NJA 1997 s. 103

Synnerliga skäl har inte ansetts föreligga att döma tilltalad, som vid brottens begående var 16 år, till fängelse för vållande till annans död, grovt brott, vållande till kroppsskada, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik och olovlig körning.

(Jmf 1971 s 186, 1990 s 159 och 578, 1995 s 145 samt 1996 s 509 och 757)

Göteborgs TR

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å norske medborgaren A.L, född d 14 april 1979, för grov vårdslöshet i trafik, olovlig körning, grovt vållande till annans död och vållande till kroppsskada, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivning:

"A.L, som saknar körkort, har d 5 april 1996 vid förande av tyskregistrerade personbilen E 803 D på Björlandavägen i Göteborg varit i väsentlig mån oaktsam genom att dels föra fordonet med en med hänsyn till vägförhållandena icke tillräckligt låg hastighet samt dels företa omkörningsmanöver utan att förvissa sig om att detta kunnat ske utan hinder av mötande trafik.

A.L har därvid fört fordonet med en hastighet icke understigande 110 km i timmen på Björlandavägen trots att hastighetsbegränsning på 50 km i timmen rått på platsen.

I samband med att A.L skulle företa ovan nämnda omkörningsmanöver av taxibil på Björlandavägen har han ökat hastigheten ytterligare i följd varav A.L förlorat herraväldet över fordonet när detta kommit i sladd och kolliderat med mötande fordonet OXH 256 med S.E som förare och M.W som passagerare varvid båda fordonen totalförstördes.

I samband med kollisionen har såväl M.W som S.E åsamkats kroppsskada som ej är ringa därvid M.W erhållit bl a skrapskador, två spruckna framtänder, djupt sår under vänster knä med fortsatt nedsatt känsel i underbenet och sårskador i ansiktet som hon fått sy och S.E frakturer på bägge benen, krossat bäcken, blödningar i lungan och ansiktsfrakturer därvid han försatts i ett tillstånd av medvetslöshet. Grav skada på hjärnan har konstaterats.

Medpassageraren i fordonet E 803 D S.N har till följd av sina skador till följd av kollisionen avlidit på Östra Sjukhuset i Göteborg d 7 april 1996.

Den vårdslösa körningen och de båda vållandebrotten är att bedöma som grova då A.L vid förandet av fordonet visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom och skadornas art."

M.W yrkade skadestånd med 15 000 kr för sveda och värk, kränkning, psykiskt lidande samt lyte och men.

Domskäl

TR:n (ordf hovrättsassessorn Last) anförde i dom d 10 okt 1996: Domskäl. Ansvarsfrågan.

A.L har uppgett att han varken kan erkänna eller förneka gärningarna enär han saknar minne av att han kört fordonet.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat rättsintyg, dödsorsaksintyg och blodprovsanalys (0 promille) samt skiss och fotografier över platsen och inblandade fordon. Han har vidare som muntlig bevisning åberopat förhör med målsäganden M.W samt vittnesförhör med taxiföraren J-O.T och polismännen M.N, T.D, K.D, P.M, E.G och K.F.

A.L har närmare hörd över åtalet anfört i huvudsak följande. Han var på tillfälligt besök i Göteborg för att deltaga i ett zigenskt kyrkomöte som hans far förestod. På dagen hade han och kusinen B.K hjälpt A.L:s far att ställa ordning stolar i möteslokalen. Därefter åkte de båda hem till B.K och duschade. Det var kallt ute så A.L lånade en kavaj av B.K. Kavajen innehöll B.Ks identitetshandlingar, själv bar han inga egna ID- handlingar. Han träffade sedan sin kusin S.N, som kom i en mercedesbil. S.N erbjöd honom att köra bilen. A.L har kört bil tidigare, men minns inte om han verkligen körde bilen vid detta tillfälle. Han minns ingenting av olyckan utan kommer endast ihåg att han senare befann sig på sjukhuset. Där kallade personalen honom för K, men det reagerade han inte på, eftersom han tidigare hetat K i efternamn.

Uppgifterna i förhörsprotokoll att han erkände gärningarna och sagt "det måste varit jag som körde" är rätt återgivna. Han har ingen förklaring till varför han inte minns ens att han kört - han hade inte druckit aktuell dag, men kan möjligen tidigare på dagen ha tagit en värktablett, Panacod, som dock inte påverkat honom. Han hävdar att kollisionen inträffat före högerkurvan, så som framgår av bromsspåren å skissen i förundersökningen.

