NJA 1993 s. 390

Domskäl

TR:n (rådmännen Chambert och Swantesson samt hovrättsassessorn Eva Olsson) meddelade dom d 25 sept 1990. TR:n fann på anförda skäl att artikeln inte utgjorde ett verk i upphovsrättslagens mening och ogillade på denna grund G.W:s talan.

Domskäl

Domskäl. Nya Lidköpings-Tidningen (Tidningen) har i HovR:n frånfallit invändningen om att artikeln skulle sakna verkshöjd. Den har vidhållit att det är Falköpings tidning och inte G.W. som är bärare av upphovsrätten i ekonomiskt hänseende till artikeln och som därmed ensam är berättigad att påtala intrång i upphovsrätten och uppbära eventuell ekonomisk ersättning för tredje mans utnyttjande av texten. Parterna är ense om att den av Tidningen publicerade artikeln är en återgivning av G.W:s originalartikel. Vad gäller frågan om ekonomisk ersättning har de vidhållit sin uppfattning som den antecknats i TR:ns dom.

Båda parter har åberopat 1981 års kollektivavtal mellan Tidningarnas Arbetsgivarförening (TA) och Svenska Journalistförbundet (SJF). Tidningen har även åberopat 1980 års kollektivavtal mellan TA och SJF.

I sin argumentation och analys av rättsläget har båda parter i stor utsträckning hänfört sig till rättsfallet NJA 1987 s 266.

I 1980 års kollektivavtal mellan TA och SJF reglerades i 3 § b) under rubriken "Medarbetarens ställning" upphovsrättsliga frågor angående text- och bildmaterial som medarbetare i tidningsföretaget utarbetat i samband med sin tjänst hos företaget.

Avtalstexten upptog under 3 § b) bl a följande.

b) Medarbetare överlåter åt företaget med nedan angivna undantag all rätt att publicera text- och bildmaterial, som medarbetare utarbetar i samband med sin tjänst hos företaget och för vilket upphovsrätt eller fotografirätt enligt lag kan åberopas.

Överlåtelsen skall icke utgöra hinder för medarbetaren att i bokform eller liknande eller genom sådan medverkan i radio och television eller liknande, till vilken företagsledningen enligt a i l st givit tillstånd, mångfaldiga eller bearbeta sådant material.

Därest företaget i sin tur till annat företag överlåter rätt till medarbetares artiklar, teckningar och bilder, skall medarbetaren äga rätt till skälig ersättning, där ej i förväg träffats avtal att dylik ersättning ej skall utgå.

Medarbetares verk må icke utnyttjas på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens journalistiska anseende.

Önskar företaget publicera medarbetares artiklar eller teckningar, efter det att denna slutat sin anställning vid företaget, skall medarbetaren om möjligt underrättas härom före publiceringen. Anför medarbetaren därvid godtagbara skäl mot publiceringen må denna icke ske.

Motsvarande bestämmelser enligt 1981 års kollektivavtal upptogs i § 4 enligt följande:

§ 4. Publicering av text- och bildmaterial

- Utan hinder av regleringen i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) och lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild (fotografilagen) får det företag där medarbetaren är anställd publicera text- och bildmaterial som har medarbetaren till upphovsman, i tidning som företaget ger ut, om materialet har tagits fram i medarbetarens anställning hos företaget. Som publicering enligt 1 st anses även publicering i tidning som ges ut av annat företag om medarbetarens företag har upprättat stadigvarande utbyte respektive träffat överenskommelse om överlåtelse av text- och bildmaterial med det företaget.Varje medarbetare skall ha tillgång till en förteckning över de företag med vilka det egna företaget har sådant samarbete som avses i 2 st.

