NJA 1988 s. 457

Bostadsrättsföreningen Trumslagaren nr 7 äger fastigheten Trumslagaren nr 7 i Stockholms kommun, vilken fastighet ligger inom verksamhetsområdet för kommunens allmänna va-anläggning och är ansluten till ren- och spillvatten.

Föreningen yrkade vid statens va-nämnd, under åberopande av att kommunen uttagit brukningsavgifter som överskridit vad som behövts för att täcka nödvändiga kostnader för va-anläggningen och därigenom åsidosatt självkostnadsregeln i 24 § va-lagen, förpliktande för kommunen att till föreningen återbetala 21 187 kr jämte ränta. Yrkandet avsåg merkostnader under åren 1975-1981 med resp 2 344, 2 855, 1 275, 3 274, 4 253, 3 908 och 3 278 kr.

Vad föreningen enligt sin bedömning betalat för mycket motsvarade de delar av kapitaltjänstkostnaden som består av s k meravskrivning och - för åren 1975-1979 - s k merränta och kommunal inkomstskatt (kommunalskatt och landstingsskatt) på meravskrivning och merränta, allt i den utsträckning som dessa poster gett överskott enligt respektive års bokslut. Med meravskrivning (överavskrivning) förstås härvid skillnaden mellan avskrivning på anläggningarnas nuanskaffningsvärde (kalkylmässig avskrivning) och avskrivning på anläggningarnas historiska anskaffningsvärde (bokföringsmässig avskrivning eller grundavskrivning). Med merränta förstås skillnaden mellan ränta beräknad på anläggningarnas bruksvärde, dvs nuanskaffningsvärdet med avdrag för värdeminskning p g a anläggningens ålder och nyttjande, och ränta på det bokförda värdet, vilket är det ursprungliga anskaffningsvärdet minskat med bokföringsmässiga avskrivningar.

Föreningen bestämde sitt ränteyrkande enligt följande

7,5 % på 2 344 kr för tiden 1.1-31.12 1976

8,5 % ” 5 199 - ” - 1977

8,5 % ” 6 474 - ” - 1978

9,5 % ” 9 748 - ” - 1979

9,5 % ” 14 001 - ” - 1980

11 % ” 17 909 - ” - 1981

I andra hand yrkade föreningen ränta på 21 187 kr enligt 6 § räntelagen från den dag kommunen delgavs ansökan i målet.

Föreningen yrkade vidare ersättning för kostnader i målet och gjorde gällande att särskilda skäl härför förelåg.

Kommunen bestred yrkandena, vad gäller saken under påstående i första hand att kommunen inte kan åläggas retroaktiv återbetalningsskyldighet och i andra hand att avgiftsuttaget inte överskridit vad som behövts för att täcka de nödvändiga kostnaderna för va-anläggningen, varför något överskott som skulle kunna återgå till föreningen inte uppstått. Beträffande kostnader i målet invände kommunen att särskilda skäl att utdöma dessa inte visats föreligga.

Kommunen vitsordade riktigheten av föreningens beräkning av beloppen avseende meravskrivning, merränta och skatt samt räntesatserna för de olika åren, vilka räntesatser är lika med kommunens internräntor. Däremot god tog kommunen inte föreningens beräkning av räntan enligt förstahandsyrkandet. Om den av föreningen hävdade principen skulle godtas, skall enligt kommunen räntan utgå endast på respektive årsbelopp från d 31 dec det året, vilken dag beloppet får anses vara förfallet till betalning, tills betalning sker.

Kommunen anförde beträffande förstahandsgrunden för sitt bestridande i huvudsak följande: 1964 års va-utredning uttalade i sitt betänkande (SOU 1967:65 s 107 f) att det genomgående bör vara en strävan från va- nämndens sida att inte låta sina ingripanden få retroaktiv karaktär. Utredningen anförde vidare bl a att accepterandet av va-avtalet och av debiteringarna i regel borde medföra att förhållandet mellan parterna i fråga om avgifter ansågs slutligt reglerat för tid före tvisten och eventuellt även för tiden före avgörandet. Retroaktiva verkningar av ett beslut, som innebar ändring av rättsförhållandet till brukaren, kunde medföra orimligt besvär och omgång för huvudmannen eftersom verkningarna kunde komma att gälla alla eller i vart fall ett större antal brukare. Huvudmannen kunde därigenom tvingas till tidskrävande uträkningar av returbelopp och till återbetalningar. Det meningsfulla i en sådan verksamhet kunde ifrågasättas eftersom kostnaderna för återbetalningen såsom en kostnad i rörelsen torde komma att påföras brukarna. Någon generell regel kunde enligt utredningen dock inte uppställas för att hindra retroaktiv giltighet av va-nämndens beslut utan frågan om beslutets giltighet i tiden fick avgöras efter allmänna rättsgrundsatser från fall till fall. Retroaktiv tillämpning kunde enligt utredningens mening undantagsvis vara klart befogad exempelvis om en brukare genom uppenbar felräkning, som upptäckts först i efterhand, påförts för hög - eller för låg - avgift. Även lagrådet (prop 1970:118 s 195) tog fasta på utredningens uttalande i denna del. - Det är här inte fråga om en sådan situation som enligt va-utredningen kunde motivera ett beslut med retroaktiv verkan. Konsekvenserna av bifall till föreningens talan skulle också bli de av utredningen anförda, varvid särskilt bör påpekas att de kostnader som kommande återbetalningar skulle ge upphov till kommer att få betalas av brukarna. Det kan inte ha varit lagstiftarens mening att va-nämnden skulle kunna bifalla den typ av talan om återbetalning som föreningen för. Detta hindrar dock i och för sig inte att va-nämnden på föreningens talan prövar om de ifrågasatta kostnaderna för meravskrivning och merränta och skatten på dessa varit nödvändiga kostnader enligt 24 § va-lagen.

