NJA 1993 s. 594
Uppgifter om gåvor från en avliden till vissa bröstarvingar lämnades först i en tilläggsbouppteckning. Bröstarvinge, som kallats till förrättningen för huvudbouppteckning, väckte enligt 7 kap 4 § ÄB talan om återbäring av gåvorna för utfående av laglott sedan mer än ett år förflutit från huvudbouppteckningen men inom ett år räknat från tilläggsbouppteckningen. Talan ansågs ha väckts för sent.
(Jfr 1980 s 305)
K-M.B. var född d 10 juni 1910 och avled d 27 mars 1990. Hon var änka och efterlämnade såsom dödsbodelägare sonen Å.B., dottern E.B. och avlidne sonens, H.B., son O.B.. Bouppteckning förrättades d 20 juli 1990 och en tilläggsbouppteckning förrättades d 7 dec 1990. Anledningen till tilläggsbouppteckningen var att det framkommit att gåvor lämnats, dels halva fastigheten Lund Svartbröder 9 till Å.B. enligt gåvobrev d 12 febr 1986, dels fastigheten Falun Gruvriset övre 58:1 med hälften till Å.B. och hälften till E.B..
O.B. yrkade i ansökan om stämning d 2 okt 1991 mot Å.B. och E.B. vid Lunds TR att värdet av gåvorna enligt 7 kap 4 § ÄB skulle tilläggas kvarlåtenskapen vid beräkningen av O.B:s laglott samt att Å.B. och E.B. skulle förpliktas återbära så stor del av gåvornas värde som behövdes för att laglotten skulle täckas.
Å.B. och E.B. bestred käromålet. Till grund för bestridandet gjorde de gällande i första hand att eftersom bouppteckning avslutats d 20 juli 1990 O.B. hade försuttit den lagstadgade ettårsfristen enligt 7 kap 4 § 2 st ÄB och att hans rätt till talan därför var förlorad samt i andra hand att käromålet skulle ogillas därför att gåvorna inte lämnats under sådana omständigheter att de till syftet var att likställa med testamente.
O.B. invände beträffande invändningen om preklusion att ettårsfristen skulle räknas från d 7 dec 1990 då tilläggsbouppteckningen upprättades.
Parterna yrkade gemensamt att TR:n i mellandom skulle avgöra frågan om preklusion.
TR:n (lagmannen Alvå) anförde i mellandom d 16 mars 1992:
Domskäl. Talan om nedsättning av gåva för utfående av laglott skall enligt 7 kap 4 § 2 st ÄB väckas inom ett år från det att bouppteckning efter den avlidna avslutades. Bouppteckning efter K-M.B. förrättades i och för sig d 20 juli 1990. Dödsboet uppgavs då av Å.B. som försäkrade att sådant förvärv som avses i 19 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt inte förelegat. I tilläggsbouppteckningen d 7 dec 1990 upptogs emellertid de gåvor som omfattas av tvisten mellan parterna. Ändamålet med den preklusionsbestämmelse som är föremål för tolkningstvist mellan parterna är enligt vad TR:n kan förstå att tvist om nedsättning och återbäring av gåva skall bli föremål för prövning inom rimlig tid efter det att den laglottsberättigade arvingen fått kännedom om gåvan. Sådan kännedom får arvingen senast i samband med att bouppteckning förrättas under förutsättning dock att arvingen kallats till förrättningen och att gåvan därvid redovisats i enlighet med de bestämmelser som gäller. I förevarande fall har gåvorna inte redovisats förrän i samband med tilläggsbouppteckningen. TR:n anser därför bestämmelsen i 7 kap 4 § 2 st AB böra tolkas så att preklusionsfristen börjat löpa först den dag då tilläggsbouppteckningen förrättades. Svarandenas yrkande om att käromålet skall ogillas p g a preklusion skall därför lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. TR:n lämnar utan bifall svarandenas yrkande om att käromålet skall ogillas på grund av preklusion.
HovR:n över Skåne och Blekinge
Å.B. och E.B. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle förklara att O.B. försuttit den lagstadgade ettårsfristen för väckande av talan och därmed förlorat rätten att tala i saken.
O.B. bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Eilard och Bergforsen samt t f hovrättsassessorn Hellström, referent) anförde i dom d 14 jan 1993:
Domskäl
HovR:ns domskäl. HD har i det i NJA 1980 s 305 refererade avgörandet uttalat bl a att en tilläggsbouppteckning inte utgör en bouppteckning i den mening som åsyftas i 7 kap 4 § 2 st AB utan att en sådan bara är att betrakta som en komplettering eller rättelse av den redan förrättade, egentliga bouppteckningen och att fristen för väckande av talan enligt nyssnämnda lagrum därför i princip skall räknas från det att huvudbouppteckningen avslutades. Bestämmelsen i 20 kap 10 § ÄB om tilläggsbouppteckning har visserligen därefter varit föremål för omredigering men denna har inte inneburit någon saklig ändring i det avseende varom nu är fråga (prop 1986/87:1 s 359).
Av utredningen framgår att O.B. kallats till den bouppteckningsförrättning som ägde rum d 20 juli 1990. Detta innebär att han såsom lagen förutsätter hade möjlighet att i samband med den förrättningen skaffa sig kännedom om de gåvor K-M.B. bortgivit (se 20 kap 5 § 3 st ÄB). Varken den omständigheten att han inte lät sig representeras vid bouppteckningsförrättningen eller det förhållandet att Å.B. vid denna, i strid med vad arvsskattelagen föreskriver, underlät att uppge gåvorna leder till annan bedömning.