- Avtal om sådant samarbete som avses i § 4 a) 2 st skall föregås av förhandlingar mellan företaget och journalistklubben vid detta. Innan överenskommelse har träffats får någon överlåtelse inte ske.Leder inte de lokala förhandlingarna till en överenskommelse skall - om någon av parterna begär det - centrala förhandlingar tas upp. Leder inte heller dessa förhandlingar till en överenskommelse, skall frågan avgöras av en särskild nämnd om någon av parterna begär det. Sådan begäran skall göras inom 10 dagar efter det att de centrala förhandlingarna har förklarats avslutade.Den särskilda nämnden består av tre ledamöter. Av dem utser parterna var sin och de sålunda utsedda den tredje, som skall vara nämndens ordförande.Nämnden skall vid sin bedömning beakta samtliga de argument som parterna i förhandlingarna tidigare har fört fram som stöd för sina ståndpunkter. Nämnden skall arbeta skyndsamt.Bestämmelserna i detta avsnitt skall tillämpas även när det blir fråga om förändringar i bestående avtal.

- Avtal om överlåtelse av text- och bildmaterial i andra fall än sådana som avses i § 4 b) får ske endast om medarbetaren och företaget är överens om hur överlåtelsen skall ersättas. Även företaget och journalistklubben kan träffa överenskommelse om överlåtelse. Innan överenskommelse har träffats får någon överlåtelse inte ske.

- Fristående text- och bildbyrå jämställs i detta sammanhang med företag som ger ut tidning. Publicering sker genom att medarbetaren ställer sitt material till förfogande för distribution till byråns abonnenter och kunder. Byråns medarbetare skall underrättas om det sker ändringar bland byråns abonnenter och kunder. Överlåtelse av material till text- eller bildbyrå får ske i den omfattning som tidnings kontrakt med byrån föreskriver.

- Vill ett företag till myndigheter, organisationer eller företag för reklamändamål överlåta text- och bildmaterial som en medarbetare har tagit fram i sin anställning hos företaget, måste medarbetaren samtycka till överlåtelsen för att den skall få ske.

- Under förutsättning att överenskommelse träffas i förväg om hur medarbetaren skall ersättas, så får företag använda text- och bildmaterial, som medarbetaren har tagit fram i sin anställning hos företaget, för utgivning av bok, särtryck eller liknande. Vill medarbetaren självge ut material som han eller hon har tagit fram i sin anställning hos företaget får han göra det om företaget har använt sin rätt enligt § 4 a) 1 st eller förklarat att man inte tänker använda den. Vill ett företag publicera artiklar eller teckningar som härrör från en medarbetare som har slutat vid företaget så skall medarbetaren underrättas om företagets avsikter. Motsätter sig medarbetaren att materialet publiceras och anför han eller hon godtagbara skäl för sin ståndpunkt så får materialet inte publiceras.Medarbetarens ståndpunkt behöver inte avvaktas om det är okänt var han eller hon befinner sig.

- Vill ett företag utnyttja text- och bildmaterial, som en medarbetare har tagit fram i sin anställning hos företaget på annat sätt än som har angetts tidigare, måste medarbetaren samtycka till att materialet utnyttjas på det sättet för att det skall få ske.

- Avvikelse från vad detta avtal innehåller om utnyttjande av text- och bildmaterial får göras endast om det finns särskilda skäl för det. För att sådant avtal om avvikelse skall gälla krävs att de centrala parterna godkänner det.

- Text- och bildmaterial får inte utnyttjas så att medarbetarens rätt enligt 3 § upphovsrättslagen respektive 2 § fotografilagen kränks. Det får inte heller utnyttjas så att det kränker medarbetarens journalistiska anseende. Överlämnas materialet till annat företag skall det företaget erinras om detta.

Parterna har i HovR:n vidhållit sina vid TR:n intagna ståndpunkter samt, utöver vad som antecknats i TR:ns dom, uppgett i huvudsak följande.

