dessa inte samtidigt har hand om borgenärsfunktionerna (jfr avsnitt 2.4.4.2). Tillsynsuppgifterna har sådan karaktär att de bör ankomma på ju- ridiskt utbildade tjänstemän. Detta innebär att kronofogdepersonalen i prin- cip bör handlägga dessa uppgifter.

De nya tillsynsuppgifterna kommer att kräva förstärkningar av krono- fogdemyndigheternas resurser. Kommittén har inte ansett det ändamålsen- ligt eller nödvändigt att lägga fram några egna beräkningar i detta hänseende. Det bör kunna överlåtas åt riksskatteverket att beräkna kostnaderna för kronofogdemyndigheternas tillsynsverksamhet. Till ledning för en sådan beräkning har kommittén i Bilaga 2 ställt samman de arbetsuppgifter som kan ingå i tillsynen över konkursförvaltning. I detta sammanhang bör också beaktas den ökade belastning på kronofogdemyndigheterna som löne— garantiprövningen medför i de konkurser som nu handläggs i ordinär form men som enligt KLförslaget skall handläggas enligt den enklare ordningen.l

Även hos riksskatteverket föranleder den nya ordningen visst behov av personella förstärkningar. Sålunda behövs personal för de tidigare nämnda service-, informations- och utbildningsverksamheterna. Också denna fråga bör kunna anförtros åt riksskatteverket att överväga.

Som antytts i avsnitt 24.42 kan det antas att kostnaderna för den nya tillsynen i stort sett kommer att motsvara nuvarande kostnader för tillsyn, dvs. kostnaderna för konkursdomarnas och rättens ombudsmäns tillsyns- verksamhet. Även om kommitténs reformförslag innebär att konkursdo- maren frikopplas från tillsynen i såväl ordinära som mindre konkurser torde någon besparing på konkursdomarsidan inte vara möjlig. Som framgått i avsnitt 2.4.3 skall konkursdomaren nämligen överta rättens ombudsmans förlikningsuppgifter i bevakningstvister Ufr även avsnitt 4.4.4.).

En ungefärlig uppskattning av nuvarande kostnader för rättens ombuds- män kan göras med ledning av uppgifterna i Bilaga ] tabell 9 Ufr tabell 1). Med utgångspunkt i antalet under år 1976 avslutade ordinära konkurser — 993 stycken varav 852 avslutade genom slututdelning enligt 146; KL2 — och i genomsnittsarvodena för konkurser avslutade år 19743 kan kost- naderna uppskattas till omkring 4,2 miljoner kr.4 För att få fram en rätt- visande bild av kostnaderna måste man dock beakta att åtskilliga ordinära konkurser kommer att falla bort till följd av den nya förvaltningsordningen i mindre konkurser. Bortfallet har i propositionen (s. 147) uppskattats till en tredjedel. Arvoden till rättens ombudsman utgår f. n. av boets medel. Kostnaderna för konkursdomaren behandlas som övriga domstolskostnader och betalas av statsverket.5

I huvudsaklig överensstämmelse med gällande ordning föreslår kommit- tén att kostnaderna för tillsynen över konkursförvaltningen skall tas ut ur konkursbona såsom konkurskostnader.

Enligt propositionen (s. 174 foch 223) skulle konkursdomaren inte pröva kronofogdemyndighets förvaltningskostnader utan dessa skulle fastställas i annan ordning. Det skulle ankomma på myndigheten att anmäla kost- nadernas storlek hos konkursdomaren. Departementschefen ansåg åtskilligt

tala för att myndighetens kostnad bestämdes enligt vissa schabloner.

Enligt kommitténs mening bör man beträffande tillsynskostnaderna välja samma ordning som var tänkt i fråga om kronofogdemyndighets förvalt- ningskostnader. Tillsynskostnaderna bör alltså inte prövas av konkursdo- maren eller rätten. Ersättningen till staten för kostnaderna hos tillsynsmyn- digheten bör i stället utgå enligt bestämmelser som regeringen meddelar (jfr 187%" första st. i prop.-förslaget). En reglering i enlighet med det nu anförda återfinns i 205ä i KLförslaget.

Anmälan om tillsynskostnaderna bör alltid ske hos konkursdomaren. När utdelning kommer i fråga bör kostnaderna dessutom anmälas hos förval- taren. En bestämmelse härom bör tas upp i KF.

Även om staten i undantagsfall till följd av regleringen i 188å i prop.- förslaget kan få slutligt stå för tillsynskostnader, kommer staten i allt vä- sentligt att få täckning för tillsynskostnaderna genom att konkursbonas me- del tas i anSpråk. Ur statsfinansiell synvinkel torde reformen därför inte ha nämnvärd betydelse. Detta förutsätter givetvis att de berörda schablon- beloppen bestäms med den utgångspunkten att staten skall få full kost- nadstäckning. Som framgått torde kostnaderna för den blivande tillsynen komma att i stort sett hålla sig på samma nivå som nuvarande tillsyns- kostnader. Någon större ökning av belastningen på konkursbona torde man därför inte behöva räkna med. En annan sak är att den förstärkta ställning och de vidgade uppgifter som förslaget medför för förvaltaren kan föranleda ökade kostnader för själva förvaltningen.

2.4.5. Granskningsmän

Enligt 46 & KL skall borgenärerna, om någon av dem begär det, sedan slutlig förvaltare utsetts på första borgenärssammanträdet välja granskningsmän med befogenhet att övervaka förvaltningen på borgenärernas vägnar. Anta— let granskningsmän bestäms av konkursdomaren. I princip skall minst två utses.1 Även suppleanter kan väljas. Paragrafen innehåller närmare regler om hur valet av granskningsmän och suppleanter skall gå till. Val av gransk- ningsmän kan äga rum även efter första borgenärssammanträdet i samband med att ny slutlig förvaltare tillsätts. 1 mindre konkurser skall enligt prop.- förslaget granskningsmän inte förekomma.2

Granskningsmännens befogenheter finns särskilt angivna i KL. De kan göra framställning om ökning av antalet förvaltare (48 å andra st.) eller om delning av förvaltningen (52 ;" första st.). De skall ha tillgång till böcker och andra handlingar som rör boet samt får begära upplysningar av förvaltaren om boet och dess förvaltning (59 å andra st.). Vidare kan de hos konkursdo- maren väcka fråga om inskridande mot förvaltare som handlar olämpligt (80 & första st.). Slutligen gäller att gäldenären är skyldig att lämna gransk- ningsmännen de upplysningar om boet som de begär (89 & första st.). Se även 60 å andra stycket i KLförslaget.

I praktiken utses granskningsmän sällan. Enligt kommitténs statistiska utredning förekom granskningsmän bara i 34 stycken eller 2,6 % av de un- der år 1974 avslutade ordinära konkurserna i landet.3 Advokatsamfundet har i sitt remissyttrande över KLK 1 påpekat att granskningsmännen knap-

1 Jfr 1919 års betänkande s. 205 ff, Lawski s. 125 f och Welamson Is. 189 ff.

2 Jfr KLK I 5. 96 och pro- positionen s. 168.

3 Se Bilaga 1 tab. 7. Här- av 3] konkurser vid tingsrätter i Söderman- lands län. Jfr en äldre kartläggning i SOU 1940113 s. 11 och 24.

4 Se KLK 1 s. 52 med not 7.

5 Se KLKIs. 52 och 177 med not 2.

6 Se prop. 1975:103 5. 389. J f r i fråga om arbetstagare den insyn som tillförsäk- rats dessa genom överens— kommelsen 18.2.1975 mellan SAF. LO och Pri- vattjänstemannakartellen (PTK) om bl. a. arbetsta— garkonsulter.

7 Motsvarande enligt gäl- lande ordning, se 1919 års betänkande s. 200, Lawski s. 127 och Welamson l s. 189 not 1.

past fyller någon praktiskt funktion i det nuvarande konkursförfarandet.

Uppdraget som granskningsman är ett förtroendeuppdrag som inte med- för rätt till arvode ur konkursboet. Granskningsmän anses däremot vara be- rättigad till ersättning av boet för kostnader som föranletts av uppdraget. I regel torde granskningsman få arvode av de borgenärer som utsett honom.4 Några kvalifikationskrav för uppdraget som granskningsman är inte före- skrivna.

Bestämmelserna om granskningsmän syftade ursprungligen till att ge en borgenärsminoritet, som blivit besegrad i förvaltarvalet, möjlighet att i stället bli företrädd av granskningsman.5 Om konkursdomaren i enlighet med prop.-förslaget övertar borgenärernas uppgift att utse slutlig förvaltare, änd- ras i viss mån grunden för granskningsmännens funktion. Detta har emeller- tid inte hindrat att bestämmelserna om granskningsmän lämnats oföränd- rade i prop.-förslaget. Kommittén påpekade i KLK [(s. 178) att det fanns an— ledning att återkomma till granskningsmännen i samband med att frågan om kontrollen över förvaltningen skulle övervägas.

Mot bakgrunden av kommitténs förslag om samråd och information (av- snitt 2.3.2), om inrättande av en särskild tillsynsmyndighet (2.4.1—2.4.4) och om allmänt ombud för bevakning av arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen (2.4.6) kan det ifrågasättas, om en ordning med granskningsmän behövs i det blivande systemet. Borgenärerna, vilka enligt förslaget inte vidare skall kunna utöva beslutanderätt vid borgenärssammanträde (se av- snitt 2.3.2), kan likväl vilja ha möjlighet till den insyn i och ytterligare kon- troll över förvaltningen som kan åstadkommas genom granskningsmän. Man kunde överväga att i stället utvidga borgenärernas befogenheter så, att de själva obegränsat skulle få tillgång till alla böcker och andra handlingar rö- rande boet. En sådan utvidgning skulle emellertid enligt kommitténs me- ning leda för långt, särskilt som någon lämplighetsprövning av borgenärerna inte gärna kan komma i fråga. Kommittén har sålunda ansett det motiverat att lägga fram förslag enligt vilket granskningsmän fortfarande skall kunna utses. Systemet med granskningsmän bör emellertid utformas på sådant sätt att det inte i onödan tynger förfarandet.

Det bör stå varje borgenär fritt att hos konkursdomaren begära att gransk- ningsman tillsätts att med de i KL angivna befogenheterna övervaka kon- kursförvaltningen på borgenärens vägnar. En sådan ordning har släktskap med aktieägares rätt att medföra ett biträde t. ex. en expert i affärseko- nomiska eller juridiska frågor vid bolagsstämma enligt 9 kap. 2 & andra stycket aktiebolagslagen (l975:1385).6

Lika litet som f. n. bör några skyldigheter för granskningsmännen före- skrivas i lagen. Samma borgenär bör inte kunna få mer än en gransknings- man utsedd för sin räkning. Någon maximering av det antal gransknings- män som sammanlagt får förekomma i konkursen synes inte behöva före- skrivas. Flera borgenärer bör kunna göra framställning om gemensam granskningsman. Om flera granskningsmän utses, behöver de inte uppträda gemensamt utan var och en får handla självständigt.7

Det ligger i sakens natur att endast borgenärer med mera betydande an- språk i konkursen har intresse av att få granskningsman tillsatt. Trots att till- synen över förvaltningen enligt förslaget skall ligga hos statlig myndighet kan även det allmänna någon gång tänkas vilja bli företrätt. av gransknings-

man i konkursen. Länsstyrelsen i Södermanlands län har — dock med ut- gångspunkt i det nu rådande förvaltningssystemet — i remissyttrande över KLK 1 framhållit som angeläget att institutet granskningsman behålls för att man skall kunna bevaka statens olika ekonomiska intressen. Vad angår ar- betsmarknads- och regionalpolitiska angelägenheter kan dessa enligt kom- mitténs förslag tillvaratas av det allmänna ombud som skall kunna utses i konkursen enligt 43 a &. Staten kan emellertid också ha andra slags eko- nomiska intressen att bevaka och detta kan då vid behov ske genom gransk- ningsman.

Vad gäller mindre konkurser har granskningsmän ansetts kunna avvaras i sådana konkurser enligt prop.-förslaget. Någon anledning att inta annan ståndpunkt till följd av kommitténs förslag i detta betänkande föreligger inte.

Granskningsman kan f. n. tillsättas bara i samband med att slutlig förval- tare i konkursen utses, dvs. tidigast vid första borgenärssammanträdet. Enligt kommitténs mening bör granskningsman kunna begäras och utses när som helst under konkursen, såväl före som efter första borgenärssam- manträdet.

KL uppställer inte några särskilda kvalifikationskrav på granskningsman och det bör inte heller göras i en reviderad lag. Det bör räcka med en före- skrift att till granskningsman skall utses den som borgenären föreslår, om han är lämplig. Detta får han förutsättas vara så länge annat inte kan antas. Att vederbörande givetvis måste vara villig att äta sig uppgiften torde inte behöva föreskrivas uttryckligen.

Om det begärs, bör även ersättare för granskningsman kunna utses. Be— träffande ersättare bör gälla detsamma som angående ordinarie gransknings- man.

1 det föregående har redogjorts för vad som nu gäller om ersättning till granskningsman för uppdragets fullgörande. Det skulle enligt kommitténs mening leda för långt att ge granskningsman rätt till ersättning som konkurs- kostnad ur konkursboet eller, i sista hand, av allmänna medel. En sådan ordning skulle kunna medföra oskäligt höga konkurskostnader till nackdel för konkursborgenärerna över lag. Den skulle också förutsätta att borgenärs behov av granskningsman i varje särskilt fall underkastades prövning av konkursdomaren. En maximering av antalet granskningsmän skulle också bli nödvändig. Kommittén föreslår att ersättning till granskningsman såväl arvode som kostnadsersättning skall betalas av den borgenär som ansökt om hans tillsättande.8 Om flera borgenärer begärt gemensam gransknings- man, bör de enligt allmänna principer ha solidariskt betalningsansvar.

Borgenär har inte rätt att ur konkursboet som massafordran ta ut vad han betalat i ersättning till granskningsman. Med hänsyn till innehållet i 10058 KL kan borgenären inte heller göra konkursfordran gällande.9

Grundläggande bestämmelser om granskningsmän upptas i 43 å i försla- get.

8 Jfr borgenärs kostnads- ansvar enligt 13 å tredje st. KL och 14 a ;" första st. i förevarande KLförslag. Betr. sistnämnda paragraf se nedan avsnitt 3.222.

9 Jfr däremot betr. kost- nad enligt i föreg. not an- givna lagrum U X s. 88 och 93. Se även 1919 års betänkande s. 206 och Welamson 1 s. 191 not 12.

1 Ang. praxis i fråga om kommunal affärsverk- samhet och kommunalt stöd till det enskilda nä- ringslivet se betänkandet (SOU 1971284) Kommu- nal kompetens 5.86 ffoch s. 206 ff samt Kaijser, Kommunallagarna 11. 5 uppl, s. 51 ff.

2.4.6. Arbeismarknads- och regionalpolitiska intressen 2.4.6.l Olika samhällsintressen i företagskonkurser

I ett företags konkurs kan en rad olika samhällsintressen göra sig gällande. ] flertalet fall har staten ställning som borgenär. Företagen har sålunda ofta skatteskulder i betydande omfattning. En särskild typ av fordran är re- gressfordringar enligt 10 & LGL. Vidare kan staten ge lån och/eller garanti till företag. Den statliga kreditgivningen till företag har på senare år fått ökad omfattning och betydelse, framför allt som ett led i den statliga re- gionalpolitiken. Ett mycket stort antal av landets industriföretag åtnjuter någon form av statligt stöd. Även'kommunerna engagerar sig i växande omfattning i företag, ofta via kommunala industribolag.1

När ett företag med många anställda går i konkurs är det viktigaste sam- hällsintresset att bereda arbetstagare fortsatt sysselsättning. Detta intresse är främst av social natur. Det inrymmer emellertid också en ekonomisk sida med tanke på de kostnader som vid en företagsnedläggning kan upp- komma för det allmänna.

1 det följande lämnas en redogörelse för de arbeismarknadspo/iriska medel som kan utnyttjas vid en aktualiserad nedläggning. En del av dem är avsedda att sättas in i en krissituation. De flesta har emellertid en mer generell och långsiktig syftning men kan få betydelse i en akut situation. Vidare redovisas förekommande regionalpolitiska stödåtgärder. Regionalpolitiskt stöd kan redan ha lämnats företaget men kan också bli aktuellt som ett medel att bemästra ett nödläge. En orientering om andra/omer av krediter från det allmännas sida ges också.

A rbersmarknadspoliliken

En av de viktigaste uppgifterna för arbetsmarknadspolitiken är att på olika sätt undanröja eller mildra negativa effekter för de anställda vid företag som hotas av nedläggning. Alla de åtgärder som står till förfogande för arbetsmarknadspolitiken kan i detta läge bli aktuella.

Av grundläggande betydelse är att samhället kan sätta in sina åtgärder på ett så tidigt stadium som möjligt. För det ändamålet finns bl. a. regler om varsel i samband med driftsinskränkning. Reglerna finns i lagen (1974: 1 3) om vissa anställningsfrämjande åtgärder och har delvis behandlats i av- snitt 2.3.2. Det åligger enligt denna lag arbetsgivare som avser att genomföra driftsinskränkning att inom viss tid, vars längd varierar beroende på hur många arbetstagare som berörs, före driftsinskränkningen skriftligen varsla vederbörande länsarbetsnämnd (1—3 åå). Har arbetsgivaren inte kunnat för- utse de omständigheter varav inskränkningen beror, skall varsel i stället lämnas så snart det kan ske. Arbetsgivare som underlåter att varsla kan åläggas skyldighet att utge särskild varselavgift (17 å). Som nämnts i avsnitt 2.3.2 är konkursförvaltare, som underlåter att varsla inför driftsinskränkning. skyldig att utge varselavgift.

Den offentliga arbetsförmedlingen spelar en central roll när det gäller att få i gång de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Arbetsförmedlingen sköts regionalt av länsarbetsnämnderna och lokalt av arbetsförmedlings- kontoren. Verksamheten har tre uppgifter: att ge information, att förmedla

kontakten mellan arbetssökande och arbetsgivare samt att vidta arbetsför- beredande åtgärder i syfte att ge arbete åt den som inte direkt kan få an- ställning.

Till arbetsförmedlingens förfogande står olika rörelsehämjande ly'älpmcdel. Finns ej möjlighet till arbete på hemorten, kan arbetssökande få ekonomiskt stöd i samband med flyttning, s.k. flyttningsbidrag. Sådant bidrag består av bl. a. starthjälp, ersättning för flyttningskostnader och respenning. Behövs yrkesbyte, kan det bli aktuellt med omskolning och annan yrkesutbildning.

Om arbetstillgången totalt sett är knapp och de rörlighetsfrämjande åt- gärderna därför inte räcker till, kan olika syssc/Särmingsskapande åtgärder sättas in. Här märks främst beredskapsarbeten i offentlig eller enskild regi. Allmänna beredskapsarbeten syftar till att bereda sysselsättning för kon- junktur- eller säsongsmässigt arbetslösa, medan särskilda beredskapsarbeten är avsedda för personer som på grund av ålder, nedsatt arbetsförmåga eller andra skäl har svårt att oavsett det aktuella arbetsmarknadsläget få arbete. Andra möjligheter att hjälpa den svårplacerade arbetskraften ges genom skyddad sysselsättning, som förekommer i olika former, samt genom nä- ringshjälp, bidrag till särskilda anordningar på arbetsplatsen m. m. Till de sysselsättningsskapande åtgärderna hör också de bidrag (detaljplanerings— bidrag) som kan ges till projektering av vissa kommunala eller statliga arbeten i syfte att öka beredskapen mot arbetslöshet.2

För att uppskjuta friställningen vid företag som hotas av nedläggning kan staten genom arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) lägga ut industribeställ- ningar, s. k. rådrumsbeställningar. Statsbidrag kan även utgå till kommunala industribeställningar. Samma syfte har försöksverksamheten med statsbi- drag för tidsbegränsad fortsatt drift som kan utgå enligt kungörelsen (19721302) om statsbidrag till nedläggningshotade företag. Stödet kan endast utgå till företag som gått i konkurs eller trätt i likvidation. Som regel får endast företag med lägst 50 anställda komma i fråga. Stöd har hittills utgått i mycket liten omfattning.3

En annan möjlighet att ge arbetsmarknadsorganen behövlig tid för att förmedla nya anställningar m. m. åt arbetstagare vid företag, som står inför nedläggning, är att staten arrenderar företaget och svarar för driften av detta. Företagsarrende anses dock böra komma i fråga endast i rena undantagsfall.4

Innan sysselsättning kan ordnas förflyter ofta en tid varunder den ar— betslöse behöver någon form av arbetslöshersersäfrning för sin försörjning. Flertalet arbetslösa får stöd genom arbetslöshetsförsäkringen. Ersättning ut- går via arbetslöshetskassorna, vilka erhåller statliga bidrag. Den som inte är medlem i arbetslöshetskassa kan erhålla statligt kontant arbetsmarknads- stöd. Beslut härom fattas av länsarbetsnämnden och utbetalning sker genom försäkringskassan.

Varje år anslås stora summor till arbetsmarknadspolitiken. Belysande är anslagen för budgetåret 1976/ 77. Följande (avrundade) belopp har anvisats: i anslag till arbetsförmedling och flyttningsbidrag m.m. 600 miljoner kr, till arbetsmarknadsutbildning 1 275 miljoner kr, till sysselsättningsskapande åtgärder (i huvudsak beredskapsarbeten) 1 250 miljoner kr, till särskilda åt- gärder för arbetsanpassning (arkivarbeten, skyddad sysselsättning m. m.)

2 Även det statliga stödet till lageruppbyggnad har till syfte att stimulera sys- selsättningen. I samma syfte kan regeringen ge företagen rätt att ta inve- steringsfonderna i an— språk. Hit hör också tidi- gareläggning av statliga industribeställningar. Dessa åtgärder berörs dock ej närmare här.

3 Enligt uppgift i prome- morian (Ds A 197711) med förslag rörande sär- skilt avvecklingsstöd för teko- och skoindustrin (s. 3) har statsbidrag på grund av kungörelsen hittills beviljats endast i två fall.

4 Se prop. 1972164 5. 26 och InU 19722125. 5.

"3 Riksdagen har nyligen lagt fast de allmänna rikt- linjerna för den framtida regionalpolitiken (prop. 1975/76:21 1, AU 1976/7717, rskr 1976/77:79).

7 Introduktionsstöd och utbildningsstöd är i första hand inriktade på det all- männa stödområdet. Sys- selsättningsstöd utgår däremot i princip endast till företag inom det inre stödområdet.

1 080 miljoner kr samt till kontant stöd vid arbetslöshet omkring 870 miljoner kr.5

Statligt regionalpolitiskt stöd

Det regionalpolitiska stödet utgår huvudsakligen enligt kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd. Målet för regionalpolitiken är att skapa en sådan geografisk spridning av tillgängliga resurser att män— niskorna i de olika regionerna kan erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöj- Iigheter och likvärdig tillgång till social, kommersiell och kulturell service samt god miljö.6

För att styra det regionalpolitiska stödet till de mest angelägna områdena har statsmakterna inrättat ett allmänt stödområde som omfattar Norrland utom Gästrikland, största delen av Kopparbergs län, stora delar av Värm- lands län, Öland, Gotland samt ytterligare vissa mindre områden i Väst- sverige. lnom det allmänna stödområdet finns ett inre stödområde som omspänner de inre delarna av skogslänen. Dessutom finns utanför stöd- området ett område som betecknas ”gränsområdet till det allmänna stöd- området" eller ”grå zonen".

Det regionalpolitiska stödet till företag utgår i form av lokaliseringsstöd, introduktionsstöd, utbildningsstöd och sysselsättningsstöd. Dessutom kan flyttningsstöd i vissa fall utgå till arbetstagare. Även kommun kan erhålla stöd i samband med verksamhet inom turistnäringen.

Den viktigaste stödformen är lokaliseringsstödet. Detta utgår till företag inom det allmänna stödområdet och som huvudregel även inom grå zonen.7 I övriga delar av landet utgår stödet endast i speciella fall till företag i områden med avsevärda sysselsättningssvårigheter eller i områden med ensidigt näringsliv eller isolerat läge. Lokaliseringsstöd utgår huvudsakligen i form av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån, lokaliseringslån och låne- garanti.

En allmän förutsättning för att lokaliseringsstöd skall utgå är att verk- samheten kan bedömas medföra varaktig sysselsättning och få tillfredsstäl- lande lönsamhet. Vidare krävs att orten har goda möjligheter för verksam- heten. Lån och bidrag (avskrivningslån) utgår vid ny-, till- eller ombyggnad av lokaler och anläggningar. Dessutom kan lokaliseringslån utgå vid ma- skininvesteringar. För anskaffning av omsättningstillgångar i inlednings- skedet av främst verksamhet, för vilken annat lokaliseringsstöd utgår eller kunnat utgå, kan lånegaranti beviljas. Lånegaranti kan i vissa fall också beviljas för kostnader för marknadsföring. Lokaliseringsstöd kan beviljas för industriell och industriliknande verksamhet, industriserviceverksamhet,

5Se prop. 1975/76:100 Bil. 13, an 1975/76:33 och rskr 1975/761221. Kostnaderna för arbetsmarknadsutbildningen finansieras sedan 1.1.1976 genom en fond, arbets- marknadsutbildningsfonden. Denna fond får en del av sina medel genom en särskild arbetsgivaravgift. Se härom lagen (1975:335) om arbetsgivaravgift till arbetsmarknads- utbildningen. Aven arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet finansieras genom arbetsgivaravgifter, se lagen (1973:372) om arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet. Till de angivna an- slagen för arbetsmarknadspolitiken kommer en finansfullmakt för regeringen på 1 500 miljoner kr, se prop. 1975/76:100 Bil. 1, finansutskottets betänkande 1975/76:20 och rskr 1975/76:173. Betr. budgetåret 1977/78 hänvisas till prop. 1976/77:100. Bil. 2 s. 20 och 34 samt Bil. 15 s. 44, 81, 92. 129 och 160.

viss partihandel, uppdragsverksamhet och verksamhet inom turistnäringen. Hittills har huvuddelen av stödet lämnats till industriföretag. Särskilda regler gäller om maximering av lokaliseringsstöd.

Vissa ärenden om lokaliseringsstöd, t. ex. i fråga om särskilt omfattande stöd, skall alltid prövas av regeringen. Övriga ärenden skall i princip avgöras av AMS. Under perioden den 1 juli 1976 — den 30 juni 1978 pågår en försöksverksamhet med beslutanderätt för länsstyrelsen och läns- arbetsnämnden i vissa ärenden om regionalpolitiskt stöd.

Ett mellan AMS och bankerna tecknat avtal innehåller bestämmelser om samarbete mellan de statliga organen och bankerna i samband med att an- sökan om lokaliseringsstöd och utbetalning av stödbelopp m. m. görs.

Sedan lokaliseringsstöd den 1 juli 1965 började utgå och fram till den 30juni 1976 har 1 311 företag fått lokaliseringsstöd. Härigenom har en sys- selsättningsökning med ca 38000 arbetstillfällen blivit möjlig.8

För femårsperioden 1973/74 — 1977/78 har riksdagen fastställt en me- delsram om 4000 miljoner kronor för regionalpolitiskt stöd.9

Statligt kreditstöd m. m.

Kreditstödet till de mindre och medelstora företagen m. m. regleras i kungö- relsen (1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och små— industri. Kreditstödet kan ges i form av antingen statlig lånegaranti eller lån (hantverks- och industrilån). Kreditstöd lämnas för nybyggnader, om- byggnader och maskininvesteringar m. m.m Vid sidan av kungörelsen fö- rekommer även statliga garantier för lån till turisthotell.

Lånegaranti beslutas normalt av statens industriverk. I vissa fall skall dock avgörandet hänskjutas till regeringen. Lån för vilket garanti beviljats kallas industrigarantilån (eller hotellgarantilån). För sådant lån svarar staten som för egen skuld. Det ankommer på vederbörande företagarförening att verkställa den förberedande utredning som behövs. Föreningen tecknar ock- så garantin på statens vägnar.

För budgetåret 1976/77 har medgetts att statsgaranti får beviljas intill ett belopp om 150 miljoner kr.11 Att märka därvid är att den som har beviljat industrigarantilån för täckning av statens förluster med anledning av infriade garantier till staten skall betala en halv procent årlig ränta på industrigarantilånets utestående belopp.

Under år 1975 har nya regler fristående i förhållande till nyssnämnda kungörelse införts om lånegaranti för arbetsmiljöförbättringar. Lån för vilket garanti beviljas benämns garantilån för arbetsmiljön. Regleringen tar sikte på de mindre företagen och får ses som ett komplement till lagstift- ningen om arbetsmiljöfonder. Garantin beviljas av företagarföreningen.12

Hanrverks- och industri/än (s.k. direktlån) beviljas av regeringen i vissa fall till företag inom teko-branschen och i övrigt av vederbörande före- tagarförening. Lån till en och samma sökande till belopp överstigande 300 000 kr får inte utlämnas av företagarförening utan medgivande av industriverket.

Föreningarna får medel till utlåningen genom lån ur statens hantverks- och industrilånefond. Utlåningen från företagarföreningarna uppgick under år 1975 till ca 120 miljoner kr.13 På direktlånen skall företagarföreningarna avsätta ett belopp som motsvarar en halv procentenhet av utlåningsräntan.

8Se AU 1976/7717 5. 26.

9Se prop. 1973150 5. 118 ff. InU 1973:7,rskr 1973: 248, prop. 1975/76:100 Bil. 13 s. 170 och 180,1nU 1975/76237 samt rskr 1975/761250. Jfr prop. 1976/77:100 Bil. 17 s. 84.

'0 Riksdagen har beslutat att en utvidgning av det statliga kreditstödet till tjänsteproducerande före- tag snarast bör ske. Se NU 1975/76:51 och rskr 1975/761330.

” Se prop. 1975/76:100 Bil. 13 s. 178, NU 1975/76:51 samt rskr 1975/761330. Betr. bud- getåret 1977/78 se prop. 1976/77:100 Bil. 17 s. 354.

'2 Se lagen (1975354) om beslutanderätt för företa— garförening i fråga om kreditstöd för arbetsmiljö- förbättringar och förord— ningen (1975:632) om lå- negaranti för arbetsmiljö- förbättringar. Jfr lagen (l974:325)om avsättning till arbetsmiljöfond.

13 Se prop. 1976/77:100 31]. 17 S. 352.

' Se prop. 1973:50 s. 54 rr. an 19737 5. 45 f. Jfr prop. 197511 Bil. 13 5.143 och prop. 1975/76:100 Bil. 13 s. 165.

2 1968 års lokaliseringsut- redning hade föreslagit att en ny central förhand- lingsmyndighet skulle in- rättas för uppföljnings— och bevakningsverksam- heten. Den nya myndig- heten skulle inträda i AMS" resp. industriver- kets ställe i större ären- den. Enligt utredningen borde den regionala upp- följningen förstärkas i förs- ta hand genom att företa- garföreningarna fick vid- gade uppgifter.

3 Företagareföreningsut- redningen (A 1975103) har i betänkandet (SOU 1977:3) Utbyggd regional näringspolitik lagt fram förslag till nya riktlinjer för och omorganisation av företagarföreningarnas verksamhet.

Statliga krediter och bidrag förekommer dessutom i åtskilliga andra former. Som exempel kan nämnas de strukturgarantier som beviljas företag inom vissa industribranscher, bl. a. teko- och möbelindustrierna. Vidare bör i sam- manhanget nämnas det stöd som lämnas av hel- eller halvstatliga kre- ditinstitut, t. ex. Norrlandsfonden, AB lndustrikredit, AB Företagskredit och AB Företagskapital.

2.462. Uppföljning och bevakning av statens fordringar i företag som fått statligt stöd

Principerna för ställande av säkerhet vid statliga stödverksamhet medför inte sällan ett långtgående risktagande från statens sida. Ofta är det staten som står för toppkrediterna, dvs. de krediter som är minst skyddade. Även om någon drastisk ökning av antalet misslyckanden inte skett har dock den kraftiga utbyggnaden av framför allt det regionalpolitiska stödet medfört att statens förluster i absoluta tal ökat på senare tid.

Nu angivna förhållanden liksom intresset av att stödverksamheten verk- ligen ger önskade resultat i fråga om sysselsättning och regional utveckling utgör bakgrunden till det år 1973 införda nya systemet för uppföljning och bevakning av statens fordringar i stödföretag. Avsikten med den nya ord- ningen, som i vissa delar överensstämmer med förslag i 1968 års loka- liseringsutrednings betänkande (Ds ln 1971:8) Om uppföljningen av stöd- företag m. m.,I var att få till stånd effektivare och aktivare uppföljning och samtidigt bättre samordning mellan de olika statliga intressena i stödföretag.2

Den nya ordningen, som har försökskaraktär, innebär att en expertgrupp — expertgruppen för samordnings- och uppföljningsärenden (EFSU) har inrättats inom regeringskansliet med uppgift att centralt samordna uppfölj- ningen och bevakningen och arbeta fram förslag i enskilda ärenden. Ansvaret för den regionala uppföljnings- och bevakningsverksamheten har lagts på länsstyrelserna. I det nya systemet är AMS och industriverket, liksom ti- digare, centrala organ på sina respektive områden. Den rutinmässiga upp- följningen i ärendena åvilar företagarföreningarna. Dessa kan sägas tjänstgöra som expertorgan för länsstyrelserna vid den företagsekonomiska uppfölj- ningen.3

Allmänna riktlinjer i första hand för länsstyrelsernas handlande har getts i vissa av riksdagen godkända uttalanden av chefen för inrikesdepartementet i prop. 1973:50 (s. 56 D. Det ankommer sålunda på länsstyrelsen att bedöma de samhällsekonomiska följderna i de enskilda ärendena. Även statens in- tressen när det gäller indrivning av skatter och allmänna avgifter bör vägas samman med övriga samhälleliga intressen. Länsstyrelsen skall bedöma i vad mån särskilda åtgärder behövs för att åstadkomma en rekonstruktion av det aktuella företaget eller för att få till stånd en kontrollerad avveckling av företag, vilka bedöms sakna förutsättningar för att leva vidare.

Kungörelserna om statligt regionalpolitiskt stöd och om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri innehåller bestämmelser om upp- följningsverksamheten. I anslutning härtill har regeringen utfärdat föreskrif- ter för de myndigheter och organ som är verksamma vid uppföljningen.

Det allmänna har insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd i första hand genom att företaget utan anmaning vid bestämda tidpunkter skall

lämna länsstyrelsen och företagarföreningen redovisning för verksamheten. Vidare skall företagen underrätta dessa organ i god tid innan beslut fattas om större egendomsöverlåtelse, nedläggning av väsentlig del av verksam- heten. väsentlig ändring i ägarförhållanden eller andra åtgärder av mot- svarande betydelse. Företag som åtnjuter lokaliseringsstöd skall dessutom bereda AMS, länsstyrelsen eller föreningen tillfälle att granska verksamheten och lämna de uppgifter som begärs för granskningen.

Företagarföreningen skall vid uppföljningen inhämta uppgifter från be- rörda myndigheter, banker samt näringslivets och arbetsmarknadens or- ganisationer. Den skall omedelbart göra anmälan till länsstyrelsen när på- taglig risk föreligger för att det regionalpolitiska syftet med beviljat stöd förfelas eller att statens ansvar som kredit- resp. garantigivare avsevärt änd- rats jämfört med förhållandena vid tiden för stödbeslutet.

Länsstyrelsen skall i hänskjutet uppföljningsärende antingen själv besluta om åtgärd eller med eget förslag hänskjuta ärendet till arbetsmarknads- styrelsen. Länsstyrelsens beslut i uppföljningsärende skall tillställas AMS och EFSU.

Beredningen av uppföljningsärende hos länsstyrelsen skall göras av en särskild beredningsgrupp, vari även företrädare för länsarbetsnämnden och löretagarföreningen skall medverka. Gruppen skall hålla löpande kontakt med vederbörande kronofogdemyndighet.

Ytterst är det AMS som skall se till att lokaliseringsstöd utnyttjas för avsett ändamål och i enlighet med föreskrivna villkor. AMS skall vidare besluta om åtgärd i uppföljningsärende som länsstyrelse hänskjuter till AMS. Om åtgärden kan påverka statens betalningsansvar för lämnat kreditstöd i form av industrigarantilån eller hantverks- och industrilån m.m., skall AMS samråda med industriverket. AMS får hänskjuta uppföljningsärende till regeringen. Vidare skall AMS efter samråd med industriverket och EFSU utfärda generalla anvisningar för uppföljnings- och bevakningsverksamhe- ten. Det ankommer till sist på AMS att vidta åtgärd för återkrav eller upp- sägning av län samt att bevaka statens rätt i ärende om återbetalning av lokaliseringsstöd.

Enligt det tidigare nämnda samarbetsavtalet mellan bankerna och AMS skall bank, som har förmedlat lokaliseringsstöd och får kännedom om för- hållande som kan påverka statens kreditrisk m. m., underrätta AMS härom.

Vad beträffar insyn i företag som erhållit industrigarantilån gäller i stort sett samma ordning som i fråga om företag som erhållit lokaliseringsstöd. Redovisning och underrättelser skall dock lämnas enbart till företagarför- eningen. Ifall fråga uppkommer om att bevaka eller skydda hantverks- och industrilån, skall föreningen vidta åtgärder för att undvika förlust (t.ex. föranstalta om utmätning). Föreningen får också agera för att möjliggöra verksamhetens fortbestånd. Samråd skall i dessa frågor ske med länsstyrel- sen. Plan för rekonstruktion eller förvärv av förlustföretag måste godkännas av industriverket.

1 övrigt är företagarföreningens och länsstyrelsens åligganden vid uppfölj- ningen av industrigarantilån och hantverks- och industrilån desamma som beträffande regionalpolitiskt stöd. På central nivå ligger beslutanderätten i uppföljningsärende hos industriverket, som skall samråda med AMS när det är påkallat av regional- eller arbetsmarknadspolitiska skäl. Uppföljnings-

ärende kan av verket hänskjutas till regeringens avgörande. Generella an- visningar rörande uppföljningen meddelas av verket efter samråd med AMS och EFSU.

lndustriverket skall bevaka statens rätt mot företag som fått industri- garantilån och kan därvid biträda ackord eller eljest efterge statens rätt på grund av industrigarantilån. 1 viktigare fall skall dock ärendet underställas regeringens prövning. lndustriverket har tillsyn över företagarföreningarnas verksamhet i fråga om industrigarantilån samt hantverks- och industrilån.

2.463. Vissa reformönskemål

På senare tid har från olika håll hävdats att staten med hänsyn till de allt starkare samhällsintressena bör få större inflytande över och insyn i själva förvaltningen i företagskonkurser.

1968 års lokaliseririgsrrtredrring påpekade i det i föregående avsnitt berörda betänkandet att staten borde bättre bevaka sina intressen i olika konkurser och mer aktivt följa konkursförvaltningarnas åtgärder. Genom en ökad ak- tivitet från statens sida i pågående konkurser kunde en del onödiga förluster förhindras.'

Frågan om ökat statligt inflytande över konkursförvaltningen har upp- märksammats i riksdagen vid ett par tillfällen under senare år. Enligt en motion vid 1972 års riksdag (nr 1328) borde behovet av information och inflytande för de anställda samt för staten och kommun uppmärksammas även i andra hänseenden än från borgenärssynpunkt. Det föreslogs att an- ställdas, stats och kommuns inflytande vid ackords- och konkursförfarande skulle utredas. Näringsutskottet avstyrkte motionen i betänkande 1972z59. Utskottet hänvisade till 1968 års lokaliseringsutrednings förslag om infö- rande av en central uppföljningsmyndighet. Utredningens förslag överens- stämde enligt utskottet med motionens önskemål om ökat inflytande för samhället och de anställda i samband med ackord och konkurs. Utskottet påpekade att de anställda självfallet hörde till de intressenter som uppfölj- ningsmyndigheten skulle förhandla med.

I en motion vid 1974 års riksdag (nr 392) begärdes översyn av lagstiftningen om företagskonkurser. Motionärerna framhöll att det fanns exempel på att företagskonkurser lett till att det allmänna förlorat ansenliga belopp som getts till företaget som lokaliseringsbidrag. Genom att en företagare lagligen kunde skriva över sina tillgångar på anhöriga kunde han efter en konkurs åter i praktiken bli ägare av det företag som han tidigare hade ägt och i vilket stat och kommun och andra borgenärer satsat och förlorat stora belopp.

