NJA 1994 s. 108

På uppdrag av justitieombudsmannen H.R. väckte allmän åklagare vid Stockholms TR åtal mot komministern I.E. för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: I.E. har d 3 okt 1989 på Högdalens sjukhem i Stockholm vigt samman E.E. och S.F.. I.E. har härvid uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att förrätta vigseln trots att hon insett eller i vart fall haft skälig anledning antaga att E.E. på grund av grav presenil demens saknat rättslig handlingsförmåga.

I.E. bestred ansvar.

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till åtalet. I.E. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Gertrud Holmquist och Lundmark samt tf hovrättsassessorn Hernqvist, referent) anförde i dom d 2 okt 1992: Domskäl. I.E. har hörts på nytt liksom vittnena A.A. och J.O.. Vittnena M-B.W:s, F.A:s, S.F:s och M.S:s utsagor vid TR:n har dels spelats upp från band i delar åberopade av åklagaren, dels lästs upp från utskrifter i delar som I.E. har åberopat. Åklagaren har åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n samt ett av A.A. d 20 okt 1989 utfärdat utlåtande avseende E.E..

Enligt gällande rätt är de lagstadgade äktenskapshindren tre till antalet. De är enligt 2 kap ÄktB ej uppnådd artonårsålder (1 §), nära släktskap mellan kontrahenterna (3 §) och bestående äktenskap för någon eller båda av dem (4 §). Fram till d 1 jan 1989 gällde dessutom enligt den då upphävda 2 § ett krav på samtycke av förmyndaren när en omyndigförklarad person önskade gifta sig.

I tidigare gällande rätt har det förekommit ett betydande antal andra legala äktenskapshinder, vilka successivt har avskaffats. Den senaste större reformen på området vidtogs år 1973, då bl a hindret för den som är sinnessjuk eller sinnesslö att ingå äktenskap togs bort (prop 1973:32, LU20, rskr 256). Detta innebar att det inte längre i svensk äktenskapsrätt fanns några speciella regler om mentala sjukdoms- och abnormtillstånd (de sk medicinska äktenskapshindren), något som dock ändå inte ansågs innebära att äktenskapskontrahenternas mentala tillstånd i fortsättningen saknade all betydelse. I propositionen angavs att det oskrivna kravet för en överenskommelse om äktenskap, nämligen att parterna besitter rättslig handlingsförmåga, alltjämt skulle gälla; vigsel skulle därför vägras, sades det, om någon av parterna saknade rättslig handlingsförmåga - t ex på grund av sinnessjukdom, allvarlig psykisk utvecklingsstörning eller tillfällig rubbning av själsverksamheten såsom berusning. Samtidigt framhölls att de dittillsvarande reglerna om medicinska äktenskapshinder hade klara negativa effekter. De innebar, sades det, en för nutida uppfattning främmande särbehandling av psykiskt sjuka och avvikande i förhållande till dem som lider av kroppsliga sjukdomar och handikapp och kunde bidra till att befästa deras främlingskap i samhället. För många av dem som omfattades av den dåvarande regleringen skulle ett äktenskap, anfördes det, otvivelaktigt kunna vara av stort värde och underlätta deras anpassning. Någon närmare vägledning om hur avvägningen i det enskilda fallet skulle göras gavs inte.

Lars Tottie har i Äktenskapsbalken och promulgationslag m m, 1990, s 51, utvecklat problematiken enligt följande. I detta liksom i andra sammanhang gäller att den rättsliga handlingsförmågan måste bedömas i förhållande till den rättshandling det är fråga om. Med den utgångspunkten kan det när det gäller rättshandlingsförmågan i förhållande till ingående av ett äktenskap inte krävas att parten kan förstå innebörden eller bedöma följderna av rättshandlingar i allmänhet och särskilt inte av mer invecklade sådana. Det som torde böra krävas är att en part har förmåga att förstå vad det i stort innebär att ingå äktenskap och fatta att han därigenom ikläder sig vissa förpliktelser gentemot andra maken. Kraven torde alltså inte kunna ställas högt och en vigselförrättare, som vill vägra vigsel på den grunden att en part saknar rättslig handlingsförmåga, bör ha starka skäl för sin ståndpunkt.

