Båda parter fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen. Kommunen yrkade helt ogillande av bolagets vid va-nämnden förda talan.

Bolaget yrkade fullt bifall till sin talan.

Kommunen anförde till utveckling av sin talan bl a: Kommunen har aldrig haft för avsikt att använda de fonderade medlen på annat sätt än att låta medlen komma va-kollektivet till godo genom att använda dessa för nödvändiga investeringar. Investeringsvolymen under perioden 1960-1979 var 3-4 gånger högre än under perioden därefter. De tunga investeringarna under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet börjar uppnå en sådan ålder och förslitning att ett förnyelsebehov blir alltmer påtagligt. Betydande reserver är således nödvändiga. Alla tillgängliga utredningar visar att kommunens investeringsbehov under 1990-talet uppgår till omkring 1,4 miljarder kr. Göteborgs kommuns va- nämnd har föreslagit kommunledningen att reinvesteringarna i ledningsnät och anläggningar under perioden 1990-92 om sammanlagt 210 milj kr skall finansieras med ackumulerade meravskrivningar. Kommunen ämnar alltså sörja för att i stort sett hela det belopp som enligt va-nämndens beräkningar uttagits för mycket skall komma vakollektivet till godo och det inom en tidsperiod som inte kan antas vara längre än den tidsperiod som kan beräknas åtgå för att verkställa en direkt återbetalning i enlighet med va-nämndens beslut. Utöver ovan nämnda reinvesteringar tillkommer nettoinvesteringar finansierade genom investeringsplan om ca 86 milj kr under samma treårsperiod.

Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Didön, vattenrättsrådet Uden, adj led professor Thorell samt t f hovrättsassessorn Lilja Hansson, referent) meddelade dom d 4 mars 1991.

I domskälen anförde vattenöverdomstolen inledningsvis: Enligt 24 § va- lagen får avgifter som huvudmannen tar ut för en allmän va-anläggning inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Varken i lagen eller dess förarbeten är innebörden av denna s k självkostnadsprincip preciserad. Enligt vad departementschefen uttalade i sitt anförande till propositionen om va-lagen (prop 1970:118 s 104) behöver det inte betvivlas att kommunerna har möjligheter och förmåga att hantera de många komponenterna i en självkostnadsberäkning så att avgiftsuttagen fyller rimliga krav på skälighet och rättvisa. Bl a med hänsyn härtill ansåg departementschefen att det saknades anledning att ange bestämda lösningar av olika detaljer i beräkningssätt eller redovisningsmetoder. Inte heller ansåg han det nödvändigt att i lagtexten eller motiven närmare precisera självkostnadsregelns innebörd.

Enligt vattenöverdomstolens mening måste syftet med självkostnadsprincipen vara att avgifterna inte får bestämmas till sådana belopp att de tillför kommunen en vinst. Principen utgör emellertid inget hinder mot att överskott uppkommer enskilda år, om detta är motiverat av kommunens investeringsplaner och behovet av enjämn taxeutveckling. Taxan får dock inte bestämmas så, att dagens brukare belastas med kostnader som rätteligen bör bestridas av framtida brukare.

Vattenöverdomstolen anslöt sig i huvudsak till vad va-nämnden hade anfört i fråga om avgiftsuttagets förenlighet med 24 § va-lagen och fann i likhet med nämnden att kommunens avgiftsuttag under åren 1979 -1984 hade överstigit vad som fått tas ut samt att det belopp som kunde komma i fråga för återbetalning var 263 milj kr. Härefter anförde domstolen: När det härefter gäller frågan om återbetalningsskyldighet för kommunen, har HD i det s k Trumslagarmålet uttalat att - i den mån det är fråga om en väsentlig avvikelse från självkostnaderna - återbetalning skall ske om inte särskilda omständigheter talar för en annan bedömning. En sådan särskild omständighet kan enligt HD tänkas vara exempelvis att huvudmannen sörjt för eller ämnar sörja för att vad som uttagits för mycket kommer avgiftskollektivet till godo.

Kommunen har till vattenöverdomstolen ingivit en investeringsplan för åren 1990-1992, av vilken framgår att kommunen avser att ta i anspråk 210 milj kr av de ansamlade meravskrivningsmedlen till reinvesteringar. Enligt kommunen kommer medlen på så sätt va-kollektivet till godo, varför kommunen inte bör åläggas återbetalningsskyldighet.

