lagen.nu

NJA 1994 s. 108

En präst, som vigt en senildement person, har med hänsyn till omständigheterna ansetts inte böra fällas till ansvar för tjänstefel.

På uppdrag av justitieombudsmannen H.R. väckte allmän åklagare vid Stockholms TR åtal mot komministern I.E. för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: I.E. har d 3 okt 1989 på Högdalens sjukhem i Stockholm vigt samman E.E. och S.F.. I.E. har härvid uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att förrätta vigseln trots att hon insett eller i vart fall haft skälig anledning antaga att E.E. på grund av grav presenil demens saknat rättslig handlingsförmåga.

I.E. bestred ansvar.

TR:n (ordf chefsrådmannen Häckner-Gille) anförde i dom d 24 okt 1991: Bakgrund. E.E. var änka sedan år 1970. I början av år 1972 träffade hon S.F.. Han bodde sedan tillsammans med henne i hennes villa i Bandhagen men hade även en egen lägenhet, där han var mantalsskriven. I mitten av 1980-talet fick E.E. demensproblem. Hon intogs så småningom på Högdalens sjukhus, till att börja med under vissa perioder men från november 1987 permanent. Hon vårdades på låst avdelning. 1987 utsågs en utomstående god man för henne. I april 1989 blev hennes systerdotter, M-B.W., god man.

E.E. hade flera systrar och syskonbarn och hade flitig kontakt med dessa. Såväl S.F. som E.E:s släktingar besökte henne ofta på sjukhuset. Förhållandet mellan S.F. och släktingarna hade tidigare varit gott men blev sämre under E.E:s sjukhusvistelse.

I.E. var sjukhuspräst på Högdalens sjukhus. Hon fick kontakt med E.E. och S.F.. Under sommaren 1989 tog S.F. upp frågan med I.E. om hon kunde viga E.E. och S.F.. Hon diskuterade denna fråga med klinikchefen på sjukhuset överläkaren A.A. och med sin chef, kyrkoherden J.O.. Den 29 aug 1989 undertecknade S.F. och E.E. i I.E:s närvaro ansökan om hindersprövning. Namnteckningarna bevittnades av I.E.. Den 3 okt 1989 förrättade I.E. vigsel i sjukhusets kapell mellan E.E. och S.F.. Varken släkt eller sjukhuspersonal underrättades i förväg om vigseln. Släktingar till E.E. gjorde i oktober 1989 anmälan till domkapitlet och JO avseende om det var formellt riktigt och lämpligt av I.E. att viga en dement person. E.E. avled d 6 mars 1990.

