NJA 1994 s. 283
Ett försäkringsbolag utbetalade hittelön till upphittaren av en stulen personbil, som var försäkrad, och riktade därefter regresstalan mot den som tillgripit bilen. Hittelönen har ansetts utgöra en sådan kostnad som är ersättningsgill enligt 5 kap 7 § 2 skadeståndslagen. Regresstalan har bifallits enligt 25 § försäkringsavtalslagen.
J.J. dömdes, jämte en annan person, d 16 nov 1992 av Hässleholms TR för bl a tillgrepp av fortskaffningsmedel avseende två personbilar.
Länsförsäkringar Skåne - ömsesidigt, som hade meddelat fordonsförsäkring för bilarna, yrkade i brottmålet skadestånd av J.J. och hans medtilltalade med 9 173 kr. Av det yrkade beloppet avsåg 600 kr två belöningar om vardera 300 kr som försäkringsbolaget hade utgett till två personer vilka hade anträffat de sedermera övergivna bilarna och rapporterat sina fynd till polisen.
J.J. och hans medtilltalade medgav bolagets talan utom såvitt avsåg beloppet för belöningar. De gjorde gällande att det inte förelåg adekvat kausalitet mellan deras gärningar och beloppen. Till utveckling av sin talan anförde de att det tidigare inte varit kutym att försäkringsbolagen betalade ut ersättning för "belöning" samt att denna betalning inte varit förutsebar för dem. De vitsordade emellertid att det förelåg kausalitet.
TR:n (ordf hovrättsfiskalen Mårtensson) anförde med anledning härav i domskälen: Fråga i målet är om ersättning för utbetald "belöning" är en för gärningsmannen beräknelig verkan av handlingen, i det här fallet tillgreppen av två personbilar.
Att vid upphittande av förkommen egendom ägaren betalar "hittelön" till upphittaren är vanligt förekommande och torde dessutom vara allmänt känt. Vid tillgrepp av personbil där gärningsmannen efter avslutat brukande inte återställer besittningen av bilen är det inte ovanligt att annan än ägaren påträffar det tillgripna och rapporterar detta till polisen varvid hittelön utgår. Detta förfarande torde inte vara för gärningsmannen så oförutsägbart vid gärningstillfället att bristande adekvans kan sägas föreligga mellan gärningen och den till upphittaren utbetalda ersättningen. Att som i det här fallet försäkringsbolaget utgett "belöning" i stället för ägaren föranleder ingen annan bedömning.
J.J. (och den medtilltalade) skall därför förpliktas att utge ersättning till Länsförsäkringar utöver medgivet belopp med totalt 600 kr.
I domslutet ålades J.J. att solidariskt med den medtilltalade till Länsförsäkringar utge skadestånd med 9 173 kr.
HovR:n över Skåne och Blekinge
J.J. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade ogillande av Länsförsäkringars yrkande om skadestånd till den del det avsåg ersättning för utgivna belöningar med 600 kr.
Länsförsäkringar bestred ändring.
HovR:n (hovrättspresidenten Broome, hovrättsrådet Rosqvist, referent, och t f hovrättsassessorn Lindblad) anförde i dom d 24 juni 1993: J.J. har, utöver vad som angetts i TR:ns dom, till stöd för sin talan anfört följande. Länsförsäkringar har varken till följd av lag eller försäkringsavtalen varit skyldigt att betala ut någon ersättning till upphittarna. Ersättningsbeloppen har bestämts helt godtyckligt och utan hans hörande. Länsförsäkringars krav överstiger också vad bolaget vid skaderegleringen betalat ut till de skadelidande. En försäkringsgivare kan vidare aldrig få bättre rätt än de skadelidande själva hade. För det fall dessa valt att utbetala hittelön hade detta inte varit en kostnad som det ankommit på den skadevållande att reglera. Reglerna om hittelön är inte tillämpliga i förevarande fall.
Länsförsäkringar har till stöd för sitt bestridande anfört följande. Enligt 3 § hittegodslagen är en ägare till hittegods, om han vill återfå godset, skyldig att ersätta upphittaren skäliga kostnader samt hittelön. Denna ersättning måste vara att bedöma som sådan annan kostnad till följd av skadan som avses i 5 kap 7 § 2 skadeståndslagen. Eftersom skyldigheten att utge hittelön är lagstadgad och dessutom allmänt känd, måste kostnaden härför ha varit förutsebar för gärningsmännen och därmed adekvat i förhållande till deras uppsåtliga gärningar. Ersättningsbeloppen är skäliga. Den omständigheten att Länsförsäkringar betalat ut ersättningen direkt till upphittarna innebär inte att bolaget gått miste om sin regressrätt beträffande beloppen, vilket följer av bestämmelsen i 25 § försäkringsavtalslagen. Av punkt 8571 i försäkringsavtalen framgår dessutom att Länsförsäkringar har regressrätt mot J.J. utan annan inskränkning än att Länsförsäkringar skall ha betalat ut beloppet. En försäkringshavare som själv betalat ut skälig hittelön skulle självklart få ersättning för denna kostnad av Länsförsäkringar. Av punkterna 821, 831 och 832 i försäkringsavtalen framgår sålunda att försäkringshavaren har dels en allmän räddningsplikt, dels skyldighet att till Länsförsäkringar lämna upplysningar och att medverka till besiktningar. En lagstadgad upphittarlön måste betraktas som en kostnad som försäkringshavaren haft för att fullgöra sina skyldigheter enligt nämnda villkor.
