NJA 1987 s. 266

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Kjellgren, rådmannen Olle Westlander och t f rådmannen Hedström) anförde i dom d 29 juni 1984:Bakgrund.

A.A. är fast anställd som medarbetare i DN med placering på Expressen. Den 18 okt 1982 infördes i Expressen en artikel angående olika bankkonton, författad av A.A.. En tid därefter lät PK-banken i vissa större tidningar ta in en dubbelsidig annons i vilken man gjorde reklam för bankens personkonto. Denna annons innehöll en del av A.A:s artikel återgiven i form av ett faksimil. A.A. vände sig i anledning därav till banken och krävde skadestånd med 75 000 kr under påstående att banken genom att utnyttja A.A:s artikel gjort sig skyldig till intrång i A.A:s upphovsrätt till artikeln. A.A. hävdade att hans upphovsrätt innebar att han ensam kunde uppbära ersättningen. Banken god tog A.A:s krav och betalade ut det yrkade beloppet till honom. Senare framställde DN krav mot PK-banken för utnyttjandet av A.A:s artikel under påstående att det var DN ensamt som hade upphovsrätten till artikeln. Banken vägrade att betala ytterligare skadestånd och hänvisade DN till Svenska Journalistförbundet. Anledningen till den sålunda uppkomna situationen är att Tidningarnas Arbetsgivareförening (TA) och Svenska Journalistförbundet (SJF) har olika uppfattning om hur 1981 års kollektivavtal mellan dessa organisationer skall tolkas vad gäller de bestämmelser som reglerar upphovsrätten till i en tidning publicerat text- och bildmaterial med en hos tidningen anställd medarbetare som upphovsman. Organisationerna har överenskommit att begagna sig av den föreliggande tvisten för att få tolkningsfrågan prövad av allmän domstol, men formellt utgör DN och PK-banken parter i målet.

I 1980 års kollektivavtal mellan TA och SJF reglerades i § 3 under rubriken "Medarbetares ställning" upphovsrättsliga frågor angående text- och bildmaterial som medarbetare i tidningsföretag utarbetat i samband med sin tjänst hos företaget.

Avtalstexten, fogad som bilaga till TR:ns dom, upptog under 3 § b) bl a följande:

b) Medarbetare överlåter åt företaget med nedan angivna undantag all rätt att publicera text- och bildmaterial, som medarbetare utarbetar i samband med sin tjänst hos företaget och för vilket upphovsrätt eller fotografirätt enligt lag kan åberopas.

Överlåtelsen skall icke utgöra hinder för medarbetaren att i bokform eller liknande eller genom sådan medverkan i radio och television eller liknande, till vilken företagsledningen enligt a) första stycket givit tillstånd, mångfaldiga eller bearbeta sådant material.

Därest företaget i sin tur till annat företag överlåter rätt till medarbetares artiklar, teckningar och bilder, skall medarbetaren äga rätt till skälig ersättning, där ej i förväg träffats avtal att dylik ersättning ej skall utgå. (* Vid överlåtelse för reklamändamål till myndigheter, organisationer eller företag skall dock medarbetarens samtycke in hämtas. *) , (* Parterna är överens om att därest annan överenskommelse ej träffats, dessa bestämmelser ej äger tillämpning i de fall här avsedda företag, även om de sinsemellan är fristående, etablerar stadigvarande utbyte eller överlåtelse av text- och bildmaterial eller bedriver egen bild byrå.I stället gäller för sådana fall följande. - - - *)

Medarbetares verk må icke utnyttjas på ett sätt som är kränkande för upphovsmannens journalistiska anseende.

Önskar företaget publicera medarbetares artiklar eller teckningar, efter det att denna slutat sin anställning vid företaget, skall medarbetaren om möjligt underrättas härom före publiceringen. Anför medarbetaren därvid godtagbara skäl mot publiceringen må denna icke ske.

Regleringen innebar bl a att medarbetare med vissa angivna undantag överlät åt företaget all rätt att publicera sådant material. Företaget hade också rätt att vidareöverlåta materialet utan särskilt samtycke från medarbetaren men denne ägde, därest ej annat överenskommits, rätt till särskild ersättning för utnyttjandet. Vid överlåtelse för reklamändamål var dock medarbetarens samtycke erforderligt (not 7). Dessutom gällde särskilda bestämmelser därest överlåtelse skedde till företag med vilket var etablerat ett stadigvarande utbyte av material (not 8), varvid samtycke från medarbetarens sida inte fordrades. Parterna i målet är ense om att den upphovsrättsliga regleringen i 1980 års kollektivavtal innebar att upphovsrätten till ifrågavarande material i princip övergick på företaget med bl a rätt för detta att utan medarbetarens medverkan beivra intrång i upphovsrätten beträffande detta material. - Inom SJF förelåg missnöje med bestämmelserna, som i huvudsak gällt sedan 1959. Man önskade att upphovsrätten i vidare omfattning än den som gällde skulle tillkomma medarbetaren. Vid de avtalsförhandlingar som fördes mellan TA och SJF under 1970-talet togs frågan upp men någon förändring kom inte till stånd eftersom TA inte ville ge efter på sin rätt enligt gällande avtal. Någon möjlighet för SJF att utöva påtryckning genom konfliktåtgärder förelåg inte heller eftersom förbundet 1970 träffat ett tioårigt fredsavtal med TA. Detta avtal hade löpt ut då avtalsparterna i jan 1981 tog upp förhandlingar om ett nytt kollektivavtal. Dessa förhandlingar kom i slutskedet att gälla två huvudfrågor, nämligen dels den upphovsrättsliga frågan, dels frågan om arbetstiden inkluderande obersättning. SJF överlämnade sina krav till TA d 19 jan 1981. I frågan om upphovsrätten framhölls att under senare år en tendens till ökad vidareanvändning i andra tidningar av journalistiskt material förekommit. Man förklarade att man såg denna utveckling som ett hot mot mångfalden inom den svenska pressen och krävde därför en avtalsskrivning som innebar att för all vidareanvändning fordrades särskild överenskommelse. Den 26 jan 1981 överlämnade TA till SJF sina yrkanden, vilka inte innebar något tillmötesgående av SJF:s krav när det gällde upphovsrätten. Därefter fördes muntliga förhandlingar som blev resultatlösa beträffande såväl upphovsrättsfrågan som arbetstidsfrågan och därför frånträddes av SJF. Enligt ett vid dessa förhandlingar fört protokoll antecknades att TA avvisat SJF:s principiella krav på en återgång av upphovsrätten till medarbetaren men förklarat sig beredd att med bibehållande av nuvarande avtalsprinciper diskutera förändringar av reglerna för vidareöverlåtelse. Strandningen föranledde att chefen för förlikningsmannaexpeditionen G.S. tillsattes som förlikningsman. Sedan G.S. snart funnit att förhandlingssituationen var låst tillsatte regeringen en förlikningskommission bestående av G.S. och justitieombudsmannen P-E.N.. Kommissionen hade därefter kontakter med parterna fram till d 16 febr 1981, då den lade fram ett slutligt förslag till uppgörelse. Under den tid förlikningsmannen och kommissionen var verksamma hade parterna inte någon kontakt med varandra. Avtalsförslaget hade en annan uppläggning än 1980 års avtal när det gällde bestämmelserna angående upphovsrätten. I stället för att såsom tidigare ange att företaget erhöll publiceringsrätten till medarbetares material genom överlåtelse upptog förslaget en inledande bestämmelse om att företag utan hinder av regleringen i upphovsrättslagen och fotolagen fick i tidning som företaget gav ut publicera text- och bildmaterial som hade en medarbetare till upphovsman och hade tagits fram i medarbetarens anställning hos företaget. I efterföljande bestämmelser reglerades bl a företagets rätt att utnyttja materialet på annat sätt än genom publicering i tidningar. I sak innebar dessa efterföljande bestämmelser inte någon egentlig skillnad mot vad som tidigare gällde med ett väsentligt undantag. För vidareöverlåtelse till annat företag än sådant med vilket man upprättat stadigvarande utbyte och vissa därmed jämställda fordrades nu medarbetarens samtycke. Samma dag som förslaget framlades antogs det av TA under det att SJF inte god tog förslaget utan utlöste en strejk som man tidigare varslat om. I en information som SJF utsände till olika fackliga representanter framhölls att det var motsättningar i både upphovsrättsfrågan och arbetstidsfrågan som förhindrade en uppgörelse. I upphovsrättsfrågan framhölls att förbundets krav på att journalisten endast skulle överlåta upphovsrätten till den egna tidningen i stället för till företaget eller hela koncerner ej tillgodosetts. Vidare påpekades att förslaget inte heller innehöll några möjligheter för journalistklubbarna att stoppa sådan massiv vidareanvändning som, ny tidningsteknik gav möjlighet till. Vad som krävdes var att den enskilda journalisten skulle få möjlighet att vägra publicering i tidningar i vilka hon eller han inte ville få sitt material publicerat och en möjlighet för klubbarna att avvisa en nyordning som innebar att journalisternas artiklar och hela tidningssidor från en tidning fördes över med hjälp av datateknik till i princip alla andra tidningar. Natten till d 18 febr 1981 sammanträffade representanter för parterna. TA företräddes av sin ordförande L.O-L. och sin verkställande direktör P-A.P. samt SJF av sin ordförande Ö.J. och sin förhandlingschef L.R.. Man nådde därvid fram till en uppgörelse som medförde att man d 18 vände sig till förlikningskommissionen. Denna företog vissa ändringar i det tidigare framlagda förslaget, varefter detta samma dag antogs av parterna och senare intogs i 1981 års kollektivavtal. När det gällde upphovsrättsfrågan infördes att det även vid vidareöverlåtelse av material till företag med vilket fanns stadigvarande utbyte krävdes överenskommelse för att överlåtelse skulle få ske. Vidare gjordes vissa justeringar - närmast av formell natur - i bestämmelserna angående förfarandet om lokala förhandlingar ej skulle leda till överenskommelse. Redan vid en presskonferens som hölls samma dag som avtalet undertecknats framkom att parterna hade olika uppfattning om innebörden av den upphovsrättsliga regleringen enligt avtalet.

