lagen.nu

NJA 1994 s. 500

Vållande till kroppsskada har ansetts grovt med hänsyn till bl a att skadan förorsakats av ett livsfarligt vapen.

Allmän åklagare väckte vid Eskilstuna TR åtal mot J.H., född d 3 jan 1973, för brott mot knivlagen vid två tillfällen, för olaga vapeninnehav, bestående i att han under tiden jan-d 12 febr 1994 uppsåtligen utan tillstånd innehaft en pistol, kaliber 7,65 mm av märket Mauser, samt för försök till mord enligt följande gärningsbeskrivning: J.H. har d 12 febr 1994 omkring klockan 01.20 på restaurang Archies i Eskilstuna uppsåtligen försökt att beröva målsägandena D.P., Z.K. och A.K. livet. Fara ur brottets fullbordan har förelegat. - J.H. har i restaurangens lokaler dragit sitt laddade vapen samt har siktat mot i första hand bröderna Z.K. och A.K.. Han har härefter avlossat två skott med vapnet, varav i vart fall ett innan personal ingripit mot honom. Sannolikt är det detta skott, som har nuddat vid och lindrigt skadat målsäganden D.P. i sidan. Ett av skotten har träffat och genomborrat målsäganden Z.K:s ena hand, medan denne hållit handen nära sitt huvud. A.K. har av en tillfällighet inte träffats av något skott.

Beträffande åtalet för försök till mprd yrkade åklagaren i andra hand ansvar för grov misshandel av Z.K. och D.P. och försök till grov misshandel av A.K. under påstående att J.H. uppsåtligen skadat Z.K. och D.P. och uppsåtligen försökt ait skada A.K. samt att gärningen var att bedöma som grov eftersom den varit livsfarlig.

Alternativt yrkade åklagaren att J.H. skulle döma för vållande till kroppsskada, grovt brott, avseende Z.K. och D.P.. Han påstod därvid att J.H. av oaktsamhet hade vållat målsäganci(:nas kroppsskador, att dessa skador inte varit ringa och att brottet skulle bedömas som grovt eftersom vapen varit inblandat. Åklagaren yrkade dessutom att J.H. skulle dömas till olaga hot, grovt brott, avseende Z.K. och A.K. och anförde att gärningen varit ägnad att hos Z.K. och A.K. framkalla allvarlig fruktfin för egen säkerhet till person.

J.H. erkände brott mot knivlagen och olaga vapeninnehav men bestred ansvar för försök till mord, grov misshandel, försök till grov misshandel och olaga hot, under påstående att han inte haft uppsåt att döda eller skada målsägandena eller att hos dem framkalla allvarlig fruktan. För det fall TR:n skulle finna att han gjort sig skyl lig till olaga hot, invände han att han handlat i nödvärn, eftersom han varit fullt och fast övertygad om att han var utsatt för ett överhängande brottsligt angrepp på sin person. J.H. medgav ansvar för vållar: de till kroppsskada avseende Z.K. men hävdade att brottet inte var grovt. Han bestred ansvar för vållande till kroppsskada avseende D.P., under påstående att dennes skada varit ringa.

TR:n (ordf rådmannen Jarl) meddelade dom d 23 mars 1994. Beträffande händelserna d 12 febr uppgav J.H. enligt domen: Han kom ensam till restaurangen efter att ha druckit vodka och öl. Han kommer inte ihåg så mycket av vad som hände den kvällen och han vet inte varför han tog med sig pistolen. Den hade han köpt en månad tidigare för att skjuta i skogen med. Med i köpet följde två patroner. Han hade inte skjutit med pistolen men gjort blindavfyringar hemma och då konstaterat att det gick lätt att avfyra pistolen. - När han kom till restaurangen hade han pistolen i jackfickan. Han hängde in jackan i garderoben men minns inte när eller varför han hämtade pistolen. Han kan ha tagit med den med en gång eller hämtat den under kvällen. - Han visste inte att pistolen var laddad. Under den tid han hade innehaft pistolen hade han förvarat patronerna i magasinet och magasinet i pistolen. - Han hade inte träffat bröderna K tidigare men uppfattade att det blev spänningar mellan honom och bröderna K. Det hade väl varit något munhugg mellan dem under kvällen. Bröderna reste sig upp för att, som han uppfattade det, ge sig på honom. Han kände sig hotad och trängd varför han backade och tog upp pistolen för att skrämma dem och hålla dem på avstånd. Han minns inte att han gjorde någon mantelrörelse. Sedan kom vakten och knuffade och tog tag i honom bakifrån så att han ramlade framåt. Det var då det första skottet gick av. Det andra skottet gick av när han låg på golvet med vakten över sig. Det skottet träffade honom i låret. - Han hade ingen avsikt att skjuta. Det var en reflex när vakten tog tag i honom.