G.W.: Några särskilda legitimationsregler föreligger inte i fråga om rättigheter av aktuellt slag. Det betyder att den materiella rätten blir bestämmande för hur olika ersättningsfrågor skall behandlas. Avgörande vid en prövning av vem som äger rätt att föra talan till följd av ett intrång i en rättighet bör vara vem som hade ägt upplåta rättigheten för det ändamål som rättigheten genom intrånget användes till. Beträffande sådana rättigheter som omfattas av det ifrågavarande kollektivavtalets § 4 finns fyra möjligheter, nämligen: a) Medarbetaren och endast medarbetaren hade ägt upplåta rättigheten självständigt. b) Tidningsföretaget och endast tidningsföretaget hade ägt upplåta rättigheten självständigt. c) Medarbetaren och tidningsföretaget hade endast gemensamt ägt upplåta rättigheten. d) Såväl medarbetaren som tidningsföretaget hade självständigt ägt upplåta rättigheten. Efter G.W:s uppfattning är det en självklarhet att den som hade självständigt ägt upplåta rättigheten äger självständigt rätt att föra intrångstalan. I det aktuella fallet hävdar G.W., dels att han hade ägt att självständigt göra upplåtelse av aktuellt slag, då med stöd av § 4 f) i 1981 års kollektivavtal, dels att han ägt förhindra en sådan överlåtelse med stöd av § 4 c) i samma avtal. Om rättigheten hade ägt upplåtas endast av medarbetaren och tidningsföretaget gemensamt, fall c), skall anmärkas följande. Normalt uppstår i den aktuella situationen inget problem. Säger någon av parterna nej till en förfrågan blir det ingen upplåtelse. Annorlunda dock, som i det aktuella fallet, om nyttjaren egenmäktigt tar sig en sådan rätt, vars upplåtelse krävt såväl medarbetarens som företagets aktiva samtycke. Här kan synas naturligt att de rättigheter som intrånget föranleder skulle kunna hävdas endast av parterna gemensamt. Emellertid finns en rad argument häremot. Således kan det inte anses tillfredsställande att den, som ägt hindra en frivillig upplåtelse, när det gäller frågan om beivrande blir så att säga spärrad av den andra parten. Detta Öppnar också risk för kollaboration mellan en av de båda parterna och den som gjort sig skyldig till intrånget. HD måste också i rättsfallet NJA 1987 s 266 anses ha tagit ställning till frågan, eftersom här tidningsföretaget ägde rätt att självständigt föra talan mot den, som tagit sig sådan rätt som kunde upplåtas endast av tidningsföretaget och medarbetaren gemensamt. Således har i 1987 års fall inte ansetts att nödvändig processgemenskap förelåg; eller med andra ord: HD har inte ansett att det förelåg ett gemensamt fordringsförhållande. Slutsatsen blir att ett aktivt solidariskt fordringsförhållande har ansetts vara för handen. Sammanfattningsvis hävdar G.W. således, att den som orättmätigt tager sig en rätt, vilken kunnat upplåtas endast av två rättsinnehavare gemensamt, får finna sig i att envar rättighetsinnehavare självständigt äger föra talan på grund av intrånget. Detta följer också av grunderna för 6 § upphovsrättslagen. - Kollektivavtalet måste tolkas på det sättet att artikelns författare har en "grundrätt" som ligger kvar hos upphovsmannen samt att arbetsgivaren får en "användarrätt" till artikeln. Om tidningen har gjort bruk av sin användarrätt kan upphovsmannen förfoga över artikeln och därvid även beivra intrång i upphovsrätten. Under alla förhållanden är Tidningen på grund av publiceringen skyldig att utge ideellt skadestånd enligt 3 § 2 st upphovsrättslagen.

