SOU 1992:113

Lag om företagsrekonstruktion : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Genom beslut den 15 september 1988 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Thage G Peterson, att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa konkursrättsliga frågor samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen samma dag hovrättslagmannen Trygve Hellners som särskild utredare.

Utredningen antog namnet Insolvensutredningen.

Som sakkunniga förordnades den 29 november 1988 verkställande direktören E 0 Holm, länskronodirektören Bertil Jäderqvist, professorn, numera justitierådet Gertrud Lennander, bankdirektören Bengta Ljung, direktören Per-Ivan Lundberg och advokaten Rolf B Åbjörnsson samt den 15 augusti 1990 rådmannen Arne Wilhelmsson och den 19 juni 1991 auktoriserade revisorn Bo Engström. Den 29 november 1988 förordnades hovrättsassessom, numera t.f. byråchefen Håkan Laven, den 1 mars 1989 departementssekreteraren Frank Walterson och den 7 november 1991 hovrättsassessom Tuula Tikkanen-Kihlgren att biträda utredningen som experter.

Som sekreterare förordnades den 3 november 1988 hovrättsassessom Östen Mandelholm (t. o. m den 30 september 1990), den 4 januari 1990 hovrättsassessom, numera t. f. rådmannen Ralf G Larsson (som biträdan— de sekreterare t.o.m. den 30 september) och den 2 december 1991 hovrättsassessorn Ylva Norling Jönsson (biträdande sekreterare).

Utredningen har tidigare avgett delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsa- neringslag.

Härmed överlämnas utredningens slutbetänkande Lag om företags- rekonstruktion.

Till betänkandet fogas särskilda yttranden av Bengta Ljung och Frank Walterson.

Utredningen har härmed slutfört sitt arbete.

Malmö i november 1992

Trygve Hellners

/Ralf G Larsson

Ylva Norling Jönsson

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förkortningar ................................ 13 Sammanfattning ............................... 15 F örfattningsförslag ............................. 3 l 1. Förslag till lag om företagsrekonstruktion ......... 31 2. Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken ..... 48 3. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken ........ 50 4. Förslag till lag om ändring i köplagen (1990:931) . . . . 52 5. Förslag till lag om ändring i lagen (1845 :50 s. 1)

10.

11. 12.

13. 14.

15.

2.2 2.2.1 2.2.2

om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva .................... 54 Förslag till lag om ändring i lagen (l927:77) om försäkringsavtal ......................... 56 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen

(1970:979) ............................ 58 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek ......................... 65 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987z672) ............................ 67 Förslag till lag om ändring i lönegarantilagen (1992z497) ............................ 70 Förslag till lag om ändring i brottsbalken ......... 71 Förslag till lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986z617) ............................ 73 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953z272) ............................ 76 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. ........... 77 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (l975:1385) ........................... 79 Inledning ............................ 81 Uppdraget ............................ 81 Överlämnade skrivelser m.m. ................ 87 Arbetets bedrivande ...................... 88 Allmänt om krisföretag .................... 91 Några uppgifter om företagandet .............. 91 Företagskonkurser ....................... 92 Allmänt .............................. 92 Undersökning av 958 konkurser som avslutats under 1990 ...................... 94

www _lI—lI—l NC—

3.2.1 3.2.2 3.2.2.1 3.222

3.2.2.3 3.2.2.4 3.2.2.5 3.2.3 3.3 3.3.1 3.3.1.1 3.3.1.2 3.3.1.3

3.3.2 3.3.2.1 3.3.2.2 3.3.2.3 3.3.3 3.3.3.1 3.3.3.2 3.3.4 3341 3.3.4.2 3.3.5 3.3.5.1 3.3.5.2 3.3.5.3 3.3.5.4

4.1 4.1.1 4.1.2 4.1.3

4.1.4

Huvuddragen i det insolvensrättsliga

systemeti Sverige m.m. .................... 99 Inledning ............................. 99 Allmänt .............................. 99 Begreppet obestånd (insolvens) .............. 100 Förmånsrättsordningen ................... 101 Allmänt ............................. 101 Närmare om vissa förmånsrätter .............. 104 Företagshypotek ........................ 104 Kostnader för gäldenärs försättande i kon-

kurs m.m. ........................... 106 Revisors- och bokföringskostnader ............ 107 Skatter och allmänna avgifter ............... 108 Lön och pension ....................... 113 Efterställda fordringar .................... 114 Olika former för insolvensbehandling .......... 116 Betalningsinställelse ..................... 116 Allmänt ............................. 1 16 Vad innebär en betalningsinställelse? ........... 118 Företagshypotekshavamas situation under betalningsinställelsen ..................... 122 Ackord ............................. 123 Allmänt ............................. 123 Godmansinstitutet ....................... 123 Offentligt ackord ....................... 126 Konkurs ............................ 130 Allmänt om konkursinstitutet ................ 130 Konkursförfarandet m.m. .................. 130 Den statliga lönegarantin vid konkurs .......... 137 Allmänt ............................. 137 Lönegarantin och konkurrensen .............. 140 Likvidation ........................... 146 Allmänt ............................. 146 Aktiebolag ........................... 146 Handelsbolag ......................... 149 Ekonomiska föreningar ................... 148 Reformönskemål m. m. .................... 15 1 Riksdagen ........................... 151 lagutskottets betänkande LU 1981/82:3

om förmånsrätt för royalty vid konkurs ......... 151 Lagutskottets betänkande LU 1981/ 82:19 om förmånsrättvid konkurs m.m. ............. 152 Lagutskottets betänkande LU 1987/88:12 om gäldsanering m.m. .................... 154 Lagutskottets betänkande LU 1987/ 88:21 om en översyn av förmånsrättsordningen ........ 158

4.1.5 4.1.6 4.1.7

4.2 4.2.1 4.2.2 4.2.3 4.2.4 4.2.5

4.2.6

4.3 4.3.1

4.3.2 4.3.3 4.3.4

u—no—a

5.1.2 5.1.3 5.1.4. 5.1.5. 5.1.6 5.1.7 5.1.8 5.1.9 5.1.10 5.1.11 5.1.12 5.1.13 5.2 5.2.1

5.2.2 5.2.3 5.2.4 5.2.5 5.2.6 5.2.7

lagutskottets betänkande 1988/89zLU20 Ändringar i förmånsrättsordningen ............ Lagutskottets betänkande 1991/921LU6 Konkursrättsliga frågor ................... Lagutskottets betänkande LU 1991/92:LU37

Ny lönegarantilag ....................... Statliga utredningar m.m. .................. Företagsobeståndskommitte'n ................ Skatteindrivningsutredningen ................ Lönegarantiutredningen ................... Kommissionslagskommitte'n ................ Ds A 1979:7 Betalningsinställelse och

rådrumsstöd m.m. ...................... Ds I 198111 Rådrumsstöd och handläggning av obeständsärenden m.m. ................... Övriga reformförslag .................... Statens industriverks rapport (SIND 1985 :7) Konkursutredningen ..................... Iustitiedepartementets hearing 1987 ............ Insolvensrättsligt forum 1990 ................ Till utredningen överlämnade skrivelser .........

Utländska förhållanden ................... Danmark ............................ Bakgrunden till nuvarande regler om betalingsstandsning, m.m. ................. Förmånsrättsordningen ................... Syftet med betalingsstandsning ............... Anmälan om betalingsstandsning ............. Exekutiva åtgärder under betalingsstandsning, m.m. Tilsynets ställning, m.m. .................. Borgenärernas ställning ................... Betalingsstandsningens upphörande ............ Förfarandet hos skifteretten ................. Vilandeförklaring av konkursansökan ........... Statistiska uppgifter om betalingsstandsning, m.m. . . Vidaredrift av konkursgäldenärs rörelse ......... Lönegaranti .......................... Norge ............................. Allmänt om gjeldsforhandling. Syftet med

förfarandet ........................... Förmånsrättsordningen ................... Förutsättningar för gjeldsforhandling ........... Inledande av gjeldsforhandling ............... Verkningama av inledd gjeldsforhandling ....... Aktörema i gjeldsforhandlingen ..............

Genomgången av gäldenärens ekonomiska förhållanden ..........................

159 161

163 165 165 167 169 179

185 190 191 192

197 198

205 206 208 210 212 213 214 214 216 217

217 221 224 225 226 228

5.2.8 Gjeldsforhandlingens avslutande .............. 232 5.2.9 Förfarandet hos skifteretten ................. 232 5.2.10 Statistiska uppgifter om gjeldsforhandling, m.m. . . . 233 5.2.11 Vidaredrift av konkursgäldenärs rörelse ......... 233 5.2. 12 Lönegaranti .......................... 234 5.3 Finland ............................. 235 5.3.1 Allmänt om företagssanering. Syftet med förfarandet . 235 5.3.2 Förmånsrättsordningen ................... 236 5.3.3 Förutsättningarna för saneringsförfarandet.

Ansökan m.m. ........................ 237 5.3.4 Allmänt om rättsverkningarna av saneringsförfarandet

(exekutiva åtgärder m.m.) ................. 238 5.3.5 Förvaltarens (utredarens) ställning ............ 238 5.3.6 Gäldenärens rådighet ..................... 239 5.3.7 Behandlingen av gäldenärens kontraktsförhållanden . . 239 5 . 3 . 8 Saneringsprogrammet .................... 240 5.3.9 Borgenärernas ställning ................... 240 5 . 3 . 9. ] Borgenärsdelegationen .................... 240 5.392 Borgenärer med säkerhetsrätt ............... 241 5.3.9.3 Borgenärer med nytillkomna fordringar. Finan-

sieringen av vidaredriften .................. 241 5 .3.10 Kostnaderna för förfarandet ................ 242 5 .3.11 Det förenklade förfarandet ................. 242 5 . 3 . 12 Lönegaranti .......................... 243 5.4 England ............................ 243 5.4.1 Allmänt om "Administration". Syftet med

förfarandet ........................... 243 5.4.2 "Floating charge" och "the administrative receiver" . . 246 5.4.3 Förmånsrättsordningen ................... 249 5.4.4 Förutsättningar för Administration. Ansökan m.m. . . 250 5.4.5 Allmänt om rättsverkningama av Administration

(exekutiva åtgärder m.m.) ................. 251 5.4.6 Förvaltarens (the administrator's) ställning, m.m. . . . 251 5.4.7 Gäldenärens rådighet ..................... 253 5.4.8 Behandlingen av gäldenärens kontraktsförhällanden . . 253 5.4.9 Borgenärernas ställning ................... 253 5.4.9.1 Allmänt ............................. 253 5.4.9.2 Borgenärer med säkerhetsrätt ............... 255 5 .4.9.3 Borgenärer med allmän förmånsrätt ............ 257 5 .4.9.4 Borgenärer med nytillkomna fordringar. Finan-

sieringen av vidaredriften .................. 257 5 .4. 10 Förfarandets avslutande m.m. ............... 258 5 .4.11 Domstolens roll i förfarandet ................ 259 5.4.12 Statistiska uppgifter m. m. ................. 259 5 .4.13 Vidaredrift av konkursgäldenärs rörelse ......... 259 5 .4. 14 Lönegaranti .......................... 260 5.5 USA ............................... 261

5.5.2 5.5.3

5.5.4

5.5.5 5.5.6 5.5.7 5.5.8 5.5.9 5.5.9.1 5.592 5.593 5.5.9.4

5.5.10 5.5.11 5.6 5.6.1

5.6.2 5.6.3

5.6.4

5.6.5 5.6.6 5.6.7 5.6.8 5.6.8.1 5.6.8.2 5.6.8.3

5.6.9 5.6.10 5.6.11 5.6.12 5.7 5.7.1

5.7.2 5.7.3

5.7.4

5.7.5

Allmänt om reorganisation enligt "Chapter 11". Syftet med förfarandet. ................... Förmånsrättsordningen ................... Förutsättningarna för reorganisationsförfarandet. Ansökan m.m. ........................ Allmänt om rättsverkningama av reorganisations- förfarandet (exekutiva åtgärder m.m.) .......... Förvaltarens (the trustee's) ställning m.m. ....... Gäldenärens rådighet ..................... Behandlingen av gäldenärens kontraktsförhållanden . . Reorganisationsplanen. Översikt över förfarandet . . . Borgenärernas ställning ................... Oprioriterade borgenärer. Borgenärskommitté, m.m. . Borgenärer med säkerhetsrätt ............... Borgenärer med allmän förmånsrätt ............ Borgenärer med nytillkomna fordringar. Finan- sieringen av vidaredriften .................. Domstolens roll i förfarandet ................ Statistiska uppgifter m.m ................... Österrike ............................ Allmänt om "das Vorverfahren". Syftet med förfarandet ........................... Förmånsrättsordningen ................... Förutsättningarna för das Vorverfahren.

Ansökan m.m. ........................ Allmänt om rättsverkningarna av das Vorverfahren (exekutiva åtgärder m.m.) ................. Förvaltarens ställning m.m. ................ Gäldenärens rådighet ..................... Behandlingen av gäldenärens kontraktsförhållanden . . Borgenärernas ställning ................... Allmänt ............................. Borgenärer med säkerhetsrätt ............... Borgenärer med nytillkomna fordringar. Finan- sieringen av vidaredriften .................. Förfarandets avslutande ................... Statistiska uppgifter m.m ................... Vidaredrift av konkurgäldenärs rörelse .......... Lönegaranti .......................... Frankrike ............................ Allmänt om det franska insolvensförfarandet, särskilt "Période d'observation". Syftet med förfarandet . . . . Förmånsrättsordningen ................... Förutsättningarna för insolvensförfarandet. Ansökan m.m. ........................ Allmänt om rättsverkningarna av insolvensförfarandet (exekutiva åtgärder m.m.) ................. Förvaltarens ställning m.m. ................

265 266 267 268 269 271 271 272 272

273 274 274 274

274 276

278 278 279 279 279

279 280 280 281 281 282

5.7.6 Gäldenärens rådighet ..................... 286 5.7.7 Behandlingen av gäldenärens kontraktsförhållanden . . 287 5.7.8 Borgenärernas ställning ................... 287 5.7.8.1 Allmänt ............................. 287 5.7.8.2 Borgenärer med säkerhetsrätt ............... 287 5.7.8.3 Borgenärer med allmän förmånsrätt ............ 288 5.7.8.4 Borgenärer med nytillkomna fordringar. Finan-

sieringen av vidaredriften .................. 288 5.7.9 Det förenklade förfarandet ................. 289 5.7. 10 Statistiska uppgifter ..................... 290 5 .7.1 l Lönegaranti .......................... 290 5.8 Tyskland ............................ 291 5.8.1 Allmänt om det föreslagna tyska insolvensförfarandet.

