NJA 1994 s. 325

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å tf polisinspektören O.T., född 1957, jämlikt 20 kap 1 § 2 st BrB för grovt tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning:

Under april månad 1991 upprättade O.T. i Göteborg tre polisanmälningar på blankettset tillhörigt polismyndigheten i Göteborg.

En anmälan avsåg misshandel och olovligt förfogande med H.E. som angiven gärningsman, en andra avsåg brott mot tystnadsplikt med G.G.K. som gärningsman. Den tredje anmälan avsåg förberedelse till människorov med H.E., G.G.K. och K.K. som angivna gärningsmän.

O.T. registrerade inte anmälningarna hos polismyndigheten.

O.T. har till familjen G/K översänt kopior av anmälningarna och därtill fogat brev innehållande hot av innebörd att polisanmälningarna skall ingivas till polismyndigheten för det fall man icke lämnar G.E. ifred.

Den 13 april 1991 anmälde K.K. sin dotter G.E. till polismyndigheten i Göteborg som försvunnen.

G.E. vistades samtidigt i olika av O.T. anvisade bostäder i Göteborg eller dess närhet.

O.T. har vid myndighetsutövning som tf inspektör vid polismyndigheten i Göteborg uppsåtligen åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att dels icke registrera anmälningarna på vederbörligt sätt dels hota familjen G/K i avsikt förmå dem upphöra med eftersökandet av G.E., dels oaktat han var medveten om att G.E. var anmäld försvunnen, underlåtit meddela vederbörlig enhet inom polismyndigheten var hon befann sig.

Brottet är att bedöma som grovt då O.T. allvarligt missbrukat sin ställning som polis genom att dels undanhålla G.E. från såväl hennes familj som polismyndigheten i Göteborg dels på ovan angivet sätt hota personer med invandrarbakgrund och härigenom bristande kännedom om polisens arbetssätt. Förfarandet har inneburit allvarligt förfång för såväl familjen G/K som för polismyndigheten i Göteborg. TR:n (ordf chefsrådmannen Ogvall) anförde i dom d 6 maj 1993: Bakgrund.

Den i målet åtalade O.T. är kriminalinspektör och anställd vid polismyndigheten i Göteborg sedan 1977. G. (G.) E. är född och uppvuxen i Göteborg. Hon är dotter till turkiska medborgarna E.K. och K.K.. G.E. är gift med H.E. och de har tillsammans ett barn. G.G.K. är syster till G.E. och arbetar som tolk i Göteborg. R.H. är polisassistent och anställd vid polismyndigheten i Göteborg. R.H. är i detta mål delgiven misstanke om tjänstefel. B.S. är bekant till O.T. och arbetar som utredare på polismyndighetens enhet för trafikmål. Han är inte polisman.

Under ett uppdrag 1983 där O.T. behövde hjälp med att tolka kom han i kontakt med G.E. som endast var tolv år gammal. Under de följande åren hade O.T. och G.E. kontakt då och då. Bl a ringde G.E. under 1988 till O.T. för att få råd av honom sedan hennes bröder fått problem med polisen.

I mars 1991 blev O.T. uppringd av G.E. som ville ha råd av O.T. angående skilsmässa. G.E. berättade då för O.T. att hon ville skiljas från sin man och att detta skulle leda till svårigheter med hänsyn till hennes turkiska föräldrar och deras syn på äktenskapet. O.T. beslutade sig för att hjälpa G.E. och tog kontakt med sin kollega R.H.. O.T. kom överens med R.H. om att G.E. skulle få disponera R.H:s lägenhet eftersom hon inte hade någonstans att ta vägen om hon lämnade sin man. O.T. och G.E. bestämde att G.E. skulle lämna sin man och flytta till R.H:s lägenhet. Detta skedde d 9 april 1991. Enligt O.T. berättade G.E. att hon blivit misshandlad av sin man. Hon berättade vidare att äktenskapet med H.E. tillkommit på föräldrarnas initiativ och att hon vid sjutton års ålder tvingats resa till Turkiet och gifta sig med H.E..