Enligt vattenöverdomstolens mening kan avgiftskollektivet gottgöras ett överuttag - bortsett från de fall där direkt återbetalning sker - antingen genom taxesänkning/utebliven höjning eller genom att överuttaget används till finansiering av investeringar. En taxesänkning eller utebliven höjning måste leda till att taxan understiger självkostnaden under återbetalningsperioden. Om återbetalning sker genom finansiering av investeringar, måste det krävas dels att investeringen genomförs snarast möjligt efter det att överuttaget skedde, dels att investeringen avskrivningsmässigt behandlas så att det blir fråga om en verklig återbetalning.

Vattenöverdomstolen har ovan funnit innebörden av självkostnadsprincipen vara bl a den, att dagens brukare inte får belastas med kostnader som rätteligen bör bestridas av framtida brukare. Med hänsyn härtill har domstolen, i likhet med va-nämnden, godtagit att en kommun fonderar överskotts- och meravskrivningsmedel för användning inom en femårsperiod. Av samma skäl bör också ett överuttag som återbetalas genom finansiering av investeringar ske inom fem år från det år då överuttaget skedde. Därutöver måste dock krävas att underlaget för såväl de planmässiga avskrivningarna som, i förekommande fall, meravskrivningarna minskas med de gjorda investeringarna så att de framtida kapitaltjänstkostnaderna och därmed även taxan blir lägre än annars skulle ha blivit fallet.

I förevarande mål har överuttagen skett under åren 1981-1984. Med hänsyn till vad nyss sagts om den tidsfrist inom vilken återbetalning bör ske, finner vattenöverdomstolen att den återbetalning kommunen avser att genomföra i form av finansiering av investeringar med början först år 1990 inte kan godtas som en gottgörelse till avgiftskollektivet.

På grund av vad som nu anförts och då de uttagna avgifterna måste anses ha väsentligt överstigit kommunens självkostnader, finner vattenöverdomstolen att det inte föreligger några särskilda omständigheter som kan medföra att kommunen skulle undgå att betala tillbaka vad som uttagits för mycket.

Vattenöverdomstolen finner därför, i likhet med va-nämnden, att återbetalning skall ske. Vattenöverdomstolen ansluter sig även till vanämndens beräkning av återbetalningsbeloppen.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, referent, Lind, Nyström och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. I 24§ lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) föreskrivs som en grundläggande regel att avgifter som en huvudman för allmän va-anläggning tar ut inte får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Innebörden av denna s k självkostnadsprincip är inte närmare preciserad i vare sig va-lagen eller motiven. Enligt förarbetena finns det emellertid inte underlag för att tillämpa någon annan självkostnadsprincip än den som gäller för den

allmänna kommunala verksamheten, vilket innebär att man skall eftersträva en för brukarna rättvis avgiftssättning, som inte ger utrymme för vinst. (Se prop 1970:118 s 104; jfr Bouvin-Qviström, VA- lagstiftningen, 1993 s 97 ff.)

Som vattenöverdomstolen har konstaterat torde det i och för sig få accepteras att det under enskilda år uppkommer överskott i va- verksamheten, om det är motiverat av kommunens investeringsplaner och behovet av en jämn taxeutveckling. Självkostnadsprincipen får emellertid anses innefatta ett principiellt förbud mot att dagens brukare belastas med kostnader som rätteligen bör bestridas av framtida brukare (jfr Bohlin, Kommunala avgifter, 1984, s 265).

Till följd av prövningstillståndsbeslutet har HD i målet att utgå från att kommunen för åren 1979 -1984 har tagit ut va-avgifter som överskridit vad som behövts för att täcka nödvändiga kostnader. De uttagna avgifterna har sålunda uppgått till högre belopp än som varit tillåtet enligt 24 § va-lagen. Överuttaget har, i enlighet med vad vattenöverdomstolen och va-nämnden funnit, uppgått till sammanlagt 263 milj kr för hela va-kollektivet. Härav belöper 17 457 kr på bolaget.

Frågan huruvida en kommun blir återbetalningsskyldig gentemot en fastighetsägare för va-avgifter som har överskridit vad som får tas ut enligt 24§ va-lagen har prövats av HD i rättsfallet NJA 1988 s 457 (Trumslagarmålet). HD fann där att det fick anses följa av vedertagna civilrättsliga och offentligrättsliga grundsatser att återbetalningsskyldighet uppkommer, såvida inte särskilda omständigheter talar för en annan bedömning. Som exempel på en sådan särskild omständighet nämndes att huvudmannen har sörjt för eller ämnar sörja för att vad som uttagits för mycket kommer avgiftskollektivet till godo. Det ansågs vidare ligga i sakens natur att återbetalningsskyldighet för avgifter som erlagts i enlighet med fastställd och lagakraftvunnen taxa kan aktualiseras endast i händelse av väsentlig avvikelse från självkostnaderna.