Föreningen anförde i frågan om åläggande av retroaktiv återbetalningsskyldighet bl a: Principen att accepterandet av debiteringar i regel bör medföra att anspråk på återbetalning av erlagda avgifter inte bifalls må ha sitt berättigande i fall där kommunen inte haft anledning befara att invändningar skulle resas mot va-avgifterna. Stockholms kommuns debiteringsgrunder för va-avgifter har varit omstridda sedan mer än ett decennium och i varje fall under hela den tid som omfattas av föreningens anspråk på återbetalning. Debatten har varit offentlig och högljudd och missnöjet har bevisligen trängt in i Stockholms stadshus. Va-debiteringarna kan sägas ha betalats under protest. Kommunen har sålunda varit väl medveten om oppositionen mot debiteringsgrunderna men har framhärdat och därmed tagit risken av ett bakslag även för förfluten tid.

Va-nämnden (rådmannen Hall, ordf, samt ledamöterna Erlandson, Hallquist, Andersson, Sävestrand och Bering) anförde i beslut d 28 nov 1984:

Skäl. Kommunen har till stöd för sitt bestridande av föreningens talan vad gäller saken åberopat två från varandra skilda grunder. Som tidigare redovisats har kommunen i första hand invänt att den inte kan åläggas retroaktiv återbetalningsskyldighet. Va-nämnden borde alltså pröva denna invändning först - en invändning vars prövning uppenbarligen är mindre omfattande - och om den visar sig hållbar avgöra målet på denna grund. Ett sådant förfarande synes dock oriktigt. Parterna har underställt va- nämnden frågan om avgifternas förenlighet med 24 § va-lagen och har förebringat omfattande utredning och argumentation angående denna fråga, vars avgörande får räckvidd utöver detta mål. Det låter sig inte heller göra att vid eventuellt bifall till kommunens förstahandsinvändning ändå fortsätta prövningen av målet på den andra grunden. Oavsett vad som nu sagts kan emellertid - av skäl som redovisas nedan - frågan om retroaktiviteten inte få sin slutliga lösning förrän den "materiella" frågan prövats. Va-nämnden upptar sålunda först till bedömning den av kommunen i andra hand åberopade grunden.

Vid den härefter företagna prövningen fann va-nämnden med utförlig motivering att kommunen tagit ut för höga avgifter under den aktuella perioden. Föreningens andel av ett beräknat överuttag om 441 milj kr (varav 212 milj kr hänförde sig till merränta, 107 milj kr till grundränta och 107 milj kr till skatt på merränta och meravskrivning) kunde bestämmas för åren 1975-1981 till resp 1 715, 2 195, 697, 2 647, 3 625, 3 058 och 2 478 kr eller till sammanlagt 16 415 kr.

I sina skäl anförde va-nämnden härefter följande:

Va-nämnden övergår till prövning av kommunens invändning att återbetalning inte får åläggas retroaktivt.

Va-utredningens uttalande i den här frågan skall visserligen ses mot bakgrunden av att va-nämndens kompetens enligt utredningen skulle bero av parts samtycke men det är att observera att de två lagrådsledamöterna fann uttalandet böra beaktas även med hänsyn till den annorlunda kompetens nämnden fått vid departementsbehandlingen.

Angående verkan av ett beslut av va-nämnden uttalar föredragande departementschefen följande (prop 1970:118 s 119): "Även om va-nämndens avgörande formellt är begränsat till den brukare som tvisten rör torde dock det slutliga resultatet ofta bli detsamma som om en allmän prövning hade ägt rum. Om nämndens beslut i en fråga rörande taxa eller allmänna bestämmelser har allmän räckvidd kan det nämligen förutsättas att huvudmannen ändrar taxan eller de allmänna bestämmelserna i överensstämmelse med nämndens beslut, eftersom han annars riskerar att andra brukare drar motsvarande fråga under nämndens prövning." I specialmotiveringen (prop s 158) anför föredraganden att man i en sådan situation kan räkna med att huvudmannen tillämpar vad nämnden beslutat även för andra brukare i likartade förhållanden.