HovR:n anser att den av Tottie gjorda beskrivningen av innebörden i begreppet rättslig handlingsförmåga i samband med vigsel måste anses överensstämma med gällande rätt och skall utgöra utgångspunkt för bedömningen vilka krav som kan ställas på en vigselförrättare.

Till stöd för påståendet att E.E. saknade rättslig handlingsförmåga att ingå ett äktenskap har åklagaren åberopat dels två skriftliga utlåtanden upprättade av A.A. respektive psykologen J.C. några veckor efter vigseln, dels A.A:s vittnesuppgifter. Denna utredning får anses ge tillräckligt stöd för slutsatsen att E.E. vid tidpunkten för vigseln saknade den förmåga att förstå innebörden av vad hon gjorde som har redovisats ovan som minimikrav. E.E. måste därför anses ha saknat rättslig handlingsförmåga att ingå äktenskap.

När det därefter gäller frågan om I.E. insåg att E.E. saknade rättslig handlingsförmåga i den angivna bemärkelsen anser HovR:n att följande omständigheter särskilt bör beaktas.

I.E. hade haft en nära och personlig kontakt med både E.E. och S.F. i närmare ett års tid. Även om hon själv inte var medicinskt kunnig hade hon under den tiden kunnat skapa sig en uppfattning om E.E. som kanske var grundligare än vårdpersonalens. Både A.A. och avdelningssköterskan M.S. har omvittnat att E.E. kunde ge intryck av att vara mer medveten än hon, mot bakgrund av den medicinska utredning som numera föreligger, faktiskt kunde ha varit. A.A. har visserligen i HovR:n uppgett att han anser sig tydligt till I.E. ha angett att E.E. inte var kapabel att ingå äktenskap. A.A. har dock här också bekräftat I.E:s uppgifter om vad han lagt till vid ett senare samtal mellan dem om den moraliska och mänskliga aspekten av ett giftermål. Med hänsyn till de förhållanden under vilka samtalen mellan A.A. och I.E. ägde rum och den vaghet som uppenbarligen kom att prägla A.A:s senare besked, kan det enligt HovR:ns mening inte uteslutas att I.E. med visst fog missuppfattade hans ståndpunkt. Åklagaren har också framhållit som särskilt besvärande för I.E. att E.E. vårdades på en låst avdelning. A.A. har emellertid uppgett att E.E. inte var föremål för s k psykiatrisk tvångsvård enligt den särskilda lagen om sådan vård och att låsanordningarna, som var utformade som kodlås, motiverades mer av behovet att hindra rörliga men förvirrade patienter från att gå ut ensamma än av patienternas mentala hälsa i sig. Inte heller den låsta avdelningen kan därför anses ha gett I.E. något entydigt besked om E.E:s psykiska tillstånd. Tillsammantaget finner HovR:n därför att I.E:s uppgift att hon inte insett att E.E. var så dålig mentalt att hon inte kunde förstå innebörden av vigseln måste godtas. I.E. har alltså inte uppsåtligen åsidosatt vad som har gällt för uppgiften som vigselförrättare.

I andra hand har åklagaren, som talan får förstås, gjort gällande att I.E. har förfarit oaktsamt när hon vigde E.E., eftersom I.E. i vart fall hade skälig anledning att anta att E.E. saknade rättslig handlingsförmåga. HovR:n gör här följande bedömning.

I.E. har uppenbarligen varit tveksam till om hon borde viga E.E. och S.F.. Hon har vidtagit en rad åtgärder för att undanröja denna tveksamhet. Hon har sålunda bl a haft flera samtal med A.A. och med sin närmaste chef J.O.. När hon därefter och efter moget eget övervägande kom till slutsatsen att E.E. hade tillräckliga själsförmögenheter att inse vigselns betydelse, kan det inte rimligen hållas emot henne som straffbar oaktsamhet att hon inte ändå vägrade att viga E.E. och S.F. på grund av att det fortfarande kunde finnas utrymme för ett visst tvivel. Det skall, som har redovisats tidigare, föreligga starka skäl för en vigselförrättare att vägra viga på grund av att en part saknar rättslig handlingsförmåga. HovR:n finner därför att åtalet för tjänstefel inte heller kan bifallas på denna grund. TR:ns domslut skall alltså stå fast.

