NJA 1994 s. 389

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att förverkandet av villkorligt medgiven frihet om 2 mån avseende TR:ns dom d 2 nov 1990 skulle upphävas.

H.E. medgav åklagarens ändringsyrkande.

Även H.E. fullföljde talan och yrkade skyddstillsyn, i andra hand att den villkorligt medgivna friheten inte skulle förverkas till någon del.

HovR:n (hovrättsrådet Åke Holmberg, adj led Tynell, referent, samt nämndemännen Görtzen och Norelius) fastställde TR:ns dom. I förverkandefrågan anfördes i domskälen endast att HovR:n ej fann anledning till annan bedömning än TR:ns.

Hovrättsrådet Elner var skiljaktig och bestämde påföljden till skyddstillsyn.

H.E. (offentlig försvarare advokaten G.L.) sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn eller, i andra hand, all straffet skulle sättas ner och att villkorligt medgiven frihet inte skulle förklaras förverkad.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om villkorligt snedgiven frihet kan förverkas när den dömde häktats men frigetts och ej erhållit del av åtal före prövotidens utgång. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande. Riksåklagaren bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, Danelius, Lennander, referent, och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. H.E. dömdes d 2 nov 1990 av Hedemora TR till fängelse 8 mån för bl a misshandel, olaga hot och övergrepp i rättssak. Han frigavs villkorligt i febr 1991 med en återstående strafftid av 4 mån. Prövotiden utgick i febr 1992.

Under prövotiden begick H.E. nya brott. Han dömdes i april 1991 för olaga hot till fängelse 2 mån, varjämte 2 mån av den ovan nämnda villkorligt medgivna friheten om 4 mån förklarades förverkade. Därefter häktades H.E. d 5 sept 1991 för misshandel mm vid två tillfällen i aug 1991. H.E. frigavs d 11 sept, utan att åtal väckts. Han fick del av åtal i april 1992, då prövotiden enligt domen d 2 nov 1990 löpt ut.

H.E. dömdes genom den nu överklagade domen för misshandelsbrotten mm, varvid villkorligt medgiven frihet avseende det återstående straffet enligt domen d 2 nov 1990 (liksom villkorligt medgiven frihet från straff enligt domen i april 1991) förverkades i sin helhet.

Frågan i målet är, om den villkorligt medgivna friheten avseende det återstående straffet enligt domen d 2 nov 1990 kunnat förverkas, då H.E. visserligen häktats under prövotiden men därefter frigetts och inte erhållit del av åtal förrän efter prövotidens utgång.

Enligt 34 kap 4 § 4 st BrB får förverkande av villkorligt medgiven frihet med anledning av ny brottslighet under prövotiden ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång. Den i målet uppkomna situationen berörs inte i förarbetena till bestämmelsen (SOU 1956:55 s 351 ff, prop 1962:10 del 393 ff, NJA II 1962 s 544 ff).

Ordalydelsen "häktats eller erhållit del av åtal" återkommer bl a i 35 kap BrB i samband med reglerna om åtalspreskription. Enligt 35 kap 1 § får påföljd inte ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss angiven tid. Preskriptionsbestämmelsens innebörd preciseras i 3 §, såvitt avser det fallet att den häktade friges utan att ha erhållit del av åtal. Under sådana omständigheter skall "i fråga om möjligheten att ådöma påföljd" anses som om häktningen inte hade skett.

I förarbetena till 35 kap 3 § uttalar departementschefen att vad som stadgas i §:n torde kunna få motsvarande tillämpning, när det gäller undanröjande av påföljd eller vidtagande av annan åtgärd enligt vissa lagrum, däribland nuvarande 34 kap 4 § (prop 1962:10 del 415, NJA II 1962 s 567). Saken utvecklas inte närmare.

Bestämmelsen i 34 kap 4 § 4 st BrB har i viss mån karaktär av preskriptionsregel. De situationer som föreligger, då fråga är om tidsfristen för förverkande av villkorligt medgiven frihet och då fråga är om åtalspreskription, är emellertid sakligt sett inte helt jämförbara. Medan förverkandebestämmelserna i 34 kap i praktiken rör betydelsen av återfall i brott innefattar föreskrifterna om åtalspreskription begränsningar av möjligheten att döma till påföljd för brott som ligger långt tillbaka i tiden. Preskriptionstiderna är också i allmänhet betydligt längre än fristen för förverkande av villkorligt medgiven frihet. I äldre lagstiftning gällde delvis olika regler beträffande å ena sidan vilken åtgärd som måste företas inom prövotiden för att villkorligt medgiven frihet skulle kunna förverkas och å andra sidan vilken åtgärd som måste företas för att åtalspreskription skulle avbrytas. Härtill kommer, att den nackdel som kan uppstå av att förverkandefrågan hålls öppen efter prövotidens utgång, om den häktade friges utan att delges åtal, uppvägs av att domstolen vid prövningen av om förverkande skall ske kan väga in att lång tid förflutit sedan brottet begicks.

Av det sagda följer, att regeln i 35 kap 3 § BrB, vilken enligt sin ordalydelse gäller endast i fråga om möjligheten att ådöma påföljd, inte bör tillämpas i fall som avses i 34 kap 4 §. Det förhållandet att en tilltalad, som häktats och frigetts under prövotiden, delges åtal först efter prövotidens utgång kan därför inte anses utgöra något hinder mot förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Den villkorligt medgivna friheten från straff enligt Hedemora TR:s dom d 2 nov 1990 har således kunnat förklaras förverkad.

Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.