NJA 1993 s. 331
Fråga om sökandens behörighet i mål enligt 2 kap 5 § 1 st 1 VL.
Norsjö kommun ansökte hos Umeå TR, vattendomstolen, om tillstånd att dels anlägga en överfallströskel i Norsjöån och med den reglera vattenståndet i Norsjön dels muddra Norsjöån nedströms den planerade överfallströskeln på en sträcka av ca 300 m så att den nya bottennivån begränsas av en linje från överfallströskelns fot till befintlig bottennivå dels botten rensa Norsjöån från uppgrundande sediment från överfallströskeln och ca 650 m uppströms denna.
Som grund för sin ansökan anförde kommunen i huvudsak följande. Efter det att den befintliga dammen i Norsjöån raserades har det kommit in väldigt många skrivelser från ortsbefolkningen om att det omgående måste göras någonting för att återställa dammen så att man skulle kunna reglera vattenståndet i Norsjön, eftersom det under lågvattenperioder blir väldigt stor uppgrundning. Det var en sådan period 1988, då stranden var många hundra meter på vissa ställen i Norsjön. Det är framför allt kommunen som har ansvaret för den översiktliga planeringen och med hänsyn till kommunens innevånare har kommunen efter många om och men beslutat att försöka få till stånd dammen till gagn för befolkningen. Kommunens förslag är att man i det gamla dammläget placerar en överfallströskel. Dämningen berör ett stort antal markägare med vilka kommunen delvis har haft kontakt. Kommunen har varit i kontakt med fiskenämnden i Umeå och fått deras typritning för hur en överfallsdamm skall se ut. - - - Den föreslagna överfallströskeln i Norsjöån är belägen på fastigheterna Norsjö 40:1 och Norsjö 5:139 samt samfälld mark för Norsjö by. Kommunen avser att träffa avtal med dessa sakägare och övriga markägare som berörs av ansökt företag. - Kommunen har begärt en arbetstid av fem år och föreslagit att tiden för anmälan av oförutsedda skador också bestäms till fem år. Dämningen av Norsjön innebär att rekreationsvärdet liksom det ekonomiska värdet av omkringliggande mark stabiliseras eller höjs.
LS:tn i Västerbottens län och vägverket förklarade i yttranden till vattendomstolen att de inte hade någon erinran mot kommunens ansökan.
Fiskeristyrelsens utredningskontor i Luleå framförde i två yttranden till vattendomstolen vissa synpunkter på hur överfallströskeln borde anordnas och på behovet av utsättning av viss mängd öringungar men hade i övrigt ingen erinran mot det ansökta företaget ur allmän fiskerisynpunkt.
Ägaren till fastigheten Norsjö 8:14 T.L. anförde i skrift till vattendomstolen bl a följande: Han motsätter sig att det anläggs en överfallströskel i Norsjöån utan möjlighet att reglera vattenståndet i Norsjön. Han ifrågasätter om muddring nedströms överfallströskeln kan ske enär det sedan 1940-talet ligger vattenledningar till flera fastigheter tvärs över ån. En rensning av Norsjöån skulle också medföra enorma olägenheter för den fiskodling han bedriver i Norsjöån. Han ställer sig däremot positiv till en regleringsdamm av samma typ som tidigare funnits på samma ställe.
Ägarna till fastigheten Larstorp 1:1, A.T. och B.T-L., anförde i skrift till vattendomstolen bl a följande: De motsätter sig att en överfallströskel utan regleringsmöjligheter anläggs i Norsjöån. Som stöd härför har de bl a åberopat lagfartsbevis på fastigheten Larstorp 1:1 från d 25 febr 1892, § 59 och köpebrev på fastigheten daterat d 5 jan 1917 samt d 1 aug 1920. Med åberopade handlingar avser A.T. och B.T-L. att styrka att de genom köp förvärvat vattenrätten till kvarnen och att de äger rätt att motsätta sig att Norsjön och Norsjöån regleras till nackdel för kvarnen eller ett framtida minikraftverk.