Lagutskottet (LU l974z32) ansåg att det i motionen uttryckta reformön- skemålet var angeläget. Utskottet fann dock den föreslagna utredningen f. n. ej vara påkallad. Härvid hänvisades till den då förestående reformen av den materiella konkursrätten och pågående översyn av konkursförfa- randet. Vidare erinrades om de nya riktlinjerna för uppföljning och be- vakning av statens fordringar. Riksdagen följde utskottet.

De samhälleliga intressena i konkurser har även berörts i flera remiss-

1Se Ds ln 1971:8 s. 51 f. yttranden över kommitténs förra betänkande KLK 1, ehuru kommittén på

det stadiet ännu inte hade tagit upp problematiken till närmare prövning (jfr nämnda betänkande s. 166 i).

Sålunda betonar r'iksrevisiorisverkct i sitt yttrande det angelägna i att frågan, hur arbetsmarknadspolitiska och andra samhälleliga synpunkter bör beaktas vid konkurs, snarast löses. Statens industriverk påpekar att starka regional- eller sysselsätfningspolitiska skäl många gånger talar för att konkursföretaget drivs vidare i en eller annan form. Särskilt i fall, då staten genom loka- liseringsstöd, industrigarantilån och liknande insatser har betydande intres- sen av att rörelsen kan drivas vidare och samhällsekonomiska skäl talar härför, är det enligt verket angeläget att finna en lösning som utan förfång för övriga borgenärer möjliggör fortsatt drift. För sådana fall kan ifrågasättas, om inte en särskild medförvaltare bör förordnas för att tillgodose statens intressen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det synnerligen angeläget att det allmännas intressen i företagskonkurser tillgodoses vid pågående revision av KL. Det är önskvärt att det allmänna genom särskilt utsedda repre- sentanter ges möjligheter till insyn i förvaltningen för att därigenom bevaka att statens intressen inte blir åsidosatta. Möjligheter härtill finns genom att medförvaltare eller granskningsman förordnas. Härigenom torde det enligt länsstyrelsen vara möjligt att tillföra konkursföretagen upplysningar om förutsättningarna för statliga insatser för att rädda sysselsättningen samt att trygga rörelsens fortbestånd och därigenom tillvarata de arbetsmark- nads- och regionalpolitiska intressena. Länsstyrelsen omtalar att en tjänsteman vid länsstyrelsen sedan någon tid är förordnad att utföra de utredningar m. m. som anses påkallade för att effektivera skatteindrivningen m. m. Det åligger denne tjänsteman bl. a. att äta sig uppdrag som gransk- ningsman i konkurs, när sådan tillsätts på begäran av länsstyrelsen eller kronofogdemyndighet.2 Liknande tankegångar återfinns i yttranden från länsstyrelserna i Kalmar län samt Göteborgs och Bohus län. Sistnämnda länsstyrelse anmärker att konkursens egentliga syfte att tillförsäkra bor- genärerna betalning inte får åsidosättas.

Enligt LO bör frågan huruvida ett företag skall läggas ned eller inte avgöras även från arbetsmarknads- och regionalpolitiska synpunkter. Detta förhål- lande talar för att samhället ges en mer framträdande roll i företagskonkurser. Svenska M era/lindustriarbetarekr'rbundet framhåller att konkursförvaltaren vid sin bedömning, om ett företag skall läggas ned, f.n. endast skall beakta vad som är fördelaktigast för borgenärerna. Tyvärr brådskar beslutet och ibland fattas beslut om nedläggning av driften trots att det för alla parter egentligen är fördelaktigare att driften upprätthålls. Även om konkursför- valtarens bedömning att en nedläggning är det bästa för borgenärerna är riktig kan detta vara ett felaktigt beslut från de anställdas och det allmännas synpunkt. De samhällsekonomiska aspekterna måste kunna göras gällande. Förbundet förordar att staten skall få rätt till någon form av medförvaltning i sådana konkurser som inte endast är av ringa betydelse för det allmänna. Uppkommer delade meningar mellan den i vanlig ordning utsedde för- valtaren och statens företrädare om hur förvaltningen skall skötas, bör kon- flikten lösas i första hand genom de möjligheter statens företrädare har att ge ekonomiska utfästelser som kompenserar övriga borgenärer för t. ex. de risker som en fortsatt drift skulle medföra.

2 Se även avsnitt 2.4.5 och Bilaga 1 tab. 7.

Slutligen anmärker utredningen om säkerhetsåtgärder rri. rn. iskatteproces— sen i sitt remissyttrande att samhällsutvecklingen gått i den riktningen att grundsynen, att generalexekutionen är en borgenärernas ensak, måste ifrå- gasättas. Enligt utredningen kommer intresset av att sanera företag som ej är ekonomiskt livskraftiga givetvis alltid att vara vägande. Hur detta skall ske måste dock avgöras med hänsyn även till andra faktorer än bor- genärernas krav, såsom sysselsättnings—, lokaliserings- och andra närings- politiska aspekter.

2.4.6.4 Överväganden och förslag

Som framgått av den tidigare redogörelsen har samhället betydande intressen att bevaka när ett företag hotas av nedläggning i samband med en konkurs. Redan statens engagemang som borgenär på grund av skattefordringar, re— gressfordringar på grund av lönegarantin och fordringar till följd av loka- liseringslån m. m. är omfattande. Härtill kommer fordringar som olika hel- och halvstatliga kreditorgan har på många företag. Ofta är staten den störste borgenären i konkursen. Staten får som långivare i allmänhet de sämsta säkerheterna, vilket medför ökad risk för förluster. Det är vanligt att ett och samma företag för olika ändamål har fått flera statliga krediter, t. ex. lokaliseringslån och direktlån från företagarföreningen. Även kommunerna har intressen i olika företag.

Bl. a. på grund av att stödverksamheten vidgats på senare tid har önskemålet att hålla de statliga förlusterna nere fått ökad aktualitet. De största kostnaderna för samhället vid en företagsnedläggning utgörs dock i regel inte av förluster på skatte- eller stödfordringar utan av kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska och andra sociala åtgärder. Vid sidan av de rent ekonomiska synpunkterna finns givetvis ett starkt samhällsintresse att upprätthålla en varaktig och regionalt väl fördelad sysselsättning.

När ett företag har gått i konkurs är det ofta för sent att rädda företaget. De ekonomiska resurserna kan då vara uttömda. Nyckelpersoner i företaget kan dessutom ha hunnit lämna detta. Därför är det av vikt att samhälls- organen får reda på svårigheterna i så god tid att insatser kan göras innan företaget kommer på obestånd. Det är betydelsefullt att samordningen mel- lan de olika samhällsorganen inbördes och deras bevakning av fordringar fungerar bra. En effektiv uppföljning gagnar också de intressen staten har som skatteborgenär. Det har tidigare brustit i samordningen och de statliga ingripandena har ofta kommit för sent. Ett nytt system för uppföljning centralt och regionalt av statliga fordringar på grund av lämnat re- gionalpolitiskt stöd m. m. har dock som framgått införts på försök år 1973. Försöksverksamheten uppges ha utfallit väl.

Under våren 1976 har en utredning om samordning av statliga åtgärder vid företags obestånd tillsatts.

Direktiven för denna utredning, Företagsobeståndskommittén (Fi l976:03). lägger stor vikt vid de arbetsmarknads-, regionalpolitiska och andra samhällsekonomiska intressena, som sägs ha fått ökad betydelse under de senaste decennierna och ofta fordra en annan bedömning än den som görs utifrån borgenärsintressena.

Behovet av att samordna bevakningen av de statliga fordringarna och nå en samlad bedömning av lämpliga åtgärder i obeståndsfallen har enligt direktiven blivit allt större

med tiden. Det påpekas att central samordning och bevakning av skatte- och av- giftsfordringar inte förekommer f.n.

Enligt direktiven talar starka skäl för att uppföljningen och bevakningen av de statliga intressena vid företags obestånd samordnas. Utredningen skall ägna särskild uppmärksamhet åt hur samordningen bör byggas upp och verka. Det bör prövas om EFSUzs uppgifter kan samordnas med bevakning av skatte- och avgiftsfordringar. Vid en sådan samordning bör man kunna bygga vidare på EFSU:s erfarenheter.

Utredningen bör enligt direktiven beakta att arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen bäst tillgodoses så länge företaget inte har försatts i konkurs. Det bör över- vägas om och i vad mån man vid samordningen kan på ett aktivt sätt verka för att dessa intressen tillvaratas. Utredningens överväganden bör främst gälla företag som inte är försatta i konkurs. Direktiven nämner att konkurslagskommittén kommer att föreslå vissa åtgärder för att de arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressena skall bli bättre tillgodosedda i ordinära konkurser. 1 den mån vad som framkommer i utredningsarbetet motiverar åtgärder utöver vad konkurslagskommittén kan komma att föreslå får utredningen enligt direktiven också ta upp frågor som rör företag som är i konkurs. Vad gäller mindre konkurser erinras om prop.-förslaget enligt vilket förvaltningen i sådana konkurser skall ankomma på kronofogdemyndighet.l Antas detta förslag torde enligt direktiven kravet på samhällsinsyn vara uppfyllt och sam- hällsekonomiska intressen kunna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt genom att förvaltningen i sådana konkurser skall anförtros åt kronofogdemyndighet.

Kommittén begränsar för sin del övervägandena till att avse konkurs- situationen. 1 första hand beaktas de samhälleliga intressen som inte direkt är beroende av att staten eller kommun har fordringar att bevaka.

Även när ett företag har gått i konkurs kan det finnas möjligheter att fortsätta verksamheten genom någon form av rekonstruktion. Företaget kan ha livskraft på längre sikt men ha fått tillfälliga svårigheter som kanske kan bemästras med olika åtgärder. Det kanske kan säljas helt eller delvis eller slås samman med annat företag. Inte sällan har försök att rekonstruera ett vacklande företag inletts men inte hunnit slutföras när konkurs beslutas. Från samhällets synpunkt är fortsatt drift ofta den bästa lösningen. En för- utsättning för rekonstruktion kan dock vara att det allmänna i första hand staten vidtar särskilda åtgärder. Det kan vara fråga om eftergift av lån och andra fordringar eller om stödåtgärder i form av lokaliseringsstöd eller industrigarantilån. För att man skall få tid till att utreda rekonstruk- tionsmöjligheter rn. m. kan tillfälliga arbetsmarknadspolitiska insatser. så- som extra industribeställningar eller bidrag till fortsatt drift, behöva göras. En rekonstruktion som ter sig motiverad med tanke på samhällsintressena torde i allmänhet även från borgenärssynpunkt vara att föredra framför en ren avveckling av företaget.

När ett konkursföretag saknar förutsättningar att leva vidare och en av- veckling därför är oundviklig, är det angeläget att nedläggningen görs i sådan takt att samordning med arbetsmarknadspolitiska och andra sociala åtgärder hinner äga rum. Även i detta läge kan driften behöva hållas i gång tills vidare, eventuellt med statligt stöd. Erfarenheterna visar att ar- betsmarknadsmyndigheterna kan ställas inför svårigheter i synnerhet när många arbetstagare berörs eller när företaget är det enda eller dominerande på sin ort. Om nedläggningen fördröjs av sociala skäl, kan det gå ut över borgenärernas intresse av att ytterligare värdeförstöring undviks.

' Se betr. prop.-förslaget avsnitt 6.1.2.

2 Se propositionen s. 135 ffoch LU 1976/77:11 s. 36. Jfr prop.1975:6 s. 114 f.

De arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen som det här gäller är av stor vikt för samhället, ehuru de inte har direkt samband med om staten eller kommun är borgenär i konkursen eller ej. I propositionen har också understrukits angelägenheten av att angivna intressen tillvaratas bättre i konkurser. Även i lagutskottets betänkande nled anledning av pro- positionen framhävs samma intressen.2

I de flesta fall torde de arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressena tillvaratas väl av de myndigheter som i förekommande fall bevakar sam— hällets borgenärsintressen i konkursen. En förstärkning av den statliga be- vakningen är att vänta när den samordning som skisserats i direktiven för företagsobeståndskommittén kommer till stånd. Vidare kan man räkna med att samhällsintressena beaktas även av konkursförvaltaren och till- synsorganet och att dessa fortlöpande samråder med de organ som företräder de berörda intressena, t.ex. länsarbetsnämnden och företagarföreningen.

Trots det nu sagda torde det i en del konkurser, där betydande arbets- marknads- och regionalpolitiska intressen står på spel, vara värdefullt om dessa intressen kan få en särskild företrädare i konkursförfarandet. Kom- mittén anser därför att en särskild funktionär med uppgift att i konkursen tillvarata arbetsmarknads- eller regionalpolitiska intressen vid behov skall kunna tillsättas. En sådan ordning ligger i linje med de överväganden som gjorts i direktiven för företagsobeståndskommittén.

Det är naturligt att reformen genomförs i anslutning till den nya ordning för konkursförvaltning och tillsyn som i övrigt föreslås i detta betänkande.

Det nya organ som sålunda bör tillskapas kan lämpligen benämnas allmänt ombud.3 Kommittén har övervägt huruvida möjligheten att tillsätta allmänt ombud bör uteslutas, när ett företag med fåtal arbetstagare gått i konkurs. Ett tänkbart minimum är t. ex. 25 arbetstagare.4 Det är dock inte omöjligt att allmänt ombud kan behövas även i konkurser som berör färre arbets- tagare. Någon inskränkning av antytt slag bör därför inte göras. Inte heller bör möjligheten att tillsätta allmänt ombud vara beroende av om företaget erhållit stöd från det allmänna eller ej. Man kan emellertid räkna med att allmänt ombud kommer att behöva utses i ett mycket begränsat antal kon- kurser och att alltså det stora flertalet konkursförfaranden äger rum utan medverkan av sådant ombud.

1 överensstämmelse med det sagda föreslår kommittén att ett allmänt ombud skall kunna tillsättas i alla konkurser, där gäldenären är näringsidkare. Syftet med det allmänna ombudet är, som redan framgått, i första hand att sådana arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen som inte grundas på fordringar hos konkursföretaget skall bli företrädda i konkursen. Ombudet skall alltså inte ha till uppgift att tillvarata statens eller kommuns borge-

3 Ett allmänt ombud förekommer redan enligt gällande lagstiftning i banks och för- säkringsbolags konkurs. ] sådana konkurser har ombudet ställning av medförvaltare. Se 158å 2 mom. lagen (1955:183) om bankrörelse, 82; 2 mom. lagen (1955z416) om sparbanker, 77.5 lagen (19561216) om jordbrukskasserörelsen och 291; lagen (19481433) om försäkringsrörelse. Jfr KLK [ s. 165 och 200. Se betr. allmänt ombud även 72 a_ä' uppbördslagen (19531272) och 50ä lagen (19682430) om mervärdeskatt.

4Jfr lagen (l976:351) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Enligt Så i den lagen skall de anställda ha rätt att utse sty- relseledamöter i företag med minst 25 arbetstagare.

närsintressen. Att staten har stora fordringar i konkursen, t. ex. på grund av skatter eller lokaliseringslån, är inte i och för sig skäl för att ett allmänt ombud skall tillsättas.

Uppgiften att utse allmänt ombud bör anförtros åt ett organ vid sidan av det egentliga konkursförfarandet. Kommittén tänker sig en statlig myn- dighet med särskilda förutsättningar för att pröva behovet av allmänt ombud och att finna lämplig person. ] KL bör endast behöva föreskrivas att allmänt ombud skall tillsättas av regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer.

Kommittén föreslår att den grundläggande bestämmelsen om allmänt ombud tas in i en ny paragraf, 43 a &. Där har i första stycket föreskrivits att i näringsidkares konkurs regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer får förordna ett allmänt ombud med uppgift att verka för att ar- betsmarknads- och regionalpolitiska intressen beaktas, Det ligger i sakens natur att som allmänt ombud i första hand bör anlitas tjänsteman med kunskaper om och erfarenheter av arbetsmarknads- och regionalpolitiska frågor. Enligt kommitténs mening bör det dock inte möta något hinder att till allmänt ombud utses kvalificerade personer utanför den statliga eller kommunala förvaltningen.

Allmänt ombud kan utses när som helst under konkursen. I regel bör dock ombudet tillsättas snarast möjligt efter konkursbeslutet. Frågor som berör samhällsintressena, t. ex. huruvida företagets anställda skall sägas upp, måste ju avgöras redan i konkursens allra första skede.

Ombudet skall inte företräda konkursboet eller eljest ha förvaltaruppgifter. För att han skall kunna fullgöra sitt uppdrag på ett ändamålsenligt sätt måste han likväl utrustas med befogenheter av skilda slag. Vad beträffar möjligheterna till insyn i förvaltningen bör ombudet ges samma rättigheter som en granskningsman. Häri ligger befogenhet att ta del av böcker och andra handlingar som rör boet och att på begäran erhålla upplysningar av förvaltaren och tillsynsmyndigheten om boet och dess förvaltning (60% i förslaget) samt att hos konkursdomaren begära entledigande av försumlig förvaltare (80% första st.). Ombudet får vidare hos konkursdomaren göra framställning om ökning av antalet förvaltare (47 å andra st.) eller om delning av förvaltningen mellan flera förvaltare (50 & första st.) och han är berättigad att erhålla upplysningar om boet av gäldenären (89% första st.).

En föreskrift om att ombudet har samma befogenheter som gransknings- man tas upp i 43 a & andra stycket i förslaget. Där görs också en hänvisning till bestämmelsen i 51 a # tredje stycket i förslaget enligt vilken förvaltaren skall höra ombudet. Samrådsskyldigheten har behandlats i avsnitt 2.3.2. Ombudet kan naturligtvis ta initiativ till överläggningar med förvaltaren. Vid behov bör ombudet lägga fram förslag till alternativa lösningar. För- valtaren får sedan bedöma förslagen och fatta beslut. Som nämnts kan arbetet på rekonstruktion av företaget ha startar redan före konkursutbrottet, ifall ombudet deltagit härvid, bör det åligga honom att sätta förvaltaren in i vad arbetet ditills lett till.

Den viktigaste uppgiften för ombudet blir att ge förvaltaren underlag för dennes ställningstaganden. Han bör upplysa förvaltaren om vilka problem som är aktuella t. ex. i fråga om arbetsmarknadsläget. Vidare kan han behöva informera förvaltaren om vilka möjligheter till statliga hjälpinsatser som

5 Jfr 51 b & i förslaget.

6 Företagsobeståndskom- mittén bör enligt sina di- rektiv söka utforma mo— deller för bestämning av det allmännas kostnader på grund av de arbets- marknadsmässiga och so- cialpolitiska effekter som företagsnedläggelse orsa- kar.

7SeInU 1972:12 s.3och rskr 1972:222.

8 Jfr prop. 1975178 5.

141 ff. Staten är enligt skadeståndslagen skyldig att ersätta skada som väl- las genom fel eller för- summelse vid myndig— hetsutövning.

står till buds och vid behov förmedla dessa insatser. Ombudet får förutsättas vara väl insatt i det omfattande system av bestämmelser som finns i fråga om lokaliseringsstöd m. m. När det befinns lämpligt bör han överlägga med tillsynsmyndigheten liksom med de anställda och deras företrädare.S Om- budet bör självfallet hålla förvaltaren underrättad om vad som avhandlas vid sådana överläggningar.

Det grundläggande syftet med konkursinstitutet är att bereda en insolvent gäldenärs samtliga borgenärer möjlighet att få betalt ur hans egendom så långt denna förslår. Detta syfte kommer till uttryck bl. a. i 51 å i förslaget (likalydande med 53ä KL) där det sägs att förvaltaren skall iaktta borge- närernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet. Även det allmänna ombudet måste vid fullgörande av sitt uppdrag ha konkursens angivna syfte för ögo— nen. Det måste — vid behov genom tillskott av statliga medel — tillses att borgenärerna inte får sin utdelning i konkursen minskad till följd av att arbetsmarknads- eller regionalpolitiska intressen tillgodoses. Samhällseko- nomiskt sett torde de kostnader som staten kan åsamkas härigenom vara av underordnad betydelse.6 Mot kostnaderna skall nämligen ställas de be- sparingar staten gör genom att andra arbetsmarknadspolitiska insatser inte behövs. I detta sammanhang kan nämnas att riksdagen uttryckligen slagit fast att en fortsatt tidsbegränsad drift vid nedläggningshotade företag med hjälp av det i avsnitt 2.4.6,1 berörda statsbidraget till sådana företag inte får försämra borgenärernas ställning.7

Det allmänna ombudet bör inte omfattas av det kontrollsystem som gäller för konkursförvaltaren utan stå under tillsyn av den myndighet som tillsatt honom. Innehar ombudet sitt uppdrag i egenskap av statstjänsteman, är han underkastad det ansvar och den offentliga kontroll som gäller beträffande all statlig verksamhet. Även om ombudet inte utövar uppdraget i tjänsten kan han, i den mån han genom fel eller försummelse förorsakat beslut eller åtgärd som t.ex. varit till förfång för det allmänna. enligt 20 kap. 1 & och 23 kap. 455 BrB, ådra sig ansvar för medverkan till oriktig myn- dighetsutövning.8

Kostnaderna för det allmänna ombudets verksamhet bör inte belasta kon- kursboet dvs. i realiteten borgenärerna utan bör betalas av staten. En föreskrift om att ersättning till allmänt ombud skall utgå av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar tas upp i 43 a ; tredje stycket i förslaget. För de fall då uppdraget som allmänt ombud anförtrotts åt tjän- steman vid statlig myndighet som ett led i dennes tjänsteutövning blir sär- skild ersättning i regel inte aktuell. Annorlunda förhåller det sig när upp- draget utövats fristående från tjänsten eller innehafts av annan än stats- tjänsteman. Kostnaderna för de allmänna ombudens verksamhet, främst löner och arvoden, torde bli förhållandevis obetydliga.

Närmare föreskrifter om det allmänna ombudet bör — även i andra hän- seenden än beträffande ersättningen till honom — meddelas på administrativ väg. Till administrativ reglering är bl. a. att hänföra frågorna vilka principer som skall gälla vid tillsättning av allmänt ombud och vilka underrättelser som skall skickas i hithörande sammanhang. Kommittén återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen till 43 a &.

Vad nu sagts har i huvudsak tagit sikte på ordinära konkurser. Det bör

emellertid finnas möjlighet att tillsätta allmänt ombud även i mindre kon— kurser. En sak för sig är att det praktiska behovet är begränsat, eftersom arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen inte så ofta gör sig gällande där.

2.5. Specialmotivering

Den nuvarande rubriken till 3 kap. KL lyder "Förvaltning av egendom som ingår i konkurs". Med hänsyn till KLförslagets inriktning i denna del föreslår kommittén att rubriken ändras till "Förvaltning och tillsyn".

Åtskilliga ändringar är en följd av det i den allmänna motiveringen fram- lagda förslaget att slopa de nuvarande formerna för tillsynsorganets och borgenärskollektivets medverkan i den löpande förvaltningen. Förslaget in- nebär att gällande krav på samtycke m.m. av tillsynsorganet eller borge- närerna till olika förvaltningsåtgärder utgår. I stället skall den allmänna föreskriften i 51 ai första stycket om hörande av tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer gälla. Reglerna på olika håll i KL om gäldenärens hörande ersätts i förslaget av en generell bestämmelse i 51 a & andra stycket. Nu angivna frågor har behandlats närmare i avsnitt 2.3.2.

1 övrigt föranleds förslagen till ändringar i 3 kap. KL i stor utsträckning av att rättens ombudsman föreslagits skola avskaffas som tillsynsorgan och ersättas av kronofogdemyndigheten. I den delen och beträffande tillsynens huvudsakliga utformning hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitt 2.4.

Ändringar har också förorsakats av att vissa bestämmelser i förslaget tagits upp under andra paragrafbeteckningar än deras motsvarigheter i gällande lag. Sådana ändringar torde inte kräva närmare motivering.

41 i

Första stycket i denna paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5).

I första stycket första punkten har gjorts en närmast redaktionell ändring enligt vilken konkursboet skall stå under förvaltning av en eller flera för- valtare. Liksom enligt gällande lag företräder förvaltaren boet utåt.l

Andra stycket innehåller den nyheten att tillsynsmyndigheten skall få tillfälle att yttra sig rörande antalet slutliga förvaltare. Se även den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2).

42 i

Beträffande denna paragraf, som kan sägas ersätta 44?" KL, kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitten 2.4.1—2.4.4). Enligt 201 & KL kan en redan anhängig konkurs flyttas från konkurs- domaren på en ort till konkursdomaren på en annan, om det föreligger synnerliga skäl. En följd av sådan överflyttning är att den domstol, där den nya konkursdomaren finns, i fortsättningen blir behörig konkursdom- lJfr KLK l s. 120. stol.l De beslut som meddelats och övriga åtgärder som vidtagits under 'lfr UX s. 85.

2Se U X 5. 70.

3Jfr U X s. 101. Tillsyns- myndigheten bör lämpli- gen få del av konkurs- kungörelsens innehåll.

handläggningen på den tidigare orten har förutsatts skola gälla tills eventuellt annat beslut meddelas på den nya orten.2

Beslut enligt 20] & KL berör endast handläggningen vid konkursdom- stolen. En överflyttning torde dock i allmänhet motiveras av att konkurs- förvaltningen bör bedrivas på annan ort. Med den föreslagna behörighets- regeln i förevarande 42?" kommer tillsynen att ligga kvar hos kronofog- demyndigheten på den gamla handläggningsorten. Detta kan medföra att avståndet mellan "förvaltningsort" och "tillsynsort" blir betydande.

Några större olägenheter av att en kronofogdemyndighet utövar tillsyn över en förvaltare på ort utanför myndighetens eget område behöver i regel inte befaras, även om avståndet är stort. Vid behov bör den kronofogde- myndighet som utövar tillsynen kunna få biträde av annan kronofogde- myndighet. På det specialexekutiva området finns bestämmelser om sam- verkan mellan kronofogdemyndigheter, se 65—75 & utsökningskungörelsen (197111098). Det kan övervägas om man inte efter mönster av dessa be- stämmelser bör i KF föra in regler om samverkan mellan olika kronofog- demyndigheter i deras egenskap av tillsynsorgan i konkurs.

Vad beträffar det fallet att en konkurs flyttas över från en konkursdomare till en annan kan det — trots möjligheterna att upprätthålla en tillfreds- ställande tillsyn genom samverkan mellan olika kronofogdemyndigheter —vara påkallat att även tillsynen flyttas. En regel enligt vilken också tillsynen skall kunna flyttas bör med hänsyn härtill tas in i 201 å" (se vidare kap. 7 nedan).

1 KF bör föreskrivas att konkursdomaren skall underrätta tillsynsmyn- digheten, när konkurs beslutas eller upphör.3

43 _)"

Paragrafen, som ersätter 46å KL, har behandlats i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.4.5).

Tredje stycket innehåller bestämmelser om entledigande av gransknings- man. Om denne vill slippa ifrån sitt uppdrag, bör det stå honom fritt att begära sitt entledigande hos konkursdomaren. Likaså bör borgenär, på vars ansökan granskningsmannen har utsetts, ha rätt att när som helst få denne skild från uppdraget. Om granskningsman skulle visa sig olämplig, uppfyller han inte det i första stycket andra punkten föreskrivna villkoret och bör följaktligen också kunna entledigas. Prövningen ankommer på konkurs- domaren. I den mån någon lämplighetsprövning över huvud aktualiseras i här avsedda fall, torde detta ske först efter initiativ av gäldenären eller annan rättsägare.

Om granskningsman entledigas, bör konkursdomaren underrätta borge- nären i fråga härom. Ny granskningsman behöver ej utses. om det inte begärs av borgenären.

Beslut om utseende eller entledigande av granskningsman länder ome- delbart till efterrättelse, om inte annat förordnas. Se 210a" tredje stycket i förslaget.

Om granskningsmännen skulle anses böra utmönstras ur förslaget såsom obehövliga i det nya förvaltnings- och kontrollsystemet, kan detta lagtekniskt ordnas på följande sätt: 43 å i förslaget utgår. 43 a ;" får nummerbeteckningen 43 &(varvid hänvisningarna

i 51 a ;" tredje st. och 185 a & tredje st. måste beaktas). 43 a å andra stycket i förslaget utgår. I 47 å andra stycket, 50%" första stycket, 60%" första och andra styckena, 805 första stycket samt 89 ;" första stycket i förslaget ersätts "granskningsman" med "all- mänt ombud".

43a3)"

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om allmänt ombud i nä- ringsidkares konkurs. Den har behandlats i den allmänna motiveringen (av- snitt 2.4.6). Som betonats där är bestämmelsen avsedd närmast för större företagskonkurser.

Termen näringsidkare skall i överensstämmelse med vad som är fallet i annan nyare lagstiftning omfatta varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur.I

Enligt första stycket skall det ankomma på regeringen eller av regeringen utsedd myndighet att förordna allmänt ombud i konkursen. Myndigheten har att eventuellt med ledning av föreskrifter som regeringen utfärdar bedöma om det finns skäl att förordna allmänt ombud i en konkurs.

Sett på längre sikt kan det vara motiverat att anförtro uppgiften att förordna allmänt ombud åt ett organ som skall samordna statliga åtgärder och bevaka statliga intressen vid företags obestånd. Huruvida ett sådant organ kommer att införas är beroende av företagsobeståndskommitténs arbete. Man får räkna med att det kommer att dröja några år innan tanken på ett sam- ordningsorgan kan realiseras. Som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6.4) bör man dock redan nu öppna möjlighet att tillsätta allmänt ombud i konkurser. Tills vidare bör den i den allmänna motiveringen (2.4.6.2 och 2.4.6.4) berörda expertgruppen (EFSU) inom regeringskansliet kunna få upp- giften att tillsätta allmänt ombud i konkurser.

De olika organ i vilkas verksamhet ingår att bevaka sådana samhälls- ekonomiska intressen som här kommer i fråga kan förutsättas anmäla till EFSU när behov av allmänt ombud föreligger. Det ligger även i konkurs- förvaltarens intresse att i förekommande fall göra sådan anmälan. Dessutom bör tillsynsmyndigheten vara skyldig att underrätta EFSU, om den anser att allmänt ombud behövs. Föreskrift om sådan skyldighet bör tas in i KF.

Mer än ett allmänt ombud kan inte tillsättas i en och samma konkurs. Det får förutsättas att ombudet erhåller rätt att påkalla biträde av de olika arbetsmarknads- och regionalpolitiska organ som berörs. På EFSU bör an- komma att, när skäl föreligger, entlediga ombudet och eventuellt förordna ett nytt samt att förordna ersättare vid förfall för det ordinarie ombudet. När EFSU har tillsatt allmänt ombud i en konkurs bör konkursförvaltaren, tillsynsmyndigheten och konkursdomaren utan dröjsmål underrättas.

Intresset av att allmänt ombud har insikter och erfarenheter av arbets- marknads- och regionalpolitiken gör att det mera sällan torde bli aktuellt att utse enskilt verksamma personer till allmänt ombud. Som sagts i den allmänna motiveringen bör dock något formellt hinder mot att utse en sådan person inte föreligga. Någon gång kan det finnas skäl att anlita fristående experter för uppdraget. I allmänhet torde det vara lämpligast att utse en tjänsteman som redan har kännedom om företaget i fråga, t. ex. någon som har deltagit i tidigare försök att rädda företaget.

lJfr exempelvis ] & kon- sumentköplagen (19731877) och l & bok- föringslagen (l976:125).

Det allmänna ombudets verksamhet har inte sådan ingripande betydelse för vare sig förvaltaren, borgenärerna eller annan att beslut om tillsättande av allmänt ombud bör vara överklagbart.

Förutom i de hänseenden som redan har framgått behövs administrativa bestämmelser som närmare reglerar det allmänna ombudets uppgifter. Ex- empelvis bör föreskrivas skyldighet för ombudet att lämna rapporter om sitt arbete till EFSU och eventuellt också till andra myndigheter.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf har det allmänna ombudet samma befogenheter som en granskningsman. Beträffande allmänt ombud gäller dessutom enligt 51 a & tredje stycket i förslaget att förvaltaren är skyldig att höra honom i där angivna frågor. Det har synts lämpligt att i lagtexten särskilt erinra om den bestämmelsen.

Tredje stycket ger ombudet rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Denna rätt omfattar både arvode och gottgörelse för kostnader. Oftast torde uppdraget som allmänt ombud ingå som ett led i ombudets vanliga tjänsteutövning. Det blir då i regel ej aktuellt med särskild ersättning. Lämpligen bör det vara EFSU:s sak att pröva förekommande ersättningsyrkanden. Som framgått av den all- männa motiveringen skall ersättningen till ombudet inte belasta konkursboet såsom konkurskostnad utan stanna på statsverket.

44 _j"

I paragrafen, som överensstämmer med 42 å i prop.-förslaget, anges vilka kvalifikations- och behörighetskrav som skall gälla i fråga om konkurs- förvaltare. Beträffande motiveringen hänvisas till propositionen s. 181 ff, 192 och 307 f.

45 5)"

Paragrafen handlar om tillsättande av s. k. interimsförvaltare. Den över- ensstämmer med 43 & KL utom såvitt angår det föreslagna uttryckssättet ”handha förvaltningen", vilket återfinns i 46% i förslaget. Jfr i detta hänseende 41 5 första stycket.

Se beträffande utseende av interimsförvaltare även under 46 &.

46 5)"

I denna paragraf anges hur slutlig förvaltare skall utses vid ordinär kon- kurs. Regleringen överensstämmer i sina huvuddrag med 4555 i prop.- förslaget (se propositionen s. 186 ff och 192 f).

Tillsynsmyndigheten bör ha rätt att närvara vid första borgenärssam- manträdet. Föreskrift om att myndigheten skall kallas bör tas upp i KF (jfr betr. rättens ombudsman 12ä KF).

Som framgår av 46% skall konkursdomaren samråda med — förutom borgenärerna — tillsynsmyndigheten innan slutlig förvaltare utses vid för- sta borgenärssammanträdet. Samrådet behöver inte ske vid sammanträdet utan kan äga rum under hand före detta. Vad nu sagts gäller även när slutlig förvaltare skall tillsättas senare under konkursen (47 och 48 åå

i förslaget). Någon skyldighet för konkursdomaren att samråda med till- synsmyndigheten när interimsförvaltare skall utses föreslås inte. Det lig- ger emellertid i sakens natur att konkursdomaren, när omständigheterna medger det, rådgör med tillsynsmyndigheten innan han utser interims- förvaltare.l

475

I denna paragraf sägs f.n. att borgenär, som har utsetts till förvaltare eller granskningsman, inte får undandra sig uppdraget utan giltigt skäl. Enligt prop.-förslaget skulle bestämmelsen upphävas (se propositionen s. 193).

I KLförslaget har under paragrafen tagits in regler om utökning av antalet förvaltare under konkursens gång. Regleringen motsvarar 48ä i prop.-förslaget (se propositionen s. 193). Några justeringar har dock gjorts. Bl. a. har tillsynsmyndigheten trätt i rättens ombudsmans ställe i fråga om befogenheten att hos konkursdomaren påkalla ökning av an- talet förvaltare.

48 _(V

Paragrafen motsvarar 49 å i prop.-förslaget (se propositionen s. 193).

Enligt 43 å i KLförslaget skall nya bestämmelser gälla om gransknings- man och ersättare för granskningsman. Som berörts i motiven till samma paragraf behöver ny granskningsman efter avgången granskningsman ut- ses endast på särskilt yrkande.

49 )(

Paragrafen överensstämmer med 50ä i prop.-förslaget frånsett en redak- tionell jämkning i andra stycket (se propositionen s. 193 f).

50 .f

Paragrafen handlar om delning av förvaltningen mellan flera förvaltare och motsvarar 5235 KL. I första stycket har tillsynsmyndigheten ersatt rättens ombudsman. Av 5258” tredje stycket KL följer att, om flera förvaltare har utsetts i en konkurs och meningsskiljaktighet uppkommer mellan dem, rättens ombudsman kan få avgöra vilken av meningarna som skall gälla. Enligt det nya förvaltningssystemet bör motsvarande uppgift kunna anförtros åt tillsynsmyndigheten. I de speciella situationer som avses här kan en sådan ordning inte anses medföra några principiella betänkligheter. Det är att märka att tillsynsmyndigheten endast har att biträda någon av de me- ningar som finns företrädda bland förvaltarna. Det är således inte fråga om en självständig beslutanderätt för tillsynsmyndigheten i förvaltnings- angelägenheter. Bestämmelse i ämnet återfinns i förslaget i tredje stycket 1 Jfr KLK [ S_ 176 och i förevarande paragraf. 179 f_

1 Jfr SOU 1975:1 s. 313 f samt prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 370, 490 och 532.

2 Se 10 & medbestäm- mandelagen, SOU l975:l s. 763 foch prop. 1975/76:105 Bil 1 s. 349.

5139

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall förordnande för förvaltare ut- färdas av konkursdomaren. Bestämmelsen skulle enligt prop.-förslaget utgå ur KL (se propositionen s. 194).

I 51 &" enligt kommitténs förslag har bestämmelserna i 53; KL om förvaltarens grundläggande skyldigheter tagits upp oförändrade. Av pa- ragrafen framgår konkursinstitutets syfte att tillgodose borgenärernas ge- mensamma intressen.

Slag)"

I första och andra styckena finns de regler om hörande av tillsynsmyn- digheten, borgenärerna och gäldenären som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2). Dessutom ges i tredje stycket föreskrifter beträffande medverkan av sådant allmänt ombud som har utsetts enligt 43 a &.

Bland borgenärer som kan behöva höras märks nuvarande och för- utvarande arbetstagare med fordringsanspråk i konkursen. I fråga om nuvarande arbetstagare gäller dessutom att samråd med vederbörande arbetstagarorganisation kan bli aktuellt på grund av den särskilda regel som finns i 51 bä första stycket i förslaget. De har även rätt till in- formation enligt 51 bä andra stycket.

Samrådsskyldigheten gentemot borgenär enligt förevarande paragraf har en annan innebörd än samråds- och informationsskyldigheten enligt 51 b &. Borgenär skall höras i viktigare förvaltningsfrågor. 51 bä är där- emot tillämplig endast när åtgärd som väsentligt inverkar på arbetstagares anställning skall vidtas. Som framhållits i den allmänna motiveringen torde dock förevarande paragraf med hänsyn till den statliga lönegarantin inte så ofta ge anledning till samråd med arbetstagare i egenskap av löne- eller pensionsborgenärer.

Till skillnad mot vad som gäller enligt 51 bä i förslaget har här inte föreskrivits att arbetstagarorganisation skall höras i stället för enskild arbetstagare. Detta innebär ej att organisationerna utesluts från att bevaka medlems fordringsanspråk i konkursen. En organisation torde likväl inte vara behörig att disponera över medlems fordringsanspråk såvida inte klart stöd för en sådan behörighet finns i organisationens stadgar eller i särskilt bemyndigande.l Det kan tilläggas att arbetstagarorganisations förhandlingsrätt enligt medbestämmandelagen även omfattar frågor som rör förhållandet mellan förutvarande arbetstagare och arbetsgivare, t. ex. frågor om pension och kvarstående löneanspråk.2

När gäldenär som skall höras enligt andra stycket är juridisk person, får förvaltaren vända sig till behörig ställföreträdare för denna. Som be- rörts i avsnitt 2.3.2 finns särskilda regler om vem som är företrädare under konkurs i 13 kap. 2055 andra stycket i 1975 års aktiebolagslag och 93 å andra stycket lagen om ekonomiska föreningar. Förvaltaren bör inte behöva höra alla dem som formellt är ställföreträdare för gäldenären utan bör kunna inskränka sig till den eller dem som det befinns naturligast och lämpligast att höra i den aktuella angelägenheten. Någon särskild bestämmelse härom torde inte vara nödvändig. Beträffande hithörande

frågor kan även hänvisas till till avsnitten 3.2.1 och 3.2.3 nedan.

De allmänna motiven anger en del förvaltningsfrågor som kan bedömas som ”viktigare” och därför påkallar sådant samråd som föreskrivs i första och andra styckena. En fråga kan te sig viktig t. ex. i förhållande till tillsynsmyndigheten men ej till borgenärerna eller gäldenären. Som ex- empel kan nämnas fråga huruvida förvaltaren med stöd av 54 å i förslaget bör tillgripa grövre tvångsmedel. I andra fall kan det räcka med att höra gäldenären, exempelvis när det gäller att avgöra vilken egendom som i första hand skall tas i anspråk för betalning av utgifter för boet enligt 67 & första stycket i förslaget. Fall kan även tänkas då det framstår som tillräckligt att höra särskilt berörda borgenärer.

