NJA 1994 s. 128
Båda föräldrarna kan påkalla ändring i vad domstol beslutat om umgängesrätt med barn.
A.B. och K.T. ingick äktenskap med varandra 1983. De har tillsammans dottern N., född d 29 juni 1985. Stockholms TR dömde i deldom d 29 jan 1987 till äktenskapsskillnad mellan dem. I domen anförtroddes vårdnaden om N. till K.T..
Sedan TR:n under åren 1987-1990 meddelat flera beslut i umgängesfrågan förordnade TR:n i dom d 19 febr 1992, i enlighet med vad föräldrarna överenskommit, om umgänge mellan A.B. och N. enligt följande: dels vartannat veckoslut i veckor med jämnt nummer fr o m veckoslutet d 22 - 23 febr 1992 t o m veckoslutet d 21-22 mars 1992 från lördag kl 10 till söndag kl 18, dels en vecka i samband med påsklovet vartannat år med början 1992, dels vartannat år från d 23 dec kl 17 till d 30 dec kl 18 med början 1993, dels vartannat år från d 30 dec kl 18 med början årsskiftet 1992/1993, dels fyra veckor sommaren 1992, uppdelade i två perioder om två veckor, och därefter fem veckor varje sommar i samband med A.B:s semester med skyldighet för honom att senast d 1 maj varje år meddela K.T. när han önskar utöva detta umgänge.
Sedan A.B. hos länsrätten i Stockholms län ansökt om verkställighet av TR:ns dom beträffande visst umgänge med N., förordnade länsrätten i dom d 22 april 1992 att K.T. vid vite av 1 000 kr skulle överlämna N. till A.B. vartannat veckoslut i veckor med jämnt nummer med början d 1-3 maj 1992 fram till veckoslutet d 10-12 juli 1992 från fredag kl 17 till söndag kl 18.
K.T. väckte härefter talan vid TR:n mot A.B. och yrkade i första hand att TR:n med ändring av domen d 19 febr 1992 skulle förordna att umgänget mellan N. och A.B. helt skulle upphöra och i andra hand att umgänget skulle begränsas till fyra timmar varannan lördag och söndag i närvaro av kontaktperson som utses av socialtjänsten i samråd med PBU.
Som grund för yrkandet anförde K.T. att det stred mot N:s bästa att umgås med fadern i den utsträckning som anges i TR:ns dom. A.B. bestred yrkandet och anförde att det var bäst för N. om hon fick umgås med fadern i den utsträckning som anges i domen. A.B. motsatte sig att kontaktperson förordnades.
TR:n meddelade interimistiska beslut angående umgänget d 7 juli och d 2 nov 1992.
TR:n (ordf t f rådmannen Erik Sundström) fann i dom d 7 maj 1993, på anförda skäl, att något umgänge inte borde äga rum.
Domslut. 1. Den rätt till umgänge med barnet N. som A.B. tillerkänts i TR:ns dom d 19 febr 1992 skall inte längre gälla.
Vad som ovan förordnats skall gälla utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft.
TR:ns interimistiska beslut d 2 nov 1992 skall inte längre gälla.
Svea HovR
A.B. fullföljde talan i Svea HovR.
Sedan i HovR:n uppkommit fråga huruvida TR:n ägt upptaga målet till prövning yrkade A.B. undanröjande av TR:ns dom och avvisande av käromålet. K.T. motsatte sig att TR:ns dom undanröjdes.
HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsråden Boholm, referent, och Wagner samt nämndemännen Simonsson och Ihrfors) anförde i beslut d 27 okt 1993: Med undantag för det fall och under de förutsättningar som anges i 21 kap 6 § FB kan enligt 6 kap 15 § samma balk fråga om umgänge med barn prövas endast på talan av den förälder som inte är vårdnadshavare. Det är ostridigt mellan parterna att länsrätten inte vägrat verkställighet av den tidigare domen av d 19 febr 1992 utan fastmer i anslutning till den meddelat vitesföreläggande för K.T., som är vårdnadshavare för barnet N.. TR:n borde därför inte ha tagit upp K.T:s talan om att umgänget skulle upphöra eller begränsas utan avvisat den. Hindret är sådant att HovR:n har att självmant beakta det.
Med undanröjande av TR:ns domslut i domen d 7 maj 1993 punkterna 1-3 liksom de i målet meddelade interimistiska förordnandena avvisar HovR:n käromålet.
K.T. (ombud advokaten S.J.) anförde besvär och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns beslut och visa målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.
A.B. (ombud advokaten A.S.) bestred K.T:s yrkande.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Landin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. I målet är fråga om K.T., som tidigare varit gift med A.B. och som har vårdnaden om ett barn fött i äktenskapet med honom, äger väcka talan mot A.B. i fråga om umgänge mellan honom och barnet som beslutats av allmän domstol genom dom som vunnit laga kraft.
Före år 1977 kunde föräldrar efter äktenskapsskillnad inte ha gemensam vårdnad om sina barn. Enligt bestämmelsen i dåvarande 6 kap 10 § FB kunde den förälder som inte var vårdnadshavare och som var missnöjd med vad den andra föräldern bestämde om umgänget med barnet väckta talan vid domstol i frågan. Vad en domstol beslutat i frågor om vårdnad och umgänge kunde enligt bestämmelsen i dåvarande 6 kap 13 § FB ändras om väsentligt ändrade förhållanden påkallade det. Bestämmelsen innebar således ett avsteg från reglerna om tvistemålsdomars rättskraft. Något hinder för en vårdnadshavare att väcka talan av det slag frågan gäller i detta mål torde inte ha förelegat enligt de nu angivna bestämmelserna. Från år 1977 infördes en möjlighet för föräldrar att efter äktenskapsskillnad ha vårdnaden om barn gemensamt. I samband härmed överflyttades innehållet i 6 kap 10 § FB till 11 § i samma kapitel samt tillkom flera bestämmelser i 6 kap FB där frågor om vårdnad och vem som är behörig att väcka dessa frågor avhandlas. Samtidigt ändrades innehållet i den tidigare bestämmelsen i 6 kap 13 § FB utan att ersättas av någon ny bestämmelse av motsvarande innehåll vad gäller frågor om umgängesrätt. Den 1 juli 1983 överflyttades bestämmelsen i 6 kap 11 § FB med endast några redaktionella ändringar till dess nuvarande plats i 6 kap 15 § 2 st FB. Av motiven till de genomförda ändringarna i FB (prop 1975/76:170 s 141-154 och prop 1981/82:168 s 75) framgår inte att det funnits någon avsikt att inskränka talerätten för en vårdnadshavare som vill väcka talan i fråga om en genom dom fastställd umgängesrätt.
Av det ovan anförda framgår att den omständigheten att det numera saknas en bestämmelse, som motsvarar 6 kap 13 § FB i dess lydelse före år 1977 vad gäller frågor om umgänge, inte medför att innehållet i 6 kap 15 § 2 st FB skall tolkas på det sättet att en förälder som vill väcka talan av i målet aktuellt slag inte skulle vara berättigad därtill. Inte heller i övrigt finns någon grund för att talerätt inte skulle föreligga i ett sådant fall. HovR:n borde således inte ha avvisat K.T:s talan. HovR:ns beslut bör därför undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.
Domslut
HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns beslut samt visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.
HD (JustR:n Vängby, Freyschuss, Sterzel, referent, Westlander och Thorsson) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
HD:s beslut meddelades d 14 mars 1994 (nr SÖ 69).