Texten till 4 § i 1981 års kollektivavtal, fogad som bilaga till TR:ns dom, upptog följande:

§ 4. Publicering av text- och bildmaterial

a) Utan hinder av regleringen i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) och lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild (fotografilagen) får det företag där medarbetaren är anställd publicera text- och bildmaterial som har medarbetaren till upphovsman, i tidning som företaget ger ut, om materialet har tagits fram i medarbetarens anställning hos företaget.

Som publicering enligt första stycket anses även publicering i tidning som ges ut av annat företag om medarbetarens företag har upprättat stadigvarande utbyte respektive träffat överenskommelse om överlåtelse av text- och bildmaterial med det företaget.

Varje medarbetare skall ha tillgång till en förteckning över de företag med vilka det egna företaget har sådant samarbete som avses i andra stycket.

b) Avtal om sådant samarbete som avses i § 4 a) andra stycket skall föregås av förhandlingar mellan företaget och journalistklubben vid detta.

Innan överenskommelse har träffats får någon överlåtelse inte ske.

Leder inte de lokala förhandlingarna till en överenskommelse skall - om någon av parterna begär det - centrala förhandlingar tas upp. Leder inte heller dessa förhandlingar till en överenskommelse, skall frågan avgöras av en särskild nämnd om någon av parterna begär det. Sådan begäran skall göras inom 10 dagar efter det att de centrala förhandlingarna har förklarats avslutade.

Den särskilda nämnden består av tre ledamöter, Av den utser parterna var sin och de sålunda utsedda den tredje, som skall vara nämndens ordförande.

Nämnden skall vid sin bedömning beakta samtliga de argument som parterna i förhandlingar tidigare har fört fram som stöd för sina ståndpunkter. Nämnden skall arbeta skyndsamt.

Bestämmelserna i detta avsnitt skall tillämpas även när det blir fråga om förändringar i bestående avtal.

c) Avtal om överlåtelse av text- och bildmaterial i andra fall än sådana som avses i § 4 b) får ske endast om medarbetaren och företaget är överens om hur överlåtelsen skall ersättas. Även företaget och journalistklubben kan träffa överenskommelse om överlåtelse.

Innan överenskommelse har träffats får någon överlåtelse inte ske.

d) Fristående text- och bildbyrå jämställs i detta sammanhang med företag som ger ut tidning. Publicering sker genom att medarbetaren ställer sitt material till förfogande för distribution till byråns abonnenter och kunder. Byråns medarbetare skall underrättas om det sker ändringar bland byråns abonnenter och kunder.

Överlåtelse av material till text- eller bild byrå får ske i den omfattning som tidnings kontrakt med byrån föreskriver.

e) Vill ett företag till myndigheter, organisationer eller företag för reklamändamål överlåta text- och bildmaterial som en medarbetare har tagit fram i sin anställning hos företaget, måste medarbetaren samtycka till överlåtelse för att den skall få ske.

f) Under förutsättning att överenskommelse träffas i förväg om hur medarbetaren skall ersättas, så får förtag använda text- och bildmaterial, som medarbetaren har tagit fram i sin anställning hos företaget, för utgivning av bok, särtryck eller liknande.

Vill medarbetaren själv ge ut material som han eller hon har tagit fram i sin anställning hos företaget får han göra det om företaget har använt sin rätt enligt § 4 a) första stycket eller förklarat att man inte tänker använda den.

g) Vill ett företag publicera artiklar eller teckningar som härrör från en medarbetare som har slutat vid företaget så skall medarbetaren underrättas om företagets avsikter. Motsätter sig medarbetaren att materialet publiceras och anför han eller hon godtagbara skäl för sin ståndpunkt så får materialet inte publiceras.

Medarbetarens ståndpunkt behöver inte avvaktas om det är okänt var han eller hon befinner sig.

h) Vill ett företag utnyttja text- och bildmaterial, som en medarbetare har tagit fram i sin anställning hos företaget på annat sätt än som har angetts tidigare, måste medarbetaren sam tycka till att materialet utnyttjas på det sättet för att det skall få ske.

i) Avvikelse från vad detta avtal innehåller om utnyttjande av text- och bildmaterial får göras endast om det finns särskilda skäl för det.