Bestämmelsen om samråd med allmänt ombud i tredje stycket har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2). Förutsättningen att arbetsmarknads- eller regionalpolitiska intressen skall påverkas medför att samråd blir aktuellt endast i samband med mera betydelsefulla av- göranden.

5lbé"

Denna paragraf innehåller bestämmelser enligt vilka förvaltaren i företags- konkurser skall höra vederbörande arbetstagarorganisation och in- formera de enskilda arbetstagarna, innan han vidtar åtgärd som väsentligt inverkar på arbetstagarnas anställning. Regleringen, som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2), kompletterar föreskrifterna i med- bestämmandelagen om arbetsgivares förhandlings- och informationsskyl- dighet gentemot arbetstagarorganisation.

Den grundläggande bestämmelsen om arbetstagares förhandlingsrätt finns i 10% medbestämmandelagen. Enligt vad som sägs där har arbetstagaror- ganisation rätt till förhandling med arbetsgivare i fråga om förhållandet mel- lan arbetsgivaren och sådan medlem i organisationen, som är eller har varit arbetstagare hos arbetsgivaren. Förhandlingsrätten gäller oberoende av om parterna står i kollektivavtalsförhållande med varandra eller ej. På denna allmänna förhandlingsrätt bygger reglerna i 11—13 % samma lag om skyl- dighet för arbetsgivare att förhandla innan han fattar eller verkställer beslut.

Genom 11 & medbestämmandelagen åläggs arbetsgivaren s. k. primär för- handlingsskyldighet gentemot arbetstagarorganisation i förhållande till vil- ken han är bunden av kollektivavtal. Arbetsgivaren är sålunda skyldig att ta initiativ till förhandling med arbetstagarorganisationen innan han beslutar om viktigare förändring av sin verksamhet. Detsamma gäller beträffande viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållanden för arbetstagare som tillhör organisationen. Även i andra fall än som avses i nämnda 11 & föreligger enligt 12 & skyldighet för arbetsgivaren att förhandla innan beslut fattas. Förutsättning härför är att arbetstagarorganisationen påkallar förhand- ling och att det tilltänkta beslutet rör medlem i organisationen.]

I ett avseende föreligger förhandlingsskyldighet enligt 11 och 12 åå med- bestämmandelagen även för arbetsgivare, som inte är bunden av kollek- tivavtal. Arbetsgivaren är nämligen enligt 13 & förhandlingsskyldig mot ar- betstagarorganisation i förhållande till vilken han ej är bunden av kollek- tivavtal i fråga, som särskilt angår arbets- eller anställningsförhållandena

1 Se ang. förhandlingsrät- ten prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 207 ff, 347 ff, 484 ffoch 531 f.

2 Betr. innebörden av ut- trycket ”särskilt angår" i 13 å se prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 360 f. Se även SOU 197511 5. 295 och Bergqvist-Lunning, Med- bestämmande i arbetsli- vet 5. 113 f.

3 Se ang. informationsrät- ten prop. 1975/76:105 Bil. 1 s. 231 ff, 365 ff. 488 ff och 532.

för arbetstagare som tillhör organisationen.2 Sådan arbetstagarorganisation har dessutom med stöd av lOåi rätt att anföra synpunkter och önskemål till arbetsgivaren.

I undantagsfall får arbetsgivare fatta och verkställa beslut innan förhand- lingsskyldigheten har fullgjorts (11 å andra st. och 12% andra p. i med- bestämmandelagen).

Enligt 19 å i medbestämmandelagen har arbetsgivaren skyldighet att fort- löpande hålla arbetstagarsidan underrättad om utvecklingen av arbetsgiva- rens verksamhet produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken. Denna informationsskyldighet skall fullgöras endast gentemot arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal. Arbetstagarorganisationen skall dessutom beredas tillfälle att i den omfattning som behövs ta del av arbetsgivarens böcker, räkenskaper och andra handlingar som rör arbetsgivarens verksamhet.3 An- ser arbetsgivaren att begärda uppgifter bör skyddas med tystnadsplikt, har han rätt till förhandling. Om parterna inte kan enas, kan frågan om tyst- nadsplikt hänskjutas till arbetsdomstolen (21 & medbestämmandelagen).

Förhandlings- och informationsskyldigheten skall i första hand fullgöras i förhållande till lokal arbetstagarorganisation, om sådan finns (se 14 och 20 åå i medbestämmandelagen). Enligt 65 andra stycket avses med lokal arbetstagarorganisation sådan sammanslutning av arbetstagare som är part i lokal förhandling med arbetsgivare.

I prop. 1975/76:105 har inte berörts frågan, om bestämmelserna i med- bestämmandelagen skall tillämpas även i det fallet att arbetsgivaren har gått i konkurs och rörelsen drivs vidare enligt reglerna i KL. Den föreslagna regleringen synes inte på alla punkter vara så väl avpassad för konkursfallet. Varken lagtexten eller motiven till medbestämmandelagen gör emellertid undantag för konkurssituationen och man har därför att utgå från att med- bestämmandelagen blir i princip tillämplig. Detta utesluter inte att tillämp- ningen av nämnda lag påverkas av konkursens speciella ändamål, nämligen att åstadkomma en avveckling som tillgodoser samtliga borgenärers intres- sen.

En tillämpning av de berörda reglerna i medbestämmandelagen innebär att en konkursförvaltare som — genast efter konkursutbrottet eller senare vid eventuell fortsättning av rörelsen vill lägga ned verksamheten eller överlåta den eller del därav måste förhandla i första hand med vederbörande lokala arbetstagarorganisation, innan beslut fattas. Även när det enbart är fråga om att placera om någon arbetstagare föreligger i princip förhand- lingsskyldighet mot arbetstagarens organisation. Att medbestämmandelagen är tillämplig i konkurssituationen innebär också att förvaltaren fortlöpande måste hålla lokal arbetstagarorganisation underrättad om sina planer rörande gäldenärens rörelse och i samband härmed låta organisationen ta del av olika handlingar som är av betydelse i sammanhanget.

Som nyss framgått föreligger förhandlings- och informationsskyldighet enligt medbestämmandelagen i huvudsak endast gentemot arbetstagaror- ganisation med vilken arbetsgivaren har kollektivavtal. Enligt 32;; med- bestämmandelagen bör vidare kollektivavtal om medbestämmanderätt träf- fas, om arbetstagarna begär det. Man kan därför utgå från att kollektivavtalen i fortsättningen kommer att ge arbetstagarna större inflytande än vad som

följer av själva medbestämmandelagen.4

Mot bakgrund av det sagda är det av vikt att slå fast att enligt rättspraxis (AD 1972 nr 12, jfr AD 1974 nr 9 och 10) ett konkursbo, som fortsätter gäldenärens rörelse enligt 60,5" KL, i egenskap av arbetsgivare blir bundet av kollektivavtal som tecknats av gäldenären.5 Komniittén återkommer strax till frågan om vilken inverkan konkurssituationen skall ha på boets för- pliktelser enligt kollektivavtal.

Förevarande 51 bä handlar om samråd med och information till arbets- tagarna. Bestämmelserna är avsedda att gälla även beträffande arbetstagare som konkursboet har anställt vid fortsatt drift av gäldenärens rörelse. Som framgått är det inte meningen att paragrafen vid konkurs skall ersätta reg- lerna i medbestämmandelagen utan att den skall vara ett komplement till dessa. Medbestämmanclelagen skall med andra ord tillämpas även i kon- kursfallet.

Enligt första stycket skall förvaltaren, om i gäldenärens rörelse anställd arbetstagare tillhör arbetstagarorganisation, höra denna innan han vidtar åt- gärd som väsentligt inverkar på arbetstagarens anställning. Typiska åtgärder som bör föregås av samråd är fortsättande, nedläggning eller försäljning av gäldenärens rörelse helt eller delvis liksom därav föranledda permitte- ringar och uppsägningar. Regleringen omfattar även åtgärder som avser en- bart enskild arbetstagare eller viss grupp av arbetstagare.

Förvaltarens skyldighet skall fullgöras mot lokal arbetstagarorganisation, när sådan finns. Begreppet lokal arbetstagarorganisation avses ha samma innebörd som i medbestämmandelagen och betecknar alltså sammanslutning av arbetstagare som är part i lokal förhandling med arbetsgivaren. Härav följer att förvaltaren normalt skall vända sig till de lokala fackliga repre- sentanterna på arbetsplatsen, t. ex. verkstadsklubb eller tjänstemannaklubb. Finns det inte någon lokal organisation, kan förvaltaren exempelvis kontakta vederbörande centrala organisation. Även i andra fall kan en sådan kontakt ibland vara av värde. Förvaltaren är skyldig att höra arbetstagarorganisa- tionen även om gäldenären ej är bunden av kollektivavtal med organi- sationen.

Enligt andra stycket av paragrafen skall förvaltaren underrätta arbetstagare innan han vidtar åtgärd som väsentligt inverkar på dennes anställning. In- formationsskyldigheten omfattar samma sorts åtgärder som avses med sam- rådsskyldigheten enligt första stycket. Även oorganiserad arbetstagare har rätt till information. Meningen är att arbetstagaren skall ha möjlighet att framföra synpunkter i frågan till förvaltaren. Denne bör därför informera arbetstagaren i så god tid som möjligt innan den tilltänkta åtgärden skall vidtas.

Närmare föreskrifter om hur informationen enligt KLförslaget skall gå till torde inte behövas. Den får anpassas till omständigheterna i det fö- religgande fallet. Att vederbörande arbetstagarorganisation har hörts ute- sluter inte informationsskyldigheten. Förvaltaren bör underrätta varje ar- betstagare för sig eller, om det är lämpligt, informera arbetstagarna genom anslag eller vid särskilt anordnat möte.

Kommittén har mot bakgrunden av sina förslag om samråd och infor- mation inte ansett det vara praktiskt påkallat med en särskild bestämmelse enligt vilken konkursdomaren eller förvaltaren skall underrätta arbetstagarna

4 Se om s. k. medbe- stämmandeavtal pr0p. 1976/771137. Jfr den mellan SAF, å ena sidan, samt LO och Privattjän- stemannakartellen (PTK), å den andra, 18.2.1975 träffade överenskommel- sen om ekonomikommit- té och arbetstagarkonsul- ter.

5Jfr SOU 1975:1 s. 338 och prop. 1975/76:105 Bil. l s. 376.

6 Mycket av den infor- mation som ligger inom ramen för 19% medbe- stämmandelagen torde dock vidarebefordras till alla arbetstagare och bland dem även sådana som inte tillhör kollek- tivavtalsbunden arbetsta- garorganisation. Jfr SOU 1975:1 s. 786.

7Se prop. 19731129 s. 27, 33 och 36, U IX s. 149, Walin-Rydin s. 99, Lun- ning s. 61 och Gustafs- son, Trygghet i anställ— ningen s. 54. Jfr även 7 & lagen om anställnings- skydd.

8 Se prop. l973:129 s. 36 och Walin-Rydin s. 99.

9 Jfr prop. 1974:88 s. 201. Se även 4 & lagen om an- ställningsskydd och Lun- ning s. 44.

10 Se prop. 1975/76:12 s. 31 foch 39 f. Jfr samma prop. s. 90 f och prop. 1975/76:19 s. 68. Ang. frågan om arbetstagares rätt att utanför konkur— sen få ut ersättning i vidare mån än för skälig uppsägningstid se NJA 1975 s. 444.

om när arbetsgivaren har försatts i konkurs. Vid denna bedömning har kommittén även beaktat den informationsskyldighet som åvilar kollektiv- avtalsbunden arbetsgivare enligt 1958 i medbestämmandelagen.

Som nämnts förut sträcker sig KLförslaget i vissa avseenden något längre än medbestämmandelagen. Sålunda är samrådsskyldigheten enligt 51 bä första stycket ovillkorlig medan undantag från förhandlingsskyldigheten en- ligt medbestämmandelagen är möjliga, låt vara i extraordinära situationer. Vidare skall samråd enligt 51 bä första stycket ske med arbetstagarorga- nisation även om gäldenären inte står i kollektivavtalsförhållande till or- ganisationen. Informationsskyldigheten enligt 51 bä andra stycket skall i princip fullgöras gentemot arbetstagarna personligen, varvid ingen skillnad görs mellan organiserad och oorganiserad arbetstagare. Enligt medbestäm- mandelagen kan endast arbetstagarorganisation hävda informationsrätt.6 Om man bortser från frågor som särskilt angår arbets- eller anställningsförhål- landena för viss eller vissa arbetstagare, gäller arbetsgivarens förhandlings- och informationsskyldighet enligt medbestämmandelagen endast gentemot arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal.

Av det anförda framgår att KLförslaget och medbestämmandelagen i stor utsträckning täcker varandra i konkursfallet. Som påpekats har kommittén emellertid ansett att man med tanke på själva konkurssituationen bör gå något längre i fråga om samråd och information än som följer av de allmänna reglerna i medbestämmandelagen. I praktiken torde förvaltaren genom att iaktta medbestämmandelagens föreskrifter ofta kunna anses ha samtidigt fullgjort sina åligganden enligt 51 bä i förslaget.

En arbetsgivares konkurs medför inte utan vidare att föreliggande an- ställningsavtal upphör (se t. ex. AD 1974 nr 9). Konkursboet har emellertid — liksom även arbetstagaren — rätt att säga upp sådant avtal att upphöra efter skälig tid och är därvid i princip inte bundet av avtalad uppsägningstid.7 Vad som är att anse som skälig uppsägningstid, när uppsägningen skett på grund av konkurs, har brukat bedömas framför allt med utgångspunkt i anställningens längd och art. Till ledning för bedömningen har tjänat den allmänna uppsägningstid som kan ha föreskrivits i anställningsavtalet eller tillämpligt kollektivavtal. Avtalad uppsägningstid har ansetts böra godtas även i konkurs, om inte särskilda skäl talar däremot.8 Under alla förhållanden är arbetstagarna också i konkurssituationen tillförsäkrade den uppsägningstid som föreskrivs i 115 lagen om anställningsskydd.9

Arbetstagares fordran på lön under uppsägningstid är en konkursfordran, förenad med förmånsrätt enligt 125 FRL till en tid av sex månader från uppsägningen. Av nämnda lagrum framgår att fordringens karaktär av kon- kursfordran ej förändras av att arbetstagarna i enlighet med det med kon- kursgäldenären träffade anställningsavtalet har utfört arbete åt konkursbo- et.10 I den mån fordringen åtnjuter förmånsrätt är den med viss belopps- maximering tryggad genom lönegarantilagen. Som berörts i avsnitt 2.3.6 är en arbetstagare skyldig att mot avtalad lön utföra arbete under uppsäg- ningstid.

Konkursboet kan träda in i föreliggande anställningsavtal som självständig part på arbetsgivarsidan. Om detta sker, blir arbetstagarens löneanspråk för tiden därefter massafordran. Sådan fordran utgår med företrädesrätt framför

konkursfordran, se 125å KL och 185 eä i förslaget.” Vill boet ta uppsagd arbetstagare i anspråk för fortsatt drift av rörelsen efter uppsägningstidens utgång, måste boet uppenbarligen träda in i avtalet. Sådant inträde kan tänkas äga rum även med verkan från tidigare tidpunkt än uppsägningstidens utgång, t. ex. om boet vill försäkra sig om fortsatt medverkan av arbetstagare som på grund av bestämmelserna i 12% tredje stycket FRL saknar för- månsrätt och därmed även rätt till lönegaranti.

En särskild fråga är vad som gäller angående uppsägningstider och andra anställningsvillkor när konkursboet anställer arbetstagare. Detta kan ske genom att boet antingen såsom nyss berörts träder in som part i tjänsteavtal med arbetstagare, som före konkursen har varit anställd i gäldenärens rörelse, eller anställer ny arbetskraft utifrån. Utgångspunkten bör naturligen vara att, om nytt anställningsavtal träffas, vad som följer av det avtalet skall gälla. Om rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare finns reglerat i lag, bör emellertid lagen gälla i tillämpliga delar även när arbetsgivaren är ett konkursbo. Exempel på sådan arbetsrättslig lagstiftning är lagen om anställningsskydd, vars föreskrifter om uppsägningstid m. m. alltså blir till- lämpliga, och medbestämmandelagen. Vad nu sagts om tillämpligheten av arbetsrättslig lagstiftning i här avsedda fall bör i samma mån gälla beträffande kollektivavtal, som gäldenären varit bunden av som arbetsgivare (se de ovan angivna rättsfallen AD 1972 nr 12 samt 1974 nr 9 och 10). Förvaltaren får ta innehållet i gällande arbetsrättsliga lagregler och avtal med i beräk- ningen, när han tar ställning till om arbetstagare bör sägas upp på grund av konkursen eller om de bör anställas av boet för fortsatt drift av rörelsen. ”

Arbetsdomstolen har i domen AD 1974 nr 9 uttalat att ett konkursbos principiella bundenhet av tjänsteavtal och kollektivavtal inte utesluter att boets förpliktelser mot de anställda och motparten i kollektivavtal kan röna inverkan av den särskilda ställning som konkursbo intar och boutredningens inriktning på att avveckla gäldenärens verksamhet. I AD 1974 nr 10 har på liknande sätt anmärkts att konkurssituationen kan inverka på konkurs- boets förpliktelser enligt kollektivavtal som gällt för konkursgäldenären.

Kommittén vill i linje med nyssnämnda båda rättsfall understryka att gällande arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal bör tillämpas med beaktande av konkursboets särställning. Vad särskilt gäller medbestämmandelagens tillämpning i konkurs bör uppmärksammas att lagen i vissa fall ger möjlighet till undantag från de skyldigheter som åläggs arbetsgivaren (se t. ex. 33 och 34 åå). Även bortsett från dessa fall kan det på olika punkter sättas i fråga om medbestämmandelagen kan tillämpas fullt ut vid konkurs.

En särskild fråga är vad som i en konkurssituation skall gälla, om ett med stöd av 32é medbestämmandelagen träffat kollektivavtal ger arbets- tagarna rätt att fatta eller delta i beslut i s. k. företagsledningsfrågor.13 Man kan tänka sig att ett företag har gått i konkurs och att konkursens ändamål nämligen att tillgodose alla borgenärers intressen — motiverar att viss för- valtningsåtgärd vidtas. Om man utgår från uttalanden i prop. 1976/77:137 om förhållandet mellan medbestämmandeavtal och tvingande lagregler, där- ibland sådana som har till syfte att skydda borgenärernas intressen i företag, får åtgärden vidtas även om arbetstagarna är emot den.14 Beträffande till- godoseendet av arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen i samband med konkurser hänvisas till avsnitt 2.464 ovan.

” Ang. det fallet att kon- kursboet blir insolvent se

KLK 1 s. 106 och propo- sitionen s. 178 ff.

” Jfr uttalande i sådan riktning i AD 1972 nr 12 (S. 209 f).

131 prop. 1976/77:137 har föreslagits ett tillägg till 32 5 enligt vilket par- terna i kollektivavtal om medbestämmanderätt kan, med beaktande av vad som är föreskrivet i 3 & samma lag, bestäm- ma att beslut som annars skulle fattas av arbetsgi- varen skall fattas av före- trädare för arbetstagare eller av särskilt inrättat partssammansatt organ. Nämnda prop. har 31.5.1977 antagits av riksdagen (rskr 1976/77:319).

”Se prop. 1976/77:137 s. 17 f, 25 foch 93 ff. Jfr Rodhe i SvJT 1977 s. 297.

| 1911 års betänkande s. 326, se även Lawski s 169. Jfr Welamson I 5. 636 där det påpekas att rätten enligt båda de angivna alternativen tydligen har i huvudsak samma möjlighet att sätta ned det av förval- taren begärda arvodet på den grund att ersätt- ningen för biträdets ar- betsinsats anses för hög.

'Jfr Welamson ] s. 343 f.

Det kan diskuteras, om inte den speciella situation som råder när en arbetsgivare har gått i konkurs borde särskilt beaktas i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Emellertid ligger det utanför kommitténs uppdrag att se över de allmänna bestämmelserna på arbetslivets område.

52 59

Enligt denna paragraf får förvaltaren vid behov anlita sakkunnigt biträde. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6). Som framgår där kan den föreslagna regleringen ses som en utbyggnad av bestämmelsen i 54% KL om anlitande av sakkunnigt biträde för bo- uppteckningsförrättningen.

I 84Qi första stycket KL föreskrivs bl. a. att i den där avsedda arbets- redogörelsen skall anges, om förvaltaren för viss förvaltningsåtgärd såsom förrättande av bouppteckning m. m. — anlitat annan och ersättning därför har tillgodoförts denne. Under förarbetena till KL berördes er- sättningsfrågan för det fallet att förvaltaren anlitat sådant sakkunnigt biträde. Om förvaltaren hade betalat biträdet av egna medel, skulle er- sättningen därför ingå i det allmänna förvaltararvodet på samma sätt som om den aktuella åtgärden hade utförts av förvaltaren själv. Hade biträdet åter fått ersättning ur boets medel, borde detta beaktas vid fast- ställandet av förvaltarens arvode. Förvaltarens arbetsredogörelse i sam- band med arvodesframställningen borde följaktligen innehålla upplysning om ersättning som tillgodoförts anlitat biträde.] De nu redovisade ut- talandena har giltighet även i det fallet att förvaltaren anlitar sakkunnigt biträde med stöd av förevarande 5235 i förslaget.

53 #

Paragrafen reglerar vissa av förvaltarens skyldigheter i konkursens in- ledningsskede och överensstämmeri huvudsak med 54 å i prop.-förslaget (se propositionen s. 194 och 317 f).

Liksom enligt prop.-förslaget sägs i paragrafen att gäldenären skall vara tillstädes vid bouppteckningsförrättningen och uppge boet under eds- förpliktelse. För det fallet att gäldenären är juridisk person med flera ställföreträdare under konkursen skall enligt förslaget sagda skyldighet inte gälla för sådan ställföreträdare vars uppgifter förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen. Beträffande skälen till denna reglering hän- visas till avsnitt 3.2.3.1 nedan.

Av 93å andra stycket i förslaget följer att annan än gäldenären kan bli skyldig att avlägga bouppteckningsed. Detta medför att även upp- lysningar i samband med själva bouppteckningsförrättningen torde kunna påräknas från vederbörande.l

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6) medför be- stämmelsen i 5255 i förslaget om anlitande av sakkunnigt biträde att den särskilda föreskriften i förevarande paragraf om sakkunnig för upp- rättande av bouppteckning blir överflödig.

I andra stycket av paragrafen föreslås att konkursbouppteckningen resp. borgenärsförteckning skall tillställas såväl konkursdomaren som tillsyns—

myndigheten. Konkursdomaren behöver ha tillgång till dessa handlingar bl. a. för att kunna utfärda kallelser m. rn. till borgenärerna enligt 12 och 13 åå KF. Bouppteckningen kan också vara påkallad för underrättelser som avses t. ex. i 9å första stycket 7 och 8 KF. Det är f. ö. naturligt att kon- kursbouppteckningen finns att tillgå för borgenärerna hos konkursdomaren. Tillsynsmyndigheten behöver ha bouppteckningen som underlag för kon- trollen.

Om förvaltaren godkänner en till konkursdomaren förut ingiven bo- uppteckning, skall han enligt uttrycklig föreskrift göra anmälan härom inom en vecka från konkursbeslutet. Av sammanhanget torde vara tydligt att sådan anmälan skall göras både till konkursdomaren och till tillsyns- myndigheten. I KF bör föreskrivas att konkursdomaren i här avsedda fall skall tillställa tillsynsmyndigheten ett exemplar av bouppteckningen.

545)"

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag och i prop.- förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4).

Paragrafen ger förvaltaren befogenhet att vid behov använda tvång i vissa fall. Regleringen knyter närmast an till 53ä i förslaget, enligt vilken interimsförvaltaren skall ta hand om gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet samt förrätta bouppteckning. Om- händertagande av egendom kan aktualiseras även senare under konkur- sen, t.ex. om ytterligare tillgångar kommer i dagen eller egendom åter- vinns. Förevarande paragraf— som gäller såväl interimsförvaltaren som den slutlige förvaltaren — ger förvaltare rätt att tillgripa tvång för full- görande av angivna uppgifter. Även i vissa andra fall då förvaltaren skall ta befattning med gäldenärens egendom kan tvång behöva tillgripas. Kommittén tänker här främst på att förvaltaren kan behöva tillträde hos gäldenären för att förevisa egendom för spekulanter. Även sådana fall omfattas av befogenheten att tillgripa tvång enligt förevarande 54 &. Be- träffande användning av tvång vid omhändertagande av gäldenärens pass gäller 54?" enligt hänvisning i 88?" andra stycket i förslaget.

Rätt att utöva tvång tillkommer endast förvaltaren själv. En värde- ringsman som anlitats med stöd av 52 å i förslaget får t. ex. inte på egen hand bruka tvång för att bereda sig tillträde till lokaler där gäldenärens egendom förvaras. När förvaltaren kan förutse att tvång behöver an- vändas kan det ibland vara lämpligt att han tar vittne med sig.

Tvång får tillgripas inte bara mot gäldenären utan också mot tredje man, som innehar gäldenären tillhörig egendom. En förutsättning är gi- vetvis att tredje mannen inte har rätt att behålla besittningen till egen- domen. Det kan tänkas att gäldenärens bokföring har skötts av en bok- föringsbyrå, som har hand om böckerna och andra handlingar. Vägrar bokföringsbyrån att lämna ut bokföringen, kan förvaltaren tvinga till sig den med stöd av förevarande 54 å".

Enligt första stycket får tvång komma i fråga endast i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som befogat.l Häri ligger bl. a. att det skall stå klart att gäldenären eller annan berörd person inte frivilligt kommer att låta förvaltaren företa den aktuella åtgärden, exempelvis ta

1 Vad som sägs här och i det följande bygger delvis på U XII s. 546 f.

viss egendom i besittning. Hänsyn måste också tas till åtgärdens be- tydelse. Tvånget måste stå i rimlig proportion till vikten av den åtgärd som skall säkerställas.

Paragrafen ger möjlighet för förvaltaren att ta sig in i en låst lokal eller lägenhet och att öppna låst skrivbordslåda, kassaskåp eller andra tillslutna utrymmen, när det är nödvändigt för att komma i besittning av egendom som ingår i boet eller för att upprätta bouppteckning. Härvid kan låssmed behöva anlitas. Tvång får inte användas annat än om för- valtaren har anledning att anta att aktuell egendom finns i det låsta utrymmet. För tillträde till bostad i innehavarens frånvaro krävs enligt andra stycket i paragrafen att innehavaren underrättats om tiden för åt- gärden och håller sig undan eller att eljest särskilda skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara att åtgärden är brådskande och därför inte lämpligen bör uppskjutas. Det kan exempelvis befaras att gäldenären ämnar skaffa undan tillgångar. Egendom får inte tillfogas skada annat än om det i undantagsfall är klart motiverat.

Även fysiskt tvång mot person får tillgripas. Härvid är dock särskild försiktighet påkallad och förvaltaren bör begära biträde av polismyndig- heten. Förvaltaren får ta ifrån gäldenären egendom som denne bär på sig. I övrigt bör kroppsvisitation inte förekomma. Förvaltaren har rätt till nödvärn enligt allmänna regler.

Enligt 17 kap. 1335 andra stycket BrB kan den som vägrar förrätt- ningsman inträde dömas för hindrande av förrättning till böter. Bestäm- melsen är tillämplig bl. a. när utmätningsman (kronofogdemyndighet) skall ta sig in hos gäldenär i samband med utmätning, däremot knappast när konkursförvaltare vill ha tillträde.2 Det synes följdriktigt att kon- kursförvaltares rätt till inträde i fall som avses i 549" i förslaget tryggas genom straffsanktion. Kommittén föreslår därför att i 17 kap. 13 å andra stycket BrB görs ett tillägg enligt vilket även den som vägrar konkurs- förvaltare inträde som denne äger fordra enligt KL kan dömas för hind- rande av förrättning. Se vidare avsnitt 8.3.

Innan tvång används bör vederbörande i förekommande fall upplysas om den berörda straffbestämmelsen.

Konkursgäldenär som förtiger tillgång kan enligt 11 kap. 1 & andra stycket BrB dömas för oredlighet mot borgenärer. Ansvar för sådant brott kan enligt tredje stycket i samma paragraf också komma i fråga, när konkursgäldenär undanhåller eller undandrar konkursförvaltningen till- gångar.3

Närmare föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna i 5458 kan i erforderlig utsträckning meddelas i administrativ ordning.4 Bl. a. bör tillses att förvaltaren får rätt att påkalla biträde av polismyndighet. Jfr i detta hänseende 9 & andra stycket kronofogdeinstruktionen (1965:687).

55 55"

Paragrafen, som handlar om upprättandet av förvaltarberättelse. över- ensstämmer i huvudsak med prop.-förslaget (se propositionen s. 194 och 3Se Welamson 1 s. 361 f. 317 0 4 Jfr U XII s. 545. Förvaltarberättelsen bör liksom enligt gällande lag om möjligt upprättas 2 Se Welamson 1 s. 344 not 8.

av interimsförvaltaren. Om detta av en eller annan anledning möter hin- der. kan uppgiften överlämnas åt den slutlige förvaltaren.l I praktiken torde berättelsens avfattande f. n. i stor utsträckning överlåtas åt denne. Som regel är interimsförvaltaren och den slutlige förvaltaren samma per- son.

Enligt förslaget har förvaltaren att upprätta förvaltarberättelsen på egen hand. Det är uppenbart att den skall skrivas under av honom och fö- reskriften härom i paragrafens nuvarande lydelse har därför utgått i för- slaget såsom överflödig.

Berättelsen skall enligt förslaget tillställas både konkursdomaren och tillsynsmyndigheten. Konkursdomaren behöver berättelsen för att kunna fullgöra sin skyldighet att underrätta åklagaren om brottsmisstanke.2 Det är också värdefullt att en så grundläggande handling som förvaltarbe- rättelsen i likhet med konkursbouppteckningen finns att tillgå hos kon- kursdomaren. Ifall den föreligger vid första borgenärssammanträdet, kan den om så önskas därvid föredras i valda delar.3 Tillsynsmyndigheten måste självfallet få del av förvaltarberättelsen för att kunna utöva den erforderliga kontrollen.

Enligt andra stycket i lydelsen enligt prop.-förslaget skulle förvaltaren tillställa konkursdomaren avskrift av förvaltarberättelsen och hålla denna tillgänglig för borgenärerna. Borgenär äger dessutom på begäran mot er- sättning för kostnaden få avskrift av berättelsen. Kommittén anser det vara rimligt att varje borgenär på begäran utan kostnad skall tillställas berättelsen i avskrift (fotokopia). KLförslaget innehåller en föreskrift av denna innebörd. Även konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skall enligt förslaget erhålla avskrift av berättelsen.

Det lär ibland förekomma att förvaltaren inte klart anger, om det finns skälig anledning att anta att gäldenären förfarit brottsligt. Det är emel- lertid förvaltarens skyldighet att ta ställning i detta hänseende. Han får inte vältra över uppgiften på konkursdomaren eller någon annan.

Förvaltarens skyldighet att i förvaltarberättelsen anmärka huruvida brottsmisstanke finns gäller endast gäldenärsbrott. I propositionen (s. 153) framhölls emellertid som självklart att en förvaltare har anledning att med all skärpa ingripa mot och söka neutralisera även vissa andra brotts- liga förfaranden från gäldenärens sida. I första hand blir det därvid aktuellt med polisanmälan.

Det är angeläget att polis och åklagare får tillräckliga resurser för de kom- plicerade och tidskrävande utredningar som ofta behöver göras vid brotts- lighet i samband med konkurser.4

56 55 Förvaltarens halvårsberättelser skall enligt förslaget lämnas till tillsynsmyn- digheten. Den nuvarande fristen fjorton dagar har bytts ut mot det numera gängse uttryckssättet två veckor.

Enligt gällande ordning skall halvårsberättelserna granskas av rättens om- budsman, som skall vidarebefordra dem till konkursdomaren jämte even- tuella anmärkningar. Som kommittén framhållit i det föregående (avsnitt 2.4.1) skall enligt KLförslaget tillsynsmyndigheten självständigt svara för

' Se Lawski s. 134 och Welamson I 5. 355 f. Jfr NJA II 1921 s. 492.

2 Se 21855 KL. Denna paragraf skall enligt prop.—förslaget upphä- vas. Avsikten är att en motsvarande bestäm- melse skall tas in i KF. Se kap. 7 nedan.

3Jfr Welamson ] s. 355. 4Jfr KLK I 5. 80.

kontrollen över förvaltarens verksamhet. Konkursdomaren behöver därför inte få del av berättelserna. Tillsynsmyndigheten skall givetvis granska halv- årsberättelserna. Detta utgör ett naturligt led i tillsynen och behöver inte särskilt föreskrivas. Om granskningen ger anledning till anmärkningar eller påpekanden, får myndigheten vidta lämpliga åtgärder (jfr avsnitt 2.4.2).

57 _(S'

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7).

Av första stycket första punkten följer att förvaltarens bokföring i första hand skall vara så anordnad att erforderlig kontroll över förvaltningen möj— liggörs. Som sagts i den allmänna motiveringen ankommer det närmast på tillsynsmyndigheten att övervaka att bokföringen bedrivs i enlighet med den föreslagna regleringen. Bokföringen skall även stå i överensstämmelse med god redovisningssed. Den innebörd som i framtida redovisningspraxis kommer att inläggas i detta begrepp får sålunda ytterst bestämma. hur bok- föringen skall vara anordnad för att bokföringsskyldighetens angivna syfte bäst skall främjas. Det torde t. ex. med utgångspunkt i nämnda begrepp få avgöras inom vilka tidsramar affärshändelserna skall bokföras. En viktig uppgift för bokföringsnämnden blir att leda och övervaka utvecklingen på detta område.

Enligt första stycket andra punkten skall förvaltaren bevara räkenskaps— materialet under minst tio år räknat från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. Enligt paragrafens andra stycke skall den föreslagna regleringen inte med- föra inskränkning i den bokföringsskyldighet som kan vara särskilt före- skriven för viss verksamhet. Bestämmelsen tar uteslutande sikte på de sär- skilda bokföringsregler som från andra än frskaliska synpunkter syftar till kontroll över viss verksamhet, t.ex. handeln med explosiva varor. Till- synsmyndigheten får se till att förvaltaren också iakttar nu berörda särskilda bokföringsbestämmelser.

Som tredje stycke har upptagits en erinran om att förvaltaren därutöver är skyldig att iaktta de särskilda bestämmelser som finns i skatteförfatt- ningarna om skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och upp- giftsskyldighet och för kontroll därav.

58 55"

Genom föreskrift i första stycket enligt paragrafens lydelse i prop.-förslaget (se propositionen s. 194 0 skall pengar, som flyter in under förvaltningen, inom en vecka av förvaltaren sättas in på bank mot ränta på konkursboets räkning. Detta behöver dock inte ske i den mån pengar behövs till betalning av löpande utgifter. Denna ordning har behållits i kommitténs förslag. Där- emot har i detta förslag inte upptagits någon föreskrift om att tillsynsmyn- digheten skall medge vad som får hållas inne för betalning av löpande ut- gifter. Denna fråga får således i första hand bedömas av förvaltaren själv.

I paragrafens tredje stycke föreskrivs f. n. att förvaltaren, så länge kon- kursen pågår, inom en vecka efter utgången av varje kvartal skall till rättens ombudsman lämna räkning över boets inkomster och utgifter under det

gångna kvartalet. Om pengar under någon del av kvartalet stått inne på bank, skall vid räkningen fogas av banken bestyrkt uppgift om insättningar och uttag som förekommit under kvartalet. Enligt fjärde stycket gäller vidare att förvaltaren efter konkursens slut skall ha boets medel insatta på bank till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren skall underrätta konkursdomaren om i vilken bank medlen finns. Grunden till denna underrättelseplikt är att medel, som beräknats för utdelning, i vissa fall inte får lyftas förrän åtskillig tid efter konkursens slut. Det har då ansetts bereda den som är berättigad till medlen trygghet att kunna få upplysning hos konkursdomaren om i vilken bank de är insatta.1 Förvaltaren skall dessutom inom en vecka från utgången av varje kalenderår till rättens om- budsman avge sådan redovisning som sägs i tredje stycket. När det inte längre finns några medel att lyfta. skall ombudsmannen anmäla detta till konkursdomaren.2

Sveriges grossistförbund har i remissyttrande över KLK 1 framfört öns- kemål om att tidsfristen för avlämnande av kvartalsräkningar utsträcks från en till två veckor. Därvid har åberopats att semestrar och andra liknande faktorer kan lägga hinder i vägen samt att det kan vara svårt att hinna få saldobesked från banker och andra penninginrättningar. Kommittén delar denna uppfattning och föreslår att den berörda tidsfristen förlängs till två veckor. Därigenom nås likformighet med vad som gäller beträffande halv— årsberättelserna, se 56?" i förslaget. Motsvarande förlängning bör göras i fråga om sådan redovisning som avses i fjärde stycket av förevarande pa- ragraf.

Som framgått tidigare har rättens ombudsman i det nya systemet ersatts av tillsynsmyndigheten.

Föreskriften i gällande tredje stycket att kvartalsräkningarna skall granskas av rättens ombudsman samt hållas tillgängliga för borgenärerna och gäl- denären har inte någon motsvarighet i förslaget. Att räkningarna skall grans- kas av tillsynsmyndigheten följer utan särskild bestämmelse av myndig- hetens kontrollerande uppgifter.3 Handlingar som kommit in till tillsyns- myndigheten är i princip offentliga (jfr ovan avsnitt 2.4.4.6) och uttrycklig föreskrift om att kvartalsräkningarna skall hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären behövs därför ej.

Vidare har i fjärde stycket gjorts den ändringen att förvaltarens under- rättelse, i vilken bank medel står inne efter konkursens slut, skall lämnas till tillsynsmyndigheten och inte som enligt gällande lag till konkursdo- maren. På motsvarande sätt skall äi/en anmälan om att medel inte vidare finns att lyfta enligt förslaget göras av förvaltaren hos tillsynsmyndigheten.

Om överskott undantagsvis skulle uppstå i ett konkursbo, följer av be- stämmelserna i första stycket av förevarande paragraf att sådant överskott skall stå inne på bank till det tas emot av gäldenären.4

59 59 Denna paragraf, som anger tillsynsmyndighetens grundläggande skyldig- heter och befogenheter, har behandlats i den allmänna motiveringen (av- snitt 2.42). Lagrummet har sin närmaste motsvarighet i 59% första stycket i gällande lag.

'Se 1911 års betänkande s. 297.

2 Ang. bakgrunden till sistnämnda båda bestäm- melser se prop. 1941246.

3 Jfr betr. halvårsberättel- serna ovan vid 56 &.

4Jfr 1919 års betänkande s. 212 och Lawski s. 137.

' Konkursdomarens skyl- dighet att övervaka för- valtningen enligt rådande system upphör inte i och med konkursens avslu- tande. Detsamma torde gälla betr. rättens om- budsman. Se NJA 1939 s. 551 och Welamson 1 s. 437 med not 5.

2Se KLK 1 s. 77 (med not 5), 136 och 152.

3Jfr Welamson l s. 423 och 437 not 3.

"Jfr Lawski s. 138.

Som påpekats i de allmänna motiven har enligt förslaget tillsynsmyn- digheten och inte konkursdomaren ansvaret för övervakningen av förvalt- ningen. Övervakningsplikten upphör inte i och med att konkursen avslutas utan omfattar även t. ex. kontroll av sådana förvaltaråtgärder som föreskrivs i 58;& fjärde stycket i förslaget.1

Bland tillsynsmyndighetens uppgifter ingår att övervaka att förvaltaren så snart som möjligt kommer i gång med sin verksamhet samt att för- valtarberättelse (55 å), halvårsberättelser (56 å) och kvartalsräkningar (58 &) avlämnas i vederbörlig ordning. Myndigheten skall över huvud tillse att avvecklingen av konkursen bedrivs med den skyndsamhet som omstän- digheterna medger. En konkurs får inte förhalas i syfte att gäldenären skall hinna förvärva ytterligare egendom.2

I 58 & tredje stycket i förslaget finns ingen föreskrift om att förvaltaren vid kvartalsräkningarna skall foga verifikationer på de inkomster och utgifter som förekommit under den aktuella perioden. Inte heller har förvaltaren ålagts att förete utdelningsverifikationer t. ex. när han enligt 58,5 fjärde stycket gör anmälan om att medlen tillställts borgenärerna eller att det inte vidare finns medel att lyfta. I båda nu nämnda hänseenden överensstämmer förslaget i princip med gällande lag. Så snart anledning förekommer bör tillsynsmyndigheten emellertid med stöd av förevarande 59 & fordra in bevis av förvaltaren angående uppgivna inkomster och utgifter resp. skedd ut- delning.3

Det har ansetts att rättens ombudsman, om han inventerar konkursboets kassa och andra tillgångar, bör bereda eventuella granskningsmän tillfälle att närvara vid inventeringen.4 Detsamma bör gälla när tillsynsmyndigheten verkställer inventering enligt förslaget.