Även om således ett beslut om retroaktiv återbetalningsskyldighet inte lagligen binder kommunen annat än i förhållandet till föreningen och då endast för den tid som prövats i målet inses lätt att kommunen kan komma att drabbas av besvär och kostnader vid en sådan utgång i målet med hänsyn till förväntade krav från andra abonnenter. Riktigheten av kommunens invändning att kostnader för återbetalningar kommer att få betalas av brukarna - och alltså ej av skattekollektivet - kan dock ifrågasättas. Det ankommer inte på va-nämnden att ta ställning till kommunens handlande men det kan antas att kommunen om ett avgörande av va-nämnden, som innebär retroaktiv återbetalningsskyldighet, vinner laga kraft - eventuellt först efter prövning i högsta instans - anser sig förpliktad att självmant återbetala de belopp som kan komma i fråga, antingen direkt eller genom reducering av kommande avgiftsuttag.

Alternativet att "domskälsvis" fastslå att kommunens avgiftsuttag till övervägande del strider mot 24 § va-lagen men ändå ogilla föreningens talan på den grunden att återbetalningsskyldighet inte kan åläggas retroaktivt leder till icke önskvärda konsekvenser. Kommunen är inte bunden av va-nämndens skäl och det torde inte heller kunna antas - i vart fall inte med säkerhet - att kommunen med den ställning den intagit i målet accepterar dem och för framtiden rättar sitt avgiftsuttag. Skäl kan inte heller överklagas. Följden av den nu skisserade utgången kan alltså bli att föreningen - eller annan abonnent - måste väcka ny talan. Avgörandet av denna viktiga fråga skulle sålunda komma att fördröjas åtskilligt.

Som föreningen anfört kan kommunen inte ha varit omedveten om den kritik som riktats mot dess avgiftsuttag. Detta förhållande jämte innehållet i va-nämndens tidigare nämnda remissyttrande (yttrandet ej återgivet i referatet; det avgavs d 22 sept 1975 till LSt:n i Stockholms län i anledning av besvär av en fastighetsägare över Stockholms kommuns va- taxa; red:s anm) måste ha fått kommunen att inse att en talan med krav på återbetalning förr eller senare skulle komma att riktas mot den. Vad som nu sagts talar för att retroaktivitet kan tillåtas. I sista hand avgörande för va-nämndens ställningstagande är dock att kommunen med ledning direkt av nämndens beslut bör kunna räkna ut vilka belopp som i förekommande fall skall återbetalas. Va-nämnden hänvisar här till beslutsbilagan tabell 4 rad 3 (tabellen här utesluten; red:s anm), där överuttaget redovisas i ören per m3 för vart och ett av de aktuella åren. Visserligen kommer ändå vissa besvär och kostnader att åsamkas kommunen, men detta förhållande bör inte få hindra ett definitivt avdömande av målet.

Under hänvisning till det anförda finner va-nämnden att kommunen skall åläggas att till föreningen utge de belopp som ovan framräknats.

Skyldighet att vid återbetalning av obehörigen uttagna avgifter också utge ränta på återbetalade belopp var redan före tillkomsten av räntelagen (1975:635) fastlagd i rättspraxis (jfr bl a NJA 1935 s 507). I allmänhet - även om praxis var vacklande - utdömdes ränta efter den i 9 kap 10 § HB för visst fall föreskrivna räntesatsen 6 % om året. Numera är i stället föreskriften om avkastningsränta i 2 § 2 st räntelagen tillämplig. Föreningen har också till en början hänfört sig till denna bestämmelse, som alltså är dispositiv, och yrkat "återbetalningsränta" för att sedan precisera sitt ränteyrkande på sätt ovan redovisats. Va- nämnden kan ha en viss förståelse för kommunens påpekande att grunderna för föreningens ränteyrkande är svårförståeliga; yrkandet skulle kunna uppfattas som avseende en del av själva saken. Så bör yrkandet dock inte förstås utan som ett yrkande att utfå avkastningsränta. Som nyss nämnts skall i förevarande situation sådan ränta och inte dröjsmålsränta utgå. Föreningens ränteyrkande kan dock inte bifallas till större del än vad som kommunen i och för sig vitsordat.

Va-nämnden upptar slutligen till bedömning frågan om ersättning för kostnader i målet.

Enligt 14 § 2 st lagen (1976:839) om statens va-nämnd kan part i mål av det här slaget på begäran tillerkännas ersättning av motparten för kostnad vid nämnden om det finns särskilda skäl för det. Bestämmelsen fanns tidigare i 44 § 2 st va-lagen i dess lydelse före d 1 jan 1977.

Föredragande departementschefen anförde vid bestämmelsens tillkomst följande (prop 1970:118 s 162): "Vad beträffar kostnaderna (i nu aktuella fall) för förfarandet vid va-nämnden innebär (va-) utredningens förslag att vardera parten i princip själv skall bära sin kostnad. Utredningen räknar med att kostnaderna för brukarna blir ganska ringa eftersom den närmare utredningen i målet torde komma att tillhandahållas av huvudmannen. Förslaget innehåller emellertid ett undantag från huvudregeln att parterna själva skall svara för sina kostnader. Om särskilda skäl föreligger skall nämnden på begäran kunna tillerkänna part kostnadsersättning av motparten. Som motiv för detta förslag hänvisar utredningen till att handläggningen vid nämnden skall ersätta domstolsprövning. Jag anser den föreslagna regeln lämplig även med den ställning va-nämnden får enligt mitt förslag och regeln har därför upptagits i paragrafens andra stycke. Jag vill dock understryka att den skall tillämpas bara när särskilda skäl föreligger, exempelvis när kostnaden har orsakats av försummelse från motpartens sida eller när en vinnande parts kostnader har blivit oskäligt stora på grund av motpartens sätt att utföra sin talan." Vid tillkomsten av va-nämndslagen hänvisade föredragande departementschefen (prop 1975/76:149 s 88) till vad han anfört vid tillkomsten av den motsvarande bestämmelsen i va- lagen.

