NJA 1994 s. 319

I ett konkursbo fanns endast medel som härrörde från försäljning av egendom som omfattades av företagshypotek. Det har ansetts att staten enligt 14 kap 2 § KL skall betala sådan del av arvodet till konkursförvaltaren som hänför sig till försäljningen men som inte kan tas ut ur boet. Enligt 14 kap 18 § 1 st KL skall den del av arvodet som hänför sig till försäljningen fastställas att betalas ur den företagsintecknade egendomens avkastning och köpeskilling.

HD

Dödsboet efter S.H. försattes på egen begäran i konkurs vid Norrköpings TR d 16 okt 1992. Tillgångarna i boet uppgick enligt bouppteckningen till 3 608 kr, varav 3 570 kr omfattades av företagshypotek. Skulderna uppgick till 156 631 kr. Konkursförvaltaren, advokaten S.L., begärde i dec 1992 att konkursen skulle avskrivas enligt 10 kap 1 § KL samt yrkade 21 250 kr (inklusive mervärdeskatt) i arvode. Av arvodet belöpte 6 250 kr på avveckling av boet.

TR:n (rådmannen Östling) meddelade d 21 dec 1992 följande beslut:

Konkursboets tillgångar räcker inte till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet ådragit sig. Konkursen avskrivs därför enligt 10 kap 1 § KL.

TR:n bestämmer förvaltarens arvode till 21 250 kr. TR:n finner inte skäl att fastställa särskilt arvode för viss egendom.

Ersättningen för konkurskostnaderna skall, till den del konkursboets tillgångar inte förslår, utgå av allmänna medel enligt 14 kap 2 § KL.

Kronofogdemyndigheten i Östergötlands län anförde besvär i Göta HovR och yrkade att 6 250 kr av förvaltarens arvode skulle utgå ur egendom som omfattades av företagshypotek och att statens ersättningsskyldighet skulle begränsas till att omfatta allmänna konkurskostnader.

HovR:n (hovrättsråden Sjögreen, Nisser, referent, och Holm) anförde i slutligt beslut d 5 febr 1993: HovR:ns skäl. Kronofogdemyndigheten har anfört följande: Tillgångarna i boet uppgår endast till ca 3 700 kr. Beloppet utgör likvid från försäljning av egendom som omfattas av företagshypotek. Arvodet för försäljningen av egendomen, vilket utgör särskilda konkurskostnader, uppgår till 6 250 kr. Staten skall enligt 14 kap 2 - 3 § § KL svara för konkurskostnaderna i den mån de inte kan tas ur boet. HovR:n över Skåne och Blekinge har i beslut d 19 okt 1989 funnit att statens kostnadsansvar enligt 188 § gamla KL fick anses begränsat till allmänna konkurskostnader.

HovR:n gör följande bedömning.

Om det i ett konkursbo finns egendom som är förenad med särskild förmånsrätt skall arvodet för det arbete som avser denna egendom fastställas till betalning ur egendomen i den mån det inverkar på de borgenärers rätt som inte har sådan förmånsrätt i egendomen eller på statens ansvar för konkurskostnader (14 kap 18 § 1 st KL). Eftersom tillgångarna i boet i detta fall uteslutande består av egendom som omfattas av företagshypotek och tillgångarna endast delvis täcker arvodet, inverkar inte fördelningen av arvodet på någon borgenärs rätt.

Statens ansvar för konkurskostnaderna påverkas dock i den mån staten endast skulle svara för allmänna konkurskostnader, dvs kostnader som inte kan hänföras till särskild egendom. I praxis och doktrin beträffande äldre KL har staten inte ansetts subsidiärt ansvarig för konkurskostnader som hänför sig till egendom i vilken särskild förmånsrätt gäller. Enligt 14 kap 1 § den nya KL skall med konkurskostnad avses bl a arvode och kostnadsersättning till förvaltare. I 14 kap 2 § 2 KL sägs vidare att i den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, skall de i princip betalas av staten. Det framgår inte att något undantag från detta kostnadsansvar skulle kunna följa av 14 kap 18 § KL (se också Walin-Palmer, Konkurslagen del 2, s 973). HovR:n finner på grund härav att staten är subsidiärt ansvarig även för de särskilda konkurskostnader som inte kan tas ut ur den egendom som omfattas av företagshypotek. Eftersom således inte heller statens ansvar påverkas av en fördelning av arvodet, finner HovR:n inte skäl att ändra TR:ns beslut.