M.W har anfört i huvudsak följande. Hon och hennes fästman S.E var på väg hem till henne med bil efter att ha besökt hennes bror. Klockan var omkring 20.00 på långfredagskvällen. Trafiken var lugn och det var endast ca 5 minuters bilfärd hem till henne. De hade inte bråttom. De stannade i en korsning vid ett rödljus och svängde sedan ut på Björlandavägen. Efter att ha kört ungefär 100 m på Björlandavägen inträffade olyckan. Hon minns enbart att de åkte med en hastighet av ca 50 km i timmen och att hon tittade åt höger ut genom bilfönstret. Hon såg ingen mötande bil och hon minns ingenting av olyckan. Hon svimmade av och vaknade upp i ambulansen på väg till sjukhuset. Hon fick skador i ansiktet och på tänderna samt diverse skador och sår på ben, armar och knän. Dessutom fick hon värk i rygg och nacke samt delar av håret avskuret. Efter två dygn fick hon lämna sjukhuset. Olyckan har förorsakat henne stort lidande även genom att hennes fästman blev så allvarligt skadad och förmodligen aldrig blir återställd.

J-O.T har före förhöret "aviserat" en ändring av sina tidigare uppgifter och har därefter anfört i huvudsak följande. Han arbetar som taxichaufför och skulle den aktuella kvällen köra en kund till Solstrålegatan. Han körde med en hastighet av ca 60 km i timmen på Björlandavägen. Vid korsningen intill bensinstationen Texaco såg han i backspegeln att en bil närmade sig med mycket hög hastighet. Bilen, en Mercedes, bromsade in bakom honom, då vägen inte tillät två bilar i bredd, men körde om honom så fort de passerat korsningen. Sikten från korsningen är ca 200 m, fram till en svag högerkurva. Mercedesen låg sedan i vänster körfält hela tiden och försökte köra om även en röd bil som låg ca 60 m framför J-O.T:s taxi. Mercedesen accelererade hela tiden. När den närmade sig kurvan, insåg J-O.T att det kunde sluta illa, vilket han också påtalade för sin kund. Mercedesen låg då parallellt med den röda bilen. Bilarna fick möte. Mercedesen gjorde ett försök att komma förbi den röda bilen och in i höger körfält. Den fick dock sladd och hann aldrig göra detta, utan kolliderade med den mötande bilen. Detta är den ändring han gör av sina tidigare uppgifter i polisförhör, där han uppgett att Mercedesen hastigt svängt in framför den röda bilen och sedan fått sladd och kommit över på vänster körbana. De uppgifter han lämnat nu vid förhandlingen utgör hans korrekta minnesbild av händelsen. J-O.T hade inte sett den mötande bilen före kollisionen. Krocken var så kraftig att bilarna reste sig och snurrade runt på vägbanan. Han uppskattar Mercedesens hastighet till ca 110-120 km i timmen vid mötet. Den röda bilen stannade aldrig efter olyckan. Vägförhållandena var ypperliga, vägbanan var torr och det fanns ingen sol som bländade. J-O.T stannade på olycksplatsen och ringde polisen. Han såg att det satt en person fastklämd i den bil som en kvinna färdats i. I Mercedesen hängde en mycket svårt skadad man fast i bilbältet. J-O.T vet inte vem som kört sistnämnda bil, men han såg en yngre man med sydeuropeiskt utseende sitta utanför bilen. Mannen satt med huvudet nedåt. J-O.T känner nu inte igen A.L. Enligt J-O.T kan bromsspåren på den skiss och de fotografier som uppvisats vid huvudförhandlingen inte härröra från den aktuella händelsen. Sammanstötningen skedde enligt honom längre fram, i kurvan.

TR:n gör följande bedömning.

Rätten finner att utredningen inte lämnar något utrymme för att någon annan än A.L varit förare av Mercedesen vid olyckstillfället. Rätten anser vidare klarlagt att A.L kört om taxibilen, att han försökt men inte lyckats köra om även den röda bilen, att han fått möte under omkörningen, att han sökt väja åt höger men fått sladd och att han måste kört med mycket hög hastighet. En omkörning utgör redan till sin typ en farlig trafiksituation. I förevarande fall har A.L försökt köra om två fordon i en följd varvid han - med hänsyn till vad som upplysts om väg-, avstånds- och siktförhållandena på platsen - alltmer krympt sträckan av fri sikt inför en högerkurva och dessutom, enligt vittne, legat parallellt med bil nr 2. Detta måste anses som ett mycket stort medvetet risktagande, då han måst räkna med att plötsligt kunna få möte. Han borde också insett att följderna av en sammanstötning kunde bli mycket stora med hänsyn till den höga hastigheten. Nu förverkligades risken när han fick mötande trafik. Uppenbarligen valde han då att försöka komma förbi den röda bilen och öka hastigheten ytterligare. Han företog alltså omkörning trots att det fanns hinder. Rätten finner A.L:s körsätt innebära grov oaktsamhet och visande av uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom. Han skall därför fällas till ansvar för grov vårdslöshet i trafik. Dödsfallet och personskadorna i övrigt är en direkt följd av körningen och sammanstötningen och han skall därför också dömas för vållande enligt åtalet. Även dessa brott är att bedöma som grova.

Påföljdsfrågan. A.L är tidigare ostraffad.

För gärningarna är stadgat fängelse, lägst sex månader såvitt avser vållande till annans död, och de har ett högt straffvärde. Utgångspunkten är således fängelse. A.L är emellertid nu endast 17 år gammal och han var 16 år vid tiden för händelsen. Han kan därför dömas till fängelse endast om det föreligger synnerliga skäl.

Frivårdsmyndigheten har som påföljd föreslagit skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap 3 § BrB. A.L har uppgett att den avlidne S.N var son till hans fars fru och att olyckan berört hela släkten. Det kommer att bli zigenarrättegång och han är orolig för den påföljd han kan ådömas då. Han vågar inte återvända till Oslo i Norge, utan kommer att bo med sin far i Sverige.

Rätten finner inte synnerliga skäl föreligga för fängelse. Påföljden kan dock inte stanna vid en villkorlig dom utan bör bli mer ingripande, såsom skyddstillsyn, dock utan att anse det oundgängligen påkallat att förena denna med fängelse. Däremot bör skyddstillsynen förenas med böter.

Domslut

Domslut. TR:n dömde A.L enligt 3 kap 7 § 2 st och 8 § 2 st BrB samt 1 § 2 st och 3 § 1 st 1 p trafikbrottslagen (1951:649) för vållande till annans död, vållande till kroppsskada, grov vårdslöshet i trafik och olovlig körning till skyddstillsyn samt 150 dagsböter å 30 kr.

A.L förpliktades att utge skadestånd till M.W med 15 000 kr jämte ränta.

HovR:n för Västra Sverige

Åklagaren överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till fängelse.

A.L yrkade anslutningsvis att HovR:n skulle ändra TR:ns dom beträffande brottsrubriceringen och bestämma att brotten inte skulle anses utgöra grova brott.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsrådet Zelano, referent, samt nämndemännen Bäckman och Karlsson) anförde i dom d 16 dec 1996: Domskäl. I HovR:n har A.L hörts på nytt. ---.

I enlighet med TR:ns dom har A.L gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna.

Med beaktande av att det av utredningen framgår att A.L saktade in då han passerade en korsning omkring 100 m innan olycksplatsen kan det inte anses utrett att A.L visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom. HovR:n delar emellertid TR:ns bedömning att den höga hastigheten, företagandet av omkörningsmanövern utan att ha förvissat sig om att denna kunnat genomföras utan hinder av mötande trafik och omständigheten att hastigheten ökats ytterligare då det visade sig att det kom mötande trafik innebär att A.L varit grovt oaktsam. Dessa gärningsmoment ingår i åklagarens gärningsbeskrivning och kan då läggas till grund för att gärningarna skall bedömas som grova trots att åklagaren inte påstått att oaktsamheten varit grov utan som försvårande moment enbart åberopat att A.L visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom. Således skall såväl brottet vårdslöshet i trafik som brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada bedömas som grova.

Som TR:n uttalat innebär A.L:s ålder att han endast kan dömas till fängelse om det föreligger synnerliga skäl för detta. Vidare kan det noteras att enligt FN:s konvention om barnets rättigheter får den som är under 18 år berövas friheten endast som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Gärningarnas art -grovt trafikbrott som medför att en person dödats och en person skadats svårt- är emellertid sådan att det föreligger synnerliga skäl att bestämma påföljden till fängelse. Vad som framkommit om A.L:s personliga förhållanden föranleder inte någon annan bedömning. Således skall A.L dömas till fängelse. Med hänsyn till A.L:s ungdom bör dock straffets längd sättas under minimistraffet för grovt vållande till annans död och stanna vid två månader.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns dom, i den del den har överklagats, att HovR:n bestämmer påföljden till fängelse 2 mån. Hovrättsrådet Westerling och hovrättsassessorn Lövrup var skiljaktiga i fråga om motiveringen till varför oaktsamhetsbrotten skall bedömas som grova och i påföljdsfrågan samt anförde följande: På de skäl som åklagaren har angett finner vi att den vårdslösa körningen skall bedömas som grov vårdslöshet i trafik samt att brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada skall bedömas som grova.