Föreningen har som skäl för att kommunen bör ersätta dess kostnader i målet uppgett följande. Fråga är om ett s k pilotmål av stor betydelse för såväl kommunen som va-kollektivet. Det är ett omfattande mål som en enskild fastighetsägare inte har ekonomisk förmåga att föra om han inte får ersättning för sina kostnader, vilka kommer att vida överstiga det värde tvisten gäller. Det kan inte vara rättsordningens mening att en enskild fastighetsägare skall svara för sina kostnader i ett mål som är ägnat att undanröja en långvarig, landsomfattande ovisshet av utomordentlig ekonomisk betydelse för rikets kommuner och va-brukare. Föreningens resultaträkning för 1983, som var ett normalår, omslöt 292 000 kr. Att belasta föreningen med kostnader för detta mål vore förödande för föreningens ekonomi. - Föreningen fortsätter: Va-nämnden har tidigare i ett remissärende (redovisat ovan) uttalat att kommunen bör kontrollera och jämföra resultaten av va-verksamheten för olika år och eventuellt åstadkomma en resultatutjämning över tiden. Kommunen har för den ifrågavarande perioden försummat detta. För den åsyftade tiden, 1975-1977, beräknades överskotten bli respektive 16, 20 och 6 miljoner kr men blev i själva verket respektive 55,5, 50,6 och 23,9 miljoner kr. Tydligen har kommunen inte efterkommit va-nämndens uppmaning ty även om kontroll företagits har kommunen tillgodogjort sig överskotten trots allt större överskott under följande år.

Kommunen har invänt bl a: Det är förhållandena som angår processföringen och inte den sak som tvisten gäller som skall avgöra om ersättningsskyldighet för kostnader skall åläggas part. Ingen av de omständigheter föreningen åberopat utgör därför särskilda skäl enligt va-nämndslagen. Parterna torde visserligen vara ense om att fråga är om ett pilotmål av stor betydelse för både kommunen och va-kdlektivet men det bestrids att föreningen inte skulle ha ekonomisk förmåga att föra målet. Föreningens talan har tillskyndats av Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation och det kan antas att organisationen har sådant intresse i målet att det inte kan uteslutas att föreningen kan påräkna stöd från organisationen även för kostnaderna. - Oavsett att endast processuell försummelse, till vilken inte kommunen gjort sig skyldig, kan läggas part till last vid bedömningen av kostnadsfrågan, har kommunen inte försummat sig på sätt föreningen gör gällande.

Va-nämnden gör följande bedömning.

Uttalandet i lagens förarbeten att kostnaden för brukaren blir ganska ringa har av naturliga skäl inte samma aktualitet i mål av det här slaget. Föreningen har uppenbarligen nedlagt stora kostnader på målet och det kan inte - oavsett den betydelse va-nämnden tillmätt föreningens utredningar - anses att kostnaderna varit onödiga. Ersättningsfrågan bör ses mot denna bakgrund.

De exempel föredragande departementschefen ger på särskilda skäl" är närmast att jämställa med vad som sägs i 18 kap 6 § RB, alltså försummelser i processföringen. Föreningens påstående att kommunen inte iakttagit va-nämndens "uppmaning" i det tidigare nämnda remissutlåtandet kan uppfattas som ett påstående att kommunen föranlett en onödig rättegång. Det kan dock inte anses att några processuella försummelser förekommit i målet. Frågan är då om föredragandens exemplifiering är att uppfatta som exklusiv eller att i vart fall endast omständigheter av samma art kan komma att betraktas som "särskilda skäl". En sådan tolkning synes dock alltför snäv och den skulle enligt va-nämndens mening kunna leda till materiellt otillfredsställande resultat. Det kan inte heller ha varit lagstiftarens mening att - även om huvudregeln är att kostnader inte skall utdömas - möjligheterna för en part att få ersättning för berättigade kostnader skulle vara så begränsade.

Parterna är ense om att målet är av principiell betydelse och att utgången i målet är av intresse även för andra än parterna. Målet har vidare väckt stor uppmärksamhet, inte bara inom fackkretsar. Genom handläggningen vid va-nämnden har sakfrågan fått en allsidig belysning och ovissheten om avgiftsuttagets förenlighet med va-lagen undanröjts. Härtill har föreningen - och självfallet även kommunen - aktivt medverkat. Föreningens yrkande om återbetalning av för mycket erlagda avgifter jämte ränta har vidare till övervägande del bifallits.