Den 9 april 1991 lämnade G.E. sin son till sin mamma varefter hon hämtades i sin bostad av O.T. och R.H. vilka körde henne till R.H:s lägenhet. Där lämnade O.T. till G.E. en av honom på ett blankettset tillhörigt polismyndigheten i Göteborg upprättad anmälan om brott. I anmälan var H.E. upptagen som misstänkt för att ha gjort sig skyldig till misshandel mot G.E. och vidare misstänkt för olovligt förfogande. I anslutning till att denna anmälan lämnades till G.E. skrev G.E. ett brev till sin syster G.G.K.. I brevet förklarade G.E. att hon lämnat hemmet och åkt till kvinnojouren. Hon skrev vidare att H.E. hade slagit henne tillräckligt och att hon inte ville att systern eller någon annan skulle leta efter henne. Hon skrev också att hennes och H.E:s barn fick åka till Turkiet under sommaren men om pojken inte kom tillbaks efter semestern skulle hon göra polisanmälan mot H.E. för mordförsök. Enligt G.E. skrev hon detta brev på diktamen av O.T.. O.T. har förklarat att han inte minns hur det förhåller sig med det brevet. G.E:s brev till systern och en kopia av anmälan mot H.E. lades i ett kuvert som senare av O.T. lämnades i G.G.K:s bostad.

G.G.K. hade under sina uppdrag som tolk kommit i kontakt med advokaten L.F.. Sedan hon fått brevet från G.E. kontaktade hon L.F. för att få råd om hur hon och familjen skulle bete sig för att komma i kontakt med G.E.. Deras efterforskningar ledde inte till något resultat och d 13 april 1991 anmälde K.K. till polismyndigheten G.E. som försvunnen. Den 14 april 1991 fick G.G.K. med bud ett brev innehållande dels en kopia på en anmälan, också den upprättad av O.T. på ett blankettset tillhörigt polismyndigheten i Göteborg. I den anmälan upptogs som misstänkt G.G.K. och brottet angavs vara brott mot tystnadsplikt. I anmälan redogjordes för det påstådda brottet, nämligen att G.G.K. vid sina tolkuppdrag hos bl a polisen avslöjat vad som därvid framkommit under förhör. Jämte anmälan fanns också ett brev ställt till G.G.K. från G.E. där G.E. förklarade att hon inte ville att G.G.K. skulle leta efter henne. I brevet stod också att om hon fick höra att G.G.K. letade efter henne skulle hon lämna in skrivelsen till polisens utlänningssektion, till invandrarbyrån och till tolkcentralen. Enligt G.E. var även detta brev skrivet på diktamen av O.T.. På G.G.K:s begäran undersökte L.F. om någon av de anmälningar som kommit till G.G.K. hade inlämnats till polismyndigheten. Han erfor därvid att så inte var fallet. G.G.K. erinrade sig så småningom att G.E. hade haft kontakt med en polis som hette O.T.. L.F. kontaktade därför O.T. och bad om ett sammanträffande.

Den 16 april 1991 inkom till polismyndigheten ett brev undertecknat av G.E.. Brevet var ställt till chefen för våldsspaningen, H.C.. I brevet förklarade G.E. att hon lämnat hemmet av fri vilja och att hon fruktade för sin hälsa och därför höll sig på säker ort. Detta ledde till att polismyndigheten beslutade att inte aktivt leta efter G.E.. Genom O.T. hade G.E. fått kontakt med advokaten B.W. i Alingsås som på G.E:s begäran upprättade en ansökan om äktenskapsskillnad. Den ansökan är dagtecknad d 16 april 1991. L.F. sammanträffade d 18 april 1991 med O.T. som enligt L.F. bekräftade att han "tagit ansvaret" för G.E.. O.T. vägrade dock att för L.F. uppge var G.E. befann sig. O.T. ville inte heller låta någon i G.E:s familj få kontakt med henne. O.T. lämnade dock till L.F. en adress till B.S. i Kungsbacka och uppgav att brev till G.E. kunde skickas till B.S. som skulle se till att breven via O.T. vidarebefordrades till G.E.. Den 22 april 1991 sammanträffade L.F., G.G.K. och G.E:s föräldrar med O.T.. Inte heller detta sammanträffande ledde till att G.E:s familj fick veta var hon befann sig. Den 23 april 1991 inlämnade B.S. till polismyndigheten i Göteborg en anmälan om brott. Också den var upprättad av O.T. på polismyndighetens blankettset. I anmälan upptogs som misstänkta H.E., G.G.K. och K.K.. Brottet som misstanken angavs avse var förberedelse till människorov. Som anmälare var O.T. upptagen. Det brott som beskrevs i anmälan var att det skulle ha kommit till O.T:s kännedom att G.E. skulle av de misstänkta personerna föras ur Sverige till Turkiet och att hon där skulle "göras med barn" och med hot och våld tvingas att återta sin ansökan om äktenskapsskillnad och sin begäran om svenskt medborgarskap. B.S. lämnade på uppdrag av O.T. in denna anmälan. Anmälan registrerades i vederbörlig ordning. En kopia av denna anmälan hade tidigare skickats till G.G.K. tillsammans med ett av G.E. undertecknat brev. I detta brev stod bl a: "Nu jagar ni mig trots att ni vet att det är långa fängelsestaff för förberedelse till människorov. Ni har gjort så tidigare. Då klarade ni det. Denna gång har ni ett motstånd som ni aldrig kan övervinna. Får vi vetskap om att ni efter d 19 april 1991 letar efter mig eller på annat sätt fortsätter förberedelser att med våld föra mig ur Sverige låter jag samtliga skrivelser och andra handlingar komma chefsåklagaren tillhanda." Enligt G.E. skrev hon även detta brev efter diktamen av O.T..