Tidningen: Under förhandlingar om ett nytt kollektivavtal fr o m 1981 inträffade konflikt mellan TA och SJF rörande bl a de upphovsrättsliga frågorna. En förlikningskommission tillsattes som d 16 febr 1981 framlade ett förslag till avtal. Förslaget godtogs av TA men ej av SJF, som i stället utlöste en varslad strejk. Emellertid antogs senare det framlagda förslaget av båda parter. SJF har sedermera hävdat att den ändring i ordalydelsen som skett i § 4 a) i det nya avtalet i förhållande till § 3 b) i det gamla avtalet skulle innebära att alla rättigheter, således även rätten att beivra intrång, numera tillkommer medarbetaren. TA å sin sida hävdar att någon saklig förändring icke skedde genom det nya avtalet och har därvid stöd bl a av den nya avtalstextens författare, f justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson, som har betecknat ändringen som "kosmetisk". Det medges i och för sig att man av HD:s avgörande inte kan dra några slutsatser beträffande medarbetarens eventuella rätt att beivra ett intrång. Efter en analys av bestämmelserna i § 4 kommer HD fram till att tidningsarbetsgivaren oberoende av artikelns författare är berättigad till ersättning för intrånget. Det är också riktigt att HD inte uteslutit att jämväl medarbetaren skall kunna ha rätt att beivra intrång. Detta är emellertid endast en följd av att HD har begränsat sig till att pröva vad som erfordras för att bedöma tidningsarbetsgivarens fullgörelsetalan. Enligt Tidningens uppfattning är den enda slutsatsen man kan dra av att HD funnit att det är tidningsarbetsgivaren som genom överlåtelsen förfogar ekonomiskt över materialet att det också är Tidningen som är den rättsinnehavare som har rätt att beivra ett intrång. Eftersom den anställde journalisten inte har någon ekonomisk rätt till materialet kan denne rimligen inte ha någon rätt att beivra intrång. Ett ytterligare skäl för samma slutsats är följande. Skulle HD inte ha ansett att endast en - tidningsarbetsgivaren - skall kunna beivra intrång i den ekonomiska rätten torde nödvändig processgemenskap mellan arbetsgivare och medarbetare vara en förutsättning. Detta har HD inte angivit. Om det nya avtalet inneburit en principiell omläggning av rättsförhållandet mellan ett tidningsföretag och en medarbetare skulle vidare en sådan avvikelse kommit till tydligt uttryck i avtalstexten. - En tidningsutgåva är resultatet av flera samverkande faktorer, av vilka den skrivande medarbetarens arbete blott är en. När en utomstående tillägnar sig en del av innehållet tidningen så är det alltså fråga om ett otillbörligt utnyttjande av tidningsprodukten som sådan, dvs de kapitalinsatser som gjorts av tidningsföretaget samt det arbete som utförts av alla som medverkat vid tillkomsten av tidningen. Vid sådant förhållande vore det orimligt att journalisten ensam skulle få uppträda som målsägande vid fall av intrång. Medarbetaren företräder ej tidningsföretaget. Tidningsföretaget däremot företräder medarbetaren. Dennes anspråk mot den som gjort sig skyldig till intrång medräknas vid bestämmandet av tidningens ersättnings- och skadeståndstalan. Mot denna bakgrund måste en rimlig tolkning av kollektivavtalet vara att tidningsföretaget har det övergripande ansvaret för intrång i upphovsrätten. En sådan ordning medför betydande fördelar såväl för tidningsföretaget som för medarbetaren. Tidningsföretaget har regelmässigt bättre förutsättningar än medarbetaren att bekämpa intrång och är dessutom på grund av kollektivavtalet skyldigt att till medarbetaren redovisa dennes andel av vad som inflyter efter en intrångsprocess eller en förlikning. Slutligen kan anföras att den skadeståndsskyldige skall kunna betala skadestånd med befriande verkan. Det kan inte finnas utrymme för dubbelbetalning eller missförstånd beträffande verkan av betalningen. Även av detta skäl måste konsekvensen av HD:s dom bli att enbart tidningsarbetsgivaren kan inneha rätten att begära och uppbära ersättning.

HovR:ns bedömning.