Kommunen, som inte hade någon erinran mot fiskeristyrelsens förslag, anförde följande i fråga om T.L:s samt A.T:s och B.T-L:s skrifter: Samråd bör ske med strandägarna till de ledningar som kan beröras av muddringsarbetena. En eventuell framtida skada på fiskodlingen får i efterhand regleras som en oförutsedd skada. Beträffande kvarnanläggningen har kommunen anfört att kvarndammen är raserad och att kvarnen inte längre används. Kvarnen torde ha rätt att använda det vatten som rinner förbi kvarnen. Att det med kvarnanläggningen skulle följa en sådan rättighet som att reglera Norsjön eller Norsjöån bestrider däremot kommunen. Att anlägga en reglerbar damm skulle medföra kraftigt ökade anläggnings- och driftkostnader. Kommunen har inte någon nytta av en sådan damm och den skulle också i viss mån försämra syftet med ansökt företag.
Vattendomstolen (rådmannen Lindhe, fastighetsrådet Marklund och två nämndemän) anförde i dom d 12 mars 1991:
Vattendomstolens bedömning.
Vad gäller T.L:s invändning mot ansökt företag finner vattendomstolen att eventuella skador på fiskodlingen efter anmälan till vattendomstolen får behandlas som en oförutsedd skada. Det föreligger alltså inget hinder enligt VL mot bifall till det ansökta företaget med hänsyn till att T.L. motsatt sig vattenföretaget.
Vad sedan gäller A.T:s och medparts inställning till företaget kan vattendomstolen i åberopade handlingar inte finna annat än att de enbart har rätt att för kvarnanläggningens drift utnyttja det vatten från Norsjöån som rinner förbi kvarnanläggningen. Att med vatten rätten till kvarnanläggningen - såsom A.T. och medpart synes ha gjort gällande - skulle följa rätt att uppströms reglera Norsjöåns eller Norsjöns vattennivå kan vattendomstolen inte finna stöd för i åberopade handlingar. Även eventuella skador på kvarnanläggningen får alltså behandlas som en oförutsedd skada.
I övrigt har det inte framställts några invändningar med avseende på företagets tillåtlighet och inte heller vattendomstolen kan finna att det föreligger något hinder mot bifall till det ansökta företaget med hänsyn till de tillåtlighetsregler som återfinns i 3 kap VL.
Vad härefter gäller byggandet av överfallströskeln samt muddring och rensning av Norsjöån skall dessa arbeten utföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad som redovisats på kartor och andra handlingar i målet. Vattendomstolen förutsätter att kommunen träffar avtal med de sakägare som förfogar över de mark- och vattenområden som berörs av företaget. Om gällande avtal med de fastighetsägare där överfallströskeln avses att anläggas eller med Norsjös byamän angående muddringen och rensningen i Norsjöån inte kan träffas är kommunen inte berättigad att ta tillståndet i anspråk.
Anledning saknas till anmärkning mot kommunens förslag på arbetstidens längd. Kraftigt grumlande arbeten bör dock inte utan särskilt medgivande från fiskeristyrelsens utredningskontor i Luleå utföras under tiden maj- okt. Hinder föreligger inte mot att deponera rensningsmassorna på den av kommunen föreslagna platsen. Efter uppläggning skall massorna avjämnas mot naturlig strand samt besås.
Tiden för anmälan av oförutsedda skador bör bestämmas i enlighet med de förslag kommunen lämnat.
Vattendomstolen förordnar att omprövning enligt 15 kap 3 § VL av villkoren för tillståndet får ske tidigast 30 år efter det att domen i tillståndsdelen vunnit laga kraft.
Domslut
Domslut. Vattendomstolen lämnar kommunen tillstånd att på den plats som angetts på översiktskartan - - - dels anlägga en överfallströskel i Norsjöån med höjden + 290,0 m dels muddra Norsjöån nedströms den planerade överfallströskeln på en sträcka av ca 300 m så att den nya bottennivån begränsas av en linje från överfallströskelns fot till befintlig bottennivå dels bottenrensa från uppgrundande sediment från överfallströskeln och ca 650 m uppströms denna. Överfallströskeln skall utformas så att fiskvandring möjliggörs vid alla vattenföringar.
