NJA 1994 s. 553
Fråga om tillämpningen av bestämmelsen i 7 § 1 st preskriptionslagen (1981:130) om ny preskriptionstid när kronofogdemyndigheten i mål om utmätning inte funnit utmätningsbar egendom till täckande av skulden.
HovR:n
För uttagande av Koopfinans AB:s fordran på C.N. enligt slutbevis d 16 febr 1982 i mål om betalningsföreläggande meddelade Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län, Malmökontoret (byråassistenten S.) d 19 april 1993 beslut om utmätning av C.N:s lön såsom arbetstagare i Malmö stad med ett belopp om 980 kr i månaden under sex avlöningstillfällen.
C.N. överklagade kronofogdemyndighetens beslut i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle upphäva beslutet. Kronofogdemyndigheten anförde i yttrande: C.N. har i besvärsskrivelse d 21 april 1993 gjort preskriptionsinvändning.
Med anledning av besvärsskrivelsen lämnar kronofogdemyndigheten följande redogörelse:
820216 slutbevis i betalningsföreläggande.
821203 redovisning från kronofogdemyndigheten (gäldenärskontakt).
851127 ansökan om utmätning.
860204 redovisning från kronofogdemyndigheten (bostadsförrättning, gäldenärskontakt).
880209 ansökan om utmätning (förteckning, telefonkontakt).
890123 redovisning från kronofogdemyndigheten.
890322 ansökan om utmätning (förteckning, bostadsförrättning, gäldenären närvarande).
891025 redovisning från kronofogdemyndigheten.
900803 ansökan om utmätning.
910716 redovisning från kronofogdemyndigheten.
920110 ansökan om utmätning.
920319 utmätningsbeslut 1200 kr/månad.
920909 redovisning från kronofogdemyndigheten.
930308 ansökan om utmätning.
930419 utmätningsbeslut 980 kr/månad.
Kronofogdemyndigheten har inte ansett fordran vara preskriberad eftersom preskriptionsavbrytande åtgärder förekommit och ny treårig preskriptionstid därigenom börjat löpa från den dag förfarandet hos kronofogdemyndigheten avslutades genom redovisning av målet till sökanden.
HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Agneta Ohlsson, referent, och t f hovrättsassessorn Adolfsson) anförde i beslut d 14 juni 1993: C.N. har anfört: Fordringen är preskriberad. Exekutionsurkund är ett slutbevis, utfärdat d 16 febr 1982, i mål om betalningsföreläggande. Sedan borgenären sökt verkställighet av slutbeviset, beslöt kronofogdemyndigheten i Trelleborg d 15 nov 1982 att avsluta utredningen, då gäldenären inte hade någon utmätningsbar egendom till gäldande av skulden. Redovisning av målet till borgenären skedde d 3 dec 1982. Ny ansökan om verkställighet inkom till kronofogdemyndigheten d 27 nov 1985. Fordringen var då preskriberad, eftersom den nya preskriptionstiden skall räknas från det att handläggningen hos kronofogdemyndigheten hade avslutats d 15 nov 1982 i det tidigare ärendet.
Enligt 5 § preskriptionslagen (1981:130) avbryts preskription bla genom att borgenären åberopar fordringen gentemot gäldenären hos exekutiv myndighet. Enligt förarbetena till preskriptionslagen räknas i sådana fall ny preskriptionstid från den dag kronofogdemyndigheten skiljer målet ifrån sig, och utgör utgångspunkten för beräkningen, när ansökningen inte lett till annat än ett resultatlöst utmätningsförsök, den dag handläggningen hos kronofogdemyndigheten avslutas (jfr prop 1979/80:119 s 99).
Även om kronofogdemyndigheten avslutade sin utredning d 15 nov 1982, är handläggningen hos myndigheten inte att anse som avslutad förrän redovisning till borgenären skedde d 3 dec 1982. Eftersom ny ansökan om verkställighet ingavs inom tre år från denna dag, är fordringen inte preskriberad. Besvären kan således inte bifallas.
HovR:n lämnar besvären utan bifall.
C.N. överklagade HovR:ns beslut och yrkade att utmätningen skulle upphävas.
Koopfinans AB bestred ändring. Riksskatteverket anförde i infordrat yttrande:
Enligt förarbetena till preskriptionslagen skall vid resultatlösa utmätningsförsök, preskriptionstiden löpa från det att handläggningen hos kronofogdemyndigheten avslutats (prop 1979/80:119 s 99).
Tiden efter ett resultatlöst utmätningsförsök fram till att målet redovisas åter till sökanden, skall också anses vara en del av handläggningstiden. Att låta preskriptionstiden börja löpa redan före kronofogdemyndigheten översänt handlingarna till utmätningssökanden/borgenären, innebär att dennes tid för preskriptionsavbrytande åtgärder i motsvarande grad minskas, vilket inte torde vara lagstiftarens mening.
I ifrågavarande fall har kronofogdemyndigheten återredovisat målet d 3 dec 1982 och i redovisningen angett d 15 nov 1982 som slutdatum för aktiva indrivningsåtgärder.
Kronofogdemyndighetens handläggning avslutades d 3 dec 1982 varför Riksskatteverket delar HovR:ns uppfattning att preskriptionstiden skall börja löpa från detta datum (jmf RIC 36/90).
Målet föredrogs.
Föredraganden, RevSekr Johnsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: HD lämnar besvären utan bifall.
HD (JustR:n Freyschuss, Solerud, referent, och Lambe) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Beträffande målet om utmätning för betalning av fordran hos C.N. som förekom år 1982 får det rättsliga förfarandet anses ha avslutats i den mening som avses i 7 § 1 st preskriptionslagen (1981:130) när kronofogdemyndigheten d 3 dec 1982 upprättade den handling enligt vilken målet redovisades till utmätningssökanden. C.N:s yrkande skall därför lämnas utan bifall.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.
JustR Sterzel, med vilken JustR Heuman instämde, var skiljaktig och anförde: Enligt 5 § preskriptionslagen (1981:130) avbryts preskription bl a genom att borgenären åberopar fordringen gentemot gäldenären hos exekutiv myndighet. Det ligger i sakens natur att utgångspunkt för beräkningen av ny preskriptionstid blir, om utmätning kommer till stånd, dagen för redovisning till borgenären. Sker däremot endast ett resultatlöst utmätningsförsök, kan förutom redovisningsdagen också den dag, då handläggningen i sak avslutades, anses avgörande. Skäl kan anföras för båda alternativen. För det senare talar främst att tolkningen vid tvekan bör utfalla till förmån för gäldenären som den typiskt sett underlägsne parten. Ett dröjsmål med expedieringen till borgenären av ärendet bör inte medföra att preskriptionstiden förlängs. Till detta kommer att förarbetena synes förutsätta en skillnad vid bestämmande av utgångspunkten för ny preskriptionstid mellan fallen när utmätning sker eller misslyckas (prop 1979/80:119 s 99). I enlighet med det anförda bör fordringen anses ha preskriberats d 15 nov 1985.
HD:s beslut meddelades d 13 okt 1994 (nr SÖ 222).