Upphovsrätten, både den ekonomiska rätten och den ideella rätten, innehas från början alltid av upphovsmannen. Enligt 27 § upphovsrättslagen kan upphovsmannen fritt överlåta den ekonomiska delen av sin rätt medan den ideella rätten ligger kvar hos upphovsmannen.

För företag som producerar upphovsrättsligt skyddade alster innebär anställningsavtalet i de flesta fall att upphovsmannen till arbetsgivaren överlåter sin ekonomiska rätt till de arbeten som han skapar anställningen, åtminstone i de fall när det som arbetsgivaren producerar är vad som krävs för att han skall kunna fullgöra sitt anställningsavtal. En arbetsgivare får därför som huvudregel för sin normala verksamhet utnyttja sådana verk som tillkommit antingen som ett resultat av att den anställde fullgör sin normala verksamhet eller till följd av ett särskilt åtagande. I Sverige synes presumtionen vara att rätten till verket tillkommer och går över till arbetsgivaren bara om så följer av avtal (jfr Olsson, Copyright s 112 f).

Parterna är i målet ense om att dessa huvudprinciper gäller, vilket innebär att G.W. ostridigt äger föra talan om intrång i den ideella rätten. Tvisten mellan parterna gäller om han även har en sådan rätt såvitt avser den ekonomiska ersättningen. Parterna är härvid överens om att den upphovsrättsliga regleringen i 1980 års kollektivavtal innebar att upphovsrätten till en medarbetares verk och därmed rätten att förfoga över materialet övergick till arbetsgivaren och att denne därmed ägde en exklusiv rätt att beivra intrång i upphovsrätten. Det är också ostridigt i målet att 1981 års kollektivavtal, utan uttrycklig bestämmelse, reglerar frågan om vem som äger rätt att ekonomiskt förfoga över materialet och därmed även beivra intrång i upphovsrätten.

Sedan HD i NJA 1987 s 266 tagit ställning till tolkningen av 1981 års kollektivavtal råder det inte heller tvist om att tidningsarbetsgivaren, oberoende av en artikels författare, är berättigad att beivra ett intrång som sker genom att materialet utnyttjas av annan utan att en överlåtelse skett. G.W. gör emellertid gällande att också artikelns författare har en självständig rätt att beivra ett sådant intrång i upphovsrätten och därvid begära ekonomisk ersättning. Tidningen å sin sida hävdar att denna rätt att beivra intrång både enligt 1980 och enligt 1981 års kollektivavtal exklusivt tillkommer arbetsgivaren.

Enligt § 3 b) i 1980 års kollektivavtal överlät en medarbetare åt företaget all rätt att publicera text- och bildmaterial, som medarbetare utarbetat i samband med sin tjänst hos företaget och för vilket upphovsrätt eller fotografirätt kunde åberopas. Om det var avsikten att genom 1981 års kollektivavtal göra en principiell omläggning av rättsförhållandet mellan ett tidningsföretag och en medarbetare borde - som tidningen anfört - detta ha kommit till tydligt uttryck i avtalstexten. En jämförelse mellan 1980 och 1981 års kollektivavtal samt en samlad bedömning av det delvis motsägelsefulla innehållet i 1981 års kollektivavtal ger vid handen att arbetsgivaren är bibehållen sin ensamrätt att förhindra och beivra överlåtelsen. Detta stämmer också väl med vad som normalt förekommer i anställningsförhållanden. Arbetsgivaren har således även genom 1981 års kollektivavtal erhållit hela upphovsrätten och därmed en exklusiv rätt att uppbära ekonomiskt vederlag för att artikeln utnyttjats. Detta innebär att G.W. inte äger föra talan och hans yrkande skall ogillas såvitt avser ekonomiskt vederlag.

Vad gäller G.W:s yrkande om ideellt skadestånd finner HovR:n att varken G.W:s litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränkts genom publiceringen av artikeln. Inte heller i övrigt föreligger någon omständighet som utgör grund för ideellt skadestånd. Käromålet skall således i sin helhet ogillas.