För att sådant avtal om avvikelse skall gälla krävs att de centrala parterna godkänner det.

j) Text- och bildmaterial får inte utnyttjas så att medarbetarens rätt enligt 3 § upphovsrättslagen respektive 2 § fotografilagen kränks. Det får inte heller utnyttjas så att det kränker medarbetarensjournalistiska anseende. Överlämnas materialet till annat företag skall det företaget erinras om detta.Yrkanden m m

DN har yrkat förpliktande för PK-banken att till DN betala 75 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan d 18 maj 1983 och därvid anfört: Bestämmelserna i 1980 års kollektivavtal innebar att företaget genom överlåtelsen av publiceringsrätten till av medarbetare i tjänsten framtaget material förvärvade full förfoganderätt till detta material, innefattande rätt för företaget att ensamt beivra upphovsrättsligt intrång beträffande detta. Den omformulering som skett i 1981 års avtal innebär inte någon förändring av denna reglering. Även bestämmelsen i § 4 a) i avtalet har den innebörden att publiceringsrätten övergår på företaget och har samma innehåll som den rätt som gällde tidigare. Det hävdas att övergången av upphovsrätten klart framgår redan av ordalydelsen av nämnda bestämmelse. I allt fall måste den tolkas på detta sätt om man ser till de efterföljande bestämmelserna i § 4, som för vissa fall stadgar inskränkningar i företagets rätt. Dessa bestämmelser skulle vara onödiga, därest den fulla förfoganderätten till materialet inte övergått på företaget. - Skulle den fulla förfoganderätten inte anses övergå på företaget enligt 1981 års avtal, hävdas att någon inskränkning i företagets rätt att ingripa mot intrång avseende i tidningen publicerat material inte skett genom avtalet. Att denna rätt måste inrymmas i publiceringsrätten följer av hur tidningsproduktionen är upplagd. En artikel kan publiceras först efter - förutom artikelförfattarens insats - ytterligare arbetsinsatser av olika slag för vilka företaget har stora kostnader. Det är mot denna bakgrund rimligt att företaget ges rätt att ingripa mot intrång i tidningens innehåll. - Under alla förhållanden påstås att av innehållet i § 4 c) i 1981 års avtal följer att medarbetare är förhindrad att självständigt beivra intrång i upphovsrätt till en av honom författad och i tidningen publicerad artikel. Enligt denna bestämmelse krävs nämligen överenskommelse mellan företag och medarbetare för att vidareöverlåtelse av medarbetarens material skall fåske, och det hävdas att avtal om ersättning för intrång är att jämställa med överenskommelse om vidareförsäljning. - Till följd av det anförda och då PK-banken medgivit att banken gjort intrång genom den aktuella annonsen är banken skyldig att ersätta DN för den skada DN lidit till följd av intrånget. DN gör i första hand gällande att skadans storlek bestämts till sitt belopp genom den uppgörelse som PK-banken träffat med A.A. om att till denne utbetala 75 000 kr. Därest denna överenskommelse ej skulle anses kunna ligga till grund för skadeståndets bestämmande hävdas i allt fall att skadan uppgår till detta belopp, varav 40 000 kr utgör skäligt vederlag för utnyttjandet och 35 000 kr allmänt skadestånd, uppskattat enligt 35 kap 5 § RB, för att Expressens renommé utnyttjats.

PK-banken har bestritt DN:s talan och anfört: § 4 i 1981 års avtal har en helt annan konstruktion än motsvarande bestämmelser i det tidigare avtalet. Enligt sistnämnda avtal överlät medarbetaren till företaget all rätt att publicera det material varom är fråga; i det nya avtalet sägs att företaget får publicera materialet utan hinder av regleringen i upphovsrättslagen och fotolagen. Den nya ordalydelsen i förening med de följande bestämmelserna i § 4, bl a kravet på samtycke från medarbetarens sida för vidareöverlåtelse, kan inte förstås på annat sätt än att medarbetaren till skillnad mot vad som gällde tidigare har kvar upphovsrätten till sitt material och att han avstått från denna endast beträffande de delar som uttryckligen anges i avtalet. Till dessa senare hör ej rätten att beivra intrång i fråga om material som publicerats i tidning. PK-banken gör i första hand gällande att det stått klart för avtalsparterna att avtalet hade det av PK-banken nu angivna innehållet då avtalet ingicks. Skulle så ej anses ha varit fallet föreligger enligt PK-bankens förmenande s k dold dissens; parterna har vid avtalsslutet haft olika uppfattning om avtalets innebörd i ifrågavarande hänseende. Vid bestämmande av avtalsinnehållet i denna situation skall enligt PK- bankens mening även andra omständigheter än ordalydelsen beaktas. En sådan är partsviljan. För TA måste det ha stått helt klart att SJF:s vilja var att genom avtalet skulle bestämmas att upphovsrätten till publicerat material tillkom medarbetaren. Denna vilja underströks av att förbundet tillgrep strejkvapnet för första gången i sin historia. Vidare är att beakta att såväl vid mötet mellan representanter för TA och SJF natten till d 18 febr 1981 som vid sammanträffandet med förlikningskommissionen samma dag föreslogs från SJF:s håll att man skulle gå igenom avtalsförslaget för att kontrollera att parterna var ense om avtalsinnehållet. Någon sådan genomgång kom emellertid inte till stånd eftersom TA:s representanter inte ansåg detta nödvändigt. TA får då stå risken för att avtalet missuppfattats av SJF. Eftersom 1981 års avtal innebar en radikal förändring av ordalydelsen i förhållande till vad som gällde tidigare måste det för övrigt ha ålegat TA att se till att TA:s uppfattning om innebörden av avtalet kom till SJF:s kännedom. Med hänsyn till nu angivna omständigheter hävdas att avtalet - därest dold dissens skulle anses föreligga - skall ges den innebörd som PK- banken hävdar i målet. - Skulle DN anses berättigat att oberoende av A.A. beivra det intrång som skett genom PK-bankens ifrågavarande annonsering medges skadeståndsskyldighet. Det bestrids att bankens överenskommelse med A.A. kan läggas till grund för skadeståndets bestämmande. Det belopp som utbetalats till A.A. avsåg för övrigt till större delen ersättning för ideellt intrång enligt 3 § upphovsrättslagen. Som skäligt belopp kan vitsordas 1 000 kr avseende ersättning för utnyttjandet. PK-banken bestrider att DN eljest lidit förlust eller förfång i anledning av intrånget.

Domskäl. Tvisten i målet gäller i första hand om DN har en av A.A. oberoende rätt att kräva skadestånd av PK-banken på den grund att banken olovligen utnyttjat den av A.A. författade och i Expressen publicerade artikeln om bankkonton.

Parterna är ense om att 1981 års kollektivavtal reglerar frågan om vem det tillkommer att beivra intrång beträffande i en tidning publicerat material till vilket en hos tidningen anställd medarbetare är upphovsman. De är emellertid inte ense om innebörden av regleringen. DN hävdar att rätten tillkommer tidningen, PK-banken att den tillkommer medarbetaren.

Den föreliggande tvistefrågan regleras inte uttryckligen i avtalet, och inte heller innehållet i eller konstruktionen av detta kan anses i sig ge någon otvetydig vägledning för bestämmande av innebörden av avtalet i förevarande hänseende.