Domskäl. I.E. har uppgivit: Hon hade arbetat tre år som sjukhuspräst på Högdalens sjukhus. Hon fick kontakt med E.E. och S.F.. E.E. blev mycket glad vid S.F:s besök. Han var mycket mån om henne och mycket omtänksam. Han tycktes alltid veta vad hon önskade sig och skämde bort henne. E.E. verkade mycket fäst vid S.F.; hon tittade på honom och såg lycklig ut. - I.E. uppfattade att E.E. hade en stark egen vilja. Hon kunde resa sig och lämna S.F. då hon inte ville vara kvar längre. Hon kunde säga ja men även nej. Hon nickade eller skakade på huvudet och visade mycket tydligt då hon inte ville något. Däremot saknade hon förmåga att uttrycka sig med ord och man kunde inte föra djupa samtal med henne; hon verkade då som om hon var borta i sin egen värld. Hon verkade dock förstå vad som sades. - I.E. talade ofta med S.F. bl a om att han måste leva sitt eget liv, men han levde helt för E.E.. - Troligen våren 1989 berättade S.F. att han kände sig motarbetad av E.E:s släkt. Han ville besöka henne mera än som var möjligt. E.E. hade nu en släkting som god man, vilket S.F. uppfattade negativt. Det hände att E.E. inte var på plats då han ville besöka henne. Han började tala om att om han blev E.E:s make skulle han få större rättigheter och kunna besöka henne varje dag och stå henne närmare. Han berättade att han varit sambo med E.E. i 12 år. Han tog upp frågan om giftermål många gånger, oftast i E.E:s närvaro. I.E. ansåg det inte onormalt att de fick gifta sig. Hon uppfattade att det var E.E:s vilja. Hon sade dock till S.F. att hon inte visste om vigseln kunde genomföras med anledning av E.E:s sjukdom. S.F. tog också upp ekonomiska och juridiska frågor men I.E. sa ifrån att hon inte ville tala om dem. I.E. kontaktade A.A. om äktenskapsplanerna. A.A. uttryckte tveksamhet och ansåg att vigsel var olämpligt. Han åtog sig att ta upp frågan med S.F.. I.E. uppfattade A.A:s inställning som väldigt vag. Han yttrade ungefärligen att det var medicinskt och juridiskt tvivelaktigt men moraliskt skulle det vara riktigt med giftermål. "Det är bäst för E.E. om hon får gifta sig." I.E. talade också med sin chef, kyrkoherden J.O., en tid före hindersprövningen. Hon berättade att det var en senildement patient på avdelning 1 på Högdalens sjukhus som ville gifta sig. Dagen före vigseln besökte hon E.E. som då verkade sämre. Hon uppsökte på nytt J.O. och talade om att hon oroade sig för att patienten nu var så dålig att hon inte ens skulle kunna upprepa vigsellöftena. J.O. försäkrade henne att det räckte att brudparet svarade ja. Han nämnde också att man var skyldig att viga bosatta i församlingen och att om inte I.E. ville viga skulle han be någon annan präst förrätta vigseln. - I.E. bevittnade namnteckningarna på ansökan om hindersprövning. Övrig text hade S.F. fyllt i. I.E. frågade E.E. om hon visste att det var en hindersprövning som skulle leda till att hon skulle gifta sig med S.F.. E.E. svarade ja. På frågan "Förstår Du vad jag talar om E.E." svarade hon också ja. Till vigseln hade I.E. ordnat blommor, organist och bröllopsvittne. Hon var osäker på om vigseln skulle gå att genomföra och hade underrättat organisten om detta. Omedelbart före vigseln, i kapellet, berättade hon för E.E. att E.E. nu skulle gifta sig med S.F. och frågade om hon ville det. Hon svarade direkt ja. I.E. uppfattade att hon menade det. E.E. kunde inte säga efter vigsellöftena men på frågan om hon tog S.F. till sin man svarade hon "ja tack" och såg mycket lycklig ut. "Hon strålade hela hon." Hon förstod vad det var frågan om. I.E. besökte E.E. påföljande dag och fick även då intryck av att E.E. förstod att hon gift sig. - Någon dag efter vigseln sade A.A. till I.E.: "Du har inte gjort något fel, Du har handlat efter Din övertygelse." På frågan varför han inte hindrat henne svarade han att han inte ville hindra henne i hennes ämbetsutövning. - I.E. skulle inte ha förrättat vigseln om hon uppfattat att A.A. direkt avrått henne och inte heller om hon trott att E.E. inte förstod innebörden.

På åklagarens begäran har såsom vittnen hörts M-B.W., E.E:s syster F.A., S.F., A.A. och avdelningsföreståndaren vid Högdalens sjukhem leg sjuksköterskan M.S.. På I.E:s begäran har J.O. hörts såsom vittne. Såsom skriftlig bevisning har, förutom vigselattesten och ansökan om hindersprövning, åklagaren åberopat ett d 12 okt 1989 av legitimerade psykologen J.C. utfärdat psykologutlåtande.

Bedömning

Åklagaren har åtalat I.E. för tjänstefel under påstående att hon förrättat vigseln trots att hon insett eller i allt fall haft skälig anledning anta att E.E. p g a grav presenil demens saknat rättslig handlingsförmåga.