Domslut

Domslut. HovR:n gjorde ej ändring i TR:ns domslut i saken.

G.W. (ombud advokaten S.L.) sökte revision och yrkade bifall till käromålet.

Nya Lidköpings-Tidningen (ombud advokaten G.L.) bestred ändring.

I revisionsinlagan sammanfattades G.W:s rättsliga argumentering på följande sätt: Av § 4 c) kollektivavtalet följer, att varken G.W. eller Falköpings tidning hade ägt att självständigt upplåta rätt för Nya Lidköpings-Tidningen att publicera artikeln. När den ekonomiska rätten till vad som utgör ett verk i upphovsrättslagens mening tillkommer två gemensamt, gäller att var och en av dem gentemot intränglingen äger föra talan om rätt till ersättning (jfr 6 § sagda lag). G.W. gör i målet gällande rätt att uppbära hela den till den ekonomiska delen av upphovsrätten hänförliga ersättning som Nya Linköpings-Tidningen har att utge på grund av intrånget. I andra hand gör G.W. gällande rätt att uppbära den del av den ifrågavarande ersättningen, som enligt det inbördes förhållandet mellan Falköpings tidning och G.W. tillkommer G.W..

Beträffande kravet på ideell ersättning anfördes i revisionsinlagan: Vad gäller den ideella ersättningen handlar det inte om G.W:s litterära eller konstnärliga anseende i första rummet, utan om hans journalistiska anseende. Härvid är att märka att han har en rätt att i fråga om av honom publicerade artiklar få upphovsmannaskapet utmärkt genom att hans initialer anges. Vidare bör uppmärksammas, att genom Tidningens publicering skulle G.W. ha kunnat bli utsatt för misstanken att han i strid mot sina plikter gentemot Falköpings tidning - bl a att inte bedriva konkurrerande verksamhet - hade medverkat till publiceringen.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tor Olsson, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Tvisten i målet gäller i första hand om G.W. har en av sin arbetsgivare, Falköpings tidning, oberoende rätt till ersättning för ekonomisk skada av Nya Lidköpings-Tidningen (Tidningen) på den grund att denna olovligen utnyttjat den av honom författade och i Falköpings tidning publicerade artikeln.

Parterna är ense om att kollektivavtalet mellan Tidningarnas Arbetsgivareförening (TA) och Svenska Journalistförbundet (SJF), i dess lydelse fr o m 1981 års kollektivavtal, utan uttrycklig bestämmelse reglerar frågan vem som har rätt till ersättning för ekonomisk skada på grund av intrång i upphovsrätten till publicerat material, till vilket en hos ett tidningsföretag anställd medarbetare är upphovsman. Ej heller råder, sedan HD i rättsfallet NJA 1987 s 266 tagit ställning till tolkningen av 1981 års avtal, tvist om att företaget, oberoende av medarbetaren, är berättigat att erhålla ersättning för intrång som sker genom att materialet utnyttjas av annan utan att någon överlåtelse har skett. G.W. hävdar emellertid att även medarbetaren har en självständig rätt till sådan ersättning, medan Tidningen gör gällande att rätten tillkommer företaget ensamt. Liksom i det nämnda rättsfallet hänför sig parterna härvid till samma motstridande ståndpunkter som de avtalsslutande parterna har intagit, G.W. som SJF och Tidningen som TA. Tolkningen av avtalet skall alltså ske med utgångspunkt i det förhållandet att de avtalsslutande parterna vid avtalsslutet lagt in olika innebörd i avtalet.