Frågan i det nu aktuella målet är om återbetalning till bolaget skall ske i enlighet med den huvudprincip som har slagits fast i Trumslagarmålet eller om det finns särskilda skäl för en annan bedömning.

Som skäl för att återbetalning till bolaget inte behöver ske har kommunen i första hand åberopat att avsikten hela tiden varit att de medel som, enligt vad vattenöverdomstolen och va-nämnden funnit, har tagits ut för mycket av abonnenterna skulle komma avgiftskollektivet till godo. Så har också enligt kommunen i stor utsträckning redan skett. Kommunen har uppgett att 100,2 resp 62,5 milj kr av de fonderade medlen har tagits i anspråk för investeringar under 1990 och 1991 och att det förutsetts att ytterligare investeringar skulle ske under de närmast följande åren, så att alla under perioden 1979-1984 gjorda meravskrivningar skulle vara återförda till va-kollektivet senast 1994.

Kommunen har också framhållit att avgörandet i det aktuella målet får betydelse inte bara för bolaget utan också för ett stort antal andra abonnenter. Om bolaget får rätt till återbetalning, bör en motsvarande rätt tillkomma övriga abonnenter. Det skulle därmed uppstå betydande hanteringskostnader för kommunen. Eftersom kostnaderna i sin tur måste täckas genom ökade avgifter, är ett system med individuella återbetalningar ofördelaktigt även för va-kollektivet.

Det står klart att medel som har uppkommit genom överuttag i strid mot va-lagen i och för sig bör kunna användas för investeringsändamål som ett alternativ till individuell återbetalning. Som en självklar förutsättning gäller då att investeringarna är sakligt motiverade, så att de blir till nytta för va-kollektivet. Investeringarna måste också redovisningsmässigt behandlas så, att de inte vidare belastar va- verksamheten som en kostnad.

En särskild fråga är inom vilken tid kommunen måste genomföra investeringarna för att undgå återbetalningsskyldighet. När det gäller att avgöra om det över huvud taget föreligger ett otillåtet överuttag bör det, enligt vad vattenöverdomstolen och va-nämnden har funnit, kunna godtas att kommunen fonderar uppkomna överskotts- och meravskrivningsmedel för användning inom en femårsperiod. Sker fondering på sådana villkor, skall det alltså i den delen inte anses ha uppkommit något överuttag.

Det är inte givet att en motsvarande femårsfrist skall tillämpas beträffande medel som har blivit föremål för ett otillåtet överuttag. Det kan hävdas att, om kommunen vill använda sådana medel för investering i stället för att betala tillbaka dem, detta skall ske utan dröjsmål. Frågan huruvida det under ett visst år verkligen har gjorts ett överuttag kan emellertid, med hänsyn bl a till kommunernas redovisningssystem, inte avgöras omedelbart efter årets utgång. Och när överuttag väl har konstaterats, måste kommunen rimligen ha viss tid på sig för att få fram lämpliga investeringsobjekt och genomföra investeringarna. Till detta kommer intresset att undvika en ryckig taxesättning. Kommunen kan behöva följa utvecklingen under något eller några år för att förvissa sig om att medlen inte behöver tas i anspråk för att täcka ett oförutsett underskott.

Med hänsyn till det anförda bör det kunna godtas att en kommun dröjer upp till fem år med att ta i anspråk medel som har varit föremål för överuttag. Ett sådant dröjsmål får anses förenligt med den tidigare angivna principen att dagens brukare inte får belastas med kostnader som rätteligen bör bestridas av framtida brukare.

Av de uppgifter som har lämnats av kommunen i förevarande mål framgår att de medel som har varit föremål för överuttag under åren 1979-1984 inte till någon del har använts för investeringar förrän mer än fem år har förflutit från det sista av de angivna åren. Kommunen kan därmed inte till följd av investeringarna undgå återbetalning.

Det är uppenbart att individuella återbetalningar kan vara förenade med ej oväsentliga hanteringskostnader. Det får emellertid anses följa redan av avgörandet i Trumslagarmålet att denna omständighet typiskt sett inte hindrar att återbetalning bör ske. Det har inte framkommit i målet att kommunen skulle belastas med hanteringskostnader av en sådan storlek att det utgör särskilda skäl mot en återbetalning.