Länsförsäkringar har som skriftlig bevisning åberopat de för aktuell motorfordonsförsäkring gällande försäkringsvillkoren punkterna 8571, 821, 831 och 832.
Domskäl
Domskäl. Den regressmöjlighet som enligt svensk rätt tillerkänns en försäkringsgivare är härledd ur försäkringshavarens rätt. Detta innebär att försäkringsgivaren inte kan få mer genom en regresstalan mot skadevållaren, än vad försäkringshavaren själv kunnat fordra i skadestånd om ingen försäkring funnits. I förevarande tvist måste därför först undersökas om de två bilägarna varit skyldiga att betala hittelön till upphittarna av fordonen och därefter om J.J. i anledning härav är skadeståndsskyldig gentemot bilägarna.
Enligt 1 § hittegodslagen skall var och en som hittar något utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet, i första hand hos polismyndighet. Lagens ordalydelse ger inte stöd för att någon begränsning som utesluter de nu aktuella fallen varit avsedd. Tvärtom anses lagen i princip vara tillämplig på all egendom som anträffas under sådana omständigheter, att det finns fog för antagande att egendomen inte är i någons besittning. Om stöldgods tappats eller övergivits är egendomen alltså att betrakta som hittegods (se bl a Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1977/78 s 115 f). Som Länsförsäkringar anfört är en ägare som önskar återfå hittat gods enligt 3 § hittegodslagen skyldig att betala bl a skälig hittelön till upphittaren. Denna skyldighet har alltså ålegat även ägarna till de nu aktuella bilarna.
Frågan om den som tillgriper gods och sedan överger detta är skadeståndsskyldig för hittelön får bedömas enligt sedvanliga skadeståndsrättsliga regler för sakskada. Eftersom uppsåt ligger gärningsmannen till last är denne vållande till skadan. Enligt HovR:ns mening får det också anses som en normal och för gärningsmannen påräknelig följd att egendomen återfinns under sådana omständigheter att hittelön kommer att utgå. Den utbetalda hittelönen är att betrakta som en kostnad, vilken är ersättningsgill enligt 5 kap 7 § 2 skadeståndslagen. J.J. är alltså skadeståndsskyldig gentemot bilägarna för den hittelön som dessa haft att betala till upphittarna. Bilägarna har emellertid inte själva betalat någon hittelön. I stället har Länsförsäkringar direkt till upphittarna betalat ett belopp, vilket i de till TR:n ingivna handlingarna benämnts "belöning". Fråga uppkommet- då hur denna utbetalning är att betrakta, varvid två synsätt är tänkbara. Om betalningen är att anse som ett sätt för Länsförsäkringar att gentemot upphittarna ge uttryck för sin uppskattning, har den inte utgått på grund av försäkringsavtalet. Betalningen utgör då en kostnad för Länsförsäkringar, som J.J. inte kan åläggas betalningsansvar för. Annorlunda förhåller det sig däremot om Länsförsäkringar får anses ha gjort betalningen för bilägarnas räkning. Betalningen har då skett på grund av försäkringsavtalet och kan jämföras med att en försäkringsgivare betalar en reparationskostnad direkt till den verkstad som utfört reparationen, något som torde vara mycket vanligt. Det måste vara innebörden av betalningen, och inte hur den rubricerats, som skall ligga till grund för bedömningen. Med beaktande härav anser HovR:n det senare av de nyssnämnda betraktelsesätten vara det riktiga. HovR:n finner således att saken är att bedöma på samma sätt som om bilägarna själva betalat hittelön direkt till upphittarna och sedan fått ersättning för detta från Länsförsäkringar.
Av 25 § 1 st försäkringsavtalslagen framgår att en försäkringsgivare som i följd av skadeförsäkring i ersättning för skada betalat belopp som försäkringshavaren haft rätt att såsom skadestånd utkräva av annan kan inträda i försäkringshavarens rätt mot skadevållaren, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet. Försäkringsgivaren kan i försäkringsvillkoren förbehålla sig en längre gående regressrätt, vilket Länsförsäkringar också gjort genom villkoret i punkten 8571. I förevarande fall saknas dock anledning att tillämpa detta villkor, eftersom den av Länsförsäkringar hävdade regressrätten följer redan av 25 § försäkringsavtalslagen. Det yrkade beloppet är skäligt.
På grund av det anförda kan J.J:s vadetalan inte bifallas.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut i överklagad del.
J.J. (ombud advokaten T.J.) sökte revision med samma yrkande som i HovR:n.
Länsförsäkringar (ombud försäkringsjuristen L.B.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Skarborg, föreslog i betänkande följande dom:
HD fastställer HovR:ns dom.
HD (JustR:n Knutsson, Freyschuss, Danelius, Lennander, referent, och Westlander) beslöt dom i enlighet med betänkandet.
HD:s dom meddelades d 6 maj 1994 (nr DT 118).