Justitieombudsmannen S.W. sökte revision. Hon yrkade bifall till åtalet enligt följande justerade gärningsbeskrivning: "I.E., komminister i Vantörs församling, har d 3 okt 1989 på Högdalens sjukhus i Stockholm vigt samman E.E. och S.F.. E.E. saknade på grund av grav presenil demens rättslig handlingsförmåga att ingå äktenskap.

I.E. har vid myndighetsutövning uppsåtligen åsidosatt vad som gällde för uppgiften genom att förrätta vigseln trots att hon bl a genom upplysning av läkare hade insikt om E.E:s sjukdomstillstånd.

Alternativt görs gällande att I.E. vid myndighetsutövning av oaktsamhet har åsidosatt vad som gällde för uppgiften genom att, sedan hon bl a av läkare upplysts om E.E:s sjukdomstillstånd, förrätta vigseln utan att dessförinnan ha vidtagit tillräckliga åtgärder för att förvissa sig om huruvida E.E. trots sitt sjukdomstillstånd hade rättslig handlingsförmåga att ingå äktenskap.

Gärningen är inte att anse som ringa."

I.E. (offentlig försvarare advokaten M.L.) bestred ändringsyrkandet.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling (justitieombudsmannen genom byråchefen G.L.).

HD (JustR:n Freyschuss, Gad, Danelius, referent, Nilsson och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. En grundläggande förutsättning för att en vigsel skall få förrättas är att båda kontrahenterna är i ett sådant psykiskt tillstånd att de har rättslig handlingsförmåga med avseende på äktenskapets ingående. De måste sålunda ha inte endast en klart manifesterad vilja att ingå äktenskapet utan också förmåga att uppfatta den väsentliga innebörden av äktenskapet och dess rättsliga konsekvenser.

Utredningen i målet ger vid handen att E.E. vid tidpunkten för vigseln d 3 okt 1989 led av en så långt gången demens att hon, som HovR:n funnit, inte kan anses ha varit rättsligt kapabel att ingå ett äktenskap. Det fanns därför inte lagliga förutsättningar för förrättande av vigseln.

Av vad nu anförts följer emellertid inte att I.E. kan fällas till ansvar för tjänstefel. Enligt 20 kap 1 § BrB kan sådant ansvar ådömas henne endast om hon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt sina åligganden och om gärningen med hänsyn till omständigheterna inte är att anse som ringa.

I.E. har i HD upplyst bla följande. När S.F. först förde frågan om giftermål på tal med henne, var hennes reaktion att en vigsel var omöjlig på grund av E.E:s sjukdom. Emellertid fortsatte S.F. att tala om saken, och I.E. funderade då länge på vad hon skulle göra. Hon visste att E.E. hade levt tillsammans med S.F. under många år, och hon hade kunnat konstatera att de var mycket fästa vid varandra. Detta talade för att det var moraliskt riktigt att låta dem förenas i äktenskap. Hon hade vid sina många sammanträffanden med E.E. också övertygats om att det var hennes önskan att gifta sig med S.F., och hon ansåg inte att E.E. hade så nedsatta själsförmögenheter att hon saknade möjlighet att ta ställning till giftermålet. Eftersom I.E. ändå på grund av E.E:s sjukdomstillstånd kände sig osäker om hur hon skulle handla, rådfrågade hon både överläkaren A.A., som var ansvarig för den medicinska vården av E.E., och prosten J.O., som var I.E:s överordnade som präst. Hennes tveksamhet kvarstod ändå, och sedan hon verkställt hindersprövningen lät hon en viss tid förflyta innan hon bestämde en dag för vigseln. Även sedan hon bestämt en sådan dag, ansåg hon att vad som till sist borde bli avgörande var om E.E. på den fastställda dagen skulle vara i stånd att ge sitt samtycke till äktenskapets ingående. Före vigseln samtalade I.E. med E.E.. Hon fick därvid uppfattningen att E.E. förstod vad som förestod och att hon alltjämt önskade gifta sig med S.F..

