NJA 1994 s. 300

Bestämmelsen i 4 kap 19 § 1 st UB har inte ansetts tillämplig vid utmätning av lös egendom som gäldenären och dennas tidigare sambo har i sin gemensamma besittning från tiden för samboförhållandet som upplösts mer än två år före utmätningen.

HovR:n

E.L. och L.S. sammanbodde tidigare under äktenskapsliknande förhållanden. Under 1986 förvärvade någon av dem en premieobligation om nominellt 10 000 kr som sedan förvarades i ett bankfack. Innehavare av bankfacket var ett aktiebolag ägt av E.L. och L.S.. De disponerade även facket privat. De separerade i februari 1991 och bolaget försattes i konkurs i april samma år, varvid konkursförvaltaren tog hand om nycklarna till bankfacket.

För uttagande av statens och E.L:s fordran på L.S. utmätte Kronofogdemyndigheten i Kalmar län genom beslut d 10 juni 1993 hos L.S. den nyssnämnda premieobligationen.

E.L. anförde i Göta HovR besvär över utmätningsbeslutet.

HovR:n (hovrättsrådet Åkesson, adj led rådmannen Sunden, referent, och t f hovrättsassessorn Ganelind) anförde i beslut d 6 aug 1993: Skäl. E.L. har anfört: Hon och L.S. har varit sammanboende. Den obligation som utmätts är helt och hållet hennes. Hon kan dock inte styrka sin äganderätt med kvitto eller genom sin deklaration. Obligationen förvarade hon till en början i sitt privata bankfack men då den gemensamma firman registrerades flyttade hon obligationen till firmans bankfack. Enligt sambolagen har L.S. rätt till hälften av obligationen och för att få tillbaka de pengar som hennes fordran motsvarade fick hon gå med på utmätning av sin egen egendom. Hon ansökte om utmätning hos kronofogdemyndigheten för att få den del av premieobligationen utmätt vilken skulle tillfalla L.S.. L.S. saknar helt inkomst och förmögenhet. Hon flyttade ifrån L.S. 1991.

Kronofogdemyndigheten har anfört: Obligationen inköptes 1986 av E.L., enligt hennes egen uppgift för egna pengar och enligt L.S. för hans pengar. Obligationen lades i ett bankfack som förhyrdes av sambornas till lika delar ägda aktiebolag. Bankfacket disponerades av dem båda. Aktiebolaget försattes i konkurs d 16 april 1991. Konkursen avslutades d 9 dec 1992. Konkursförvaltaren gjorde inte anspråk på obligationen.

Av utredningen framgår att E.L. och L.S., som sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden, haft obligationen i gemensam besittning. Av 4 kap 19 § 1 st UB följer, att L.S. vid sådant förhållande skall anses som ägare till obligationen om det inte görs sannolikt att E.L. och L.S. är samägare till denna och det ej heller framgår att obligationen tillhör E.L.. Vad som förekommit i målet utgör inte tillräckligt stöd för E.L:s påstående om sin rätt till obligationen. På grund av det anförda skall besvären lämnas utan bifall.

HovR:ns beslut. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

E.L. anförde besvär och yrkade att utmätningen skulle hävas. Riksskatteverket bestred att utmätningen skulle hävas men medgav att E.L. förelades att väcka talan i saken enligt 4 kap 20 § UB. L.S. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Elserth, föreslog i betänkande att HD skulle meddela beslut som, efter en redogörelse för omständigheter i saken överensstämmande med vad som återges i inledningen av detta referat, upptar följande: Skäl. E.L. har anfört att obligationen tillhör henne.

Riksskatteverket har anfört att E.L. inte styrkt sin rätt till obligationen men att det däremot föreligger skäl att meddela henne föreläggande att väcka talan om bättre rätt.

L.S. har anfört att obligationen tillhör honom och att E.L. köpte obligationen på hans uppdrag.

Obligationen förvarades vid utmätningstillfället i ett bankfack som disponerades av E.L. och L.S., varför den skall anses ha varit i deras gemensamma besittning (se NJA 1986 s 334).

1.

1 4 kap 19 § UB regleras frågor om utmätning av lös egendom som gäldenären har i besittning tillsammans med annan. Gäldenären anses enligt 1 st vara ägare till egendom som han besitter tillsammans med make eller annan som han sammanbor med under äktenskapsliknande förhållanden. Om make eller sammanboende påstår ensam äganderätt till egendomen måste detta styrkas för att utmätning skall undvikas. Har gäldenären egendom i gemensam besittning med annan person än maka eller sammanboende får enligt 2 st utmätning ske endast om det framgår att egendomen tillhör gäldenären. För det fall att gäldenärens rätt till egendomen inte kan styrkas kan utmätning ändå ske enligt 22 § samma kapitel med förbehåll för tredje mans rätt. För detta krävs att det föreligger sannolika skäl att gäldenären är ägare till egendomen.

E.L. och L.S. har varit sammanboende men separerade mer än två år före utmätningen. Vid sådant förhållande kan 4 kap 19 § 1 st UB inte anses tillämpligt i förevarande fall (jfr Gregow, Tredje tuans rätt vid utmätning s 174 f). För att utmätning skall få ske av premieobligationen till täckande av L.S:s skulder måste det därför vara styrkt att obligationen tillhör honom eller föreligga sannolika skäl att han är ägare.

E.L. har till stöd för att obligationen tillhör henne åberopat dels ett kvitto daterat d 10 febr 1986 respektive d 26 mars 1986 avseende betalning respektive avhämtning av obligationen, dels en uttagsblankett avseende ett uttag om 10 000 kr d 10 febr 1986 från hennes bankkonto. Hon har vidare uppgett att hon vid denna tid hade en god ekonomi på grund av arv efter sina föräldrar. Hon har inte tagit upp obligationen i sina självdeklarationer. L.S. har bland annat åberopat avier enligt vilka han i januari 1986 erhöll drygt 16 000 kr i överföringar till sitt bankkonto och hävdat att detta visar att han hade ekonomiska möjligheter att förvärva obligationen.

Med hänsyn till vad E.L. åberopat finner HD inte styrkt att obligationen tillhör L.S. och inte heller sannolika skäl föreligga att han är ägare till denna. På grund av det anförda skall utmätningen hävas.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut upphäver HD utmätningen av en premieobligation avseende första lånet 1986, serie nr 0423, ord nr 0429, om nominellt 10 000 kr.

HD (JustR:n Freyschuss, Munck, Danelius, Lambe och Westlander, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 18 maj 1994 (nr SÖ 135).