Någon av dagarna kring d 23 april 1991 upprättade O.T. en anmälan till Sveriges advokatsamfund mot L.F.. Anmälan undertecknades på O.T:s begäran av B.S.. I anmälan gjordes gällande att L.F. aktivt tagit del av förberedelse till människorov genom att hjälpa till att leta efter G.E. trots att han visste att hon skulle komma att föras till Turkiet mot sin vilja. Den 22 april 1991 skrev O.T. till dåvarande statsministern I.C. och till moderatledaren C.B. och berättade om vad som enligt O.T. väntade G.E. samt bad om deras stöd för G.E:s sak. I slutet av april fick polismyndigheten efter kontakt med E.K. klart för sig att en polisman var inblandad i G.E:s försvinnande. Den 29 april talade poliskommissarie T.J. med E.K. och fick då veta att den inblandade polismannen var O.T.. Detta ledde till en anmälan till polismyndighetens i Göteborg disciplinnämnd. Polisen beslutade nu att återuppta eftersökandet av G.E.. Efter samtal med B.S. och R.H. fick polisen till slut besked om att G.E. fanns i R.H:s lägenhet och fick också löfte om att där få träffa henne. Den 5 juni 1991 träffade två polismän och en representant för sociala myndigheter G.E. i R.H:s lägenhet. Polismyndigheten avslutade därefter ärendet om eftersökning av G.E..

Under maj månad hade O.T. kontaktat olika journalister och för dem berättat om G.E.. Detta ledde till artiklar i olika tidningar vari bl a redogjordes för hur O.T. tagit hand om G.E. för att rädda henne från att mot sin vilja föras till Turkiet.

Under sommaren och början av hösten 1991 bodde G.E. i R.H:s lägenhet och i andra bostäder anskaffade av O.T. eller R.H.. I sept flyttade hon tillbaka till sin man H.E.. G.E. och H.E. bor sedan dess tillsammans igen.

O.T:s inställning.

O.T. har förnekat att han gjort sig skyldig till tjänstefel. Han har medgett att han har upprättat de ifrågavarande anmälningarna med av åklagaren angivet innehåll samt att de två första anmälningarna inte registrerats hos polismyndigheten. Han har medgett att kopia av anmälningarna och brev från G.E. sänts till G.G.K. men förnekat att det varit han som skickat anmälningarna och breven. Han har förnekat att han svarat för innehållet i breven. Han har vitsordat att G.E. anmälts som försvunnen och att han känt till denna anmälan. Han har också medgett att G.E. under den här tiden vistades i olika av honom anvisade bostäder i Göteborg eller dess närhet. Han har förnekat att han hotat familjen G/K för att förmå dem att sluta leta efter G.E.. Han har vidare ansett att han inte haft någon anledning att till vederbörlig enhet inom polismyndigheten rapportera att han visste var G.E. befann sig eftersom G.E. själv ville hålla sig undan. Slutligen har han gjort gällande att han hade rätt och skäl att undanhålla G.E. från hennes familj och från polismyndigheten i Göteborg. - När det gäller brottets rubricering har O.T. gjort gällande att det inte bör bedömas som grovt eftersom han inte allvarligt missbrukat sin ställning och då varken polisen eller G.E:s familj lidit allvarligt förfång genom hans agerande.