Syftet med förfarandet .................... 291 5.8.2 F örmånsrättsordningen ................... 293 5.8.3 Förutsättningarna för insolvensförfarandet.

Ansökan m.m. ........................ 294 5.8.4 Allmänt om rättsverkningarna av insolvensförfarandet

(exekutiva åtgärder m.m.) ................. 294 5.8.5 Förvaltarens ställning. Gäldenärens rådighet ...... 294 5.8.6 Behandlingen av gäldenärens kontraktsförhållanden . . 295 5.8.7 Borgenärernas ställning ................... 295 5.8 .7.1 Allmänt ............................. 295 5.8.7.2 Borgenärer med säkerhetsrätt ............... 295 5 .8.7.3 Borgenärer med nytillkomna fordringar. Finan-

sieringen av vidaredriften .................. 298 5 . 8 . 8 Lönegaranti .......................... 298 5.9 EG ................................ 299 6 Allmänna överväganden ................... 301 6. 1 Reformbehovet ........................ 301 6.1.1 Allmänt om krisföretag och konkurser .......... 301 6.1.2 Förmånsrättsordningen ................... 304 6.1.3 Den statliga lönegarantins roll ............... 307 6.1.4 Rekonstruktion av krisföretag ............... 312 6.2 Reformvägar .......................... 318 6.2.1 Inledning ............................ 318 6 . 2 . 2 Förmåns rättsordni ngen ................... 321 6.2.3 Den statliga lönegarantins roll ............... 340 6.2.4 Ett nytt rekonstruktionsförfarande ............. 344 6.3 Huvuddragen i en lag om företagsrekonstruktion . . . 348 6.3. 1 Utgångspunktema ....................... 348 6.3.2 Förutsättningar för förfarandet ............... 349 6.3.3 Rättsverkningama av förfarandets inledande ...... 355 6.3.4 Gäldenärens rådighet ..................... 360 6.3.5 Administratoms uppgifter och kompetens ........ 365 6.3.6 Borgenärernas ställning ................... 371 6.3.7 Rekonstruktionsplan och förfarandets upphörande . . . 374

6.3.8

6.3.9 6.4

6.4.1 6.4.2 6.5 6.5.1 6.5.2 6.5.3 6.5.4 6.5.5 6.6 6.6.1

6.6.2 6.6.3 6.6.4 6.7 6.7.1 6.7.2 7 7.1 7.2 7.3 7.4 7.5 7.6 7.7 7.8 7.9 7.10

7.11 7.12

7.13

7.14

Handlägg'ningen av ärenden om företags-

rekonstruktion ......................... 377 Förhållandet till annan lagstiftning ............ 383 Vissa frågor angående konkurs .............. 384 Skall juridisk person få fortleva efter konkurs ..... 384 Konkursgäldenärens talerätt i vissa fall .......... 387 Vissa ändringar i fråga om offentligt ackord ...... 390 Minsta dividenden vid offentligt ackord ......... 391 Vilka borgenärer deltar? .................. 393 Behörigheten att föra återvinningstalan .......... 393 Slopande av edgångssammanträdet ............ 395 Andra reformönskemål ................... 396 Vissa frågor angående förmånsrättsordningen, m.m. . 398 Bör företagshypoteket omfatta kassa- och banktill- godohavanden m.m.? .................... 398 Förmånsrätten för revisors arbete, m.m .......... 403 Efterställda fordringar .................... 404 Separationsrätt vid försäljning med återtagande- förbehåll ............................ 405 Reformens genomförande .................. 407 Kostnadsmässiga konsekvenser .............. 407 Ikraftträdande m.m. ..................... 413 Specialmotivering ...................... 415 Förslaget till lag om företagsrekonstruktion ....... 415 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken . . . . 447 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken ...... 447 Förslaget till lag om ändring i köplagen (1990:931) . . 448 Förslag till lag om ändring i lag (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva ................... 448 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal ..................... 448 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) ........................... 448 Förslaget till lag om ändring i lagen (19842649) om företagshypotek ........................ 453 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) ........................... 455 Förslaget till lag om ändring i lönegarantilagen (1992z497) .......................... 457 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ....... 457 Förslaget till lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617) ........................... 457 Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen (1953z272) ........................... 458

Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. ........ 458

7.15 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen

(l975:1385) .......................... 458 Särskilda yttranden ............................ 461 Bilagor .................................. 465 Bilaga 1 Summary ............................ 465 Bilaga 2 Undersökning av företagskonkurser ............ 481 Bilaga 3 Sammanställning av anteckningar från Insolvens-

utredningens hearing den 23-24 april 1992 ....... 491 Bilaga 4 Insolvensutredningens studiebesök i London

den 7-9 oktober 1991 .................... 503 Bilaga 5 Insolvensutredningens studiebesök i USA

den 21-24 januari 1992 ................... 517 Bilaga 6 Utdrag ur den danska konkursloven ........... 537 Bilaga 7 Utdrag ur the Bankruptcy Code 1978 (USA) ...... 541 Bilaga 8 Utdrag ur the Insolvency Act 1986 (England) ..... 571 Bilaga 9 Ackordscentralens instruktionslista ............ 585 Bilaga 10 Ackordscentralens kontraktsformulär ........... 587 Bilaga 11 Anmälda betalingsstandsningeri Danmark ....... 589 Bilaga 12 Statistik över upphörda konkurser vid tingsrätterna . . 591

Forkortnmgar

ABL Aktiebolagslagen (l975:1385)

AC Ackordscentralen AckL Ackordslagen (1970:847) AO Ausgleichsordnung art. Article BC Bankruptcy Code BB Betriebs—Berater. Zeitschrift fiir Recht und Wirtschaft BCC British Company Cases BCLC British Company Law Cases BGB Biirgerliches Gesetzbuch CBC Collier Bankruptcy Cases Cmnd Command Paper CRS Congressional Research Service DKL Den danska konkursloven Dkr Danska kroner DL Dekningsloven EPCA Employment Protection (Consolidation) Act FRL Förmånsrättslagen (1970:979) HBL Lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag HD Högsta Domstolen IA Insolvency Act IR Insolvency Rules JT Juridisk Tidskrift

KL Konkurslagen (1987:672)

Konkurs & Riksskatteverkets handbok, Konkurs & Ackord, 3 uppl. Ackord 1989 KO Konkursordnung

KTS KTS Zeitschrift fiir Insolvenzrecht, Konkurs — Treuhand - Sanierung

KöpL Köplagen (19901931) LAS Lagen (1982:80) om anställningsskydd

LEF Lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar LFH Lagen (1984:649) om företagshypotek LFS Lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. LGL Lagen (l970c741) om statlig lönegaranti vid konkurs resp. Lönegarantilagen (1992z497) LGU Lönegarantiutredningen

LU lLU MBL mdkr mkr NJA NJA II NKL N kr

Ot.prp.

prop.

rskr. Sec. SFS SIU SOU SvJT TfR

UB UBL USC ZIP 22?

Lagutskottet Första lagutskottet Medbestämmandelagen (1976z580) miljarder kronor miljoner kronor Nytt Juridiskt Arkiv, avd. 1 Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II Den norska konkursloven Norska kroner Odelstinget, proposisjon Proposition

Recht der Internationale Wirtschaft Rättegångsbalken Riksdagsskrivelse section Svensk författningssamling Skatteindrivningsutredningen Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning Tidskrift For Rettsvitenskap Ugeskrift for Retsvaesen, Afd. A Utsökningsbalken Uppbördslagen (19531272) United States Code Zeitschrift fiir Wirtschaftsrecht Zeitschrift för Zivilprozess

Sammanfattning

Betänkandets huvudpunkter

Betänkandet innehåller följande huvudpunkter.

*

Ett nytt rekonstruktionsförfarande, företagsrekonstruktion, föreslås som ersättning för konkurs i vissa fall. Det är krisföretag som är livsdugliga eller vars verksamhet helt eller delvis kan fortsättas i någon form som härvid avses. Företagsrekonstruktion innebär att en gäldenär som driver näringsverksamhet, efter betalningsinställelse och under medverkan av en av rätten utsedd administrator, söker rekon- struera verksamheten och träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer utan konkurs. Vid konkurs föreslås att s.k. produktiva löner (intjänad lön samt upp- sägningslön under den tid driften vid företaget fortsätter, dock längst under två månader) i förmånsrättshänseende går före företagshypotek. Detta skall främja användningen av företagsrekonstruktion i stället för konkurs. Också fordringar som med administratoms samtycke uppkommit under företagsrekonstruktion som föregått konkursen skall gå före företagshypotek. Förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter föreslås avskaffad. Ett viktigt syfte med en sådan åtgärd är att förbättra de oprioriterade borgenäremas (leverantörers, underentreprenörers 0.1.) ställning. Vidare föreslås ett klarläggande beträffande företagshypotekshavares rätt att få betalt ur egendom som trätt i stället för säkerhetsunderlaget, dvs. främst medel som satts in på ett särskilt s.k. administrationskonto vid företagsrekonstruktion. Också rättsläget beträffande s.k. efter- ställda fordringar föreslås bli förtydligat i lag. Vad gäller frågan om den statliga lönegarantins roll i samband med fortsatt drift av ett konkursföretag, och särskilt garantins inverkan på konkurrensen, menar sig utredningen ha fått belägg för att "osund konkurrens" förekommer genom vissa sätt att utnyttja lönegarantin. Förslaget beträffande s.k. produktiva löner bör motverka "överut- nyttjande" av garantin. Vidare föreslås att tillsynsmyndigheten i konkurs aktivt bevakar att garantin inte "överutnyttjas".

Bakgrunden till förslagen

1 kap. 2 i betänkandet redogör utredningen något för hur företagandet ser ut i Sverige. Vidare lämnas statistiska uppgifter om bl.a. konkursutveck— lingen, som på senare år visat en kraftig stegring av antalet före- tagskonkurser (1991 totalt 17 378). Utredningen har själv föranstaltat om en specialundersökning angående företagskonkurser i Västerbottens, Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län samt de tre storstadslänen Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Undersökningen har gjorts för att belysa skuld- och tillgångssituationen i företag som går i konkurs men också för att få reda på hur mycket de olika borgenärska- tegoriema erhåller i utdelning i konkurs. En rapport om undersökningen finns intagen i bilaga 2 till betänkandet. Genom särskilda undersökningar har utredningen vidare inhämtat material angående dels ärenden om utseende av god man enligt ackordslagen från samtliga tingsrätter, dels konkurs gäldenärers inställning till konkurförvaltamas försäljningsåtgärder från samtliga kronofogdemyndigheter i deras egenskap av tillsynsmyndig- het i konkurs.

Utredningen har våren 1992 hållit en hearing med företrädare för kreditväsendet och näringslivet i övrigt samt berörda myndigheter och organisationer (bilaga 3 till betänkandet).

Nuvarande möjligheter till insolvensbehandling behandlar utredningen i kap. 3. Här ges en översikt över författningsregleringen beträffande konkurs, ackord och likvidation. Vidare lämnas vissa uppgifter om det i dag oreglerade förfarandet betalningsinställelse. I ett särskilt avsnitt behandlas förmånsrättsordningen och härunder även frågan om efter- ställda fordringar.

Ett särskilt avsnitt ägnas den statliga lönegarantin vid konkurs och dess betydelse för konkurrensen inom skilda branscher. För att undersöka lönegarantins betydelse för konkurrensen har utredningen hört sig för med företrädare för olika branscher och organisationer. Utredningen har dessutom fått tillgång till exempel på avtal om företagsöverlåtelser vid konkurs där lönegarantin spelat en roll för avtalets innehåll.

Åtskilliga reformönskemål har framförts på området. I kap. 4 redogörs bl.a. för uttalanden från riksdagens sida samt Lönegarantiutred- ningens slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmåns- rättsordningen, Skatteindrivningsutredningens betänkande (SOU 1987: 10) Indrivningslag m.m. och Statens industriverks rapport (SIND 1985:7) Konkursutredningen.

Utländska förhållanden har ägnats en fyllig redogörelse i kap. 5. Vad gäller våra nordiska grannländer är det främst de danska reglerna om "betalingsstandsning" och de norska om "gjeldsforhandling" som behandlas. I fråga om Finland knyts intresset till den reform på området som föreslagits i en proposition under hösten 1992. Här redogörs vidare för rättssystemen i England ("the Administration Order Procedure"), USA (reorganisation enligt "Chapter 11"), Österrike ("das Vorverfah- ren"), Frankrike och Tyskland. Beträffande andra länder än Danmark

och Norge har redogörelsen författats av en av utredningens sakkunniga, professorn, numera justitierådet Gertrud Lennander. Insolvensutredningen har också gjort studiebesök i Danmark, Norge, England och USA. Vid besöken har utredningen sammanträffat med det norska konkurslovutvalget samt med företrädare för berörda ministerier och lagstiftande organ, domstolar, universitet, advokater och revisorer.

Närmare om de olika huvudpunkterna

Företagsrekonstruktion

Det föreslagna förfarandet Lagen om företagsrekonstruktion, vilken föreslås ersätta ackordslagen, är tillämplig på alla näringsidkare. Den avser att öka möjligheterna att utan konkurs rekonstruera en näringsverksamhet, när gäldenären har fått betalningssvårigheter. De centrala dragen i förfarandet är följande.

Ansökan om företagsrekonstruktion kan göras av såväl gäldenären som av en borgenär och görs hos tingsrätt. Det är emellertid inte möjligt att mot gäldenärens vilja tvinga denne att underkasta sig företagsrekonstruk- tion. Då beslut om företagsrekonstruktion fattats utser domstolen en administrator, som skall utreda gäldenärens ekonomiska situation och dessutom verka för att borgenärernas intressen iakttas. Administratorn skall vara lika kvalificerad som en konkursförvaltare. Även en borge- närskommitté kan tillsättas, vilken administratom 1 så fall skall samråda med i väsentliga frågor.

