NJA 1994 s. 3

Sedan en kapitalskuld har reglerats återstod för gäldenären att erlägga upplupen dröjsmålsränta. Yrkande av borgenären om ränta på dröjsmålsräntan har ogillats.

Den 19 juli 1982 ingick Aktiebolaget Citybyggen (Citybyggen) avtal med J.P. av innebörd att Citybyggen som generalentreprenör skulle för J.P:s räkning ombesörja ombyggnadsarbeten på Hotel Strand.

Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader (AB 72) skulle enligt avtalet gälla för entreprenaden. - För entreprenaden gällde fast pris. A contofakturor utfärdades av Citybyggen och betalades av J.P. på det sätt att fakturabeloppet beräknades för upparbetat värde under kommande månad varefter verifikationer tillställdes J.P. och kontrollerades av befattningshavare hos denne innan fakturan betalades.

Fakturan med nr 204120 å 4 000 000 kr utfärdades d 30 maj 1983 och betalades av J.P. med 3 000 000 kr d 30 sept 1983. Fakturan hade föregåtts av nio liknande a contofakturor. Faktura på dröjsmålsränta utfärdades d 12 okt 1983.

Den 6 april 1984 påkallade Citybyggen skiljeförfarande mot J.P.. Skiljenämnden meddelade deldom d 5 nov 1985 och slutlig dom d 17 dec 1985.

Stockholms TR

Citybyggen yrkade efter stämning å J.P. vid Stockholms TR förpliktande för J.P. att erlägga dröjsmålsränta med 101099 kr. Vidare yrkade Citybyggen förpliktande för J.P. att erlägga ränta på det yrkade dröjsmålsräntekravet med en räntesats som med fem procent översteg Sveriges Riksbanks vid varje tidpunkt gällande diskonto från d 12 nov 1983 till dess betalning skedde.

J.P. yrkade i första hand att käromålet skulle avvisas eftersom kravet omfattades av skiljenämndens deldom eller slutliga dom. Om TR:n skulle finna att så inte var fallet medgav J.P. att till Citybyggen utge 67 399 kr utgörande dröjsmålsränta från d 30 juli 1983 till betalningsdagen d 30 sept 1983. Under alla omständigheter bestred J.P. att utge ränta på dröjsmålsräntan eftersom detta krav inte är lagligen grundat.

I beslut d 19 april 1989 lämnade TR:n J.P:s avvisningsyrkande utan bifall.

TR (rådmannen Forsström) meddelade dom d 9 maj 1990. TR:n fann att skiljedomen inte omfattat det i målet aktuella kravet och att dröjsmålsräntan skulle beräknas såsom Citybyggen yrkat. I frågan om ränta på dröjsmålsräntefakturan anförde TR:n i domskälen: År 1907 upphävdes det legala förbudet mot ränta på ränta. I vissa sammanhang har ansetts kunna utgå ränta på ränta, t ex vid regresskrav och i sysslomannaförhållanden.

Ändamålet bakom räntebestämmelserna måste vara att den berättigade skall tillerkännas ersättning för utebliven avkastning på det utdömda kapitalet. Den förpliktade skall därför inte kunna minska värdet för motparten genom att dröja med betalning.

I förevarande fall hade det ålegat J.P. att betala den aktuella dröjsmålsräntan redan d 12 nov 1983. Att så inte skett beror inte på försummelse från Citybyggen. Ändamålet bakom ränteinstitutet leder därför till att Citybyggen skall tillerkännas ränta även på det fakturerade dröjsmålsräntebeloppet.

Domslut

Domslut. J.P. skall till Citybyggen utge 101 099 kr jämte ränta därå med en procentsats som med fem enheter överstiger Sveriges Riksbanks vid varje tidpunkt gällande diskonto från d 12 nov 1983 till dess betalning sker.

Svea HovR

J.P. fullföljde talan i Svea HovR. Han yrkade att Citybyggens talan skulle avvisas. För det fall att det yrkandet inte vann bifall yrkade han att Citybyggens talan skulle ogillas och i andra hand att han inte skulle förpliktas utge mer än 68 500 kr. J.P. yrkade slutligen att han inte i något fall skulle förpliktas betala ränta på dröjsmålsräntefakturan. Citybyggen bestred ändring.

HovR:n meddelade dom d 19 dec 1991. HovR:n ogillade J.P:s invändning om rättegångshinder och fann Citybyggen berättigat att erhålla det i dröjsmålsräntefakturan angivna beloppet.