Det sagda leder till att bouppteckningsförrättningen d 20 juli 1990 måste anses utgöra utgångspunkt då det gäller att beräkna O.B:s talefrist enligt 7 kap 4 § 2 st AB. O.B., som först d 2 okt 1991 anhängiggjort talan, har därför förlorat sin rätt att föra den talan som avses i målet.
HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns domslut förklarar HovR:n att O.B. försuttit den i 7 kap 4 § 2 st ÄB föreskrivna fristen för väckande av talan och därför förlorat rätten till talan i saken.
HD
O.B. (ombud advokaten K.N.) sökte revision och yrkade att HD skulle förklara att han väckt talan inom föreskriven tidsfrist och därmed har rätt till talan i saken.
Å.B. och E.B. (ombud för båda advokaten B-E.J.) bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Mohammar, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Bouppteckningen som förrättades efter K-M.B. d 20 juli 1990 var felaktig så till vida att uppgift saknades om att två av de tre arvingarna mottagit fastigheter som gåva mindre än tio år före dödsfallet. Gåvorna lagfors på gåvotagarna d 13 mars 1986 respektive d 13 dec 1989. O.B:s förmyndare var kallad till förrättningen men inte närvarande. Trots felet ingavs bouppteckningen till TR:n och blev där inregistrerad. Rättelse av felet gjordes genom tilläggsbouppteckning enligt 20 kap 10 § ÄB.
Eftersom O.B. väckt talan jämlikt 7 kap 4 § ÄB först d 2 okt 1991, har fråga uppkommit om fristen för talans väckande skall räknas från d 20 juli 1990 eller från d 7 dec samma år, när tilläggsbouppteckningen skedde.
I 7 kap 4 § 2 st ÄB föreskrivs att bröstarvinge som mot gåvotagare vill göra gällande rätt till laglott skall väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försitts denna tid är rätt till talan förlorad. Med bouppteckning åsyftas i paragrafen huvudbouppteckning. Vad som upptas i tilläggsbouppteckning är i allmänhet endast att anse som tillägg till en redan verkställd bouppteckning. Enligt lagrummets ordalydelse skall således ettårsfristen även i de fall då tilläggsbouppteckning förekommer i princip räknas från huvudbouppteckningens avslutande jfr NJA 1980 s 305).
En sådan tolkning kan i sällsynta fall leda till rättsförlust t ex då en bouppgivare som också är dödsbodelägare underlåter att uppge att arvlåtaren under sin livstid givit sådana gåvor som avses i 20 kap 5 § ÄB. Vid bouppteckningsförrättningen får dock i normalfallen dödsbodelägaren vetskap om sådana gåvor. För dödsbodelägare som kallats till bouppteckningen utgör således dagen för huvudbouppteckningens avslutande utgångspunkt för tidsfristen även om tilläggsbouppteckning därefter ägt rum.
I enlighet med det anförda har O.B. förlorat sin rätt att föra sådan talan som avses i målet.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Gregow, Lind, referent, Gad, Nyström och Westlander) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. I 7 kap 4 § ÄB finns bestämmelser om återgång av sådan gåva som inkräktar på bröstarvinges rätt till laglott. Enligt andra stycket skall bröstarvinge, som vill göra sin rätt gällande mot gåvotagare, väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tiden är rätten till talan förlorad.
Med bouppteckning åsyftas i nyssnämnda stycke huvudbouppteckningen (jfr NJA 1980 s 305). Förrättas även tilläggsbouppteckning skall alltså ettårsfristen enligt ordalydelsen av stycket likväl räknas från den dag då huvudbouppteckningen avslutades. Fråga uppkommer emellertid huruvida avsteg från lagrummets lydelse skall göras i ett fall då någon upplysning om verkställda gåvor inte lämnats i huvudbouppteckningen.
I 20 kap ÄB finns bestämmelser om vad en bouppteckning skall innehålla. I första hand skall den dödes tillgångar och skulder anges men uppgifter skall i vissa fall även lämnas om dispositioner som den döde själv har företagit. När det gäller förskott på arv eller gåva, som arvinge eller hans avkomling mottagit från den döde, föreskrivs sålunda i 5 § 3 st att uppgift därom skall lämnas i bouppteckningen under förutsättning att delägare begär det. Att innehållet i bouppteckningen i det hänseendet gjorts beroende av begäran från delägare torde ha samband med att det ankommer på den laglottsberättigade att inom viss tid ta ställning till om han vill påkalla återbäring av gåva (jfr NJA II 1933 s 337 f).
Av det anförda följer att den huvudbouppteckning som d 20 juli 1990 förrättades efter K-M.B. stod i full överensstämmelse med ÄB:s bestämmelser, trots att någon uppgift inte förekom i bouppteckningen om de tidigare lämnade gåvorna; ingen dödsbodelägare hade nämligen då begärt att sådan uppgift skulle lämnas. Att den försäkran som lämnades av bouppgivaren enligt 19 § arvsskattelagen var vilseledande i frågan om några gåvor förekommit påverkar inte denna bedömning.
Under angivna omständigheter har O.B. - som genom sin förmyndare kallades till förrättningen d 20 juli 1990 - försuttit sin rätt att påkalla återgång av gåvorna, eftersom han väckte talan därom först d 2 okt 1991.
HD:s domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.