Beträffande vad som förekom under de förhandlingar som föregick avtalet har utredning förebringats genom vittnesförhör med de personer som deltog i förhandlingarna för de båda organisationerna och genom informationsmaterial od som organisationerna lät sprida under det att förhandlingarna pågick. Utredningen kan inte anses ge vid handen annat än att vardera organisationen efter sina kontakter med förlikningskommissionen hade den uppfattningen att avtalsförslaget tillgodosåg organisationens under förhandlingarna framställda krav, som innebar, för TA att upphovsrätten i princip genom avtalet skulle övergå på företaget och för SJF att denna rätt i princip skulle ligga kvar hos medarbetaren. Det har emellertid enligt TR:ns mening inte genom utredningen framkommit något om parts agerande under förhandlingarna och kommissionens arbete som ger erforderlig vägledning för ställningstagande till vilken av de båda ståndpunkterna som åsyftats med avtalet.

Ostridigt är att enligt 1980 års avtal överlåtelse av publiceringsrätten till medarbetares material medförde också rätt för företaget att oberoende av medarbetaren beivra intrång beträffande materialet. Även enligt 1981 års avtal erhåller företaget publiceringsrätt till materialet. Detta sker visserligen genom en annan avtalskonstruktion, men denna är inte sådan att det finns anledning att anta att därmed åsyftats en väsentlig förändring av den tidigare publiceringsrättens innehåll. Enligt TR:ns mening borde en så betydelsefull ändring som att företaget fråntogs rätten att oberoende av medarbetaren beivra intrång i publicerat material ha kommit till klart uttryck i avtalet, därest en sådan ändring åsyftats. I avsaknad av uttryckligt stadgande om rätten att beivra intrång framstår det också som rimligt att tillerkänna företaget en självständig sådan rätt, eftersom - såsom DN framhållit - publiceringen kommer till stånd först efter ett flertal arbetsinsatser utöver medarbetarens, för vilka insatser företaget har stora kostnader. Vad nu anförts hindrar inte att medarbetaren kan ha en självständig rätt att vid sidan av företaget beivra intrång. Att så är fallet torde vara helt klart när intrånget avser kränkning av medarbetarens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart. I vad mån medarbetaren har en längre gående rätt har TR:n ej anledning att ta ställning till i detta mål.

PK-banken har hävdat att den omständigheten att TA motsatt sig framställningar från SJF:s sida före av talets undertecknande om att avtalet skulle genomgås skall tillmätas betydelse vid avtalstolkningen. Det synes vara ostridigt att såväl vid det nattliga mötet d 18 febr 1981 som vid avtalets undertecknande representanter för SJF förde på tal att parterna skulle tillsammans gå igenom avtalsinnehållet men att någon sådan genomgång ej kom till stånd enär TA och vid det senare tillfället även kommissionens ordförande ej ansåg det erforderligt. Det är emellertid inte närmare utrett med vilken styrka SJF framförde sin begäran om genomgång av avtalsförslaget. Vad sålunda förekommit utgör enligt TR:ns mening inte tillräckligt skäl för att frångå den innebörd av avtalet som TR:n redogjort för i föregående stycke.

På grund av det anförda äger DN rätt att oberoende av A.A. kräva skadestånd av PK-banken för det intrång varom är fråga. Vid sådant förhållande har banken medgivit skyldighet att ersätta DN för liden skada.

Vad gäller skadeståndets storlek är det DN:s och inte A.A:s skada som skall fastställas. Den mellan A.A. och PK-banken frivilligt träffade uppgörelsen kan därför inte direkt läggas till grund för skadeståndets bestämmande, och inte heller ger den nämnvärd vägledning, eftersom en väsentlig del av beloppet utgjort ersättning för kränkning enligt 3 § upphovsrättslagen - en uppgift från SJF vars riktighet det saknas anledning att ifrågasätta.

Beträffande ersättningen för utnyttjandet har DN inte på något sätt försökt underbygga sitt yrkande om 40 000 kr. Å andra sidan är det enligt TR:ns mening uppenbart att den av SJF vitsordade ersättningen 1 000 kr, som inte heller stöds på någon förebragt utredning, måste understiga skälig ersättning för utnyttjandet. Även i avsaknad av utredning om vilka ersättningsnormer som gäller vid överlåtelse av material tidningar emellan måste det enligt TR:ns mening antas att skäligt vederlag för den aktuella artikeln ej kan ha understigit 5 000 kr.

Den annons som infördes i ett antal tidningar av PK-banken innebar att endast en del av A.A:s i Expressen införda artikel återgavs. Därigenom kom läsaren av annonsen att få det felaktiga intrycket att A.A. förordade sparande i PK-banken. Även om detta förfarande är ägnat att framför allt skada A.A. personligen måste det också skada Expressens renommé. DN får i detta hänseende anses skäligen gottgjort med 10 000 kr.

På grund av det anförda skall PK-banken förpliktas att till DN betala 15 000 kr jämte yrkad och av PK-banken till skäligheten vitsordad ränta.

Domslut

Domslut. PK-banken förpliktas att till DN genast utge 15 000 kr jämte årlig ränta därå enligt en räntefot motsvarande det av riksbanken fastställda vid varje tillfälle gällande diskontot med tillägg av 4 procentenheter från d 18 maj 1983 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n i allt väsentligt utvecklat sin talan i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom, dock med följande ändringar och tillägg.

PK-banken: Banken gjorde vid TR:n i första hand gällande att det stått klart för såväl TA som SJF att 1981 års avtal hade innebörden att medarbetarna till skillnad mot vad som gällde tidigare hade kvar upphovsrätten till sitt material utom i de avseenden som uttryckligen anges i avtalet. I HovR:n har PK-banken frånfallit detta påstående och gör gällande att det förelegat en s k dold dissens; TA och SJF har beträffande den principiella frågan om upphovsrätt haft olika uppfattning om avtalets innehåll.

Beträffande sitt ersättningsyrkande har DN anfört följande: Ersättning yrkas med 75 000 kr, varav 40 000 kr avser skäligt vederlag för utnyttjandet av artikeln och 35 000 kr allmänt skadestånd. Till grund för beräkningen av beloppet skall läggas den överenskommelse som träffades mellan A.A. och PK-banken. Det av PK-banken till A.A. utgivna beloppet skall vara normerande för värdet av PK-bankens utnyttjande av artikeln. A.A. företräddes vid sin uppgörelse med PK-banken av SJF. Förbundet ansåg uppenbarligen vid den tidpunkten att beloppet 75 000 kr var skäligt. I princip torde det för övrigt inte vara möjligt att fastställa vad som är skäligt vederlag, eftersom en tidnings innehåll inte är till salu för reklamändamål. Beloppet måste dock enligt DN sättas så högt att det förhindrar stöld.

PK-banken har genmält: Motparten har underlåtit att föra någon bevisning om vad som skall utges som skäligt vederlag eller skadestånd. Anledning att tillämpa 35 kap 5 § RB föreligger därför inte. Nämnda stadgande är för övrigt inte tillämpligt i fråga om vederlag utan endast beträffande storleken av annat skadestånd. - Det intrång som skett i A.A:s rätt har i allt väsentligt varit ideellt. Det är inte känt vilka förutsättningar som bestämde PK-bankens handlande vid överenskommelsen med A.A.. Beloppet 75 000 kr kan därför inte läggas till grund för några krav från DN.

