NJA 1994 s. 287

Svea hovrätt meddelade d 18 dec 1991 dom i mål mellan A.I. och B. & L. AB angående fordran på skadestånd på grund av förfallna patent. Som intervenient i målet deltog på B. & L. AB:s sida Patrafee AB. Sedan A.I. fullföljt talan mot HovR:ns dom samt beslut i målet av HovR:n d 23 april 1991 och d 15 nov 1991, fann HD i beslut d 12 mars 1992 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom och beslut skulle därför stå fast. - Domen innebar bl a att A.I:s skadeståndstalan ogillades. I beslutet d 23 april 1991 tilläts Patrafee att höra nytt vittne och åberopa viss annan bevisning.

A.I. ansökte i HD om resning. Han anförde vidare besvär över domvilla mot HovR:ns dom och mot HovR:ns beslut d 23 april 1991. Ärendet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: A.I. har i första hand till grund för sin ansökan om resning åberopat att HovR:ns rättstillämpning är uppenbart felaktig vad gäller frågan om värderingen av den skada som han har lidit. Han har hävdat att ett patent alltid måste anses ha ett ekonomiskt värde, vilket HovR:n borde ha funnit, samt att HovR:n med stöd av 35 kap 5 § RB borde ha tillerkänt honom ett skäligt skadestånd.

Det är en grundläggande rättslig princip att den som kräver skadestånd har att visa hur stor skadan är (se bl a rättsfallet NJA 1990 s 469). Varken i den delen eller i fråga om vad A.I. i övrigt anfört angående HovR:ns bedömning av den skada som A.I. krävt ersättning för finns någon grund för påståendet att HovR:ns rättstillämpning är felaktig.

A.I. har vidare till grund för resningsansökan åberopat vittnesförhör med professor B.A., som inte tidigare hörts i målet, till styrkande av att patentet haft ett ekonomiskt värde. B.A. har i ett utlåtande gjort en analys av uppfinningens tekniska och kommersiella värde samt hävdat att vad vittnena B.K., L.R. och M.W. uppgivit i målet saknar bevisvärde för frågan om patentet har något värde och om A.I. tillfogats skada.

En förutsättning för att resning skall kunna beviljas på den grunden att ett nytt bevis framkommit är att bevisets förebringande sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i målet. Det får förutsättas att B.A., om han hade hörts som vittne i HovR:n, hade uttalat sig i enlighet med vad som framgår av utlåtandet. Vad B.A. anfört i detta kan emellertid inte, ställt mot övrig utredning i denna del av målet, tillmätas sådan betydelse att det är sannolikt att HovR:n hade bedömt frågan om skada uppkommit på ett annat sätt.

Av det anförda följer att det inte finns någon grund för att bifalla A.I:s ansökan om resning.

Till stöd för domvillobesvären har A.I. anfört att HovR:ns beslut att tillåta Patrafee att höra L.R. som vittne utgör ett grovt rättegångsfel som har inverkat på målets utgång.

Enligt 59 kap 1 § RB skall dom undanröjas på grund av domvilla om det i rättegången har förekommit ett grovt rättegångsfel, som kan antas ha inverkat på målets utgång.

Enligt 14 kap 11 § RB har ordinär intervenient rätt att företa rättegångshandling som står öppen för den part på vilkens sida i rättegången intervenienten inträder. Innebörden av bestämmelsen måste vara att intervenientens handlingsmöjligheter i processen är inskränkta till att avse samma rättshandlingar som parten har rätt att företa. När det gäller ny bevisning begränsas parts möjligheter att i HovR:n få höra ett nytt vittne enligt 50 kap 25 § 3 st RB till fall då parten gör sannolikt att han inte kunnat åberopa beviset vid TR:n eller han annars har giltig ursäkt att inte göra det. Lagrummen lästa tillsammans ger vid handen att HovR:n borde ha givit Patrafee rätt att höra L.R. endast efter en prövning enligt 50 kap 25 § RB. Någon sådan prövning har emellertid inte skett. HovR:n får därför anses ha begått ett rättegångsfel som är att bedöma som grovt.

Till följd av rättegångsfelet har L.R. kommit att höras i målet. Förhöret med L.R. har varit ett av flera vittnesmål som har gällt värdet på skadan. Det kan inte av domskälen utläsas att utgången hade blivit en annan om L.R. inte hade hörts i målet. Det felaktiga beslutet att tillåta förhöret med L.R. kan därför inte antas ha inverkat på målets utgång. Domvillobesvären skall på grund härav lämnas utan bifall.