Enligt numera gällande svensk lagstiftning finns bland äktenskapshinder inte upptaget annat än underårighet, släktskap och att den som redan är gift inte får ingå äktenskap. Däremot är det inte längre uttryckligen föreskrivet hinder för bl a sinnessjuka eller sinnesslöa att ingå äktenskap och god mans samtycke krävs inte. En förutsättning för att ingå äktenskap är dock enligt vedertagen uppfattning, att parterna har rättslig handlingsförmåga. Part måste själv vilja ingå äktenskap och förstå innebörden av sin viljeförklaring.

Vad först gäller frågan om E.E. haft rättslig handlingsförmåga, med vilket i detta fall enligt TR:ns mening bör förstås att hon kunnat inse att hon skulle vigas med S.F. och att hon ville detta, har vittnet A.A. såsom sin uppfattning uttalat, att E.E. sommaren 1989 var gravt dement (åldersförvirring, nedsatt minnesförmåga). Hennes minnesfunktion var sålunda ytterst dålig och hon hade dålig uppfattning om tid och rum. Hon kunde dock svara ja och nej, följa givna tillsägelser och skriva sitt namn. A.A. ansåg att hon inte mentalt varit i sådant skick att hon kunde inse vad hon gjorde. Även psykologutlåtandet utmynnar i slutsatsen att E.E. var gravt dement.

I.E. har uppgivit, att hon inte ansett att E.E. var så dålig mentalt att hon inte kunde förstå innebörden av vigseln. Av utredningen framgår, att E.E. och S.F., som sammanbott 12 år, var djupt fästade vid varandra. Bl a vittnet M.S., som är ett "neutralt" vittne i den meningen, att hon inte har något eget intresse i saken eller någon intressegemenskap med S.F. eller släktingarna, har omvittnat den glädje E.E. visat vid S.F:s besök och den samhörighet som tycktes förefinnas mellan dem. Hon har också berättat, att E.E. inte gav något förvirrat intryck vid samtal med henne. Hon levde dock i nuet. I.E. har tvekat om det riktiga i att förrätta vigseln men har ostridigt försökt inhämta råd från såväl överläkaren A.A. som sin chef, J.O.. Hennes påstående att hon inte förstått att A.A. bestämt avrått henne från vigseln är inte vederlagt. Härtill kommer att hon knappast kan ha uppfattat J.O. på annat sätt än att denne önskade att hon skulle viga. Sammantaget finner TR:n klarlagt, att I.E. utfört vigseln med övertygelsen att E.E. förstod att hon gifte sig med S.F. och önskade detta. TR:n finner vid sådant förhållande inte att hon åsidosatt vad som gäller för hennes uppgift att som präst förrätta vigsel. Hon skall därför frikännas från ansvar.

Domslut. Åtalet ogillas.

Nämndemannen Burekrantz var skiljaktig och anförde: jag har noggrant tagit del av rubricerade mål som nämndeman. Målet är enligt min mening väl förberett och väl framställt av åklagaren. Jag har också tagit del av alla vittnesmål. Försvarsadvokaten har likaledes lämnat en mycket god framställan för att taga till vara den tilltalades intressen.

Efter övervägande har jag kommit till den uppfattningen att den tilltalade inte handlat på det sätt, som bör kunna förväntas av henne i detta speciella fall. Hon har varit oaktsam på ett sätt som inte får anses som ringa.

Jag grundar mitt beslut på följande:

1) Hon har som sjukhuspräst låtit viga en gravt senildement person mot sjukhusläkarens avrådan att det var medicinskt och juridiskt olämpligt.

2) Den kvinnliga kontrahenten, som var gravt senildement, har med stor sannolikhet, efter vad som framkommit, inte varit i ett sådant mentalt tillstånd att hon kunnat lämna ett godtagbart klart besked om sin vilja. Lagen säger att båda skall ge sitt samtycke till vigsel.