DN har inte vitsordat att ersättningen till A.A. endast avsett ideellt skadestånd utan har hävdat att huvuddelen av det utbetalade beloppet rimligtvis utgjort skäligt vederlag, eftersom någon större kränkning av A.A:s ideella rätt inte skett genom PK-bankens utnyttjande av hans artikel.

HovR:n gör följande bedömning.

Parterna är oense om tolkningen av ett mellan TA och SJF år 1981 träffat kollektivavtal. Genom att tvisten i målet uppkommit mellan parter som inte är bundna i förhållande till varandra av kollektivavtalet tillkommer det emellertid allmän domstol att pröva tvistefrågan. Fråga uppkommer då till en början om allmän domstol därvid har att tillämpa samma tolkningsprinciper på kollektivavtalsområdet som arbetsdomstolen. HovR:n finner det inte råda någon tvekan om att de av arbetsdomstolen i dess praxis uttalade tolkningsprinciperna bör vara vägledande också i sådana fall då tolkningen av ett kollektivavtal ankommer på allmän domstol. Parterna i målet har heller inte givit uttryck för någon annan uppfattning i denna fråga.

Parterna i målet är ense om att innebörden av § 3 b) 1 st i 1980 års kollektivavtal, enligt vilket stadgande medarbetaren åt företaget överlät all rätt att publicera det text- och bildmaterial som medarbetaren utarbetat i samband med sin tjänst hos företaget, också medförde rätt för företaget att oberoende av medarbetaren beivra upphovsrättsligt intrång.

Det är likaså ostridigt mellan parterna att även 1981 års kollektivavtal reglerar vem som har rätten att beivra upphovsrättsliga intrång. Vad som är tvistigt är om denna rätt enligt sistnämnda avtal är oförändrad i förhållande till vad som gällde tidigare, vilket hävdas av DN, eller om rätten enligt avtalet, i enlighet med vad som påstås av PK-banken, är förbehållen endast medarbetaren.

Vid tolkning av kollektivavtal är den ledande principen att vad de avtalsslutande parterna gemensamt åsyftat skall bestämma avtalets innehåll. Utredningen visar att parterna redan vid den presskonferens, som anordnades direkt efter det att de undertecknat avtalet, kom till insikt om att man visserligen enats om en viss lydelse av avtalstexten men att man var oense om innebörden av texten. HovR:n finner på grund härav klarlagt att TA och SJF vid avtalets ingående haft olika uppfattning om dess tolkning i omtvistat hänseende.

I de fall, då någon gemensam partsavsikt inte blivit ådagalagd, har arbetsdomstolen i sin rättstillämpning - mot bakgrund av kravet på skriftlig form i 1 § lagen om kollektivavtal - tillmätt ordalydelsen i omtvistade kollektivavtalsbestämmelser stor betydelse. Detta gäller särskilt om ordalydelsen i sig är klar. Arbetsdomstolen har i sådana fall ställt stränga krav på den bevisning, som åberopas till stöd för att bestämmelsen skall tolkas på annat sätt. HovR:n tar därför först upp frågan om vad som i det omtvistade hänseendet kan utläsas av kollektivavtalets ordalydelse.

Såsom TR:n anmärkt, innehåller avtalet inte någon bestämmelse, som uttryckligen reglerar rätten att föra talan om intrång i upphovsrätt. Rätten till ersättning för intrång är emellertid ett utflöde av avtalets bestämmelser om upphovsrätten övergång från upphovsmannen till arbetsgivaren. HovR:n inriktar därför i första hand sin granskning av avtalet på vad som kan utläsas av detta beträffande upphovsrättens övergång, i synnerhet vad gäller den ekonomiska rätten.

I den inledande bestämmelsen till 1981 års avtal om publicering av text- och bildmaterial stadgas att det företag där medarbetaren är anställd får i tidning som företaget ger ut publicera text- och bildmaterial som har medarbetaren till upphovsman om materialet har tagits fram i medarbetarens anställning hos företaget. Bestämmelsen har fått en annan utformning än den motsvarande i 1980 års avtal. Huruvida därigenom åsyftats någon förändring i sak torde dock inte kunna avgöras uteslutande på grundval av orövalet i ingressen utan måste avgöras också utifrån en genomgång av vad som i övrigt ändrats i avtalstexten.

En jämförelse mellan 1980 och 1981 års avtal ger vid handen följande: 1980 års avtal innehöll som central bestämmelse i fråga om upphovsrättens övergång det tidigare berörda stadgandet i § 3 b) enligt vilket stadgande medarbetaren överlät åt företaget att publicera text- och bildmaterial som medarbetaren utarbetat i samband med sin tjänst hos företaget och för vilket upphovsrätt eller fotografirätt enligt lag kunde åberopas. För det fall att tidningsföretaget i sin tur till annat företag överlät rätt till sådant material föreskrev avtalet att medarbetaren, med i avtalet närmare angivet undantag, skulle äga rätt till skälig ersättning där det ej i förväg träffats avtal om att dylik ersättning inte skulle utgå. Avtalet var därmed på denna punkt konstruerat som en tvångslicens. Dock stadgades i en särskild not (not 7) att medarbetarens samtycke skulle inhämtas vid överlåtelse för reklamändamål till myndigheter, organisationer eller företag. - 1981 års avtal har i nu behandlat avseende en något annorlunda konstruktion. Där behandlas i § 4 a) och b) - efter den tidigare nämnda ingressen - tidningsförtagets rätt till publicering i egen tidning och i tidning som ges ut av annat företag med vilket medarbetarens företag har upprättat stadigvarande utbyte respektive träffat överenskommelse om överlåtelse av text- och bildmaterial. Frågan om överlåtelse av sådant material i andra fall behandlas i § 4 c), e) och f).

I målet är bestämmelserna i § 4 c), e) och f) av särskild betydelse eftersom fråga är om överlåtelse av textmaterial i andra fall än sådana som behandlas i § 4 a) och b). Hade publicering i förevarande fall skett efter vederbörligt tillstånd hade sålunda frågan om vem som var rättighetshavare varit att bestämma med ledning av c), e) och f). HovR:n saknar därför anledning att i detta sammanhang ytterligare gå in på frågan om tolkningen av a) och b).

PK-banken har åberopat att det av § 4 e) följer att överlåtelse av material för reklamändamål inte i något fall får ske utan individuellt samtycke från medarbetaren och att redan denna bestämmelse medför att medarbetaren vid sådan överlåtelse ensam äger disponera över materialets användning. Den åberopade bestämmelsen motsvarar not 7 i 1980 års avtal. Bestämmelsens placering i 1980 års avtal i en not till texten och det sammanhang i vilket den förekommer i avtalet ger enligt HovR:ns mening anledning till antagande att den influtit i avtalstexten för att åstadkomma ett skydd för upphovsmannens ideella rätt vid publicering för reklamändamål. Att en bestämmelse med samma innehåll influtit i 1981 års avtal kan tyda på att bestämmelsen också i detta avtal intagits i samma syfte. Det är därför enligt HovR:ns mening osäkert om den ifrågavarande bestämmelsen berättigar till några säkra slutsatser beträffande vad som skall gälla i fråga om upphovsrättens ekonomiska aspekter. Bedömningen av vad som i detta avseende är avtalets innebörd bör därför grundas på vad som sägs i § 4 c)och f).