A.L var 16 år gammal när brotten begicks. Han får därför dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Det innebär att största möjliga restriktivitet skall iakttas med att döma ut fängelse. De brott som A.L har gjort sig skyldig till är mycket allvarliga. Det måste dock beaktas att det rör sig om oaktsamhetsbrott och inte om uppsåtliga brott. Vidare skall beaktas att A.L inte var alkoholpåverkad vid körningen. Vid en samlad bedömning finner vi att det inte föreligger synnerliga skäl att döma A.L, till fängelse.

Utgångspunkten är att unga lagöverträdare mellan 15 och 18 år i första handskall uppmärksammas av de sociala myndigheterna och inte bli föremål för åtgärder inom kriminalvården. Av personutredningen beträffande A.L framgår emellertid att han lever under ordnade förhållanden och att förutsättningar saknas för överlämnande till vård inom socialtjänsten. Valet står alltså mellan påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. Förutsättning för att villkorlig dom skall kunna ådömas är att det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet medan som skäl för skyddstillsyn skall beaktas om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Med hänsyn till vad som har framkommit om A.L:s personliga förhållanden saknas skäl att som påföljd överväga skyddstillsyn. Däremot är den uppställda förutsättningen för villkorlig dom för handen. Att, såsom TR:n har gjort, välja skyddstillsyn i stället för villkorlig dom av det skälet att påföljden skall bli mer ingripande låter sig inte göra. Villkorlig dom och skyddstillsyn är för övrigt jämställda i svårhetshänseende.

Det anförda leder oss till att bestämma påföljden för A.L till villkorlig dom. Påföljden skall förenas med 150 dagsböter om vardera 30 kr.

HD

A.L (offentlig försvarare advokaten C.O) överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom alternativt skyddstillsyn.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A.E).

HD (JustR:n Gregow Lars K Beckman, Svensson, Thorsson och Regner, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Domstolarna har funnit A.L skyldig till vållande till annans död, grovt brott, vållande till kroppsskada, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik och olovlig körning. I HD skall nu endast bestämmas påföljd för brotten. Tillämpliga bestämmelser är därvid främst den allmänna regeln om påföljdsval i 30 kap 4 § BrB och den särskilda bestämmelsen i 5 § 1 st samma kapitel om påföljd för brott som någon har begått innan han fyllt 18 år.

Av 30 kap 4 § 2 st BrB framgår att skäl för fängelse som påföljd kan vara brottets art. Innebörden av att ett visst brott betraktas som s k artbrott är att det råder en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Före påföljdsreformen 1988 kunde fängelsepåföljd motiveras av hänsyn till allmän laglydnad. Begreppsförändringen innebär inte någon saklig förskjutning.

Brottslighet av det slag som A.L har gjort sig skyldig till har i rättsfallet NJA 1971 s 186 bedömts som så allvarlig att av hänsyn till allmän laglydnad annan påföljd än fängelse inte kunde komma i fråga för en tilltalad som fyllt 18 men inte 21 år.

A.L var vid brottens begående ännu inte fyllda 17 år. Påföljden får därför enligt 30 kap 5 § 1 st BrB bestämmas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Största möjliga restriktivitet skall således iakttas med att utdöma fängelse för den som vid brottet inte fyllt 18 år. I förarbetena till bestämmelsen anförs (NJA II 1988 s 199) att vad som främst kan medföra att fängelse måste utdömas för ungdomar i denna ålderskategori är att den begångna gärningen har ett högt straffvärde, medan det beträffande dem mellan 18 och 21 år sägs att uttrycket "särskilda skäl" i paragrafens andra stycke syftar på bl a brottets art. Brottslighetens art bör alltså endast i mycket sällsynta undantagsfall kunna leda till att den som är under 18 år döms till fängelse (jfr HD:s dom d 16 dec 1996 i mål B 4104/961).

De brott som A.L har begått är mycket allvarliga men kan ändock inte anses ha ett så högt straffvärde att det finns synnerliga skäl att döma honom till fängelse för dem. Inte heller medför brottslighetens art att detta rekvisit är uppfyllt i hans fall. Eftersom påföljden inte kan stanna vid böter och förutsättningar för skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård inte föreligger, bör A.L dömas till villkorlig dom. Denna påföljd bör förenas med ett mycket kraftigt bötesstraff.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD påföljden för A.L till villkorlig dom jämte 150 dagsböter å 30 kr.

HD:s dom meddelades d 4 mars 1997 (mål nr B 5745/96).