3) Den enda person som kan ha haft någon fördel av giftermålet är den tilltänkte maken. Vigselförrättaren kan inte varit ovetande om att det skulle vara en ekonomisk fördel för mannen att viga sig.

4) Det mest olämpliga i detta ärende: Vigseln sker i hemlighet för sjukhusets personal och den dementa kvinnans nära släktingar, med vilka hon har en mycket god och ständig kontakt. Enda närvarande var en släkting till vigselförrättaren och en kantor, vilka också fungerade som vittnen.

En förmildrande omständighet är att sjukhusprästen gjort en förfrågan till sin chef kyrkoherden i församlingen, på grund av sin osäkerhet om hon skulle viga. Det har inte framkommit om kyrkoherden förstått hur gravt dement den tilltänkta bruden var. Hans underlåtenhet att inte undersöka detta kan tyckas anmärkningsvärd. Han erbjuder sjukhusprästen att eventuellt låta någon annan viga om hon är osäker.

Det är möjligt att om någon annan fått förrätta vigseln, denne kan ha handlat annorlunda.

När sjukhusprästen till slut bestämmer sig tar hon emellertid saken i egna händer och bör stå till svars för detta även om hon blivit övertalad och utnyttjad av mannen hon skulle viga. Jag delar helt åklagarens uppfattning om ett milt straff och dömer till 20 dagsböter.

Jag lämnar detta ställningstagande då det enligt min uppfattning inte kan vara lagens mening (eller kyrkans) att det skall anses som helt korrekt att en vigsel med en gravt dement person får gå till på det sätt, som här skett.

Eftersom förmynderskap upphört i vanlig mening och så få människor som möjligt skall ha förvaltarskap och många därmed har formell frihet att gifta sig fastän de kanske är gravt dementa, anser jag att ett högt krav på gott omdöme måste ställas på den, som har tillstånd att förrätta vigsel. Det är numera ett enklare förfarande än tidigare med enbart hindersprövning. Vigseln medför ju ekonomiska konsekvenser för den dementa personen och dennes familj.

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till åtalet. I.E. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Gertrud Holmquist och Lundmark samt tf hovrättsassessorn Hernqvist, referent) anförde i dom d 2 okt 1992: Domskäl. I.E. har hörts på nytt liksom vittnena A.A. och J.O.. Vittnena M-B.W:s, F.A:s, S.F:s och M.S:s utsagor vid TR:n har dels spelats upp från band i delar åberopade av åklagaren, dels lästs upp från utskrifter i delar som I.E. har åberopat. Åklagaren har åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n samt ett av A.A. d 20 okt 1989 utfärdat utlåtande avseende E.E..

Enligt gällande rätt är de lagstadgade äktenskapshindren tre till antalet. De är enligt 2 kap ÄktB ej uppnådd artonårsålder (1 §), nära släktskap mellan kontrahenterna (3 §) och bestående äktenskap för någon eller båda av dem (4 §). Fram till d 1 jan 1989 gällde dessutom enligt den då upphävda 2 § ett krav på samtycke av förmyndaren när en omyndigförklarad person önskade gifta sig.