I domskälen anförde TR:n, efter att ha redovisat berättelser av målsägande och vittnen samt övrig utredning:

TR:n gör följande bedömning.

TR:n finner genom utredningen styrkt att J.H. uppsåtligen riktat en skarpladdad pistol mot Z.K. och A.K., att det därvid avlossats skott från pistolen och att Z.K., D.P. och J.H. skadats av skotten.

Åklagaren har i gärningsbeskrivningen påstått att J.H. avlossat två skott men har under huvudförhandlingen lämnat frågan om antalet skott öppen. Vid förhandlingen har han dock framställt den hypotesen att det varit fråga om två skott och att det första skottet skadat såväl Z.K. som D.P. och det andra J.H..

Av de personer som har hörts i målet har några berättat om två skott medan andra har berättat om tre eller fyra skott. De har också lämnat olika uppgifter om skottens riktning. - - -

Fynden vid den tekniska undersökningen talar för att det varit fråga om två skott från J.H:s pistol och att det skott som skadat J.H. avlossats när pistolen varit riktad nedåt.

Utredningen ger inga klara besked om antalet skott från J.H:s pistol eller om den inbördes ordningen mellan skotten och skadorna. Ovissheten gör att prövningen skall ske utifrån vad J.H. har uppgivit och i övrigt med tillämpning av de alternativ som är lindrigast för honom. Detta innebär att TR:n vid den fortsatta bedömningen utgår från att två skott avlossats från J.H:s pistol, att Z.K:s skada orsakats av det första skottet, att D.P:s skada orsakats av det första eller det andra skottet och att J.H:s skada orsakats av det andra skottet.

Den fråga som TR:n då har att ta ställning till är huruvida J.H. handlat med sådant uppsåt att han är förfallen till ansvar för försök till mord, grov misshandel eller försök till grov misshandel.

J.H. har vid huvudförhandlingen förnekat att han haft för avsikt att döda eller skada någon av målsägandena. När det gäller omständigheterna i samband med gärningen har det inte framkommit att han fällt något yttrande av sådan innebörd. Hans uppträdande i övrigt innan skotten avlossades ger dock intryck av att han kan ha velat döda eller skada Z.K. och A.K.. Förfarandet är emellertid väl förenligt även med hans påstående att han velat skrämma dem med pistolen.

Frågan är då vilken betydelse som skall tillmätas den omständigheten att skott avlossats från pistolen. Av stor vikt är därvid frågan huruvida J.H. avsiktligen avlossat skotten.

Beträffande det andra skottet är det föga troligt - och kan väl snarast hållas för uteslutet - att J.H. avsiktligen avfyrat det skottet, eftersom han av allt att döma då höll pistolmynningen intill sitt vänstra ben.

Beträffande det första skottet har J.H. vid huvudförhandlingen påstått att han inte hade någon avsikt att skjuta med pistolen och att det skottet gick av på grund av en reflexhandling när vakten tog tag i honom. - - -

Flertalet av dem som har hörts har lämnat uppgifter som sedda var för sig onekligen ger ett starkt stöd för antagandet att J.H. avsiktligen har avlossat det första skottet. Ställda mot varandra går deras uppgifter dock isär i väsentliga avseenden såsom beträffande antalet skott och riktningen på skotten, de inblandade personernas inbördes placering och kontakter samt vem eller vilka som ingripit mot J.H. och när det i så fall skett.

De yttre omständigheterna - dåliga ljusförhållanden och folk i rörelse samt ett snabbt förlopp - liksom tillfälliga inre tillstånd - alkoholpåverkan samt stress på grund av situationen - kan ha påverkat möjligheterna att rätt uppfatta vad som förekommit.

Med hänsyn till omständigheterna kan det inte anses uteslutet att J.H. vid det första skottet handlat rent reflexmässigt i den meningen att han, till följd av att han plötsligt blivit knuffad eller av annan liknande orsak, kommit att ofrivilligt påverka avtryckaren. Han skall därför inte anses ha avsiktligen avlossat det skottet.

Till det sagda kan läggas att det svårligen kan tillskrivas J.H. något egentligt motiv till att döda eller skada målsägandena.