Under hänvisning till det ovan anförda och med framhållande av de alldeles speciella förhållandena i det här målet finner va-nämnden sådana skäl föreligga att föreningen bör tillerkännas ersättning för sina kostnader i målet. Kommunen har inte bestritt skäligheten av de yrkade kostnaderna.

Va-nämndens avgörande. Va-nämnden bifaller på det sättet föreningens talan beträffande saken att nämnden förpliktar kommunen att till föreningen utge 16 415 kr jämte 7 % ränta på 1 715 kr från d 31 dec 1975, 7,5 % ränta på 2 195 kr från d 31 dec 1976, 8,5 % ränta på 697 kr från d 31 dec 1977, 8,5 % ränta på 2 647 kr från d 31 dec 1978, 9,5 % ränta på 3 625 kr från d 31 dec 1979, 9,5 % ränta på 3 058 kr från d 31 dec 1980 och 11 % ränta på 2 478 kr från d 31 dec 1981, allt tills betalning sker.

Kommunen skall vidare ersätta föreningen för kostnader i målet med fordrade 137 kr, varav 80 000 kr ombudsarvode, jämte 6 % ränta på förstnämnda belopp från dagen för detta beslut tills kostnaderna betalas.

Svea HovR

Kommunen fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade att vattenöverdomstolen skulle helt ogilla den av föreningen vid va- nämnden förda talan. Kommunen förklarade att till grund för bestridandet av föreningens talan anfördes i första hand att självkostnadsregeln inte åsidosatts och i andra hand att retroaktiv återbetalningsskyldighet inte kan åläggas.

Föreningen bestred ändring.

Vattenöverdomstolen hovrättslagmannen Wikner, hovrättsrådet Åke Holmberg, vattenrättsrådet Udén, fd vattenrättsrådet Jönsson och hovrättsassessorn Abdon-Olsson, referent) meddelade dom d 7 maj 1986.

I domskälen redovisades att parterna till ytterligare utveckling av sin talan anfört - utöver annat - bl a följande.

Kommunen: Även om lagstiftaren av olika anledningar inte införde någon bestämmelse i va-lagen om förutsättningar för retroaktiva beslut är det likväl klart uttalat i va-lagens förarbeten vilka riktlinjer de dömande myndigheterna bör följa i denna fråga. Målet avser inte en sådan undantagssituation som enligt va-utredningen motiverar ett retroaktivt beslut med allmän räckvidd. På grund av RegR:s dom d 12 sept 1977 och det förhållandet att kommunfullmäktiges följande beslut om höjningar av va-taxan inte i något fall har överklagats har kommunen i god tro kunnat utgå från att uttagen varit i överensstämmelse med 24 § va-lagen. - Va- nämndens uppfattning att föreningens förstahandsyrkande avseende ränta skall förstås som ett yrkande att utfå avkastningsränta är felaktig. Regeln om avkastningsränta återfinns i 2 § 2 st räntelagen. Denna regel omfattar inte fall då betalning går åter enligt principerna om condictio indebiti, när be talningsmottagaren är i god tro och liknande fall. Förhållandena är därför närmast sådana att avkastningsränta inte skall utgå.

Föreningen: Den omständigheten att kommunförbundet rekommenderat viss beräkning av kapitaltjänstkostnader kan inte vara skäl mot återbetalning. Mot kommunens invändningar avseende ränta på återbetalda medel, bl a jämförelsen med condictio indebiti och betalningsmottagarens goda tro, erinrar föreningen att kommunen varit i allt annat än god tro beträffande avgiftsdebiteringen. Det saknas grund för att kommunen trots återbetalningsskyldighet skulle vinna avkastningsränta på va- abonnenternas bekostnad.

Vattenöverdomstolen förklarade sig dela va-nämndens uppfattning, att kommunen under de aktuella åren tagit ut för höga avgifter till följd av att de kalkylerade kapitalkostnaderna överstigit självkostnaden, och instämde i vad va-nämnden anfört om merräntan meravskrivningarna och inkomstskatten.

Vattenöverdomstolen anförde i domskälen vidare följande.

Den som erlagt betalning utan att vara skyldig till det eller betalt större belopp än den verkliga skulden anses i allmänhet ha rätt att få tillbaka vad han erlagt för mycket. Frågan om va-nämndens beslut i taxefrågor skulle ha denna "retroaktiva" verkan berördes i va-lagens förarbeten men någon bestämmelse härom infördes inte i lagen. Lagstifta ren har alltså inte tagit avstånd från principens tillämplighet i va- förhållanden och praxis i va-tvister innehåller inget avståndstagande från principen. - Vattenöverdomstolen anser i likhet med vanämnden hinder ej föreligga mot att nu ålägga kommunen återbetalningsskyldighet.

Beträffande storleken av de belopp som skall betalas tillbaka saknas anledning att frångå va-nämndens beräkning.