I tidigare gällande rätt har det förekommit ett betydande antal andra legala äktenskapshinder, vilka successivt har avskaffats. Den senaste större reformen på området vidtogs år 1973, då bl a hindret för den som är sinnessjuk eller sinnesslö att ingå äktenskap togs bort (prop 1973:32, LU20, rskr 256). Detta innebar att det inte längre i svensk äktenskapsrätt fanns några speciella regler om mentala sjukdoms- och abnormtillstånd (de sk medicinska äktenskapshindren), något som dock ändå inte ansågs innebära att äktenskapskontrahenternas mentala tillstånd i fortsättningen saknade all betydelse. I propositionen angavs att det oskrivna kravet för en överenskommelse om äktenskap, nämligen att parterna besitter rättslig handlingsförmåga, alltjämt skulle gälla; vigsel skulle därför vägras, sades det, om någon av parterna saknade rättslig handlingsförmåga - t ex på grund av sinnessjukdom, allvarlig psykisk utvecklingsstörning eller tillfällig rubbning av själsverksamheten såsom berusning. Samtidigt framhölls att de dittillsvarande reglerna om medicinska äktenskapshinder hade klara negativa effekter. De innebar, sades det, en för nutida uppfattning främmande särbehandling av psykiskt sjuka och avvikande i förhållande till dem som lider av kroppsliga sjukdomar och handikapp och kunde bidra till att befästa deras främlingskap i samhället. För många av dem som omfattades av den dåvarande regleringen skulle ett äktenskap, anfördes det, otvivelaktigt kunna vara av stort värde och underlätta deras anpassning. Någon närmare vägledning om hur avvägningen i det enskilda fallet skulle göras gavs inte.

Lars Tottie har i Äktenskapsbalken och promulgationslag m m, 1990, s 51, utvecklat problematiken enligt följande. I detta liksom i andra sammanhang gäller att den rättsliga handlingsförmågan måste bedömas i förhållande till den rättshandling det är fråga om. Med den utgångspunkten kan det när det gäller rättshandlingsförmågan i förhållande till ingående av ett äktenskap inte krävas att parten kan förstå innebörden eller bedöma följderna av rättshandlingar i allmänhet och särskilt inte av mer invecklade sådana. Det som torde böra krävas är att en part har förmåga att förstå vad det i stort innebär att ingå äktenskap och fatta att han därigenom ikläder sig vissa förpliktelser gentemot andra maken. Kraven torde alltså inte kunna ställas högt och en vigselförrättare, som vill vägra vigsel på den grunden att en part saknar rättslig handlingsförmåga, bör ha starka skäl för sin ståndpunkt.

HovR:n anser att den av Tottie gjorda beskrivningen av innebörden i begreppet rättslig handlingsförmåga i samband med vigsel måste anses överensstämma med gällande rätt och skall utgöra utgångspunkt för bedömningen vilka krav som kan ställas på en vigselförrättare.

Till stöd för påståendet att E.E. saknade rättslig handlingsförmåga att ingå ett äktenskap har åklagaren åberopat dels två skriftliga utlåtanden upprättade av A.A. respektive psykologen J.C. några veckor efter vigseln, dels A.A:s vittnesuppgifter. Denna utredning får anses ge tillräckligt stöd för slutsatsen att E.E. vid tidpunkten för vigseln saknade den förmåga att förstå innebörden av vad hon gjorde som har redovisats ovan som minimikrav. E.E. måste därför anses ha saknat rättslig handlingsförmåga att ingå äktenskap.

När det därefter gäller frågan om I.E. insåg att E.E. saknade rättslig handlingsförmåga i den angivna bemärkelsen anser HovR:n att följande omständigheter särskilt bör beaktas.