I 1981 års avtal finns i § 4, som har rubriken "Publicering av text- och bildmaterial", en inledande bestämmelse under a). Denna bestämmelse föreskriver att, utan hinder av regleringen i upphovsrättslagen och fotografilagen, det företag där medarbetaren är anställd får publicera text- och bildmaterial, som har medarbetaren till upphovsman, i tidning som företaget ger ut, om materialet har tagits fram i medarbetarens anställning hos företaget. Publiceringsrätten gäller också tidning som ges ut av annat företag, med vilket medarbetarens företag har upprättat stadigvarande utbyte eller träffat överenskommelse om överlåtelse av text- och bildmaterial. Under § 4 b) föreskrivs att nytt avtal om stadigvarande samarbete skall föregås av förhandlingar mellan företaget och journalistklubben samt att, innan överenskommelse har träffats, någon överlåtelse inte får ske. Skulle någon överenskommelse inte kunna uppnås, kan centrala förhandlingar tas upp och frågan slutligt avgöras av en särskild nämnd.

Frågan om överlåtelse av text- och bildmaterial i andra fall behandlas i § 4 c) och e). Bestämmelsen under c) stadgar att överlåtelse av text- och bildmaterial i andra fall än då fråga är om samarbetsavtal får ske endast om medarbetaren och företaget är överens om hur överlåtelsen skall ersättas. Även företaget och journalistklubben anges i sådant fall kunna träffa överenskommelse om överlåtelse. Innan överenskommelse har träffats får någon överlåtelse inte ske. Regeln under e) avser ett specialfall. Där föreskrivs att medarbetaren måste samtycka till överlåtelse av text- och bildmaterial för reklamändamål.

I avgörandet NJA 1987 s 266, som rörde frågan om ett tidningsföretags rätt enligt 1981 års avtal att beivra intrång i upphovsrätt som skett genom att medarbetares material utnyttjats av annan utan att överlåtelse har skett, fann HD bestämmelserna under § 4 b), c) och e) ha den innebörden att det är företaget som är överlåtaren och som genom överlåtelsen förfogar ekonomiskt över materialet. Detta innebar att företaget enligt avtalet hade sådan rätt att förfoga över medarbetarens verk att företaget var berättigat att beivra intrånget. Tidningsföretaget ansågs därför, oberoende av medarbetaren, berättigat till ersättning av den som gjort sig skyldig till intrånget.

Av särskild betydelse för tolkningsfrågan i detta mål är bestämmelsen under § 4 c). Regleringen där innebär att medarbetaren eller journalistklubben såsom dennes företrädare, genom att inte godta vad som erbjuds i fråga om ersättning, kan förhindra att företaget överlåter materialet i sådana fall som avses i bestämmelsen. Med hänsyn till den befogenhet som sålunda förbehållits medarbetaren kan denne inte anses ha helt avhänt sig upphovsrätten. Härav får anses följa att även medarbetaren är berättigad att erhålla ersättning för ekonomisk skada av den som begått intrång i upphovsrätten. Denna bedömning torde också bäst överensstämma med kollektivavtalets innehåll i övrigt.

På grund av det anförda är G.W., oberoende av Falköpings tidning, berättigad till ersättning av Tidningen för ekonomisk skada på grund av intrånget i upphovsrätten till den ifrågavarande artikeln. Han äger dock inte, som han gjort gällande, på grund av avtalet rätt att också föra talan om ersättning som tillkommer företaget för intrånget.

G.W:s yrkande i nämnda hänseende avser vederlag för utnyttjandet av artikeln. G.W. har inte förebragt någon utredning om vilka ersättningsnormer som gäller vid överlåtelse av material tidningar emellan, medan Tidningen angett att artikelns marknadsvärde hade varit 200 kr. Vederlaget bör därför bestämmas med utgångspunkt från detta belopp. I avsaknad av utredning om vilken fördelning som skulle ha gällt mellan Falköpings tidning och G.W., om artikeln hade överlåtits till Tidningen, får hans del av vederlaget skäligen bestämmas till hälften eller 100 kr.

Tidningens intrång har skett uppsåtligen. Rätt till ersättning för ideell skada föreligger därför enligt 54 § 2 st upphovsrättslagen.