Under förfarandet fortsätter gäldenärens verksamhet i allmänhet på vanligt sätt. Gäldenären behåller i princip sin rådighet, men viktigare beslut kräver samtycke av administratom. Eftersom förfarandet innefattar en betalningsinställelse får gäldenären inte utan administratoms samtycke betala skuld som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för sådan skuld. Utan sådan medgivande får han inte heller ingå någon ny förpliktelse eller pantsätta, överlåta eller upplåta annan rätt till fast egendom, affärslokaler eller annan egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet.

När domstolen beslutat om företagsrekonstruktion inträder vidare ett allmänt indrivnings- och verkställighetsförbud beträffande sådana skulder som uppstått dessförinnan. Alla fordringar omfattas i princip, även fordringar som är förenade med säkerhet. Handpanträtt är undantagen och för borgenärer med annan panträtt eller företagshypotek kan dispens medges från utmätningsförbudet. Företagsrekonstruktion utgör också konkurshinder. En ansökan om konkurs som inkommer under det att förfarandet pågår kommer att vilandeförklaras.

Administratom skall upprätta en rekonstruktionsplan. I planen skall denne bl.a. beskriva vilka åtgärder som måste vidtas för att man skall komma till rätta med företagets problem. Administratom bör söka nå

fram till en underhandsuppgörelse med borgenärerna och gäldenären. Denna kan innefatta såväl affärsekonomiska åtgärder som olika eftergifter från borgenärernas sida. Kan en sådan uppgörelse inte nås får gäldenären vid samma domstol ansöka om offentligt ackord.

En ansökan om företagsrekonstruktion är att anse som en förklaring om att gäldenärsföretaget ställer in sina betalningar. Även när gäldenären medger påbörjande av företagsrekonstruktion efter en borgenärs ansökan därom är det att anse som en förklaring om betalningsinställelse. En faktisk betalningsinställelse utan en ansökan om företagsrekonstruktion är däremot inte tillräcklig för att gäldenären skall åtnjuta det skydd som den föreslagna lagen erbjuder.

Redan i ansökningen skall gäldenären ange hur han tänkt sig att rekonstruera verksamheten. Det betyder bl.a. att han måste ge ett besked om hur han menar att borgenärerna skall tillgodoses. Redan på detta stadium bör gäldenären också på något sätt ange hur verksamheten i fortsättningen skall finansieras. Ansökan skall vidare innehålla ett förslag till administrator.

För att hindra missbruk av förfarandet skall rätten göra en viss prövning av ansökningen. Om det saknas skälig anledning anta att syftet med förfarandet kan uppnås, får en ansökan av gäldenären inte beviljas. Kan domstolen omedelbart konstatera att det inte finns någon utsikt att rekonstruera gäldenärens verksamhet skall ansökan ogillas, och det blir alltså inte aktuellt med det skydd mot t.ex. konkurs som lagen medger.

Rättsverkningarna i fråga om t.ex. utmätningsförbudet inträder den dag då en ansökan om företagsrekonstruktion bifalls och förfaller då rätten meddelar beslut om förfarandets upphörande.

Inom tre veckor skall det hållas ett borgenärssammanträde. Då skall borgenärerna beredas tillfälle att uttala sig om förfarandet bör fortgå. Dessa kan då också lämna sådana upplysningar som behövs för att förhindra att gäldenärer missbrukar förfarandet.

Förfarandet får pågå under en tid av tre månader, men denna tid kan förlängas upp till ett år. Har förhandling om offentligt ackord då inletts får förfarandet emellertid pågå under den längre tid som krävs för att slutföra ackordsförhandlingen.

För att förhindra att en leverantör av el, bränsle, vatten och andra jämförbara förnödenheter som är nödvändiga för fortsatt drift av gäldenärens verksamhet spolierar hela rekonstruktionsförfarandet genom att utnyttja sin monopolställning har en särskild regel tagits med. En sådan borgenär får inte t.ex. avbryta leverans på grund av att gäldenären underlåtit att betala en tidigare leverans, under förutsättning att gäldenä— ren med administratoms samtycke ställer säkerhet för nästa leverans.

För att underlätta en rekonstruktion är det många gånger av stor betydelse att det kan tillföras friskt kapital till verksamheten. I syfte att främja detta innehåller förslaget en möjlighet för gäldenären att under förfarandet uppta nya lån med administratoms medgivande, varvid sådana fordringar erhåller förmånsrätt före fordringar med säkerhet i företagshypotek.

Mori ven för förslaget

Utredningen pekar på att antalet konkurser nu har nått en sådan nivå som är flera gånger högre än som någonsin har iakttagits hos oss under 1900-talet (avsnitt 6.1.1). En del kan säkert göras av preventivt slag, men utredningen har med hänsyn till sina direktiv inte att gå in på sådana åtgärder.

Det kan konstateras att konkursutvecklingen aktualiserat en rad frågor som på ett eller annat sätt har att göra med det insolvensrättsliga systemets uppbyggnad. Vad utredningen har att undersöka är främst om man genom ändringar i den insolvensrättsliga lagstiftningen kan främja rekonstruktion av krisföretag utan konkurs. Man kan visserligen inte avvara konkurs som regulator i ett marknadsekonomiskt system. Konkurs kan emellertid vara en kostsam procedur och vara förenad med nackdelar i form av kapitalförstöring och förlorade arbetstillfällen. Det ligger därför nära till hands att överväga ett alternativt förfarande som om möjligt kan träda i funktion, innan företaget har blivit definitivt insolvent, och därmed ersätta konkurs.

Att det behövs ett alternativt insolvensförfarande har också flera andra orsaker. Nuvarande ackordslag har inte visat sig vara ett så effektivt instrument för rekonstruktion av företag som man antog vid den lagens tillkomst 1970. Antalet offentliga ackord har legat på ca 100 årligen (1991 ökade antalet till 171). Närmare lagregler saknas om vilka verkningar ett företags betalningsinställelse har. Det har förekommit att leverantör av t.ex. el till ett krisföretag avbrutit leverans för att tilltvinga sig betalning. Önskemål har vidare framförts om bl.a. en förstärkning av kvalifikationema hos sådan god man som idag utses enligt ackordslagen för att utreda gäldenärens ekonomiska situation.

Det bör påpekas att när man i utlandet sökt komma till rätta med motsvarande problem har lösningen genomgående varit att man genom- fört reformer där ett nytt reorganisationsförfarande - namnet på förfarandet växlar mellan länderna - utgjort ett viktigt inslag. Ut- redningen har i kap. 5 belyst en rad sådana förfaranden.

Förmånsrätt för produktiva löner och nytillkomna ford- ringar

Förslagens innehåll Utredningen föreslår en ordning med en framskjuten förmånsrätt för s.k. produktiv lön. Denna ordning innebär att lönefordringar före konkurs och uppsägningslön för den tid under vilken gäldenärens näringsverksam— het fortsätter efter konkursutbrottet, dock längst under två månader, skall ha förmånsrätt före fordringar förenade med säkerhet i företagshypotek. Vidare föreslås att nytillkomna fordringar under företagsrekonstruktion skall erhålla förmånsrätt med prioritet före produktiv lön.

Mati ven för förslagen Utvecklingen har på konkursområdet efter hand gått i den riktningen att de icke förmånsberättigade borgenärerna gör stora förluster i händelse av gäldenärens konkurs. Också borgenärer med särskild förmånsrätt, t.ex. banker och andra kreditgivare med säkerhet i gäldenärens egendom, har fått vidkännas stora förluster. Storleken av dessa beror dock bl.a. av om säkerhetens värde stått i rimligt förhållande till kreditens storlek. Utvecklingen har därför gjort det angeläget att undersöka om den nuvarande förmånsrättsordningen innefattar en lämplig fördelning av riskerna mellan olika kategorier av borgenärer.

Enligt utredningens mening finns anledning att fråga sig om man genom någon ändring i säkerhetshavarnas ställning kan främja rekon- struktion utan konkurs. Här knyts intresset i första hand till innehavare av företagshypotek, dvs. i regel banker. I debatten har flera förslag förts fram som på ett eller annat sätt går ut på att genom viss beskärning av företagshypotekets starka ställning tillgodose nämnda syfte. I avsnitt 6.1.2 erinras om såväl Lönegarantiutredningens (LGU:s) förslag 1988 om att ge huvuddelen av lönefordringarna i en konkurs (s.k. produktiv lön) bättre förmånsrätt än företagshypotek som tanken att innehavare av sådan säkerhet till en viss procent skall vara oprioriterad.

Gemensamt för de två åsyftade reformförslagen är, att de syftar till att ge kreditgivaren ett ökat incitament att följa och ingripa i utvecklingen hos ett företag som är på väg in i en ekonomisk kris. Härmed skapas bättre förutsättningar för att få till stånd en rekonstruktion av företaget utan konkurs och indirekt bättre utsikter för de ej prioriterade borgenä- rerna att få betalt.

Det råder ingen tvekan om att vart och ett av de berörda reformför— slagen kan utgöra ett effektivt medel för att förmå kreditgivare med säkerhet i företagshypotek att på ett tidigare stadium än nuvarande regelsystem ger anledning till att ingripa i utvecklingen hos ett krisföre— tag. Följden av passivitet från kreditgivarens sida kan ju bli att gälde— närsföretaget blir ohjälpligt insolvent och måste försättas i konkurs. Borgenären riskerar då att utdelningen för hans fordran i konkursen blir sämre än den betalning som kunnat påräknas, om ett rekonstruktionsför- sök inletts tidigare och gäldenärsförtaget kommit på fötter eller dess verksamhet kunnat fortsättas i ny form.

Till förmån för en reform av nu antytt slag talar flera skäl. Det ligger i linje med Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1982 s. 900 (det s.k. Minitube-målet) att de produktiva lönerna skall belasta den egendom som omfattas av företagshypotek. Innehavama av sådan säker— het får med andra ord betala dessa löner. Detta talar för en ändring i förmånsrättsordningen av det slag som förordats av LGU.

Man kan också se saken från ett annat håll. Idag blir resultatet vid fortsatt drift av ett konkursföretag oftast det, att staten genom lönegaran- tin betalar de uppsägningslöner som företaget inte klarar av att erlägga. Den förkovran av egendom, omfattad av företagshypotek, som sålunda sker under konkurs betalas alltså i första hand av allmänna medel. Det

kan starkt ifrågasättas, om en sådan ordning är godtagbar från rättvise- synpunkt.

Vid en eventuell konkurs tas i dag fordringar med allmän förmånsrätt, t.ex. löner, ut ur gäldenärens egendom bara i den mån den inte tas i anspråk av fordran med särskild förmånsrätt, dvs. bl.a. företagshypotek. Utredningens undersökning av ett antal företagskonkurser 1990 visar att borgenärer med företagshypotek fick utdelning med ett belopp som motsvarar 46 % av det totala fordringsbeloppet av sådana fordringar. I personalintensiva företag är utdelningen i själva verket större. Denna borgenärskategori åtnjöt den utan jämförelse högsta utdelningen på sina fordringar.

En ändring i förmånsrättsordningen av förut antytt slag är med andra ord en viktig förutsättning för att man i större utsträckning än nu skall kunna få till stånd rekonstruktion av krisföretag utan konkurs. Vilka effekter en reform med nu antydda inriktning skulle få för de oprioritera- de borgenärerna är dock inte så lätt att svara på. Mycket beror här av hur stora skatte- och lönefordringama är i det enskilda fallet. Allmänt sett finns det goda skäl anta, att en reform leder till ett bättre utfall för de oprioriterade borgenärerna genom att rekonstruktionsvägen prövas på ett tidigare stadium.

Mot en ändring av nu berört slag har anförts framför allt tre argu- ment: den kan försvåra för små och medelstora företag att få kredit mot säkerhet i företagshypotek, den kan skapa problem beträffande befintliga krediter av sådant slag och den kan medföra negativa effekter för sysselsättningen.

Argumentet beträffande en tänkt lagändrings inverkan på sysselsätt- ningen menar utredningen inte ha tillräcklig styrka. Det är svårt att mäta effekter av sådant slag. Det kan däremot inte bortses från att en in- skränkning i den erbjudna säkerhetens värde kan åtminstone i någon utsträckning påverka företagens möjligheter att få och vidmakthålla kredit mot säkerhet i företagshypotek. Eventuella negativa effekter blir dock beroende av inskränkningens storlek. Hålls denna på en nivå som inte mera avsevärt ändrar säkerhetens värde, torde följderna för kredit- givningen inte bli så långtgående. Det är alltså av avgörande betydelse vilken inriktning en reform får.

LGU:s förslag har i förhållande till andra lösningar vissa fördelar. Det riktar uppmärksamheten på de grundläggande förutsättningama för att rekonstruktion utan konkurs skall vara realistisk. LGU:s förslag får sålunda en "dynamisk" effekt. Med förslaget uppnår man också att statens regressrätt vid utbetalning enligt lönegarantin får en starkare ställning. Härigenom främjas finansieringen av lönegarantisystemet. En annan effekt av förslaget är, att det motverkar sådan "osund konkurrens" mellan företag som utredningen berört i kap. 3. Ett system med exem- pelvis kostnadsbidrag från säkerhetshavama till förfarandet får i jämförelse med LGU:s förslag främst karaktär av "transferering" av medel till andra kategorier av fordringshavare.

Vid övervägande av de fördelar och nackdelar som är förenade med de olika modellerna har utredningen stannat för LGU:s förslag. Som

utredningen ser saken kommer företagshypoteket även efter en ändring i förmånsrättsordningen att ha ett sådant kreditvärde att det utgör en väl fungerande säkerhetsrätt.

Vad gäller frågan om en förmånsrätt för s.k. produktiv lön bör knytas till huruvida det i den enskilda konkursen faktiskt har utförts produktivt arbete under fortsatt drift av rörelsen eller om man skall välja en schabloniserad lösning oberoende härav väljer utredningen i princip det första alternativet. Allt arbete som utförts före konkursens början torde typiskt sett vara produktivt. Beträffande arbete utfört därefter skiftar för- hållandena i de enskilda konkurserna. De principiella motiv som ligger bakom en tänkt ändring i förmånsrättsordningen kan knappast åberopas, om verksamheten avstannat helt redan en kort tid efter konkursutbrottet. En regel som bygger på att driften normalt får betraktas som produktiv t.o.m. två månaders uppsägningstid bör därför formuleras så att den förbättrade förmånsrätten under uppsägningstiden gäller så länge gäldenärens verksamhet fortsätter, dock längst under en tid av två månader. Med en sådan reglering bör skälig hänsyn tas till förhållandena i de olika konkurserna.