Utredningen i målet.

Vid huvudförhandlingen har O.T. lämnat en berättelse om vad som enligt hans uppfattning förevarit men därefter förklarat sig inte orka svara på några frågor. Han har inte heller efter förhören med vittnena velat lämna några kommentarer till deras uppgifter.

På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med G.E., G.G.K., L.F., B.S. och med kommissarien vid polisens jourrotel, S.N..

På begäran av O.T. har dels vittnesförhör ägt rum med K.S., anställd som polisassistent vid polismyndigheten i Kungälv, och med assistentåklagaren O.S., dels förhör ägt rum med R.H..

O.T:s uppgifter har präglats av hans uppfattning att hans agerande skett i det vällovliga syftet att rädda G.E. från att tvångsvis föras till Turkiet och att hela hans handlande skett för G.E:s bästa och i överensstämmelse med hennes vilja. Han har vidare sagt att polisen redan från d 13 april 1991 kände till att G.E. fanns hos honom men att polisen avsiktligt underlåtit att kontakta honom för att de hellre ville ha bevis mot honom; "det var roligare att ta O.T. än att hitta flickan".

G.E. har bekräftat att hon tog kontakt med O.T. för att få råd och hjälp med anledning av att hon ville skiljas från sin man. Hon har också bekräftat att hon för O.T. berättat om att hon i 16-årsåldern måst flytta till Turkiet och att det fanns risk för att familjen nu kunde komma att tycka att det skulle vara bäst för henne att så skedde nu också. Hon har vidare sagt att det var O.T. och R.H. som skötte allt och att de lovade henne att lösa hennes problem. Det var O.T. som skrev anmälningarna och som dikterade de brev som bifogades anmälningarna när de lämnades till hennes syster. Både O.T. och R.H. visste att hennes syster fick både anmälningarna och hennes brev. O.T. var förtjust i henne och undrade om de inte kunde gifta sig med varandra, något som hon inte var intresserad av. O.T. och R.H. ville inte att hon skulle sammanträffa med polis och socialsekreterare eftersom de upplevde det som att de hade misslyckats.

G.G.K. har bl a uppgett: Hon och hennes familj uppfattade G.E:s brev och kopiorna på anmälningarna som ett hot. När hon träffade O.T. uppträdde han omväxlande vänligt och hotfullt. Med hänvisning till kontakter med Säpo förklarade han att hela familjen skulle bli utvisad om de fortsatte att leta efter G.E.. O.T. berättade också att han varit förälskad i G.E. alltsedan han första gången träffade henne och att det var hans avsikt att gifta sig med henne.

L.F. har uppgett att O.T. vid sammanträffande inte gjorde någon hemlighet av att han var polis utan tvärtom underströk det när han för L.F. och G.E:s föräldrar framhöll vikten av att de slutade att leta efter G.E.. L.F. blev av O.T. anklagad för delaktighet i förberedelse till människorov. O.T. hänvisade under samtalen till sina kontakter med C.B. och med den turkiske presidenten. G.E:s föräldrar kände sig hotade av O.T. och hade mycket svårt att förstå att en polis kunde vara inblandad i dotterns försvinnande särskilt som de inte kunde göra skillnad mellan O.T. som person å ena sidan och polismyndigheten å andra sidan.

Domskäl. Ansvarsfrågan.

Genom O.T:s erkännande och den övriga utredningen är styrkt att O.T. på det sätt som åklagaren har angett har upprättat tre anmälningar om brott på blankettset tillhörigt polismyndigheten i Göteborg. Av utredningen i målet och genom O.T:s egna uppgifter framgår att endast den sista av de tre anmälningarna registrerats hos polismyndigheten, dock att registreringen skedde först sedan O.T. enligt vad han själv uppgett fått klart för sig att de andra anmälningarna kommit till polismyndigheten. Genom förhöret med G.E. finner TR:n vidare utrett att de brev som lämnats till G.G.K. samtidigt med kopia på anmälningarna skrivits av G.E. efter diktamen av O.T.. Det finns inte heller någon anledning att ifrågasätta G.E:s uppgift om att O.T. känt till att anmälningarna och breven låg i det kuvert som O.T. enligt vad han själv uppgivit lämnat till G.G.K.. Breven har haft den av åklagaren angivna innebörden, nämligen att anmälningarna skulle lämnas in till polisen om man fortsatte att leta efter G.E.. För G.E:s anhöriga måste breven ha inneburit ett hot.

