NJA 1995 s. 430

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Gustafsson) anförde i dom d 20 juni 1991: Domskäl. R.C. har bestritt ansvar. Han har gjort gällande att kreditbeloppet till O.S. och M.J. gemensamt uppgått till 4 956 kr medan R.H. och K.S. lämnats en kredit om vardera 3 720 kr. Vidare har R.C. invänt att den effektiva räntan för krediten till O.S. och M.J. uppgått till 74 % medan denna ränta uppgått till 86 % för envar av krediterna till R.H. och K.S..

I målet har hörts, förutom R.C., byrådirektören V.N. vid Konsumentverket. Åklagaren har vidare som skriftlig bevisning åberopat reverser och brevcheck.

Av R.C:s egna uppgifter framgår till en början att han, som företrädare för Union Eurocredit AB, erbjudit och beviljat krediter i näringsverksamhet, bland vilka krediter de i målet omstämda ingår.

Fråga är då om R.C. berett sig ränta och annan ekonomisk förmån, som stått i uppenbart missförhållande till motprestationen. Av förarbetena till 9 kap 5 § 2 st BrB framgår att med ränta eller annan ekonomisk förmån avses det sammanlagda värdet av den gottgörelse kreditgivaren betingar sig som vederlag för att lämna krediten. Även kostnader för låneuppläggning, kreditupplysningar m m skall vägas in i bedömningen av förhållandet mellan prestationerna.

Beträffande i målet aktuell ränta framgår av reverserna och R.C:s egna uppgifter att för samtliga krediter har ränta avtalats till 2 % "rak" ränta per månad. I målet är ostridigt att rak ränta innebär att ränta erlägges på hela det ursprungliga kreditbeloppet under hela kredittiden även om kreditbeloppet sjunker till följd av amorteringar.

Av revers och brevcheck framgår att för krediten till O.S. och M.J. har vidare uttagits en ersättning för uppläggningskostnad om 295 kr, en ersättning för personupplysningskostnad om 65 kr och en postförskottsavgift om 65 kr. För de andra två krediterna har för dessa poster, såvitt framkommit, uttagits en sammanlagd avgift om 420 kr resp 444 kr.

Fråga uppkommer då hur detta sammanlagda värde av den gottgörelse som R.C. berett sig skall värderas. Åklagaren har gjort gällande att värdet skall anges i s k effektiv ränta. Detta begrepp återfinnes i bl a konsumentkreditlagen (1977:981). I lagen har begreppet definierats så att därmed avses kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden. Med kreditkostnad avses, enligt konsumentkreditlagen, det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten. Enligt TR:n får överensstämmelse anses råda mellan begreppet kreditkostnad, såsom det nu definierats, och det sammanlagda värdet av den gottgörelse som en kreditgivare betingar sig, angivet i 9 kap 5 § 2 st BrB såsom ränta och annan ekonomisk förmån. De tre krediterna i målet har omfattats av konsumentkreditlagens bestämmelser vilket följer av lagens 1 §. Av lagens 5 § samt Konsumentverkets författningssamling 1985:7 framgår att det ålegat R.C. att lämna de tre gäldenärerna information om den effektiva räntan. Med hänsyn härtill delar TR:n åklagarens uppfattning att värdet av den gottgörelse som R.C. berett sig skall beräknas efter en sådan ränta.

Beträffande den närmare innebörden av effektiv ränta och sättet att beräkna denna framgår av Konsumentverkets författningssamling 1985:7 att vid marknadsföring av kredit skall den effektiva räntan anges med den räntesats som medför att summan av alla betalningar diskonterade till värdet vid kreditgivningspunkten blir lika med kreditbeloppet. Av V.N:s utsaga framgår att en viss formel utarbetats inom Konsumentverket för beräkning av denna ränta, vilken formel är avsedd att användas vid tillämpning av konsumentkreditlagen. Enligt V.N. är formeln ej någon nykonstruktion i samband med denna lags tillblivelse. Fastmera bygger den på en metod som använts inom företagsekonomin i samband med kostnads- och intäktsanalys, har V.N. vidare anfört. Han har tillagt att metoden lång tid använts i England och USA och att den i dag utgör norm inom EG. V.N:s utsaga ger vidare vid handen att han tillsammans med en annan tjänsteman vid Konsumentverket beräknat den effektiva räntan för de tre i målet aktuella krediterna, varvid den nu angivna normen använts. Mot bakgrund av vad V.N. sålunda uppgivit får den angivna metoden, enligt TR:n, godtas för beräkning av den effektiva räntan för dessa krediter.

Av V.N:s beräkning framgår, att det förutsatts dels att en av krediterna uppgått till en avtalad kredit om 4 000 kr och att de två övriga avsett 3 000 kr, att vid krediten om 4 000 kr avdrag vid utbetalning av denna skett för uppläggningskostnader m m med sammanlagt 509 kr, att kredittiden är 12 månader, att förskottsränta erlagts med 1 040 kr och att de månatliga inbetalningarna under kredittiden skulle uppgå till 440 kr.

Som tidigare angivits har R.C. invänt att den avtalade krediten uppgått till 4 956 kr i stället för det påstådda beloppet om 4 000 kr. Visserligen anges 4 956 kr i aktuell revers som "lånebelopp". I reversen anges dock uttryckligen att 960 kr ingår i reversbeloppet. Enligt TR:n förefaller det dessutom högst osannolikt att man avtalar om en kredit till ett så speciellt belopp som 4 956 kr. Enligt TR:n är det därför klarlagt att den avtalade krediten uppgått till 4 000 kr. V.N. har likväl förklarat att det för den effektiva räntans beräkning är egalt om kreditbeloppet skall anses vara 4 956 kr eller 4 000 kr mot bakgrund av gjorda avdrag vid utbetalningen av krediten.

Övriga förutsättningar för V.N:s beräkning har lämnats utan erinran av R.C., dock att han gjort de invändningarna att den månatliga inbetalningen uppgått till 433 kr i stället för förutsatta 440 kr samt att kredittiden varit 13 månader. V.N. har förklarat att uppgiften om 440 kr är hämtad från de inbetalningskort som tillställts gäldenärerna. TR:n godtar denna uppgift. Beträffande kredittiden får R.C:s uppgift stöd av övrig utredning och denna tid får anses ha varit ca 13 månader för samtliga krediter. Enligt TR:n bör denna avvikelse från förutsättningarna för V.N:s beräkningar ej medföra annat än en marginell inverkan på resultatet av dessa beräkningar. Mot bakgrund härav och då skäl ej framkommit i övrigt att ej godta dessa beräkningar finner TR:n beträffande samtliga krediter klarlagt att krediterna varit förknippade med en effektiv ränta till en räntesats om ca 125, 130 resp 135 %.

Vid bedömning av om vederlaget stått i uppenbart missförhållande till motprestationen har TR:n att beakta att det varit fråga om krediter utan säkerhet. Hur stor kreditrisken varit. råder viss osäkerhet om enär några uppgifter om de i målet aktuella gäldenärernas ekonomiska situation ej lämnats. R.C. har ovederlagt uppgivit att en av krediterna lösts i förtid medan en annan återbetalats i enlighet med avtalet. På den tredje krediten har, enligt R.C., ej någon som helst återbetalning skett. Av utredningen framgår att beträffande samtliga krediter kreditupplysningar har inhämtats och vad därvid framkommit har uppenbarligen ej medfört att kredit vägrats. Det kan mot bakgrund härav ej anses att dessa krediter i jämförelse med andra krediter av motsvarande slag varit förknippade med särskilt höga kreditrisker.

För bedömning av frågan om ett uppenbart missförhållande föreligger mellan prestation och motprestation är vidare av intresse vilken effektiv ränta som motsvarande krediter på marknaden i övrigt är förknippade med. Åklagaren har därvid ostridigt uppgivit att Nordbanken, Sparbanken och Wermlandsbanken vid tid som är aktuell i målet beredde sig en effektiv ränta om näst intill 20% för krediter liknande dem i målet. Bl a mot bakgrund av ett finansbolags kostnader för sin upplåning måste det godtas att ett sådant bolag lämnar kredit till en betydligt högre effektiv ränta utan att ocker för den skull är för handen. TR:n finner dock även med beaktande av sistnämnda förhållande och vid en samlad prövning av övriga förhållanden kring krediterna att den effektiva räntan för samtliga tre krediter varit så hög att det vederlag R.C. berett sig stått i uppenbart missförhållande till motprestationen. Han skall därför dömas för ocker.

Påföljden kan stanna vid böter.

Domslut

Domslut. TR:n dömde R.C. enligt 9 kap 5 § 2 st BrB för ocker till 50 dagsböter å 145 kr.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

R.C. (offentlig försvarare advokaten B.L.) överklagade och yrkade ogillande av åtalet.

Riksåklagaren bestred R.C:s talan och justerade åtalet genom att till gärningsbeskrivningen omedelbart före sista meningen lägga följande: Den nominella fallande räntan uppgår för O.S:s och M.J:s del till 49,36%, för R.H:s del till 45,84% och för K.S:s del till 47,53 %.

HD inhämtade yttrande från Finansinspektionen. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hesslow föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. I målet uppkommer först fråga om den effektiva räntan, beråkt ad i enlighet med konsumentkreditlagens bestämmelser, kan tjäna som utgångspunkt vid bedömningen av förhållandet mellan de givna krediterna och Eurocredits vederlag för dessa. Den effektiva räntan ger uttryck för samtliga kostnader för en kredit angivna som en på visst sätt beräknad årsränta. Den ger därmed en möjlighet att direkt jämföra de totala kostnaderna för olika krediter oavsett om dessa kostnader i det ena eller andra fallet uttryckts som ränta, uppläggningskostnad eller annat slag av ersättning. Den tar således i och för sig hänsyn till de faktorer som skall beaktas vid bedömningen om ocker föreligger jämlikt 9 kap 5 § 2 st BrB.