En särställning intar borgenärer med fordringar som uppkommer efter betalningsinställelse. Sådana kan gälla t.ex löner, lokalhyra och inköp av råvaror. I regel förutsätts att sådana kostnader betalas kontant. Ett väsentligt problem blir därför hur utgifterna skall finansieras. Normalt har gäldenären i det uppkomna läget utnyttjat tillgängliga säkerheter. En ändring i förmånsrättsordningen som innebär att nytillkomna fordringar prioriteras framför t.ex. företagshypotek skulle sannolikt öka ett krisdrabbat företags möjligheter att finansiera verksamheten och därmed dess utsikter att rekonstruera den utan konkurs. De nya fordringarna får samtidigt en bättre garanti för betalning i händelse att rekonstruktionsför- söken inte leder till önskat resultat utan följs av konkurs.

En förbättrad ställning för nytillkomna fordringar är en av de vägar som i utlandet ansetts vara framkomlig utan att man därmed rubbar säkerhetshavarnas rätt i för stor utsträckning. Det gäller inte bara i Danmark och Norge, där ordningen har tillämpats sedan 1980-talet. Även i andra länder, såsom England, USA och Frankrike, har man slagit in på denna väg.

Ett viktigt villkor för den nya förmånsrätten bör vara, att den följer bara med nya fordringar som har tillkommit med samtycke av den administrator som utses i ett nytt rekonstruktionsförfarande. Med ett sådant villkor bör några tillämpningsproblem inte behöva uppkomma.

Skatteprivilegiets avskaffande

Förslagets innehåll Utredningen föreslår att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter avskaffas och att dessa fordringar blir oprioriterade. Ändringen bör bidra till att stärka de oprioriterade borgenärernas ställning.

Motiven för förslaget Utredningens undersökning rörande företagskonkurser har bekräftat vad som ofta påtalats under senare år, nämligen att borgenärer utan förmånsrätt genomsnittligen får nöja sig med några få procent i utdelning på sina fordringar i konkurs. Undersökningen visar att av all utdelning i de undersökta konkurserna 12,2 procent gick till skatte- och avgifts- fordringar, 5,1 procent till lönefordringar och 6,3 procent till oprioritera- de fordringar. Det motsvarade en utdelning (dvs. hur mycket resp. borgenärskategori tillsammans erhöll i utdelning i förhållande till deras sammanlagda fordringar) på skatte- och avgiftsfordringama om 22,8 procent, på lönefordringama om 23 procent och på oprioriterade fordringar om 3,6 procent. Om förmånsrätten för såväl skatter som löner avskaffas, skulle den totala utdelningen till de oprioriterade bli 9,5 procent. Det är svårare att ange vad resultatet blir när man - som enligt utredningens förslag - avskaffar enbart förmånsrätten för skatter. Man måste då beakta dels den utdelning i konkurs som tillkommer löntagare utöver vad som utgår enligt den statliga lönegarantin, dels statens regressfordringar på grund av vad som utbetalts enligt garantin. Det betyder att avskaffandet av skatteprivilegiet i en del fall får mindre betydelse för icke förmånsberättigade borgenärer. Man får emellertid hålla i minnet att de flesta företag saknar eller har endast få anställda. Förslaget bör sålunda få positiva effekter för de oprioriterade borgenärer— na. Ett avskaffande av skatteprivilegiet främjar också rekonstruktion utan konkurs. Utsikterna till ackordsuppgörelser torde stärkas. Tvingas staten att delta i sådana uppgörelser som skatteborgenär, kommer sannolikt antalet ackord att öka. Staten kommer nämligen då att få ett större intresse i att medverka till ekonomiska uppgörelser mellan gäldenären och borgenärerna.

För statens skatteindrivning innefattar ett bortfall av förmånsrätten inte i sig några dramatiska förändringar. I praktiken ligger redan nu huvudvikten i indrivningsarbetet på åtgärder före konkurs, däribland förhandling med gäldenären, prövning av frågor om uppskov och anstånd samt utkrävande av s.k. ställföreträdaransvar för bolags företrädare.

Totalt uppbar staten utdelning i konkurs med 170 mkr 1991. Till jämförelse kan nämnas att den totala uppbörden av skatter och avgifter var 757 mdkr. Utgår man från det procenttal som framkommit vid utredningens undersökning rörande företagskonkurser, skulle utdelningen på skattefordringama minska från 22,8 procent till 9,5 procent, om både skatteprivilegiet och löneprivilegiet föll bort. Med utredningens förslag angående förhållandet mellan företagshypotek och produktiv lön blir minskningen något större, men den kompenseras mer än väl av att statens regressfordringar enligt lönegarantin får en bättre ställning.

Enligt utredningens mening talar redan det nu anförda för att stats- ekonomiska skäl inte kan tilläggas avgörande betydelse. Förmånsrätten har inte heller någon sådan roll vid skatteindrivningen att farhågor för att skattemoralen skulle undergrävas kan tillmätas någon större vikt i sammanhanget. Förhållandena är idag även i övrigt väsentligt annorlunda

än då skatteprivilegiet diskuterades på 1970-talet. Idag förfogar staten som skatteborgenär över en rad medel för att säkra sina fordringar, t.ex. det s.k. ställföreträdaransvaret enligt uppbördslagen samt betalnings- säkring. Utredningen erinrar också bl.a. om att utvecklingen i t.ex. våra nordiska grannländer går mot ett helt avskaffande av skatteprivilegiet. Någon mellanlösning såsom förmånsrätt för skattefordringar som belöper på viss tid före konkurs, anser sig utredningen inte kunna förorda.

Företagshypotekets omfattning m.m.

Förslagens innehåll Utredningen föreslår att om konkurs följt inom viss tid från det att ett förfarande enligt lagen om företagsrekonstruktion avslutades, en borgenär som har företagshypotek till säkerhet för sin fordran skall ha rätt till betalning ur egendom som omfattades av hypoteket vid tidpunkten för beslutet om företagsrekonstruktion, eller ur egendom som trätt i sådan egendoms ställe. Förslaget utgör närmast en kodifiering av den praxis som utvecklats vid betalningsinställelse under medverkan av Ackords- centralen samt ett förtydligande av den rättsliga innebörden av denna praxis.

Beträffande efterställda fordringar föreslår utredningen förtydligande i lag om att det förhållandet att fordringar utan förmånsrätt inbördes har lika rätt inte hindrar att en borgenär enligt avtal eller på annan grund har rätt till betalning först efter övriga borgenärer.

Vidare föreslås vissa bestämmelseri lagen om företagsrekonstruktion och konkurslagen i syfte att klargöra vilken ställning efterställda fordringar har vid ackord. Bestämmelserna innebär att innehavare av sådana fordringar i princip inte deltar i ackord men blir bundna av detta.

Mori ven för förslagen Utredningen anser att förändringen av förmånsrättsordningen såvitt avser produktiva löner inte förutsätter en utvidgning av företagshypoteket till att omfatta även kassa- och banktillgodohavanden m.m. Olägenhetema av undantaget för sådan egendom har till stor del undanröjts genom den praxis som utvecklats unders senare år. Utredningens förslag om företagsrekonstruktion anknyter till denna praxis. Därmed har ett viktigt motiv för att upphäva undantaget för kassa— och bankmedel m.m. i lagen om företagshypotek fallit bort. Härtill kommer att en ändring beträffande kassa- och banktillgodohavanden m.m. inte är problemfri. En sådan utvidgning av säkerhetsunderlaget för företagshypotek kan t.ex. leda till att det mesta av vad som återvinns vid konkurs tillfaller säkerhetshava- ren. En ändring på denna punkt skulle dessutom gå ut över bl.a. oprioriterade borgenärer. Detta utesluter dock inte andra reformvägar.

Nuvarande praxis begränsar gode mannens möjlighet att göra uttag på ett administrationskonto under en betalningsinställelse genom ett krav på att denne skall iaktta inteckningshavamas intressen så att dessa inte i händelse av konkurs åsamkas "väsentlig förlust" genom försöket att komma till rätta med gäldenärsföretagets ekonomiska svårigheter. Härav följer att viss osäkerhet råder om hur långt gode mannens befogenhet att förfoga över medlen på kontot sträcker sig. Härtill kommer att be- gränsningen också innebär viss osäkerhet angående säkerhetens om- fattning i det enskilda fallet. Det har också sagts vara betänkligt att en hypotekshavare under ackordsutredning före konkurs kan stärka sin ställning genom att få förmånsrätt i både gäldenärens transaktionsmedel och nya varor som förvärvas under utredningen. En annan olägenhet med nuvarande system är, att det råder viss oklarhet om vilka krav som måste uppfyllas för att företagshypotek skall omfatta medel på ett admini- strationskonto.

Även från andra utgångspunkter kan det göras gällande att ett behov av förtydligande i lagstiftningen rörande företagshypotek föreligger. Den av utredningen föreslagna ändringen skulle medföra ett incitament för borgenärer med säkerhet i företagshypotek att medverka till rekonstruk- tionsförsök. Den osäkerhet angående företagshypotekets omfattning som kan föreligga i det enskilda fallet skulle vidare minskas. Lagstiftningsbe- hovet framstår än tydligare vid beaktande av den betydelsefulla roll som en borgenär med säkerhet i företagshypotek kommer att spela under det av utredningen föreslagna rekonstruktionsförfarandet.

Inom utredningen har det framhållits, att avsaknaden av lagreglering om efterställda fordringar i praktiken fört med sig viss tvekan om hur de skall behandlas vid ackord. Bl.a. har pekats på att regeln i ackordslagen om att ett ackord skall ge "alla likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringamas belopp" förmedlar intrycket att även efterställda fordringar därvid skulle vara inbegripna. Det har sagts att formuleringen av lagreglerna kan verka hindrande på uppgörelser där även efterställda fordringar skall delta.

Utredningen finner det befogat med ett förtydligande av rättsläget på denna punkt. Det är av stor vikt att oklarhet om hur efterställningsvillkor skall tolkas inte lägger hinder i vägen för en rekonstruktion.

Den statliga lönegarantin

Förslagets innehåll Utredningen menar att den statliga lönegarantin idag används på två sätt så att man kan tala om "osund konkurrens" i samband med att ett konkursföretag fortsätter driften. Dels förekommer det att garantin utnyttjas som en sorts indirekt samhällelig subvention vid överlåtelse av företagets rörelse ("handel med lönegarantin"). Dels används lönegaranti— medel som en form av driftkapital utan att affärsmässiga förutsättningar för fortsatt drift föreligger.

Bägge formerna av "överutnyttjande" av lönegarantin bör motverkas av utredningens förslag till åtgärder för att ersätta konkurs med företagsrekonstruktion utan konkurs. Även tillkomsten av 1992 års lönegarantilag bör verka i samma riktning, inte minst genom de i den lagen upptagna avräkningsreglema. Härutöver bör enligt utredningens mening övervägas en bestämmelse om skyldighet för tillsynsmyndigheten att aktivt övervaka föreskrifterna om lönegaranti.

Utredningens uppdrag tar sikte bara på frågan om användningen av lönegarantimedel medför problem i konkurrenshänseende. Det har inte ankommit på utredningen att undersöka sådana inslag i näringsverksam- het som etableringsrätt och behovet av strukturrationalisering. Inte heller har utredningen haft i uppgift att i övrigt gå in på missbruk av lönegaran- tin.

Motiven för förslaget

Den statliga lönegarantin har kommit att spela en större roll för rekon- struktion i samband med konkurs än som varit avsett. Samtidigt har lönegarantin tagits upp till diskussion från andra utgångspunkter. Våren 1992 beslutades att det maximala garantibeloppet för lönefordringar i konkurs sänks från tolv basbelopp till 100 000 kr.

Det är tydligt, att konkursinstitutet har kommit att användas i rekonstruktionssyfte i betydligt större utsträckning än som antagits av statsmakterna. Redan det låga antalet offentliga ackord jämfört med det stora antalet konkurser visar härpå. Men även det höga utnyttjandet av lönegarantin pekar i samma riktning. Det betyder att konkursens roll som exekutionsform i åtskilliga fall har kommit i bakgrunden.

Så sent som vid tillkomsten av 1987 års konkurslag godtogs dock att det i princip ankommer på förvaltaren att avgöra, om rörelsen skall fortsättas eller inte, låt vara med skyldighet att höra bl.a. tillsynsmyndig- hetens mening. Vid utredningens hearing 1992 har inte framkommit någon mera allvarlig kritik av konkurslagens regler på denna punkt även om det påpekats att det idag finns en viss risk för att förvaltaren slentrianmässigt fortsätter driften därför att lönegaranti utgår.

Det ankommer inte på utredningen att gå närmare in på sådana inslag i näringsverksamheten som väsentligen är att hänföra till etableringsfrihet eller strukturrationalisering. I stället har utredningen övervägt lämplig- heten av att garantin används antingen som ett led i en överlåtelse av konkursföretag ("handel med lönegarantin") eller som en form av driftkapital till ett konkursföretag trots att affärsmässiga förutsättningar för fortsatt drift eller för en överlåtelse av rörelsen inte är för handen.

I konkurslagen anges att tillsynsmyndigheten (och särskilt berörda borgenärer) skall höras i viktigare frågor, om det inte föreligger hinder mot det. Att sälja hela rörelsen och i överlåtelseavtalet föra in lönegaran- tin som en del av avtalet är självfallet en sådan viktig fråga som kräver tillsynsmyndighetens hörande. Enligt utredningens uppfattning ankommer det på tillsynsmyndigheten att beakta användningen av lönegarantimedel vid fortsatt drift. Gör myndigheten vid samrådet med förvaltaren den bedömningen att användningen av lönegarantimedel av ett konkursföretag

leder till någon form av "osund konkurrens" på förut angivet sätt bör fortsatt drift och/eller överlåtelse av rörelsen avstyrkas.

Utredningen har övervägt om man bör gå ett steg längre och i konkurslagen införa en uttrycklig bestämmelse om att förvaltaren såvitt gäller fortsatt drift och överlåtelse av rörelsen bör inhämta godkännande av tillsynsmyndigheten. Tillräckliga skäl att nu föreslå en sådan bestämmelse torde dock inte finnas. Däremot menar utredningen att man kan överväga att i en verkställighetsföreskiift till lönegarantilagen föra in en regel om att tillsynsmyndigheten skall övervaka efterlevnaden av föreskrifterna om lönegaranti.