I § 4 c) föreskrivs att överlåtelse av material endast får ske om medarbetaren och företaget är överens om hur överlåtelsen skall ersättas. Även företaget och journaistkubben kan träffa överenskommelse om överlåtelse. Innan överenskommelse har träffats får någon överlåtelse inte ske. Regleringen innebär att medarbetaren, innan avtal om ersättning har träffats, kan förhindra att tidningsföretaget överlåter materialet i sådana fall som avses i bestämmelsen.

Principen att tidningsföretaget, innan överenskommelse om ersättning träffats, inte får använda material som medarbetaren tagit fram i sin anställning gäller för övrigt också enligt § 4 f) 1 st, som behandlar utgivning av bok, särtryck eller liknande. Ytterligare framgår av f) 2 st att medarbetaren, sedan tidningsföretaget använt sin rätt till publicering enligt § 4 a) 1 st eller förklarat sig avstå från denna rätt, själv har rätt att ge ut material som han tagit fram i sin anställning hos företaget.

Mot bakgrund härav är det svårt att komma till annan slutsats än att kollektivavtalets ordalydelse, såvitt gäller sådan användning som avses i c), innebär att medarbetaren, så länge överenskommelse om ersättning inte har träffats, ensam har rätt att förfoga över det ekonomiska utnyttjandet av sitt material. Denna tolkning står också bäst i överensstämmelse med den inledande bestämmelsen i § 4. Avtalet i övrigt innehåller inte heller någon bestämmelse som motsäger den angivna tolkningen av § 4 c) och f). Enligt HovR:ns mening ger avtalet i detta avseende knappast utrymme för någon annan tolkning.

Som tidigare framhållits tillmäts ordalydelsen av en omtvistad avtalsbestämmelse stor vikt när det gäller att fastställa bestämmelsens innehåll. Enligt arbetsdomstolens praxis finns det dock utrymme för att vid tolkningen av en sådan bestämmelse beakta andra omständigheter än själva ordalydelsen. HovR:n tar därför också upp frågan om avtalet, trots sin ordalydelse, bör tolkas på det sätt DN gör gällande.

Rörande vad som förekommit under 1981 års avtalsförhandlingar har i HovR:n liksom vid TR:n hållits vittnesförhör med de personer som deltog i förhandlingarna för de båda organisationerna. Av dessa förhör och av den utredning som i övrigt förebragts framgår bl a följande.

Avtalsförhandlingarna gällde i sitt senare skede enbart två frågor, upphovsrätten och frågor om övertid. Upphovsrättsfrågan hade sedan lång tid varit aktuell för SJF och hade diskuterats mellan TA och SJF vid flera tillfällen tidigare. - Sedan avtalsförhandlingarna strandat tillsattes en förlikningskommission. Denna lade d 16 febr 1981 fram ett förslag till avtalstext. Denna innehöll i punkten III en bestämmelse som med undantag för en ändring av närmast teknisk natur överensstämmer med § 4 c) i det slutliga avtalet. TA förklarade sig godkänna avtalet, medan SJF var villigt att godta förslaget under förutsättning att ytterligare ändringar kom till stånd i punkten II, som motsvarar § 4 b) i 1981 års avtal. Under den konflikt som därpå bröt ut möttes TA:s och SJF:s små förhandlingsdelegationer natten till d 18 febr 1981 och träffade en principöverenskommelse i fråga om innehållet i punkten II. Man vände sig sedan till förlikningskommissionen som på grundval av principöverenskommelsen utarbetade en slutlig avtalstext, vilken samma dag, d 18 febr 1981, accepterades av TA och SJF.

Av det sagda framgår till en början att varken TA eller SJF utarbetat texten till § 4 c). Ingen av organisationerna är av den anledningen närmast att bära ansvaret för den meningsskiljaktighet som uppstod om avtalets innebörd på denna punkt.

Vad som förekommit mellan organisationerna före 1981 års avtalsförhandlingar måste ha gjort klart för TA att SJF läste utomordentligt stort avseende vid sitt krav på ändring i avtalets bestämmelser om upphovsrätten. SJF:s svar på förlikningskommissionens första av talsförslag innebar att organisationen god tog kommissionens förslag i punkten III men påkallade ytterligare ändringar i den del av avtalet som gällde publicering i tidning utgiven av annat företag än medarbetarens eget och med vilket avtal om stadigvarande utbyte av material träffats. Av vad som nu har sagts framgår enligt HovR:ns mening att TA borde ha insett att SJF var av den uppfattningen att punkten III innebar en saklig ändring som i inte, oväsentlig grad tillgodosåg dess krav i fråga om annan publicering. Å andra sidan kan TA:s accepterande av kommissionens förslag knappast ha tett sig oförklarligt för SJF, eftersom förlikningskommissionens förslag ur SJF:s synpunkt innebar en kompromiss i fråga om upphovsrätten.

Sammanfattningsvis anser HovR:n sålunda att TA inte förebragt sådana omständigheter att avtalet i nu aktuellt avseende bör tolkas på annat sätt än enligt sin ordalydelse.

DN hade genom publiceringen av A.A:s artikel i Expressen redan utnyttjat sin rätt till publicering enligt § 4 a). DN kan därför inte på grund härav hävda någon rätt till ersättning. För att tidningen skulle ha haft rätt att använda materialet på annat sätt hade fordrats en överenskommelse av det slag som avses i § 4 c). Parterna har inte gjort gällande att någon sådan överenskommelse skulle ha träffats. Följaktligen kan DN inte heller på denna grund hävda någon rätt till materialet. Som en följd härav har DN inte visat sig ha någon kvarstående rätt till användning av ifrågavarande slag och därmed heller inte någon rätt till ersättning för det intrång PK-banken gjort sig skyldig till. DN:s talan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n den av DN förda talan.

Domskäl

Domskäl. I målet är ostridigt att det kollektivavtal som Tidningarnas Arbetsgivareförening (TA) och Svenska Journalistförbundet (SJF) hade träffat år 1980 innebar att upphovsrätten till medarbetares verk övergick på tidningsföretaget, arbetsgivaren, och att företaget till följd härav fick rätt att oberoende av medarbetaren beivra intrång i upphovsrätten.

Parterna i målet är vidare ense om att 1981 års kollektivavtal, som ersatte avtalet av år 1980, utan uttrycklig bestämmelse reglerar rätten att beivra intrång beträffande publicerat material till vilket en hos ett tidningsföretag anställd medarbetare är upphovsman. Vad tvisten gäller är vem denna rätt tillkommer enligt det nya avtalet; parterna hänför sig härvid till de mot varandra stridande ståndpunkter som de avtalsslutande parterna har intagit. DN hävdar sålunda - lika med TA - att rätten att beivra intrång tillkommer företaget, medan PK-banken - lika med SJF - gör gällande att rätten tillkommer medarbetaren.