Vid bedömning av om det föreligger ett uppenbart missförhållande mellan en kredit och vederlaget för densamma kan emellertid den samlade kreditkostnaden uttryckt som effektiv ränta bli missvisande såtillvida att för krediter avseende lägre belopp med kort löptid en viss nominellt sett mindre ersättning kan motsvara en mycket hög årsränta utan att det därför är rimligt att bedöma transaktionen som ockermässig (jfr prop 1985/86:65 s 42). Finansinspektionen, som avgivit yttrande i målet, har i denna fråga sammanfattningsvis anfört att det enligt inspektionens mening inte går att bedöma om priset för en kredit är oskäligt eller kan betraktas som ocker enbart utifrån en uppgift onn den effektiva räntesatsen. Enligt inspektionen måste för en rättvisande bedömning även uppgifter om kreditbelopp, kredittid och lånekonstruktionen för betalning av kreditkostnaderna beaktas. Med hänsyn till vad ini anförts kan den effektiva räntan inte utan vidare läggas till grund för bedömningen av förhållandet mellan kredit och vederlag. Den måste betraktas i belysningen av lånevillkoren i övrigt.

Vad gäller lånet till O.S. och M.J. har lånebeloppet i reversen angivits till 4 956 kr. Emellertid ingår enligt reversen i detta belopp ränta med 960 kr. I själva verket avräknades vid kreditens utbetalning från det angivna kreditbeloppet förskottsränta med 1 040 kr. Det egentliga kreditbeloppet uppgick således till endast 3 916 kr.

Av utredningen framgår att den för krediten faktiskt betingade räntan uppgått till 1 125 kr. Detta belopp motsvarar en fallande årsränta, dvs en årlig ränta beräknad under hänsynstagande till att lånet successivt minskat genom månatliga amorteringar, på 49,4%. Till denna räntekostnad kommer övriga ekonomiska förmåner som Eurocredit genom R.C. betingat sig. Dessa förmåner skall beaktas utan hänsyn till om bolaget i sin tur haft motsvarande utgifter och uppgår till sammantaget 66,5 kr. I detta belopp ingår uppläggningsavgift, kreditupplysningsavgift, postförskottsavgift samt även månatliga aviseringsavgifter på vardera 20 kr. Den effektiva räntan för lånet uppgår enligt i målet åberopad beräkning till 125,7 %.

Beträffande lånet dill R.H. har i reversen angivits att lånebeloppet uppgår till 3 720 kr. Även enligt denna revers ingår dock ränta i beloppet, i detta fall med 720 kr. Vid lånets betalning avräknades dock 780 kr såsom förskottsränta. Det egentliga kreditbeloppet uppgick således till endast 2 940 kr. Den uttagna förskottsräntan motsvarar en fallande årsränta på 45,8%. Till denna ränta kommer övriga kostnader för låntagaren. Dessa uppgår till i vart fall 600 kr, fördelande sig på uppläggningskostnad, postförskottskostnad och aviseringsavgifter. Huruvida därutöver uttagits ytterligare kostnader framgår inte av handlingarna. Med utgångspunkt i angivna villkor har den effektiva räntan för lånet beräknats till 132,9 %.

Vad slutligen gäller lånet till K.S. överensstämmer detta enligt reversen till belopp och övriga villkor i huvudsak med lånet till R.H.. Enligt de ränteberäkningar som åberopats rörande detta lån skulle den årliga fallande räntan uppgå till 47,5%, något högre således än beträffande lånet till R.H.. Utgångspunkten för beräkningarna har dock varit att ett högre räntebelopp avräknats i detta fall än som skett gällande lånet till R.H.. Handlingarna i målet utvisar emellertid inte att det förelegat någon skillnad mellan lånen härvidlag. I enlighet med R.C:s ståndpunkt, som framgår av hans egna i målet ingivna beräkningar, får i stället antas att för lånet till K.S. gällt samma villkor som för lånet till R.H..

R.C. har gjort gällande att de tillämpade räntesatserna varit motiverade med hänsyn till att kreditrisken varit betydande. Han har härvid åberopat att lånen lämnats utan någon säkerhet. I målet har R.C. även gjort gällande att Eurocredit i sin tur haft en upplåningsränta på 20%, vilket även det i höjande riktning påverkat räntan för de givna krediterna.

En hög kreditrisk måste tillåtas påverka den ränta långivaren betingar sig. I förevarande fall är den risk kreditgivaren tagit naturligtvis större än om säkerhet ställts exempelvis i form av borgensförbindelser. Emellertid har inget framkommit som tyder på att någon av nu aktuella låntagare i och för sig skulle ha nedsatt kreditvärdighet.

Även med beaktande av den ökning av kreditrisken som följt av att lånen lämnats utan säkerhet samt den upplåningsränta som Eurocredit haft i sin verksamhet, framstår räntorna för ifrågavarande krediter som mycket höga. Också övriga kostnader för krediterna framstår i relation till kreditbeloppen som relativt höga. Sammantagna får de räntor och övriga ekonoiniska förmåner som bolaget berett sig, och som omräknade till effektiva räntor uppgår till de av åklagaren angivna räntesatserna, anses stå i uppenbart missförhållande till motprestationerna. R.C. har således som företrädare för Eurocredit gjort sig skyldig till ocker.

HovR:ns domslut skall således fastställas.

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 10 juli 1995 (nr DB 123).