På grund av det anförda kan det inte anses ställt utom rimligt tvivel att J.H. har handlat med uppsåt att döda eller skada målsägandena.

Däremot är det styrkt att J.H. har gjort sig skyldig till olaga hot mot Z.K. och A.K.. Eftersom det har varit fråga om hot med ett skarpladdat skjutvapen bör brotten bedömas som grova.

Beträffande J.H:s invändning om nödvärn, har det inte genom hans uppgifter eller utredningen i övrigt framkommit något som ger stöd för påståendet att han varit föremål för ett överhängande brottsligt angrepp eller att han haft fog för att hysa en sådan uppfattning. TR:n anser sig därför kunna lämna invändningen om nödvärn utan avseende såsom konstruerad i efterhand.

På grund av det anförda skall J.H. dömas för två fall av olaga hot, grovt brott.

Vad härefter angår åtalet för vållande till kroppsskada, är utrett att J.H. av oaktsamhet åsamkat Z.K. och D.P. kroppsskador. Beträffande Z.K:s skador har i rättsintyget uttalats, att de varit av lindrig karaktär och att de inte varit livshotande. TR:n anser dock att skadorna inte kan bedömas som ringa i lagens mening. J.H. skall därför dömas för vållande till kroppsskada avseende Z.K.. När det gäller frågan om brottet skall bedömas som grovt, har det inte i lagtexten eller i förarbetena till lagen givits några riktlinjer för den bedömningen. I den juridiska litteraturen har det dock antagits att svårhetsgraden hos skadan i första hand blir avgörande. Mot bakgrund av det finner TR:n att det föreliggande brottet inte bör bedömas som grovt.

Beträffande D.P:s skada kan det i avsaknad av objektiv utredning om skadans art och omfattning inte dras någon säker siutsats nm svårhetsgraden hos skadan. De uppgifter som D.P. har lämnat utgör inte grund för att bedöma skadan som ej ringa. J.H. kan därför inte fällas till ansvar för vållande till D.P:s kroppsskada.

Påföljd mm. J.H. är 21 år. Han förekommer i kriminalregistret under två avsnitt. Den 13 juni 1991 dömdes han för misshandel - med en fällkniv tillfogat annan person tre kraftigt blödande skärsår på ryggen och främre delen av bröstkorgen - och för olaga innehav av kniv. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn. Den 23 febr 1993 dömdes han för försök till rån - mot en taxichaufför under färd -, för två fall av skadegörelse samt för olaga innehav av kniv. Påföljden bestämdes till fängelse 4 mån. Från det straffet frigavs han villkorligt d 1 maj 1993 med en återstående strafftid om 2 mån. Prövotiden utgår d 1 maj 1994.

I målet har vidare upplysts att J.H. dömdes av Eskilstuna TR d 26 april 1989 för misshandel, olaga hot, snatteri, skadegörelse, vårdslöshet i trafik, olovlig körning och rattfylleri, varvid överlämnades åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten, d 29 mars 1990 för misshandel, olaga hot, stöld, försök till stöld, rån, försök till rån och häleri, varvid överlämnades åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten, jämte dagsböter 150 å 10 kr, d 18 juni 1990 för stöld, egenmäktigt förfarande, tillgrepp av fortskaffningsmedel, våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman, olovlig körning och rattonykterhet, varvid överlämnades åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten, jämte dagsböter 75 å 10 kr, och d 17 sept 1992 för skadegörelse till dagsböter 60 å 40 kr.

Frivårdsmyndigheten i Eskilstuna har i yttrande till TR:n anfört följande. J.H. är arbetslös sedan lång tid. Han förnekar helt missbruksproblem och vill inte ha någon kontakt med varken socialdistriktet eller psykiatrin. Han begår dock brott under alkoholpåverkan och han är i stort behov av långvarig terapi. Detta kan dock aktualiseras även om han döms till en frihetsberövande påföljd. Det måste anses som mycket angeläget att försöka motivera honom för någon form av kvalificerad samtalsterapi.

För den nu aktuella brottsligheten - och med hänsyn främst till att fråga varit om hot med skarpladdat skjutvapen - bör påföljden bestämmas till ett längre fängelsestraff. Vidare bör den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad.

Domslut. TR:n dömde J.H. enligt 3 kap 8 § 1 st samt 4 kap 5 § 1 och 2 st BrB, 5 § 1 st 1 och 37 § 1 st 1 vapenlagen samt 1 § 1 st och 4 § knivlagen för vållande till kroppsskada, olaga hot, olaga innehav av pistol och olaga innehav av kniv till fängelse 3 år och förklarade villkorligt medgiven frihet helt förverkad.