Prövningen av det åberopade kollektivavtalets innebörd begränsas i detta mål till vad som erfordras för att bedöma DN:s fullgörelsetalan. Såsom rättsläget är i målet skall tolkningen av avtalet ske med utgångspunkt i det förhållandet att de avtalsslutande parterna vid avtalsslutet lagt in olika innebörd i avtalet.

Den centrala bestämmelsen angående upphovsrätten i 1980 års avtal stod att finna under b) i § 3. Enligt denna bestämmelse överlät medarbetaren till tidningsföretaget, med vissa angivna undantag, all rätt att publicera text- och bildmaterial som medarbetaren utarbetade i samband med sin tjänst hos företaget och för vilket upphovsrätt och fotografirätt enligt lag kunde åberopas.

I 1981 års avtal finns i § 4, som har rubriken "Publicering av text och bildmaterial", en inledande bestämmelse under a) 1 st. Denna bestämmelse föreskriver att, utan hinder av regleringen i upphovsrättslagen och fotografilagen, det företag där medarbetaren är anställd får publicera text- och bildmaterial, som har medarbetaren till upphovsman, i tidning som företaget ger ut, om materialet har tagits fram i medarbetarens anställning hos företaget. Till denna bestämmelse anknyter en regel under a) 2 st av innebörd att såsom publicering enligt 1 st anses även publicering i tidning som ges ut av annat företag, med vilket medarbetarens företag redan tidigare har upprättat stadigvarande utbyte eller träffat överenskommelse om överlåtelse av text- och bildmaterial.

DN har, såsom redovisats i TR:ns dom, hävdat i första hand att det redan av ordalydelsen av bestämmelsen i § 4 a) i 1981 års avtal framgår att tidningsföretaget får full förfoganderätt över materialet, innefattande rätt för företaget att ensamt beivra upphovsrättsliga intrång samt att bestämmelsen i allt fall måste tolkas på detta sätt, om man ser till de efterföljande bestämmelserna i § 4.

Regeln under a) i § 4 om att företaget "får" publicera text- och bildmaterial, som medarbetaren tagit fram, och den därtill anknytande bestämmelsen om publicering i annan tidning med vilken samarbetsavta finns ger, till skillnad från motsvarande bestämmelser i 1980 års avtal, knappast något uttryck för att medarbetarens upphovsrätt övergått till företaget. Bestämmelsen utgör emellertid bara en del av regleringen i § 4 om publicering av text- och bildmaterial, och dess lydelse bör därför inte ses isolerad från vad som sägs i övriga bestämmelser i paragrafen. En tolkning med avseende på ordalydelsen måste alltså avse paragrafen i dess helhet.

Av intresse för tolkningsfrågan i målet är närmast de regler i § 4 som, utöver bestämmelserna under a), tar sikte på fall då annan skall utnyttja text- och bildmaterial som medarbetare i tidningsföretag har tagit fram. Särskilt gäller detta de regler om överlåtelse av material som är upptagna under b), c) och e). Sålunda föreskrivs under b) att nytt avtal om stadigvarande samarbete skall föregås av förhandlingar mellan företaget och journalistklubben samt att, innan en överenskommelse har träffats, någon överlåtelse inte får ske. Skulle någon överenskommelse inte kunna uppnås, kan centrala förhandlingar tas upp och frågan slutligt avgöras av en särskild nämnd. Avtal om överlåtelse av text- och bildmaterial i andra fall än då fråga är om samarbetsavtal får enligt en bestämmelse under c) ske endast om medarbetaren och företaget är överens om hur överlåtelsen skall ersättas. Även företaget och journalistklubben kan i sådant fall träffa överenskommelse om överlåtelse. Regeln under e) avser överlåtelse av text- och bildmaterial för reklamändamål. För att sådan överlåtelse skall fåske krävs medarbetarens samtycke.

Det synes naturligt att uppfatta nämnda regler så att b) och c) innehåller huvudstadgandena för överlåtelsefallen, medan e) avser ett specialfall. Bestämmelserna reglerar frågor om medarbetarens inflytande - personligen eller genom fackliga företrädare - på överlåtelser och hans rätt till ersättning om överlåtelse sker. Samtliga dessa bestämmelser utgår emellertid från, som en tyst förutsättning, att det ar företaget som är överlåtaren och som genom överlåtelsen förfogar ekonomiskt över materialet. En genomgång också av övriga regler i paragrafen visar visserligen att det föreligger en viss bristande enhetlighet i paragrafens uppbyggnad och i konstruktionen av enskilda regler. Om emellertid de skilda reglerna ses i sitt inbördes sammanhang och om det materiella innehållet jämförs med 1980 års avtal, måste regleringen i paragrafen i dess helhet anses ge stöd för slutsatsen att bestämmelserna under b), c) och e) har den innebörd som nyss har sagts. Detta innebär att företaget enligt avtalet har sådan rätt att förfoga över medarbetarens verk att företaget är berättigat att beivra intrång som sker genom att materialet utnyttjas av annan utan att någon överlåtelse har skett.

Vid denna bedömning av kollektivavtalets lydelse är DN, oberoende av artikelns författare, berättigat till ersättning av PK-banken för intrånget.

DN:ns yrkande avser vederlag för utnyttjandet av artikeln och allmänt skadestånd. Till grund för beräkningen av det fordrade beloppet har DN lagt den överenskommelse om ersättning som träffats mellan artikelförfattaren och PK-banken. Lika med TR:n finner HD att denna överenskommelse inte kan läggas till grund för bestämmandet av ersättningsbeloppet.

När det gäller att fastställa vederlag för olovligt utnyttjande för reklamändamål av en tidningsartikel uppkommer särskilda svårigheter. I regel överlåter tidningsföretagen inte tidningsartiklar för sådant ändamål och det saknas därför ett marknadspris som kan läggas till grund för beräkningen. Någon utredning om ersättningsnormer som tillämpas vid överlåtelser för andra ändamål och som skulle kunna ge vägledning för vederlagets bestämmande har emellertid inte förebragts i målet. Inte heller när det gäller det allmänna skadeståndet har DN anfört någon närmare omständighet till stöd för sitt yrkande.

Vid nu angivna förhållanden föreligger inte anledning att frångå TR:ns bedömning av vad som kan anses utgöra skälig ersättning med anledning av intrånget.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD PK-banken att till DN utge 15 000 kr jämte ränta för år, beräknad enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tillfälle gällande diskontot med tillägg av 4 procent, från d 18 maj 1983 till dess betalning sker.

JustR Persson var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och anförde: I målet är - - - se HD:s dom - - - intrång i upphovsrätten.