I.E. hade haft en nära och personlig kontakt med både E.E. och S.F. i närmare ett års tid. Även om hon själv inte var medicinskt kunnig hade hon under den tiden kunnat skapa sig en uppfattning om E.E. som kanske var grundligare än vårdpersonalens. Både A.A. och avdelningssköterskan M.S. har omvittnat att E.E. kunde ge intryck av att vara mer medveten än hon, mot bakgrund av den medicinska utredning som numera föreligger, faktiskt kunde ha varit. A.A. har visserligen i HovR:n uppgett att han anser sig tydligt till I.E. ha angett att E.E. inte var kapabel att ingå äktenskap. A.A. har dock här också bekräftat I.E:s uppgifter om vad han lagt till vid ett senare samtal mellan dem om den moraliska och mänskliga aspekten av ett giftermål. Med hänsyn till de förhållanden under vilka samtalen mellan A.A. och I.E. ägde rum och den vaghet som uppenbarligen kom att prägla A.A:s senare besked, kan det enligt HovR:ns mening inte uteslutas att I.E. med visst fog missuppfattade hans ståndpunkt. Åklagaren har också framhållit som särskilt besvärande för I.E. att E.E. vårdades på en låst avdelning. A.A. har emellertid uppgett att E.E. inte var föremål för s k psykiatrisk tvångsvård enligt den särskilda lagen om sådan vård och att låsanordningarna, som var utformade som kodlås, motiverades mer av behovet att hindra rörliga men förvirrade patienter från att gå ut ensamma än av patienternas mentala hälsa i sig. Inte heller den låsta avdelningen kan därför anses ha gett I.E. något entydigt besked om E.E:s psykiska tillstånd. Tillsammantaget finner HovR:n därför att I.E:s uppgift att hon inte insett att E.E. var så dålig mentalt att hon inte kunde förstå innebörden av vigseln måste godtas. I.E. har alltså inte uppsåtligen åsidosatt vad som har gällt för uppgiften som vigselförrättare.

I andra hand har åklagaren, som talan får förstås, gjort gällande att I.E. har förfarit oaktsamt när hon vigde E.E., eftersom I.E. i vart fall hade skälig anledning att anta att E.E. saknade rättslig handlingsförmåga. HovR:n gör här följande bedömning.

I.E. har uppenbarligen varit tveksam till om hon borde viga E.E. och S.F.. Hon har vidtagit en rad åtgärder för att undanröja denna tveksamhet. Hon har sålunda bl a haft flera samtal med A.A. och med sin närmaste chef J.O.. När hon därefter och efter moget eget övervägande kom till slutsatsen att E.E. hade tillräckliga själsförmögenheter att inse vigselns betydelse, kan det inte rimligen hållas emot henne som straffbar oaktsamhet att hon inte ändå vägrade att viga E.E. och S.F. på grund av att det fortfarande kunde finnas utrymme för ett visst tvivel. Det skall, som har redovisats tidigare, föreligga starka skäl för en vigselförrättare att vägra viga på grund av att en part saknar rättslig handlingsförmåga. HovR:n finner därför att åtalet för tjänstefel inte heller kan bifallas på denna grund. TR:ns domslut skall alltså stå fast.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Nämndemannen Ihrfors var skiljaktig i ansvarsfrågan och anförde: I.E. har haft som inriktning att viga samman E.E. och S.F.. Mot bakgrund av den kännedom som I.E. haft om E.E. och de besked hon erhållit av överläkare A.A. måste hon ha insett att E.E. p g a presenil demens saknat rättslig handlingsförmåga. Genom att viga paret trots sin insikt härom har I.E. gjort sig skyldig till tjänstefel. Gärningen är inte att bedöma som ringa. Påföljden bör bestämmas till böter.

Nämndemannen Söderhielm var skiljaktig beträffande motiveringen i ansvarsfrågan och anförde: Jag delar nämndemannen Ihrfors bedömning att I.E. uppsåtligen åsidosatt vad som gällt för hennes uppgift som vigselförrättare. Rättsläget är såvitt framgår av utredningen i målet diffust vad gäller vilka krav man kan ställa på vigselförrättare i fråga om bedömningen av fri vilja och insikt när det rör sig om sinnessjuka eller sinnesslöa personer. Mot bakgrund härav och de efterforskningar som I.E. gjort i förening med den omständigheten att gärningen inte åsamkat E.E. någon skada bör gärningen bedömas som ringa. Jag ansluter mig i övrigt till majoritetens domslut.

Justitieombudsmannen S.W. sökte revision. Hon yrkade bifall till åtalet enligt följande justerade gärningsbeskrivning: "I.E., komminister i Vantörs församling, har d 3 okt 1989 på Högdalens sjukhus i Stockholm vigt samman E.E. och S.F.. E.E. saknade på grund av grav presenil demens rättslig handlingsförmåga att ingå äktenskap.