Beträffande kravet på ränta på dröjsmålsräntefakturan anförde HovR:n (t f hovrättslagmannen Anders Andersson och adj led Schöldström) i domskälen: J.P. har i fråga om kravet på ränta på dröjsmålsräntefakturan anfört att räntekravet inte är lagligen grundat. För att ränta på ränta skall utgå fordras att parterna avtalat därom. Något sådant avtal har inte träffats.

Citybyggen har anfört att förbudet mot ränta på ränta inte är tillämpligt här eftersom räntan genom fakturan "kapitaliserats" och räntefordringen kommit att bli en kapitalfordran. Citybyggen har inte påstått att parterna träffat särskilt avtal om att dröjsmålsränta skulle utgå på det fakturerade beloppet men har hävdat att parterna är bundna av AB 72, som föreskriver att entreprenören är berättigad till ränta, om betalning inte erläggs i rätt tid. Dessa bestämmelser gör inte undantag för dröjsmålsränta.

HovR:ns bedömning.

Det är ostridigt att AB 72 i och för sig är tillämpliga på de aktuella mellanhavandena. Frågan är om dessa bestämmelser är att förstå så att de berättigar entreprenören till dröjsmålsränta på ett belopp som från början är dröjsmålsränta.

Med uttrycket "ränta på ränta" avses i allmänhet att ränta med jämna mellanrum läggs till det kapital varpå räntan beräknas, i följd varav kapitalfordringen efter hand kommer att bestå av en allt större del, som ursprungligen utgjordes av ränta. Självfallet ökar då kapitalet snabbare än om ränta inte lagts till kapitalet; likaså kommer de räntebelopp som belöper på varje period att successivt öka. Det är sådana sätt att beräkna ränta som det hävdvunna förbudet mot ränta på ränta, utan stöd i avtal, tar sikte på (jfr NJA II 1976 s 33). Sådan är dock inte situationen här eftersom det är ett bestämt belopp varpå Citybyggen kräver ränta. Det kan sägas att den krävda räntan om 101 099 kr har "kapitaliserats" på så sätt att den har slutat löpa och blivit fixerad till beloppet men till något kapital har den inte lagts. Om sedan dröjsmålsränta beräknas på denna till beloppet fixerade dröjsmålsränta, kan man visserligen säga att det utgår ränta på ränta, men dock inte på det sätt som vanligen avses och som skulle drabbas av förbudet.

Ett syfte med räntebestämmelser är att den berättigade skall få avkastning på det belopp han har rätt till. Beträffande dröjsmålsränta får dock antas att syftet framför allt är att utgöra en sanktion mot icke rättidig betalning (jfr NJA II 1976 s 29 samt Motiv AB 72, 1973, s 199 f). Enligt HovR:ns mening kan AB 72 inte tolkas så, att dessa i praktiken skulle medföra att den betalningsskyldige dels fick njuta avkastningen av ett belopp han inte hade rätt till, dels slippa sanktion om han inte betalar.

HovR:n finner därför att AB 72 berättigar till dröjsmålsränta även på ett som här fixerat dröjsmålsräntebelopp. Följaktligen är, såsom TR:n funnit, Citybyggen berättigat till yrkad dröjsmålsränta.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer såväl överklagade beslutet som överklagade domen.

Referenten, hovrättsrådet Röst Andreasson, och t f hovrättsassessorn Ronny Hagelberg var skiljaktiga i fråga om dröjsmålsränta på räntefakturan och anförde: Principen att dröjsmålsränta inte utgår som ränta på ränta är hävdvunnen i svensk rätt (jfr Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s 582 f och där angivna rättsfall, NJA II 1976 s 33 samt RH 1980:17). Upphävandet av förbudet i 9 kap 6 § handelsbalken om tagande av ränta på ränta har i praxis inte tillämpats på sådant sätt att dröjsmålsränta utan stöd av avtal eller särskilda bestämmelser i lag har ansetts böra beräknas på oguldna räntebelopp. Någon särskild i lag angiven bestämmelse enligt vilken Citybyggen skulle vara berättigad till dröjsmålsränta på räntefakturan har inte åberopats. Bestämmelsen i 6:14 i AB 72 om ränta, vilken åberopats av Citybyggen, är i och för sig allmänt hållen. Den bör emellertid ses tillsammans med bestämmelsen i 6:13 i AB 72, enligt vilken faktura skall betalas inom en månad efter mottagandet. Mot bakgrund av övriga bestämmelser i AB 72 torde härmed avses faktura avseende utfört arbete. Detta talar för att 6:14 inte avser ränta på dröjsmålsräntefaktura. I svensk rätt krävs, som förut anförts, uttryckligt avtal om ränta på ränta för att sådan skall kunna utgå. Av en bestämmelse i ett standardavtal, som reglerar frågan om dröjsmålsränta, bör därför enligt vår mening klart framgå att den även tar sikte på dröjsmålsräntefaktura för att den skall kunna ges en sådan innebörd. Med hänsyn till att av räntebestämmelsen i AB 72 sålunda inte klart framgår att ränta skall utgå som ränta på ränta, anser vi inte att genom parternas avtal om tillämpningen av AB 72 är mellan parterna avtalat att dröjsmålsränta skall utgå på räntefakturan. Vi ogillar därför Citybyggens talan i denna del. Överröstade härutinnan är vi i övrigt ense med majoriteten.

