NJA 1994 s. 190
Redovisningsmedel har ansetts kunna nedsättas enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.
HD
Advokaten P.W. ansökte hos LSt:n i Göteborgs och Bohus län om nedsättning av ett belopp om 1021897 kr 30 öre enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. P.W. uppgav att beloppet utgjorde dellikvid för försäljningen av KB Facttrio och att försäljningen ombesörjdes och likviden uppbars av P.W. såsom ombud för kommanditdelägarna i KB Facttrio, H.E. och fyra andra personer. Som skäl för nedsättningen angav P.W. att oenighet förelåg mellan delägarna om vem som ägde rätt till de redovisningsmedel som P.W. innehade.
LSt:n (förste byråsekreterare Persson) anförde i beslut d 14 nov 1991: Motivering. Enligt 1 § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet gäller bl a att när ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt borgenär får gäldenären, då skulden är förfallen till betalning, fullgöra betalningen genom att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos LSt:n.
Vad sökanden åberopat till stöd för ansökningen kan inte anses grunda rätt till nedsättning hos LSt:n eftersom likviden inte tillfallit sökanden. Denne har endast tagit emot pengarna i egenskap av mellanman eller syssloman. Något gäldenärsförhållande på grund härav kan således inte ha uppkommit i förhållande till kommanditdelägarna.
Beslut. LSt:n avslår ansökan. Inbetalt belopp skall därför betalas tillbaka till sökanden.
P.W. anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att hans ansökan om nedsättning av medlen skulle bifallas.
HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg samt hovrättsråden Helin, referent, och Nyström) anförde i slutligt beslut d 18 febr 1992: P.W. har som grund för besvären anfört att han vid tillämpning av lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet skall jämställas med gäldenär.
Någon uttrycklig bestämmelse som jämställer en redovisningsskyldig syssloman med en gäldenär finns inte i den aktuella lagen. Frågan har heller inte behandlats i lagens förarbeten. I den juridiska litteraturen har den berörts av Knut Rodhe (Obligationsrätt, 1956, s 654), som bl a uttalat att den som vill avbörda sig sin skyldighet att betala ut redovisningsmedel kan göra detta genom deposition, dvs nedsättning enligt 1927 års lag.
HovR:n finner att P.W. med avseende på redovisningsmedlen får anses som gäldenär vid tillämpning av 1927 års lag. Han skall därför tillåtas att sätta ned beloppet hos LSt:n.
Med ändring av det överklagade beslutet tillåter HovR:n P.W. att hos LSt:n i Göteborgs och Bohus län sätta ned det aktuella beloppet enligt lagen om nedsättning av pengar hos myndighet.
H.E. (ombud advokaten C-E.M.) anförde besvär och yrkade att HD med ändring av HovR:ns beslut inte skulle tillåta P.W. att nedsätta pengar hos LSt:n.
P.W. bestred ändring.
HD beredde Sveriges advokatsamfund tillfälle att avge yttrande i målet.
Sveriges advokatsamfunds styrelse anförde i yttrande d 11 febr 1993:
Enligt samfundets mening är en redovisningsgäldenär att anse som gäldenär i nedsättningslagens (1927:56) mening. Begreppet gäldenär har i normalt juridiskt språkbruk ingen begränsning baserad på grunden för fordringsförhållandet. Ej heller kan någon sådan begränsning utläsas av lagtext, förarbeten eller doktrin till nedsättningslagen. Därför bör nedsättning stå även en redovisnings- och betalningsskyldig syssloman till buds på i lagen i övrigt angivna förutsättningar. Denna ståndpunkt förstärks av att de övriga fall som avses i lagens första paragraf (att borgenär vägrar ta emot betalning eller på grund av bortovaro etc hindrar betalning) uppenbarligen är lika tillämpliga för en syssloman som för varje annan gäldenär.
Ur rättspolitisk synpunkt synes det också samfundet lämpligt att varje gäldenär skall kunna verkställa befriande betalning även om pretendenternas konkurrerande anspråk är svårbedömda. En lösning som tvingar även en omsorgsfull syssloman att riskera att få betala en andra gång därför att hans bedömning visar sig felaktig - måhända efter en omfattande rättegång mellan pretendenterna - är olycklig.
En helt annan sak är att det kan strida mot sysslomannauppdraget att fullgöra en redovisningsskyldighet genom nedsättning i allmänt förvar. Den som åtar sig att fördela medel, exempelvis såsom skiftesman eller som led i ett mera omfattande sysslomannaskap, bryter uppenbarligen mot sitt uppdrag om han nedsätter i stället för att fördela.
Remediet mot en sådan syssloman bör dock icke vara myndighetens vägran att motta nedsättningsmedel utan ett anspråk från uppdragsgivarna på skadestånd, minskning eller bortfall av arvode, hävning av uppdraget eller andra påföljder som anvisas av allmän obligationsrätt eller exempelvis av regler om disciplinansvar för advokat.