Av utredningen framgår att O.T. känt till att G.E. till polismyndigheten varit anmäld försvunnen och att han känt till att G.E:s familj och polisen sökte efter henne under den tid som hon vistades i olika av honom anvisade bostäder. O.T:s uppgift om att polisen redan d 13 april 1991 känt till att G.E. kunde nås genom honom men - så som O.T. får uppfattas - av illvilja mot honom underlåtit att kontakta honom förtjänar i sig inte tilltro och motsägs av S.N.s och åklagarens besked om att polisen först d 29 april fick klart för sig att O.T. var inblandad i G.E:s försvinnande.

TR:n finner således utrett att O.T. förfarit på det sätt som åklagaren har angett i gärningsbeskrivningen. Enligt TR:ns mening är det uppenbart att O.T. härigenom åsidosatt vad som gällt för honom såsom polisman. Att O.T. ansett sig ha handlat i vällovligt syfte - något som vinner stöd av förhören med K.S., O.S. och R.H. - förändrar inte denna bedömning. Hans agerande har skett vid myndighetsutövning. O.T. har alltså gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn särskilt till att O.T. underlåtit att till polismyndigheten meddela att han visste var en person som var anmäld försvunnen befann sig och i stället upprättat anmälningar om brott och till dem fogat hotfulla brev anser TR:n att O.T. allvarligt missbrukat sin ställning som polisman. Brottet är alltså grovt.

Påföljdsfrågan.

O.T. är såvitt känt inte tidigare straffad.

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen har i yttrande enligt 29 kap 5 § 5 BrB anfört att O.T. kommer att skiljas från sin anställning om han fälls till ansvar i huvudsak enligt åtalet.

Med hänsyn härtill och med visst beaktande av att O.T. ansett sig ha handlat i vällovligt syfte delar TR:n åklagarens uppfattning att påföljden kan stanna vid villkorlig dom.

O.T. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att åtalet skulle ogillas. I andra hand yrkade han att gärningarna skulle rubriceras som icke grovt tjänstefel och att påföljden skulle bestämmas till böter.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Fernqvist, hovrättsråden Persson, referent, och Morard samt nämndemännen Larsson och Toftered) anförde i dom d 17 dec 1993:

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att O.T. skulle dömas för grovt tjänstefel till villkorlig dom.

O.T. (offentlig försvarare advokaten N.D.) bestred ändring.

Riksåklagaren inskränkte i HD åtalet så att ansvar inte yrkades för att O.T. skulle ha undanhållit polismyndigheten uppgifter om var G.E. uppehöll sig. Riksåklagaren justerade vidare åtalet i övrigt vad gällde styckena fyra, sju och åtta i gärningsbeskrivningen enligt följande.

Stycke fyra

O.T. har till familjen G/K översänt kopior av anmälningarna och därtill fogat brev innehållande påtryckningar av innebörd att polisanmälningarna skall ingivas till polis- respektive åklagarmyndigheten för det fall man icke lämnar G.E. i fred,

stycke sju

O.T. har vid myndighetsutövning som tf inspektör vid polismyndigheten i Göteborg uppsåtligen åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att dels icke registrera anmälningarna på vederbörligt sätt dels ock genom otillbörligt utnyttjande av sin ställning som polisman använda anmälningarna som påtryckningsmedel mot familjen G/K i avsikt att förmå dem att upphöra med eftersökandet av G.E.,

stycke åtta

Brottet är att bedöma som grovt då O.T. allvarligt missbrukat sin ställning som polis genom att på ovan angivet sätt utöva påtryckningar mot personer med invandrarbakgrund och deras härigenom bristande kännedom om polisens arbetssätt. Förfarandet har inneburit allvarligt förfång såväl för familjen G/K som för polismyndigheten i Göteborg.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen G.L.).

HD (JustR:n Magnusson, Lind, referent, Munck, Danelius och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. Vad som förekommit under huvudförhandlingen i HD föranleder inte några andra slutsatser i fråga om värderingen av bevisningen än dem domstolarna har dragit. I enlighet härmed finner HD styrkt att de faktiska omständigheter som anges i den justerade gärningsbeskrivningen har förelegat.