I.E. har vid myndighetsutövning uppsåtligen åsidosatt vad som gällde för uppgiften genom att förrätta vigseln trots att hon bl a genom upplysning av läkare hade insikt om E.E:s sjukdomstillstånd.

Alternativt görs gällande att I.E. vid myndighetsutövning av oaktsamhet har åsidosatt vad som gällde för uppgiften genom att, sedan hon bl a av läkare upplysts om E.E:s sjukdomstillstånd, förrätta vigseln utan att dessförinnan ha vidtagit tillräckliga åtgärder för att förvissa sig om huruvida E.E. trots sitt sjukdomstillstånd hade rättslig handlingsförmåga att ingå äktenskap.

Gärningen är inte att anse som ringa."

I.E. (offentlig försvarare advokaten M.L.) bestred ändringsyrkandet.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling (justitieombudsmannen genom byråchefen G.L.).

HD (JustR:n Freyschuss, Gad, Danelius, referent, Nilsson och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. En grundläggande förutsättning för att en vigsel skall få förrättas är att båda kontrahenterna är i ett sådant psykiskt tillstånd att de har rättslig handlingsförmåga med avseende på äktenskapets ingående. De måste sålunda ha inte endast en klart manifesterad vilja att ingå äktenskapet utan också förmåga att uppfatta den väsentliga innebörden av äktenskapet och dess rättsliga konsekvenser.

Utredningen i målet ger vid handen att E.E. vid tidpunkten för vigseln d 3 okt 1989 led av en så långt gången demens att hon, som HovR:n funnit, inte kan anses ha varit rättsligt kapabel att ingå ett äktenskap. Det fanns därför inte lagliga förutsättningar för förrättande av vigseln.

Av vad nu anförts följer emellertid inte att I.E. kan fällas till ansvar för tjänstefel. Enligt 20 kap 1 § BrB kan sådant ansvar ådömas henne endast om hon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt sina åligganden och om gärningen med hänsyn till omständigheterna inte är att anse som ringa.

I.E. har i HD upplyst bla följande. När S.F. först förde frågan om giftermål på tal med henne, var hennes reaktion att en vigsel var omöjlig på grund av E.E:s sjukdom. Emellertid fortsatte S.F. att tala om saken, och I.E. funderade då länge på vad hon skulle göra. Hon visste att E.E. hade levt tillsammans med S.F. under många år, och hon hade kunnat konstatera att de var mycket fästa vid varandra. Detta talade för att det var moraliskt riktigt att låta dem förenas i äktenskap. Hon hade vid sina många sammanträffanden med E.E. också övertygats om att det var hennes önskan att gifta sig med S.F., och hon ansåg inte att E.E. hade så nedsatta själsförmögenheter att hon saknade möjlighet att ta ställning till giftermålet. Eftersom I.E. ändå på grund av E.E:s sjukdomstillstånd kände sig osäker om hur hon skulle handla, rådfrågade hon både överläkaren A.A., som var ansvarig för den medicinska vården av E.E., och prosten J.O., som var I.E:s överordnade som präst. Hennes tveksamhet kvarstod ändå, och sedan hon verkställt hindersprövningen lät hon en viss tid förflyta innan hon bestämde en dag för vigseln. Även sedan hon bestämt en sådan dag, ansåg hon att vad som till sist borde bli avgörande var om E.E. på den fastställda dagen skulle vara i stånd att ge sitt samtycke till äktenskapets ingående. Före vigseln samtalade I.E. med E.E.. Hon fick därvid uppfattningen att E.E. förstod vad som förestod och att hon alltjämt önskade gifta sig med S.F..

