NJA 1995 s. 627

En konkursförvaltare överlät konkursboets rörelse på villkor bl a att köparen övertog ansvaret för alla kostnader som uppstått i rörelsen från och med konkursdagen varvid undantag emellertid gjordes för personalkostnaderna. Viss personal var berättigad till ersättning enligt lönegarantilagen. Det förhållandet att avtalet inte innefattat något åtagande för köparen att retroaktivt svara för personalkostnaderna har inte ansetts strida mot lönegarantilagen eller mot de syften som ligger bakom denna lag. Det har därför inte ansetts finnas skäl att på denna grund sätta ned konkursförvaltarens arvode.

TR:n

HIVAB Hultengrens Industri Varu AB försattes i konkurs vid Göteborgs TR d 25 sept 1992. Till konkursförvaltare utsågs advokaten P.S.. Förvaltaren gav 1994 in slutredovisning och utdelningsförslag. Förvaltaren yrkade arvode med 193 500 kr jämte moms, eller totalt 241875 kr. I arvodesräkningen angavs att av den begärda ersättningen avsåg 120 000 kr arvode för försäljning av rörelsen, 1 500 kr arvode för bokföring och slutredovisning samt 1000 kr arvode för utdelningsförslag.

Tillsynsmyndigheten, Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län, tillstyrkte att förvaltararvodet bestämdes till 150 000 kr jämte moms eller totalt 187 500 kr. Myndigheten anförde som skäl för sin ståndpunkt att arvodet borde sättas ned, att förvaltaren vid försäljningen av rörelsen handlagt lönegarantifrågorna på, felaktigt sätt och att sluthandlingarna i vissa hänseenden inte varit korrekta.

Förvaltaren anförde vid TR:n: Han startade omedelbart efter konkursutbrottet förhandlingar med företrädare för AB Emilco och Nordbanken. Förhandlingarna resulterade i ett överlåtelseavtal daterat d 16 okt 1992, varvid företagsintecknad egendom överläts för 2 500 000 kr. Mot bakgrund av det värde konkursboets tillgångar hade och den köpeskilling som diskuterades framstod det som osannolikt att någon annan än AB Emilco skulle vara intresserad av att ta över rörelsen. Förvaltningen träffade därför överenskommelse med AB Emilco att detta bolag skulle bestrida samtliga kostnader avseende driften förutom personalkostnaden. - Inför den avslutande avtalsförhandlingen diskuterades frågan om kostnaderna för driften och resultatet från denna. AB Emilco hade vid denna tidpunkt inte avslutat förhandlingarna med personalen, varför bolaget inte bestämt om detta överhuvudtaget skulle överta någon personal mot bakgrund av att AB Emilco hade egen tillräcklig organisation. AB Emilco ställde därför upp som avtalsvillkor att personalkostnaden inte skulle ingå bland de kostnader som skulle övertas. Eftersom resultatet av förhandlingen var så gott för Nordbanken var det svårt att äventyra avtalet för denna kostnad. Tvärtom måste det betraktas som en framgång i förhandlingarna att AB Emilco bestred alla andra kostnader. Det fanns inte något reellt alternativ till AB Emilco. Om förhandlingarna hade misslyckats hade konkursboet fått bestrida samtliga kostnader under driften inkl personalkostnaderna för hela uppsägningsperioden samt avyttra tillgångarna till säkerligen betydligt lägre värde än vad som nu uppnåddes. - Efter överlåtelsen har AB Emilco övertagit tre av fem anställda. För två av dessa har lönegaranti utgått för tiden efter konkursutbrottet till d 19 okt 1992. Således har ingen lönegaranti utgått för övertagen personal efter tillträdesdagen. För den tredje anställde har inte någon lönegaranti utgått för aktuell period eftersom han haft helt provisionsbaserad lön och inte kunnat påvisa provisionsgrundande försäljning under perioden. - Något "överutnyttjande" av lönegarantin har inte ägt rum.

Tillsynsmyndigheten anförde: Köparen av konkursgäldenärens rörelse övertog verksamheten d 19 okt 1992, men retroaktivt räknat från konkursutbrottet en månad tidigare. Verksamheten köptes således per konkursdagen, varvid de anställda från samma tidpunkt övergick till ny arbetsgivare. Denne övertog dock inte de anställdas lönekostnader vid den tidpunkten, utan förvaltaren bjöd på lönegaranti under nästan en månad. Det rimliga tillvägagångssättet skulle ha varit att köparen övertog lönekostnaderna från konkursdagen på samma sätt som köparen övertog alla andra kostnader. Förvaltarens förfarande har inneburit ett överutnyttjande eller missbruk av lönegarantisystemet. Det hänvisas till bla betänkandet "Lag om företagsrekonstruktion" SOU 1992:113 s 310.