Förslagets konsekvenser

Visserligen rekonstrueras en del företag idag genom konkurs. Det sker emellertid ofta med ianspråktagande av den statliga lönegarantin. Vidare kommer rekonstruktionen vanligen till stånd så sent att stora förluster för borgenärerna inte kan undvikas.

Med utredningens förslag motverkas olägenheterna av nuvarande ordning. Kommer rekonstruktionsåtgärder igång tidigare, dvs. före konkurs, kan lönegarantin inte användas som ett led i en rekonstruktion. De affärsmässiga förutsättningama för att rekonstruera ett krisföretags verksamhet bör emellertid bli bättre och "osund konkurrens" mellan företagen i branschen kunna undvikas genom att lönegarantin inte kommer in i bilden. Också utfallet för borgenärerna av en uppgörelse bör typiskt sett bli gynnsammare än om företaget avvaktat den tidpunkt då det blivit ohjälpligt insolvent.

Vinsterna med utredningens förslag inskränker sig inte till de omedelbara resultaten av en lyckad rekonstruktion. Liksom när en reorganisation av ett företags verksamhet äger rum i annat sammanhang kan borgenärerna få nytta av åtgärden genom att affärsförhållandet till gäldenärsföretaget eller dess efterträdare kan fortsätta. Rekonstruktionen kan också göra det möjligt för andra företag, vilka varit beroende av gäldenärsföretaget för sin verksamhet, att fortsätta denna utan att själva hamna i betalningssvårigheter. Särskilt gäller detta underleverantörer och underentreprenörer. I nu berörda hänseenden bör en rekonstruktion enligt utredningens modell medföra större ekonomisk nytta för berörda intressenter än om motsvarande åtgärd företas först när gäldenärsföre- taget försatts i konkurs.

Det nya förfarandet kan inte beräknas medföra några nya utgifter för domstolar och tillsynsmyndigheter. Kostnaden för företagsrekonstruktion kommer gäldenärsföretaget att självt stå för. Eftersom antalet konkurser kan förväntas minska genom att företagsrekonstruktion används i stället, kommer domstolarnas kostnader för konkurs att minska. Detta motvägs av domstolarnas befattning med företagsrekonstruktion. Också till- synsmyndighetemas uppgifter minskas, när konkurserna avtar. Men denna besparing motvägs troligen av en aktivare bevakningsfunktion.

Sannolikt kommer utredningens samlade förslag att medföra möjlighet till förbättrad utdelning för oprioriterade borgenärer. Det kommer även staten till del i dess egenskap av skatteborgenär. Men också med oförändrad utdelning till de oprioriterade borgenärerna - 3,6 % - kommer staten att få utdelning med bortåt 27 mkr, om man utgår från 1991 års siffror. Statens förlust på grund av att förmånsrätten för skatter och avgifter avskaffas begränsas redan på grund härav (cirka 140 mkr om statens fordran är densamma som 1991).

Varje företag som kan rekonstrueras enligt den nya modellen i stället för att gå i konkurs torde generellt sett medföra en samhällsekonomisk vinst. Nedbringas antalet företagskonkurser, minskar typiskt sett också de förluster staten gör som skatteborgenär.

Förslaget att låta en del av lönekostnaderna få en bättre förmånsrätt än fordringar med säkerhet i företagshypotek kommer att öka återbetal- ningen av utbetald lönegaranti i konkurs. Under budgetåren 1983/84 - 1989/90 var lönegarantifondens intäkter större än kostnaderna. Därefter har kostnaderna varit större än intäkterna. Återbetalning från konkurs uppgick under de båda budgetåren 1990/91 och 1991/92 till 52 resp. 114,9 mkr.

Utredningens förslag går i denna del ut på att intjänad men ej utbetald lön samt lön under den tid driften vid företaget fortsätter, dock längst under två månader, skall utgå med förmånsrätt före fordringar med säkerhet i företagshypotek. En konsekvens härav är att lönegarantifonden får en bättre regressrätt än idag för en del av det som utbetalas i ersättning från fonden.

Om en uppskattning görs av vad detta innebär för fonden bör beaktas att tillgångar saknas i ca en tredjedel av samtliga konkurser. I sådana konkurser är någon återbetalning således utesluten. Denna uppgift skall vidare sammanställas med att företagshypotekshavarna erhåller utdelning med 46 % i förhållande till deras sammanlagda fordringar. Ofta har den senaste innestående månadslönen inte betalts ut och inte heller semester- ersättning. Om den tid under vilken konkursboet fortsätter verksamheten uppskattas till exempelvis 14 dagar, har man att räkna med att återbe- talning till lönegarantifonden kommer att ske för 1,5 månadslön i kon— kurser rörande företag med anställda. Antalet personer som under 1990/91 erhöll lönegaranti uppgick till 47 007 och under 1991/92 till 77 973. Om den månatliga utbetalningen beräknas till 8 494 kr hade återbetalningen enligt utredningens förslag kommit att under de båda åren uppgå till knappt 200 resp. drygt 330 mkr. Det rör sig här om en ökning av återbetalningen från konkurs med 400 resp. drygt 300 %.

Det är naturligtvis mycket vanskligt att göra sådana här beräkningar. På sikt bör antalet konkurser minska. Antalet berörda anställda likaså. Å andra sidan är det mera sannolikt att den genomsnittliga tiden för fortsatt drift överstiger 14 dagar. Utredningen har räknat med en schablontid om två månader. Beaktar man de olika omständigheter som kan inverka på resultatet, bör man kunna räkna med att vinsten för lönegarantifonden enligt förslaget inte kommer att understiga nyss nämnda beräkning utan snarare överstiga den.

Det är svårt att förutspå hur många fall som årligen kan komma att bli föremål för företagsrekonstruktion och hur stor del av de ärenden som anhängiggörs som slutligen leder till en uppgörelse mellan gäldenären och dennes borgenärer. Mot bakgrund av antalet konkursföretag 1991 med fler än tio anställda (1 406) vågar utredningen dock uppskatta antalet fall av företagsrekonstruktion till ca 500. I likhet med antalet konkurser beror antalet fall av företagsrekonstruktion dock i hög grad på den allmänna ekonomiska utvecklingen i samhället.

Utredningen förutsätter att åtgärder vidtas för utbildning av personal och information innan reformen genomförs. Ett ikraftträdande kan inte beräknas ske förrän tidigast under 1994.

Förhållandet till en lag om skuldsanering

Tidigare har utredningen avgett delbetänkandet (SOU l990:74) Skuldsaneringslag, vilket tog sikte på överskuldsatta fysiska personer som inte driver någon form av näringsverksamhet. I 1992 års betänkande har utredningen behandlat enbart näringsidkare som fått betalningssvårig- heter. De båda förslagen skall ses som en heltäckande reglering av fall då företag eller enskilda behöver rådrum för att reda ut sina ekonomiska problem utan konkurs. I föreliggande betänkande föreslås att den nuvarande ackordslagen avskaffas. Detta förutsätter någon motsvarande typ av regler för privatpersoner.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om företagsrekonstruktion

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 & Företagsrekonstruktion enligt denna lag innebär att en gäldenär som driver näringsverksamhet, efter betalningsinställelse och under med- verkan av en av rätten utsedd administrator, söker rekonstruera verksamheten utan konkurs och träffa en ekonomisk uppgörelse med sina borgenärer.

2 & Företagsrekonstruktion inleds efter ansökan hos rätten. En ansökan kan göras av gäldenären eller en borgenär.

En ansökan av gäldenären är att anse som en förklaring att denne ställer in sina betalningar. Detsamma gäller ett sådant medgivande av gäldenären som avses i 2 kap. 11 5 första stycket.

3 & Företagsrekonstruktion innebär inskränkningar i borgenärernas rätt att tvångsvis ta i anspråk gäldenärens egendom för betalning av sina fordringar och att göra gällande påföljd av avtalsbrott från gäldenärens sida.

De rättsverkningar som sägs i första stycket inträder den dag då en ansökan om företagsrekonstruktion bifalls.

Rättsverkningarna förfaller när rätten meddelar beslut om förfarandets upphörande, om inte annat förordnas i beslutet.

4 5 Vid företagsrekonstruktion skall särskilt undersökas, om den verksamhet som gäldenären bedriver helt eller delvis kan fortsättas.

Kan en uppgörelse inte ske under hand får gäldenären ansöka om förhandling om offentligt ackord. I fråga om offentligt ackord tillämpas bestämmelsernai 3 kap.

5 & En plan skall upprättas för hur syftet med förfarandet skall uppnås (rekonstruktionsplan).

Förfarandet pågår under högst tre månader, om inte beslut om för— längning av fristen meddelas av rätten.

6 å Bestämmelserna i denna lag om gäldenär äger inte tillämpning i fråga om

1. bankaktiebolag, sparbank eller föreningsbank,

2. kreditaktiebolag, stadshypoteksförening eller landshypoteksförening, 3. understödsförening,

4. försäkringsbolag,

5. gäldenär för vars verksamhet staten, kommun, landstingskommun, kommunalförbund, församling eller kyrklig samfällighet svarar.

7 5 Om konkurs föreskrivs i konkurslagen (1987:672).

2 kap. Allmänna bestämmelser om företagsrekonstruktion Ansökan av gäldenären

l 5 En gäldenärs ansökan om företagsrekonstruktion skall göras skrift- ligen. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud.

En ansökan skall innehålla 1. en kortfattad redogörelse för gäldenärens ekonomi och vad som lett fram till gäldenärens betalningssvårigheter, 2. en uppgift om utsikten till rekonstruktion av verksamheten och till en uppgörelse med borgenärerna samt 3. ett förslag till administrator och behövliga uppgifter om dennes lämplighet för uppdraget.

2 5 Ansökan om företagsrekonstruktion görs hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet.

I ansökningen skall gäldenären ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända.

Har ansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända handlingarna i ärendet till den tingsrätt som enligt vad dessa visar är behörig och underrätta gäldenären. En ansökan skall anses gjord, när handlingarna kom in till den förra tingsrätten.

3 & En ansökan skall avvisas, 1. om det av ansökningen inte framgår vilken tingsrätt som är behörig eller 2. om den inte uppfyller de krav som anges i 1 &.

Avvisning får ske endast om gäldenären inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

4 & Upptas gäldenärens ansökan skall rätten genast 1. besluta om företagsrekonstruktion, 2. utse en administrator och 3. bestämma tidpunkt för ett borgenärssammanträde inför rätten senast tre veckor från beslutet eller den längre tid som är oundgängligen nödvändig.

Ett beslut om företagsrekonstruktion får inte meddelas, om det saknas skälig anledning anta att syftet med förfarandet kan uppnås.

Om särskilda skäl föreligger kan flera än en administrator utses.

Ansökan av en borgenär

5 5 En ansökan av en borgenär skall göras skriftligen. Ansöknings- handlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.

En ansökan skall innehålla 1. uppgift om borgenärens fordran, 2. de omständigheter på vilka han grundar sin begäran och 3. förslag till administrator och behövliga uppgifter om dennes lämplig- het för uppdraget.

Borgenären skall i original eller kopia bifoga de handlingar som han vill åberopa. Ansökningen och de handlingar som har bifogats denna skall ges in i två exemplar.

6 5 En borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion får inte bifallas, om 1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i egendom som tillhör gäldenären och det inte finns särskilda skäl anta att borgenärens rätt är i fara eller 2. betryggande säkerhet erbjuds av tredje man.

Med säkerhet som erbjuds av tredje man avses även borgen, om borgensmannen svarar som för egen skuld.

7 & I fråga om behörig tingsrätt och avvisning av ansökan tillämpas vad som sägs i 2 och 3 55.

8 & Upptas en borgenärs ansökan skall rätten sätta ut en förhandling för prövning av yrkandet. Förhandlingen skall hållas inom två veckor från det att ansökningen kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får den hållas senare, dock senast inom sex veckor.

Till förhandlingen skall parterna kallas. I kallelsen till gäldenären skall denne föreläggas att svara på yrkandet vid förhandlingen. I kallelsen skall även anges att gäldenären inte behöver inställa sig, om han före förhandlingen själv gör en ansökan enligt 1 &.

Kallelsema skall delges. Parterna skall i kallelsen upplysas om innehållet i 10 &.

Gäldenären skall samtidigt med kallelsen delges de av borgenären ingivna handlingarna.

9 5 En borgenärs ansökan förfaller, om

1. en ansökan enligt 1 5 från gäldenären själv bifalls före förhandlingen, 2. gäldenären före denna skriftligen bestrider ansökningen eller

3. försätts i konkurs.

Rätten skall i fall som avses i första stycket ställa in förhandlingen och underrätta parterna.

10 & Uteblir borgenären från förhandlingen, skall ärendet avskrivas, om inte gäldenären själv gör en ansökan enligt 1 &. Uteblir gäldenären från förhandlingen, förfaller borgenärens ansökan.

11 5 En ansökan av borgenären får inte bifallas, om inte gäldenären förklarar att han vill påbörja företagsrekonstruktion.

Finns förutsättningar att bifalla borgenärens ansökan tillämpas 4 & be— träffande de åtgärder som ankommer på rätten.

Administratom och dennes uppgifter

12 & Administratom skall undersöka utsikterna till rekonstruktion av verksamheten och därvid verka för att borgenärernas bästa iakttas. Administratom skall undersöka gäldenärens ekonomiska ställning och efter samråd med gäldenären upprätta en rekonstruktionsplan som tillställs borgenärerna. Administratom får anlita hjälp av sakkunnig.

13 5 En administrator skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, ha borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget.

Den som är anställd vid en domstol eller en kronofogdemyndighet får inte vara administrator.

En administrator som inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget skall entledigas av rätten. Frågor om entledigande tas upp på begäran av administratom, en borgenär eller gäldenären.

14 & Administratom skall inom en vecka från det att han utsetts under- rätta samtliga kända borgenärer om att företagsrekonstruktion har påbörjats. Vid underrättelsen skall fogas

1. en förteckning över gäldenärens huvudsakliga tillgångar och skulder, 2. gäldenärens senaste balansräkning, om gäldenären är eller varit bokföringsskyldig under det sista året innan ansökan om företags- rekonstruktion gjordes, och de ytterligare upplysningar som behövs om dennes redovisning,

3. en uppgift om orsakerna till betalningssvårighetema och ändamålet med förfarandet samt

4. upplysning om tidpunkten för det sammanträde som sägs i 4 5 första stycket 3.