Det saknas anledning att ifrågasätta I.E:s uppgift att hon genom sina samtal med E.E. bibringats uppfattningen både att E.E. önskade ingå äktenskap med S.F. och att hennes psykiska tillstånd inte hindrade henne att ta ställning till giftermålet. Vid sådant förhållande kan I.E. inte, genom att förrätta vigseln, anses ha uppsåtligt åsidosatt vad som ålegat henne i hennes tjänsteutövning.

När det sedan gäller frågan om I.E. handlat oaktsamt kan till en början konstateras att hon övervägt situationen omsorgsfullt och tagit god tid på sig innan hon fattade sitt beslut att förrätta vigseln. Under denna tid rådfrågade hon också A.A. och J.O.. Enligt en journalanteckning d 30 aug 1989 skulle A.A. som svar på I.E:s förfrågan ha upplyst att E.E. enligt A.A:s åsikt inte var kapabel att inse sin egen situation och än mindre att inse konsekvenserna av ett giftermål. A.A. har i HD bekräftat att han lämnat I.E. ett besked av sådant innehåll. Han hade sålunda på medicinska grunder avstyrkt det tillämnade äktenskapet, men samtalet hade också berört de mänskliga och moraliska aspekterna av frågan, varvid A.A. hade uttryckt förståelse för I.E:s mera positiva inställning till en vigsel. I.E. har uppgivit att hon fäst stor vikt vid denna senare del av samtalet med A.A.. Hon hade därför inte uppfattat vad A.A. sagt som en helt negativ reaktion på hennes förfrågan om lämpligheten av att förrätta vigseln.

När det gäller I.E:s kontakter med J.O. är klart att denne inte avrådde henne från att förrätta vigseln utan tvärtom erinrade om församlingens skyldighet att på begäran viga en församlingsmedlem. Det är däremot ovisst om I.E. gav J.O. tillräcklig information om E.E:s demenstillstånd. Mycket tyder på att J.O. inte haft klart för sig att E.E:s rättsliga handlingsförmåga kunde ifrågasättas, vilket kan ha berott på att I.E. inte framlagt saken på ett tydligt sätt för honom eller på att ett missförstånd uppstått av annan orsak.

Det får i vart fall antas att I.E. ansett sig inte ha från vare sig A.A. eller J.O. fått ett besked som innebar ett klart och entydigt avstyrkande av att hon skulle viga E.E. och S.F.. Det förefaller snarare som om hon uppfattat situationen så, att det efter rådfrågningen ankom på henne att fatta ett beslut med ledning av vad hon själv ansåg vara moraliskt riktigt.

När I.E. till sist bestämde sig för att förrätta vigseln, måste hon visserligen anses ha bedömt E.E:s psykiska tillstånd och förmåga att ingå äktenskap på ett felaktigt sätt. Emellertid berodde denna felbedömning inte på att hon fattat sitt beslut att viga E.E. på ett oöverlagt eller vårdslöst sätt. Tvärtom hade hon gjort sitt bästa för att, i ljuset av de konsultationer som hon funnit påkallade, söka nå fram till ett riktigt beslut. Hon har framhållit att hon saknade kunskaper i juridik, och det kan därför ha funnits anledning för henne att försöka skaffa sig klarare besked om vad som gällde i rättsligt hänseende. Hon hade emellertid redan konsulterat de två personer som låg närmast till att ge henne råd, och det kan inte läggas henne till last som straffbar oaktsamhet att hon inte fullföljde konsultationerna genom att ta kontakt med ytterligare personer. Inte heller kan under de föreliggande förhållandena den överskattning av E.E:s psykiska förmåga som ledde I.E. till att förrätta vigseln medföra att hon skall anses ha gjort sig skyldig till straffbar oaktsamhet. HovR:ns frikännande domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 2 mars 1994 (nr DB 59).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1994-03-02
Målnummer
B3769-92
Lagrum
20 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
2 kap. äktenskapsbalken (1987:230)
Litteratur
Sökord
Tjänstefel
Präst
Vigsel
Oaktsamhet
Äktenskapshinder
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation