NJA 1995 s. 145

Allmän åklagare väckte vid Gotlands TR åtal mot D.A., född d 23 juli 1972, för allmänfarlig vårdslöshet, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivning: D.A. har d 17 febr 1993 som värnpliktig vid 23 komp A 7 och bilförare i en ammunitionsgrupp under bataljonsövning på Tofta skjutfält, Gotlands kommun, av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld, framkallat fara för explosion och därigenom fara för annans liv eller hälsa och omfattande förstörelse av annans egendom. Ovarsamheten med eld har bestått i att D.A., i strid mot säkerhetsbestämmelserna om begagnande av eld, i hytten på "sin" ammunitionslastbil med en last av omkring 4 ton stridsladdad ammunition tänt sitt rödspritkök. - Brottet är grovt enär D.A. medvetet åsidosatt viktiga säkerhetsbestämmelser för egen bekvämlighets skull och en explosion i ammunitionslastbilen skulle fått förödande effekt på annans liv och egendom.

D.A. överklagade i Svea HovR och yrkade att han skulle ådömas en lindrigare påföljd.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, referent, hovrättsrådet Vilgeus, t f hovrättsassessorn Holm Gulati samt nämndemännen Claesson och Sundberg) anförde i dom d 24 febr 1994: Domskäl. I enlighet med TR:ns i skuldfrågan inte överklagade dom skall D.A. dömas för allmänfarlig vårdslöshet och brottet skall bedömas som grovt.

Brottet är sådant att fängelse skall följa på det. Det som här har kommit fram om D.A:s person och personliga förhållanden är inte tillräckligt för att välja annan påföljd. Det finns inte heller i fråga om straffmätningen anledning att frångå TR:ns bedömning.

TR:ns domslut skall följaktligen stå fast.

D.A. (offentlig försvarare advokaten P.L.) överklagade och yrkade att brottet inte skulle bedömas som grovt samt att påföljden under alla förhållanden skulle bestämmas till i första hand böter och i andra hand villkorlig dom.

Riksåklagaren bestred ändring.

I sin svarsskrivelse anförde Riksåklagaren bl a följande: Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Enligt 30 kap 4 § 2 st BrB får rätten som skäl för fängelse utöver brottslighetens straffvärde och art beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Av förarbetena framgår att för det fall ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller mer innebär det en presumtion för ett fängelsestraff. Vad avser brottets art framhålls det i förarbetena att vissa brott i praxis har ansetts motivera fängelse trots att de inte har särskilt högt straffvärde. Som exempel nämns i motiven rattfylleri, brott mot vapenlagen och misshandel samt vissa typer av skattebrott (prop 1987/88:120 s 100). Allmänfarlig vårdslöshet är inte omnämnt som ett sådant brott. I motiven framhålls möjligheten för domstolarna att vid påföljdsbestämningen av allmänpreventiva skäl beakta exempelvis att en brottslighet blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former (a a s 37 och 100). Sådana hänsynstaganden skall dock, enligt vad som uppges i motiven, i första hand vara en uppgift för lagstiftaren och bör endast med försiktighet göras av domstolarna.

Jag finner att det är av synnerlig vikt för den allmänna säkerheten inom försvaret att de säkerhetsföreskrifter som gäller såväl generellt som vid särskilda övningar inte åsidosätts. Säkerhetsföreskrifter vid handhavande av vapen och ammunition är därvid av särskild betydelse, i synnerhet för det fall ett åsidosättande innebär en fara också för andra människors liv.

Även om det brott D.A. befunnits skyldig till har ett högt straffvärde finner jag inte att enbart brottets straffvärde presumerar att en fängelsepåföljd skall väljas. Enligt min mening saknas också skäl att påstå att brottet allmänfarlig vårdslöshet generellt är att betrakta som ett artbrott. Jag kan inte heller med fog påstå att sådan brottslighet som det här är fråga om har antagit mer elakartade former eller blivit mer utbredd. Dock anser jag att en grov allmänfarlig vårdslöshet där någon medvetet åsidosätter säkerhetsbestämmelser och därigenom utsätter människor för livsfara är av sådan art att ett fängelsestraff är motiverat.

I förevarande fall finner jag att en sammanvägning av brottets straffvärde och art talar för att en fängelsepåföljd skall utdömas. Jag delar således domstolarnas bedömning vad avser utdömd påföljd.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen N.R.).

HD (JustR:n Knutsson, Jermsten, Magnusson, Munck och Nilsson, referent) beslöt följande dom: Domskäl. D.A. har i HD uppgett att ammunitionslastbilen varit lastad med en avsevärt mindre mängd ammunition än som påståtts i åklagarens gärningsbeskrivning. Oavsett den närmare mängden måste emellertid brottet anses som grovt med hänsyn till att D.A. har allvarligt åsidosatt viktiga säkerhetsbestämmelser och att hans handlande inneburit en uppenbar risk för explosion med stor fara för annans liv och egendom.

D.A. hade när brottet begicks ännu inte fyllt 21 år. Det finns inte med hänsyn till brottets straffvärde och art särskilda skäl att döma honom till fängelse. Påföljden bör bestämmas till villkorlig dom i förening med ett kraftigt bötesstraff.