Föreningens yrkande om ränta på kapitalbeloppet kan inte förstås på annat sätt än som en begäran om gottgörelse för att den under viss tid avstått från de medel den erlagt till kommunen. I enlighet med allmänna principer och i överensstämmelse med va-praxis bör avkastningsränta utgå på återbetalningspliktigt belopp. Med hänsyn till parternas ståndpunkter i övrigt i räntefrågan har vattenöverdomstolen ej att bedöma räntesatsen. Va-nämndens beslut i denna del skall således fastställas.

Föredragande departementschefens uttalande om de fall i vilka särskilda skäl kan anses föreligga att tillerkänna part kostnadsersättning vid va- nämnden utgör bara en exemplifiering, som inte utesluter att ersättning kan utdömas även under andra omständigheter. Förevarande mål är ett pilotmål av stort allmänt intresse för allmän va-anläggnings huvudmän och brukare. Vidare får det antagas ha varit till fördel för Stockholms kommun - inte minst ur kostnadssynpunkt - att dessa tvistigheter behandlats i mål mellan kommunen och endast en brukare av den allmänna va-anläggningen. Skäl föreligger därför att - oaktat processuell försummelse inte förekommit från kommunens sida - ålägga kommunen ersättningsskyldighet för föreningens kostnader vid va-nämnden.

På grund av det ovan anförda skall va-nämndens avgörande fastställas.

Vattenöverdomstolens domslut. Vattenöverdomstolen fastställer va- nämndens avgörande.

Kommunen skall ersätta föreningen dess kostnader i vattenöverdomstolen med 29 415 kr jämte ränta.

Kommunen (ombud stadsadvokaten S.B.) sökte revision och yrkade befrielse från återbetalningsskyldighet gentemot föreningen. Kommunen yrkade vidare att den oavsett målets utgång i själva saken befriades från skyldigheten att ersätta föreningen dess kostnader vid va-nämnden.

Yrkande framställdes även beträffande kostnaderna i vattenöverdomstolen.

Föreningen (ombud advokaten S.H.B.) bestred ändring.

HD fann efter föredragning d 25 nov 1987 ej skäl meddela prövningstillstånd beträffande frågan om kommunen för åren 1975-1981 tagit ut avgifter av föreningen, vilka överstigit vad som fått uttagas enligt 24 § va-lagen. Prövningstillstånd meddelades beträffande frågan om kommunen kan åläggas skyldighet att återbetala för högt uttagna avgifter och vissa andra frågor, såsom framgår av HD:s dom.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

I HD:s dom benämnes Stockholms kommun staden.

Föredraganden, RevSekr Andersson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Staden har i HD gjort gällande att följden av HD:s beslut i frågan om prövningstillstånd, såvitt gäller stadens talan mot vattenöverdomstolens dom, blivit att det i målet inte finns något lagakraftägande avgörande eller domslut, vari det fastställts om va-avgifterna under åren 1975-1981 varit förenliga eller ej med bestämmelsen i 24 § va-lagen om att avgifter, som huvudman för allmän va-anläggning tar ut, inte får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.

Möjligheten för HD att meddela partiellt prövningstillstånd infördes genom ändringari 54 kap 11 § RB d 1 juli 1971.

Av förarbetena till lagändringen (se SOU 1969:41 s 164 samt prop 1971:45 s 96-98 och 112 f) framgår bl a följande. Om det i ett mål föreligger flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, kan sådan del av målet under vissa förutsättningar avgöras särskilt. På motsvarande sätt kan emellanåt processekonomiska fördelar stå att vinna genom att begränsa ett prövningstillstånd, inte bara till viss särskiljbar del av ett fullföljt mål, utan även till en av flera i målet föreliggande omständigheter. En förutsättning för att ta upp en viss omständighet till särskild prövning är dock att omständigheten är av omedelbar betydelse för utgången i målet. - Möjligheten att begränsa prövningstillstånd får utformas närmare i rättspraxis under övervägande av de konsekvenser en tillämpning kan få i olika hänseenden.

Staden har i vattenöverdomstolen - liksom i HD - till stöd för sin talan åberopat två skilda grunder, som var och en är av omedelbar betydelse för utgången. Sålunda har staden i första hand gjort gällande att taxan under de aktuella åren inte stått i strid med bestämmelsen i 24 § va- lagen och, i andra hand, att staden inte kan åläggas "retroaktiv återbetalningsskyldighet". HD:s beslut d 25 nov 1987 innebär således att prövningstillstånd - i själva huvudsaken - meddelats beträffande stadens andrahandsgrund.

Med hänsyn till, dels det ovan anförda, dels att en fullgörelsedom innefattar inte bara en förpliktelse för ena parten, utan även ett fastställande av det bakomliggande rättsförhållandet, följer av det meddelade prövningstillståndet att det genom vattenöverdomstolens dom slutligt fastställts att staden under åren 1975-1981 av föreningen tagit ut 16 415 kr för mycket i brukningsavgifter. HD:s prövning beträffande själva huvudsaken inskränker sig därför till frågan om staden skall åläggas att betala tillbaka beloppet eller inte.

Beträffande härefter frågorna om återbetalning, ränta samt kostnadsansvaret vid va-nämnden finner HD ej skäl att göra annan bedömning än den vattenöverdomstolen gjort.