När revisor skall utses bör tillsynsmyndigheten i första hand begära biträde av revisor på länsstyrelsens skatteavdelning. Skyldighet för sådan revisor att mottaga förordnande som avses här bör föreskrivas i administrativ ord- ning.

Ersättning till revisor, som tillsynsmyndigheten enligt förslaget har utsett för granskning av förvaltningen, är att anse som en myndighetens kostnad. Den skall sålunda inte debiteras boet. En annan sak är att sådan kostnad kan påverka storleken av statens ersättning för tillsynskostnader enligt 205 5 i förslaget. Dessa kostnader utgör konkurskostnader och skall följaktligen i första hand utgå ur boet (jfr 125ä KL och 1885 i förslaget).

.

60 55"

Paragrafen ersätter 5955 andra—fjärde styckena i gällande lag. Utbytet av rättens ombudsman mot en statlig myndighet - kronofogdemyndigheten — som tillsynsorgan kunde kanske motivera mer genomgripande jämkningar i nuvarande regler. Sålunda kan t. ex. ifrågasättas om det är nödvändigt med en uttrycklig föreskrift att tillsynsmyndigheten på begäran skall lämna upplysningar om boet och dess förvaltning till konkursdomaren. Kommittén har emellertid ansett att den nuvarande regleringen i detta och liknande hänseenden lämpligen kan behållas.

Som framhållits i avsnitt 2.4.4.5 behövs inte någon motsvarighet till be-

stämmelserna i 59 & tredje stycket KL när offentlig myndighet är tillsyns- organ.

Enligt 59 ä fjärde stycket KL är tillsynsorganet och förvaltaren skyldiga att meddela upplysningar om boet och dess förvaltning på begäran av kon- kursdomaren, borgenär eller gäldenären. Kommittén föreslår att sådana upp- lysningar skall lämnas av tillsynsmyndigheten även på begäran av gransk- ningsman.l Att granskningsman är berättigad till upplysningar av förvaltaren följer av den föreslagna paragrafens första stycke.

61 55"

I 61 & första stycket i gällande lag föreskrivs att egendom i konkursboet med vissa undantag inte får säljas före första borgenärssammanträdet. Enligt kommitténs förslag till ändring av 62ä skall förvaltaren som regel sälja boets egendom så snart det lämpligen kan ske. Denna föreskrift avser även tiden före första borgenärssammanträdet. På grund av den nya regleringen, som har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3), kan nuvarande 61 & första stycket utgå. Bestämmelserna i 61 å andra och tredje styckena i gällande lag ersätts i förslaget av 67ä första stycket.

Som 61 &" tas i förslaget upp motsvarigheten till 60å KL, där regler ges om fortsättande (eller återupptagande) av rörelse.] Om gäldenären har idkat rörelse, får denna enligt gällande lag drivas vidare för konkursboets räkning endast i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig utredning av boet. Denna reglering är enligt kommitténs mening onödigt snäv. Som för- utsättning för fortsatt drift bör det räcka med att föreskriva att det befinns ändamålsenligt. Liksom i andra förvaltningsfrågor får bedömningen göras av förvaltaren efter de samråd varom bestämmelser finns i 51 a 5 i förslaget. Konkursinstitutets grundläggande syfte att så långt möjligt ge borgenärerna betalt ur gäldenärens bo blir härvid i första hand vägledande. Inom denna ram måste emellertid även de anställdas situation beaktas. Deras ställning i samband med konkurser har behandlats vid 51 b & ovan. Arbetsmarknads- och regionalpolitiska hänsyn kan också göra sig gällande. I sistnämnda av- seende hänvisas till avsnitt 2.4.6 jämte specialmotiven till 43 a & och 51 aå tredje stycket i förslaget.

I här avsedda fall kan det bli aktuellt att tillämpa den i avsnitt 2.4.6 berörda kungörelsen (1972:302) om statsbidrag till nedläggningshotade fö- retag. Enligt den kan statsbidrag på vissa villkor utgå till företag som är i konkurs för att ge rådrum för överväganden om fortsatt drift eller om- placering av de anställda?

Sakliga ändringar har i övrigt föranletts av de förslag om utmönstring av krav på samtycke m.m. som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2). Beträffande hörande av tillsynsmyndigheten, särskilt berörda borgenärer, gäldenären och — i förekommande fall allmänt ombud ges föreskrifter i 51 aå i förslaget. Kommittén har ej ansett att begreppet "rö-

2Att KL:s bestämmelser måste iakttas vid konflikt mellan borgenärernas intressen och arbetsmarknadspolitiska hänsyn, se prop. 1972264 5. 15 och 24 samt InU 1972112 5. 3. Jfr Slå i förslaget.

lJfr Welamson 1 s. 421 not 2.

] Betr. innebörden av gäl- lande bestämmelser om fortsättande av rörelse under konkurs hänvisas till Welamson 1 s. 416 ff.

4]fr 1911 års betänkande s. 301 och 1919 års be- tänkande s. 214 f.

lSe 1911 års betänkande s. 304.

relse” i det sammanhang varom här är fråga bör bytas ut mot ”närings- verksamhet”.3

Enligt gällande ordning får gäldenärens rörelse inte fortsättas längre än ett år från första borgenärssammanträdet, om ej en kvalificerad majoritet av borgenärerna går med på det. Ettårsbegränsningen skall ses mot bakgrund av att varken borgenärerna eller gäldenären bör behöva finna sig i att kon- kursförfarandet blir alltför långdraget.4 Enligt förslaget skall gäldenärens rö- relse få fortsättas mer än ett år från första borgenärssammanträdet endast när det föreligger särskilda skäl. Det kan inskjutas att ovan berörda stats- bidrag till företag i konkurs normalt kan utgå under högst sex månader, i undantagsfall upp till ett år. Ett särskilt skäl att fortsätta rörelsen längre än ett år kan t. ex. vara att det yppats möjligheter till en fördelaktig överlåtelse av rörelsen i dess helhet. Enligt 59ä i förslaget har tillsynsmyndigheten att övervaka att avvecklingen av en konkurs inte fördröjs i onödan.

62 55

Beträffande denna paragraf kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3).

Som grundregel gäller enligt förslaget att konkursboets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. 1 huvudsaklig överensstämmelse med de undantag som f. n. föreskrivs i paragrafen skall avsteg från den nämnda regeln emellertid göras, om det föranleds av bestämmelserna i 61, 63 och 66 åå, 70å andra stycket, 71 & femte stycket samt 14955 andra stycket i förslaget.

Enligt förarbetena till KL ankommer det på gäldenär, som med stöd av 63 & vill ha uppskov med försäljning, att visa att han i hovrätten har anfört besvär mot beslutet att försätta honom i konkurs.1

(64 och 65 5939)

Enligt nuvarande lydelse av 62%" KL skall boets egendom i princip säljas snarast möjligt efter första borgenärssammanträdet. I 64 & finns vissa regler om uppskov med försäljningen. Väcker förvaltaren fråga om sådant uppskov eller gör borgenär eller gäldenären framställning därom hos rättens om- budsman, får ombudsmannen och förvaltaren besluta att försäljningen skall anstå viss tid, dock högst sex månader från första borgenärssammanträdet. Kan ombudsmannen och förvaltaren inte enas eller är borgenär eller gäl- denären missnöjd med deras beslut eller har längre uppskov yrkats, skall borgenärerna sammanträda för att besluta i saken. Längre uppskov än ett år får ske endast under förutsättning att en kvalificerad majoritet bland borgenärerna är ense om det. Rättens ombudsman kan bestämma att för-

3 Annorlunda däremot betr. 43 a & i förslaget. Även i 199 a &" KL talas om gäldenärens rörelse. Denna paragraf bör ändras till följd av bokföringslagen (19761125). Förslag härom läggs dock ej fram i detta betänkande. Den i tilläggsdirektiven berörda frågan hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan motverka missbruk av konkurs— institutet kan komma att beröra 199a &. Jfr betr. "rörelse" 11 kap. 3 och 5 & BrB samt 15, 12% fjärde st. och 1755 första och andra st. bokföringslagen.

säljningen skall anstå till dess att frågan om uppskov avgörs. 1 65å ges vissa föreskrifter som knyter an till 64 å.

Med den nya reglering som kommittén i 62 å föreslagit rörande tidpunkten för försäljning av boets egendom (jfr avsnitt 2.3.3) blir de särskilda upp- skovsbestämmelserna i 64 å och därtill anslutande 65 å obehövliga. På grund härav föreslår kommittén att 64 och 65 åå i gällande lag upphävs.

66 ,å'

Om gäldenären kommer in med ackordsförslag under konkursen, får enligt 66å KL boets egendom inte utan samtycke av rättens ombudsman säljas innan ackordsfrågan avgjorts. Hinder mot försäljning föreligger dock ej, om den är förenlig med ackordsförslaget eller behövs för ändamål som anges i 171 å, dvs. för betalning av konkurskostnader eller massafordringar eller förmånsberättigade fordringar.

Av den angivna regleringen framgår att förvaltaren i två fall själv får bestämma om försäljning, när gäldenären kommit in med ackordsförslag men innan ackordsfrågan blivit avgjord. Förutom försäljning för ändamål som sägs i 171 å kan förvaltaren sålunda besluta om sådan försäljning som är förenlig med ackordsförslaget. Om det t.ex. är fråga om ett avveck- lingsackord och den aktuella försäljningen framstår som ett naturligt led i avvecklingen, föreligger enligt förarbetena inte något hinder mot försälj- ningen. Är det däremot avsett att en pågående rörelse skall fortsättas efter ackord, har objekt som behövs för den fortsatta driften ansetts normalt inte böra säljas innan ackordsfrågan avgjorts.]

I andra fall än de nu nämnda krävs samtycke av rättens ombudsman för att egendom skall få säljas trots att gäldenären har kommit in med ackordsförslag, som ännu ej prövats. Det ligger i linje med kommitténs förslag i övrigt att överlämna åt förvaltaren att avgöra även sådana fall där det f.n. fordras samtycke av rättens ombudsman. För att egendom skall få avyttras i andra lägen än där försäljning är förenlig med ackords- förslaget eller behövs för ändamål som avses i 171 å bör emellertid såsom enligt förslaget — krävas att det föreligger särskilda skäl. En snabb försäljning kan exempelvis ibland vara mycket väsentlig för konkursboet och därför böra ske, trots att det strider mot syftet med ackordsförslaget. Situationen kan också vara den att försäljning redan har påbörjats när ackordsförslag kommer in och att det är mycket olägligt att stoppa den. I synnerhet om det finns små utsikter att uppnå ackord kan det vara olämpligt att fördröja avvecklingen av boet? Om förvaltaren är tveksam rörande lämpligheten av försäljning, kan han med stöd av 51 aå första stycket i förslaget höra tillsynsmyndigheten i saken.

I motiven till gällande 66å framhölls att gäldenärens mening i försälj- ningsfrågan borde beaktas. Det förutsattes att förvaltaren även utan ut- trycklig föreskrift därom skulle inhämta gäldenärens åsikt beträffande mera betydelsefulla realisationsspörsmål, när det kunde ske.3 Att förvaltaren bör höra gäldenären i sådana frågor följer av 51 aå andra stycket i kommitténs

förslag. Ytterligare undantag från försäljningsförbudet enligt förevarande paragraf

föreskrivs i 67å första stycket i förslaget.

lSe U VII s. 138.

2 De här angivna fallen hari U VII (s. 138) nämnts som exempel på försäljning som enligt gällande lag kan tänkas ske med samtycke— av rättens ombudsman.

3 U VII s. 138.

1 Se 1919 års betänkande s. 219,jfr Lawski s. l46f och Welamson 1 s. 377 f. En av_ lagrådets ledamö- ter fann paragrafen obe- hövlig, se NJA II 1921 s. 502.

67 9"

1 61 å första stycket i gällande lag föreskrivs att försäljning av egendom i boet inte får äga rum före första borgenärssammanträdet utöver vad som kan föranledas av bestämmelserna i 23, 24, 60 och 73 åå. Andra och tredje styckena i nämnda 61 å föreskriver beträffande lös egendom vissa undantag från huvudregeln i första stycket. Enligt nuvarande 67 å första stycket skall vad som i 63, 64 och 66 åå är föreskrivet om uppskov med försäljning av egendom inte utgöra hinder mot sådan försäljning som enligt 61 ? får äga rum även före första borgenärssammanträdet.

Kommittén har i det föregående föreslagit att 64å KL skall upphävas. Motsvarigheten till nuvarande 60å har i förslaget upptagits som 61 å första stycket. Som framgått tidigare har gällande krav i KL på samtycke av rättens ombudsman utgått i förslaget. Av 62 å i förslaget följer att boets egendom som regel skall säljas så snart det lämpligen kan ske. Med beaktande av det nu anförda kan 67å första stycket i förslaget sägas i sak motsvara regleringen i nuvarande 67å första stycket jämfört med gällande 61 å.

F. n. föreskrivs i 61 å andra stycket att lös egendom, som gäldenären anvisar, såvitt lämpligt skall säljas i första hand för betalning av utgifter för boet i där avsedda fall. Vidare gäller enligt tredje stycket i samma paragraf att gäldenären, när det lämpligen kan ske, skall höras beträffande försäljning som avses i andra stycket. Den generella föreskriften i 51 aå andra stycket i förslaget är enligt kommitténs mening tillräcklig i nu berörda hänseenden.

I 67 å andra stycket har enligt förslaget inte gjorts annan ändring än som föranleds av att rättens ombudsman inte vidare skall förekomma. Bedöm- ningen av förutsättningarna för anstånd i de fall som åsyftas i lagrummet bör kunna överlåtas åt förvaltaren.

(69 55)

I 69å KL föreskrivs att förvaltaren skall underrätta rättens ombudsman, innan han efter första borgenärssammanträdet vidtar åtgärd för försäljning av egendom i boet. Bestämmelsen är tillämplig i de fall då förvaltaren enligt gällande lag inte är skyldig att begära samtycke av rättens ombudsman till försäljning. Ombudsmannen har nämligen ansetts böra hållas informerad om hur långt realisationsförfarandet fortskridit för att få tillfälle att framställa lämpliga erinringar angående tid och närmare anordningar för auktion m. m?

Med utgångspunkt i de principer angående förvaltarens ställning och till- synens utövande som ligger till grund för kommitténs förslag i övrigt anser kommittén att någon motsvarighet till 69å i gällande lag inte behövs i en reviderad lag. Härvid har beaktats förvaltarens skyldighet enligt 51 aå första stycket i förslaget att inhämta tillsynsmyndighetens mening i viktigare frågor.

70 och 71 åå"

Förslagen till ändringar i dessa paragrafer är i huvudsak en följd av att gällande krav på samtycke m.m. till vissa förvaltningsåtgärder enligt vad som framgått i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) skall upphävas.

Den genom 71 å första stycket reglerade formen för försäljning av lös

egendom har behandlats särskilt i de allmänna motiven (avsnitt 2.3.3). Det kan erinras om att lagberedningen i Utsökningsrätt XIII (s. 66 f) fö- reslagit vissa ändringar i 71 å.

(72 5)

Om rättens ombudsman eller borgenärerna samtycker till underhandsför- säljning av fast eller lös egendom, när visst anbud inte föreligger och antas, skall enligt 72 å KL ges föreskrifter till förebyggande av försäljning till un- derpris. Som exempel på vad sådana föreskrifter kan gå ut på anges i på- ragrafen infordrande av anbud, lägsta försäljningspris och värdering av egendomen genom sakkunnig.

Enligt kommitténs förslag till ändringar i 70 och 71 åå behöver förvaltaren i princip inte utverka något samtycke till att få sälja egendom under hand. Lös egendom vari borgenär har särskild förmånsrätt får dock enligt 71 å andra stycket inte utan dennes samtycke säljas annat än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen (jfr visst undantag i tredje st.). Regleringen i 72å torde knappast ta sikte på sådant samtycke som avses i 71 å andra stycket.

Av det sagda följer att bestämmelserna i 72 å inte vidare blir tillämpliga. Kommittén föreslår därför att paragrafen upphävs.

På grund av innehållet i 51 aå första stycket i förslaget kan förvaltaren vid underhandsförsäljning av mera omfattande egendom böra samråda med tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer om lägsta pris och andra villkor som är av betydelse i försäljningsfrågan.

76 å"

Om konkursbos egendom skall säljas på auktion genom förvaltarens försorg, skall han enligt 74å KL låta kungöra auktionen på sätt och inom tid som i UL föreskrivs för kungörande av auktion i motsvarande fall. Kungörelsen behöver dock inte föras in i Post- och Inrikes Tidningar eller i länskungörel- serna. Lagberedningen har i Utsökningsrätt XIII (s. 68 och 198) föreslagit vissa ändringar i nämnda paragraf.l

I 76 å KL föreskrivs att förvaltaren, om han finner kungörelsesättet enligt 74å inte vara ägnat att ge kungörelsen nödig offentlighet, skall vidta de ytterligare åtgärder som kan anses behövliga. Skulle han i något fall — t. ex. på grund av egendomens ringa värde — anse det vara tillräckligt att auktionen kungörs i mindre utsträckning än som föreskrivs i 74 å, skall han begära samtycke till det av rättens ombudsman. Som berörts i avsnitt 2.3.2 får beträffande auktion på viss egendom inskränkning i kungörandet inte äga rum utan samtycke av gäldenären eller av borgenär med särskild förmånsrätt. I Utsökningsrätt XIII (s. 68 i) har föreslagits en mindre jämkning i 76 å.

Kommittén föreslår att förvaltaren i det nya förvaltningssystemet själv får bestämma om inskränkningar i kungörandet av auktion i de särskilda fall där sådan inskränkning f.n. kan ske först efter samtycke av rättens ombudsman. Vid behov kan förvaltaren höra tillsynsmyndigheten i frågan.

' Betr. länskungörelsema se även prop. 1976/ 77:63 s. 35, 192 och 386.

1 Ang. tillämpningen av 77 å se Welamson 1 s. 408 ff.

Enligt 77å KL skall förvaltaren snarast möjligt vidta nödvändiga åtgärder för indrivning av boets utestående fordringar. Uppskov med indrivningen kan dock ske med tillämpning av bestämmelserna i 64 och 65 åå om uppskov med försäljning av boets egendom. Om fordran inte kan indrivas utan att rättegång eller lagsökning eller mål om betalningsföreläggande anhängiggörs eller skiljedom påkallas, gäller föreskrifterna i 79 å. Anhängiggörs inte rät- tegång etc. eller påkallas ej skiljedom och kommer inte heller förlikning till stånd, skall fordringen i princip avyttras som annan lös egendom? In- nebörden av 77å är sålunda att utestående fordringar i första hand skall realiseras genom indrivning.

Som framgått vid 64 och 65 åå ovan föreslår kommittén att de särskilda reglerna om uppskov med försäljning av boets egendom skall upphävas. Även motsvarande uppskovsregler i förevarande 77 å bör utgå. I likhet med vad som i 62å föreslagits beträffande försäljning bör gälla att förvaltaren skall föranstalta om indrivning av boets fordringar så snart det lämpligen kan ske.

I det följande föreslår kommittén på nämnare anförda skäl att även 79å KL skall upphävas. Till följd därav föreslås här att hänvisningen i 77å till sagda paragraf utgår.

I detta sammanhang vill kommittén ange några på den inom kommittén företrädda sakkunskapen grundade synpunkter på indrivning av konkursgäldenärs fordringar. Det första ledet i indrivningsarbetet i en normal konkurs består i att samla ihop och gå igenom underlaget för fordringarna och att sända ut första kravbrev. Sedan följer uppföljningen i form av ytterligare kravbrev, uppgörelser, avbetalningsplaner samt, till sist, efterföljande rättsliga förfaranden och verkställighetsåtgärder.

Eftersom gäldenären oftast har inkasserat de säkra och otvistiga fordringarna, åter- står vid konkurstillfället mestadels osäkra eller värdelösa, tvistiga eller kvittningsbara fordringar. Underlaget är ofta obefintligt eller ofullständigt. Försiktighet måste därför iakttas. Innan första kravbrev sänds ut bör en ej obetydlig utredning göras. En del av arbetet består i att få ofakturerade fordringar vederbörligen fakturerade. Det kan vara praktiskt att låta kraven anstå någon tid efter konkursutbrottet, så att normala betalningar hinner flyta in.

Erfarenheten visar att framför allt när det gäller tvistiga eller osäkra fordringar en snabb uppgörelse som innebär att ett engångsbelopp betalas kontant i många fall är till fördel för boet, även om fordringsbeloppet härigenom reduceras.

Under den tid rättsliga åtgärder pågår måste förvaltaren ha sådana kontorsrutiner att besked om gjorda betalningar omedelbart kan erhållas, varefter ingivna ansökningar om betalningsföreläggande m. m. genast kan återkallas helt eller delvis. Förnyad kon- takt med vederbörande gäldenär, om denne inte har betalat ränta eller inkasso- eller rättegångskostnader, kan i anslutning härtill bli aktuell.

Över huvud förutsätter en effektiv indrivning att förvaltaren har en smidig or- ganisation med noggrant utarbetade rutiner. Förvaltarens personliga insatser är dock av avgörande betydelse, när betalning inte sker frivilligt. Om det finns många ford- ringar, kan indrivningsarbetet bli snabbare och smidigare ifall det anförtros åt en inkassobyrå.

Även om kostnaderna för indrivningsarbetet i konkurs ibland kan synas höga i förhållande till influtna belopp, torde ett aktivt indrivningsarbete löna sig för boet.

1 mera betydelsefulla fall bör samråd med bl. a. tillsynsmyndigheten ske enligt 51 aå i förslaget.

Om förlikningsanbud har lämnats angående osäker eller tvistig tillgång och förvaltaren finner det fördelaktigt för boet att anbudet antas, skall han enligt 78 å KL begära samtycke därtill av borgenärerna, när tillgången utgörs av fast egendom, och annars av rättens ombudsman. Godkänner denne inte anbudet, får förvaltaren hänskjuta frågan till borgenärerna. När det lämpligen kan ske, skall förvaltaren höra gäldenären innan förlikning ingås. Motsätter sig gäldenären förlikningen och ställer han säkerhet för vad som bjuds, har han rätt att själv utföra tvisten. Paragrafen torde gälla såväl processuell förlikning som förlikning utom rätta?

Med hänvisning till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) föreslår kommittén att kraven på samtycke till förlikning från bor- genärernas eller tillsynsorganets sida utgår. Likaså föreslås att den särskilda föreskriften om gäldenärens hörande utmönstras. Till följd härav gäller enligt förslaget att förvaltaren i princip självständigt får avgöra, huruvida förlik- ningsanbud bör antas. Det bör emellertid erinras om de generella reglerna i 51 aå första och andra styckena i förslaget om hörande av tillsynsmyn- digheten, särskilt berörda borgenärer och gäldenären.

Den nuvarande bestämmelsen om vad som skall gälla, om gäldenären motsätter sig förlikning, torde kunna stå kvar oförändrad (jfr avsnitt 2.3.2). Varken KL eller förslaget uppställer något ovillkorligt krav på gäldenärens hörande i här aktuella situationer? [ fråga om viktigare förlikningsspörsmål bör gäldenärens mening enligt förslaget dock inhämtas, om det lämpligen kan ske. För tydlighets skull bör påpekas att gäldenären får motsätta sig förlikning oavsett om han har hörts eller ej.

(79 55)

Förvaltaren är behörig ställföreträdare för konkursboet som part i rättegång lika väl som han företräder boet i andra sammanhang. Detta gäller såväl interimsförvaltaren som den slutlige förvaltaren. Beträffande förvaltarens befogenheter ges emellertid i 79å KL föreskrifter av huvudsaklig innebörd att han inte utan samtycke av rättens ombudsman får föra eller fullfölja talan för boets räkning. Detsamma gäller i fråga om lagsökning, betalnings- föreläggande och skiljeförfarande. Paragrafen avser bl. a. talan om återvin- ning. Om förvaltaren underlåter att inhämta föreskrivet samtycke av rättens ombudsman, är det utan verkan på målet. Bristande samtycke av rättens ombudsman hindrar med andra ord inte processen. Förvaltaren ansvarar dock för kostnad och skada som kan uppkomma för boet.

1 överensstämmelse med de principer för förvaltningens bedrivande som förordats i den allmänna motiveringen (avsnitten 2.3.1 och 2.3.2) föreslår kommittén att förvaltaren själv får bedöma, om talan i rättegång eller mot- svarande bör föras eller fullföljas. Det är givet att han därvid enbart skall se till boets bästa. Han bör av kostnadsskäl inte inlåta sig i andra rättegångar än där det finns goda utsikter till framgång? Även i detta sammanhang vill kommittén framhålla att förvaltaren i enlighet med 51 aå i förslaget kan böra samråda i frågan t. ex. med tillsynsmyndigheten.

ISe KLKI s. 134. Betr. tillämpning av paragrafen i övrigt se Welamson I

5. 308 ff.

2 Jfr U VIII 5.257 och 259.

lJfr KLK I 5. 135.

' Jfr betr. boutrednings- man 19 kap. 5 å första st. ÄB och Walin, Kom— mentar till ärvdabalken, del 11 s. 69.

2 Se propositionen s. 202, Jfr KLK 1 S. 124.

3Jfr KLKIs.124.

Med åberopande av det sagda föreslår kommittén att förevarande 79å upphävs.

I 22 å KL finns regler för det fallet att rättegång pågår mellan gäldenären och tredje man vid tiden för konkursbeslutet.

Vad angår borgenärs talerätt gäller enligt 40bå att han på eget kost- nadsansvar kan föra talan om återvinning för den händelse förvaltaren inte vill föra sådan talan eller ingår förlikning i saken.

80 55

I denna paragraf finns bestämmelser om entledigande av förvaltare i ordinär konkurs. F. n. föreskrivs i första stycket att om förvaltare visar motvilja, oskicklighet eller försummelse vid fullgörandet av sitt uppdrag rättens ombudsman, granskningsman, borgenär eller gäldenären får göra anmälan om förhållandet hos konkursdomaren. Enligt andra stycket i gällande lydelse får konkursdomaren, om anmälan görs eller han eljest finner anledning till anmärkning mot förvaltare, tillhålla denne att fullgöra sina åligganden eller skilja honom från befattningen.

Det föreslagna första stycket ersätter de nuvarande första och andra styck- erna. Enligt första punkten skall förvaltare på egen begäran entledigas av konkursdomaren, om han visar skäl till det. Konkursdomaren skall pröva om giltigt skäl föreligger för avsägelsen? Det ligger emellertid i sakens natur att konkursboet i de flesta fall inte är betjänt av en förvaltare som är kvar mot sin vilja. 1 andra punkten, som har utformats efter förebild av 185 aå fjärde stycket andra punkten i prop.-förslaget (jfr 3å fjärde st. AckL), fö- reskrivs att förvaltare som inte finnes vara lämplig eller av annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av konkursdomaren? Beslut om entledigande förutsätter dock att framställning härom har gjorts av tillsyns- myndigheten, granskningsman, borgenär eller gäldenären. Det ankommer på konkursdomaren att pröva om skäl till entledigande föreligger. På grund av bestämmelsen i 43 aå andra stycket i förslaget är även allmänt ombud behörigt att göra framställning om entledigande av förvaltare.

Det bör understrykas att konkursdomaren enligt förslaget inte skall kunna entlediga förvaltare av eget initiativ. Detta hänger samman med att kon- kursdomaren i det nya systemet inte längre skall svara för någon tillsyn (se avsnitt 2.4.1). Konkursdomaren skall alltså inte självmant ingripa mot försumlig förvaltare och det åligger honom inte att fortlöpande hålla uppsikt över dennes verksamhet.

I det nya systemet är det tillsynsmyndighetens sak att tillhålla förvaltare, som inte utför sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt, att fullgöra sina åligganden. Någon särskild föreskrift på denna punkt torde inte behövas.

Andra stycket i den föreslagna lydelsen svarar mot tredje stycket i den gällande. Innan förvaltare entledigas skall konkursdomaren inhämta ytt- rande av tillsynsmyndigheten, förutsatt att denna ej själv gjort framställning i saken. Av allmänna regler följer att förvaltare inte får entledigas utan att först ha blivit hörd. En uttrycklig föreskrift härom i KF bör dock över- vägas?

Att borgenärerna i princip skall få tillfälle att yttra sig vid sammanträde inför konkursdomaren, innan slutlig förvaltare entledigas, liggeri linje med

att de skall höras, innan sådan förvaltare utses (se 46 å i förslaget).4 Eventuellt utseende av ny förvaltare kan lämpligen bestämmas att äga rum vid samma sammanträde.S

Beslut om entledigande går enligt 210å i förslaget i verkställighet utan hinder av att ändring söks, om ej annat bestäms.

Förvaltare som entledigas före konkursens slut skall enligt 189å första stycket i förslaget ofördröjligen lämna redovisning för sin förvaltning.

I fråga om entledigande av förvaltare i mindre konkurs skall, enligt fö- reskrift i 185 aå fjärde stycket första punkten i förslaget, 80å gälla i till- lämpliga delar.

81 i)

Denna paragraf innehåller bestämmelser om fördelningen av konkurskost- naderna på olika slags egendom i konkursboet. Reglerna torde böra tillämpas även på sådana kostnader som är att hänföra till massaskulder?

Kommittén har i KLK 1 (s. 155) uttalat sig för en ändring av paragrafen så, att vad som där sägs angående särskild förmånsrätt på grund av fö- retagsinteckning även skall gälla beträffande särskild förmånsrätt för hyres- eller arrendefordran. Sådan ändring har numera föreslagits av lagberedningen i Utsökningsrätt XIII (s. 69 och 198 f, jfr betr. övergångsbestämmelse s. 70 och 200). Kommittén har i remissyttrande över nämnda betänkande tillstyrkt beredningens förslag på denna punkt. Med hänsyn till vad nu sagts har kommittén inte ansett sig böra utarbeta något eget förslag i ämnet.

Kommittén finner inte tillräcklig anledning att föreslå annan ändring i 81å än som föranleds av att rättens ombudsman utmönstras.2

82—86 a tll"

I dessa paragrafer har vad som f. n. föreskrivs om rättens ombudsman utgått.

Om förvaltare för viss förvaltningsåtgärd anlitat annan och ersättning därför tillgodoförts denne, skall enligt föreskrift i 84å första stycket KL detta anges i förvaltarens arbetsredogörelse. Som exempel på sådan åtgärd nämns i lagrummet förrättande av bouppteckning, utförande av rättegång och hållande av auktion. Enligt 52å i förslaget får förvaltaren vid behov anlita sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd. Kommittén föreslår att exemplifieringen i 84å utgår och att regleringen i stället knyts an till bestämmelsen om sakkunnigt biträde i 52 å i förslaget. I fråga om ersättning till sådant biträde kan i övrigt hänvisas till vad som ovan sagts i anslutning till sistnämnda paragraf. I den mån gäldenärens egen personal har utnyttjats för åtgärder som hänför sig till förvaltningen bör lämpligen även detta framgå av redogörelsen. Förvaltaren kan självfallet inte kräva arvode för sådant arbete.

Ändringarna i 85 å har i huvudsak behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8). Tidsangivelsen "minst tio dagar" i andra stycket första punk- ten har i förslaget bytts ut mot ”i god tid". Därigenom nås överensstämmelse med motsvarande föreskrift i tredje punkten i samma stycke. Eftersom någon kungörelse enligt förslaget aldrig skall föregå rättens prövning av förvaltarens arvode, kan andra stycket sista punkten i nuvarande lydelse

4 Se 1911 års betänkande s. 321.

5 Se 1919 års betänkande s. 223.

IJfr KLK I 5. 155.

2 Se närmare betr. para— grafen Elwing s. 103 ff, Welamson 1 s. 624 ff, 652 och 660 samt 11 s. 164 f.

1 Se skadeståndslagen 2 kap. 1 och 4 åå. Se även NJA 11 1921 s. 522 ff, KLK 1 s. 97 och 179, Lawski s. 172, Welam- son i SvJT 1952 s. 413 samt Welamson [ s. 183 foch 433 foch 11 s. 55.

2Se Welamson 1 s. 435 f och 11 s. 195.

av 85å utgå. Enligt 85 och 86a åå i förslaget skall tillsynsmyndigheten, liksom f. n. rättens ombudsman, höras över förvaltarens arvodesanspråk.

(87 il")

Förvaltaren är i viss omfattning personligen skadeståndsskyldig mot gäl- denären, borgenär, konkursboet och tredje man för fel eller försummelser i samband med förvaltningen. Denna Skadeståndsskyldighet regleras inte i KL utan följer av allmänna rättsregler i 1972 års skadeståndslag? Ska- deståndstalan mot förvaltare måste väckas inom den tid som enligt 191 å KL gäller för klander av slutredovisning. Detta torde dock inte gälla ska- destånd på grund av brott?

Ett indirekt uttryck för att Skadeståndsskyldighet för förvaltaren kan upp- komma ges i 87å KL. Där fastslås att, om flera förvaltare eller rättens ombudsman och förvaltare är ansvariga för skada, deras ansvar är solidariskt.

Den del av bestäm melsen som handlar om rättens ombudsman blir genom kommitténs förslag överflödig. Eftersom skadeståndslagen i 6 kap. 3å in- nehåller en allmän bestämmelse om solidariskt ansvar när flera skall ersätta samma skada synes emellertid regleringen i 87å i sin helhet kunna utgå.

Om tillsynsmyndigheten vid utövande av tillsynen gör sig skyldig till fel eller försummelse, kan som framhållits i avsnitt 2.4.4.3 staten bli ansvarig för därav föranledd skada i den utsträckning som följer av skadeståndslagen. Staten kan även bli ansvarig för förvaltares fel eller försummelse vid ut- övande av tvång med stöd av 54å i förslaget, se avsnitt 2.3.4.

3. Gäldenärens skyldigheter m. m. (4 kap. KL)

3.1. Gällande rätt m.m.1

I 4 kap. (88—99 åå) KL ges bestämmelser om gäldenärens skyldigheter under konkursen, om hans rätt till underhåll och om bouppteckningsed av annan än gäldenären.

Sedan konkurs beslutats är gäldenären enligt 88å i prop.-förslaget un- derkastad vissa begränsningar i sin personliga rörelsefrihet. Under tiden fram till dess att han avlagt bouppteckningsed får han inte utan samtycke av förvaltaren lämna den ort där han är bosatt. Senare under konkursen får han inte utan förvaltarens medgivande bege sig längre bort från denna ort än att han inom en vecka efter kallelse kan infinna sig inom rättens domsaga. Han skall dessutom hålla förvaltaren underrättad om sin vistelseort och, ifall denna ligger utom domsagan, den person inom domsagan som kan ta emot kallelse för gäldenärens räkning. Gäldenär som är missnöjd med förvaltarens beslut får enligt 90å första stycket i prop.-förslaget hänskjuta frågan till konkursdomarens prövning.

Några inskränkningar i gäldenärens rörelsefrihet under tiden mellan kon- kursansökningen och konkursbeslutet gäller inte enligt KL.

Enligt 89å första stycket KL har gäldenären en_allmän skyldighet att lämna konkursdomaren, rättens ombudsman, förvaltaren och gransknings- man samt, vid borgenärssammanträde, borgenärerna upplysningar om boet.

Gäldenären skall enligt 89å andra stycket i princip vara närvarande vid borgenärssammanträde. Om han vill utebli från sammanträde, skall han inhämta samtycke av konkursdomaren eller, i fråga om sammanträde inför rättens ombudsman, av denne. Är förvaltaren eller gäldenären missnöjd med rättens ombudsmans beslut, får frågan enligt 90 å andra stycket i prop.- förslaget hänskjutas till konkursdomarens prövning. Gäldenärens utevaro från borgenärssammanträde utgör inte hinder för handläggningen av ärenden som skall förekomma där.

Som framgått i avsnitt 2.1.2 skall gäldenären närvara vid boupptecknings- förrättningen och uppge boet under ed. Enligt 91 å KL är han skyldig att beediga bouppteckningen inför konkursdomaren. Bouppteckningseden skall enligt 92å normalt avläggas vid första borgenärssammanträdet. Om gäl- denären har laga förfall eller bouppteckningen ännu ej kommit in till kon- kursdomaren, får eden avläggas senare. I speciella fall kan eden avläggas inför annan domstol än konkursdomstolen eller i hemmet. I fråga om edens avfattning gäller 36 kap. 11 å RB.2 Gäldenär som har lämnat eller beedigat

' Ang. utländsk rätt se Bi- laga 3.

2 Se 23 å RB:s promulga- tionslag.

3 I U XIII(s. 69 foch 200) har föreslagits vissa av UBförslaget föranledda ändringar i 97 å.

oriktiga uppgifter ådrar sig ansvar enligt BrB.

Av 93å framgår att omyndig gäldenär som fyllt 15 år är skyldig att på särskilt yrkande avlägga bouppteckningsed. Paragrafen innehåller också be- stämmelser om edgång av annan än gäldenären. Gemensamt för bestäm- melserna är att edgång förutsätter yrkande av förvaltaren eller borgenär. Bland dem som kan åläggas bouppteckningsed märks i första hand gäl- denärens make. Samma skyldighet åvilar även gäldenärens barn samt hans ”husfolk och tjänare” under förutsättning att de kan antas äga kunskap om boet. Är gäldenären död, skall ed avläggas av dödsbodelägarna. Om någon utanför den krets av personer som nu nämnts har haft hand om egendom som hör till konkursboet, är han skyldig att uppge vad han om- händerhaft och bekräfta uppgiften med ed.

I 93å ges regler om förfarandet när yrkande framställts om edgång av omyndig gäldenär eller annan än gäldenären.

I 94å finns föreskrifter om tvångsmedel mot gäldenären. Gäldenär som undandrar sig att närvara vid bouppteckningsförrättning och där uppge boet (54 å), att underrätta förvaltaren om sin vistelseort (88å enligt prop.-för- slaget), att lämna upplysningar om boet (89å första st.), att närvara vid borgenärssammanträde (89å andra st.) eller att beediga bouppteckningen (91 å och 93 å första st. första p.) kan efter omständigheterna hämtas eller genom häktning tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller be- träffande gäldenär som överträder reseförbudet enligt KL (88 å). Om annan än gäldenären undandrar sig edgång, kan förutom hämtning och häktning även vitesföreläggande komma i fråga. Kostnaden i samband med häktning betalas av allmänna medel.

Enligt 95å skall konkursdomaren besluta om tvångsmedel och döma ut vite. Den som har häktats skall senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren.

Ingripande mot konkursgäldenär genom hämtning eller häktning kan ock- så ske på grund av bestämmelser i 8 å LGL. Åtgärderna kan tillgripas mot konkursgäldenär/arbetsgivare som undandrar sig att lämna uppgifter om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhållanden m. m. vid kronofog- demyndighets prövning av lönegarantianspråk. Beslut meddelas av kon- kursdomaren efter framställning av kronofogdemyndigheten. Kostnader för hämtning och häktning enligt LGL utgår av allmänna medel. I övrigt gäller 95å KL i tillämpliga delar.

Har reseförbud meddelats gäldenär, förfaller detta enligt 96å så snart han avlagt bouppteckningsed i konkursen.

197 och 98 åå finns bestämmelser om beneficium och underhåll. Principen är att gäldenären äger av konkursboet få ut egendom som enligt 65 å UL inte är utmätningsbar. I fråga om underhåll gäller att, när annan möjlighet till försörjning saknas, nödigt underhåll får utgå till gäldenären och vissa närstående personer under en månad efter konkursutbrottet eller, om syn- nerliga skäl föreligger, under längre tid. I dödsbos konkurs tillkommer för- månerna den dödes efterlevande familj. Förvaltaren skall i samråd med rättens ombudsman bestämma vad som får utgå av boet. Tvist prövas av rätten enligt reglerna i 27å fjärde stycket KL.3

Enligt 99å är gäldenär berättigad till ersättning av konkursboet för resa och uppehälle vid föreskriven inställelse hos konkursdomaren eller annor-

städes. När gäldenären måste resa från ort utom rättens domsaga, skall ersätt- ning beräknas som om han inställt sig från sin senaste vistelseort inom domsagan.

