NJA 1994 s. 429
En rörelsehindrad gäldenärs behov av bil i det dagliga livet har beaktats vid fastställande av förbehållsbelopp vid införsel. 15 kap 6 a § UB.
a fr 1994 s 226)
Kronofogdemyndigheten i Kristianstads län, Ängelholmskontoret, meddelade d 15 mars 1993 beslut om införsel för oguldna skatter i S.H. tillkommande pension, varvid fastställdes förbebållsbeloppet till 6 218 kr per månad och införselbeloppet till 2 482 kr per månad.
S.H. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge. Kronofogdemyndigheten meddelade i anledning härav d 29 mars 1993 ett ändringsbeslut, varigenom fastställdes förbehållsbeloppet till 6 879 kr per månad och införselbeloppet till 1 821 kr per månad. S.H. yrkade, som han slutligen bestämde sin talan i HovR:n, den ytterligare ändringen i beslutet d 15 mars 1993 att förbehållsbeloppet skulle höjas med 1 000 kr per månad och införselbeloppet skulle sänkas med samma belopp.
Riksskatteverket bestred bifall till besvären.
HovR:n förordnade d 2 april 1993 att införsel tills vidare inte fick ske med högre belopp än 821 kr per månad.
HovR:n (hovrättslagmannen Engström, hovrättsrådet Elmqvist och tf hovrättsassessorn Pettersson, referent) anförde i slutligt beslut d 24 maj 1993:
S.H. har anfört att han på grund av handikapp är helt beroende av sin bil, och att han beräknar kostnaden för bilen till 1 000 kr i månaden.
Riksskatteverket har i förklaring anfört i huvudsak följande. Möjligheterna att vid bestämmande av förbehållsbelopp avvika från normalbeloppet för bilkostnader behandlas i Riksskatteverkets rekommendationer om bestämmande av förbehållsbelopp vid införsel under punkt 3.2.2 som avser gäldenärens kostnader för fullgörande av tjänst. S.H. uppbär förtidspension och har såvitt är känt inte något förvärvsarbete. Eftersom han därmed inte kan anses nyttja bilen för sådant ändamål som avses i nämnda punkt, avstyrker verket bifall till yrkandet om avdrag för bilkostnader.
HovR:n gör följande bedömning.
Enligt 15 kap 6 a § UB får bl a lön tas i anspråk endast i den mån lönen överstiger vad gäldenären behöver för eget underhåll och familjens behov. Detta belopp (förbehållsbeloppet) bestäms enligt samma paragraf med ledning av ett normalbelopp som räknas fram på närmare angivet sätt. Normalbeloppet skall anses täcka alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnader. Normalbeloppet räknas fram för varje kalenderår av Riksskatteverket, som även meddelar närmare föreskrifter om bestämmande av förbehållsbeloppet. Enligt Riksskatteverkets rekommendationer räknas till vanliga levnadskostnader i ett hushåll normalt förekommande utgifter såsom för kost, kläder, tvätt, hygien, gas, elektricitet, telefon, fackföreningsavgifter och andra medlemsavgifter samt mindre utgifter för tillfälliga behov.
Enligt rekommendationerna kan kostnad för resor med bil medföra tillägg till normalbeloppet i den mån resorna utgör kostnad för fullgörande av tjänst. Vad gäller kostnad för sjukdom görs tillägg till normalbeloppet till den del kostnaderna inte ersätts av försäkringskassa eller på annat sätt.
Om skäl föreligger kan kronofogdemyndigheten göra avvikelser från normalbeloppen i situationer som avviker från vad som sålunda föreskrivs i rekommendationerna.
I målet är upplyst att S.H. fått s k bilstöd för inköp av bilen på grund av sitt handikapp. Tidigare utgick bilstöd till handikappade i form av dels ett arbetsmarknadsanknutet bilstöd, dels vissa skatteanknutna bilstödsförmåner. Grundförutsättningen för båda stödformerna var att den handikappade var beroende av bil för att kunna arbeta eller genomgå utbildning. Reglerna ändrades 1988 efter att kritik framförts bl a mot den begränsning av den bidragsberättigade kretsen som kravet på arbetsmarknadsanknytning medförde. Utgångspunkten vid ändringen var att bilen från handikappolitisk synpunkt borde ses inte bara som ett medel att försörja sig, utan som ett hjälpmedel för att minska ett förflyttningshandikapp. Departementschefen anförde i den allmänna motiveringen (prop 1987/88:99 s 13) att de tidigare reglerna kunde sägas utgå från att bilen enbart är ett medel för den handikappade att få sin försörjning men att utgångspunkten i stället borde vara hans faktiska behov av bil för att kunna förflytta sig i samma utsträckning som andra, dvs förekomsten av ett varaktigt funktionshinder som medför väsentliga förflyttningssvårigheter. Genom förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade utvidgades därför kretsen bidragsberättigade till att omfatta även andra kategorier handikappade än de som behöver bilen för att försörja sig.
