NJA 1993 s. 81
Fråga om jämkning av personligt betalningsansvar för ett aktiebolags skatter och avgifter enligt 77 a § uppbördslagen m fl lagrum.
(Jfr 1971 s 296, 1972 s 115 och s 205, 1973 s 544, 1974 s 423, 1975 s 480 och 1978 s 85)
A:s Bil-Elgrossist AB bildades år 1970. Verksamheten utgjordes av tillverkning och försäljning m m i biltillbehörsbranschen. B.A. ägde alla aktier i bolaget. Han utgjorde också dess styrelse. Intill 1980 utvecklades bolaget väl. Det året kom att innebära en vändpunkt i verksamheten. Omsättningen minskade och förluster uppstod. Utvecklingen blev allt sämre. Från årsskiftet 1984/1985 restfördes bolaget kontinuerligt hos kronofogdemyndigheten. Under tiden förföll källskatter, arbetsgivaravgifter och mervärdeskatter till betalning. Bolaget försattes d 14 okt 1985 i konkurs på ansökan av kronofogdemyndigheten. Bouppteckningen utvisade tillgångar om drygt 540 000 kr och skulder om närmare 1,7 milj kr. Statens i enlighet med utdelningsförslaget i konkursen fastställda fordran avseende skatter och avgifter utgjorde 635 313 kr.
Handens TR
Staten yrkade efter stämning å B.A. vid Handens TR att B.A. skulle förpliktas att till staten betala 287 975 kr.
Som grund för yrkandet angavs följande: B.A. har såsom företrädare för bolaget uppsåtligen eller i vart fall av grov oaktsamhet underlåtit att vid elva tillfällen under tiden februari-september 1985 erlägga till betalning förfallen källskatt och arbetsgivaravgift med 218 533 kr samt mervärdeskatt med 69 442 kr, allt jämte restavgifter. Enligt lag är B.A. skyldig att personligen betala det yrkade beloppet.
B.A. bestred yrkandet. Som grund för sin inställning angav han: På sin höjd har han varit oaktsam - inte grovt oaktsam - med avseende på betalningsskyldigheten. Beroende på ett alltför dåligt realisationsresultat i konkursen föreligger det i vart fall särskilda skäl för att betalningsskyldigheten skall efterges eller jämkas.
Staten anförde till utveckling av sin talan: Boksluten för åren 1982-1984 visar att omsättningen under den tiden sjönk från 3,8 milj kr till 2,6 milj kr. Förlusten ökade successivt för att vid räkenskapsårets slut 1984 balanseras i ny räkning med 192 015 kr. B.A. och hans hustru, X.X., tog ut lön från bolaget, under 1984 med sammanlagt 185 000 kr, och under 1985 med sammanlagt 215 000 kr. B.A. dömdes i januari 1986 av Stockholms TR för uppbördsbrott avseende underlåtenhet att under tiden oktober 1984-januari 1985 betala skatt för bolaget med närmare 135 000 kr.
B.A. anförde till utveckling av sin talan i huvudsak: Eftersom han hade anlitat både revisor och advokat som rådgivare för verksamheten kan han inte ens anses ha förfarit grovt oaktsamt. Till den inställningen bidrar också att förhandlingar om försäljning av företaget gick om intet. Ställningen i företaget före konkursen var inte så dålig som resultatet av konkursförvaltningen ger vid handen. B.A. hade försäkrat sig om att få advokaten L.B. förordnad som förvaltare i konkursen. Denne är synnerligen kompetent för sådana uppdrag. Eftersom rörelsen hade en mycket speciell inriktning hade valet av konkursförvaltare större betydelse än vanligt. L.B. påtog sig emellertid också ett annat förvaltaruppdrag som visade sig vara så krävande, att han lämnade från sig den större delen av arbetet i B.A:s bolagskonkurs till en biträdande jurist på advokatbyrån. Denne skötte uppdraget så illa att boet förlorade ungefär 335 000 kr. Påståendet grundar sig på att bl a maskinparken såldes till underpris, och att fordringarna inkasserades till för låga belopp. Redan om tillgångarna hade ökat med 300 000 kr skulle staten ha fått betalt i konkursen för sina fordringar.
Staten förklarade sig inte kunna bemöta B.A:s påstående om resultatet som sådant av förvaltarens arbetsinsatser men genmälde i övrigt: En illa skött konkursförvaltning är inte av beskaffenhet att utgöra särskilda skäl i lagens mening. B.A. skulle ha framfört sin kritik under konkursen. Han hade kunnat begära att förvaltaren entledigades. Dessutom hade han kunnat vända sig till tillsynsmyndigheten eller klandra utdelningsförslaget. B.A. har inte vidtagit någon av dessa åtgärder. Hans missnöje med förvaltningen har kommit till uttryck först nu. Missnöjet är dessutom obefogat eftersom förvaltaren samrått successivt med B.A.. Det framgår klart av den utförliga arvodesräkningen.