HovR:ns beslut. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Riksskatteverket anförde besvär och yrkade att HD skulle fastställa att 6 250 kr av S.L:s förvaltararvode skulle utgå ur egendom som omfattades av företagshypotek och att statens ansvar för konkurskostnaderna skulle begränsas till allmänna konkurskostnader.

S.L. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Landin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Av utredningen framgår följande. Dödsboet efter S.H. försattes i konkurs på egen ansökan. S.L. utsågs till konkursförvaltare. Konkursen avskrevs enligt 10 kap 1 § KL. Tillgångarna i boet uppgick till omkring 3 700 kr och härrörde från försäljning av egendom som omfattades av företagshypotek. I enlighet med vad S.L. yrkade bestämdes hans arvode till 21 250 kr. Av detta belopp har 6 250 kr ansetts avse nyssnämnd försäljning.

I målet är fråga huruvida staten skall betala sådan del av arvodet till S.L. som hänför sig till försäljningen av den av företagshypotek omfattade egendomen men som inte täcks av de medel försäljningen inbringade.

I 14 kap 1 § KL anges vad som avses med konkurskostnader. Enligt bestämmelsen utgör bl a arvode till förvaltare en sådan kostnad. I 2 § samma kapitel föreskrivs att konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet och att kostnaderna, i den mån de inte kan tas ur boet, skall betalas av staten, om inte något annat följer av 3 § i kapitlet.

Bestämmelsen i 14 kap 3 § KL behandlar borgenärs skyldighet att svara för konkurskostnader vid avskrivning av konkurs enligt 10 kap 1 §. Den avser det fall att konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och är alltså inte tillämplig här. Vad gäller fördelningen av konkurs-

kostnaderna på olika slag av egendom framgår av bestämmelsen i 14 kap 18 § 1 st KL att av arvodet till bl a förvaltaren skall, om det i boet finns egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum och i den mån det inverkar på de borgenärers rätt som inte har sådan förmånsrätt i egendomen eller på statens ansvar för konkurskostnaderna, den del av arvodet som avser egendomen i fråga fastställas att betalas ur egendomens avkastning och köpeskilling.

Av förarbetena till 14 kap 18 § KL (prop 1986/87:90 s 387) framgår bl a följande. Såvitt gäller statens ansvar för konkurskostnaderna har bestämmelsen fått sin utformning efter påpekande från lagrådet (a prop bilagedelen s 221) och skall ses mot bakgrund av att motsvarande bestämmelse i 81 § i den före år 1988 gällande KL fått bl a den följden att arvode och andra kostnader inte har bestämts att utgå ur egendomen i fråga, om det i boet inte funnits några ytterligare tillgångar. Övriga borgenärers rätt har ju då inte berörts. Det har därför hänt att staten i dessa situationer har ålagts att betala även dessa kostnader. I syfte att undvika detta har i lagförslaget angetts att kostnaderna skall fastställas att utgå ur egendomen i fråga även när statens ansvar för konkurskostnaderna berörs.