Domslut

Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens dom såvitt nu är i fråga.

HD (JustR:n Höglund, Gregow, Sterzel, Törnell och Munck, referent) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Som grund för sin till HD fullföljda talan om befrielse från återbetalningsskyldighet har staden åberopat dels att de av föreningen för åren 1975-1981 erlagda brukningsavgifterna ej överstigit vad staden ägt ta ut enligt 24 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen), dels att staden, även om så skulle befinnas ha skett, inte kan åläggas skyldighet att återbetala någon del av avgifterna. HD har i beslut d 25 nov 1987 ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd beträffande den förra frågan men meddelat prövningstillstånd beträffande den senare.

I beslutet d 25 nov 1987 har HD vidare meddelat prövningstillstånd beträffande följande frågor, nämligen om principen för beräkning av ränta på belopp som omfattas av återbetalningsplikt, om skyldighet att ersätta rättegångskostnader vid va-nämnden och om fördelningen av kostnader å målet i vattenöverdomstolen. Slutligen bör anmärkas att HD i beslutet ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd såvitt gällt av staden fullföljd talan mot ett av vattenöverdomstolen d 12 sept 1985 meddelat beslut under rättegången, varigenom domstolen ej tillåtit staden att till stöd för sitt andrahandsyrkande åberopa den omständigheten att vattenleveranser under den i målet ifrågavarande tiden skett från staden till vissa grannkommuner.

Vad gäller själva saken har HD till följd av beslutet d 25 nov 1987 att i målet utgå från att staden för de ifrågavarande åren av föreningen uttagit avgifter, vilka i enlighet med vad va-nämnden och vattenöverdomstolen funnit överskridit vad som behövts för att täcka nödvändiga kostnader och sålunda uppgått till högre belopp än som varit tillåtna enligt 24 § va-lagen. Som förut har angetts har staden emellertid bestritt återbetalningsskyldighet även för det fall att de uttagna avgifterna skulle befinnas ha varit för höga. Staden har därvid gjort gällande att det ej är avsett att ett ingripande av va-nämnden skall kunna få retroaktiv verkan i ett sådant fall som det förevarande.

I sistnämnda hänseende har staden hänfört sig till vissa uttalanden av 1964 års va-utredning och inom lagrådet under förarbetena till va-lagen. I enlighet med vad som återgetts i va-nämndens beslut anförde 1964 års va-utredning i det av staden åberopade uttalandet bl a (SOU 1967:65 s 107 f) att det borde vara en genomgående strävan från va-nämndens sida att inte låta sina ingripanden få retroaktiv karaktär. För huvudmannen kunde enligt vad utredningen framhöll retroaktiva verkningar av beslut som innebar ändring av rättsförhållandet till brukare medföra orimligt besvär. Utredningen uttalade att det givetvis inte kunde bli fråga om att genom någon generell regel hindra retroaktiv giltighet av va- nämndens beslut. Frågan om beslutens giltighet i tiden fick avgöras efter allmänna rättsgrundsatser från fall till fall. Undantagsvis kunde enligt utredningen retroaktiv tillämpning vara klart befogad, t ex om viss brukare genom uppenbar felräkning, som upptäcks först efter hand, vid ett antal debiteringstillfällen påförts för hög - eller eventuellt för låg - avgift. Skulle uppenbar fel räkning ha drabbat alla brukare och drabbat dem lika eller något så när lika, kunde det enligt utredningen vara anledning att bedöma frågan om retroaktivitet på annat sätt. Utredningen framhöll att beräkningarna givetvis borde rättas till men att det i en sådan situation ofta torde framstå som meningslöst att retroaktivt reglera om vad som inträffat.

Vid behandlingen av den remiss till lagrådet som föregick propositionen med förslag till 1970 års va-lag återgav två av lagrådets ledamöter vad utredningen anfört om att va-nämnden i allmänhet inte borde låta sina ingripanden få retroaktiv karaktär men att någon generell regel härom inte kunde uppställas samt förklarade, att man i stort sett kunde ansluta sig till dessa uttalanden (prop 1970:118 s 195). Däremot berördes inte frågan av chefen för justitiedepartementet vare sig i lagrådsremissen eller vid anmälan av frågan om proposition efter lagrådets hörande. Någon bestämmelse i ämnet finns ej heller i va-lagen.

I de nyss återgivna uttalandena har som synes inte tagits avstånd från tanken att va-nämndens avgöranden stundom kan tänkas få retroaktiv verkan; uttalandena har snarare syftat till att ange den inriktning va- nämndens prövning normalt borde ha i detta hänseende. Utredningens uttalanden i frågan är delvis obestämda och den närmare innebörden av dem är inte helt klar. Dessutom måste beaktas att utredningen utgick från att va-nämnden skulle få behörighet att besluta i en tvist endast om parterna var ense om att överlämna den till nämndens avgörande och att nämnden i princip inte skulle meddela bindande föreskrifter för parterna utan lämna åt dem själva att genom ändringar i va-avtalet åstadkomma rättelse. Och de ledamöter av lagrådet som uttalade sig i frågan hade för sin del förordat en ordning enligt vilken va-nämndens kompetensområde borde omfatta endast frågor om prövning av allmänna bestämmelser och taxa men ej andra va-tvister, således inte t ex fullgörelseyrkanden (se prop 1970:118 bl a s 117 och 193 f).