HD

J.P. (ombud advokaten X.X.) sökte revision och yrkade att HD skulle bifalla hans i HovR:n förda talan.

Bolaget (ombud jurkand U.A.) bestred ändring.

HD meddelade d 17 juli 1992 prövningstillstånd beträffande bolagets yrkande om ränta på dröjsmålsräntan samt beträffande rättegångskostnaderna.

I fråga om övriga delar av målet fann HD ej skäl att meddela prövningstillstånd, till följd varav HovR:ns dom i dessa delar skulle stå fast.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Melander, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom såvitt nu är i fråga.

HD (JustR:n Heuman, Magnusson, Sterzel, Lambe, referent, och Nilsson) beslöt följande dom: Domskäl. En hävdvunnen princip i svensk rätt är att dröjsmålsränta inte utgår som ränta på ränta. Ursprungligen innehöll 9 kap 6 § handelsbalken ett förbud av detta innehåll. Detta förbud upphävdes år 1907, men principen har därefter ansetts gälla utan uttryckligt lagstöd (se Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s 582 f). Detta har också understrukits vid tillkomsten av 1975 års räntelag (se SOU 1974:28 s 134 och prop 1975:102 s 128).

Av 7 § räntelagen torde framgå att dröjsmålsränta inte utgår på avkastningsränta som har förfallit till betalning samtidigt med kapitalskulden. Det kan vara mera tveksamt vad som gäller beträffande avkastningsränta som har förfallit till betalning före kapitalskulden (se Schedin i SvJT 1935 s 492 och Walin, Lagen om skuldebrev, 1977, s 264 f). Och i vissa fall - såsom i kontokurantförhållanden och beträffande redovisningsfordran - har dröjsmålsränta sedan gammalt ansetts kunna utgå på avkastningsränta (se Rodhe s 583 med hänvisningar).

När det gäller frågan om dröjsmålsränta utgår på obetald dröjsmålsränta har i förarbetena till räntelagen uttalats, att förfallen dröjsmålsränta som ej har betalts inte skall läggas till kapitalet, hur länge dröjsmålsränta än utgår (se SOU 1974:28 s 134 och prop 1975:102 s 128). Uttalandet tar till synes sikte enbart på den situationen att inte heller kapitalskulden har betalts. Konsekvensen bjuder emellertid att frågan om dröjsmålsränta på obetald dröjsmålsränta inte löses på ett annat sätt i fall då kapitalskulden har betalts. Annars skulle gäldenären i detta hänseende komma i ett sämre läge om han betalar kapitalskulden än om han inte gör det.

Givetvis står det parterna i ett fordringsförhållande fritt att avtala att dröjsmålsränta skall utgå på obetald dröjsmålsränta likaväl som på förfallen avkastningsränta. Inget tyder emellertid på att den föreskrift om ränta som har tagits in i § 14 i Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader (AB 72) avsetts ha en annan innebörd när det gäller dröjsmålsränta på obetald dröjsmålsränta än den som gällande dispositiv rätt enligt det nyss sagda får anses ha.

Det kan tilläggas att en borgenär kan undvika att det uppstår en sådan situation som nu har diskuterats, nämligen att kapitalskulden regleras före upplupen dröjsmålsränta. Enligt 9 kap 5 § andra meningen handelsbalken kan nämligen borgenären i första hand avräkna en betalning av gäldenären på dröjsmålsräntan. Om betalningen inte räcker till för att täcka även kapitalskulden, löper dröjsmålsränta då på vanligt sätt på den obetalda delen av kapitalskulden (jfr Rodhe s 163 not 2 samt beträffande finsk rätt Wilhelmsson-Sevön, Räntelag och dröjsmålsränta, 1983, s 73 0.

Med hänsyn till det anförda kan bolagets talan beträffande ränta på dröjsmålsränta inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i huvudsaken, såvitt nu är i fråga, ogillar HD bolagets talan.

HD:s dom meddelades d 12 jan 1994 (nr DT 6).