Bestämmelsen i 14 kap 18 § 1 st KL reglerar i första hand frågan om hur konkurskostnaderna skall betalas ur den i boet befintliga egendomen när där finns både egendom där särskild förmånsrätt saknas och sådan i vilken särskild förmånsrätt äger rum. Vidare omfattar bestämmelsen även sådana fall där statens ansvar för konkurskostnaderna inträder. De ovan angivna förarbetsuttalandena är inte särskilt klargörande och synes kunna syfta på en situation där staten fått stå även för konkurskostnader som hade kunnat uttagas ur avkastningen och köpeskillingen från företagsintecknad egendom. Om det i ett konkursbo inte finns annan egendom än sådan med särskild förmånsrätt skall förvaltararvodet naturligtvis så långt möjligt utgå ur den egendomens avkastning och köpeskilling. Ordalydelsen i bestämmelsen ger dock inte utrymme för att däri inlägga också en begränsning av statens ansvar för konkurskostnaderna på så sätt att staten i ett fall som det förevarande bara skulle svara för allmänna konkurskostnader. Om bestämmelsen skulle tolkas på detta sätt skulle det innebära att förvaltaren i detta fall går miste om det av domstolen bestämda arvodet för arbete med den företagsintecknade egendomen till den del boets tillgångar inte förslår till att täcka arvodet. Bestämmelsens förarbeten ger inte något entydigt stöd för att statens ansvar skulle vara begränsat på detta sätt. En sådan tolkning av bestämmelsen skulle inte heller vara förenlig med den reglering av statens kostnadsansvar som följer av bestämmelsen i 14 kap 2 § KL. Staten har således ett subsidiärt ansvar för det S.L. tillerkända arvodet även vad gäller den företagsintecknade egendomen. I enlighet med bestämmelsen i 14 kap 18 § 1 st KL bör i princip fastställas att den del av arvodet som belöper på arbete med den företagsintecknade egendomen också skall utgå ur avkastningen och köpeskillingen för denna egendom. Eftersom förvaltararvodet i detta fall överstiger tillgångarna i konkursboet saknas emellertid anledning att utöver vad som redan framgår av TR:ns beslut fastställa att någon särskild del av förvaltararvodet skall utgå ur den företagsintecknade egendomen. Vid angivna förhållanden skall HovR:ns beslut fastställas.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Heuman, Cregow, Solerud, referent, Nyström och Törnell) fattade följande slutliga beslut. Skäl. Av utredningen framgår följande. Dödsboet efter S.H. försattes i konkurs på egen ansökan. S.L. utsågs till konkursförvaltare. Konkursen avskrevs enligt 10 kap 1 § KL. Tillgångarna i boet uppgick till omkring 3 700 kr och härrörde från försäljning av egendom som omfattades av företagshypotek. I enlighet med vad S.L. yrkade bestämdes hans arvode till 21 250 kr. Av detta belopp har 6 250 kr ansetts avse nyssnämnd försäljning.

I 14 kap 1 § KL anges vad som avses med konkurskostnader. Enligt bestämmelsen utgör bl a arvode till förvaltare en sådan kostnad. I 2 § i samma kapitel föreskrivs att konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet och att kostnaderna, i den mån de inte kan tas ut ur boet, skall betalas av staten, om inte något annat följer av 3 § i kapitlet.

Enligt det anförda följer av 14 kap 2 § KL att staten skall betala den del av arvodet till S.L. som inte kan tas ut ur boet.

Vad gäller fördelningen av konkurskostnaderna på olika slag av egendom ges föreskrifter i 14 kap 18 § KL. Om det i boet finns egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum och i den mån det inverkar på de borgenärers rätt som inte har sådan förmånsrätt i egendomen eller på statens ansvar för konkurskostnaderna, skall enligt paragrafens första stycke den del av arvodet till förvaltaren som avser dylik egendom fastställas att betalas ur egendomens avkastning och köpeskilling. I förevarande fall fanns i boet endast tillgångar som omfattades av företagshypotek. Någon inverkan på sådana borgenärers rätt som avses i stycket kan då inte uppkomma. Det saknas därför skäl att med hänsyn till dylika borgenärer fastställa att del av arvodet till S.L. skall betalas ur försäljningslikviden för boets tillgångar.

Emellertid skall den del av arvodet till S.L. som avser nyssnämnda tillgångar betalas ur försäljningslikviden så långt den förslår. Med hänsyn härtill och eftersom staten enligt det tidigare anförda till följd av bestämmelsen i 14 kap 2 § KL skall betala den del av arvodet till S.L. som inte kan tas ut ur boet, får det anses föreligga en sådan inverkan på statens ansvar som avses i första stycket i nämnda 18 §. I enlighet med vad som där föreskrivs skall därför fastställas att del av arvodet till S.L. skall betalas ur den företagsintecknade egendomens avkastning och köpeskilling. Denna del utgör 6 250 kr. Även när, såsom i förevarande fall, arvodesdelen kan antas överstiga den ifrågavarande avkastningen eller köpeskillingen, synes det vara mest förenligt med bestämmelsen att låta fastställelsen avse hela beloppet av arvodesdelen. Ett fastställande enligt det sagda bör förenas med en erinran om att staten skall betala vad som inte sålunda kan tas ut ur boet. TR:ns beslut får anses innefatta en sådan erinran.

Domslut

HD:s avgörande. HD ändrar endast på det sätt HovR:ns avgörande att av förvaltararvodet till S.L. 6 250 kr fastställes att betalas ur den företagsintecknade egendomens avkastning och köpeskilling.