Domskäl
TR:n (lagmannen Nordqvist och rådmannen Bjerlöw) anförde i dom d 12 nov 1990:
Domskäl. Som staten påstått har B.A. i egenskap av företrädare för bolaget underlåtit att betala angivna skatter och avgifter.
Bolagets ekonomiska utveckling under 1980-talet blev allt sämre. Från och med januari 1985 restfördes bolaget kontinuerligt hos kronofogdemyndigheten. Såsom helt dominerande intressent i bolaget måste B.A. haft god insikt i hur den ekonomiska situationen kom att förändras. Härtill kommer att han dömdes 1986 till ansvar i ett brottmål angående samma slags underlåtenhet för tid omedelbart före den nu aktuella. Vad B.A. har invänt om att han skaffat sig rådgivare, att företagets ställning enligt hans uppfattning inte var så dålig och att försäljningen till det andra företaget gick om intet föranleder inte TR:n till annan slutsats än att B.A. gjort sig skyldig till i vart fall grov oaktsamhet. Enligt huvudregeln i de aktuella bestämmelserna - 77 a § uppbördslagen, 48 a § mervärdeskattelagen och 21 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare - är han sålunda i princip betalningsskyldig för det yrkade beloppet. Frågan är emellertid om betalningsskyldigheten kan efterges eller jämkas med stöd av den i de angivna bestämmelserna likalydande undantagsregeln om särskilda skäl.
B.A. har påstått att tillgångarna i konkursen skulle ha blivit 335 000 kr större om förvaltaren uträttat ett tillfredsställande arbete. Eftersom staten sagt sig inte kunna bemöta påståendet finner sig TR:n böra godta detta i målet. Det är ostridigt att ett tillskott i konkursen av den nu angivna storleken skulle ha medfört att staten inte längre haft något att fordra av bolaget.
Varken i de nu aktuella lagbestämmelserna eller i deras förarbeten ges någon egentlig vägledning i frågan vad som skall anses som särskilda skäl. Den har i stort lämnats över till rättstillämpningen att lösa. Såvitt nu är av intresse har det inte heller i rättsfallen på området gjorts någon annan mer övergripande tolkning av bestämmelserna än att jämkning inte kan få ske på sådana grunder att möjligheten därtill framstår snarare som regel än som undantag men att jämkning bör kunna ske av billighetsskäl.
Enligt TR:ns mening bör skälen för jämkning ha direkt anknytning till den betalningsskyldiges förhållanden. Den omständigheten exempelvis att en konkursförvaltning skulle givit bättre resultat om den skötts på ett annat sätt kan därför inte ges någon betydelse i frågan om betalningsskyldighet skall efterges eller jämkas. Käromålet skall bifallas.
Domslut
Domslut. B.A. skall till staten betala 287 975 kr.
Rådmannen Loinder var skiljaktig och ansåg, att det sista stycket, som börjar med "Enligt TR:ns mening", skall bytas ut mot följande:
Staten har framhållit att B.A. borde ha låtit sitt missnöje med förvaltaren komma till uttryck redan i konkursen. TR:n anser att det skulle föra väl långt att begära att företrädaren för ett i konkurs försatt bolag - när han själv inte kan få någon utdelning i konkursen - framför kritik mot konkursförvaltaren med avseende endast på risken att i en framtid behöva svara personligen för obetalda skatter m m. Vad gäller det nu aktuella fallet antecknar TR:n i sammanhanget att det framgår av den av staten åberopade domen från Stockholms TR att åklagaren där frånfallit statens ursprungligen framställda yrkande mot B.A. om betalningsskyldighet för skatter m m.
Staten har inte ens gjort ett försök att bemöta vad B.A. uppgett om tillgångarnas egentliga värde.
På grund av det anförda och då B.A. inte längre har möjlighet att föra skadeståndstalan mot konkursförvaltaren (se 191 § konkurslagen i lagens lydelse före d 1 jan 1988 jämförd med Welamson, Konkursrätt s 434) anser jag att det föreligger särskilda skäl för att av billighet efterge B.A:s betalningsskyldighet. Statens möjlighet att i fall som detta bemöta vad svaranden anfört om konkursförvaltarens arbete utesluter risken att jämkning - tvärtemot vad som är avsikten - framstår snarare som regel än som undantag. Käromålet skall alltså enligt min mening lämnas utan bifall.
Svea HovR
B.A. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att statens talan skulle ogillas.
Staten bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Köhl, hovrättsrådet Westberg, referent, samt t f hovrättsassessorerna Jan Petersson och Peter Strömberg) anförde i dom d 4 juni 1991:
Domskäl
Domskäl. Parterna har i HovR:n anfört i huvudsak samma omständigheter som vid TR:n.