Av 185 å andra stycket i prop.-förslaget framgår motsättningsvis att be- stämmelserna i 4 kap. KLi princip skall gällal mindre konkurser. Vad som sägs om rättens ombudsman och borgenärssammanträde blir dock inte tillämpligt vid sådana konkurser.

3.2. Allmän motivering 3.2.1 Inledande anmärkningar

Bestämmelserna i 4 kap. KL om gäldenärens skyldigheter under konkursen är tillämpliga vare sig gäldenären är fysisk ellerjuridisk person? Kommittén förslår inte någon ändring i detta avseende.

När gäldenären är juridisk person uppkommer frågan, vilka ställföreträdare som omfattas av föreskrifterna om gäldenärens skyldigheter. Under för- arbetena till KL uppmärksammade lagrådet att med gäldenären inte alltid avsågs den gäldbundne själv. Enligt lagrådet måste i vissa fall, när gäldenären varjuridisk person eller eljest lagligen företräddes av annan, bestämmelserna om gäldenären tillämpas på gäldenärens representant. I vilken utsträckning detta var möjligt var emellertid tveksamt i åtskilliga fall. Att fullständigt undanröja oklarheten ansågs ”vålla tämligen vidlyftiga stadganden, vilka måhända kunna umbäras”?

Vad angår aktiebolag har man att utgå från 13 kap. 20å andra stycket i 1975 års aktiebolagslag, enligt vilket aktiebolag i egenskap av konkurs- gäldenär under konkursen företräds av styrelsen och verkställande direk- tören.3 Om bolaget är försatt i likvidation, företräds det av likvidatorerna. Liknande reglering gäller beträffande ekonomiska föreningar bortsett från att det i sådan förening inte finns någon verkställande direktör, se 93å andra stycket i 1951 års lag om ekonomiska föreningar. På grund av de nämnda bestämmelserna är samtliga styrelseledamöter i ett aktiebolag eller ekonomisk förening i aktiebolag även verkställande direktören — rätteligen underkastade de föreskrifter som finns i KL om gäldenärens skyldigheter.4

Det danska pr0positionsförslaget och det norska kommittéförslaget in- nehåller föreskrifter som närmare anger den krets av ställföreträdare på vilken bestämmelserna om gäldenärs ställning skall tillämpas. Enligt 105å i det danska förslaget skall, när gäldenären är bolag, förening eller annan or- ganisation, reglerna om gäldenärens upplysningsplikt tillämpas på den som är eller tidigare har varit medlem av direktion eller styrelsen. Skifteretten kan bestämma att reglerna om inskränkningar i gäldenärens rörelsefrihet också skall tillämpas på sådan person. I 105å i det norska förslaget till lag om gjeldsforhandling og konkurs föreskrivs att, när gäldenären är en sammanslutning eller stiftelse, bestämmelserna om gäldenärens ställning med vissa inskränkningar skall ha motsvarande tillämpning på den som är eller har varit "personlig ansvarlig deltager i, forretningsforer eller sty- remedlem” i sammanslutningen.5

Enligt kommitténs mening är det för svenskt vidkommande inte påkallat

' Bestämmelserna om be- neficium gäller däremot inte gäldenär som ärjuri- disk person utom dödsbo. Se Welamson 1 s. 137. Betr. dödsbo se även 97 å tredje st. KL.

? Se NJA 11 1921 s. 529. Jfr Welamson 1 s. 144 f.

3 Motsvarande bestäm- melse i 1944 års aktiebo- lagslag(169 å andra st.) hari rättsfallet NJA 1975 s. 566 ansetts inte vara tillämplig i fråga om talan mot beslut om aktiebolags försättande i konkurs.

4 len promemoria (Ds Ju 1976:1 1) har lagts fram förslag till ny lag om ekonomiska föreningar. Enligt förslaget (5 kap. 3 å)skall verkställande di- rektör utses i större för- eningar. En föreskrift som svarar mot 93 å andra st. i gällande lag finns i 10 kap. 20 å andra st. i förslaget.

5 Se den danska proposi- tionen s. 13 och 36 foch NOU1972z20 s.178ffoch 398. Jfr det danska betän- kandet 1971:606 s. 18 och 196.

6 Motsvarande problem vid utmätning har i kort- het berörts av lagbered— ningen i U XII i anslut- ning till reglerna i UBför— slaget om gäldenärs upp- lysningsplikt och hans in- ställelse till förhör hos kronofogdemyndighet. Enligt lagberedningen blir det behörig ställföreträda- re för gäldenären som har att lämna upplysningar osv. Se U XII s. 231.

7 Frågan om ställföreträ- dares rörelsefrihet berörs nedan 1 avsnitt 3.3 vid 88 å. Jfr avsnitt 2.5 betr. tillämpningen av 51 a å andra st. i förslaget.

1 Det har under hänvis- ning till 94 å KL gjorts gällande att gäldenären inte heller efter edsavläg- gelsen har rätt att bege sig utomlands. Se Petrén, Om offentligrättslig an— vändning av våld mot per- son s.116 not 31. JfrOli- vecrona, Konkursrätt, 10 uppl. s. 35.

2 Betr. gällande regler i UL och RB om reseförbud för säkerställande av fordran se avsnitt 3.3 vid 96 å.

eller lämpligt att vid sidan av bestämmelserna i aktiebolags- och förenings- lagarna ge särskilda föreskrifter i KL om vilken av flera ställföreträdare som skall fullgöra gäldenärens skyldigheter i olika hänseenden.6 Man bör fort- farande hålla fast vid att alla ställföreträdare i konkursen i princip omfattas av de bestämmelser som gäller i fråga om gäldenärens skyldigheter. En oinskränkt tillämpning av denna ståndpunkt kan emellertid leda för långt. Såvitt angår medverkan vid bouppteckningsförrättningen enligt 53å och skyldigheten att avlägga ed enligt 91 å i förslaget anser kommittén praktiska skäl motivera att undantag från den nyss angivna principen möjliggörs genom särskild reglering. Se härom avsnitt 3.23] i det följande. I övrigt torde det utan olägenhet liksom f.n. kunna överlåtas åt de tillämpande organen att, när sakliga skäl talar för det, modifiera principen t. ex. i fråga om inskränkningar i rörelsefriheten.7

3.2.2. Gäldenärens rörelsefrihet

32.21. Under konkursen

Gällande bestämmelser om gäldenärens personliga rörelsefrihet under kon- kursen innebär att gäldenären är underkastad ett legalt .reseförbud. Något särskilt beslut om reseförbud behöver sålunda inte meddelas. Skillnad görs mellan tiden innan bouppteckningsed avlagts och tiden därefter.

Före edsavläggelsen får gäldenären inte utan tillstånd av förvaltaren bege sig från den ort där han är bosatt. Detta innebär att gäldenären exempelvis är förhindrad att tillfälligt resa till en närbelägen ort utan förvaltarens sam- tycke. Sedan gäldenären har avlagt bouppteckningsed vidgas hans rörel- sefrihet avsevärt. Reseförbudet innebär då bara att han inte utan tillstånd av förvaltaren får bege sig längre bort från bosättningsorten än att han inom en vecka kan infinna sig inom rättens domsaga. Som regleringen är utformad torde förvaltaren inte kunna förbjuda gäldenären att resa utomlands?

Bestämmelser som inskränker gäldenärens rörelsefrihet under konkursen är nödvändiga med tanke på hans skyldighet att medverka i konkursut- redningen. Gäldenären skall exempelvis delta vid upprättandet av kon- kursbouppteckning och beediga denna samt lämna upplysningar i övrigt, bl.a. i fråga om möjligheterna att återvinna egendom till konkursboet. Genom inskränkningarna ges viss garanti för att han finns till hands för att fullgöra sina skyldigheter. Den nuvarande regleringen är dock inte tids- enligt utformad. Den synes dessutom vara onödigt sträng mot gäldenären i konkursens första skede medan den å andra sidan ger honom för stor rörelsefrihet därefter. Beträffande möjligheterna att ingripa mot en gäldenär som misstänks för brott finns särskilda regler utanför KL. Det kan erinras om att vissa ändringar i Brst bestämmelser om gäldenärsbrott har genom- förts år 1976.2

En reform bör i första hand inriktas på att minska risken för att gäldenären avviker utomlands. Kommittén föreslår att gäldenären underkastas ett ge- nerellt förbud att utan särskilt tillstånd bege sig från riket. Intresset av att hindra gäldenären från att avvika utomlands är starkare före edsavläggelsen än efter. Gäldenären bör dock normalt stå till förfogande för upplysningar m.m. även efter edsavläggelsen, exempelvis vid förvaltarens granskning

av bevakningar. Förbudet att utan tillstånd lämna landet bör därför i princip gälla under hela konkursen. Angelägenheten att hålla kvar gäldenären fort- löpande under konkursen eller under vissa perioder av denna är beroende av de närmare omständigheterna i det aktuella fallet. Dessa får beaktas vid tillståndsprövningen.

I fråga om resor inom landet finns det inte anledning till samma åter- hållsamhet. Det bör dock ges möjlighet att inskränka gäldenärens rörel- sefrihet även inom landet, när förhållandena påkallar det. Enligt kommitténs mening bör gäldenären kunna särskilt förbjudas att lämna den ort där han är bosatt. Ett sådant förbud torde inte behöva utfärdas annat än i speciella situationer. Det får utformas på det sätt som motiveras av omständigheterna i det enskilda fallet. Inte heller i fråga om gäldenärens rörelsefrihet inom landet bör i lagen göras skillnad mellan tiden före och tiden efter boupp- teckningsedens avläggande.

Enligt 88 å i prop.-förslaget är det förvaltaren som skall lämna erforderliga samtycken. Även i det nu föreslagna systemet bör det kunna överlåtas på honom att bestämma i första hand. Det bör sålunda ankomma på förvaltaren att på gäldenärens begäran pröva, om denne skall få resa utomlands. Likaså bör det vara förvaltaren som i förekommande fall skall förbjuda gäldenären att lämna sin bostadsort. Gäldenär som är missnöjd med förvaltarens beslut kan enligt 90å i KLförslaget få frågan prövad av konkursdomaren, som skall höra tillsynsmyndigheten i ärendet.

Kommittén föreslår sålunda att gäldenären under konkursen inte får bege sig från riket utan samtycke av förvaltaren. Han får inte heller bege sig från den ort där han är bosatt, om förvaltaren förbjuder det.

Om förvaltaren vägrar att ge gäldenären tillstånd att resa till utlandet eller förbjuder honom att lämna bosättningsorten bör han vara skyldig att meddela sitt beslut skriftligen med angivande att gäldenären enligt 90å kan hänskjuta frågan till konkursdomarens prövning.3 En uttrycklig be- stämmelse härom bör lämpligen tas in i KF.

Genom 88 å i prop.-förslaget åläggs gäldenären att under tiden efter edsav- läggelsen hålla förvaltaren underrättad om var han uppehåller sig. Enligt den nya ordningen bör gälla att gäldenär, som byter vistelseort under kon- kursen, skall uppge för förvaltaren var han vistas. Någon föreskrift rörande anvisning av viss person som kan motta kallelse på gäldenären torde inte behövas.

Bestämmelser i enlighet med det nu anförda upptas i 88 å första stycket i kommitténs förslag.

Reseförbudet bör liksom gällande förbud kombineras med bestämmelser om hämtning och häktning (se härom avsnitt 3.2.4). Vad beträffar förbudet att lämna landet uppkommer fråga huruvida efterlevnaden även bör sä- kerställas genom möjlighet att ta hand om gäldenärens pass, när giltigt sådant finns. Justitieombudsmannen (JO) har betecknat det som en lucka i gällande lagstiftning att passbestämmelsema inte beaktar behovet av att kunna hindra en konkursgäldenär att lämna landet.4 Vid remissbehand- lingen av KLK 1 har kronofogdeföreningen föreslagit att förvaltaren skall 3JerLl(Is.1t35. ges befogenhet att ta.-ifrån galdenaren hans pass. 4 SE JO:s beslut 104.

Som framgått ger gallande lagstiftning inte någon möjlighet att ta hand 19707Dm2240 och om en konkursgäldenärs pass enbart på grund av konkurstillståndet. Reg- 2249/69.

lerna om utfärdande och återkallelse av pass finns i kungörelsen (l940:47l) om utfärdande inom riket av pass åt svensk medborgare för utrikes resa (passkungörelsen). Reglerna innebär i korthet följande. Passmyndigheten. dvs. länsstyrelsen eller i vissa fall polismyndigheten, utfärdar och återkallar pass. Ansökan om pass får inte bifallas i vissa särskilt angivna situationer, bl. a. när passmyndigheten känner till att rätten meddelat sökanden rese- förbud enligt 25 kap. RB eller när denne ådömts frihetsberövande påföljd. Om förhållande som utgör hinder mot nytt pass uppkommer, skall gällande pass i regel återkallas. Återkallelse kan ske tills vidare (provisorisk åter- kallelse). Uppdagas förhållande som utgör grund för återkallelse. får po- lismyndigheten i vissa fall ta hand om passet, om det är fara för att pass- innehavaren reser ur landet innan återkallelse hinner ske. Passmyndigheten skall i sådana fall skyndsamt ta ställning till om passet skall återkallas eller återställas till passinnehavaren. Beslut om återkallelse av pass går omedelbart i verkställighet utan hinder av att besvär anförts.5

Gäldenärens möjligheter att lämna landet i strid mot det föreslagna re- seförbudet i KL bör så långt möjligt begränsas. Härvid bör uppmärksammas att en konkursgäldenär, som lämnat landet trots reseförbudet, kan utlämnas hit endast om han misstänks för brott av viss svårhetsgrad.

Med hänsyn till det sagda föreslår kommittén att en rätt att ta hand om gäldenärens pass under konkursen införs. Avsaknaden av pass hindrar visserligen inte gäldenären att resa till något av de övriga nordiska länderna. Detta har emellertid inte så stor praktisk betydelse bl. a. i betraktande av innehållet i lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs. som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge.

En förutsättning för omhändertagande av pass bör vara att det skäligen kan befaras att gäldenären utan förvaltarens samtycke lämnar landet. Som exempel kan nämnas att det kommit till förvaltarens kännedom att gäl- denären har vidtagit åtgärder som tyder på att han förbereder avresa. Si- tuationen kan vara den att han kort före konkursen har fört över betydande penningbelopp till utlandet.

Det bör ankomma på förvaltaren att ta hand om gäldenärens pass. Detta är en naturlig följd av att han i första hand skall avgöra frågorna om gäldenärens rörelsefrihet. Genom det av rikspolisstyrelsen förda centrala passregistret kan förvaltaren få uppgift om huruvida pass har utfärdats för gäldenären (jfr 12å passkungörelsen). Om gäldenären är missnöjd med för- valtarens åtgärd att ta hand om passet, kan han enligt 90å i förslaget få saken prövad av konkursdomaren, som skall höra tillsynsmyndigheten.

Om gäldenären vägrar att lämna ifrån sig sitt pass, bör förvaltaren ha rätt att använda tvång på samma sätt som enligt 54 å i förslaget. Gäldenärens vägran kan ensamt eller i förening med andra omständigheter — tyda på fara för att han avviker utomlands. Detta kan tänkas motivera häktning enligt 94å första stycket andra punkten i förslaget.

Bestämmelser i enlighet med vad som sagts ovan upptas i 88å andra stycket första och andra punkterna i förslaget.

I vissa fall kan det vara av värde att förutvarande ställföreträdare för stiftning har nyligen gäldenär som är juridisk person medverkar vid boutredningen under kon- lagts fram i promemorian kurs. En sådan ställföreträdare kan t. o. m. tänkas vara den som är mest Ds Ju 197713. förtrogen med boet. Bestämmelserna i 88å bör därför enligt kommitténs 5 Förslag till ny passlag-

mening i viss omfattning göras tillämpliga även på sådana ställföreträdare. Kretsen bör lämpligen begränsas till styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan kom in till konkursdomaren (jfr 13 kap. 20å andra st. i 1975 års aktiebolagslag). Bestämmelser av denna innebörd upptas i 96å i förslaget.

De föreslagna reglerna om gäldenärens rörelsefrihet under konkursen och om omhändertagande av hans pass avses bli tillämpliga oavsett i vilken form konkursen blir handlagd.

Den nu föreslagna ordningen i fråga om gäldenärens rörelsefrihet ansluter sig nära till vad som föreslagits i Danmark och Norge. Enligt det danska pr0positionsförslaget får gäldenären inte lämna landet utan skifterettens till- stånd. Skifteretten får förbjuda gäldenären att ändra hemvist eller uppe- hållsort, om det är nödvändigt för bobehandlingen. Vidare får Skifteretten ta gäldenärens pass i förvar, om det finns grund att befara att han utan lov tänker lämna landet.6 Enligt det norska kommittéförslaget får gäldenären inte utan samtycke av Skifteretten lämna landet eller i strid mot förbud av Skifteretten lämna domkretsen eller ett närmare angivet område kring denna. I skifterettens allmänna befogenhet att besluta om frihetsinskränk- ningar mot gäldenären avses ligga rätten att besluta om beslag av dennes pass.7

3222. Före konkursen

Varken gällande KL eller den av kommittén ovan föreslagna regleringen ger möjlighet att redan före konkursen inskränka gäldenärens rörelsefrihet genom reseförbud eller genom omhändertagande av hans pass. Beträffande gäldenärens rätt att råda över sin egendom gäller att denna rätt upphör först när konkursen beslutas, se 20å KL. Lagberedningen har emellertid i betänkandet Utsökningsrätt X föreslagit att gäldenärens rådighet skall kun- na inskränkas redan när konkursansökan gjorts. Sålunda skall konkursdo- maren eller rätten få befogenhet att, om konkursansökan inte genast bifalls, på begäran av borgenär förordna om skingringsförbud avseende gäldenärens egendom eller viss del därav. För att sådant förbud skall få meddelas krävs att det föreligger särskilda skäl? Motsvarande bestämmelse har sedermera tagits upp i lagberedningens förslag till ändring i KL enligt Utsökningsrätt XIII. Detta förslag skiljer sig från det tidigare i huvudsak genom att kvarstad har trätt i stället för skingringsförbud?

I prop. 1975:6 (s. 123) har departementschefen framhållit att frågan om införande av möjlighet att provisoriskt inskränka en gäldenärs rätt att förfoga över sin egendom före konkursen bör prövas i ett senare sammanhang. Någon reglering i enlighet med lagberedningens nyssnämnda förslag i Ut- sökningsrätt X togs därför t.v. inte upp.

Kommittén har i l4aå i förslaget utan saklig prövning tagit upp den i Utsökningsrätt X föreslagna bestämmelsen om möjlighet att, sedan kon- kursansökan gjorts, förordna om skingringsförbud på gäldenärens egendom. Det kan påpekas att gäldenär som, när konkurs är förestående, för bort tillgång av betydenhet ur landet kan ådra sig ansvar för oredlighet mot borgenärer enligt 11 kap. lå tredje stycket BrB.

6Den danska propositio- nen s. 13(101 och 102 åå). Jfr det danska betänkan- det 1971:606 5. 18 (97 och 98 åå)och 194 f.

7Se NOU 197220 5. 174 och 397 (99 och 102 åå).

] Se 14 5 i förslaget till lag om ändring i KL enligt UX (s. 15 och 91 fl).

2 Se U XIII s. 64 foch 196 f. JfrUXIIs. 1100ch 455.

3 I prop. 1975/76:82 5.27 understryks det nära sam- bandet mellan konkurs- lagstiftningen och regler- na om gäldenärsbrott.

" Se NOU 1972120 5. 142 och 393 (72 å fjärde st.).

5 Jfr betr. biträde av polis- myndighet avsnitt 2.5 vid 54 å.

Handläggningen av en konkursansökan som har gjorts av borgenär kan ibland dra ut på tiden t.ex. på grund av delgivningssvårigheter. I vissa lägen kan det befaras att gäldenären avviker utomlands. I syfte att säkerställa gäldenärens medverkan i utredningen vid konkursen bör enligt kommitténs mening införas möjlighet att redan när konkursansökan har gjorts förbjuda gäldenären att lämna landet eller — i yttersta fall häkta honom. Mot möj- ligheten till reseförbud eller häktning under ansökningstiden skulle kunna invändas att gäldenärer, som har för avsikt att bege sig i väg ur landet, ofta kan misstänkas för brott och att man då i stället kan inskrida med straffprocessuella tvångsmedel. Inte sällan kan emellertid brottsmisstanken underbyggas först i samband med konkursutredningen.3 I det norska för— slaget ges skifteretten befogenhet att redan när konkursansökan gjorts ingripa med reseförbud och frihetsinskränkningar mot gäldenären, om det finns risk för att han förfogar över sin egendom till skada för borgenärer eller i övrigt försvårar ett efterföljande konkursförfarande.4

Förutsättningen för reseförbud och häktning under konkursansöknings- tiden bör vara att det är sannolikt att gäldenären under en konkurs kommer att undandra sig skyldighet eller överträda förbud som föreskrivs i KL samt att särskilda skäl för åtgärden föreligger. Häktning bör dock få ske endast när reseförbud befinns vara uppenbart otillräckligt för att hindra gäldenären från att avvika. Av dessa dubbla förutsättningar för att häkning skall kunna äga rum följer att häktning under ansökningsstadiet får tillgripas bara i verk- ligt kvalificerade fall.

Det bör ankomma på konkursdomaren eller, när målet hänskjutits till rätten, på denna att på begäran av borgenär meddela reseförbud eller förordna om häktning. Borgenär bör vara behörig att göra framställning om sådant ingripande även om konkursansökan inte gjorts av honom utan av annan borgenär eller av gäldenären. Som framgår i det följande skall åtgärd som avses här hävas, om konkursansökningen återkallas. Den som vill skydda sig mot att annans konkursansökan återkallas med påföljd att t. ex. ett re- seförbud hävs får själv söka gäldenären i konkurs.

I kravet på särskilda skäl för reseförbud eller häktning före konkursen ligger att gäldenärens medverkan i den kommande konkursen skall framstå som speciellt viktig t. ex. därför att betydande värden står på spel. Vidare måste det kunna antas att konkursansökningen leder till bifall. Slutligen måste det föreligga påtaglig risk för att gäldenären lämnar landet.

Det ankommer på den borgenär som har begärt reseförbud eller häktning att visa att förutsättningar för den begärda åtgärden föreligger.

Om reseförbud meddelas bör konkursdomaren eller rätten samtidigt få förordna att gäldenären skall lämna ifrån sig sitt pass till konkursdomaren, när detta motiveras av omständigheterna. Någon särskild begäran av bor- genär i den delen bör inte krävas. Vägrar gäldenären att lämna ifrån sig passet, bör konkursdomaren få anlita biträde av polismyndighet. Bestäm- melse härom bör tas in i KF?

Den föreslagna ordningen ger möjlighet att besluta om häktning även när det, sedan reseförbud meddelats, framgår att gäldenären inte ämnar rätta sig efter förbudet. Som exempel kan nämnas att han vägrar att lämna ifrån sig sitt pass.

Beträffande här föreslagna åtgärder bör RB:s allmänna regler om hand-

räckning i 15 kap. 5 å och 6å första stycket tillämpas. Detta innebär bl.a. att den borgenär som har begärt reseförbud eller häktning i princip skall ställa säkerhet men att vissa undantag gäller. Vidare skall ett reseförbud eller häktningsbeslut omedelbart upphävas, om skäl för åtgärden ej längre föreligger eller om konkursansökningen återkallas. Gäldenären bör dock inte ha möjlighet att avvärja reseförbud eller häktning genom att ställa säkerhet.

Konkursdomaren eller rätten skall vid konkursansökningsmålets avgö- rande pröva, om ett meddelat reseförbud fortfarande skall bestå. Beslutas konkurs, behövs dock inget ställningstagande i saken. Reseförbudet gäller endast i avvaktan på prövningen av konkursansökningen. Konkursbeslutet medför att förbudet att lämna riket enligt 88å första stycket i förslaget automatiskt träder i funktion. Ogillas däremot konkursansökningen, måste saken prövas. Befinns frågan huruvida gäldenären skall sättas i konkurs vara särskilt tveksam, kan det finnas skäl att låta reseförbudet bestå i av- vaktan på att beslutet om avslag på konkursansökningen vunnit laga kraft.6

Bifalls konkursansökningen, måste konkursdomaren ta ställning till om det finns skäl till fortsatt häktning enligt reglerna om häktning under kon- kursen (se 94å i förslaget). Ogillas däremot ansökningen, bör gäldenären regelmässigt friges.

Om konkurs beslutas och gäldenären fått ge ifrån sig sitt pass, bör kon- kursdomaren lämna detta till förvaltaren så snart denne utsetts. Föreskrift om skyldighet för konkursdomaren att lämna över passet upptas i 88 å andra stycket tredje punkten i förslaget. Förvaltaren har att pröva, om det finns skäl att ta hand om passet under konkursen enligt de regler som behandlats i avsnitt 3.2.2.1.

Vissa förutvarande ställföreträdare för gäldenär som är juridisk person skall enligt 96 å i förslaget vara underkastade bestämmelserna om reseförbud (88 å) och tvångsmedel (94 å) under konkursen. I linje härmed bör ges möj- lighet att redan när konkursansökan har gjorts ingripa med reseförbud och, i yttersta fall, häktning mot nu berörda ställföreträdare.

Bestämmelser om reseförbud, omhändertagande av pass och häktning på konkursansökningsstadiet upptas i 14bå i förslaget.

3.2.3 Bouppteckningsed 3.2.3.1 Obligatorisk edgång

Den i 91 å KL föreskrivna skyldigheten för gäldenären att avlägga boupp- teckningsed gäller utan att yrkande om edgång framställs. Eden är obli- gatorisk i motsats till den ed som enligt 93 å kan krävas av omyndig gäldenär och annan än gäldenären. När gäldenären är juridisk person åvilar gäldenärens skyldigheter den som i konkursen är behörig ställföreträdare. Det har antagits att denna princip gäller även beträffande edgångsskyldighet enligt 91 å. Till stöd för detta har åberopats att ställföreträdare för juridisk person, frånsett dödsbo, inte tagits upp bland dem som är skyldiga att på yrkande avlägga bouppteck- ningsed enligt 93 å. Om edgångsskyldigheten enligt 91 å inte hade varit tänkt för samtliga ställföreträdare, borde lagen ha berett möjlighet att åt- 6Jfl'U XS- 94- minstone på yrkande tvinga fram edgång av ställföreträdare? [se Welamsonls.345 &

2 Jfr Stenbeck m. fl., Ak- tiebolagslagen, 6 uppl., s. 423.

3 Se Welamson 1 s. 346 f.

Vid bedömning av frågan om edgångsplikt enligt 91 å ijuridisk persons konkurs bör skillnad göras mellan å ena sidan aktiebolag och särskilt bildade juridiska personer i övrigt samt å andra sidan dödsbon. En tillämpning av den nyss angivna principen beträffande aktiebolag och andra särskilt bildade juridiska personer leder till att edgångsskyldighet enligt 91 å åvilar var och en som ensam eller tillsammans med annan är ställföreträdare för den ju- ridiska personen i konkursen. 1 ett aktiebolag skulle alltså samtliga sty- relseledamöter och verkställande direktören vara skyldiga att avlägga ed? Detta är många gånger en opraktisk ordning. Vid kommitténs enkät har också framgått att de flesta konkursdomare i aktiebolags konkurser gör av- steg från denna princip. Praxis varierar dock. Det vanligaste är att edgång krävs enbart av verkställande direktören och/eller någon styrelseledamot.

När gäldenären är dödsbo ligger det f.n. måhända närmast till hands att i enlighet med vad som gäller beträffande övriga juridiska personer anta att samtliga dödsbodelägare har edgångsskyldighet. 93 å andra stycket KL innehåller emellertid en bestämmelse att, när gäldenären är död, döds- bodelägare kan åläggas bouppteckningsed på yrkande av förvaltaren eller borgenär. Bestämmelsen synes avse både det fallet att gäldenären från början är ett dödsbo och det fallet att gäldenären dött under konkursen. Som på- pekats i litteraturen skulle regleringen kunna tas till intäkt för att edgång i dödsbos konkurs över huvud endast kan ske på yrkande enligt 93 å?

Kommitténs enkät har omfattat frågan om edgång i dödsbokonkurser. Även i detta avseende varierar praxis. Klart vanligast är dock att konkurs- domarna begär edgång endast av den som har uppgett boet.

Kommittén har funnit det motiverat att föreslå en regel som är mer an- passad till nuvarande praxis. En sådan regel bör utformas så, att den kan tillämpas även på dödsbon.

Regleringen bör utgå från principen att alla ställföreträdare är skyldiga att avlägga ed men samtidigt ge möjlighet till undantag. En lämplig ordning synes vara att, om det finns flera ställföreträdare. den eller de vilkas edgång saknar betydelse för boutredningen befrias från skyldigheten att avlägga ed. Det bör läggas i förvaltarens hand att avgöra, om viss ställföreträdare kan undgå edgångsskyldighet. Ställning till frågan bör helst tas före första borgenärssammanträdet. Förvaltaren kan behöva rådgöra i saken med till- synsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer. Om någon borgenär för— klarar sig önska att viss ställföreträdare skall avlägga ed, bör detta i regel tillgodoses.

Genom en reglering av sagda innehåll ges lagligt stöd åt det i praxis tillämpade bruket att från edgång befria sådan ställföreträdare som inte är närmare insatt i den juridiska personens verksamhet.

Vad angår dödsbo torde det förordade systemet i allmänhet medföra att endast den som har uppgett boet behöver avlägga ed.

I enlighet med vad som nu sagts föreslår kommittén att till 91 å fogas ett andra stycke enligt vilket, när gäldenären är juridisk person, boupp- teckningsed inte behöver avläggas av sådan ställföreträdare vars edgång för- valtaren anser sakna betydelse för boutredningen. Regleringen avser inte att ge möjlighet att befria samtliga ställföreträdare för gäldenären från ed enligt 91 å.

I rättspraxis har antagits att endast den som är ställföreträdare vid tid-

punkten för konkursutbrottet kan åläggas bouppteckningsed enligt 91 å.4 Detta bör enligt kommitténs uppfattning fortfarande gälla. Frågan kommer dock framdeles att få mindre betydelse, eftersom även styrelseledamot som har avgått kan förpliktas att avlägga bouppteckningsed till följd av 93å andra stycket i förslaget.

En särskild fråga är vem som skall fullgöra gäldenärens skyldigheter, när ett aktiebolag som har trätt i likvidation går i konkurs. Till följd av regleringen i 13 kap. 20 å andra stycket i 1975 års aktiebolagslag bör i princip endast likvidator vara skyldig att avlägga ed enligt 91 å. Kommitténs enkät har emellertid visat att även förutvarande styrelseledamöter och verkstäl- lande direktör vid sidan av likvidatorn ibland har ålagts edgång i likvida- tionsfallet. Man bör hålla fast vid att obligatorisk ed enligt 91 å endast får avkrävas likvidator. Förutvarande styrelseledamot eller förutvarande verk- ställande direktör bör dock vara skyldig att avlägga bouppteckningsed på yrkande av förvaltaren eller borgenär. 93 å andra stycket i förslaget ger möj- lighet att kräva ed av person som nu sagts. Förvaltaren har anledning att framställa yrkande om edgång när likvidatorn uttrycker önskemål därom.

Frågan om gäldenärens skyldighet att avlägga bouppteckningsed enligt 91 å har nära samband med hans skyldighet att enligt 53å första stycket i förslaget närvara vid bouppteckningsförrättningen och därvid uppge boet under edsförpliktelse. Det synes konsekvent och lämpligt att även ge fö- reskrifter i fråga om vilka ställföreträdare för en juridisk person som skall medverka vid bouppteckningen. Regleringen bör kunna utformas i över- ensstämmelse med den nyss föreslagna bestämmelsen i 91 å andra stycket. Prövningen bör alltså även i det nu avsedda fallet i princip ankomma på förvaltaren. Som redan har framgått i avsnitt 2.5 föreslår kommittén att en föreskrift i ämnet tas in i 53å första stycket.

Tillämpningen av de båda nya bestämmelserna i 53 å första stycket och 91 å andra stycket torde i regel leda till att samma ställföreträdare medverkar vid bouppteckningen och avlägger bouppteckningsed. Det kan dock tänkas fall då det är motiverat att låta en ställföreträdare som inte har deltagit vid bouppteckningen avlägga bouppteckningsed. Å andra sidan kan det hän- da att, om flera ställföreträdare har lämnat uppgifter vid bouppteckningen, inte alla dessa behöver avlägga sådan ed.

Regleringen i 91 å är tillämplig även i mindre konkurser. För det fallet att gäldenären är ett dödsbo och förvaltare ej har utsetts (se 185 aå andra st. i prop.-förslaget) ges en särskild föreskrift i 185 d å första stycket i KL- förslaget.

3.2.3.2 Fakultativ edgång

I 93å KL ges föreskrifter om fakultativ edgångsskyldighet. Till följd av regleringen, som är tillämplig oavsett i vilken ordning konkursen handläggs, är omyndig gäldenär som har fyllt 15 år samt bl. a. gäldenärs make, barn, husfolk och tjänare skyldiga att på yrkande av förvaltaren eller borgenär och under olika förutsättningar avlägga bouppteckningsed.

Även andra än gäldenären och nyss angivna personer är edgångsskyldiga enligt 93 å. Om någon har haft hand om egendom som ingår i boet, är han sålunda skyldig att på yrkande av förvaltaren eller borgenär uppge vad han har haft hand om och beediga denna uppgift. Det är här inte fråga

** Se NJA 1967 s. 585. Jfr dock ang. skyldigheten att närvara vid bouppteck- ningsförrättning i kon- kurs högsta domstolens beslut 15.10.1976 nr 50 1704.

1 Den föreslagna ordning- en har likheter med det system som gällde enligt 1862 års konkurslag. Se 1911 års betänkande s. 333 f. Jfr Welamson 1 s. 347 f. — Enligt 199 å idet danska pr0positionsför- slaget kan Skifteretten kalla in var och en att avge vittnesförklaring i kon- kursen. På detta sätt kan t. ex. en anställd höras i konkursen. Jfr det danska betänkandet 1971:606 5. 29,196 och 267 f.

2 Enligt 19 kap. 7 ; ÄB förfaller förordnande för boutredningsman, om dödsboet försätts i kon- kurs. Se betr. bouppgivare 20 kap. 6 å första st. AB.

om att beediga bouppteckningen. Uppgifts- och edgångsskyldighet i nu ak- tuellt hänseende har i rättsfallet NJA 1969 s. 512 ansetts åvila styrelseledamot som har avgått kort före konkursen, oberoende av om han deltagit i för- valtningen av bolagets angelägenheter eller ej. 1 rättsfallet påtalade advo— katsamfundet i avgivet yttrande det otillfredsställande i att en styrelsele- damot i ett aktiebolag genom att avgå strax före konkursutbrottet kan undgå den mer omfattande edgångsplikt som åvilar en konkursgäldenär enligt 91 å. Den avgångne styrelseledamoten kan då endast med stöd av 93å åläggas att beediga uppgift om egendom som han har haft hand om, däremot inte uppgift om exempelvis skulder i boet. När bolaget bara har haft en enda styrelseledamot, vilket enligt samfundet är synnerligen vanligt, blir boupp- teckningens riktighet aldrig bestyrkt genom ed. Kommittén anser att det fortfarande bör ges möjlighet att föranstalta om edgång av omyndig gäldenär som har fyllt 15 år.

Reglerna om edgångsskyldighet för annan än gäldenären bör enligt kom- mitténs mening göras mera vidsträckta och flexibla än f. n. Sådan person bör generellt vara skyldig att på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas att sådan edgång är av betydelse för boutredningen. Något krav på att vederbörande har haft hand om egendom som ingår i konkursboet bör inte uppställas.

I 93 å andra stycket i förslaget upptas regler i enlighet med det anförda? Samtidigt föreslås att nuvarande särbestämmelse i första stycket rörande edgång av gäldenärens make utgår.

I kategorin annan än gäldenären ingår bl. a. förutvarande ställföreträdare för juridisk person, t. ex. avgången styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator. Särskilt beträffande den som nyligen har avgått kan det ofta förutsättas att hans edgång är av betydelse för boutredningen. Skyldighet att avlägga ed enligt 93å kan vidare tänkas bli aktuell framför allt för an- ställda hos gäldenären. Edgång av make eller annan närstående till gäl- denären kan också vara av intresse. 1 dödsbos konkurs kan edgång av för- utvarande boutredningsman och av sådan bouppgivare som inte är döds- bodelägare ibland vara påkallad? Dessa är inte edgångspliktiga enligt 91 å.

Den som yrkar edgång enligt 93å andra stycket i förslaget har att fö- rebringa utredning som gör det antagligt att edgången är av betydelse för boutredningen. Förfarandet när yrkande om fakultativ edgång framställts framgår av 93å tredje stycket.

3.2.4 Tvångsmede/

Enligt 94 å KL kan gäldenären hämtas eller häktas, om han överträder fö- reskrifterna i 88, 89, 91 eller 93 å. Hämtning eller häktning kan också äga rum, om han åsidosätter den i 54å föreskrivna skyldigheten att närvara vid bouppteckningen och där under edlig förpliktelse uppge boet. Samma tvångsmedel kan tillgripas, när annan än gäldenären undandrar sig edgång enligt 93 å. I detta fall kan även vitesföreläggande komma i fråga. Av 95å framgår att det är konkursdomaren som beslutar om tvångs- åtgärderna. JO har understrukit angelägenheten av att en framställning enligt 94 å behandlas utan onödigt dröjsmål. Beslut bör emellertid enligt JO såvitt

möjligt fattas först sedan gäldenären fått tillfälle att yttra sig. Handläggningen måste därför i regel inledas med att konkursdomaren låter gäldenären få del av framställningen med föreläggande att yttra sig inom viss kort tid?

Bestämmelserna i 94 och 95 åå är tillämpliga vare sig fråga är om ordinär konkurs eller om mindre konkurs enligt prop.-förslaget.

Kommittén har i sin enkät hos konkursdomarna ställt frågor rörande tillämpningen av reglerna om tvångsmedel. Av svaren framgår att hämtning av konkursgäldenär förekommer i begränsad omfattning. Häktning är säll- synt. Konkursdomarna ansåg allmänt att reglerna var behövliga som på- tryckningsmedel.

På senare tid har framförts önskemål om effektivare ingripanden mot konkursgäldenärer som motarbetar konkursförfarandet. Sålunda har JO ut- talat att det måhända i rättstillämpningen behövs en skärpning av praxis vid användande av de medel som står till förfogande för att förmå en kon- kursgäldenär att fullgöra sina plikter? LO har i remissyttrande över KLK I påpekat att de regler som finns om ingripanden mot tredskande kon- kursgäldenärer inte synes vara tillräckligt effektiva. Dröjsmål i avvecklingen föranleds enligt yttrandet i många fall av att gäldenären vägrar att medverka vid boutredningen eller att infinna sig till edgångssammanträde. Advokat- samfundet har i remissvar över betänkandet Utsökningsrätt XII framhållit att det är angeläget att införa ett effektivare hämtningsförfarande eller för- bättra det hämtningsförfarande som nu tillämpas bl. a. i samband med kon- kurs. Enligt samfundet synes den effektivitet som här krävs inte kunna uppnås genom ekonomiska påföljder utan genom faktiska ingripanden mot tredskande gäldenärer, där själva ingripandet knappast kan anses vara av sådan art att gäldenären bör särskilt skyddas.3

Genom kommitténs förslag i avsnitt 3.2.2.1 begränsas gäldenärens rö- relsefrihet under konkursen (88 å). Vidare föreslås i avsnitt 3.2.2.2 att möj- lighet införs att redan på konkursansökningsstadiet meddela gäldenären re- seförbud eller häkta honom (14 b å). Reglerna föreslås skola tillämpas även på vissa förutvarande ställföreträdare för gäldenär som är juridisk person. Enligt förslag i avsnitt 2.3.4 skall dessutom förvaltaren utrustas med rätt att använda tvång mot gäldenär i vissa fall (54 å). Dessa i förhållande till gällande lag utvidgade möjligheter till ingripanden ligger i linje med öns- kemålen om effektivare åtgärder mot tredskande konkursgäldenärer. Kom- mittén anser dock att det krävs ytterligare skärpningar, särskilt i fråga om möjligheten att hämta gäldenären under konkursen.

Att döma av svaren vid kommitténs enkät utnyttjas i KL föreskrivna möjligheter att hämta gäldenären inte i tillräcklig omfattning. Detta kan bl.a. bero på att man drar sig för att begära hämtning, även när sådan tvångsåtgärd är befogad. Enligt kommitténs mening kan effektivare in- gripanden mot tredskande gäldenärer göras redan genom ändamålsenlig till- lämpning av gällande regler.