JustR Gregow tillade för egen del:

I 14 kap 2 § KL föreskrivs att konkurskostnaderna skall, i den mån de inte kan tas ut ur konkursboet, betalas av staten, om inte något annat följer av 3 §. 13 § regleras det fallet att en konkurs har uppstått på ansökan av en borgenär (frånsett staten) och konkursen avskrivs enligt 10 kap 1 §, dvs på grund av att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostnader och massaskulder. I sådant fall svarar den borgenär som gjort ansökningen, med viss begränsning, för konkurskostnader som inte kan tas ut ur boet. Kan kostnaderna inte heller tas ut av borgenären, skall de betalas av staten.

Enligt 14 kap 1 § KL avses med konkurskostnad bl a arvode och kostnadsersättning till förvaltare. Av uppräkningen i bestämmelsen framgår att konkursboets kostnader för vård och försäljning av egendom i boet inte utgör konkurskostnader i KL:s mening (jfr också 18 § 3 st).

Av det anförda måste anses följa att staten inte har något betalningsansvar beträffande ett konkursbos kostnader för vård och försäljning av boets egendom. I målet är fråga om statens betalningsansvar, vid tillämpning av bestämmelsen i 14 kap 2 § KL, är begränsat även i fråga om förvaltarens arvode såvitt detta hänför sig till egendom som är föremål för särskild förmånsrätt, oaktat någon sådan begränsning inte framgår av nämnda bestämmelse. Vad som kunde tänkas medföra en sådan begränsning är vad som gäller angående fördelning av konkurskostnader på olika slag av egendom. I detta hänseende kan anmärkas följande.

Enligt 14 kap 18 § 1 st KL skall, om det i konkursboet finns egendom i vilken särskild förmånsrätt äger rum och i den mån det inverkar på de borgenärers rätt som inte har sådan förmånsrätt i egendomen eller på statens ansvar för konkurskostnaderna, den del av arvodet till förvaltaren (och eventuell rådgivare eller förlikningsman) som avser egendomen i fråga fastställas att betalas ur egendomens avkastning och köpeskilling. Bestämmelsen, som alltså i första hand avser att skydda borgenärer med allmän förmånsrätt och oprioriterade borgenärer mot att det allmänna boet tas i anspråk för betalning av speciell konkurskostnad, kompletteras av en föreskrift i tredje stycket, enligt vilken med arvode vid tillämpning av paragrafen jämställs konkursboets kostnader för vård och försäljning av egendomen i fråga.

Av intresse här är i första hand vad som i den återgivna bestämmelsen avses med uttrycket "i den mån det inverkar - - - på statens ansvar för konkurskostnaderna". Härom kan nämnas följande.

I det till lagrådet remitterade förslaget till konkurslag hade 14 kap 18 § 1 st den lydelsen att av arvodet till bl a förvaltaren skulle, om det i boet fanns egendom i vilken särskild förmånsrätt ägde rum, den del som belöpte på egendomen i fråga fastställas att i första hand betalas ur egendomens avkastning eller köpeskilling (prop 1986/87:90 s 161).

Som motivering till förslaget anförde departementschefen bl a följande. Motsvarande bestämmelse i 81 § 1 st 1921 års KL hade fått den följden att arvode och andra kostnader inte hade bestämts att utgå ur egendomen i fråga, om det i boet inte hade funnits några ytterligare tillgångar. Övriga borgenärers rätt hade ju då inte berörts. Det hade därför hänt att staten i dessa situationer hade ålagts att betala dessa kostnader. I syfte att undvika detta angavs i förslaget, i stället för den tidigare lydelsen, att kostnaderna i första hand skulle utgå ur egendomen. Detta skulle få till följd att kostnaderna skulle få tas ut ur annan egendom endast om egendomen i fråga inte förslog att betala dessa kostnader.

I sitt yttrande över förslaget till konkurslag anförde lagrådet beträffande den nämnda bestämmelsen följande (prop 1986/87:90 s 221). Av bestämmelsen kunde utläsas att sådana speciella konkurskostnader som avsågs där kunde till borgenärernas förfång tas ut ur annan egendom än den i vilken förmånsrätten fanns, om den senare egendomen inte förslog till betalning av kostnaderna. Detta torde innebära en avvikelse från rådande uppfattning. Ändringen, som inte hade kommenterats i remissprotokollet, syntes närmast vara en biverkan av den formulering som hade valts till undvikande av en icke önskvärd tolkning av dåvarande regler såvitt gällde omfattningen av statens kostnadsansvar. Enligt lagrådets mening kunde en sådan tolkning förebyggas utan att frågan om den diskuterade sakliga ändringen behövde väckas. - Mot bakgrund härav föreslog lagrådet den lydelse av bestämmelsen som intogs i propositionen och som upptagits i lagen.