HovR:n finner i likhet med TR:n att B.A. av grov oaktsamhet underlåtit att till staten inbetala de i målet aktuella skatterna och avgifterna.
Av allmänna obligationsrättsliga principer torde följa att en företrädare för ett bolag, som blivit solidariskt betalningsskyldig med detta, mot borgenärens krav kan invända att betalningsansvaret helt eller delvis skall bortfalla, för det fall borgenären försummat att tillse att konkursen givit ett bättre resultat. Som TR:n funnit saknas däremot skäl att ta sådan hänsyn vid prövningen av frågan om nu ifrågavarande betalningsskyldighet skall jämkas eller efterges. Vadetalan skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
B.A. (ombud advokaten B.G.) sökte revision och yrkade ogillande av statens talan.
Riksskatteverket (ombud länsassessorn H.H.) bestred ändring. I revisionsgenmäle förklarade staten bl a att staten inte hade och inte kunde vitsorda påståendet att utdelningen i konkursen kunnat bli högre än den blev.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Bengtsson, Sterzel, referent, och Törnell) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Som domstolarna funnit har B.A. ådragit sig personligt betalningsansvar för det aktuella beloppet.
Huvudfrågan i målet gäller om det föreligger särskilda skäl enligt de av TR:n nämnda lagrummen för att jämka eller efterge betalningsskyldigheten. Varken lagtexten eller förarbetena ger någon egentlig vägledning för den bedömningen. Det blir därför närmast fråga om en billighetsprövning. Vid denna kan beaktas sådana omständigheter som att bolagets avveckling gett ett oväntat dåligt resultat, eventuellt på grund av en mindre skicklig konkursförvaltning - något som B.A. påstått vara fallet i detta mål. Samtidigt måste det iakttas, som HD flera gånger uttalat, att jämkning eller eftergift inte får bli regel snarare än undantag. En viss restriktivitet är motiverad, om än inte så stark att det, mot lagtexten, i praktiken krävs synnerliga skäl. Lagrummets syfte, att effektivisera uppbörden främst vad gäller fåmansbolag, har väsentligen tillgodosetts genom det straffrättsliga ansvaret och genom huvudregeln om personligt betalningsansvar trots associationsrättsliga regler.
Allmänt är i målet främst att beakta, att rörelsen visserligen drevs av ett fåmansbolag men i övrigt inte svarade mot vad lagstiftaren haft för ögonen vid tillkomsten av regierna om personligt betalningsansvar för skatter och avgifter. Fråga var om ett familjeföretag som hade drivits i omkring 60 år och krävde ett betydande yrkeskunnande. Det är således ställt utom tvekan att det rörde sig om en genomgående seriös verksamhet. B.A. har vidare berättat att han, när svårigheterna började, genast sökte hjälp av både advokat och revisor samt därefter upprätthöll kontinuerlig kontakt och följde de råd han fick. Även om det inte befriar honom från betalningsansvar, kan det svårligen betvivlas att han hela tiden trodde att skyldigheterna gentemot staten skulle bli uppfyllda. Han har också haft skäl att räkna med att en avveckling skulle leda till bättre resultat än nu blev fallet, om den skett med särskild hänsyn till verksamhetens starkt specialiserade karaktär - låt vara att påståendet om oskicklighet vid konkursförvaltningen inte är styrkt.
Vid ett samlat övervägande av vad som framkommit i målet finner HD skäligt att jämka B.A:s betalningsskyldighet till hälften.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD det belopp, som B.A. skall erlägga till staten, till 143 987 kr.
JustR:n Magnusson och Lind var skiljaktiga och yttrade: Den personliga betalningsskyldigheten enligt 77 a § uppbördslagen (1953:272) m fl lagrum infördes främst med tanke på fåmansbolagen. HD har i flera avgöranden (se t ex NJA 1 s 296) utgått från att lagstiftaren velat göra ställföreträdaren för ett fåmansbolag betalningsskyldig i fall då han på grund av eget eller närståendes aktieinnehav har ett betydande intresse i aktiebolaget och ett bestämmande inflytande över det. I enlighet härmed finns del begränsat utrymme för att jämka när, såsom i detta fall, ställföreträdaren äger samtliga aktier i bolaget.
B.A. har såsom främsta grund för jämkning anfört, att konkursförvaltningen misskött avvecklingen av bolagets konkursbo och att en i vederbörlig ordning genomförd avveckling skulle ha lett till att statens anspråk på skatter och avgifter kunde ha uppfyllts en om i anknytning till rättsfallet NJA 1978 s 85 sådana omständigheter möjligen skulle kunna leda till jämkning har likväl B.A. mot statens bestridande inte ens förmått göra sannolikt, att konkursförvaltningen inte skötts riktigt. Ej heller i övrigt har omständigheter visats föreligga som skulle kunna leda till jämkning. HovR:ns domslut skall alltså fastställas.