Lagtexten uppställer det uttryckliga kravet för nedsättning att gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma vem som är rätt borgenär. Eftersom ett nedsättningsärende avgörs på sökandens uppgifter (jfr NJA 1986 s 40 och 1974 s 385) utan kommunikation med pretendenterna torde myndigheten dock normalt ha att godta en sysslomans uppgift att det icke ligger i hans uppdrag att ta ställning mellan pretendenterna. I det aktuella målet synes advokaten P.W:s uppdrag primärt ha varit att ombesörja försäljning av andelar i kommanditbolaget (eller fastigheten) men icke att bedöma en senare meningsskiljaktighet mellan uppdragsgivarna. Ett sådant uppdrag som avser slitande av inbördes konflikt mellan flera uppdragsgivare bör icke presumeras utan förutsätta viss tydlighet. Jfr den särskilda regleringen av sådana situationer i 14 §, 3 st av vägledande regler om god avdokatsed.
Den summariska och snabba prövning som bör föregå en nedsättning är uppenbarligen icke lämpad för att pröva den säkerligen ofta svårbedömda frågan om det i ett sysslomannauppdrag ingår en skyldighet att träffa ett avgörande mellan olika pretendenter till ett penningbelopp. Samfundet har vid genomgång av det aktuella målet känt tvekan huruvida P.W. haft sitt uppdrag från det kommanditbolag som ägde den försålda fastigheten, från kommanditbolagets fyra ursprungliga delägare eller från samtliga fem delägare inklusive klaganden, H.E.. Svaret på den frågan får grundläggande betydelse för att bedöma om P.W. har ett redovisningsansvar gentemot H.E. eller han endast enligt anvisning från sina fyra uppdragsgivare haft att verkställa betalning till H.E. enligt ett visst avtal varvid denne varken är redovisningsborgenär eller har ett självständigt betalningsanspråk mot P.W.. Med den utgång samfundet förordar behöver frågan icke besvaras i nedsättningsärendet men den illustrerar väl en typ av frågor som anmäler sig om redovisningsgäldenär icke skulle få nedsätta medel - frågor som inte alls ägnar sig för prövning i nedsättningsärendet.
Samfundet förordar således att advokaten P.W. medges att nedsätta beloppet utan ytterligare prövning huruvida ett sådant förfarande överensstämmer med det uppdrag han åtagit sig.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Elserth, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. I målet är ostridigt att P.W. som syssloman sålde ett kommanditbolag, ägt av bland andra H.E., och sedan mottog köpeskillingen för fördelning mellan delägarna samt att P.W. är redovisningsskyldig mot bland andra H.E. för dessa medel.
Sedan viss fördelning skett och tvist uppstått mellan de tidigare ägarna av bolaget angående fördelningen av pengarna, ansökte P.W. hos LSt:n om nedsättning av resterande belopp enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet (depositionslagen).
H.E. har som grund för att nedsättning inte skall tillåtas i första hand åberopat att depositionslagen inte är tillämplig på syssloman. För det fall att lagen är tillämplig har han åberopat att deposition inte skall tillåtas då ovisshet inte råder om vem som är rätt borgenär samt slutligen att P.W. i allt fall i egenskap av syssloman är pliktig att på eget äventyr bedöma till vem betalning skall erläggas.
P.W. har åberopat att lagen är tillämplig, eftersom en syssloman i den aktuella situationen skall jämställas med gäldenär. Han har vidare åberopat att det råder ovisshet om vem som är rätt borgenär och att han som syssloman i den uppkomna situationen inte själv skall ta ställning till vem som är berättigad till pengarna.
Enligt depositionslagen får en gäldenär i vissa fall, i stället för att betala förfallen gäld, nedsätta beloppet hos LSt:n. P.W. är redovisningsskyldig för de medel han som syssloman mottagit för delägarnas räkning och är därför att anse som gäldenär i förhållande till bland andra H.E.. Det föreligger alltså i detta fall en sådan betalningsförpliktelse som avses i depositionslagen.
Deposition kan enligt 1 § 2 st depositionslagen ske när ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt borgenär samt gäldenären inte skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma till vilken av dem betalning skall erläggas. Som HD tidigare uttalat skall prövningen, huruvida förutsättningarna för tillämpning av nedsättningsreglerna är för handen, i nedsättningsärendet ske på grundval av sökandens uppgifter (NJA 1974 s 385 och 1986 s 40). Vad P.W. åberopat till stöd för sin ansökan innebär att nedsättning skall tillåtas i nu förevarande mål.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut.
HD (JustR:n Vängby, Sterzel, Danelius, Nilsson och Thorsson, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
HD:s beslut meddelades d 5 april 1994 (nr SÖ 87).