Av det anförda framgår att vad som i 14 kap 18 § 1 st KL sägs om att speciell konkurskostnad skall fastställas att betalas ur den egendom som kostnaden avser i den mån det inverkar på statens ansvar för konkurskostnaderna syftar till att undvika att staten blir betalningsskyldig för speciella konkurskostnader som kan tas ut ur den egendom till vilken de hänför sig. Bestämmelsen härom kan därför inte tas till intäkt för att staten inte skulle vara betalningsskyldig för sådana speciella konkurskostnader som inte kan tas ut ur den egendom vilken de hänför sig till.

Det har med avseende på 1921 års KL hävdats att speciell konkurskostnad som hänför sig till viss egendom vari särskild förmånsrätt gäller inte får till skada för annan borgenär tas ut ur annan egendom ens i fall då den inte kan utgå ur den förstnämnda egendomen (Welamson, Konkursrätt 1961 s 626 och 632). Skälet härtill var regleringen i 81 § 1921 års KL, som motsvarade 14 kap 18 § i den nuvarande KL. Beträffande den nuvarande KL har getts uttryck åt motsatt ståndpunkt (Walin-Palmer, Konkurslagen del 2 s 964 f och 972 ff). Här skall inte tas ställning till vilken mening som numera är den riktiga utan endast framhållas följande.

Den förra meningen ger uttryck för principen att egendom som häftar för särskild förmånsrätt fullt ut skall bära sina egna kostnader. Sådan egendom (frånsett företagsintecknad egendom mm) får enligt 14 kap 18 § 2 st inte till skada för förmånsrättshavaren belastas med annan kostnad och denne, som kan ta i anspråk förmånsrätten även utan konkurs, har i princip inte någon nytta av konkursförfarandet. Om den förra meningen är den riktiga, kunde möjligen hävdas att principen att egendom som belastas med särskild förmånsrätt skall bära sina egna kostnader utan möjlighet att täcka brist i annan egendom borde tillämpas även i fråga om statens betalningsansvar. Frågan om statens ansvar för konkurskostnaderna är dock en helt annan sak än den som nämnda princip avser. En sådan tillämpning, som helt saknar stöd i lydelsen av 14 kap 2 § (och 3 §) KL, kan därför inte godtas.

När det gäller konkurs som har tillkommit på ansökan av en enskild borgenär, kan med visst fog hävdas att statens betalningsansvar enligt 14 kap 3 § KL inte bör vara mera långtgående i förevarande hänseende än det ansvar som åvilar borgenären. Beträffande tillämpning av 1921 års KL har i ett hovrättsbeslut uttalats att den ansökande borgenären inte lagligen kunde åläggas betalningsskyldighet för konkurskostnad som skulle utgå ur viss egendom (HovR:ns över Skåne och Blekinge beslut d 19 okt 1989, SÖ 1208). Uttalandet har inte motiverats närmare.

Det är möjligt att HovR:ns uttalande ansetts vara en konsekvens av ståndpunkten att speciell konkurskostnad inte får tas ut ur allmänna boet. Det måste emellertid beaktas att borgenärens betalningsansvar grundas på att han såsom sökande har satt igång konkursförfarandet; det finns dessutom en särskild bestämmelse om borgenärens ansvar vilken inte uppställer något undantag. Även om ståndpunkten att speciell konkurskostnad inte får tas ut ur allmänna boet skulle vara riktig, finns det alltså inte något direkt stöd för att borgenären inte skulle svara för sådan kostnad i den mån den inte kan tas ut ur den belastade egendomen.

Av det nu sagda följer att inte heller de principer som ligger till grund för 14 kap 18 § KL kan leda till att statens betalningsansvar inte skulle omfatta speciell konkurskostnad som inte kan tas ut ur den egendom som kostnaden hänför sig till. Se även Walin-Palmer, Konkurslagen del 2 s 964 f och 972 ff.

Avslutningsvis vill jag nämna att de synpunkter på frågan som jag anfört i min rättsfallsöversikt i SvJT 1993 (s 231 sista stycket och s 232 överst) utgår från en annan innebörd av de tidigare berörda motivuttalandena än den som redovisats här.

HD:s beslut meddelades d 9 maj 1994 (nr SÖ 121).