Det är emellertid nödvändigt att även öppna möjlighet till tidigare in- 1J019705'65- gripanden mot tredskande gäldenärer. För att t. ex. hämtning skall få till- 256 det beslutsom an- gripas krävs nu att gäldenären undandrar sig sina plikter. En presumerad gettsiavsnitt3.2.2.1 fara för att sådant undandragande skall ske är inte tillräcklig. Detta kan nm 4" medföra att tvångsåtgärden sätts in för sent och blir verkningslös, t. ex. Ilse-rs A 1974 S' 171_ Jfr genom att gäldenären avviker utomlands. Beslut om hämtning eller häktning U XII s. 539.

4 Se NOU 1972z205. 176f och 397002 s).

5 Sakkunniga ser över be- stämmelserna om de per— sonella tvångsmedlen i straffprocessen (utred- ningen ang. översyn av häktningsbestämmelser- na). Enligt direktiven för utredningen (se 1975 års kommittéberättelse J u:70) kan det finnas skäl att ef- fektivera tvångsmedlen i sådana fall där det förelig- ger en påtaglig flyktfara, t. ex. om någon genom skattebrott undandragit det allmänna betydande belopp och man har an- ledning befara att medlen placerats utomlands.

6 Se sou 1944:105.277. Jfr Welamson I s. 133 not 17.

7 Se prop. 1975/76:19 s. 20 f, 56 f och 74.

av en konkursgäldenär är inte verkställbart utomlands. Enligt kommitténs mening bör det erbjudas möjlighet att förordna om hämtning eller häktning redan på grund av föreliggande risk att gäldenären drar sig undan sina plikter. Härvid bör krävas att det är sannolikt att gäldenären kommer att undandra sig sina skyldigheter eller överträda förbud som gäller mot honom och sär- skilda skäl till hämtning eller häktning föreligger. Om gäldenären t. ex. no- toriskt underlåter att fullgöra vad som åligger honom eller om han har gjort förberedelser för att ge sig i väg ur landet, kan ett ingripande vara påkallat. Detta är fallet om betydande värden står på spel i konkursen och gäldenärens uppgifter har avgörande betydelse.

Kommittén föreslår att i 94å första stycket införs en bestämmelse i en- lighet med det nu sagda.

Kommitténs förslag i denna del kan jämföras med reglerna om tvångs- medel mot konkursgäldenär i det norska kommittéförslaget. Skifteretten har där tillerkänts befogenhet att förordna om frihetsinskränkningar mot gäldenären, när det finns skäl att anta att han skall undandra sig sina skyl- digheter i olika hänseenden.4

I sådana fall då konkursgäldenären är misstänkt för brott kan även reglerna om olika straffprocessuella tvångsmedel tillämpas.5

Som framgått bör enligt uttalande av JO en gäldenär i regel få tillfälle att yttra sig över framställning om hämtning eller häktning. Det ligger emel- lertid i sakens natur att gäldenären normalt inte behöver höras, när det är fråga om hämtning eller häktning av gäldenär som befaras ämna undandra sig sina skyldigheter.

Vad som sagts hittills har gällt tvångsmedel mot gäldenären själv. Såvitt angår annan än gäldenären finns i 94å andra stycket KL bestämmelser om tvångsmedel mot den som undandrar sig att fullgöra edgång. Dessa avser bl. a. förutvarande ställföreträdare för juridisk person.

Vissa förutvarande ställföreträdare är enligt 96 å första stycket i förslaget underkastade samma regler om reseförbud och upplysningsplikt som gäller för gäldenären. Reglerna om tvångsmedel i 94å första stycket bör i till- lämpliga delar gälla även nu åsyftade ställföreträdare. Föreskrift härom upp— tas i nämnda 96å andra stycket.

I 95 å KL ges regler om förfarandet i samband med häktning i konkurs. Någon maximitid för gäldenärens kvarhållande i häkte finns inte föreskriven. Enligt 36 kap. 21 å RB är den tid varunder ett vittne kan hållas i häkte begränsad till tre månader. Vid RB:s tillkomst övervägde man att föra in motsvarande tidsgräns bl.a. beträffande häktning i konkurs. Tillräckliga skäl för sådan begränsning ansågs dock inte föreligga? Enligt kommitténs mening bör emellertid även häktningstiden i konkurs begränsas. Kommittén föreslår därför ett tillägg till 95 å enligt vilket ingen får hållas häktad längre tid än tre månader under konkursen.

Som nämnts i avsnitt 3.1 finns enligt LGL möjlighet att hämta eller häkta arbetsgivare/gäldenär som undandrar sig att lämna upplysningar till kronofogdemyndigheten. Meningen är att tvångsåtgärder enligt LGL skall samordnas med motsvarande åtgärder enligt KL.7 Den av kommittén fö- reslagna möjligheten att ingripa redan vid fara för att gäldenären undandrar sig sina plikter torde dock inte behöva införas i LGL.

Av 99 å första stycket KL följer att gäldenären är berättigad till ersättning av konkursboet för resa och uppehälle men ej för tidsspillan — med an- ledning av sådan inställelse hos konkursdomaren eller annorstädes som ålig- ger honom enligt lagen. Ersättning utgår sålunda bl.a. för inställelse till bouppteckningsförrättningen. Om gäldenären har rest från ort utanför dom- sagan, skall ersättningen beräknas som om resan hade skett från hans senaste vistelseort inom domsagan.

Enligt 19 kap. llå i UBförslaget kan part eller annan som har inställt sig till förhör hos kronofogdemyndighet i utmätningsärende tillerkännas ersättning av allmänna medel för sin inställelse. Part är dock inte berättigad till ersättning för tidsspillan?

Endast gäldenären är f.n. berättigad till ersättning enligt KL. Om gäl- denären ärjuridisk person, kan även förutvarande ställföreträdare som avses i 14bå andra stycket i förslaget ha att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes. Detta följer av 93 å andra stycket (edgång) och 89 å första stycket (upplysningsplikt)jämfört med 96å första stycket i förslaget. Sådan förutvarande ställföreträdare bör ha samma rätt till ersättning av konkursboet för inställelse som gäldenären. En regel med denna innebörd har tillagts i första stycket av 99 å.

Enligt kommitténs mening bör andra än gäldenären och nyssnämnda förutvarande ställföreträdare tillerkännas rätt till skälig ersättning av kon- kursboet för inställelse enligt 93å andra stycket i förslaget. Ersättningen bör i detta fall avse även tidsspillan. Det bör ankomma på konkursdomaren att bestämma vad som skäligen bör utgå i ersättning som nu nämnts. En regel i ämnet har tagits upp i ett nytt tredje stycke i 99 å.

Kostnad som konkursboet äsamkas enligt 99å bör räknas som kon- kurskostnad (jfr 188å i prop.-förslaget).

3.3 Specialmotivering

Rubriken till 4 kap. KL har i förslaget ändrats från nuvarande ”Om gäldenärs skyldigheter under konkursen samt rätt till underhåll, så ock om boupp- teckningsed” till ”Gäldenärens skyldigheter m. m.”

88 å"

I paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.221), föreskrivs inskränkningar i gäldenärens personliga rörelsefrihet un- der konkursen.

l överensstämmelse med 88å i prop.-förslaget (se KLK 1 s. 184f och propositionen s. 195) är det förvaltaren som skall ta ställning i frågor som avser gäldenärens rörelsefrihet.

Gäldenären är enligt KLförslaget så snart beslut om konkurs meddelats underkastad förbud att bege sig från Sverige utan samtycke av förvaltaren. Förbudet gäller även om konkursbeslutet överklagas (se 25 å första st. KL). Vad angår resor inom landet gäller att gäldenären får lämna bosättningsorten för sådana resor så länge förvaltaren inte särskilt förbjudit det. Om gäldenären 1 Se U XII s. 74 och 539 f.

byter vistelseort, skall han uppge för förvaltaren var han vistas. Med vis— telseort menas här ort där gäldenären mera stadigvarande uppehåller sig. Vid bedömningen av hithörande frågor kan förvaltaren ibland böra samråda t.ex. med tillsynsmyndigheten (se 51 aå första st. i förslaget).

I motsats till vad som gäller f.n. görs ingen skillnad mellan tiden till dess att gäldenären har avlagt bouppteckningsed och tiden därefter. Allmänt sett torde emellertid i tillämpningen större restriktivitet vara motiverad under konkursens tidigare skede. Att gäldenärens närvaro kan vara särskilt påkallad när förvaltarberättelse eller, i mindre konkurs, förvaltaruppgift skall upprättas är uppenbart. Mot slutet av konkursen — när i stort sett endast utdelningen återstår finns det i regel inte skäl att inskränka gäldenärens rörelsefrihet.

Tillstånd för gäldenären att lämna landet får avpassas efter de föreliggande omständigheterna. Det kan avse utlandsresor över huvud eller begränsas till viss resa eller till resor under viss tid. Alla ställföreträdare för en juridisk person behöver inte behandlas lika. En styrelseledamot i ett aktiebolag, vilken inte kan förväntas tillföra utredningen och avvecklingen av boet några uppgifter av betydelse, bör exempelvis kunna tillåtas resa utomlands redan vid konkursens början.

Som sagts i den allmänna motiveringen bör förbud för gäldenären att lämna bosättningsorten meddelas endast i speciella situationer. Det kan exempelvis tänkas fall då gäldenären fortlöpande måste stå till förvaltarens förfogande i samband med en rörelses avveckling. Förvaltaren bör utforma förbudet så, att det inte blir mer ingripande än nödvändigt. Så snart anledning till förbudet inte längre föreligger skall det upphävas. Förbudet för gäldenären att lämna landet avses inte utgöra hinder för honom att vid behov erhålla nytt pass. Det skall inte heller medföra att gällande pass återkallas. Den omständigheten att gäldenärens pass tagits om hand enligt andra stycket av förevarande paragraf avses inte vara an- ledning till återkallelse av passet.

Har förvaltaren tagit hand om gäldenärens pass, skall det återställas så snart grund för omhändertagandet inte vidare föreligger och senast vid kon- kursens slut.

Förvaltarens åtgärd att ta hand om passet kan av gäldenären hänskjutas till konkursdomarens prövning, se 90å i förslaget. I avvaktan på att frågan prövats av konkursdomaren skall förvaltaren behålla passet.

Om gäldenären vägrar att lämna ifrån sig sitt pass, får förvaltaren använda tvång enligt vad som sägs i 54å i förslaget. Beträffande den närmare in- nebörden av den paragrafen hänvisas till avsnitten 2.3.4 och 2.5.

Enligt 14bå första stycket i förslaget kan gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till konkursdomaren. I andra stycket tredje punkten i nu förevarande paragraf föreskrivs att pass som gäldenären sålunda lämnat ifrån sig skall av konkursdomaren överlämnas till förvaltaren så snart sådan utsetts. Regleringen innebär att konkursdomaren efter konkursbeslutet skall behålla passet till dess förvaltare hunnit utses.

89 55

Första stycket innehåller bestämmelser om gäldenärens upplysningsplikt. De innebär enligt paragrafens nuvarande lydelse bl. a. att gäldenären skall

vid borgenärssammanträde lämna borgenärerna de upplysningar om boet som de begär. Rätten att erhålla upplysning tillkommer borgenärerna sam- fällt. Enskild borgenär är således inte berättigad att ställa frågor till gäldenären rörande boet?

Enligt kommitténs mening bör gäldenärens upplysningsplikt mot bor- genärerna kunna slopas i det nya förvaltningssystemet. Skälen härtill är att borgenärerna enligt förslaget inte har någon beslutanderätt i förvaltnings- frågor och att borgenärssammanträden skall förekomma endast i begränsad omfattning? Vidare bör beaktas att tillsynsmyndigheten och förvaltaren enligt 60 å andra stycket i förslaget är skyldiga att på begäran lämna borgenär upplysningar om boet.

Första stycket i förevarande paragraf har ändrats i enlighet med det sagda. Dessutom har i första och andra styckena i förslaget vidtagits ändringar som är föranledda av att rättens ombudsman skall avskaffas.

905)"

Kommittén har som 90 å tagit upp 90å första stycket i prop.-förslaget med vissa ändringar (betr. prop.-förslaget se KLK 1 s. 185 och propositionen s. 195 1). Med kommitténs förslag kan förvaltarens åtgärd att ta hand om gäldenärens pass underställas konkursdomarens prövning. Innan konkurs- domaren beslutar i frågan skall han höra tillsynsmyndigheten. Beträffande fullföljd mot konkursdomarens beslut m.m. se 210å i förslaget.

90 å KL, som motsvarar andra stycket i paragrafens lydelse enligt prop.- förslaget, har blivit överflödig till följd av att rättens ombudsman skall avskaffas.

91 .i'

Första stycket överensstämmer i sak med nuvarande 91 å och ansluter sig nära till 25å första stycket AckL.

Regleringen i andra stycket har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3231). Om man t. ex. beträffande ett aktiebolag kan räkna med att flera ställföreträdare har i stort sett samma kunskap om bolagets verk- samhet, bör inte samtliga av dem behöva avkrävas edgång.

9255

Paragrafens första stycke överensstämmer med gällande lydelse frånsett att underrättelse skall lämnas till tillsynsmyndigheten i stället för rättens om- budsman.

Andra stycket har ändrats så, att det överensstämmer med 25å andra stycket i AckL.

93 å

Beträffande första och andra styckena i denna paragraf kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 32.32). För tydlighets skull bör påpekas

1 Se 1911 års betänkande s.331.

2 Se avsnitt 5.1.

1 Jfr Lawski s. 179 samt Welamson 1 s. 133 och 352 not 2. Betr. hämtning till utmätningsed se SvJT

1962 rfs.81.

att uttrycket ”annan än gäldenären” i andra stycket inte omfattar gäldenärens ställföreträdare i konkursen. Ställföreträdares skyldighet att avlägga ed regleras uteslutande genom 91 å i förslaget.

Skäl att kräva bouppteckningsed enligt 93å torde ofta föreligga i fråga om förutvarande ställföreträdare för gäldenären. Beträffande andra personer kan det räcka med att vissa uppgifter i bouppteckningen beedigas.

Om den som skall avlägga ed enligt andra stycket vill göra tillägg till eller ändringar i bouppteckningen, skall detta ske i anslutning till edsav- läggelsen (jfr 91 å första st. i förslaget).

Den som avlägger ed enligt andra stycket är berättigad till ersättning för inställelsen. Se 99å första stycket andra punkten och tredje stycket i förslaget.

I tredje stycket har nuvarande bestämmelse om underrättelse till rättens ombudsman ersatts med en föreskrift om underrättelse till tillsynsmyn- digheten.

94 55?

Det föreslagna tillägget i första stycket har behandlats i den allmänna moti- veringen (avsnitt 3.2.4). Som följer av lagtexten får tvångsmedel endast undantagsvis tillgripas vid föreliggande risk för att gäldenären kommer att undandra sig sina förpliktelser eller att överträda här aktuella förbud. Möj- ligheten till häktning är avsedd främst för det fallet att gäldenären kan befaras åsidosätta förbudet att lämna landet enligt 88å första stycket i för- slaget.

Konkursdomaren kan besluta om hämtning eller häktning av gäldenären även med stöd av 8å LGL. Till skillnad från vad som gäller i fråga om tvångsåtgärder enligt 94 å KL får konkursdomaren enligt LGL ej fatta beslut om tvångsåtgärd självmant. Beslutet förutsätter nämligen yrkande av kro- nofogdemyndigheten. Det är viktigt att hämtning enligt 8 å LGL samordnas med hämtning med stöd av 94 å KL så att inte gäldenären i onödan utsätts för hämtning flera gånger. För att möjliggöra samordning har i 13 aå KF föreskrivits att konkursdomaren vid beslut om hämtning av gäldenären enligt 94 å KL skall underrätta kronofogdemyndigheten om åtgärden. Innan konkursdomaren bestämmer tid för hämtning bör han samråda med samtliga berörda.

Hämtning går i allmänhet till så att gäldenären genom polismyndighets försorg inställs till rättens kansli. Hämtning kan emellertid ske även till annan plats, exempelvis förvaltarens kontor, när det är lämpligt.

Enligt tredje stycket skall häktningskostnad betalas av allmänna medel. Någon bestämmelse om kostnad för hämtning finns inte i KL. Hämtnings-

' kostnaden bör enligt kommitténs mening ses som en konkurskostnad, som

i första hand skall utgå ur boet. Om boet är otillräckligt, kan kostnaden enligt 188å i prop.-förslaget i sista hand tas ut av allmänna medel? Kost- naden för hämtning enligt LGL skall utgå av allmänna medel. Detta torde gälla även när förvaltaren drar nytta av gäldenärens framtvingade inställelse, t. ex. genom att gäldenären lämnar uppgifter för bouppteckningen.

95 å

Paragrafen har i förslaget delats upp i två stycken (jfr hänvisning i 14 bå tredje st.). 1 övrigt kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.4).

96å

I 96 å KL föreskrivs att reseförbud som har meddelats gäldenären förfaller så snart han har avlagt bouppteckningsed. Bestämmelsen torde syfta endast på sådant reseförbud som har meddelats enligt UL eller RB för säkerställande av fordringsanspråk? Om bestämmelsen i 96å inte fanns, skulle ett re- seförbud enligt UL eller RB förfalla i och med konkursen? Med hänsyn till det legala reseförbud för gäldenären som föreligger enligt 88å KL kan det synas som om det inte borde vara någon olägenhet att reseförbud enligt UL och RB faller i och med konkursbeslutet.

Av förarbetena till 96 å KL framgår emellertid att syftet med föreskriften är att hindra att gäldenär, som redan vid konkursbeslutet har häktats på grund av överträdelse av tidigare meddelat reseförbud enligt UL eller RB, försätts på fri fot och därigenom får möjlighet att överträda bestämmelserna i 88å KL.

Enligt kommitténs förslag (94 å) finns det möjlighet att häkta gäldenären redan på grund av föreliggande risk att han kommer att undandra sig sina skyldigheter eller överträda förbud som gäller mot honom. Med hänsyn härtill bör regleringen i 96å KL kunna avvaras?

Av 96å första stycket i förslaget följer att — om gäldenären är juridisk person styrelseledamot. verkställande direktör eller likvidator, som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan kom in till konkursdomaren, är underkastad bestämmelserna i 88 och 90 åå om inskränkningar i konkursgäldenärs rörelsefrihet och i 89 å första stycket om gäldenärs upplysningsplikt. Att ed kan avtvingas sådan ställföreträdare följer av 93å i förslaget (se avsnitt 3.232).

Det kan tänkas att ställföreträdare som nu sagts avgår under konkursen (jfr 13 kap. 20å andra st. i 1975 års aktiebolagslag). Även sådan ställfö- reträdare omfattas av regleringen i 96å första stycket.

Att 88 å skall tillämpas innebär bl. a. att sådan ställföreträdare som avses här inte får lämna landet utan tillstånd av förvaltaren, vilken kan ta hand om hans pass, samt att förvaltaren kan förbjuda ställföreträdaren att lämna sin bosättningsort. I fråga om förutvarande ställföreträdare torde förhållan- dena i allmänhet vara sådana att skäl saknas till inskränkningar i rörel- sefriheten. Om ställföreträdaren är missnöjd med vad förvaltaren bestämmer, kan han hänskjuta frågan till prövning av konkursdomaren.

Enligt 96å andra stycket i förslaget gäller att den som avses i första stycket av paragrafen genom hämtning eller häktning får tillhållas att fullgöra skyldighet som följer av paragrafens första stycke, dvs. skyldighet som sägs i 88 å eller 89å första stycket i förslaget. Härvid har 94å första och tredje styckena samt 95å motsvarande tillämpning.

' Jfr KLK 1 s. 185 och U XIII s. 199.

2 Jfr Welamson 1 s. 334 ff och 11 s. 109 samt NJA II 1921 S. 531.

3 Lagberedningen har i U XIII föreslagit att rese- förbud enligt UL eller RB till säkerhet för ford- ran skall utmönstras och som en följd därav även lagt fram förslag om att 96 å KL skall upphävas. Se U XIII s. 64 och 199. Jfr U XII s. 109 foch 455 fsamt U XIII s. 21 f och 130 f.

98å'

Enligt nuvarande lydelse av paragrafen skall förvaltaren i samråd med rättens ombudsman handlägga frågor som avses i 97å KL, dvs. frågor om gäl- denärens beneficium och underhåll m. m. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4.6).

Enligt förslaget skall frågor om beneficium och underhåll prövas av till- synsmyndigheten på ansökan av gäldenären eller underhållsberättigad. För- slaget stämmer i stort sett överens med den ordning som föreslås beträffande fråga som avses i 27 å i förslaget (se härom avsnitt 2.4.4.6 och 7 kap. nedan).

Prövningen skall följa bestämmelserna i 27å tredje och fjärde styckena i förslaget.

Paragrafen är liksom 4 kap. i övrigt tillämplig i mindre konkurser. Detta följer av 185å andra stycket i förslaget.

99 å

Tillägget i första stycket och det nya tredje stycket har motiverats i det föregående (avsnitt 3.2.5).

4. Tvistiga fordringar

4.1. Inledning

I 5 kap. KL ges regler om vilka fordringar som får göras gällande i konkurs (100 och 100 a åå) samt om bevakning av sådana fordringar och anmärkning mot bevakning (101—107 åå och 123å första st.), förlikning i uppkomna tvistefrågor (108 och 110 åå), rättslig prövning av tvistiga fordringar (109 och 113—1 15 åå), efterbevakning (111 och 112 åå), borgenärsed (116—120 och 122 åå samt 123å andra och tredje st.), kvittning under konkurs (121 och 121 a åå) och avskrivning av konkurs när inte någon fordran har bevakats (124 å).

De förslag som i detta betänkande läggs fram beträffande 3 kap. KL föranleder vissa följdändringar i andra delar av KL. Bl.a. måste rättens ombudsman ersättas av annat organ för förlikning av tvistiga fordringar i konkurs. I det följande lägger kommittén fram förslag som har samband med förlikningsverksamheten. Dessutom föreslås en del smärre ändringar som en följd av att rättens ombudsman avskaffas. Översynen av 5 kap. i övriga delar anstår till fortsättningen av kommitténs arbete.

1 mindre konkurser skall något bevakningsförfarande och vad som har samband därmed inte förekomma. De ändringar som nu föreslås i 5 kap. KL berör sålunda endast ordinära konkurser.

4.2. Gällande rätt

Borgenär som önskar utdelning i konkurs skall enligt 101 å första stycket KL bevaka sin fordran. Gör han anspråk på förmånsrätt för bevakat belopp, skall han yrka detta i bevakningsinlagan. Det sagda gäller dock ej undan- tagslöst. Panthavare behöver sålunda enligt 123 å första stycket inte bevaka sin fordran för att få betalt ur panten? Om panthavaren vill få utdelning ur annan egendom än panten, måste han dock bevaka sin fordran i vanlig ordning. Även borgenär som står i skuld till gäldenären och vill kvitta sin fordran är enligt 121aå andra stycket befriad från bevakningstvång. För utdelning av belopp varmed borgenärs fordran överstiger skulden krävs dock bevakning?

Bevakning görs skriftligen hos konkursdomaren inom viss tid som denne bestämmer. Bevakningstiden skall enligt 19 å första stycket vara minst fyra

] På samma sätt som pantfordran behandlas fordran på grund av reten- tionsrätt (195 å) och redo- visningsfordran (194 a å).

2 Ännu ett undantag från bevakningsregeln följer av

3 å fjärde st. lagen (1956:217) om vissa kredit- inrättningars konkurs.

och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet.

En specialreglering gäller i vissa fall beträffande fordran som omfattas av den statliga lönegarantin. När förvaltaren lämnar underrättelse till länsstyrelse om klar fordran enligt 6 å första stycket LGL åligger det honom att samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordringen. Bevakning sker enligt samma paragraf tredje stycket genom att förvaltaren tillställer kon- kursdomaren två kopior av underrättelsen med angivande av att denna avser bevakning.3

Borgenär förlorar ej rätten till utdelning genom att försitta bevaknings- tiden. Enligt 111 å är nämligen efterbevakning tillåten. Borgenär som efter- bevakar fordran är i vissa avseenden sämre ställd än den som bevakat inom utsatt tid.4 Förfarandet vid efterbevakning är i huvudsak detsamma som vid vanlig bevakning. ,

Den som vill angripa gjord bevakning kan framställa anmärkning däremot hos konkursdomaren. Rätt att göra anmärkning tillkommer förvaltaren, bor- genär som bevakat fordran i konkursen och gäldenären. Förvaltaren är skyl- dig att granska bevakningarna och, när anledning finns, framställa anmärk- ningar mot yrkade betalnings- och förmånsrättsanspråk (se 104 å första och andra st.). Gjord anmärkning gäller enligt 105å till förmån för övriga an- märkningsberättigade.

Anmärkningstiden fastställs av konkursdomaren. Den skall enligt 103 å andra stycket bestämmas till minst två och högst fyra veckor från bevak- ningstidens utgång. När det prövas oundgängligen nödvändigt, får dock längre anmärkningstid bestämmas.

Borgenär mot vars bevakning anmärkning ej har framställts i föreskriven ordning skall enligt 106å åtnjuta den betalnings- och förmånsrätt han har yrkat. Denna regel har dock två undantag. Underlåtenhet att anmärka får ej gå ut över borgenär med särskild förmånsrätt. Vidare skall förmånsrätts— yrkande som ej avser någon i lag föreskriven förmånsrätt vara utan verkan även om anmärkning inte görs.

Tvistefrågor som har uppkommit genom att anmärkningar framställts mot gjorda bevakningar skall enligt 108å handläggas vid borgenärssam- manträde inför rättens ombudsman, s.k. förlikningssammanträde. Detta hålls enligt 103å andra stycket tidigast två och senast fyra veckor efter anmärkningstidens utgång. Vid förlikningssammanträdet får förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan. De borgenärer mot vilkas bevak- ningar anmärkning har gjorts bör ge in skriftliga svaromål och bifoga de handlingar som styrker deras talan. Förvaltaren skall vara närvarande vid sammanträdet men hans utevaro hindrar inte ärendets handläggning.

Rättens ombudsman skall genom förhör med de närvarande försöka utreda tvistefrågorna och åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medger att anmärkning förfaller eller inskränker denna, får den som uteblivit inte föra talan däremot. Närvarande rättsägare kan överklaga beslutet enligt allmänna

. regler om fullföljd mot beslut vid borgenärssammanträde. 3Seäven10156ärdest. Om förlikning inte kan träffas, skall tvistefrågan hänskjutas till rätten. KL. Denna skall pröva kvarvarande tvistefrågor i s.k. jävsprocess. 4 Mål om tvistiga fordringar skall enligt 103å tredje stycket av konkurs- Se Welamson I S' 556 & domaren sättas ut till viss dag inom fjorton dagar från förlikningssamman- och HS. 153 samt Elwmg s. 130 f. trädet. Om det i särskilt fall anses nödvändigt, får handläggningen ske senare.

Tvistefrågorna skall enligt 109å såvitt möjligt avgöras i ett sammanhang. Behövs ytterligare tid för utredning av vissa fordringar, skall dock rätten döma särskilt över de tvistefrågor som kan avgöras tidigare. Handläggningen skall ske skyndsamt. Muntlig förberedelse är enligt 211 å andra stycket KL obligatorisk. Om samtliga närvarande samtycker eller saken befinns uppen- bar, får huvudförhandling hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Föreligger ej någon av dessa förutsättningar, skall rätten sätta ut särskild huvudförhandling. Uteblir part eller annan som får komma tillstädes, utgör det ej hinder för målets handläggning och avgörande.

Konkursdomarens beslut i fråga om anmärkningstid och tid och plats för förlikningssammanträdet skall enligt 103å fattas utan dröjsmål efter bevakningstidens utgång samt efter samråd med förvaltaren och rättens ombudsman. Om det lämpligen kan ske, får beslut i dessa frågor och i fråga om dag för sammanträde för prövning av tvistiga bevakningar fattas redan innan bevakningstiden gått ut.

Av 115 å följer att en dom i jävsprocess har begränsad rättsverkan. Genom sådan dom avgörs endast vilken rätt den ifrågavarande fordringen har i konkursen.

Enligt särskilt föreskrift i 110å kan förlikning om anmärkning mot be- vakad fordran ej ingås på annat sätt än som anges i 108 å, om inte alla vilkas rätt är beroende av förlikningen samtycker därtill.

Om efterbevakning har skett, skall samma förfarande äga rum som när vanlig bevakning har gjorts. Kungörelse om efterbevakning skall innehålla meddelande om anmärkningstid, förlikningssammanträde och dag för pröv- ning av eventuella tvistiga fordringar.

Även arbetsrättsliga fordringar kan prövas i jävsprocess. Lagen (l974:371) om rättegången i arbetstvister skall visserligen enligt huvudregeln i 1 kap. 1 å tillämpas i tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, s. k. arbetstvister. Enligt 2 kap. 1 och 4 åå skall sålunda arbetsdomstolen som första och enda domstol avgöra tvister om kollektivavtal och annan arbetstvist som avses i medbestäm- mandelagen samt övriga arbetstvister mellan arbetsgivare eller arbetsgivar- organisation och arbetstagarorganisation eller medlem i sådan organisation. Och av 2 kap. 2—4 åå följer att andra arbetstvister än som nu nämnts, t. ex. rörande oorganiserade arbetstagare, skall prövas av tingsrätt som första och arbetsdomstolen som andra och sista instans? Enligt särskild bestämmelse i 1 kap. 2å första stycket 2 gäller emellertid lagen om rättegången i ar- betstvister inte beträffande mål som skall handläggas av tingsrätt med till- lämpning av KL, exempelvis jävsprocess. En sak för sig är att, om parterna vill få en fullständigare prövning av tvistig fordran i den ordning som fö- reskrivs i lagen om rättegången i arbetstvister, de kan inleda särskild rät- tegång om fordringen enligt den lagen. Ijävsprocessen skall fordringen då enligt 109å KL fastställastill det belopp som kan komma att bestämmas i den särskilda rättegången.?

? Riksdagen har beslutat om ändringar i reglerna om arbetsdomstolens och tingsrätts behörighet att avgöra arbetstvister. Andringarna träder i kraft 1.7.1977. Se prop. 1976/77:14] och rskr 1976/771328.

6 Se prop. 1974177 5. 65 och 101 ff.

' Att anmärkning god- känns torde i verklighe- ten ofta vara ett resultat av förlikningsverksam- het. Motsvarande gäller de fall då bevakning eller anmärkning återkallas.

1 Vid en omfattande en— kät som lagberedningen gjorde år 1962 framkom önskemål om ökade för- likningsmöjligheter i fråga om tvistig fordran i kon- kurs. Se U VII s. 115.

4.3. Statistiska uppgifter

Förlikningsverksamheten har en betydelsefull funktion i konkursförfaran- det. Fordringsförhållandena saneras dock i stor utsträckning före förliknings- sammanträdet inför rättens ombudsman. Kommittén har gjort en särskild undersökning av bevaknings- och anmärkningsförfarandet i de ordinära kon- kurser som år 19741 avslutades vid Stockholms, Göteborgs och Malmö tings- rätter. Enligt undersökningen förekom vid nämnda tingsrätter sammanlagt 7 158 bevakningar. Av dessa blev 1 138 (15,9 %) föremål för anmärkning. Antalet bevakningar som återkallades efter anmärkning eller beträffande vilka anmärkning godkändes var 492 (6,9 %). Antalet bevakningar beträf- fande vilka gjorda anmärkningar återkallades var 241 (3,4 %). Vad angår de 405 (5,7 %) tvistiga fordrningar som handlades vid förlikningssamman- träde inför rättens ombudsman åstadkoms förlikning i 237 fall, medan åter- stående 168 fall hänsköts till rättens prövning.

Om man utgår från antalet gjorda anmärkningar, dvs. 1 138 stycken, gäller att 83 (7,3 %) av dessa förföll på grund av att bevakningen återkallats, 241 (21,2 %) återkallades, 409 (35,9 %) godkändes, 237 (20,8 %) förliktes och 168 (14,8 %) hänsköts till rätten?

4.4. Allmän motivering 4.4.1 Inledning

Tvistefrågor rörande fordringar i en konkurs kan bringas ur världen genom att uppgörelse träffas. Detta är i allmänhet ett enklare och billigare alternativ än att låta fordringarna prövas av domstol. Enligt kommitténs mening bör man sträva efter att öka förutsättningarna för att åstadkomma förlikning? I första hand bör man då underlätta för förvaltaren att klarlägga fordrings- bilden och att träffa uppgörelser med berörda borgenärer. Detta gäller så mycket mera som någon rättens ombudsman enligt förslaget inte skall finnas i fortsättningen.

4.4.2. A nmörkningstia'en

Som ett led i de angivna strävandena föreslås att de tidsfrister som gäller för framställande av anmärkning mot bevakade fordringar mjukas upp. F. n. skall anmärkningstiden bestämmas till minst två och högst fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om konkursdomaren finner det oundgängligen nödvändigt, kan han fastställa längre anmärkningstid. l omfattande och invecklade konkurser kan det ibland vara en fördel, om förvaltaren får längre tid än fyra veckor på sig för att ta ställning till inkomna bevakningar. Om han hinner utreda fordringsförhållandena mera grundligt, kan kanske en del anmärkningar undvikas. Det kan också tänkas att borgenär efter kon- takter med förvaltaren vill ta tillbaka sin bevakning eller avstå från för- månsrätt eller sätta ned sin fordran. En något längre anmärkningstid kan alltså vara gynnsam från förlikningssynpunkt. En noggrannare utredning

av bevakade anspråk är värdefull även om någon förlikning inte kommer till stånd.

På grund av vad nu sagts föreslår kommittén viss uppmjukning av undan- tagsregeln i 103å andra stycket KL. Förslaget innebär att en längre an- märkningstid än fyra veckor får fastställas, när det är erforderligt med hänsyn till förhållandena i konkursen. Av 103å första stycket i förslaget framgår att det är konkursdomaren som i samråd med förvaltaren skall bestämma anmärkningstidens längd. En allmän strävan bakom KLförslaget har varit att handläggningstiderna i konkurser skall hållas nere. Längre anmärknings- tid än fyra veckor bör därför inte bestämmas i andra fall än som verkligen föranleds av omständigheterna. En väl tilltagen anmärkningstid kan dock i vissa fall leda till förenkling och förkortning av förfarandet. Den föreslagna undantagsregeln kan vara till nytta framför allt i konkurser med omfattande eller komplicerade fordringsförhållanden.

4.4.3. Ökade befogenheter för förvaltaren

Förvaltaren bör ges ökade möjligheter att sluta förlikning på borgenärernas vägnar. Av 108å KL följer att, om alla närvarande vid förlikningssam- manträde medger att anmärkning får förfalla eller att den inskränks, det även binder den som är frånvarande.

Enligt 110 å KL kan förlikning beträffande anmärkning mot bevakad ford- ran ej ingås på annat sätt än som sägs i 108 å, om inte alla vilkas rätt är beroende av förlikningen samtycker till det. För att förlikning skall kunna slutas efter förlikningssammanträdet krävs sålunda ofta samtycke av ett betydande antal rättsägare.

Genom 1970 års AckL erhöll gode mannen bättre förlikningsmöjligheter i samband med ackordsförfarandet. I 31 å andra stycket i AckL som in- nehåller regler om förlikningssammanträde vid ackord — föreskrivs bl. a. att, om alla närvarande uppdrar åt gode mannen att sluta förlikning med den borgenär vars röstsrätt är tvistig, det gäller även för den som uteblivit. Motsvarande bestämmelse infördes samtidigt beträffande ackord i konkurs, se 158 å fjärde stycket KL? Ehuru förlikningen i ackordssammanhang endast gäller borgenärs rösträtt medan det i nu avsedda fall är fråga om borgenärens betalningsrätt i konkursen, anser kommittén att samma ordning bör kunna tillämpas i detta sammanhang. Efter förebild av nyss angivna båda lagrum föreslår kommittén sålunda att i 108 å tredje stycket upptas en bestämmelse av innehåll att, om alla som är närvarande vid förlikningssammanträdet medger att anmärkning förfaller eller inskränker den eller uppdrar åt för- valtaren att sluta förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning gjorts, det gäller även för den som har uteblivit.

Beträffande den situationen att borgenär och borgensman eller likställd inte kan enas i fråga som avses i 108 å tredje stycket andra punkten i förslaget kan hänvisas till 108aå i förslaget jämte Specialmotivering (avsnitt 4.5).

4.4.4. Förlikningssammanträde

Det förlikningssammanträde som avses i 108å KL hålls enligt nuvarande 1Betr. förarbetena se ordning inför rättens ombudsman, som skall söka utreda förekommande U V" 5- "4 [OCh 143-

] Ang. sådan förlikning se SOU 1938z44 s. 437 och Gärde m. fl., Nya rätte- gångsbalken s. 599 f.

2 Se prop. 1973:87 s. 152 f, 162 foch 182.

3 Se 1919 års betänkande 5.196 f. Jfr 1911 års betän- kande s. 278 ff.

4 Se prop. 1957:35 s. 17 f. Jfr Welamson 1 s. 534.

tvistefrågor och åstadkomma förlikning. Enligt vad kommittén har föreslagit i avsnitt 2.4.3 skall någon rättens ombudsman inte förekomma i det nya förvaltningssystemet. Att låta förvaltaren vara ordförande vid förliknings- sammanträdet kan inte komma i fråga. Han är i egenskap av anmärkande i regel part i målet. En sak för sig är att förvaltaren vid sin utredning av fordringsförhållandena i konkursen bör undersöka förutsättningarna för fri- villiga uppgörelser och verka för att sådana kommer till stånd. Han kan t. ex. förmå borgenär att sätta ned sitt fordringsanspråk till godtagbar nivå.

Det ligger inte heller i linje med tillsynsmyndighetens uppgifter i för- farandet i övrigt att ägna sig åt förlikningsverksamhet.

Den enda utväg som återstår är att anförtro förlikningsuppgiften vid sam- manträdet åt konkursdomaren. Det innebär principiellt sett inte någon nyhet att förlägga förlikningsverksamheten till domstol. 142 kap. 17 å RB föreskrivs sålunda beträffande tvistemål att rätten, om det befinns ändamålsenligt, under förberedelsen bör söka förlika parterna i fråga varom förlikning är tillåten? Enligt 6 å andra stycket i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall rätten i sådant mål söka förlika parterna om inte särskilda skäl föranleder annat. Förlikningsverksamheten inför rätten har såvitt angår sistnämnda lag tillmätts stor betydelse. Det förenklade förfa- randet skall i högre grad än som gäller i allmänhet inriktas på förlikning? I praktiken torde förlikningsinstitutet spela en framträdande roll i de mindre tvistemålen.

I samband med att den nuvarande ackordslagstiftningen infördes år 1970 lades vissa förlikningsuppgifter på konkursdomaren. Sålunda föreskrivs i 31 å andra stycket AckL att, om utgången av röstning om ackordsförslag vid borgenärssammanträde är beroende av om fordringen skall beaktas eller ej, konkursdomaren skall söka få förlikning till stånd. Beträffande ackord i konkurs finns en motsvarande bestämmelse i 158å fjärde stycket KL. Förlikningsverksamheten i samband med ackord är såtillvida av begränsad räckvidd som den bara är av betydelse för röstningen i ackordsfrågan. För- likning under bevakningsförfarandet avser fordrans rätt till utdelning i kon- kursen, däremot inte fordringens rätt därutöver (jfr 115å KL).