J.H. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade i första hand att HovR:n skulle ändra påföljden till skyddstillsyn, i andra hand att HovR:n skulle avkorta fängelsestraffet och inte förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Gertrud Holmquist och Korfitsen, referent, tf hovrättsassessorn Brorsson samt nämndemännen Ljunglöf och Redlund) anförde i dom d 18 maj 1994: Domskäl. J.H. är enligt TR:ns beträffande skuldfrågorna icke överklagade dom skyldig till två fall av olaga hot, båda brotten grova, vållande till kroppsskada, olaga innehav av pistol (olaga vapeninnehav) samt olaga innehav av kniv, två fall.

J.H. har hörts på nytt i HovR:n. Han har därvid i huvudsak lämnat samma uppgifter som vid TR:n enligt dess dom. Utredningen beträffande J.H:s personliga förhållanden är densamma som vid TR:n.

Såväl de olaga hot som det olaga vapeninnehav som J.H. gjort sig skyldig till är brott av sådan art att normalpåföljden är fängelse, om inte starka skäl av främst personligt slag talar för annan påföljd. Sådana skäl av tillräcklig styrka föreligger inte beträffande J.H.. HovR:n gör därför samma bedömning som TR:n beträffande valet av påföljd.

Beträffande straffmätningen gör HovR:n följande bedömning. Straffvärdet av de brott som J.H. har gjort sig skyldig till, främst då de olaga hoten, är betydande. Särskilt allvarligt är naturligtvis att J.H. har dragit ett skarpladdat vapen i en lokal full med männi skor. Brotten har begåtts under prövotid efter villkorligt medgiven frihet och utgör återfall i likartad brottslighet. Den villkorligt medgivna friheten, som uppgår till två månader, skall därför som TR:n har funnit också förverkas. Detta utgör emellertid inte en tillräcklig reaktion mot återfallet, som därför även skall beaktas vid straffmätningen.

Trots de nu angivna förhållandena finns det enligt HovR:ns mening inte anledning att värdera vare sig någon av J.H:s gärningar eller den samlade brottsligheten så strängt som TR:n har gjort. Vid en avvägning mellan samtliga föreliggande omständigheter, även den att J.H. när brotten begicks nyligen hade fyllt 21 år, anser HovR:n att fängelsestraffet bör bestämmas till ett år.

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut endast på det sättet att påföljden bestäms till fängelse 1 år.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns dom, dels bedöma brottet vållande till kroppsskada som grovt, dels - oavsett rubriceringen av detta brott - skärpa fängelsestraffet väsentligt.

J.H. (offentlig försvarare advokaten L-Å.C.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A-M.N.).

HD (JustR:n Knutsson, Lind, Danelius, referent, Nilsson och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. Utredningen visar att Z.K. skadades i handen av ett skott som avlossades från J.H:s pistol. Som TR:n och HovR:n funnit, har J.H. av oaktsamhet åsamkat Z.K. denna skada och sålunda gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada.

För den närmare bedömningen av gärningen är av vikt att skadan orsakades av ett livsfarligt vapen som J.H. medfört till en livligt besökt restaurang och med vilket han först hotat Z.K. och dennes bror genom att rikta vapnet mot dem. Dessa omständigheter är sådana att gärningen, trots att den faktiskt uppkomna kroppsskadan varit av relativt lindrig art, skall anses som sådant grovt brott som avses i 3 kap 8 § 2 st BrB.

Vid straffbestämningen bör hänsyn tas till att J.H. på restaurangen utsatt andra personer för mycket allvarliga risker till liv och lem och till att han vid flera tidigare tillfällen fällts till ansvar för brott innefattande användning av våld eller hot. För den samlade brottslighet som nu föreligger till bedömning bör han därför dömas till ett strängare straff än HovR:n utmätt.

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut på så sätt att J.H. döms för vållande till kroppsskada, grovt brott, enligt 3 kap 8 § 2 st BrB samt för de övriga i TR:ns domslut angivna brotten till fängelse 1 år 9 mån. HD:s dom meddelades d 8 aug 1994 (nr DB 188).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1994-08-08
Målnummer
B2922-94
Lagrum
3 kap. 8 § brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Sökord
Vållande till kroppsskada
Grovt brott
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation