NJA 1995 s. 35

Allmän åklagare yrkade vid Falu TR ansvar å K.A., född 1941, för urkundsförfalskning och bedrägeri enligt följande:

2-3. Urkundsförfalskning och bedrägeri. K.A. har i Falun till Sparbanken Finans AB obehörigen ingivit dels d 25 maj och dels d 28 juni 1993 ansökningar om kredit för E.A. avseende varuinköp i Morells Radio-TV AB. Framställningarna har K.A. falskeligen undertecknat med E.A:s namn. - Sedan kredit beviljats har K.A. med förtigande om att han saknade betalningsförmåga och under sken av att han var E.A. vilselett företrädare för Morells Radio-TV AB i Falun att han till honom på kredit utlämna d 25 maj 1993 en telefonapparat, värd 1995 kr, och d 28 juni 1993 en bilstereoapparat, värd 1 895 kr. Förfarandet har inneburit vinning för K.A. och skada för Sparbanken Finans AB.

4-5. Urkundsförfalskning och bedrägeri. K.A. har d 24 juni 1993 i Falun till SEB-Kort obehörigen ingivit en ansökan om öppnande av ett sk B & W Kort konto för E.A.. Framställningen har K.A. falskeligen undertecknat med E.A:s namn. - Sedan ansökan beviljats har K.A. med företeende av till kontot hörande kort och under sken av att han var E.A. vilselett företrädare för B & W Stormarknad AB:s varuhus i Falun att vid tio tillfällen under tiden 24 juni-2 aug 1993 till honom på kredit utlämna varor för ett sammanlagt belopp av 8 180 kr. Härvid har han vid varje tillfälle falskeligen undertecknat upprättad kontonota med E.A:s namn. Förfarandet har inneburit vinning för K.A. och skada för SEB-Kort.

Åklagaren framställde vidare förverkandeyrkande. Sparbanken Finans AB och SEB-Kort yrkade skadestånd.

K.A. överklagade i Svea HovR och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom jämte böter. I andra hand yrkade han skyddstillsyn.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Andre, hovrättsrådet Sundberg, referent, t f hovrättsassessorn Gunnarsson samt nämndemännen Larsson och Palmkvist) anförde i dom d 2 maj 1994: Domskäl. I enlighet med TR:ns i skuldfrågan inte överklagade dom skall K.A. dömas för bedrägeri och urkundsförfalskning.

Vid huvudförhandlingen i HovR:n har K.A. närmare redogjort för sina nuvarande personliga förhållanden.

Det som i sådant hänseende framkommit ger inte anledning att frångå TR:ns val av påföljd eller bedömning i straflmätningshänseende. TR:ns dom skall följaktligen stå fast.

HD (JustR:n Vängby, Freyschuss, Lind, Nyström och Thorsson, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Till stöd för sitt överklagande har K.A. anfört att hans tidigare brottslighet bör sakna betydelse när påföljden för de nu aktuella gärningarna skall bestämmas. I förhållande till tidigare brott bör de inte betraktas som återfall. Dessutom har lång tid förflutit sedan den senaste domen. Han har under den tiden kommit ifrån ett mångårigt alkoholmissbruk.

Riksåklagaren har till stöd för sin inställning anfört i huvudsak följande. K.A. har på ett förslaget sätt utnyttjat sin brors identitet. Även om brottsligheten avser ett begränsat belopp kan den inte bagatelliseras; likväl har den inte i och för sig ett så högt straffvärde att det föreligger presumtion för fängelse. Inte heller talar brottslighetens art för att den oavsett straffvärdet bör föranleda ett fängelsestraff. I stället är det fråga om vilken betydelse K.A:s tidigare brottslighet skall ha vid påföljdsbestämningen. Visserligen kan det sägas ha gått förhållandevis lång tid mellan den aktuella brottsligheten och de brott för vilka K.A. senast dömdes. Emellertid dömdes han då bl a för stöld, som är ett vinningsbrott, och före den domen har han vid flera tillfällen dömts till skyddstillsyn för bl a bedrägeri.

Trots den förslagenhet som visats vid de gärningar för vilka K.A. dömts är - som HovR:n och TR:n funnit, och som Riksåklagaren anfört här - varken gärningarnas straffvärde eller brottslighetens art i och för sig sådan att en frihetsberövande påföljd är påkallad. Frågan är emellertid vilken betydelse K.A:s tidigare brottslighet skall anses ha vid påföljdsbestämningen.

Rätten skall enligt 29 kap 4 § BrB i skälig omfattning beakta om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott och därvid särskilt vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

Vid tillkomsten år 1988 av de nu aktuella bestämmelserna i 29 kap BrB framhölls bl a att den tid som gått mellan den tidigare domen och återfallet borde ha stor betydelse för påföljdsbestämningen; sedan några år gått borde den endast i undantagsfall påverkas av den tidigare domen. En annan omständighet av betydelse för om och i vilken grad skärpning av påföljden borde ske för återfall var förhållandet mellan brotten; var det fråga om likartade brott, eller var det nya brottet lika grovt som eller grövre än de tidigare, talade starkare skäl för skärpning. (Se prop 1987/88:120 s 53.)

K.A. har senast för misshandel och stöld av en cykel dömts till skyddstillsyn år 1988, alltså för mer än sex år sedan. Han har tidigare dömts för bedrägeri vid fyra tillfällen, senast år 1982. Visserligen utgör stöld liksom bedrägeri vinningsbrott, men stölden, som avsåg ett mindre värde, framstår ändå som en impulshandling och inte som tillräcklig för att länka de bedrägerier som nu är i fråga till den tidigare brottsligheten. De tidigare domarna bör därför inte påverka påföljdsbestämningen för de nu aktuella brotten.

Av utredningen framgår vidare att K.A. lyckats komma ifrån ett tidigare långvarigt alkoholmissbruk. Trots de nu aktuella brotten synes K.A. alltså i huvudsak ha brutit med ett tidigare livsmönster, vilket också talar för att han bör ges den möjlighet som en icke frihetsberövande påföljd innebär (a prop s 55).

Frivårdsmyndigheten har i ett yttrande i målet anfört att K.A. bedöms vara i behov av den hjälp och det stöd en övervakare kan ge och har därför förordat skyddstillsyn som lämplig påföljd. Av utredningen framgår dock inte att det finns anledning att antaga att den påföljden skulle bidraga till att K.A. avhåller sig från fortsatt brottslighet. Påföljden skall därför bestämmas till villkorlig dom. Villkorlig dom skall enligt 30 kap 8 § BrB förenas med dagsböter, om inte detta skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller om det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter. Så är inte fallet.