Det saknas anledning att ifrågasätta I.E:s uppgift att hon genom sina samtal med E.E. bibringats uppfattningen både att E.E. önskade ingå äktenskap med S.F. och att hennes psykiska tillstånd inte hindrade henne att ta ställning till giftermålet. Vid sådant förhållande kan I.E. inte, genom att förrätta vigseln, anses ha uppsåtligt åsidosatt vad som ålegat henne i hennes tjänsteutövning.

När det sedan gäller frågan om I.E. handlat oaktsamt kan till en början konstateras att hon övervägt situationen omsorgsfullt och tagit god tid på sig innan hon fattade sitt beslut att förrätta vigseln. Under denna tid rådfrågade hon också A.A. och J.O.. Enligt en journalanteckning d 30 aug 1989 skulle A.A. som svar på I.E:s förfrågan ha upplyst att E.E. enligt A.A:s åsikt inte var kapabel att inse sin egen situation och än mindre att inse konsekvenserna av ett giftermål. A.A. har i HD bekräftat att han lämnat I.E. ett besked av sådant innehåll. Han hade sålunda på medicinska grunder avstyrkt det tillämnade äktenskapet, men samtalet hade också berört de mänskliga och moraliska aspekterna av frågan, varvid A.A. hade uttryckt förståelse för I.E:s mera positiva inställning till en vigsel. I.E. har uppgivit att hon fäst stor vikt vid denna senare del av samtalet med A.A.. Hon hade därför inte uppfattat vad A.A. sagt som en helt negativ reaktion på hennes förfrågan om lämpligheten av att förrätta vigseln.

När det gäller I.E:s kontakter med J.O. är klart att denne inte avrådde henne från att förrätta vigseln utan tvärtom erinrade om församlingens skyldighet att på begäran viga en församlingsmedlem. Det är däremot ovisst om I.E. gav J.O. tillräcklig information om E.E:s demenstillstånd. Mycket tyder på att J.O. inte haft klart för sig att E.E:s rättsliga handlingsförmåga kunde ifrågasättas, vilket kan ha berott på att I.E. inte framlagt saken på ett tydligt sätt för honom eller på att ett missförstånd uppstått av annan orsak.

Det får i vart fall antas att I.E. ansett sig inte ha från vare sig A.A. eller J.O. fått ett besked som innebar ett klart och entydigt avstyrkande av att hon skulle viga E.E. och S.F.. Det förefaller snarare som om hon uppfattat situationen så, att det efter rådfrågningen ankom på henne att fatta ett beslut med ledning av vad hon själv ansåg vara moraliskt riktigt.

När I.E. till sist bestämde sig för att förrätta vigseln, måste hon visserligen anses ha bedömt E.E:s psykiska tillstånd och förmåga att ingå äktenskap på ett felaktigt sätt. Emellertid berodde denna felbedömning inte på att hon fattat sitt beslut att viga E.E. på ett oöverlagt eller vårdslöst sätt. Tvärtom hade hon gjort sitt bästa för att, i ljuset av de konsultationer som hon funnit påkallade, söka nå fram till ett riktigt beslut. Hon har framhållit att hon saknade kunskaper i juridik, och det kan därför ha funnits anledning för henne att försöka skaffa sig klarare besked om vad som gällde i rättsligt hänseende. Hon hade emellertid redan konsulterat de två personer som låg närmast till att ge henne råd, och det kan inte läggas henne till last som straffbar oaktsamhet att hon inte fullföljde konsultationerna genom att ta kontakt med ytterligare personer. Inte heller kan under de föreliggande förhållandena den överskattning av E.E:s psykiska förmåga som ledde I.E. till att förrätta vigseln medföra att hon skall anses ha gjort sig skyldig till straffbar oaktsamhet. HovR:ns frikännande domslut skall därför fastställas.