Arbetena skall utföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad som redovisats på de ritningar som kommunen åberopat i målet. Sålunda framgår överfallströskelns närmare utförande av principritning aktsida 8 samt muddringen uppströms dammen av plan- och profilritning aktsida 80. Muddringsmassorna nedströms överfallströskeln skall borttransporteras. Muddringsmassorna uppströms överfallströskeln upplägges norr om transportväg samt avjämnas mot naturlig strand och besås.
Samtliga höjdangivelser i denna dom hänför sig till rikets höjdsystem RH 70. Som huvudfix för företaget fastställer vattendomstolen polygonpunkt 544 rör i berg med höjden + 301,65 m belägen vid bron över Norsjöån väster om väg 365. Fixpunktens läge (pp 544) har redovisats på karta - - -.
Kraftigt grumlande arbeten får inte utan särkilt medgivande från fiskeristyrelsens utredningskontor i Luleå utföras i Norsjöån under perioden d 1 maj-d 31 okt.
Sedan arbetena avslutats skall bottnarna återställas i ursprungligt skick och skall kommunen i samråd med fiskeristyrelsens utredningskontor i Luleå bekosta utsättandet av 4 000 st ettåriga öringungar i Norsjöån.
Det meddelade tillståndet gäller endast under förutsättning att kommunen genom avtal om servitut, nyttjanderätt eller genom annat avtal förfogar över de mark- och vattenområden som berörs av det meddelade tillståndet.
För avläsning av vattenståndet i Norsjön åligger det kommunen att på väl synlig och lättillgänglig plats i anslutning till landsvägsbron vid Norsjöns utlopp uppsätta en vattenståndsskala och för framtiden underhålla den. Vattenståndsskalan skall ha nivåerna + 290,3 m och + 290,9 m tydligt utmärkta.
I denna dom medgivna arbeten skall, vid äventyr som omtalas i 15 kap 2 § VL, vara utförda inom 5 år från det att domen vunnit laga kraft i tilståndsdelen.
Anspråk i anledning av skada eller intrång som inte förutsetts av vattendomstolen får framställas senast inom 5 år från utgången av den tid som ovan anges för arbetenas utförande eller den senare tid som kan komma att bestämmas med anledning av begäran om anstånd med tiden för arbetenas utförande.
Vattendomstolen förordnar att omprövning enligt 15 kap 3 § VL av villkoren för tillståndet får ske tidigast 30 år efter det att domen vunnit laga kraft i tillståndsdelen. - - -
T.L., A.T. och B.T-L. fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen och yrkade att kommunens ansökan skulle lämnas utan bifall.
Kommunen bestred ändring.
Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Didón, vattenrättsrådet Hydén, hovrättsrådet Grobgeld och t f hovrättsassessorn Cederlöf referent) anförde i dom d 27 maj 1992:
Vattenöverdomstolens domskäl. Vad som förekommit i vattenöverdomstolen föranleder inte annan bedömning än den vattendomstolen gjort. Vattendomstolens dom skall följaktligen fastställas.
Vattenöverdomstolens domslut. Vattenöverdomstolen fastställer vattendomstolens domslut.
HD
T.L. sökte revision och yrkade att HD skulle undanröja vattendomstolens tillståndsdom.
Kommunen bestred ändring.