Artikeln i Falköpings tidning publicerades med G.W:s initialer, vilka inte satts ut under artikeln i Tidningen. Även om - som Tidningen påstått - det är redaktionsledningen som avgör om upphovsmannen skall anges eller inte, måste det vid olovlig publicering av upphovsrättsligt skyddat material anses strida mot god sed att inte ange upphovsmannen när så skett vid den lovliga publiceringen. G.W:s litterära anseende kan inte anses ha kränkts genom publiceringen i Tidningen. Den omständigheten att artikeln har utnyttjats olovligen får däremot i och för sig anses ha medfört ett lidande för honom. Den ersättning för ideell skada, vartill han är berättigad, bör skäligen bestämmas till 2 000 kr.

I enlighet med det anförda är G.W. berättigad till ersättning med sammanlagt 2 100 kr i vederlag och för ideell skada.

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att HD förpliktar Nya Lidköpings-Tidningen AB att till G.W. utge 2 100 kr.

Domskäl

Domskäl. Kollektivavtalet mellan Tidningarnas Arbetsgivareförening och Svenska Journalistförbundet i dess lydelse fro m år 1981 innehåller vissa bestämmelser om överlåtelse av text- och bildmaterial till vilket en hos ett tidningsföretag anställd medarbetare är upphovsman. Som HD har uttalat i rättsfallet NJA 1987 s 266 utgår samtliga dessa bestämmelser från att det är företaget som är överlåtaren och som genom överlåtelsen förfogar ekonomiskt över materialet. Detta innebär emellertid inte att medarbetaren saknar ekonomiskt intresse av materialet i fall då någon utnyttjar detta utan att ha fått det överlåtet till sig. Ett sådant upphovsrättsintrång medför att medarbetaren går miste om den ersättning som han vid en överlåtelse kan ha rätt till enligt § 4 c) i kollektivavtalet. Vidare kan intrånget omintetgöra hans rätt att själv ge ut materialet enligt § 4 f) 2 st. Även i andra avseenden kan intrånget skada honom ekonomiskt. I situationer av detta slag måste medarbetaren anses ha en självständig rätt till ersättning av intrångsgöraren för sin ekonomiska skada.

På grund av det anförda har G.W. rätt till vederlag enligt 54 § 1 st upphovsrättslagen av Nya Lidköpings-Tidningen för tidningens olovliga utnyttjande av den av honom författade artikeln. G.W. har emellertid inte förebragt någon utredning om vilken ersättning som han skulle ha kunnat få ut, om Falköpings tidning hade överlåtit artikeln till Nya Lidköpings-Tidningen. Med utgångspunkt i uppgiften av den tidningen om att artikelns marknadsvärde uppgick till 200 kr kan G.W:s vederlag för det olovliga utnyttjandet av artikeln uppskattas till 100 kr.

Det olovliga utnyttjandet har skett uppsåtligen. G.W. har därför enligt 54 § 2 st upphovsrättslagen i princip rätt till ersättning av Nya Lidköpings-Tidningen även för lidande eller annat förfång av åtgärden.

Artikeln i Nya Lidköpings-Tidningen publicerades utan att G.W. angavs som upphovsman. I målet är emellertid inte visat att det är praxis att upphovsmannen anges vid publicering av en artikel som har överlåtits. Någon kränkning av G.W:s ideella rätt enligt 3 § upphovsrättslagen kan inte anses ha skett genom underlåtenheten att ange honom som upphovsman. Inte heller kan hans litterära anseende anses ha kränkts genom publiceringen.

Den omständigheten att artikeln har utnyttjats olovligen får visserligen i sig anses ha medfört ett förfång för G.W.. Detta är emellertid inte av sådan omfattning att någon ersättning skäligen bör utgå.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att Nya Linköpings-Tidningen AB förpliktas att till G.W. utge 100 kr.

JustR Gregow var skiljaktig och gillade betänkandet.

JustR Lars K Beck man var skiljaktig och fastställde HovR:ns dom.