Möjligheten att låta konkursdomaren leda förlikningssammanträdet dis- kuterades under förarbetena till KL. Såsom ett av de viktigaste skälen mot en sådan ordning angavs risken för att den opartiska ställning, som kon- kursdomaren borde inta när han sedermera hade att i rätten bedöma tvistiga fordringar, kunde sättas i fråga. Det framhölls att konkursdomaren vid för- likningssammanträdet inte kunde underlåta att inta en bestämd position till varje tvistefråga och meddela parterna sin uppfattning.3 Frågan kom år 1957 upp till förnyad diskussion i samband med införandet av nuvarande regel i 211 å andra stycket KL om obligatorisk muntlig förberedelse i bl. a. mål om tvistiga fordringar. Härvid kom möjligheten att låta förberedelsen ersätta förlikningssammanträdet på tal. Tanken avvisades dock bl.a. med hänvisning till de skäl som vid KL:s tillkomst anförts mot att lägga för- likningsuppgifter i konkursdomarens hand. Man anförde också att rättens ombudsman genom att han aldrig kom i den ställningen att han i rätten skulle bedöma den föreliggande tvistefrågan — hade andra möjligheter än konkursdomaren att åstadkomma förlikning och därigenom minska rät- tens arbete och påskynda konkursutredningen.4

De farhågor som yppades vid KL:s tillkomst och i samband med 1957 års lagändring grundades på att konkursdomaren, om förlikningsförsöket misslyckas, sedermera deltar i rättens handläggning av de tvistiga ford- ringarna. En sådan ordning synes i betraktande av de praktiska fördelarna dock vara ofrånkomlig. Kommittén anser inte att konkursdomarens möj- ligheter att åstadkomma förlikning vid förlikningssammanträdet nämnvärt minskas genom att han kan komma att delta i en eventuell handläggning i rätten. För ett system med konkursdomare som förlikningsorgan kan bl. a. åberopas den utveckling som har ägt rum i fråga om tvistemålsprocessen och ackordsförfarandet. Genom att förlikningsverksamheten skall ske inför konkursdomaren får den en mer officiell prägel än f. n., vilket i åtskilliga fall kan inverka fördelaktigt på förlikningsmöjligheterna.

På grund av det anförda föreslår kommittén att förlikningssammanträdet enligt 108 å KL skall hållas inför konkursdomaren och att han därvid skall utreda tvistefrågorna och söka åstadkomma förlikning.

Enligt motiven till RB har rätten förutsatts spela en förhållandevis passiv roll vid försök att förlika parterna i vanliga tvistemål. Bl. a. har det ansetts att domaren bör avhålla sig från att lägga fram förslag eller eljest närmare ange riktlinjerna för en kompromisslösning. Vad beträffar lagen om rät- tegången i tvistemål om mindre värden har rättens förlikningsverksamhet, som nyss berörts, beretts större utrymme. Enligt förarbetena bör domaren därvid vara oförhindrad att lägga fram konkreta förlikningsförslag. Han bör emellertid klargöra för parterna att en eventuell dom i saken kan komma att avvika från förlikningsförslaget. Saknar parterna uppenbarligen intresse för att träffa uppgörelse eller framstår det som helt klart vilken av parterna som skall vinna målet vid en saklig prövning, har handläggningen ansetts i regel ej böra inriktas på medling.

Enligt kommitténs mening bör konkursdomarens förlikningsverksamhet kunna sträcka sig längre än vad som gäller enligt RB. I stort sett bör samma principer kunna råda som i fråga om förlikning i tvistemål om mindre värden. För den mera vittgående förlikningsverksamheten talar bl. a. det förhållandet att prövningsförfarandet i konkurser är tämligen summariskt och att rätts- verkningarna endast avser rätten till utdelning i den föreliggande konkursen. , Domen saknar med andra ord rättskraft utanför konkursen.

Förlikningsverksamheten kräver omdöme, kunskaper och erfarenhet.. Kommittén vill därför betona vikten av att konkursdomaren har tillräckliga kvalifikationer för sin uppgift.5 De nya förlikningsuppgifterna kan på sina håll medföra viss ökning av den totala arbetsbördan för konkursdomarna även om dessa samtidigt befrias från tillsynsuppgifterna.

4.4.5. Rättens handläggning av hänskjutna tvistefrågor

Förvaltare som på grund av den i avsnitt 4.4.3 föreslagna regleringen har fått befogenhet att ingå förlikning med bevakande borgenär kan behöva tid på sig för att undersöka förutsättningarna för förlikning. F. n. skall mål om prövning av tvistiga fordringar enligt konkursdomarens bestämmande förekomma vid rätten inom fjorton dagar från förlikningssammanträdet. När det 'i särskilt fall befinns nödvändigt, kan målet utsättas till senare tidpunkt.

5 Jfr kommitténs uttalan— den härom i KLK 1 s. 97 f samt propositionen s. 169

En ordning,som innebär att de tvistiga fordringarna alltid skall behandlas sedan viss tid förflutit efter.förlikningssammanträdet, kan i många fall vara opraktisk och medföra att proceduren fördröjs ! onödan. När förliknings- sammanträdet avslutas kan det ofta stå klart att kvarvarande tvistefrågor eller åtminstone en del av dem är tämligen enkla och inte kräver ytterligare utredning. Läget kan också vara det att förutsättningar för förlikning saknas. Det synes inte praktiskt att vänta med rättens handläggning av sådana tvis- tefrågor. Det skulle göra förfarandet snabbare och bespara berörda rättsägare onödigt besvär, om rätten kunde pröva tvistefrågorna i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet. Kommittén föreslår därför att rättens sam— manträde för handläggning av tvistiga fordringar, när det är möjligt, skall hållas i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet. Regleringen bör ge utrymme för att en del tvistefrågor handläggs omedelbart medan åter- stående frågor uppskjuts till särskilt sammanträde senare.

F.n. skall rättens sammanträde normalt äga rum senast fjorton dagar efter förlikningssammanträdet. Då förlikningssammanträdet genom kom- mitténs förslag i avsnitt 4.4.3 kommer att få större praktisk betydelse än nu, ter sig normaltiden i vissa lägen för kort. En förlängning av tiden skulle gagna förlikningsverksamheten. Kommittén föreslår att fjortondagarstiden sträcks ut till fyra veckor. Meningen med förslaget är inte att i jämförelse med nuvarande ordning åstadkomma en allmän senareläggning av rättens sammanträden, i den mån särskilda sådana behöver hållas. Möjligheten att dröja med rättens handläggning avses skola utnyttjas endast när förvaltaren behöver extra tid för att få till stånd förlikning i kvarstående tvistefrågor. I speciella fall — främst i större konkurser med stort antal tvistefrågor kan det finnas skäl att sätta ut mål om tvistiga fordringar till senare tidpunkt än fyra veckor efter förlikningssammanträdet. Kommittén föreslår att möj- lighet härtill skall finnas, om särskilda skäl föreligger.

Det bör ankomma på konkursdomaren att avgöra om det finns förut- sättningar för omedelbar handläggning i rätten. Innan han beslutar om tid- punkt för rättens sammanträde bör han lämpligen inhämta synpunkter i frågan från förvaltaren och de rättsägare som är närvarande vid samman- trädet. Någon bestämmelse härom synes inte behövlig.

Förslaget att rättens prövning skall kunna ske i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet har betydelse för frågan, när konkursdomaren skall bestämma tid för rättens sammanträde. I princip vet ju konkursdomaren först vid förlikningssammanträdets slut, om tvistefrågorna kan prövas ome- delbart av rätten eller ej. Härav följer att bestämmandet av tidpunkten för rättens prövning inte, såsom föreskrivs enligt nuvarande ordning (103 å första och fjärde st. KL), kan ske redan vid bevakningstidens utgång eller ännu tidigare utan måste anstå till förlikningssammanträdet.

I en del konkurser torde man redan på ett tidigt stadium kunna slå fast att tvistefrågorna inte kan handläggas i omedelbar anslutning till förlik- ningssammanträdet. För sådana fall kunde man tänka sig att behålla gällande ordning, dvs. att konkursdomaren senast vid bevakningstidens utgång sätter ut rättens sammanträde. En reglering som beaktar dessa fall blir emellertid onödigt invecklad. Ett annat skäl för att konkursdomaren i alla konkurser först vid förlikningssammanträdets slut skall besluta om tidpunkt för rättens sammanträde är att han först då har den överblick över tvistefrågorna som

behövs för att rättens handläggning skall kunna planeras på ett ändamålsen- ligt sätt? Kommittén föreslår sålunda att beslut om tidpunkten för rättens sammanträde alltid skall fattas vid förlikningssammanträdets slut.

I kommitténs förslag har bestämmelser om tidpunkt för rättens sam- manträde tagits in i 108å fjärde stycket. Regleringen ersätter delvis nu- varande föreskrift i 103å tredje stycket KL, som utmönstrats i kommitténs förslag.

F.n. gäller på grund av föreskrift i 211 å andra stycket KL att mål om tvistiga fordringar och mål om klander mot utdelningsförslag inte får företas till huvudförhandling utan att sammanträde för muntlig förberedelse har hållits. Sådan förberedelse är alltså obligatorisk. Förslaget att rättens hand- läggning av mål om tvistiga fordringar skall kunna äga rum i omedelbart samband med förlikningssammanträdet aktualiserar frågan, om förberedelse alltid är nödvändig.

Nuvarande reglering infördes som förut berörts (avsnitt 4.4.4) genom lagändring år 1957? Tidigare skulle jävs- och utdelningsmålen liksom övriga konkursmål avgöras utan förberedelse. Det hade dock i praktiken ofta visat sig svårt att handlägga och avgöra målen utan förberedelse. Detta gällde särskilt mål om tvistiga fordringar. Under förarbetena till lagändringen dis- kuterades möjligheten att införa fakultativ förberedelse i mål om tvistiga fordringar. Denna tanke förkastades dock med hänsyn till att konkursdo- maren senast vid bevakningstidens utgång, dvs. innan behovet av förbe- redelse kunde bedömas, skulle fastställa dagen för målets handläggning. Man valde därför att införa en regel om obligatorisk förberedelse. Något hinder att införa fakultativ förberedelse i utdelningsmålen fanns ej men det ansågs inte vara skäl att för dessa mål ha andra regler än för mål om tvistiga fordringar. Samtidigt infördes en regel om huvudförhandling i ome- delbart samband med förberedelsen i överensstämmelse med vad som gäller enligt RB.

I de fall då tvistefrågor i enlighet med vad kommittén har föreslagit hand- läggs omedelbart efter förlikningssammanträdet torde det i de flesta fall ej föreligga något behov av muntlig förberedelse, utan huvudförhandling kan äga rum direkt. Även när rättens sammanträde i jävsmål hålls vid ett senare tillfälle kan förberedelse ibland vara obehövlig. Detsamma gäller beträffande mål om klander mot utdelningsförslag. Nu angivna synpunkter tillgodoses med en reglering som ger möjlighet att avstå från muntlig för- beredelse, när sådan inte är behövlig. Muntlig förberedelse bör med andra ord vara fakultativ. Det under förarbetena till 1957 års lagändring åberopade hindret mot fakultativ förberedelse föreligger ej i och med att tidpunkten för rättens handläggning enligt kommitténs förslag skall bestämmas först vid förlikningssammanträdets slut.

På grund av det anförda förslår kommittén att ett system med fakultativ muntlig förberedelse införs i mål om tvistiga fordringar och i mål om klander mot utdelningsförslag. Förslaget föranleder ändring i 211 å andra stycket KL.

När konkursdomaren meddelar beslut om tid för rättens handläggning 1JfrWelamsonls. 537 bör han samtidigt tillkännage, om handläggningen skall inledas med för- "08" beredelse eller om huvudförhandling skall hållas direkt. 25e prop. 195735 & 16ff

Beträffande rättens sammansättning i mål om tvistiga fordringar och om och 26.

klander mot utdelningsförslag är reglerna i 1 kap. 3 å och 42 kap. 20 å andra stycket RB tillämpliga. Det innebär att rätten är domför med en lagfaren domare vid huvudförhandling som hålls i omedelbart samband med för- beredelse och att det vid särskild huvudförhandling krävs tre lagfarna do- mare. Enligt kommitténs förslag skall nu avsedda mål kunna företas till huvudförhandling och avgöras utan att förberedelse ägt rum. Av RB:s regler följer att rätten i sådant fall skall bestå av tre lagfarna ledamöter. En sådan ordning står emellertid i strid mot syftet att skapa ett snabbare och smidigare konkursförfarande. ,

Av 211 å första stycket första punkten KL framgår att i andra konkursmål än sådana som gäller tvistiga fordringar och utdelningsklander huvudför- handling skall äga rum utan förberedelse. I denna grupp ingår mål om för- sättande i konkurs (16å KL), arvoden (85 å), fakultativ edgång (93 å) och ackord (164 å). I mål om försättande i konkurs och om arvoden är rätten enligt särskild föreskrift i 211 å första stycket tredje punkten domför med en lagfaren domare.

Samma domförhetsregel som gäller för konkursmål enligt 16 eller 85å KL bör enligt kommitténs mening införas beträffande mål om tvistiga ford- ringar och utdelningsklander. Rätten bör med andra ord vara domför med en lagfaren domare i dessa mål. Anledning saknas att behålla ordningen med tre lagfarna domare i konkursmål enligt 93 eller 164å KL. Följden av det anförda är att rätten bör vara domför med en lagfaren domare vid huvudförhandling i samtliga konkursmål. Kommittén föreslår att en be- stämmelse härom tas in i ett tredje stycke av 211 å. Nuvarande föreskrift i 211å första stycket tredje punkten KL blir därigenom överflödig.

När rättens sammanträde hålls i omedelbar anslutning till förliknings- sammanträdet bör rätten naturligen utgöras av konkursdomaren.

Enligt 13 å KF skall gäldenären och de som enligt 12 å i samma förordning skall erhålla kallelse till första borgenärssammanträdet underrättas om dag för rättens handläggning av tvistiga fordringar. Enligt sistnämnda paragraf skall sådan kallelse utgå till gäldenärens make om gäldenären är gift, varje känd borgenär och känd solidariskt ansvarig medgäldenär, förvaltaren och rättens ombudsman. Enligt vad kommittén förut förordat skall kallelse till första borgenärssammanträdet utgå till tillsynsmyndigheten i stället för rättens ombudsman. I det nya systemet torde inga andra än tillsynsmyn- digheten behöva särskilt underrättas om tidpunkten för rättens handlägg- ning, när denna inte sker i anslutning till förlikningssammanträdet. Berörda borgenärer som har intresse av saken torde vanligtvis komma att närvara vid förlikningssammanträdet och där få besked om tidpunkten. I under- rättelsen till tillsynsmyndigheten bör anges om muntlig förberedelse skall äga rum eller inte. Saken får regleras i administrativ ordning.

4.5. Specialmotivering 102 å

De uppgifter som enligt paragrafen f.n. åvilar rättens ombudsman skall enligt förslaget ankomma på förvaltaren.

103 _å'

Enligt första stycket första punkten i den föreslagna lydelsen skall kon- kursdomaren i viss ordning bestämma anmärkningstid, plats där bevak- ningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning samt tid och plats för förlikningssammanträde inför konkursdomaren enligt 108 å. Avgörandet i dessa frågor skall träffas utan dröjsmål efter bevakningstidens utgång. Om det lämpligen kan ske, får enligt andra punkten beslutet fattas dessförinnan. Sistnämnda bestämmelse ersätter föreskriften i nuvarande fjärde stycke.

Avgörandet i fråga om anmärkningstid m. ni. skall enligt gällande lydelse föregås av samråd med rättens ombudsman och förvaltaren. Enligt förslaget skall konkursdomaren samråda med förvaltaren. Något behov av samråd med tillsynsmyndigheten i hithörande frågor finns inte. Genom samrådet med förvaltaren kan konkursdomaren få upplysning om förhållanden som påverkar anmärkningstidens längd?

Ändringen i andra stycket har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2)? Som framgått där är undantagsbestämmelsen om längre an- märkningstid än fyra veckor avsedd främst för konkurser med omfattande eller komplicerade fordringsförhållanden.

Regleringen om bestämmande av tid för rättens handläggning av tvistiga fordringar i tredje stycket i nuvarande lydelse har i förslaget förts över till 108å fjärde stycket.

Av l3å första punkten KF framgår att underrättelse om vad konkurs- domaren enligt 103å KL har bestämt om anmärkningstid, plats för be- vakningshandlingarnas tillhandahållande, tid och plats för förlikningssam- manträdet och dag för handläggning av mål om tvistiga fordringar skall tillställas gäldenären och dem som enligt 12å KF skall kallas till första borgenärssammanträdet, dvs. i första hand alla kända borgenärer. Denna punkt måste jämkas med hänsyn till att — som framgått ovan i avsnitt 4.4.5 endast tillsynsmyndigheten behöver underrättas om beslut som kon- kursdomaren vid förlikningssammanträdets slut har fattat om tid för rättens handläggning.

1 13 å andra punkten KF sägs att underrättelsen om möjligt skall utfärdas samtidigt med kallelsen till första borgenärssammanträdet. Det förutsätts alltså att undantagsregeln i 103å fjärde stycket KL (jfr första st. andra p. förslaget) är tillämplig.

F. n. är det vanligt att konkursdomaren i stället för att sända ut särskild underrättelse om anmärkningstid m.m. tillämpar undantagsregeln i 103å KL och anslutande föreskrift i 13 å KF. Detta innebär att besked som avses i nämnda 103 å tas in i kallelsen till första borgenärssammanträdet. Denna praxis ligger i linje med tillämpningen av de bestämmelser som gällde före den 1 juli 1975 och som i sak överensstämde med nuvarande regler i 103 å. Mot äldre praxis har anförts betänkligheter som motiveras bl. a. av att grund- valen för bestämmande av lämplig anmärkningstid ofta blir betydligt säkrare 1 Jfr Ekdahl S_ 43_

sedan bevakningstiden gått ut.3 2 Ang. möjligheten att 107 S' förlänga redan beslutad .) anmärkningsfrist se We-

.. . . lamson 1 s. 524. I gallande lydelse av paragrafen föreskrivs att konkursdomaren skall över-

lämna det ena exemplaret av inkommen anmärkningsskrift till rättens om- 3 Se Welamson I 5. 524.

' Jfr betr. ackord U v11 5. 115.

? Förvaltarens utevaro är dock ej hinder för ären— dets handläggning.

3Jfr Welamson 1 s. 534 och 11 s. 151.

4Se närmare avsnitt 5.3.2 vid (183 å) och kap. 7 vid 207 å. Jfr Ekdahl s. 67 ff och Welamson l s. 536.

budsman och att denne skall sända avskrift därav till den borgenär mot vars bevakning anmärkning har gjorts med samtidig erinran om förlikniings- sammanträdet. Paragrafen har i förslaget ändrats som en följd av att rättens ombudsman skall avskaffas. Uppgiften att översända avskrift av anmärk- ningsskriften till berörd borgenär skall ankomma på konkursdomaren.

I 08 _å'

Paragrafen handlar om förlikningssammanträdet. Kommitténs förslag att konkursdomaren i stället för rättens ombudsman skall leda detta samman- träde har föranlett jämkningar i första och femte styckena.

Tredje stycket gäller handläggningen vid sammanträdet. Enligt förslaget skall konkursdomaren vid sammanträdet utreda tvistefrågorna och söka åstadkomma förlikning. Dessutom har gjorts ett tillägg av innebörd att de som är närvarande vid förlikningssammanträdet får genom enhälligt beslut uppdra åt förvaltaren att träffa förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning har gjorts. Ett sådant beslut binder frånvarande rättsägare. All- män motivering till detta förslag har lämnats i avsnitt 4.4.3. Det ligger i sakens natur att den borgenär mot vars bevakning anmärkning har fram- ställts inte skall delta i beslutet?

Den nya bestämmelsen kan göra nytta i olika situationer. Man kan tänka sig att förlikningsförhandlingar inleds vid sammanträdet men inte kan full- bordas på grund av någon ofullständighet i utredningen. Bevakningen skall då visserligen hänskjutas till rätten. Om förvaltaren får i uppdrag att träffa förlikning, är det emellertid möjligt att en prövning i rätten blir obehövlig.

Av dem som är berättigade att föra talan vid förlikningssammanträdet — förvaltaren, gäldenären och borgenärerna är det endast förvaltaren som är skyldig att närvara vid sammanträdet? Borgenär som har gjort anmärk- ning får sålunda utebli. Även om detta i princip inte hindrar att de närvarande beslutar exempelvis att inskränka anmärkningen kan givetvis hans utevaro i praktiken inverka menligt på förlikningsmöjligheten. Och om bevakande borgenär — som inte heller är skyldig att inställa sig uteblir, spolieras möj- ligheterna till förlikning vid sammanträdet? Genom att förvaltaren kan erhålla uppdrag att även efter sammanträdet få till stånd förlikning är det också i dessa fall tänkbart att en onödig jävsprocess kan undvikas. För att regleringen skall göra praktisk nytta är det angeläget att förvaltaren får fria händer att träffa den förlikning som han kan finna fördelaktigast.

Om förvaltaren träffar förlikning med bevakande borgenär i enlighet med sitt uppdrag, blir förlikningen bindande för samtliga rättsägare vare sig de har deltagit i förlikningssammanträdet eller ej. Detta innebär ett undantag från den i 110å KL fastslagna principen att förlikning utom förliknings- sammanträdet förutsätter medgivande av samtliga rättsägare. Om inte annat sägs när förlikningsuppdraget lämnas, har uppdraget giltighet tills tviste- frågan slutgiltigt avgjorts.

Beslut att lämna förlikningsuppdrag till förvaltaren kan överklagas i likhet med vad som f. n. gäller i fråga om beslut att inskränka eller frånfalla an- märkning. I 207å i förslaget upptas en regel om fullföljd mot här avsedda beslut.4

Träffar förvaltaren förlikning med stöd av lämnat uppdrag, bör han snarast

anmäla detta till rätten. Denna har då att inställa utsatt sammanträde och avskriva målet i den del förlikningen avser. Särskilda föreskrifter härom torde inte behövas.

Vad angår själva förlikningsverksamheten kan möjligheterna att åstad- komma förlikning vid sammanträdet bli bättre, om förberedande kontakter tas före sammanträdet. F. n. lär rättens ombudsman på detta sätt ofta sam- råda med närmast berörda parter? Det är dock inte meningen att kon- kursdomaren skall utöva en sådan förberedande?förlikningsverksamhet. I gengäld har förvaltarens förutsättningar att åstadkomma uppgörelse förbätt- rats genom kommitténs förslag. I praktiken förekommer inte sällan att för- likningssammanträde ajourneras.6 Skälet härtill kan vara att det behövs ytter- ligare förhandlingar eller utredningar. Ehuru KL ej förutsätter att ajour- nering av förlikningssammanträdet kan ske, kan någon erinran knappast riktas mot förfarandet. Detta har den fördelen att hänskjutande till rätten inte behöver ske, om förlikning kan träffas vid fortsatt sammanträde.

Fjärde stycket, som delvis motsvarar 103 å tredje stycket i gällande lag, har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.5). I samband med hänskjutandet av de tvistefrågor i vilka förlikning inte kunnat träffas skall konkursdomaren meddela beslut om tidpunkten för handläggningen vid rätten. Som nyss framgått skall hänskjutande till rätten ske även beträffande tvistefrågor som omfattas av uppdrag, vilket lämnats vid förlikningssam- manträdet enligt tredje stycket i denna paragraf. Om tvistefråga hänskjuts, bör konkursdomaren vid behov ge de närvarande en redogörelse för det fortsatta förfarandet vid rätten.7

Som framgått i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.5) är det inget som hindrar att en del tvistefrågor handläggs omedelbart i anslutning till förlikningssammanträdet medan resterande frågor, i vilka ytterligare utred- ning behövs, behandlas vid ett senare tillfälle. Principen bör vara att alla frågor som vid förlikningssammanträdets slut är klara för avgörande be- handlas genast. Bedömningen av om en tvistefråga är klar för avgörande måste ske i belysning av att avgörandet har verkan endast i fråga om rätten till utdelning i konkursen.

Något formellt förbud mot att hålla muntlig förberedelse, om rättens hand- läggning sker genast, finns inte. Det får emellertid förutsättas att i praktiken bara sådana tvistefrågor som i och med förlikningssammanträdet är klara för avgörande behandlas omedelbart.

För rättens handläggning gäller föreskrifter i 109å KL. Där föreskrivs att tvistefrågorna skall avgöras ofördröjligen och på en gång.8 Om vissa 659 WelamSOHIS-535- fordringar kräver längre tid än andra för att utredas och styrkas, får dock JfrEkdahls” 62 f" dömas separat i de frågor som kan avgöras tidigare. Vad nu sagts har praktisk 7 Se prop. 195735 5_ 20f betydelse endast för de tvistefrågor som sätts ut till handläggning vid ett och 26- senare tillfälle. I den mån särskild huvudförhandling behövs får denna ej SBC,, kravet på snabb dröja längre än som oundgängligen erfordras? handläggning av mål om

Uppdrag som har lämnats förvaltaren enligt tredje stycket andra punkten "(151183 fordringarifr 10 skall enligt femte stycket redovisas i protokollet över förlikningssamman- 1975/76 S' 112 ff" trädet. 9 Jfr Welamson 1 s. 537 f.

5Jfr Welamson 1 s. 535.

108aå

Paragrafen, som är ny, knyter an till 108å tredje stycket andra punkten i förslaget och tar sikte på det fallet att både borgenär och borgensman eller likställd vill ta del i avgörande av fråga som avses i nämnda lagrum, dvs. fråga om frånfallande eller inskränkning av anmärkning eller om upp- drag för förvaltaren att ingå förlikning. I saklig överensstämmelse med 182 å andra ledet KL föreskrivs att borgenärens mening skall gälla, om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen. Jfr 30å AckL.

Illå'

Paragrafen innehåller bestämmelser om efterbevakning. Enligt 108 å fjärde stycket i förslaget skall beslut om rättens handläggning av tvistiga fordringar, som har bevakats i vanlig ordning, fattas vid förlikningssammanträdet. Sam- ma ordning bör gälla beträffande tvistefrågor som avser efterbevakade ford- ringar. Detta har medfört att sista ledet i andra stycket enligt nuvarande lydelse av paragrafen har utgått. I femte stycket ges en hänvisning till vad som gäller i fråga om vanlig bevakning. Genom denna hänvisning blir be- stämmelserna i 108 å i förslaget tillämpliga både i fråga om tidpunkten för rättens handläggning och om själva handläggningen av tvistefrågor vid för- likningssammanträdet.

Övriga ändringar i paragrafen beror på att rättens ombudsman avskaffas.

(11259

I denna paragraf anges i vad mån efterbevakad fordran kan beaktas vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman. Paragrafen blir överflödig om, såsom har föreslagits, rättens ombudsman inte vidare skall finnas.

11355

Paragrafen innehåller regler om fullföljd mot dom varigenom anmärkning mot bevakning har ogillats. Nuvarande hänvisning till föreskriften i 79å om skyldighet för förvaltaren att från rättens ombudsman inhämta samtycke till överklagande har utmönstrats.

11855

I förslaget har förvaltaren övertagit rättens ombudsmans uppgifter i samband med borgenärsed.

120å

I paragrafens nuvarande lydelse anges i andra stycket i vad mån en fordran som omfattas av ansökan om borgenärsed får beaktas vid borgenärssam- manträde, som hålls inför rättens ombudsman efter utgången av den för ingivande av edgångsbevis föreskrivna tiden. Detta stycke har utgått i för- slaget.

123 å

Enligt föreskrift i andra stycket i nuvarande lydelse förfaller yrkande om borgenärsed. om inte bevis om edgångsföreläggande före viss tidpunkt kom- mer rättens ombudsman till handa. l förslaget har förvaltaren här ersatt rättens ombudsman.

5 Borgenärssammanträden

5.1. Inledning

Enligt KL har borgenärerna samfällt rätt att besluta eller yttra sig i vissa frågor. Denna beslutande- eller yttranderätt utövas vid borgenärssamman- träden, varom allmänna regler finns i 8 kap. KL.

Beslutanderätt tillkommer borgenärerna till en början i fråga om tillsät- tande av granskningsmän. Enligt 46 å i prop.-förslaget får borgenärerna vid första borgenärssammanträdet välja granskningsmän, om någon borgenär begär det.

Som framgått i avsnitt 2.1.2 krävs för en del förvaltningsåtgärder att bör- genärerna lämnar sitt samtycke eller fattar eget beslut i saken. Detta gäller i vissa lägen beträffande fortsättande eller återupptagande av rörelse, för- säljning av egendom, indrivning av utestående fordringar och förlikning angående osäker eller tvistig tillgång. Se 60, 64, 65, 70—72, 77 och 78 åå KL.

Även i fråga om inskränkning av anmärkning mot bevakad fordran m. m. (108 å tredje st. andra p. KL) och antagande av ackordsförslag (154 å) ligger avgörandet hos borgenärerna samfällt.

Yttranderätt för borgenärskollektivet föreligger i fråga om tillsättande av slutlig förvaltare vid första borgenärssammanträdet enligt 45 å i prop.-för- slaget och vid senare hållet sammanträde enligt 48 och 49 åå i samma förslag (motsvaras av 47 och 48 åå i KLförslaget). Borgenärerna har vidare enligt 80å KL rätt att yttra sig i fråga om entledigande av förvaltare.

Kommitténs förslag i avsnitt 2.3.2 innebär att borgenärskollektivet inte längre skall ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor. Förvaltaren skall emellertid enligt 51 aå första stycket i förslaget samråda med borgenärerna i viktigare frågor som särskilt berör dem. Vidare förutsätter enligt förslaget vissa åtgärder liksom f. n. samtycke av speciella grupper av borgenärer (se 71 å andra st. och 76 å). I det föreslagna förfarandet behövs inga borge- närssammanträden i nuvarande mening för behandling av förvaltningsfrå- gor. Den reglering i 8 kap. KL som behandlar sådana frågor kan följaktligen utgå.

I den nya ordningen kommer borgenärerna att ha formlig beslutanderätt endast i fråga om inskränkning av anmärkning m.m. och om antagande av ackordsförslag. Den yttranderätt som enligt KL resp. prop.-förslaget till- kommer borgenärerna t. ex. i fråga om utseende eller entledigande av för- valtare kvarstår. 1 nu angivna hänseenden har alltså borgenärssammanträden

betydelse även i fortsättningen. Härav följer att en del av föreskrifterna i 8 kap. bör finnas kvar. Förslaget att rättens ombudsman skall avskaffas medför dock behov av vissa ändringar i den kvarstående regleringen.

5.2. Gällande rätt m.m.

5 .2.1 Översikt över borgenärssammanträden enligt KL

Man kan skilja mellan borgenärssammanträden där konkursdomaren är ord— förande och sammanträden som sker under ordförandeskap av rättens om- budsman. Enligt l75å KL är konkursdomaren ordförande vid borgenärs- sammanträde. när detta särskilt har föreskrivits. ] övrigt är rättens om- budsman ordförande.

Konkursdomaren är ordförande vid första borgenärssammanträdet och vid sammanträde enligt 48, 49. 80. 154, 161, 166 eller 183å KL.

Första borgenärssammanträdet äger rum tidigast tre och senast fem veckor efter konkursbeslutet (l9å i prop.-förslaget). Vid första borgenärssamman- trädet skall slutlig förvaltare utses (45å i prop.-förslaget).

Vid första borgenärssammanträdet skall borgenärerna, om någon av dem gör framställning därom, välja granskningsmän (46å i prop.—förslaget).

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet erforderligt att antalet förvaltare ökas, skall han kalla borgenärerna att sammanträda inför honom. Härvid skall konkursdomaren efter borgenärernas hörande utse det antal förvaltare som behövs ytterligare (48å i prop.-förslaget).

Avgår förvaltare efter första borgenärssammanträdet eller avgår gransk- ningsman för vilken suppleant inte finns. skall konkursdomaren kalla bor- genärerna att sammanträda inför honom. Vid sammanträdet skall konkurs- domaren efter borgenärernas hörande utse efterträdare (49 å i prop.-förslaget). Efterträdare behöver dock inte utses. om flera förvaltare eller gransknings- män fmns och det inte anses nödvändigt att annan utses i den avgångnes ställe.

Efter första borgenärssammanträdet får förvaltare inte entledigas förrän borgenärerna vid sammanträde inför konkursdomaren fått tillfälle att yttra sig i ärendet (80å tredje st. KL).

Om av gäldenär bjudet ackordsförslag tas upp skall konkursdomaren. sedan gäldenären avlagt ed, genast kalla borgenärerna till sammanträde inför honom för att besluta över förslaget (154å KL). Med konkursdomarens medgivande får gäldenären ändra ackordsförslaget. Prövningen av ackords- förslaget får då skjutas upp till fortsatt sammanträde inför konkursdomaren (161 å). Vägras fastställelse av ackordet, skall borgenärerna under vissa för- utsättningar på nytt pröva ackordsfrågan och sammanträde utsättas för detta (166 å).

Som framgår nedan i avsnitt 5.2.2 får besvär i vissa fall anföras över beslut av borgenärerna. Om beslutet har fattats vid sammanträde inför rät- tens ombudsman, skall talan föras hos konkursdomstolen och besvären inges till konkursdomaren. Denne skall vid behov förordna att övriga rättsägare vid borgenärssammanträde får del av besvären för att avge förklaring däröver inför rätten (183å andra st.).

Rättens ombudsman är ordförande vid borgenärssammanträden enligt 108 och 111 åå KL (förlikningssammanträde) och vid borgenärssammanträden där borgenärerna har att fatta beslut med stöd av 60, 64, 65, 70, 71, 77 eller 78å KL.

Vid förlikningssammanträde skall rättens ombudsman utreda tvistefrågor med anledning av anmärkningar och söka åstadkomma förlikning.

Om gäldenären har drivit rörelse, får förvaltaren under närmare angivna förutsättningar och med rättens ombudsmans samtycke fortsätta rörelsen för konkursboets räkning. Vägrar rättens ombudsman sitt samtycke eller yrkar någon borgenär eller gäldenären att rörelse som med ombudsmannens samtycke fortsätts skall läggas ned, skall borgenärerna kallas till samman- träde för att besluta i ärendet (60 å).

Efter första borgenärssammanträdet skall boets egendom enligt 62 å i regel säljas så snart som möjligt. Rättens ombudsman och förvaltaren får dock besluta om uppskov med försäljning. Ifall ombudsmannen och förvaltaren inte kan enas eller någon borgenär eller gäldenären är missnöjd med deras beslut, skall borgenärerna kallas till sammanträde för att besluta i ärendet (64 å). . Har borgenärerna beslutat om anstånd viss tid med försäljning av egendom i boet men finner rättens ombudsman och förvaltaren att försäljning bör ske före den bestämda tidens utgång, skall frågan huruvida anståndet skall upphöra hänskjutas till borgenärernas prövning (65 å).

Förvaltaren får sälja fast egendom i boet dels i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom, dels i annan ordning om förvaltaren finner det fördelaktigare för boet och rättens ombudsman samtycker därtill. Vägrar ombudsmannen bifall, skall förvaltaren inhämta borgenärernas samtycke (705 första st.).

Försäljning av lös egendom under hand som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse kräveri regel särskilt samtycke av rättens ombudsman eller, om han vägrar, av borgenärerna (7lå första st.).

Förvaltaren är skyldig att så snart som möjligt driva in utestående ford- ringar. Uppskov kan dock beslutas under samma förutsättningar som gäller beträffande försäljning (77 å).

Om förlikningsanbud har lämnats angående osäker eller tvistig tillgång och förvaltaren finner fördelaktigt för konkursboet att anbudet antas, skall han inhämta samtycke därtill av borgenärerna i fråga om fast egendom och i övrigt av rättens ombudsman. Godkänner inte denne anbudet, får förvaltaren hänskjuta frågan till borgenärernas prövning (78 å).

5.2.2. Bestämmelserna i 8 kap. KL

8 kap. (175—184åå) KL innehåller vissa allmänna regler om borgenärssam- manträden.

175å har berörts i närmast föregående avsnitt. Enligt 176å första stycket skall kallelse till borgenärssammanträde ut- färdas av rättens ombudsman, om ej uppgiften på grund av särskild föreskrift ankommer på konkursdomaren.1

I övrigt innehåller 176å närmare bestämmelser som utlysande av bor- genärssammanträde. De är bara delvis tillämpliga på sammanträden i sam-

' Konkursdomaren utfar- dar kallelse till de sam- manträden som leds av honom och till förlik- ningssammanträde.

band med ackord och inte alls på första borgenärssammanträdet och för- likningssammanträde.2

Enligt l76å andra stycket skall kallelse till borgenärssammanträde in- nehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet och om vilka ärenden som skall förekomma. Tredje stycket föreskriver att kallelse skall kungöras i allmänna tidningarna, dvs. Post- och Inrikes Tidningar, och i den eller de ortstidningar som har bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen.3 Kungörelsen skall i regel införas minst tio dagar före sam- manträdet. l fjärde stycket föreskrivs att förvaltaren och gäldenären samt, när konkursdomaren utfärdar kallelse, rättens ombudsman skall särskilt un- derrättas om borgenärssammanträdes utlysande.

Enligt 177 å skall ordföranden vid borgenärssammanträde föra protokoll och, om rättens ombudsman är ordförande, denne jämte en eller flera jus— teringsmän skriva under protokollet.

I 178å anges hur man skall bestämma vilken mening som skall utgöra borgenärernas beslut i frågor som rör boets förvaltning, när särskilda om- röstningsregler inte finns på andra håll i KL.4 Som borgenärernas beslut skall gälla den mening varom bland närvarande borgenärer de förenar sig, vilkas fordringar tillsammans uppgår till största beloppet. Dessutom krävs att dessa borgenärer utgör minst en fjärdedel av de röstande. Om beslut inte kan åstadkommas på detta sätt, gäller den mening som rättens om- budsman biträder.

I 179 och 180 åå ges regler om rätten för borgenär att föra talan vid borgenärssammanträde. Enligt 179å första stycket gäller att den som vill föra talan i fråga om boets förvaltning skall uppge beloppet och beskaf- fenheten av sin fordran samt såvitt möjligt förete de handlingar på vilka fordringen grundas. I andra stycket sägs att talan inte får föras för fordran, som uppenbarligen är ogrundad.

Enligt 180å första stycket får borgenär inte föra talan i frågor rörande förvaltningen i den mån hans rätt i konkursen uppenbarligen inte är beroende av frågans utgång. I andra stycket föreskrivs att borgenär inte själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan borgenär får delta i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och konkursboet. Enligt samma lagrum får borgenär inte heller delta i behandling av fråga om avtal mellan kon- kursboet och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot konkursboets.

Enligt 181 å får förvaltaren inte för egen del, om han själv är borgenär, eller såsom ombud för annan delta i val av granskningsman.

Reglerna i 179å om rösträtt vid borgenärssammanträde skall tillämpas oberoende av yrkande. Detsamma gäller 181 å. Bestämmelserna i 180å om

2Se betr. sammanträden i samband med ackord 154å andra st., 16] å tredje st. och 166å fjärde st. KL samt i fråga om första borgenärssammanträdet och förliknings- sammanträde 19. 103 och 111 åå KL samt 7 och ll—lSåå KF.

3 I fråga om utbyte av kungörelse mot kallelse se 203 å andra st.

4Särskilda omröstningsregler i förvaltningsfrågor finns betr. val av granskningsman (46å i prop.-förslaget), fortsättande av gäldenärens rörelse (60å KL) samt uppskov med försäljning av boets egendom (64 å) och indrivning av dess fordringar (77 å). Ar fråga om fortsättande av rörelse eller om uppskov under kortare tid än ett år efter första borgenärssammanträdet, gäller dock bestämmelserna i 178 å.

rösträtt i viss fråga tillämpas däremot bara på begäran av borgenär, förvaltare eller gäldenären.

Om både borgenär och borgensman eller annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran har bevakat fordringen och vill rösta för denna, har de enligt 182 å tillsammans en röst. Kan de inte enas skall bor- genärens mening gälla, om inte de andra löser ut honom eller ställer full säkerhet för fordringen.

183å innehåller allmänna bestämmelser om talan mot beslut vid bor- genärssammanträde. Enligt första stycket får borgenär och gäldenären anföra besvär mot beslut, som borgenärerna fattat, på den grund att det inte har tillkommit i laga ordning. Gäldenärens behörighet att överklaga förutsätter dock att hans rätt kan vara beroende av beslutet. I princip kan inte skäligheten eller ändamålsenligheten av borgenärsbeslut omprövas. Som ett undantag från denna princip gäller enligt 183 å tredje stycket att på gäldenärens talan kan prövas, huruvida konkursutredningen oskäligt förlängs genom beslut om fortsättande av gäldenärens rörelse längre än ett år från första borge- närssammanträdet eller om uppskov utöver nämnda tid med försäljning eller indrivning.

Besvärsförfarandet är enligt 183 å andra stycket olika utformat beroende på om beslutet har fattats vid sammanträde inför rättens ombudsman eller inför konkursdomaren. I förra fallet skall besvären ges in till konkursdo- maren som har att under närmare angivna förutsättningar förordna om bor- genärssammanträde. Har beslutet fattats inför konkursdomaren, gäller sam- ma regler som beträffande talan över dennes beslut.

Enligt 183 å fjärde stycket går borgenärsbeslut i verkställighet utan hinder av klagan, om inte förbud däremot meddelas av konkursdomaren i fall då besvären getts in till honom eller av den rätt där målet är anhängigt.