De berörda uttalandena gjordes sålunda mot bakgrund av förutsättningar beträffande va-nämndens kompetensområde som i grundläggande hänseenden skiljer sig från den ordning som va-lagen slutligen kom att bygga på. Redan med hänsyn till detta synes uttalandena inte kunna tillmätas avgörande vikt för frågan i vad mån beslut i mål av förevarande slag kan tilläggas tillbakaverkande kraft. I betraktande härav och av att spörsmålet om retroaktivitet ej i övrigt berördes under förarbetena till va-lagen, kan det ej anses oförenligt med grunderna för lagen att huvudmannen för en va-anläggning åläggs återbetalningsskyldighet för erlagda brukningsavgifter i den mån dessa befunnits klart överstiga vad som får tas ut enligt 24 § va-lagen.

Av vedertagna civilrättsliga och offentligrättsliga grundsatser får anses följa att återbetalningsskyldighet uppkommer i fall som nu sagts, såvida inte särskilda omständigheter talar för en annan bedömning. En sådan särskild omständighet kan tänkas vara exempelvis att huvudmannen sörjt för eller ämnar sörja för att vad som uttagits för mycket kommer avgiftskollektivet till godo (jfr Bohlin, Kommunala avgifter, 1984 s 333-335), något som från stadens sida emellertid ej påståtts i detta mål. I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller vid tillämpningen av den s k självkostnadsprincipen på det kommunala området ligger vidare i sakens natur att återbetalningsskyldighet för avgifter som erlagts i enlighet med fastställd och lagakraftvunnen taxa kan aktualiseras endast i händelse av en väsentlig avvikelse från självkostnaderna. I förevarande fall måste fråga anses vara om en sådan väsentlig avvikelse; enligt den bedömning av vanämnden och vattenöverdomstolen som HD har att utgå från har överuttaget motsvarat i genomsnitt 18 procent under de aktuella åren.

Vad som i övrigt åberopats från stadens sida kan ej anses innefatta sådana särskilda skäl som skulle kunna befria staden från återbetalningsskyldighet.

Vid nu angivna förhållanden skall staden åläggas skyldighet att till föreningen återbetala de belopp som va-nämnden och vattenöverdomstolen bestämt.

Föreningens ränteyrkande avser numera för vart och ett av de belopp som omfattas av återbetalningsplikten ränta från d 31 dec det år till vilket beloppet hänför sig, medan staden har bestritt att utge ränta för tid innan den delgavs ansökan i målet.

Enligt 2 § 2 st räntelagen (1975:635) kan ränta utgå på en fordran för tid innan den är förfallen, om fordringen avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund; ränta - s k avkastningsränta - kan då utgå från den dag betalningen erlades. Av förarbetena till bestämmelsen framgår bl a att den är avsedd att tillämpas t ex i det fallet att betalning återgår vid ogiltighet av avtal, och det har också uttalats att bestämmelsen torde kunna begagnas analogivis när en köpeskilling har betalats i sin helhet och det därefter blir bestämt att avdrag på köpeskillingen skall ske. Däremot har regeln om avkastningsränta ej avsetts omfatta fall då betalning går åter enligt principen om condictio indebiti, när betalningsmottagaren är i god tro, och liknande situationer. Bedömningen av förekommande gränsfall har överlämnats åt rättspraxis (se prop 1975:102 s 93 ff och 115 f).

Grunden för stadens återbetalningsskyldighet kan i förevarande fall beskrivas så att den taxa som legat till grund för stadens debiteringar av brukningsavgifter har befunnits ogiltig i förhållandet mellan parterna till den del den lett till högre avgiftsuttag än som är medgivet enligt 24 § va-lagen. Att under motsvarande förhållanden avkastningsränta hade skolat utgå för det fall fråga varit om ett privaträttsligt avtal och detta oberoende av om betalningsmottagaren varit i god tro får anses följa av grunderna för den berörda bestämmelsen i räntelagen. Det förhållandet att i förevarande fall den ursprungliga betalningen inte grundat sig på avtal utan på ett i offentligrättslig ordning fattat beslut kan ej föranleda en för den återbetalningsberättigade mindre gynnsam bedömning.

Den ränta vartill föreningen är berättigad skall alltså i enlighet med dess yrkande utgå som avkastningsränta. Stadens inställning får anses vara så att förstå att den för sådant fall ej haft erinran mot vad föreningen i överensstämmelse med vattenöverdomstolens dom yrkat i fråga om utgångspunkt för ränteberäkning och räntefot.

I fråga om kostnaderna å målet vid va-nämnden ansluter sig HD till vattenöverdomstolens bedömning.

Vid denna utgång skall vattenöverdomstolens domslut fastställas såväl i själva saken som beträffande rättegångskostnaderna.

Domslut

Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens domslut såvitt nu är i fråga.