Vattendomstolen avgav på anmodan av HD d 7 okt 1992 yttrande i målet bl a rörande kommunens behörighet att ansöka om vattenföretaget i fråga och anförde i den delen: Vattendomstolen har uppfattat kommunens talan på det sättet att kommunen ansökt om vattenföretaget med stöd av 2 kap 5 § VL. Av bestämmelsen följer att en kommun som vill utföra ett vattenföretag som anses önskvärt från hälsosynpunkt, allmän miljövårdssynpunkt eller som främjar fisket har sådan rådighet som avses i 2 kap 1 § VL. Som antecknats i domen - - - angav Norsjö kommun som grund för vattenföretaget att uppdämningen av Norsjön får till följd att rekreationsvärdet liksom det ekonomiska värdet av omkringliggande mark stabiliseras eller höjs. Konkret har olägenheterna i målet beskrivits så, att uppgrundningen under lågvattenperioder får till följd att stranden på vissa ställen blir många hundra meter - - - medan, vid högvatten perioder, ett 20-tal sommarstugor runt sjön får trossbottnarna under vatten - - -. Vattendomstolen bedömde att vattenföretagets syfte ingick i begreppet allmän miljövårdssynpunkt och att hinder mot företaget på grund av bristande behörighet från kommunens sida (saklegitimation) inte förelåg. Domstolen ansåg att lagrummet även var tillämpligt på yrkad bottenrensning av Norsjöån eftersom åtgärden bedömdes som en underhållsåtgärd och som miljövårdande. Under sådana förhållanden saknades det - enligt domstolens uppfattning - anledning att vid prövningen enligt 3 kap 4 § VL göra en strikt samhällsekonomisk bedömning av företaget utan domstolen ansåg det uppenbart att nyttan av företaget för boende i Norsjö och för hundratalet sommarstugeägare runt Norsjön fick anses överväga kostnaden samt de obetydliga skadorna och eventuella olägenheter av företaget. Även T.L. var positivt inställd till att det byggdes en reglerbar damm av samma slag som tidigare funnits på platsen. Han motsatte sig enbart att dammen konstruerades som en överfallströskel.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Löv, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. T.L. har gjort gällande att domvilla har förekommit vid handläggningen av målet i underinstanserna. Han har härvid anfört bl a att Norsjö kommun inte är behörig sökande, att det är fel att låta kommunen i efterhand ingå avtal om upplåtelse av mark- och vattenområde med berörda fastighetsägare samt att kommunen borde ha ålagts ekonomiskt ansvar för skador med anledning av företaget.
Vattendomstolen har avgett yttrande till HD.
Enligt 2 kap 1 § VI. (1983:291) skall en företagare, för att få utföra ett vattenföretag, ha rådighet över vattnet inom det område där företaget skall utföras. Stadgandet anses ha karaktären av en legitimationsregel. I de fall tillståndsprövning krävs eller annars begärs, är rådigheten en proeessförutsättning som domstolen skall beakta självmant (NJA 11 1983 S 69). 2 § i samma kapitel innehåller huvudregeln att var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet. I paragrafen erinras om att rådighet över en fastighets vatten också kan tillkomma någon till följd av upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, förvärv tvångsvis.
Rådighet som anges i 2 kap 1 § VL kan även föreligga enligt undantagsbestämmelser i 4 § och 5 § samma kapitel för utförande av vissa slags vattenföretag, t ex vattenreglering, eller för vissa rättssubjekt, främst företrädare för allmänna intressen som vill utföra allmännyttiga vattenföretag.
I föreliggande fall har vattendomstolen lämnat Norsjö kommun tillstånd till det sökta vattenföretaget. Domstolen har emellertid i domslutet tagit in ett förbehåll om att det meddelade tillståndet endast gäller under förutsättning att kommunen genom avtal om servitut, nyttjanderätt eller genom annat avtal förfögar över de mark- och vattenområden som berörs av det meddelade tillståndet. Kommunen äger, såvitt har framkommit, inte någon fastighet inom det område där företaget skall utföras. Vattendomstolen har följaktligen tagit upp kommunens ansökan och lämnat tillstånd till vattenföretaget utan att ha förvissat sig om att kommunen var behörig som sökande enligt den grundläggande rådighetsregeln i 2 kap 2 § VL.
Kommunen har inte, enligt vad som framgår av handlingarna från vattendomstolen, åberopat någon av VL:s undantagsbestämmelser i fråga om rådigheten. I denna situation, som också inbegriper att sakägare i skriftliga erinringar mot ansökningen ifrågasatt kommunens behörighet att ansöka om tillstånd till vattenföretaget, borde vattendomstolen i första hand ha klarlagt behörighetsfrågan. De inledningsvis redovisade bestämmelserna i VL ger inte stöd för ett förbehåll av det slag som har tagits in i den överklagade tillståndsdomen. Såsom domen har utformats kan det dessutom komma att råda ovisshet om tillståndet gäller eller inte hos t ex tillsynsmyndigheten och sakägarkretsen.
Förutom den fråga som nu har berörts synes det även ha förelegat skäl för vattendomstolen att inom ramen för sin materiella processledning skaffa sig klarhet i fråga om bl a omfattningen och syftet med företaget, särskild tvångsrätt samt parternas inställning i ersattningsfrågor.