O.T. har gentemot åtalet invänt bl a att hans handlande skett på fritid och inte haft något samband med hans tjänst som polisinspektör. O.T. har därvid gjort gällande att handlandet inte skett vid myndighetsutövning.

Av O.T:s uppgifter och G.E:s vittnesmål framgår att det vid den aktuella tiden rådde motsättningar mellan G.E. och hennes make H.E.. G.E. önskade ansöka om äktenskapsskillnad men befarade att hennes man skulle motsätta sig skilsmässa. Hon har i sitt vittnesmål uppgivit att hon tog kontakt med O.T. därför att hon visste att han var insatt i juridiska frågor och därmed kunde ge henne råd. Vid det sammanträffande mellan G.E. och O.T. som därefter ägde rum fick O.T., enligt vad utredningen visar, uppfattningen att det fanns risk för, inte bara att G.E:s make skulle motsätta sig skilsmässa utan även att han och G.E:s föräldrar skulle tvinga G.E. att lämna Sverige och fara till Turkiet där hon skulle med hot eller våld tvingas att återta ansökan om äktenskapsskillnad.

O.T. har hävdat att hans handlande skall ses mot den nyss angivna bakgrunden. Såvitt utredningen visar har också det handlande som läggs O.T. till last i åtalet föranletts av att han velat hjälpa G.E. med att få till stånd skilsmässa och skydda henne mot hennes anhöriga.

Prövningen av åtalet bör ske med utgångspunkt i att det är fråga om ett sammanhängande handlande från O.T:s sida i nyss angivet syfte.

I anledning av de uppgifter G.E. lämnade vid sitt sammanträffande med O.T. upprättade O.T. med användande av polismyndighetens blankettset anmälningar om brott. Dessa anmälningar har i allt väsentligt utformats på samma sätt som vanliga anmälningar om brott. G.E. måste ha uppfattat saken så att O.T. handlade i egenskap av polisman. Både G.E. och O.T. har uppgivit att O.T:s avsikt med de upprättade anmälningarna var att G.E. skulle skicka in i varje fall anmälningarna om misshandel och brott mot tystnadsplikt till polismyndighetens centralvakt. Detta skedde emellertid aldrig eftersom G.E. såsom hon framhållit i sitt vittnesmål, talade om för O.T. att hon inte ville anmäla sina nära anhöriga för polisen.

Under angivna omständigheter måste anses att såväl upprättandet av anmälningarna som O.T:s senare förfarande att tillställa G.E:s anhöriga kopior av anmälningarna har skett vid myndighetsutövning (jfr Kommentar till Brottsbalken II, 6 uppl s 453 f). Det saknar vid den bedömningen betydelse att förfarandet delvis kan ha skett utom tjänstetid.

Det förhållandet att O.T. upprättade anmälningarna visar, liksom hans beteende i övrigt, att han bedömde saken så att G.E:s uppgifter borde tas på allvar, trots att hon förklarat att hon inte ville anmäla sina anhöriga till polismyndigheten. Genom att i stället för att lämna rapport om de uppgivna brotten (jfr 9 § polislagen) tillställa G.E:s anhöriga kopior av anmälningarna tillsammans med brev som, enligt vad utredningen visar, dikterats av O.T. för G.E. måste O.T. anses ha uppsåtligen åsidosatt vad som gällt för myndighetsutövningen. O.T. har alltså gjort sig skyldig till tjänstefel.

Åtgärden att tillställa G.E:s anhöriga kopior av anmälningarna har varit ägnad att hos dem framkalla fruktan för något slags repressalier eller annan skadlig verkan. Belysande är därvid systern G.G.K:s uppgifter att hon fruktade att hennes arbete som tolk för turkisktalande invandrare skulle allvarligt skadas om det blev känt att hon anmälts som misstänkt för brott mot tystnadsplikt. Att systern uppfattade anmälningen som ett allvarligt hot bestyrks också av att advokaten L.F. i sitt vittnesmål uppgivit, att hon d 14 april ringde L.F., berättade om polisanmälan och uttalade att hon blivit angripen på ett fullständigt oacceptabelt sätt.

Vad O.T. gjort har stått i strid med vad som ålegat honom som polisman. Han får anses ha allvarligt missbrukat sin ställning till förfång för såväl G.E:s anhöriga som det allmänna. Tjänstefelet är därför att anse som grovt.

Såsom TR:n funnit bör påföljden bestämmas till villkorlig dom.