HD avslår resningsansökningen och domvillobesvären.

HD (JustR:n Vängby, Lars K Beckman, referent, Solerud, Nyström och Thorsson) fattade följande slutliga beslut:

A.I. har som grund för sin resningsansökan i första hand åberopat att HovR:ns rättstillämpning är uppenbart felaktig vad gäller frågan om A.I. lidit någon skada på grund av att ridåpatentet förfallit.

HovR:n anförde i den delen bl a att förhållandevis höga krav måste ställas på bevisning om en uppfinnings kommersiella värde för bifall till en talan om skadestånd som grundas på att patenträttigheterna gått förlorade, även om skadeståndets belopp kan vara svårt att fastställa och därför måste uppskattas enligt 35 kap 5 § RB. Efter en genomgång av bevisningen fann HovR:n att A.I. inte styrkt att han lidit någon skada till följd av att patentet förföll och han tillerkändes därför inte något skadestånd.

A.I. har i resningsansökningen bl a anfört att den rätta ståndpunkten är att en beaktansvärd skada uppkommit redan på den grund att ett nyligen beviljat patent gått förlorat samt att det ankommit på HovR:n att - om den ansett att av A.I. åberopade omständigheter varit otillräckliga bevis för det av honom yrkade skadeståndsbeloppet - tillämpa 35 kap 5 § RB och fastställa ett skäligt skadestånd. A.I. har i denna del åberopat ett utlåtande d 13 okt 1992 av professorn G.K..

Enligt allmänna grundsatser åligger det den som kräver skadestånd att visa att han tillfogats skada, och de lättnader i fråga om bevisningen som är möjliga enligt 35 kap 5 § RB avser endast skadans omfattning och värde. Med hänsyn härtill kan HovR:ns rättstillämpning inte, så som A.I. gjort gällande, anses uppenbart stridande mot lag.

A.I. har som stöd för sin resningsansökan vidare som ny bevisning åberopat ett utlåtande d 10 sept 1992 av professorn emeritus B.A.. I utlåtandet anförs sammanfattningsvis att det i början av 1980-talet fanns goda möjligheter att exploatera uppfinningen enligt A.I:s ridåpatent och att detta patent under alla omständigheter måste anses ha besuttit ett kommersiellt värde.

Detta är inte sannolikt att utlåtandet, om det förebringats i HovR:n, skulle ha lett till en annan utgång.

På grund av det anförda skall resningsansökningen avslås.

Till stöd för domvillobesvären har A.I. åberopat att det utgör ett grovt rättegångsfel som inverkat på målets utgång att HovR:n tillåtit intervenienten Patrafee AB att som nytt vittne få höra L.R..

Enligt 14 kap 11 § 1 st RB får ordinär intervenient företaga rättegångshandling som står öppen för parten; han får dock inte ändra partens talan eller eljest företaga handling som strider mot partens eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut. Enligt 50 kap 25 § 3 st RB får en part i dispositivt tvistemål i HovR:n till stöd för sin talan åberopa omständigheter eller bevis, som inte tidigare har förebringats, endast om 1. han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid TR:n eller 2. han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Genom domvillobesvären aktualiseras frågan hur dessa bestämmelser skall tillämpas när den som tillåtits intervenera i HovR:n vill åberopa ny bevisning (jfr Lars Heuman i juridisk Tidskrift 1991/92 s 706 ff).

Ett alternativ är att tillåta intervenienten att förebringa ny bevisning då han själv inte kunnat göra det inför TR:n eller haft giltig ursäkt att inte göra det. Övervägande skäl får emellertid anses tala för den mera strikta tillämpningen att tillåta intervenienten att förebringa ny bevisning endast om parten kan göra det.

HovR:n har i sitt beslut d 23 april 1991 utan någon prövning enligt 50 kap 25 § 3 st RB tillåtit Patrafee AB att som vittne få höra L.R.. Patrafee har inte ens åberopat några skäl för tillämpning av undantagen i nämnda lagrum.

På grund av det anförda får det anses ha varit fel av HovR:n att tillåta förhöret med L.R.. Rättegångsfelet är dock inte sådant att det enligt 59 kap 1 § 1 st 4 RB föranleder att domen skall undanröjas. Domvillobesvären skall därför avslås.

HD avslår resningsansökan och domvillobesvären.

HD:s beslut meddelades d 9 maj 1994 (nr SÖ 120).