HD finner att vattendomstolens åtgärd att ta upp ansökningen med angivna brister innebär rättegångsfel som enligt 13 kap 2 § VL och grunderna för 55 kap 15 § 2 st RB, jämfört med 50 kap 26 § 1 st, 28 § och 29 § 1 st samma balk, bör föranleda att vattendomstolens dom undanröjes och målet återförvisas till vattendomstolen för ny behandling.
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av vattenöverdomstolens dom undanröjer HD vattendomstolens dom och återförvisar målet till vattendomstolen för ny behandling.
HD (JustR:n Bengtsson, Lind, Gad, Svensson, referent, och Lambe) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. T.L. har gjort gällande att domvilla har förekommit vid handläggningen av målet i underinstanserna. Han har härvid anfört bl a att Norsjö kommun inte är behörig sökande, att det är fel att låta kommunen i efterhand ingå avtal om upplåtelse av mark- och vattenområden med berörda sakägare samt att kommunen borde ha ålagts ett ekonomiskt ansvar för skador med anledning av företaget.
Varken av kommunens ansökan eller av dess processföring i övrigt vid vattendomstolen har framgått grunden för kommunens behörighet såsom sökande. Vattendomstolen har i sitt yttrande anfört bl a att domstolen har uppfattat kommunens talan på det sättet att kommunen ansökt om vattenföretaget med stöd av 2 kap 5 § VL. Detta har emellertid inte kommit till uttryck i vattendomstolens dom annat än högst indirekt på så sätt att domstolen sist i ett avsnitt med rubriken "ANSÖKAN M M" antecknat att dämningen av Norsjön innebär att bl a rekreationsvärdet av omkringliggande mark stabiliseras eller höjs. Uppenbarligen har T.L. varken under målets handläggning i vattendomstolen eller genom domstolens dom fått klart för sig att kommunen stöder sig på det nämnda lagrummet. Det har ålegat vattendomstolen att leda processen och skriva domen så att en sakägare inte på det sätt som synes ha skett kommit att sväva i okunnighet om själva grunden för sökandens talan. Vattendomstolen borde dessutom ha skapat klarhet beträffande företagets omfattning och parternas inställning i ersättningsfrågor.
Kommunens talan får anses stödja sig på 2 kap 5 § 1 st 1 VL. Bestämmelsen kan ge kommunen rådighet över vattnet inom det område där det ifrågavarande vattenföretaget skall utföras. Kommunen kan också med stöd av 8 kap 1 § 1 st 6 VL få rätt att utföra till företaget hörande anläggningar eller åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta ändamål. Kommunen har emellertid valt att inte begära någon sådan särskild tvångsrätt. I stället har kommunen i vattendomstolen förklarat att den avsåg att träffa avtal med de markägare som berördes av det sökta företaget. I enlighet härmed har i vattendomstolens domslut antecknats att kommunens tillstånd att anlägga överfallströskeln endast gäller under förutsättning att kommunen genom avtal om servitut, nyttjanderätt eller genom annat avtal förfogar över de mark- och vattenområden som berörs av det meddelade tillståndet.
En förutsättning för att få utföra ett vattenföretag är att företagaren har rådighet över vattnet inom det område där företaget skall utföras (2 kap 1 § VL). Ingenting hindrar att företagaren i ett fall som det förevarande, i likhet med Norsjö kommun, avstår från att söka utverka särskild tvångsrätt enligt 8 kap VL och i stället söker träffa frivilliga uppgörelser med sakägarna. Med hänsyn till att rådigheten över vattnet är en processförutsättning som domstolen självmant skall beakta måste emellertid dessa uppgörelser i så fall vara träffade redan i samband med ansökningen om tillstånd till företaget. Vattendomstolen har emellertid i strid med det sagda tagit upp ansökningen till prövning och därtill meddelat tillstånd till företaget. En följd av detta har blivit att tillståndet kommit att förenas med det angivna villkoret, vilket saknar stöd i lag (jfr NJA 1970 s 455 och Bergsten i SvJT 1977 s 200).
På grund av det anförda bör domstolarnas domar undanröjas och målet visas åter till vattendomstolen för ny behandling.
Domslut
HD:s avgörande. HD undanröjer vattendomstolens och vattenöverdomstolens domar och återförvisar målet till vattendomstolen för ny behandling.