Parterna i målet är vidare ense om att 1981 års kollektivavtal, som ersatte avtalet av år 1980, utan uttrycklig bestämmelse reglerar rätten att beivra intrång beträffande publicerat material till vilket en hos ett tidningsföretag anställd medarbetare är upphovsman. Vad tvisten gäller är vem denna rätt tillkommer enligt det nya avtalet; parterna hänför sig härvid till de mot varandra stridande ståndpunkter som de avtalsslutande parterna har intagit. DN har sålunda - lika med TA - gjort gällande att det nya avtalet inte inneburit någon ändring beträffande frågan vem upphovsrätten till medarbetarens verk tillkommer. Enligt denna ståndpunkt har tidningsföretaget upphovsrätten och därmed rätten att beivra intrång. PK-banken har - lika med SJF - hävdat att förhållandena ändrats genom 1981 års avtal så, att upphovsrätten numera tillkommer medarbetaren, som därför har rätten att beivra intrång. Tolkningen av kollektivavtalet skall alltså ske med utgångspunkt i det förhållandet att de avtalsslutande parterna lagt in olika innebörd i avtalet.

Den centrala bestämmelsen angående upphovsrätten i 1980 års avtal fanns i § 3 b). Enligt denna bestämmelse överlät medarbetaren till tidningsföretaget, med vissa angivna undantag, all rätt att publicera text och bildmaterial som medarbetaren utarbetade i samband med sin anställning hos företaget och för vilket upphovsrätt eller fotografi rätt enligt lag kunde åberopas. Undantagen från huvudregeln angavs dels i avtalstexten och dels i noter till denna. I 1981 års avtal finns motsvarande regler i § 4, där de tas upp under ett antal punkter betecknade a)-j). Där regleras i allt väsentligt samma slags frågor som i det tidigare avtalet. 1981 års avtal är emellertid uppbyggt på ett annat sätt än det föregående avtalet. I stället för att det, såsom 1980 års avtal var konstruerat, fastslås en huvudregel och anges vissa undantag från denna, innehåller det nya avtalet från varandra formellt sett mera fristående regler. Vissa av dessa är utformade så att de synes utgå från, som en tyst förutsättning, att upphovsrätten tillkommer tidningsföretaget. Andra regler däremot har sådan lydelse att de till synes utgår från att upphovsrätten ligger kvar hos medarbetaren. Den oenhetlighet och bristande konsekvens i avtalets uppbyggnad som detta förhållande innebär gör att man inte får en riktig bild av avtalets innebörd genom att tolka varje regel isolerat. Det är stället nödvändigt att sätta in den enskilda regeln i dess naturliga sammanhang och tolka den mot bakgrund av andra regler och avtalet i dess helhet.

Det nu sagda illustreras redan av den inledande bestämmelsen i § 4 a) i 1981 års avtal. Denna regel är utformad så att företaget "får" publicera text- och bildmaterial som medarbetaren tagit fram i sin anställning hos företaget. Publiceringsrätten gäller tidning som företaget ger ut men också tidning som ges ut av annat företag, med vilket medarbetarens företag har ett vid avtalets ingående existerande stadigvarande utbyte av text- och bildmaterial eller en då träffad överenskommelse om överlåtelse av sådant material. Så som bestämmelsen är formulerad ger den, till skillnad från motsvarande regel i 1980 års avtal, knappast något uttryck för att medarbetarens upphovsrätt övergått till företaget. Om bestämmelsen inte läses isolerat utan sätts in i ett vidare sammanhang blir emellertid bilden en annan. Skulle bestämmelsens innebörd vara den som närmast framgår av ordalydelsen så skulle t ex regeln under f) 2 st framstå som meningslös; ligger upphovsrätten kvar hos medarbetaren krävs ingen regel om dennes rätt till eget material som företaget publicerat eller avstått från att publicera.

Motsvarande synpunkter kan anläggas beträffande den reglering i avtalet som gäller överlåtelse av medarbetares material i andra fall än de under a) 2 st reglerade samarbetsfallen. De bestämmelser som här avses finns under b), c) och e). Dessa reglerar frågor om medarbetarens inflytande, personligen eller genom journalistklubben, på sådana överlåtelser av text- och bildmaterial, som företas av tidningsföretaget, och om hans rätt till ersättning om överlåtelse sker. Samtliga bestämmelser utgår synbarligen från, som en tyst förutsättning, att företaget redan disponerar den rätt som överlåts.

Under h) finns en i förhållande till 1980 års avtal ny regel, som avser det fallet att företaget vill utnyttja text- och bildmaterial på annat sätt än som tidigare i avtalet avsetts, t ex för radioutsändning. Även denna regel är formulerad så att den outtalat förutsätter att företaget redan förfogar över den rätt som skall utnyttjas för nämnda ändamål. Också bestämmelsen under g), som gäller det fallet att företaget publicerar medarbetarens material sedan denne slutat vid företaget, är bäst förenlig med antagandet att företaget har rätten till materialet.

De bestämmelser utöver a) 1 och 2 st som genom sin utformning till synes utgår från en annan förutsättning rörande avtalets innebörd än den nu angivna, är d) 2 st och f) 1 st. Bestämmelsen under d) 2 st avser emellertid en speciell situation och regeln under f) 1 st har en sådan lydelse att regeln synes ha till primärt syfte att tillgodose medarbetarens rätt till ersättning. Ingendera av dessa bestämmelser ger någon bestämd ledning för tolkningen av avtalet.

Sammanfattningsvis ger en helhetsbedömning av § 4 i 1981 års avtal och en jämförelse mellan det materiella innehållet i de båda avtalen ett mycket starkt stöd åt DN:s ståndpunkt att det nya avtalet inte medfört någon ändring i den grundläggande frågan om vem upphovsrätten till medarbetares verk tillkommer. Om genom det nya avtalet skulle ha skett en så genomgripande principiell omläggning av rättsförhållandet mellan tidningsföretag och medarbetare som PK-banken gjort gällande, hade det varit naturligt att detta kommit till tydligt uttryck i avtalstexten. Den av DN - och TA - hävdade principiella uppfattningen ligger vidare i linje med vad som vanligen gäller för anställningsförhållanden som karakteriseras av att den anställde i denna egenskap utövar litterär eller konstnärlig verksamhet. Vad som enligt utredningen i målet förekom i samband med avtalsförhandlingarna ger inte underlag för antagandet att SJF eftersträvat en så genomgripande omläggning som nyss sagts. Utredningen ger närmast vid handen att SJF:s primära syfte var att, mot bakgrund av den snabba tidningstekniska utvecklingen, stärka journalisternas inflytande beträffande vidareanvändning av deras material utanför den egna tidningen.

En samlad bedömning av det anförda ger enligt min mening till resultat att även det nya avtalet måste anses ha den innebörden att upphovsrätten tillkommer tidningsföretaget; medarbetaren har dock kvar sin ideella rätt enligt 3 § upphovsrättslagen respektive 2 § lagen om rätt till fotografisk bild (jfr bestämmelsen under j i 1981 års avtal). I förhållande till 1980 års avtal har emellertid medarbetarens ställning stärkts främst på det sättet att, där han tidigare endast varit tillförsäkrad en rätt till ersättning, han - eller i vissa fall journalistklubben - i det nya avtalet fått en befogenhet att hindra överlåtelser eller överenskommelser från företagets sida avseende medarbetarens material, innan frågan om ersättning och andra villkor lösts på ett sätt som medarbetaren godtar.

På grund av det anförda är DN, oberoende av artikelns författare, berättigat till ersättning av PK-banken för dess intrång i upphovsrätten till artikeln.

Beträffande frågan om ersättningens storlek ansluter jag mig till majoritetens bedömning.