Domskäl

TR:n (assessorn Roy Johansson) anförde i beslut d 13 jan 1995: Arvode till förvaltaren bestäms av rätten. Arvodet får enligt 14 kap 4 § 2 st KL inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Mot bakgrund av vad som anförs i betänkandet "Lag om företagsrekonstruktion" SOU 1992:113, särskilt kapitlet 6.1.3, får förvaltaren anses ha använt den statliga lönegarantin på ett sätt som inte överensstämmer med lagstiftningens syfte och ändamål. Det förhållandet och de av tillsynsmyndigheten påtalade bristerna i de ursprungliga sluthandlingarna bör enligt TR:ns mening medföra att förvaltaren inte tillerkänns arvode med högre belopp än som tillsynsmyndigheten tillstyrkt.

TR:n finner således vid prövning enligt 14 kap 4 § 2 st KL att förvaltararvodet bör bestämmas till såsom skäliga ansedda 150 000 kr, jämte 37 500 kr för mervärdesskatt.

TR:n bestämmer förvaltarens arvode till 150 000 kr jämte mervärdesskatt med 37 500 kr. Av arvodet skall 140 000 kr jämte mervärdesskatt med 35 000 kr utgå ur egendom förenad med förmånsrätt enligt 6 § förmånsrättslagen.

P.S. överklagade TR:ns beslut i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att hans framställning om ersättning skulle bifallas helt. Tillsynsmyndigheten bestred yrkandet.

HovR:n (hovrättslagmannen Leven, hovrättsrådet Morard och tf hovrättsassessorn Åhlen, referent) anförde i beslut d 29 maj 1995: Lönegarantilagen är avsedd att utgöra ett skydd för arbetstagare som drabbas av arbetsgivares konkurs. Den av förvaltaren gjorda överlåtelsen av konkursbolagets rörelse innebär att rörelsen övertagits i sin helhet per konkursdagen, varvid köparen tillgodoförts alla därefter uppkommande intäkter och övertagit ansvaret för alla därefter uppkommande kostnader med det enda undantaget att personalkostnaderna för tiden mellan konkursdagen och överlåtelsedagen betalats av allmänna medel enligt lönegarantilagen. Detta innebär i praktiken att lönegarantimedel använts till att subventionera köparens drift av rörelsen under den ifrågavarande tiden. Ett sådant förfarande kan inte anses utgöra ett riktigt användande av lönegarantimedel. Med den bakgrunden finner HovR:n ej skäl att ändra det överklagade beslutet.

HovR:n avslår överklagandet.

P.S. överklagade och yrkade helt bifall till sitt ersättningsyrkande. Riksskatteverket bestred ändring.

Sveriges Advokatsamfunds styrelse och Konkursförvaltarkollegiernas förening avgav yttranden i målet.

Advokatsamfundets styrelse anförde bl a: Ett förfarande, varigenom en köpare av en rörelse efter en faktisk tillträdesdag får möjlighet att, utan att fullt ut svara för lönekostnaden för personal berättigad till lönegaranti, använda sig av personalen i produktion, är självfallet att betrakta som ett klandervärt utnyttjande av lönegarantin. I det nu aktuella fallet har dock lönegaranti inte utgått för tid efter det faktiska tillträdet.

Styrelsen konstaterar vidare, att de anställda varit berättigade till full lönegaranti för tiden fram till den faktiska tillträdesdagen. Detta disponerar förvaltaren inte över i förhandlingarna med köparen av rörelsen. Mot den bakgrunden kan det enligt styrelsens uppfattning inte bli att betrakta som ett överutnyttjande av lönegarantin, att konkursförvaltaren, då tillträde skett med retroaktiv verkan, i förhandlingarna med köparen inte betingar konkursboet "öronmärkt" full ersättning för den lönegaranti som utgått från konkursdagen fram till den faktiska tillträdesdagen. Däremot, om överenskommelsen med köparen innebär att konkursförvaltaren totalt sett gjort en för konkursboet oförmånlig uppgörelse, är detta självfallet en omständighet som skall beaktas vid bestämmandet av konkursförvaltarens arvode.

Föreningen anförde: Av de till föreningen översända remisshandlingarna framgår att konkursboets verksamhet överlåtits per d 19 okt 1992 och att lönegaranti för tiden efter överlåtelsen inte utgått till någon av de konkursgäldenärens anställda, som erhållit anställning hos köparen. Förvaltaren har således inte beslutat utge ersättning till anställd i strid med den i 12 § förmånsrättslagen (1970:979) angivna bestämmelsen om att förmånsrätten inte omfattar lön eller ersättning som den anställde borde ha kunnat förvärva i en annan anställning. TR:n och HovR:n har grundat sina beslut på att några anställda erhållit ersättning enligt lönegarantilagen (1992:497) från konkursdagen fram till köparens tillträdesdag. Underrätternas inställning i denna del ter sig för föreningen svårförståelig. De berörda anställda har - såvitt remisshandlingarna utvisar - för denna tid inte erbjudits annan anställning på sådana villkor att deras rätt till ersättning enligt lönegarantilagen skulle avvika från den ersättning som förvaltaren beslutat om. Remisshandlingarna visar heller inte att de anställda på annan grund inte skulle ha rätt att begära full lönegaranti för tiden fram till tillträdesdagen. Enligt föreningens uppfattning har förvaltaren inte rätt att i förhandling med förvärvare av konkursbo disponera över de anställdas rätt till lönegaranti. Förvaltaren har således ej brutit mot lönegarantilagens bestämmelser eller dess syfte och ändamål.

Det som synes ha föranlett tillsynsmyndigheten att inför TR:n yrka nedsättning av förvaltarens arvode är att förvaltaren vid försäljning av rörelsen inte yrkat att köparen till konkursboet skulle utge full ersättning för kostnaderna för de anställda under tiden från och med konkursutbrottet till och med köparens tillträdesdag. I denna del måste enligt föreningens uppfattning påpekas att huruvida konkursboet skall tillerkännas sådan ersättning eller ej inte är en fråga som berör vare sig de anställdas förmånsrätt eller lönegarantilagens tillämpning utan endast förhandlingarna mellan konkursförvaltaren i hans egenskap av överlåtare av konkursboet och köparen. I remisshandlingarna finns ingenting som antyder att den ersättning konkursboet erhållit skulle ha avvikit från skälig ersättning på ett sådant sätt att arvodet av detta skäl skall nedsättas. Tillsynsmyndigheten synes inte heller ha gjort gällande att den totala ersättning som tillkom konkursboet varit för låg.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Melchior, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Av handlingarna i målet framgår att lönegaranti för vissa av de anställda i konkursbolaget utgått fram till den faktiska tillträdesdagen. Dessa har varit berättigade till full lönegaranti för tiden till den faktiska tillträdesdagen. Detta är något som konkursförvaltaren inte kunnat disponera över. Lönegaranti för tiden efter det att konkursboets verksamhet har överlåtits har således inte utgått till någon av de hos konkursbolaget anställda, som fått anställning hos köparen. P.S. har således inte brutit mot lönegarantilagens bestämmelser eller dess syfte och ändamål. På grund härav saknas skäl att nedsätta det av P.S. yrkade arvodet.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut bestämmer HD förvaltararvodet till P.S. till 238 750 kr.

HD (JustR:n Gregow, Lind, Svensson, referent, Danelius och Regner) fattade följande slutliga beslut. Skäl. Av handlingarna i målet framgår att ersättning enligt lönegarantilagen utgått endast för tid innan konkursbolagets rörelse övertogs av AB Emilco. Det förhållandet att avtalet om överlåtelse av rörelsen inte innefattat något åtagande för Emilco att retroaktivt svara för personalkostnader kan inte anses strida mot lönegarantilagen eller mot de syften som ligger bakom denna lag. Det saknas därför skäl att på denna grund nedsätta det av P.S. yrkade arvodet.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut bestämmer HD förvaltararvodet till P.S. till 238 750 kr. Härav följer att utdelning skall ske enligt det av P.S. d 31 jan 1994 upprättade utdelningsförslaget, med de jämkningar som föranleds av att det beslutade förvaltararvodet är 3 125 kr lägre än det ursprungligen begärda beloppet.

HD:s beslut meddelades d 20 nov 1995 (nr SÖ 186).