Om borgenärer har fattat beslut i ärende vari de inte får besluta eller om de i annat ärende överskrider sin beslutanderätt, är beslutet enligt 184 å ogiltigt.

5.3. Kommittén

5.3.1. Inledning

De i avsnitt 5.1 berörda förslagen medför att huvuddelen av bestämmelserna i 8 kap. KL kan utmönstras. Detta bör enligt kommitténs mening leda till att 8 kap. 1 sin helhet upphävs och att de föreskrifter däri som bör finnas kvar förs över till andra ställen i regelsystemet.

5.3.2 8 kap. KL (175 och 177 5959)

De borgenärssammanträden som skall förekomma enligt kommitténs förslag hålls inför konkursdomaren. Beträffande dennes protokollföring gäller reg- lerna i RB och protokollskungörelsen (197111066).1 Med hänsyn till det nu lSeWelamsonIs.157 sagda bör bestämmelserna i 175 och 177 åå utgå. not6. Jfr Lawskis. 267.

1 Se KLK 1 s. 178. Jfr Welamson ] s. 160 ff.

2 Se Lawski s. 299 och Ekdahl S. 197.

3Se 1919 års betänkande s. 245. Jfr dock Welamson I 5. 719 och Ekdahl

s. 197 f.

1 Se Welamson I s. 719. Jfr 30 & AckL.

(176 55)

Avskaffandet av rättens ombudsman föranleder att nuvarande första stycket slopas.

Övriga bestämmelser i 176å har fortsättningsvis betydelse för de bor- genärssammanträden som avses i 47, 48 och 80 åå i förslaget och för bor- genärssammanträden i samband med ackord i konkurs. Regleringen är av sådan art att den bör ha sin plats i KF. På grund härav föreslås att 176å upphävs.

(1789)

Borgenärerna har enligt kommitténs förslag bara en rådgivande funktion i förvaltningsfrågor. Omröstningsregeln i förevarande paragraf avser endast beslut i sådana frågor och blir därför överflödig.

(] 79 och 180 M")

Genom kommitténs förslag försvinner borgenärernas beslutanderätt i för- valtningsfrågor. Den som uttalar sig vid borgenärssammanträde i fråga om tillsättande eller om entledigande av förvaltare kan inte anses "föra talan" i saken.[ Vad gäller 179 å bör beaktas att ackordsfråga inte är att anse som förvaltningsfråga.2 På grund av det sagda har 179 å och 180 så första stycket fått utgå i förslaget.

Jävsbestämmelserna i 180å andra stycket är, såsom framgår av förar- betena, avsedda enbart för förvaltningsfrågor.3 De är inte heller aktuella beträffande borgenärs rätt att yttra sig vid borgenärssammanträde. På dessa skäl kan 180 å andra stycket utmönstras. Upphävandet av första och andra styckena i 180å medför att även tredje stycket i paragrafen kan utgå.

(181 5)

Eftersom val av granskningsman inte skall förekomma enligt förslaget (jfr 43 å) har paragrafen utmönstrats.

(182 59

Paragrafen innehåller bestämmelser om rösträtt för borgensmän och lik- ställda. Regleringen är tillämplig vid borgenärssammanträde i samband med ackord vid sidan av de för ackord särskilt avsedda rösträttsbestämmelserna i 158 å KL.l Andra punkten torde också vara tillämplig när det skall bedömas, om enighet uppnåtts vid förlikningssammanträde (se 108 å tredje st. andra p. i förslaget). Av det anförda framgår att vad som sägs i l82å inte kan frånkännas viss betydelse även i fortsättningen. Kommittén föreslår att en reglering i saklig överensstämmelse med 182 å i fråga om röstning i samband med ackord tas in i en ny paragraf, 159 å, och att en bestämmelse i enlighet med l82å andra ledet införs i en ny 108aå.

(183 ?)

Paragrafen innehåller bestämmelser om besvär mot beslut som fattas av borgenärerna vid borgenärssammanträde. De enda borgenärsbeslut som i fortsättningen har intresse i detta sammanhang är beslut vid förliknings- sammanträde om inskränkning av anmärkning m. m. (108 å tredje st. andra p. i förslaget) och beslut att förkasta av gäldenären bjudet ackord (154å KL).1 Nämnda beslut skall kunna överklagas, vilket medför att regleringen i 183å till en del måste finnas kvar. Denna del har i förslaget förts över till 207 å.

Vissa delar av 183 å har ingen betydelse för nyssnämnda borgenärsbeslut och kan alltså som överflödiga avskaffas. Det sagda har tillämplighet be- träffande andra stycket med undantag för tredje punkten samt tredje stycket andra punkten. Bestämmelsen i fjärde stycket har visserligen teo- retisk betydelse beträffande de borgenärsbeslut som kan förekomma i fram- tiden. Med tanke på den utomordentligt ringa praktiska betydelsen har kom- mittén emellertid ansett att föreskriften kan utmönstras.

(184 9)

Paragrafen innehåller bestämmelser om när borgenärsbeslut är ogiltigt. Med kommitténs förslag har borgenärerna inte någon beslutanderätt i andra frågor än de som avses i 108 å tredje stycket andra punkten i förslaget och 154å KL. Även utan regleringen i förevarande paragraf torde beslut av borge- närerna i andra än nu nämnda frågor komma att vara ogiltiga. Paragrafen synes därför obehövlig och har fått utgå.l

! Jfr Welamson 1 s. 536 och 740 f.

' Se betr. 184 å KL We- lamson I 5. 166 och 11 s. 52 not 6.

6. Mindre konkurser

6.1. Inledning

6.1.1. Gäl/ande rätt

Enligt KL skall ett summariskt konkursförfarande, som brukar kallas fat- tigkonkurs, tillgripas när tillgångarna i ett konkursbo inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och säkerhet för dem ej ställs. När konkurs hand- läggs som fattigkonkurs, skall vid behov en god man förordnas. Gode man- nens viktigaste uppgift är att upprätta bouppteckning i konkursen. Han har i övrigt endast begränsade skyldigheter och rättigheter. Förfarandet av— slutas i regel genom beslut om avskrivning sedan gäldenären har avlagt bouppteckningsed. Om det under förfarandet kommer fram tillgångar som täcker konkurskostnaderna eller om säkerhet ställs för dessa, skall konkursen emellertid i fortsättningen handläggas i ordinär form. Blir det i en ordinär konkurs uppenbart att tillgångar saknas till betalning av konkurskostnaderna och ställs inte säkerhet, skall konkursen avskrivas efter ett särskilt förfarande som ibland kallas efterföljande fattigkonkurs.

Beträffande det närmare innehållet i gällande rätt såvitt angår fattigkon- kurser kan hänvisas till KLK I 5. 53 ff och propositionen s. 39 ff.

6.1.2. Prop. Tförslaget

I propositionen har föreslagits en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Förslaget bygger i huvudsak på kommitténs förslag i KLKI. Bestämmelserna återfinns i 9 kap. (185—188 åå) i prop.-förslaget (se Bilaga 4 till detta betänkande).

Det i propositionen föreslagna handläggningssystemet skall tillämpas, om det finns anledning att anta 1. att gäldenärens bo inte räcker till betalning av de konkurskostnader som skulle följa med ordinär handläggning eller 2. att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan att bevakningsförfarande anordnas. Denna reglering innebär att handläggnings- formen skall användas i de konkurser som enligt nu gällande ordning hand— läggs som fattigkonkurser och dessutom i en betydande del av sådana kon- kurser som f.n. behandlas i ordinär form.

Konkursdomaren skall i samband med att konkursbeslutet meddelas prö- va hur konkursen skall handläggas. Behövs ytterligare utredning för denna

prövning kan konkursdomaren uppdra åt kronofogdemyndigheten att inom viss kortare tid komma in med sådan utredning. Någon möjlighet för bor- genär att genom ställande av säkerhet få konkursen handlagd som ordinär konkurs finns inte. Övergång från mindre till ordinär konkurs kan inte äga rum.

I de mindre konkurserna — med undantag för en del dödsbokonkurser — skall en förvaltare alltid utses. Till skillnad mot vad kommittén föreslog skall kronofogdemyndigheten normalt vara förvaltare. Om det av särskild anledning är olämpligt att förvaltningen utövas av myndigheten kan emel- lertid annan förordnas. I vissa fall kan myndigheten på egen begäran under konkursens gång bytas ut mot annan förvaltare.

Förvaltarens åligganden i mindre konkurser stämmer i stort sett överens med vad som f. n. gäller beträffande förvaltare i ordinära konkurser. Bl. a. skall förvaltaren undersöka om det finns förutsättning för återvinning och om anledning att misstänka gäldenärsbrott föreligger. Någon rättens om- budsman skall inte finnas i mindre konkurser utan förvaltningen vare sig den utövas av kronofogdemyndighet eller av annan — skall stå under tillsyn av konkursdomaren. Borgenärssammanträden förekommer ej. Bor- genärernas intresse av insyn i och inflytande på konkursförvaltningen till- godoses genom en allmän skyldighet för förvaltaren att i viktigare frågor samråda med borgenärer som berörs av förvaltningen.

Förvaltaren skall utreda vilka fordringar som kan göras gällande i kon- kursen. Han skall inom en månad upprätta och tillställa konkursdomaren bouppteckning. Om boet saknar tillgångar som räcker till betalning av kon- kurskostnader och massaskulder, skall konkursen avskrivas i anslutning till att bouppteckningsed avläggs.

Någon bevaknings- och anmärkningsprocedur skall inte förekomma i mindre konkurser.

Förvaltaren skall sälja egendomen så snart som möjligt. Sedan all egendom har förvandlats till pengar skall han upprätta utdelningsförslag. Förslaget skall jämte förvaltningsredogörelse ges in till konkursdomaren. Denne prö- var förslaget och fastställer utdelningen i konkursen efter ett kungörelse- förfarande.

Konkursdomaren får entlediga annan förvaltare än kronofogdemyndighet, om denne är olämplig eller av annan orsak bör skiljas från sitt uppdrag. När konkursen avskrivs skall förvaltaren avge redovisning till konkursdo- maren. Redovisning skall även lämnas när förvaltaren avgår före konkursens slut. Redovisningen kan klandras på samma sätt som slutredovisning i or— dinär konkurs. Förvaltaren är skyldig att lämna upplysningar till konkurs- domaren, borgenär och gäldenären.

Prop.-förslaget innefattar också reglering av ansvaret för konkurskost- naderna. Dessa skall såvitt 'möjligt tas ut ur boet. Om boet inte räcker, skall borgenär på vars ansökan gäldenären har försatts i konkurs stå för kostnaderna intill ett belopp som motsvarar en tiondel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Kostnad som inte kan tas ut ur boet eller av borgenär skall betalas av staten. Konkurskostnaderna skall utgå ur boet före massafordringar.

Prop.-förslaget har föregåtts av lagrådsgranskning.

6.1.3. Kommitténs överarbetning av pr'op.-/örslaget

Enligt tilläggsdirektiven skall kommittén ytterligare pröva frågan om för- valtningen i mindre konkurser. Prövningen skall samordnas med kommit- téns arbete på förslag till nya regler om förvaltning och tillsyn i ordinära konkurser. I tilläggsdirektiven påpekas att de bärande principerna i pro- positionens förslag om en ny och enklare handläggningsform för mindre konkurser — bortsett från förvaltarfrågan — har lämnats utan erinran vid riksdagsbehandlingen. Departementschefen säger sig dela riksdagens me- ning att det från skilda utgångspunkter föreligger betänkligheter mot att låta kronofogdemyndigheten handha konkursförvaltningen. Kommittén bör alltså utgå från att förvaltningen i princip skall ankomma på advokat eller motsvarande. Enligt direktiven ger ett annat synsätt i fråga om förvalt- ningsorgan anledning att se över vissa andra sakliga lösningar i propositionen. Direktiven anger särskilt fyra frågor. De avser ]. tillämpningsområdet för det enklare förfarandet, 2. underlag för konkursdomarens val av handlägg- ningsform, 3. övergång från mindre till ordinär konkurs samt 4. taxesättning av förvaltarens arvode.

Kommittén har i enlighet med tilläggsdirektiven att utgå från att för- valtaren i mindre konkurser i princip skall vara advokat eller motsvarande. I den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2) tar kommittén först upp frågan, om denna utgångspunkt föranleder ändring av den i prop.-förslaget gjorda gränsdragningen mellan mindre och ordinär konkurs (6.2.1). Därefter be- handlas frågan om förvaltningsorgan i mindre konkurser(6.2.2). Sedan följer spörsmålet hur handläggningsformen skall bestämmas (6.2.3). I samband därmed upptas också frågan om övergång från mindre till ordinär konkurs. Avsnittet därpå gäller utformningen av förvaltningen och tillsynen i mindre konkurser (6.2.4). Till sist redovisar kommittén sina överväganden beträf- fande taxesättning av förvaltararvoden i mindre konkurser (6.2.5). Special- motivering till föreslagna bestämmelser följer i ett särskilt avsnitt (6.3).

Med undantag för de ändringar som föranletts av tilläggsdirektiven och av de lösningar som kommittén i det föregående har föreslagit beträffande ordinära konkurser har kommittén i KLförslaget utan förnyad prövning tagit upp de förslag som på grundval av KLK I lagts fram i propositionen i fråga om 9 kap. KL.

6.2. Allmän motivering

6.2.1. Gränsdragningen mel/an mindre och ordinär konkurs

Som framgått skall en konkurs enligt 185 å i prop.-förslaget handläggas som mindre konkurs, om det finns anledning att anta ]. att gäldenärens bo inte räcker till betalning av kostnaderna för en ordinär konkurs eller 2. att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan be- vakningsforfarande enligt 5 kap. KL.l Den enklare handläggningsformen nen S. 142 ff. Jfr 185å i har i propositionen beräknats komma att omfatta ungefär 80 % av alla kon- kommitténs förslag i kurser. KLK I.

1 Se närmare propositio-

] Betr. motiven hänvisas till KLK | S. 92 ff, 167 ff, och 179 f.

Enligt vad som sägs i tilläggsdirektiven har prop.-förslaget på denna punkt utformats mot bakgrund av att kronofogdemyndigheten skall vara förvaltare i flertalet mindre konkurser. Om man väljer att låta förvaltnings- och till- synsfrågorna få en i princip likartad lösning för alla konkurser, kommer enligt samma direktiv spörsmålet om tillämpningsområdet för det enklare förfarandet i ett nytt läge beträffande konkurser där det med hänsyn till tillgångarnas storlek finns utrymme för val mellan konkursformerna. Frågan är nu, om förutsättningarna för att det enklare förfarandet skall få användas bör revideras med tanke på det nya läget.

Kommittén föreslår i det följande (avsnitt 6.2.2) att förvaltaruppdragen i mindre konkurser såsom i ordinära konkurser som regel skall handhas av advokater. Även i de mindre konkurserna skall kronofogdemyndigheten vara tillsynsorgan. I grova drag skall förvaltningen och tillsynen över denna bedrivas på samma sätt i de båda konkursformerna. Åtskilliga olikheter mellan mindre och ordinära konkurser kommer dock att finnas. Skillna- derna, som i huvudsak redovisas nedan, är betingade av att de ordinära konkurserna är avsedda för större förhållanden.

I ordinär konkurs skall borgenärerna vid första borgenärssammanträdet höras om vem som bör utses till slutlig förvaltare (46 å i KLförslaget). Mot- svarande ordning gäller ej i mindre konkurs. I ordinär men ej i mindre konkurs finns möjlighet att förordna flera förvaltare (41 å jämförd med 185 a å). Granskningsman kan tillsättas i ordinär konkurs (43 å) men inte i mindre konkurs. Den förvaltarberättelse som skall avges i ordinär konkurs (55 å) är mer omfattande än den skriftliga uppgift som förvaltaren i mindre konkurs skall lämna (185 b å). Förvaltare i ordinär konkurs skall upprätta halvårsberättelser (56 å) och avge kontinuerlig redovisning i form av kvar- talsräkningar (58 å). Sådan skyldighet gäller inte för förvaltare i mindre kon- kurs. Arvodesprövningen är mer ingående i ordinär än i mindre konkurs (82—86 a åå jämförda med 187 å). Borgenär som vill få del av boets tillgångar skall vid ordinär konkurs i princip bevaka sin fordran. Bevakad fordran kan bli föremål för anmärkning, särskilt förlikningsförfarande och dom- stolsprövning. I mindre konkurs skall förvaltaren utan föregående bevak- ningsprocedur utreda vilka fordringar som kan göras gällande. Vid ordinär konkurs kan i motsats till vad som är fallet vid mindre konkurs interims- utdelning till borgenärerna och förskottslyftning äga rum(126 och 143—145 åå KL). Slutligen kan nämnas att reglerna i 7 kap. KL om förlikning och ackord inte är tillämpliga i mindre konkurs (185å andra st. KLförslaget).

Enligt kommitténs mening bör den i propositionen föreslagna gränsdrag- ningen mellan mindre och ordinär konkurs, som sakligt sett ligger nära vad kommittén föreslog i KLKI (s. 18 f, 71 ff och 114 ff), kunna upptas oförändrad i KLförslaget.

6.2.2. Fötva/tningsorgan i mindre konkurser

6.221. Vem skall vara förvaltare?

Kommittén föreslog i KLK I att uppdraget som förvaltare i mindre konkurser skulle anförtros åt någon som uppfyllde samma kvalifikations- och behö- righetskrav som skulle gälla beträffande förvaltare i ordinära konkurser.i

Detta innebar att advokater i allmänhet skulle utses. Liksom i ordinära konkurser skulle företrädesvis advokater med särskild inriktning på affärs- juridik och med konkursförvaltning som specialitet anlitas. Det skulle dock vara möjligt att för vissa förvaltaruppdrag använda bl. a. advokater vid de allmänna advokatbyråerna.

En av kommitténs ledamöter reserverade sig och föreslog kronofogde- myndigheterna som förvaltare i de mindre konkurserna (KLKI s. 206 ff). Kommitténs majoritet avvisade en sådan lösning. Det ansågs bl. a. möta principiella betänkligheter att som konkursförvaltare anlita ett organ som samtidigt företrädde staten såsom borgenär i konkursen (KLKI s. 87 ff).

PrOp.-förslaget innebar att kronofogdemyndighet i regel skulle vara för- valtare i mindre konkurser. I undantagsfall kunde dock annan förvaltare förordnas. Några principiella betänkligheter på grund av kronofogdemyn- dighetens övriga uppgifter ansågs inte föreligga. För kronofogdemyndigheten som förvaltare åberopades främst statens dominerande ekonomiska enga- gemang i flertalet mindre konkurser jämte praktiska skäl och kostnads- synpunkter (propositionen s. 161 ff).

Lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1976/77:11 det tveksamt om kronofogdemyndighet som regel borde förordnas till för- valtare i mindre konkurser. Utskottet hänvisade till kommitténs väntade förslag att göra kronofogdemyndigheterna till organ för tillsyn över kon- kursförvaltningen. Ett genomförande av prop.-förslaget och kommitténs för- slag skulle innebära att kronofogdemyndighet i vissa konkurser skulle vara förvaltare och i andra tillsynsorgan. Utskottet fann en sådan ordning mindre tillfredsställande. Detta gällde särskilt i konkurser där kronofogdemyndighet från början varit förvaltare men sedermera ersatts av annan förvaltare. Även från andra principiella utgångspunkter framstod det enligt utskottet som mindre lämpligt att kronofogdemyndighet hade hand om förvaltningen. Vidare befanns det önskvärt att förfarandereglerna beträffande mindre och ordinära konkurser blev så enhetliga som möjligt.

Enligt tilläggsdirektiven skall kommittén pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser med beaktande av vad lagutskottet har anfört i nämnda betänkande. Departementschefen säger sig dela riksdagens mening att det från skilda utgångspunkter föreligger betänkligheter mot att anlita krono— fogdemyndigheten som förvaltare. Kommittén bör därför enligt direktiven utgå från att förvaltningen i princip skall ankomma på advokat eller mot- svarande.

På grundval av riksdagens ställningstagande och den principiella stånd- punkten i tilläggsdirektiven föreslår kommittén i överensstämmelse med vad kommittémajoriteten anförde i KLK I atttillförvaltare i mindre kon- kurser skall utses någon som uppfyller de kvalifikations- och behörighetskrav som enligt 44 å i KLförslaget gäller för förvaltare i ordinära konkurser. Dessa krav medför att advokater med speciell inriktning på ekonomiska frågor och konkursförvaltning i allmänhet skall anlitas. En fråga som kan dis- kuteras i sammanhanget är, om förvaltare behövs i alla mindre konkurser. Denna fråga behandlas i nästa avsnitt.

I propositionen har utvecklats vad de nu nämnda kraven beträffande förvaltare skulle innebära, när prop.-förslagets möjlighet att i vissa fall utse annan förvaltare än kronofogdemyndighet utnyttjades. Det sägs ligga i sa-

lJfr KLK 1 Bil I tab. 7 a.

2 Se betr. det anförda 112,117 och 197 åå i det danska pr0positionsför- slaget (jfr 66 och 80 åå i gällande dansk lag) och 138 å i det norska försla- get (jfr 112—114 åå i gäl- lande norsk lag).

kens natur att kraven i mindre konkurser emellanåt kan ställas något lägre än när det gäller större konkurs. Enligt propositionen bör det, även om samma kvalifikationskrav formellt bör gälla i de båda situationerna, vara möjligt att i en mindre konkurs anlita t. ex. advokat eller annan jurist som inte är specialinriktad på affärsjuridik eller har särskild erfarenhet av kon- kursfrågor. Något villkor att förvaltaren har en väl utvecklad kontorsor- ganisation till sitt förfogande bör enligt propositionen inte heller ställas i sådana fall. Se propositionen s. 184.

Uttalandena i propositionen innebär att även allmänpraktiserandejurister i viss omfattning kan anlitas som förvaltare i mindre konkurser. Detta bör dock enligt kommitténs mening i princip gälla endast beträffande sådana konkurser där tillgångarna kan antas inte räcka till betalning av konkurs- kostnaderna (jfr de nuvarande fattigkonkurserna). Allmänpraktiserande ju- rist på orten bör i sådana konkurser kunna utnyttjas, när det skulle vara förenat med oproportionerligt stora kostnader för resor att anlita en specialist från annan ort. I den mån allmänpraktiserande jurister anlitas som förvaltare bör också de allmänna advokatbyråerna komma i fråga. Enligt gällande 4 å instruktionen (1973z249) för de allmänna advokatbyråerna bör tjänsteman i vissa fall åta sig uppdrag som god man vid fattigkonkurs.

Beträffande taxesättning av förvaltararvoden i vissa fall hänvisas till av- snitt 6.2.5 nedan.

6.2.2.2 Behövs förvaltare i alla mindre konkurser?

l överensstämmelse med prop.-förslaget föreslår kommittén att i mindre dödsbokonkurser förvaltare skall utses endast om särskilda skäl föreligger. Enligt KLförslaget skall i övrigt förvaltare utses i alla mindre konkurser. I konkurser där tillgångar helt saknas består förvaltarens uppgifter normalt sett i att förrätta bouppteckning samt att utreda frågorna om möjligheten till återvinning och om gäldenärsbrottslighet. Det kan finnas anledning att ta upp frågan, om särskild förvaltare kan avvaras ide uppenbart tillgångslösa konkurserna (utöver dödsbokonkurserna). I gällande rätt finns inte något ovillkorligt krav på att god man skall tillsättas i fattigkonkurs (se 185å KL). God man utses dock i det stora flertalet fattigkonkurser.'

Enligt det danska pr0positionsförslaget och det norska kommittéförslaget finns det möjlighet att i vissa enklare konkurser underlåta att utse förvaltare. I sådana konkurser skall förvaltaruppgifterna ankomma på Skifteretten. Den- na kan utse en medhjälpare att utföra förvaltarsysslor. Till sådan medhjälpare får enligt det danska förslaget inte utses någon beträffande vilken det på grund av hans intresse i saken eller andra skäl är tvivel om hans opartiskhet.2

Kommittén föreslår i detta betänkande att förvaltningen såväl i ordinära som i mindre konkurser skall stå under tillsyn av kronofogdemyndigheten. Det kan övervägas, om man kan överlåta åt tillsynsmyndigheten att i vissa mindre konkurser fullgöra de åligganden som ankommer på förvaltare. Tan- ken att anlita kronofogdemyndigheten som förvaltare i en del konkurser berördes av kommittémajoriteten i KLK I (5. 89 ff). Ett diskuterat alternativ var att myndigheten skulle ha hand om förvaltningen i de konkurser där konflikt mellan statens och andra borgenärers intressen inte kunde tänkas, t. ex. när staten ensam var borgenär. Denna lösning avvisades emellertid

på närmare angivna grunder. Bl. a. påpekades att det i de flesta konkurser förelåg konkurrens mellan statliga och andra fordringar och att det ofta kunde vara svårt att få en klar uppfattning av skuldsidan, innan förvaltningen kommit i gång.

En annan möjlighet som kommittémajoriteten förde fram var att kro- nofogdemyndigheten skulle utses till förvaltare, när misslyckat utmätnings- försök hade föregått konkursen och konkursboet saknade tillgångar. I så— dana fall kunde det te sig rationellt att anlita kronofogdeorganisationen. De principiella betänkligheter som föranleddes av kronofogdemyndighetens ställning som företrädare för statens borgenärsintressen gjorde sig dock gäl- lande även i sådana fall. Det var enligt kommittémajoriteten ett grund- läggande krav att förvaltarens opartiskhet inte kunde sättas i fråga. Detta gällde i princip vare sig konkursboet räckte till utdelning eller ej, ehuru framför allt i det förra fallet. Kommittémajoriteten ville därför inte heller förorda denna lösning.

Genom att kronofogdemyndigheterna enligt kommitténs förslag skall an- litas som tillsynsorgan i konkurser är utgångspunkterna delvis ändrade. Att låta kronofogdemyndighet i egenskap av tillsynsmyndighet handha vissa begränsade förvaltaruppgifter i tillgångslösa konkurser kan medföra vissa praktiska och kostnadsmässiga fördelar särskilt i fall då ett resultatlöst ut- mätningsförfarande har föregått konkursen. Utmätningsförsöket harju gjorts av kronofogdemyndigheten.

Som nyss framgått kan med hänsyn till kronofogdemyndighets ställning som företrädare för statens borgenärsintressen principiella betänkligheter göra sig gällande även om kronofogdemyndighet får fullgöra förvaltarupp- gifter bara i tillgångslösa konkurser. Saken skulle emellertid kunna ordnas så, att möjlighet att utse särskild förvaltare finns både vid konkursens början och senare under konkursens gång, om t. ex. risk för intressekonflikt visar sig föreligga.

En reglering med nu antydda innebörd kunde tas in i 185 a å i KLförslaget och få ungefär följande utformning:

Är det uppenbart att gäldenärens bo saknar tillgångar, behöver förvaltare utses endast om särskild anledning föreligger. När förvaltare ej utses, skall tillsynsmyn- digheten fullgöra de uppgifter som ankomma på förvaltare. Uppkommer i fall som nu sagts under konkursen särskild anledning, får konkursdomaren på begäran av tillsynsmyndigheten eller borgenär utse förvaltare.

Mot det nu framlagda alternativet kan emellertid även göras invändningar. Om förvaltare utses senare i konkursen, uppstår problem av principiell natur. Dessa hänger samman med att tillsynsmyndigheten vid sin kontroll av förvaltningen kan få ta ställning till sina egna tidigare förvaltningsåtgärder. Lagutskottet uppmärksammade i sitt betänkande en likartad situation. Enligt prop.-förslaget kunde sålunda kronofogdemyndighet, som vid konkursens början hade förordnats till förvaltare, senare under konkursens gång ersättas av annan förvaltare. Ett genomförande av prop.-förslaget och av kommitténs förslag att kronofogdemyndighet skulle utöva tillsyn över enskild förvaltare skulle enligt utskottets uppfattning medföra en mindre tillfredsställande ord- ning. Kronofogdemyndigheten skulle då kunna få pröva riktigheten och lämpligheten av sina egna tidigare åtgärder.3 Över huvud var det enligt 3Jfr även KLKI s. 92.

4 Jfr KLK I 5. 93.

5Se KLKI Bil. ] tab. 10 a och b.

utskottets mening mindre tillfredsställande att kronofogdemyndighet i vissa konkurser skulle vara förvaltare och i andra tillsynsorgan.

Ett system där förvaltare som regel inte tillsätts i de tillgångslösa kon- kurserna skulle vidare motverka möjligheterna att upprätthålla en kår av advokater och andra personer med speciell inriktning på konkursförvaltning.4 Enligt en av kommittén tidigare gjord undersökning utgjorde de tillgångslösa konkurserna nästan hälften av de fattigkonkurser som avskrevs åren 1970 och 1971.5

En lösning med tillsynsmyndigheten som handläggare av förvaltarupp- gifter i vissa konkurser skulle komplicera regelsystemet. Bl. a. skulle gräns- dragningsproblem föranledas av att man fick laborera med tre slags kon- kurser: mindre konkurs utan förvaltare, mindre konkurs med förvaltare och ordinär konkurs. Den antydda ordningen skulle också stå i motsättning till lagutskottets önskemål att förfarandereglerna beträffande mindre och ordinära konkurser blir så enhetliga som möjligt.

En ordning, som innebär att förvaltare i regel inte utses i uppenbart till- gångslösa konkurser och att tillsynsmyndigheten i stället fullgör förvaltar- uppgifterna i sådana konkurser, är emellertid tekniskt möjlig att genomföra. Kommittén redovisar utan närmare ställningstagande denna lösning som ett tänkbart alternativ till förslaget att förvaltare skall utses i alla mindre konkurser (utom betr. vissa dödsbon). Den alternativa lösningen torde för- utsätta en eller annan följdändring bl.a. i KL. Kommittén har inte ansett det nödvändigt att utarbeta förslag till sådana följdändringar.

Om tillsynsmyndigheten skulle anförtros förvaltaruppgifter i de här av- sedda konkurserna, bör kostnaderna för fullgörandet av dessa uppgifter lämp- ligen tas ut i samma ordning som skall gälla beträffande tillsynskostnader (jfr avsnitt 2.4.4.7).

Ledamoten Gabrielsson som i KLK I med instämmande av experterna Eneström och Wilhelmsson förordat kronofogdemyndigheten som förvaltningsorgan i mindre konkurser anser för sin del att förvaltare inte behöver utses i uppenbart tillgångslösa konkurser. Enligt Gabrielsson väger de praktiska och kostnadsmässiga fördelarna med en sådan ordning klart över de invändningar som kan göras. Eftersom kommittén emellertid lämnat frågan öppen anser Gabrielsson sig kunna godta vad kommittén har anfört på denna punkt. Eneström och Wilhelmsson är av samma uppfattning som Gabrielsson.

6.2.3. Bestämmande av handläggningsform

Den gränsdragning mellan mindre och ordinär konkurs som har gjorts i prop.-förslaget och som behålls i kommitténs förslag (se avsnitt 6.2.1) innebär att konkursdomaren i samband med konkursbeslutet först skall såsom enligt gällande lag — bedöma om konkursboets tillgångar kan antas räcka till kostnaderna för en ordinär konkurs. Befinns detta inte vara fallet, skall konkursen handläggas som mindre konkurs. Anses tillgångarna vara till- räckliga för betalning av konkurskostnaderna, skall konkursdomaren pröva om det finns anledning anta att boet är av enkel beskaffenhet och att kon- kursen med fördel kan genomföras utan bevakningsförfarande. Ifall dessa båda förutsättningar föreligger, skall konkursen också handläggas som mind- re konkurs.

Kommittén föreslog i KLK I en liknande gränsdragning mellan de båda konkursförfarandena och uppehöll sig i samband härmed (s. 74 ff) vid frågan, hur konkursdomaren skulle kunna bedöma om förutsättningarna för för- enklad handläggning var uppfyllda. Därvid diskuterades olika möjligheter att ge konkursdomaren underlag för bedömning av handläggningsfrågan. Kommittén ansåg att det inte kunde komma i fråga att låta konkursbeslutet anstå i avvaktan på närmare uppgifter om beskaffenheten av gäldenärens bo. Vidare avvisades en ordning som innebär att alla konkurser skall be- handlas lika fram till första borgenärssammanträdet och att konkursdomaren då tar ställning till om konkursen skall handläggas i den ena eller den andra formen. Härvid hänvisades till att det i de flesta fall från början står klart vilken handläggningsform som bör väljas. Kommittén tog även upp möj- ligheten att låta bevakningstid m. m. börja löpa först sedan det vid första borgenärssammanträdet avgjorts, om ett ordinärt konkursförfarande skall genomföras eller ej. Med tanke på den fördröjning som skulle bli följden i de fall då ordinär konkurs verkligen kommer till stånd förkastade kom- mittén även denna tanke. Ytterligare lösningar diskuterades. Kommittén stannade vid att man kunde behålla nuvarande ordning med viss påbyggnad.

Enligt kommitténs förslag i KLK I (5. 149 ff) skulle övergång från mindre till ordinär konkurs kunna ske, om det visade sig att förutsättningar för förenklad handläggning inte längre fanns.

Vid remissbehandlingen av KLKI invände många remissinstanser att konkursdomaren inte skulle få tillräckligt underlag för sitt val av hand- läggningsform genom kommitténs förslag på den punkten. Några remiss- organ ansåg att konkursdomaren borde kunna få hjälp av borgenärerna, däribland kronofogdemyndigheten (se propositionen s. 99 ff, jfr s. 143).

I propositionen (s. 144) fann departementschefen övervägande skäl tala för att konkursdomarens ställningstagande till lämplig handläggningsform skjuts upp en kort tid, när ovisshet råder om vilket förfarande som bör tillämpas. Enligt prop.-förslaget (18 a och b åå) skall konkursdomaren vid behov i samband med konkursbeslutet kunna uppdra åt kronofogdemyn- dighet att inom viss kortare tid, i regel en vecka, utreda frågan hur konkursen skall handläggas. Under utredningsstadiet får enligt prop.-förslaget krono- fogdemyndighet vidta förvaltningsåtgärd,som inte kan skjutas upp utan allvarlig olägenhet.

] tilläggsdirektiven framhålls att det i propositionen föreslagna särskilda utredningsförfarandet genom kronofogdemyndighet bygger på att myndig- heten i flertalet fall också skall bli förvaltare i konkursen. Om regelmässigt annan än kronofogdemyndighet skall vara förvaltare, försvinner enligt di- rektiven flera av fördelarna med ett sådant utredningsförfarande. Onödigt dubbelarbete kan bli följden och brådskande förvaltningsåtgärder kan i vissa fall fördröjas. Kommittén har därför att undersöka även andra möjligheter att ge konkursdomaren ett tillfredsställande underlag för valet av hand- läggningsform i tveksamma fall.

Prop.-förslaget ger inte möjlighet till övergång från mindre till ordinär konkurs. Detta har samband med att man genom utredningsförfarandet sökt skapa garantier för att det skall ges tillräckligt underlag för valet av handläggningsform (jfr propositionen s. 146 f). Kommittén bör enligt till- läggsdirektiven med hänsyn till det nya läget överväga, om möjlighet bör

' Enligt den i KLKI re- dovisade statistiken (Bil. I tab. 4 a och b) var sta- ten konkurssökande i ungefär 3/4 av fattigkon- kurserna.

2 Jfr motsvarande förslag i KLK I 5. 75 f.

finnas till övergång mellan handläggningsformerna.

Som påpekats i tilläggsdirektiven är det inte lämpligt att förena ett ut- redningsförfarande genom kronofogdemyndigheten med ett system där kro- nofogdemyndighet regelmässigt inte är förvaltare. Värdet av en särskild utredningsprocedur i handläggningsfrågan är f.ö. tveksamt oberoende av vem som är utredare. Att konkursdomarens beslut om handläggningsform dröjer i avvaktan på utredningens resultat kan vara ofördelaktigt i de fall då förvaltningen av boet bör komma i gång genast. Utredningstiden måste naturligen sättas kort men detta kan medföra att utredningen om boet inte blir tillförlitlig. Nya omständigheter kan inträffa som gör att den vid ut- redningen rekommenderade enklare handläggningsformen inte längre är lämplig. Tillgångar av sådan omfattning att ett bevakningsförfarande är moti- verat kan t. ex. tillfalla boet genom återvinning eller på annat sätt. Komp- likationer med boets avveckling kan också tillstöta. Enligt kommitténs me- ning bör man begagna sig av andra medel än ett omständligt utrednings- förfarande för att förbättra konkursdomarens prövningsunderlag.

Kronofogdemyndighet har i många fall goda förhandskunskaper om gäl- denärens ekonomi (jfr propositionen s. 164). Det gäller framför allt när kon- kursansökningen har gjorts av myndigheten själv. Man kan räkna med att kronofogdemyndigheten kommer att uppträda som konkurssökande i minst hälften av de mindre konkurserna.l Kronofogdemyndigheten bör i sin kon- kursansökan lämpligen lämna uppgifter om sådana för myndigheten kända förhållanden som kan antas vara av betydelse för konkursdomarens val av handläggningsform. En föreskrift härom bör meddelas i lämplig för- fattning.

Även när gäldenären eller annan borgenär än kronofogdemyndigheten är sökande bör denna myndighet kunna lämna upplysningar av betydelse för valet av handläggningsform. Konkursdomaren bör därför, om det behövs och lämpligen kan ske, rådfråga kronofogdemyndigheten innan han fattar sitt beslut. En föreskrift härom bör tas in i KF. Rådfrågningen bör kunna göras per telefon, om det befinns lämpligt. Vid gäldenärs ansökan torde telefonkontakter i regel vara det enda möjliga med hänsyn till den korta tid som står till buds, innan konkursdomaren skall besluta i saken. Ibland kan det vara lämpligt att konkursdomaren i mån av möjlighet även skaffar upplysningar från ackordscentralen eller av borgenär som kan antas vara informerad i frågan. Den presumtive förvaltaren kanske också kan ge väg- ledning.

I de fall då borgenär har gjort konkursansökan bör gäldenären föreläggas att i samband med sin förklaring över ansökningen lämna en kortfattad redogörelse för sin ekonomi. Kommittén föreslår att en föreskrift med sådan innebörd tas in i KL (se 13å i KLförslaget).2

Gäldenär som själv gör konkursansökan bör enligt gällande 8å KL bifoga förteckning över boets tillgångar och skulder med närmare uppgifter om borgenärerna. Till dödsbos eller dödsbodelägares ansökan beträffande boet skall i princip fogas bouppteckning efter den döde. I denna reglering föreslås inte någon ändring.

Med konkursdomarens nu redovisade möjligheter att få upplysningar om gäldenärens ekonomi torde antalet konkurser, där tveksamhet om hand- läggningsformen kan råda, bli tämligen begränsat.

Mot bakgrund av det sagda föreslår kommittén en ordning, som innebär att beslut om handläggningsform liksom f.n. skall meddelas i samband med konkursbeslutet men att i gengäld övergång från mindre till ordinär konkurs vid behov skall kunna äga rum. Remissinstanserna godtog allmänt kommitténs förslag i KLKI om möjlighet till övergång från den enklare till den ordinära handläggningsformen. Lika litet som enligt KLKI och prop.-förslaget bör det däremot vara möjligt att gå över från ordinär till mindre konkurs (se KLKI s. 98 och propositionen s. 147). En annan sak är att en ordinär konkurs liksom f. n. bör kunna avskrivas efter ett enkelt anmälningsförfarande (se 186å i förslaget).

Bestämmelser om övergång från mindre till ordinär konkurs har tagits upp i I85hå i KLförslaget.

I tveksamma fall bör konkursdomaren som princip välja handläggnings- formen mindre konkurs. Olägenheten av att senare eventuellt behöva gå över till ordinär konkurs är i flertalet fall utan större betydelse. En förvaltare i mindre konkurs har i huvudsak samma ställning och i inledningsskedet samma uppgifter - bortsett från bevakningsförfarandet — som en förvaltare i ordinär konkurs. I nu aktuella konkurser torde vanligen anlitas samma kategori av förvaltare som tjänstgör i ordinära konkurser. Något personbyte med därav föranledda kostnader behöver då inte komma i fråga vid övergång.

Förvaltaren och tillsynsmyndigheten får vara uppmärksamma på om det finns anledning att gå över till ordinär konkurs. Det inledande skedet av förvaltningen i en mindre konkurs kan i förekommande fall samtidigt ses som ett i konkursen inbyggt utredningsstadium. Förvaltaren är enligt 185 h å i KLförslaget skyldig att ta initiativ till övergång, om förutsättningarna för den enklare handläggningsformen brister. Tillsynsmyndighetens allmänna åliggande enligt 59å i fö