Mot bakgrund av det synsätt som kommit till uttryck genom de nya bestämmelserna om bilstöd finner HovR:n att man även i en införselsituation rimligen måste ta hänsyn till att den som beviljats bilstöd på grund av handikapp även ges en reell möjlighet att nyttja bilen. Skäl föreligger därför att göra tillägg -till normalbeloppet för bilkostnader.
Det av S.H. uppgivna beloppet har inte ifrågasatts av Riksskatteverket. Han bör därför förbehållas ett belopp om 1 000 kr i månaden för bilkostnaderna.
HovR:n bifaller besvären på så sätt att HovR:n bestämmer förbehållsbeloppet till 7 879 kr och införselbeloppet till 821 kr, allt per månad.
HovR:ns inhibitionsbeslut d 2 april 1993 skall inte längre gälla.
Riksskatteverket anförde besvär och yrkade att HD skulle fastställa förbehållsbeloppet till 6 879 kr och införselbeloppet till 1 821 kr per månad.
S.H. bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Larsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl.
Parterna har till stöd för sin talan i HD åberopat vad de anfört i HovR:n. Riksskatteverket har därvid till förtydligande av sin inställning anfört att de av S.H. åberopade bilkostnaderna inte heller skall betraktas som utgifter på grund av sjukdom. S.H. har företett ett läkarintyg vilket bla utvisar att hans vänstra ben är amputerat vid lårbenet, att han till följd av kronisk kärlsjukdom har cirkulationsproblem i höger ben, att han lider av kroniska luftrörsbesvär, att han på grund av nämnda besvär inte ens klarar måttlig fysisk belastning samt att hans hälsotillstånd inte kommer att förbättras.
Vid beslut om införsel skall kronofogdemyndigheten enligt 15 kap 9 § UB bestämma dels hur mycket som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels det belopp som enligt 6 a § samma kap skall förbehållas gäldenären (förbehållsbeloppet). Förbehållsbeloppet skall enligt andra stycket i sistnämnda lagrum bestämmas med ledning av normalbelopp. Dessa fastställs av Riksskatteverket med tillämpning av kronbelopp och beräkningsgrunder som anges i samma stycke.
Normalbeloppen är avsedda att omfatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad. Riksskatteverket utger årligen rekommendationer om bestämmandet av förbehållsbelopp vid införsel. I dessa anges förhållanden som kan föranleda tillägg till eller avdrag från normalbeloppen. Exempelvis kan kostnad för sjukdom medföra tillägg till normalbeloppet till den del kostnaden inte ersättes av försäkringskassa eller på annat sätt.
S.H. har ostridigt, för anskaffande av bil, erhållit sk bilstöd jämlikt förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade. Av uttalanden i samband med förordningens tillkomst framgår att utgångspunkten för beviljande av bilstöd bör vara den handikappades faktiska behov av bil för att kunna förflytta sig i samma utsträckning som andra, dvs förekomsten av ett varaktigt funktionshinder som medför väsentliga förflyttningssvårigheter (prop 1987/88:99 s 13). Att S.H. drabbats av sådant funktionshinder framgår av det av honom åberopade läkarintyget.
De kostnader som är hänförliga till brukandet av S.H:s fordon är således nödvändiga för att han skall ha möjlighet att övervinna sina förflyttningssvårigheter och därigenom leva ett någorlunda normalt liv. Med hänsyn härtill och till syftet bakom bestämmelserna om bilstöd bör kostnader av denna art jämställas med sådana kostnader som enligt Riksskatteverkets rekommendationer bör läggas till normalbeloppet vid sjukdom.
HD finner därför ej skäl att ändra det slut vartill HovR:n kommit. HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.
HD (JustR:n Heuman, Gregow, Sterzel, referent, Solervd och Thorsson) fattade följande slutliga beslut.
Skäl. Det framgår av utredningen att S.H. till följd av rörelsehinder skulle lida allvarligt men i sitt dagliga liv om han förlorar ekonomisk möjlighet att utnyttja sin bil. Hänsyn måste tas till detta när det vid införsel fastställs enligt 15 kap 6 a § UB vad han behöver för eget underhåll. Oavsett hur Riksskatteverkets rekommendationer (RSV Ex 1992:1) skall tolkas, skall ett skäligt belopp undantas för utgifter för bilen.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.
HD:s beslut meddelades d 14 juni 1994 (nr SÖ 159).