När det gäller överuttagets storlek innebär vattenöverdomstolens och va- nämndens bedömning att det överuttag som belöper på bolaget har motsvarat mer än 19 % av bolagets totala va-avgifter under de aktuella åren. Det får därmed anses ha varit fråga om en väsentlig avvikelse från självkostnadsprincipen.

På grund av det anförda och då kommunen inte heller i övrigt har förebringat några omständigheter som utgör särskilda skäl mot en återbetalning bör kommunen åläggas att betala tillbaka det belopp som vattenöverdomstolen har bestämt.

B.T. fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen och yrkade bifall till sin vid va-nämnden förda fastställelsetalan.

Kommunen bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (samma ledamöter som i målet under I) anförde i dom d 4 mars 1991: Domskäl. Vad som förekommit i vattenöverdomstolen ger inte anledning till annan bedömning än den va-nämnden gjort. Va-nämndens avgörande skall därför fastställas.

HD (samma ledamöter som i målet under I) beslöt följande dom: Domskäl. I 24 § lagen - - - se under I - - - s 97 ff.)

Det torde i och för sig få accepteras - - - se under I - - - 1984 s265).

Kommunen har i förevarande mål medgett att det under tiden 1979-30 juni 1989 har förekommit överuttag av va-avgifter i strid mot va-lagen. Kommunen har beräknat överuttaget för perioden 1979-1985 till 98,5 milj kr och för perioden 1986-30 juni 1989 till 92,2 milj kr.

Frågan huruvida - - - se under I - - - från självkostnaderna. I det aktuella målet har kommunen medgett att betala tillbaka den del av de överuttagna medlen som belöper på B.T. och som hänför sig till perioden 1979-1985. Va-nämnden har också förpliktat kommunen att betala detta belopp, 4 935 kr 90 öre. Frågan är nu om kommunen, i enlighet med den huvudprincip som har slagits fast i Trumslagarmålet, är återbetalningsskyldig även såvitt gäller perioden 1986-30 juni 1989 eller om det här finns särskilda skäl för en annan bedömning.

Som skäl för att återbetalning inte behöver ske har kommunen åberopat att de överskottsmedel som hänför sig till perioden 1986 - 30 juni 1989 skall återföras till va-kollektivet genom finansiering av investeringar i va-verksamheten under de närmast följande fem åren. Kommunen har beräknat det totala investeringsbehovet till sammanlagt 185,6 milj kr under perioden 1990-1994. Det belopp som kvarstår ofinansierat sedan anläggningsavgifter har tagits i anspråk, 105,6 milj kr, motsvarar i stort sett fonderade medel. Avsikten är att fondmedlen skall direktfinansiera investeringarna på så sätt att dessa inte kommer att belasta va-verket som en kostnad och inte heller ingå i det bokförda värde av tillgångarna på vilket avskrivningar beräknas. Kommunen har i HD uppgett att storleken av de nettoinvesteringar som finansierats över fonden uppgick till 29 070 920,90 kr för 1990 och 29 882 678,66 kr för 1991 och att det för 1992 budgeterats en investeringsvolym om 40,3 milj kr.

Det står klart - - - se under I - - - en kostnad.

En särskild fråga är inom vilken tid kommunen måste genomföra investeringarna för att undgå återbetalningsskyldighet. När det gäller att avgöra om det över huvud taget föreligger ett otillåtet överuttag bör det, enligt vad vattenöverdomstolen och va-nämnden har funnit i ett mål mellan Fastighets AB Johannesbergshus och Göteborgs kommun (se HD:s mål T 167/91), kunna godtas att kommunen fonderar uppkomna överskotts- och meravskrivningsmedel för användning inom en femårsperiod. Sker fondering på sådana villkor, skall det alltså i den delen inte anses ha uppkommit något överuttag.

Det är inte - - - se under I - - - framtida brukare.

Det finns inte anledning att ifrågasätta de uppgifter om vidtagna och planerade investeringar som har lämnats av kommunen i förevarande mål. Uppgifterna innebär att de medel som har varit föremål för överuttag under perioden 1986-30 juni 1989 kommer att, såvitt gäller vart och ett av åren, ha tagits i anspråk inom en kortare tid än fem år, räknat från utgången av varje år. Uppgifterna ger också vid handen att investeringarna kommer att behandlas redovisningsmässigt på ett tillfredsställande sätt.

Med hänsyn till det anförda får det anses föreligga sådana särskilda omständigheter som gör att kommunen inte behöver göra någon återbetalning av de ifrågavarande medlen. Vattenöverdomstolens domslut skall alltså fastställas.