Gäldenärens ställning

15 & Gäldenären är skyldig att lämna administratorn alla sådana upp- lysningar om sina ekonomiska förhållanden som är av betydelse för företagsrekonstruktion.

Gäldenären skall följa administratoms råd och anvisningar angående förvaltningen av gäldenärens egendom.

16 å Gäldenären får inte utan administratoms samtycke

1. betala skuld som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion eller ställa säkerhet för sådan skuld,

2. ingå någon ny förpliktelse, 3. pantsätta, överlåta eller upplåta annan rätt till fast egendom, affärslo- kaler eller annan egendom av väsentlig betydelse för gäldenärens verksamhet.

17 5 Har gäldenären före beslutet om företagsrekonstruktion

1. ingått ett sådant avtal om fortlöpande leverans av elektricitet, vatten eller därmed jämförlig fömödenhet som innebär att gäldenären skall erlägga betalning efter hand i särskilda poster allteftersom motparten fullgör sitt åtagande och

2. kommit i dröjsmål med betalningen av någon delleverans, får motparten dock inte på grund härav häva avtalet i fråga om senare leverans eller avbryta denna, om gäldenären med administratoms samtycke ställer godtagbar säkerhet för betalning av sådan leverans. Avtalsvillkor som inskränker gäldenärens befogenhet enligt första

stycket är ogiltigt.

18 & Överlämnas en vara till gäldenären efter det att beslut om företags- rekonstruktion meddelades av rätten och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då köpesumman inte har förfallit till betalning, gäldenären med samtycke av administratorn inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

Avtalsvillkor som inskränker gäldenärens befogenhet enligt första stycket är ogiltigt.

Borgenärernas ställning

19 5 Vid det sammanträde som sägs i 4 5 första stycket 3 skall borgenä- rerna beredas tillfälle att uttala sig om förfarandet bör fortgå.

Om en borgenär begär det, skall vid sammanträdet bland borgenärerna utses en borgenärskommitté. I kommittén får ingå högst tre personer. Om gäldenären bedriver näringsverksamhet och under det senast

förflutna räkenskapsåret här i landet sysselsatt i genomsnitt minst 25 arbetstagare, har en företrädare för de anställda rätt att delta i borgenärs- kommittén. I så fall får i denna ingå högst fyra personer.

Administratom skall i väsentliga frågor samråda med borgenärs- kommittén, om inte hinder möter mot det.

20 5 Under förfarandet gäller följande inskränkningar i borgenärernas rätt att tvångsvis ta i anspråk gäldenärens egendom för betalning av sina fordringar. 1. Om en borgenär ansöker om att gäldenären skall försättas i konkurs, skall ansökningen på begäran av administratorn förklaras vilande i avvaktan på att förfarandet enligt denna lag upphör. Vilandeförklaring skall dock inte meddelas, om det finns särskilda skäl anta att borgenärens rätt är i fara. 2. Utmätning får inte ske. Detta gäller inte utmätning för sådan fordran till säkerhet för vilken borgenären har handpanträtt. Har borgenären annan panträtt eller företagshypotek till säkerhet för sin fordran, kan borgenären hos rätten begära medgivande till utmätning. Medgivande får lämnas endast om det finns risk för att säkerhetens värde avsevärt minskas till följd av gäldenärens handlande. 3. Beslut om betalningssäkring får inte meddelas och verkställighet av sådant beslut får inte ske. 4. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske. Detsamma gäller återtagande genom verkställighet av dom. 5. Beslut om kvarstad får inte meddelas och verkställighet av sådant beslut får inte ske.

Under förfarandet får en borgenär inte heller i övrigt påkalla åtgärd för verkställighet enligt 16 kap. utsökningsbalken.

21 5 Den som hade fordran hos gäldenären när ansökan om företags— rekonstruktion gjordes får, även om fordringen inte är förfallen till betalning, använda den till kvittning mot fordran som gäldenären då hade mot honom. Detta gäller dock inte, om kvittning är utesluten på grund av fordringamas beskaffenhet eller undantagen enligt vad som sägs nedan.

Om en fordran mot gäldenären har förvärvats genom överlåtelse från tredje man senare än tre månader före ansökan om företagsrekonstruktion eller, såvitt angår dödsbo, före ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman och i det senare fallet en ansökan om företagsrekonstruktion följt inom tre månader från det att boutrednings- man förordnats, får den inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. Detsamma gäller, om en fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare genom sådant fång och borgenären då hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd.

En borgenär, som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, får inte kvitta, i den mån sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning enligt 3 kap. eller konkurslagen.

En fordran på ersättning vilken tillkommer en borgensman eller annan med anledning av en förpliktelse som han infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av vad som sägs ovan ha förvärvats när hans förpliktelse grundades.

Förfarandets upphörande

22 & Förfarandet upphör efter beslut av tingsrätten. Det skall upphöra om tre månader förflutit från dagen för beslutet om företagsrekonstruk- tion.

Tingsrätten kan om särskilda skäl därtill föreligger på begäran av gäldenären förlänga den i första stycket angivna fristen med tre månader i taget. Förfarandet får dock inte pågå under längre tid än sammanlagt ett år, såvida inte förhandling om offentligt ackord inletts.

Innan rätten beslutar om förlängning enligt andra stycket skall admini- stratorn, de borgenärer, som infunnit sig till det sammanträde som sägs i 4 5 första stycket 3, och borgenärskommittén, om en sådan utsetts, beredas tillfälle att yttra sig.

23 & Förfarandet skall även upphöra om

1. syftet med förfarandet uppnåtts,

2. gäldenären återkallar sin ansökan eller utan laga förfall uteblir från det sammanträde som sägs i 4 & första stycket 3,

3. administratorn eller en borgenär begär det och rätten finner för- farandet sakna ett rimligt ändamål,

4. gäldenären försätts i konkurs eller

5. rätten i annat fall finner att särskilda skäl föreligger för att förfarandet bör upphöra.

Innan tingsrätten fattar beslut enligt första stycket 1-3 eller 5 skall gäldenären, administratorn, de borgenärer, som infunnit sig till det sammanträde som sägs i 4 5 första stycket 3, och borgenärskommittén, om en sådan utsetts, beredas tillfälle att yttra sig.

24 5 När rätten meddelar beslut om förfarandets upphörande, förfaller de rättsverkningar som anges i 17, 18 och 20 55, om inte annat förordnas i beslutet.

3 kap. Särskilda bestämmelser om offentligt ackord Ansökan omförhandling om ofentligt ackord

1 5 En ansökan om förhandling om offentligt ackord görs av gäldenären hos den tingsrätt där ärendet om företagsrekonstruktion är anhängigt.

I fråga om offentligt ackord gäller utöver bestämmelserna i detta kapitel 2 kap. 12, 13 och 15 - 24 55 i tillämpliga delar.

2 & Till en ansökan enligt 1 & skall bifogas 1. ett ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när betalningen skall ske samt om säkerhet har ställts för ackordet och vari den i så fall består, 2. en förteckning över boets tillgångar och skulder, upprättad enligt 3 & tidigast tre månader innan ansökan om förhandling om offentligt ackord gjordes, 3. den senaste balansräkningen, om gäldenären är eller har varit bok- föringsskyldig under det sista året innan beslutet om företagsrekon- struktion meddelades, 4. en berättelse av administratorn som anger boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens betalningssvårigheter samt innehåller en översikt över tillgångar och skulder, en uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och upplysning om egendom har frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning, om det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför samt hur gäldenären har fullgjort sin bokföringsskyldighet, 5 . ett yttrande av administratorn om han anser att ackordsförslaget bör antas av borgenärerna, 6. ett intyg av administratorn att borgenärer, som till antalet utgör minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp, har förklarat sig anse ackordet antagbart, 7. ett bevis att ackordsförslaget samt administratoms berättelse och yttrande har sänts till alla borgenärer som tas upp i bouppteckningen, 8. förskott, med belopp som regeringen föreskriver, på kostnaden för ackordsfrågans handläggning hos rätten samt av rätten godkänd säkerhet för vad som inte täcks av förskottet.

En balansräkning behöver inte bifogas, om den tidigare har tillställts rätten och borgenärerna.

3 & Administratom skall upprätta bouppteckningen. I denna skall till- gångarna tas upp till noggrant uppskattade värden. Om gäldenären är eller har varit bokföringsskyldig under det sista året innan beslutet om företagsrekonstruktion meddelades, skall om möjligt även lämnas en

specificerad uppgift om de värden som i bokföringen har åsatts till- gångarna eller, när sådan värdering inte har gjorts, om anskaffningskost- naden. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress.

Ränta på en borgenärs fordran skall inte beräknas längre än till dagen för ansökan om företagsrekonstruktion. Fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gällde nämnda dag.

Har en borgenär förmånsrätt, skall det anges jämte grunden till det. Förekommer anmärkning mot fordran eller bedöms värdet av egendom, vari en borgenär har särskild förmånsrätt, understiga hans fordran, skall det anges.

4 & Rätten skall avvisa ansökningen om förhandling om offentligt ackord, om den inte uppfyller de krav som anges i 2 5 och gäldenären inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen.

5 & Upptas ansökningen, skall rätten genast meddela beslut om för— handling om offentligt ackord (ackordsförhandlingsbeslut). Samtidigt skall rätten

1. bestämma tidpunkt för ett sammanträde med borgenärerna inför rätten, 2. kalla gäldenären, administratorn och borgenärerna till sammanträdet samt

3. kungöra ackordsförhandlingsbesluteti Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på sätt regeringen föreskriver.

Villkor för ofentligt ackord

6 5 Ett offentligt ackord får avse, att fordringar, som tillkommer borgenärer vilka enligt 7 5 får delta i förhandlingen, nedsätts och betalas på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge alla likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringamas belopp, om inte lägre ackordsprocent godkänns av samtliga kända borgenärer som skulle omfattas av ackordet eller särskilda skäl för lägre procent föreligger. Föreskriven minsta utdelning skall betalas inom ett år efter det att ackordet har fastställts, om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner längre betalningstid.

Utan hinder av första stycket får ett offentligt ackord innehålla villkor att borgenärerna får full betalning intill visst belopp, om awikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga omständig- heter. En avvikelse till nackdel för viss borgenär får också äga rum, om han har medgett det.

Ett ackord får även avse, att gäldenären endast får anstånd med betalningen eller annan särskild eftergift. Därvid äger första och andra styckena motsvarande tillämpning.

Borgenärer vid offentligt ackord

7 5 I förhandling om offentligt ackord deltar endast borgenärer, vilkas fordringar uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion. En borgenär, som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt, deltar inte i förhandlingen. En borgenär, som enligt avtal eller på annan grund har rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer, deltar inte heller i för- handlingen, såvida inte dessa medger detta.

Om en borgenär helt eller delvis avstår från kvittningsrätt eller förmånsrätt, deltar han i förhandlingen i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom i vilken en borgenär har särskild förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen.

Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill ett visst belopp, skall deras fordringar i ackordsförfarandet anses som förmånsberättigade i motsva- rande mån.

En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är förfallen till betalning eller den är beroende av särskilt villkor.

Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.

Borgenärsmajoritet vid ofentli gt ackord

8 5 Ett ackordsförslag, som ger minst femtio procent av fordringsbe- loppen, skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringamas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre, skall ackordsförslaget anses antaget, om tre fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringamas samman- lagda belopp.

Ätervinning vid offentligt ackord

9 5 Efter ackordsförhandlingsbeslutet äger bestämmelserna i konkursla- gen (1987:672) om återvinning vid konkurs motsvarande tillämpning, om ackordet fastställs.

Söks återvinning av förmånsrätt eller betalning som vunnits genom utmätning, får rätten förordna att fortsatt verkställighet av utmätningen tills vidare inte får äga rum.

10 & Talan om återvinning väcks av en borgenär vars fordran skulle omfattas av ackord. Talan skall väckas före det borgenärssammanträde som avses i 5 5 1 och får inte slutligt prövas innan ackordsfrågan har blivit avgjord. En borgenär som vill väcka talan skall underrätta

administratorn. Om så inte har skett, får hans talan inte upptas till prövning.

Upphör förfarandet utan att ackord har kommit till stånd och försätts inte gäldenären i konkurs efter ansökan som gjorts inom tre veckor från det att ackordsfrågan avgjordes, skall den väckta återvinningstalan avvisas.

11 & Vad som vinns genom återvinningstalan skall, sedan kärandens kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan kan få fordran mot gäldenären deltar med fordringen i förhandlingen om offentligt ackord och har rätt att avräkna den utdelning som tillkommer honom på vad han annars skulle ha betalat.

Om det i målet påkallas av en borgenär som omfattas av ackordet eller av gäldenären, kan rätten föreskriva särskild förvaltning av det som enligt första stycket skall tillkomma borgenärerna. Egendom som har satts under sådan förvaltning får utmätas endast om ackordet har förfallit.

Verkan av offentligt ackord

12 5 Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända eller ej, som enligt 7 5 hade rätt att delta i ackordsförhandlingen.

Om alla borgenärer som enligt 7 5 hade rätt att delta i ackordsför- handlingen inte tillgodoses fullt ut genom ackordet, är detta bindande också för en borgenär vars fordran uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion och som enligt avtal eller på annan grund har rätt till betalning först efter gäldenärens övriga borgenärer.

En borgenär med förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.

13 & Överlåter gäldenären efter ackordsförhandlingsbeslutet en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall han gottgöra borgenären därför.

14 5 En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.

Senare anmälda fordringar vid offentligt ackord m.m.

15 5 Vill någon delta i ackordsförhandlingen med en fordran som inte har upptagits i bouppteckningen och inte heller senare blivit känd, bör han skriftligen anmäla fordringen hos administratorn senast en vecka före det borgenärssammanträde som avses i 5 5 1. Anmäls en fordran senare, får det inte föranleda att borgenärernas prövning av ackordsförslaget skjuts upp.

16 & Om gäldenären eller en borgenär vill framställa anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet, skall han göra det skriftligen hos administratorn i så god tid som möjligt och i vart fall före om- röstningen vid det borgenärssammanträde som avses i 5 5 1.

Finner administratorn anledning till anmärkning mot en fordran som skulle omfattas av ackordet eller framställer gäldenären eller en borgenär sådan anmärkning hos administratorn, skall denne skyndsamt underrätta den borgenär vilkens fordran avses med anmärkningen. Detsamma gäller, när värdet av egendom vari borgenär har särskild förmånsrätt bedöms understiga fordringen.

Borgenärssammanträde vid ofentli gt ackord

17 5 Det sammanträde som avses i 5 & 1 skall hållas tidigast tre och senast fem veckor efter ackordsförhandlingsbeslutet.

Gäldenären bör inställa sig personligen vid borgenärssammanträdet. Han skall därvid lämna rätten, administratorn och borgenärerna de upp- lysningar om boet som de begär. Kan gäldenären inte infinna sig personligen, bör han ställa ombud. Har edgång begärts enligt 18 5, skall gäldenären alltid inställa sig personligen, såvida gäldenären inte redan har avlagt ed inför någon annan tingsrätt.

Administratom skall tillhandahålla en förteckning på de borgenärer som har rätt att delta i omröstning i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. I förteckningen skall även antecknas anmärkning som har framställts mot en borgenärs fordran.

18 5 På begäran av en borgenär skall gäldenären vid borgenärssam- manträdet avlägga bouppteckningsed. Han skall därvid göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han anser behövs och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det inte enligt hans vetskap har oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld.

Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars edgång den borgenär som påkallat edgången anser sakna betydelse för utredningen av gäldenärens ekonomiska ställning.

När det finns anledning till det, får rätten besluta att gäldenären skall avlägga eden inför någon annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas.

Vägrar gäldenären att avlägga ed, förfaller ackordsförhandlingsbe- slutet, om inte rätten finner synnerliga skäl föreligga att förhandlingen om offentligt ackord fortsätts.

19 5 Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för denna, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärens

fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

20 & Vid borgenärssammanträdet skall borgenärerna rösta om ackords- förslaget.

En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder mot att borgenären deltar med fordringen i omröstningen. Är utgången av omröstningen beroende av om fordringen skall beaktas eller inte, skall rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma förlikning. De närvarande får med bindande verkan för dem som har uteblivit medge att en anmärkning förfaller eller inskränks eller uppdra åt administratorn att ingå förlikning med borgenären. Kan förlikning inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs i 24 5 för be- stämmande av omröstningens utgång.

En förlikning angående framställd anmärkning får inte ingås i annan ordning än som anges i andra stycket utan samtycke av alla vilkas rätt är beroende av förlikningen.

Vid omröstning äger 3 5 andra stycket motsvarande tillämpning.

21 & Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan medgivande av rätten. Yrkande härom skall framställas senast vid borgenärssammanträdet innan omröstning sker. Mot rättens beslut i fråga om återtagande eller ändring av ackordsförslag får talan inte föras särskilt. '

Har ändring av ackordsförslaget medgetts, får prövningen av förslaget uppskjutas till fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna, får uppskov dock äga rum endast om särskilda skäl föreligger.

22 5 Om rätten i annat fall än som avses i 21 å andra stycket finner särskilda skäl föreligga för att borgenärernas prövning av ackordsför- slaget uppskjuts, får rätten besluta om uppskov till fortsatt sammanträde inom tre veckor.

Fastställelse av offentligt ackord

23 5 Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men finns det enligt 25 & anledning att inte fastställa ackordet, skall ackordsfrågan prövas av rätten vid en förhandling. Detsamma gäller, om det vid sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenärerna.

Om ackordsfrågan inte skall prövas vid en förhandling, skall rätten fastställa ackordet.

Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka, om inte längre rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

24 & Är utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finns det i övrigt skäl att fastställa ackordet, skall rätten först pröva anmärkningarna eller så många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte. Mot rättens beslut med anledning av framställd anmärkning får talan inte föras.

25 5 Ett ackord får inte fastställas, om

1. ärendet inte har handlagts på föreskrivet sätt och felet kan ha inverkat på ackordsfrågans utgång,

2. ackordet inte uppfyller villkoren i 6 5,

3. det finns skälig anledning att anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågan eller att något annat svek har ägt rum vid ackordet eller

4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna.

Även om första stycket inte är tillämpligt, får rätten efter omständig- heterna vägra att fastställa ackordet, om en borgenär eller en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för fordringen har bestritt fastställelse på grund av att 1. betryggande säkerhet för ackordets fullgörande inte finns,

2. ackordet är till skada för borgenärerna eller 3. ackordet av någon annan särskild anledning inte bör medges.

Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och är förslaget inte förkastat av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt pröva ackordsförslaget och sammanträde utsättas för detta. Särskild talan får inte föras mot ett beslut om sådan prövning.

Tillsyn över ofentli gt ackord

26 5 På begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten, om det finns skäl till det, förordna administratorn eller någon annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Om det behövs, skall även en ersättare för tillsynsmannen förordnas.

Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar.

Bestämmelserna i 2 kap. 13 & tredje stycket äger motsvarande till— lämpning i fråga om entledigande av tillsynsman.

Förverkande av ofentli gt ackord

27 5 På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts gäldenären förfaller, om gäldenären

1. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande, 2. åsidosätter vad som åligger honom enligt 26 å andra stycket eller

3. på något annat sätt uppenbart försummar sina åtaganden enligt ackordet.

Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket. Även om den eftergift som har medgetts gäldenären förklaras förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gälde- nären eller mot den som har gått i borgen för ackordet.

4 kap. Bestämmelser om handläggningen m.m. Handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion

1 & Prövningen av en ansökan om företagsrekonstruktion och hand- läggningen av företagsrekonstruktion sker som ett ärende hos tingsrätten.

2 5 I fråga om ärenden om företagsrekonstruktion gäller rättegångs- balkens bestämmelser om handläggningen av tvistemål i tillämpliga delar, om inte något annat sägs i denna lag. Sker handläggningen vid samman- träde inför rätten tillämpas bestämmelsema om huvudförhandling i tvistemål, om inte sakens beskaffenhet motiverar avsteg därifrån.

En sådan förhandling som avses i 3 kap. 23 & första stycket skall äga rum så snart som möjligt. Om administratom, gäldenären eller en borgenär uteblir från förhandlingen, hindrar det inte att ackordsfrågan prövas och avgörs.

Rättens avgörande sker genom beslut.

3 5 En tingsrätt är vid handläggningen domför med en lagfaren domare. Vid en förhandling får dock rätten bestå av tre lagfarna domare.

4 & Bevis eller fullmakt, som visar att den som vid företagsrekonstruk- tion i egenskap av ställföreträdare eller ombud företräder en borgenär är behörig, skall företes endast om det påkallas av särskilda skäl.

Är en behörighetshandling inte tillgänglig när den skall företes, skall ställföreträdaren eller ombudet få tid att förete sådan handling.

Kostnader för förfarandet 5 & Kostnaderna för företagsrekonstruktion betalas av gäldenären.

6 & Arvode till administratorn och ersättning för kostnad som uppdraget medfört skall prövas av rätten, om administratorn eller gäldenären gör framställning därom. Så länge ackordet inte fullgjorts får sådan framställning göras också av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet.

Arvodet får inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet

varmed det har utförts samt näringsverksamhetens omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

7 & Bestämmelserna i 6 & äger motsvarande tillämpning beträffande arvode och kostnadsersättning till en tillsynsman.

Ersättningen till ett sakkunnigt biträde som har anlitats med stöd av 2 kap. 12 & tredje stycket bestäms av administratorn.

Verkställighet av beslut

8 & Ett beslut om företagsrekonstruktion går i verkställighet omedelbart. Detsamma gäller andra beslut av rätten under handläggningen av ett ärende om företagsrekonstruktion i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten, om inte något annat förordnas eller följer av andra stycket.

Beslut under handläggningen går i verkställighet först sedan det har vunnit laga kraft, om beslutet avser arvode eller kostnader till en administrator eller till en sådan tillsynsman som har utsetts enligt 3 kap. 26 &.

Överklagande av rättens beslut

9 & Tingsrättens beslut i en fråga som enligt denna lag skall prövas av rätten får överklagas för sig, om inte något annat följer av 3 kap. 21 & första stycket, 24 5 eller 25 & tredje stycket.

Talan mot ett beslut som avses i första stycket förs genom besvär i hovrätten inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Är det fråga om beslut om förhandling om offentligt ackord räknas dock besvärstiden från den dag då kungörelsen om beslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar.

Skadestånd

10 5 Om en borgenärs ansökan enligt 2 kap. 5 5 inte bifalls och om borgenären när han gav in sin ansökan saknade skälig anledning att anta att gäldenären inte kunde betala sina skulder allteftersom de förföll till betalning, skall borgenären ersätta gäldenären den skada som skäligen kan anses ha orsakats denne genom ansökningen och dess handläggning. Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den tingsrätt där borgenärens ansökan om företagsrekonstruktion är eller har varit anhängig. I detta ärende får sådan talan väckas utan stämning.

Stray" m. m.

11 5 En borgenär som för sin röst vid ett borgenärssammanträde enligt 3 kap. har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären döms till böter eller fängelse i högst ett år.

12 & Åtal mot en gäldenär för brott som avses i 11 kap. brottsbalken och åtal mot en borgenär för brott som sägs i 11 5 får väckas vid den tingsrätt där ärendet om företagsrekonstruktion är eller har varit anhängigt.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994, då ackordslagen (1970:847) skall upphöra att gälla. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.

2. Förslag till

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken att 6 kap. 10 5 skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelsel Föreslagen lydelse

6 kap. 10 5

Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den förfallodag som ursprungligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts före den tid- punkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att verkan av förordnandet om god man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsh'ågan avgjordes. Om ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmät- ning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket. Vad som har sagts nu om verkan av ett ackordsförfarande tillämpas även beträffande skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1991 :000), när ansökan om skuldsanering gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket. Tremå-

Har ansökan om företagsre- konstruktion enligt lagen (1993 :000) om företagsrekonstruktion gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får under- hållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att beslut om förfarandets upphörande med- delades. Om ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket. Vad som har sagts nu om verkan av före- tagsrekonstruktion tillämpas även beträffande skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1991:000), när ansökan om skuldsanering gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket. Tremå- naderstiden räknas i detta fall från det att frågan om skuldsane—

' Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

naderstiden räknas i detta fall ring avgjordes eller från det att från det att frågan om skuldsane- kvarstående skuldbelopp enligt ring avgjordes eller från det att rättens beslut senast skolat be—

kvarstående skuldbelopp enligt talas. rättens beslut senast skolat be- talas.

Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträ— dandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.

3. Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken att 7 kap. 9 5 skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelsel Föreslagen lydelse

7kap. 95

Rätten att kräva ut fastställt underhållsbidrag går förlorad tre år efter den ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra eller

tredje stycket.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige blivit försatt i konkurs på grund av ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen även därefter.

Har före den tidpunkt som anges i första stycket ansökan gjorts om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970 :84 7), får underhållsbidraget krä- as ut inom tre månader från det att verkan av godmansförordnan- det förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes. Kom- mer ackord till stånd, får ford- ringen krävas ut inom tre måna- der från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget eller konkurs- ansökan gjorts inom tid som nu har angetts, gäller vad som förskrivs i andra stycket. Vad som har sagts nu om verkan av ett ackordsförfarande tillämpas även beträffande skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1991 :000), när ansökan om skuld—

Har före den tidpunkt som anges i första stycket ansökan gjorts om företagsrekonstruktion enligt lagen (1993:000) omföre- tagsrekonstruktion, får under- hållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att beslut om förfarandets upphörande med- delades. Kommer ackord till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget eller konkursansökan gjorts inom tid som nu har angetts, gäller vad som förskrivs i andra styck- et. Vad som har sagts nu om verkan av företagsrekonstruktion tillämpas även beträffande skuld- sanering enligt skuldsaneringsla— gen (1991:OOO), när ansökan om skuldsanering gjorts före den tid- punkt som anges i första stycket.

' Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag

Nuvarande lydelse

sanering gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket. Tre- månaderstiden räknas i detta fall från det att frågan om skuldsane- ring avgjordes eller från det att kvarstående skuldbelopp enligt

rättens beslut senast skolat be- talas.

Föreslagen lydelse

Tremånaderstiden räknas i detta fall från det att frågan om skuld- sanering avgjordes eller från det att kvarstående skuldbelopp enligt rättens beslut senast skolat betalas.

Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltigt.

1. Denna lag träderi kraft den 1 januari 1994. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.

4. Förslag till

Lag om ändring i köplagen (19901931)

Härigenom föreskrivs i fråga om köplagen (1990:931) att 63 5 skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

635

Föreslagen lydelse

Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Mot- parten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.

Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säkerhet om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust.

Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet.

Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att köparen har ansökt om förord— nande av god man enligt ac- kordslagen (1970:847) eller försatts i konkurs och har be- talning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker ge- nast eller, i fall då köpesumman inte ännu har förfallit till be- talning, köparen eller konkurs- boet inom skälig tid efter upp- maning ställer godtagbar säker- het för betalningen.

Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att köparen försatts i konkurs och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betal- ning sker genast eller, i fall då köpesumman inte ännu har för— fallit till betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. I fråga om avtal som ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre be- stämmelser.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1845 :50 5.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1845z50 s.1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva att 3 5 skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 & sägs, men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhand- lingen inför rätten företeddes, eller försätts säljaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, är den sålda egen- domen ej fredad från att utmätas eller att räknas till konkursboet. Detsamma gäller, när ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts inom nämnda tid och konkurs följt på ansökan, som gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnan- det förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ac- kordsfrågan avgjordes. Görs efter utgången av den i första punkten angivna tiden jäv mot köpeavhandling, vilken är så upprättad och behandlad, som nyss sagts, är, om jävet görs vid utmätningstillfälle, fordringsäga- ren skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad

351

' Senaste lydelse 1988z386

Föreslagen lydelse

Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 & sägs, men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhand- lingen inför rätten företeddes, eller försätts säljaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, är den sålda egen- domen ej fredad från att utmätas eller att räknas till konkursboet. Detsamma gäller, när ansökan om företagsrekonstruktion enligt lagen (1993:000) om företags- rekonstruktion gjorts inom nämn- da tid och konkurs följt på an- sökan, som gjorts inom tre veck- or från det att beslut om för- farandets upphörande meddela- des. Görs efter utgången av den i första punkten angivna tiden jäv mot köpeavhandling, vilken är så upprättad och behandlad, som nyss sagts, är, om jävet görs vid utmätningstillfälle, fordringsägaren skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid

Nuvarande lydelse

därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid den tingsrätt som avses i 1 &. Gör han inte det, har han förlorat sin talan. Godset skall genast be— läggas med kvarstad och sökan- den skall, om han vill att åtgär- den skall bestå, inom fjorton dagar efter utmätningsförrätt- ningen hos kronofogdemyndig— heten ställa full borgen för den kostnad och skada, som kan orsakas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd till konkurs, skall vad om återvin- ning av lös egendom till kon- kursbo är stadgat i 4 kap. 19 och 20 åå konkurslagen (1987:672) äga motsvarande tillämpning.

Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord faststäl- les. I fråga om talan med an- ledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 åå ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämp- ning.

Föreslagen lydelse

den tingsrätt som avses i 1 &. Gör han inte det, har han för- lorat sin talan. Godset skall genast beläggas med kvarstad och sökanden skall, om han vill att åtgärden skall bestå, inom fjorton dagar efter utmätnings- förrättningen hos kronofogde- myndigheten ställa full borgen för den kostnad och skada, som kan orsakas av kvarstaden. Var säljarens egendom avträdd till konkurs, skall vad om återvin- ning av lös egendom till kon— kursbo är stadgat i 4 kap. 19 och

20 55 konkurslagen (1987:672) äga motsvarande tillämpning.

Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord faststäl- les. I fråga om talan med an- ledning av ackordsförhandling äger 3 kap. 10 och 11 55 lagen (I993.'0W) om företagsrekon- struktion motsvarande tillämp- ning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäk— ringsavtal

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om försäkringsavtal att 117 5 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse

1175

Försätts försäkringstagareni konkurs efter ansökan, som har gjorts innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare till betalning av premie för försäkring, som enligt 116 & inte kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, får konkursboet hos för- säkringsgivaren utkräva vad sålunda har erlagts för mycket, i den mån tillgodohavandet hos denne förslår till det. Har inte försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det konkursboet att för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkrings- tagaren. Beträffande sådan talan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 Gå konkurslagen (1987:672).

Har konkursen föregåtts av förordnande av god man enligt

ackordslagen (1970:847), an— sökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1991:000) eller förordnande av boutred- ningsman, skall vad som enligt första stycket gäller om tiden för konkursansökningen avse den i 4 kap. 2 & konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen.

Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fast- ställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 55 ackordslagen

Har konkursen föregåtts av beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1993.'000) om företagsrekonstruktion, ansökan om skuldsanering enligt skuldsa- neringslagen (1991:000) eller förordnande av boutrednings- man, skall vad som enligt första stycket gäller om tiden för kon- kursansökningen avse den i 4 kap. 2 & konkurslagen för sådant fall angivna fristdagen.

Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fast- ställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äger 3 kap. 10 och 11 55 lagen

1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

(1970:847) motsvarande tillämp- (1993.'000) om företagsrekon- ning. struktion motsvarande tillämp- ning.

Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång för för— månstagare vars insättande jämlikt 102 & ej må återkallas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.

7. Förslag till

Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs i fråga om förmånsrättslagen (1970:979)l dels att nuvarande 11 & skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 10 a 5 skall betecknas 11 5, dels att 10, 12, 13, 15 och 18 55 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

10 52

Allmän förmånsrätt följer med

borgenärs kostnad för gälde- närens försättande i konkurs och för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begrav- nings- och bouppteckningskost- nad, när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

arvode och kostnadsersättning till god man enligt ackordslagen (1970:847), tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1987:672) eller förordnad bout— redningsman, om fordringen belöper på tid inom sex månader innan konkursansökningen gjor- des eller därefter,

kostnad för särskild åtgärd som under nämnda tid vidtagits med gode mannens eller tillsyns- mannens godkännande eller av boutredningsmannen och upp— enbart varit till borgenärernas bästa,

allt i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

' Lagen omtryckt 197521248

2 Senaste lydelse 1987:694

Föreslagen lydelse

Allmän förmånsrätt följer med ]. borgenärs kostnad för gälde— närens försättande i konkurs och för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begrav- nings— och bouppteckningskost- nad, när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

2. arvode och kostnadsersättning till administrator och tillsynsman enligt lagen (1993.'000) om företagsrekonstruktion eller till tillsynsman enligt konkurslagen (1987:672) samt kostnad för särskild åtgärd som vidtagits med administratoms eller till- synsmannens godkännande och uppenbart varit till borgenärer- nas bästa,

3. arvode och kostnadsersättning till förordnad boutredningsman, om fordringen belöper på tid inom sex månader innan kon- kursansökningen gjordes eller därefter, samt kostnad för sär— skild åtgärd som under nämnda tid vidtagits av boutredningsman-

Nuvarande lydelse

Allmän förmånsrätt följer där- efter med arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersätt- ning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkur- sansökningen gjordes och på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex måna- der. Har arbetstagaren under uppsägningstiden utfört arbete enligt anställningsavtalet med gäldenären, gäller förmånsrätten all lön eller ersättning för arbe— tet. I den mån arbete ej utförts under uppsägningstiden gäller förmånsrätten endast sådan lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under tid som lönen eller ersätt- ningen avser förvärvat i annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i an- ställning som han skäligen bort godtaga. Vid bestämmande enligt vad nyss sagts i vilken utsträckning fordran på lön eller

' Senaste lydelse 1977:482

12 å'

Föreslagen lydelse

nen och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

4. annan fordran som med ad- ministratoms samtycke uppkom- mit under förfarandet enligt lagen (1993.'000) om företags- rekonstruktion.

Förmånsrätt enligt första stycket 1-3 gäller endast i den mån beloppet med hänsyn till omständigheterna är skäligt.

Allmän förmånsrätt följer där- efter med en arbetstagares ford- ran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställ- ningen som inte förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid. Löper en uppsägningstid under konkursen gäller förmånsrätten endast under den tid som gäldenärens näringsverksamhet fortsätter, dock längst under två månader. Har arbetstagaren under uppsäg- ningstiden utfört arbete enligt an— ställningsavtalet med gäldenären, gäller förmånsrätten all lön eller ersättning för arbetet. I den mån arbete inte har utförts under upp- sägningstiden gäller förmåns- rätten endast sådan lön eller ersättning som överstiger in- komst vilken arbetstagaren under tid som lönen eller ersättningen avser förvärvat i annan anställ- ning eller uppenbarligen borde

Nuvarande lydelse

ersättning under uppsägningstid är förenad med förmånsrätt skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas utbild- ningsbidrag som utgår av stats- medel vid arbetsmarknadsut— bildning, i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen. Har lönefor— dran som förfallit tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts inom sex månader från förfallodagen och konkursansök— ningen följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller semesterersättning som är intjänad innan konkursansök- ningen gjordes, gäller förmåns— rätten vad som står inne för det löpande och de närmast före- gående två intjänandeåren. För- månsrätten gäller även inneståen— de semesterlön eller semester- ersättning för semesterledighet som har sparats i den utsträck- ning 18 och 20 55 semesterlagen (1977:480) medger.

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efter- levande för högst ett år innan konkursansökningen gjordes och

Föreslagen lydelse

ha kunnat förvärva i anställning som han skäligen bort godta. Vid bestämmande enligt vad nyss sagts i vilken utsträckning for- dran på lön eller ersättning under uppsägningstid är förenad med förmånsrätt skall med samtidig inkomst i annan anställning jämställas utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid arbets- marknadsutbildning, i den mån bidraget avser samma tid som lönen eller ersättningen och arbetstagaren har blivit berätti- gad till bidraget efter uppsäg- ningen. Har lönefordran som förfallit tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes varit föremål för tvist, gäller förmåns- rätten, om talan väckts eller sådan förhandling som föreskrivs i kollektivavtal har begärts inom sex månader från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller se- mesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjor- des, gäller förrnånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två intjänandeåren. Förmånsrätten gäller även innestående semes- terlön eller semesterersättning för semesterledighet som har sparats i den utsträckning 18 och 20 åå semesterlagen (1977:480) medger.

Nuvarande lydelse

nästföljande sex månader. Fö— månsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 55 lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Om gäldenären är näringsid- kare, skall arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

Allmän förmånsrätt följer där- efter med fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller de/mes efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pen- sion icke antagas aVse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962 :381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i före- kommande fall avdragas upp- lupen del av pension enligt all- män pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring. Förmånsrätt enligt första stycket gäller även fordran på framtida pension som intjänats hos föregående arbetsgivare, om

135

Föreslagen lydelse

Om gäldenären är näringsid- kare, skall en arbetstagare, som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön. Vad som sagts nu gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

Allmän förmånsrätt följer där— efter med en arbetstagares for- dran på lön eller ersättning som hänför sig till sådan del av en skälig uppsägningstid om högst sex månader som inte har för— månsrätt enligt 12 5. Förmåns— rättens omfattning bestäms där- vid i enlighet med vad som är föreskriveti 12 5 första stycket.

Förmånsrätt enligt första stycket följer även med en for— dran på pension vilken tillkom— mer en arbetstagare eller dennes

Nuvarande lydelse

gäldenären övertagit ansvaret för pensionsfordringen enligt vad som anges i 12 å andra stycket.

Om gäldenären är näringsid— kare eller juridisk person utan att vara näringsidkare, äger 12 & tredje stycket motsvarande till— lämpning.

Särskild förmånsrätt har före- träde framför allmän förmåns- rätt. Fordran med allmän för- månsrätt enligt 10 & uttages dock, om det behövs, före ford- ringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 5 i annan lös egendom än tomträtt. Vad som uttages på detta sätt skall, när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, för- delas på grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje grupp.

15ä

Föreslagen lydelse

efterlevande för högst ett år innan konkursansökningen gjor- des och nästföljande sex måna- der. Förmånsrätten gäller ifråga om pension, som intiänats hos föregående arbetsgivare, om gäldenären har övertagit an- svaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 55 lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfa'stelse m.m.

Om gäldenären är näringsid— kare eller juridisk person utan att vara näringsidkare, äger 12 å andra stycket motsvarande till- lämpning.

En fordran med allmän förmåns- rätt tas i första hand ut ur egen— dom som inte är föremål för sär- skild förmänsrätt. En fordran med allmän fömtånsrätt enligt 10, 11 eller 12 & tas dock, om det behövs, ut före fordringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 5 i annan lös egendom än tomträtt. Vad som tas ut på detta sätt skall, när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgrupper, fördelas på grupperna i förhållande till den köpeskilling som har erhållits för varje grupp.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 å' Fordringar som ej är förenade Fordringar som inte är förenade med förmånsrätt har inbördes med förmånsrätt har inbördes lika rätt. lika rätt. Vad som har sagts nu

hindrar dock inte att en borgenär enligt avtal eller på annan grund har rätt till betalning först efter övriga borgenärer.

Har fordran särskild förmåns- Har fordran särskild förmåns- rätt i viss egendom men förslår rätt i viss egendom men förslår ej egendomen för att infria ford- inte egendomen för att infria ringen, behandlas återstoden av fordringen, behandlas återstoden denna som fordran utan förmåns- av denna som fordran utan för- rätt. månsrätt.

1. Denna lag träderi kraft den 1 januari 1994, då lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. skall upphöra att gälla.

2. I fråga om förmånsrätt för fordringar i en konkurs som har beslutats på grund av en ansökan som gjorts före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser fortfarande.

3. Om en näringsidkares egendom vid denna lags ikraftträdande omfattas av ett företagshypotek, gäller för tiden till den 1 januari 1995 eller den tidigare tidpunkt, då egendomen inte längre omfattas av företagshypote— ket, äldre bestämmelser fortfarande. Skulle bestämmelserna i denna lag, om de tillämpades den 1 januari 1994, ha medfört att säkerhetens värde väsentligt nedgått och ställer gäldenären inte inom en månad efter anmodan ytterligare säkerhet som borgenären skäligen kan åtnöjas med, får denne så länge äldre be- stämmelser är tillämpliga säga upp den fordran för vilken företagshypote- ket upplåtits till betalning inom sex månader utan hinder av att längre uppsägningstid kan ha avtalats eller uppsägning inte får ske. Har borgenären före den 1 januari 1995 väckt talan om betalning och anmält detta till inskrivningsmyndigheten för företagsinteckning, gäller äldre bestämmelser för tiden därefter till dess två månader förflutit från det att talan avgjorts genom dom eller beslut som vunnit laga kraft. 4. En fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande skall i samma omfattning som enligt 13 å i dess äldre lydelse vara förenad med förmånsrätt närmast efter fordringar med förmånsrätt enligt 13 å i dess nya lydelse.

%

' Senaste lydelse 1979: 195

64 SOU 1992:113 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5. Om det i en lag elleri en författning som har beslutats av regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag tillämpas i stället den nya föreskriften.

8. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:649) om före-

tagshypotek

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:649) om företagshypotek att 2 kap. 1 och 5 55 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

2 kap.

15

Föreslagen lydelse

Ett företagshypotek omfattar näringsidkarens lösa egendom i den mån egendomen hör till den intecknade verksamheten.

Företagshypoteket omfattar dock inte 1. kassa- och banktillgodohavanden, aktier, andra bevis om delaktighet i bolag, obligationer, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning samt andelar i aktiefonder, 2. egendom som är av beskaffenhet att kunna vara föremål för panträtt på grund av inteckning, eller

3. egendom som varken kan utmätas eller ingå i konkurs.

En borgenär som har företags- hypotek till säkerhet för sin fordran har rätt att vid utmätning eller i konkurs, med den före- trädesrätt inteckningen medför

' Senaste lydelse 1985:174

551

Utan hinder av vad som sägs i andra stycket 1 har en borge- när, som enligt 5 5 andra stycket har rätt att få betalt ur egendom som omfattades av företagshypo- teket vid tidpunkten för ett beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1993:000) om företags- rekonstruktion, rätt att få betalt ur egendom som trätt i sådan egendoms ställe.

En borgenär som har företags- hypotek till säkerhet för sin fordran har rätt att vid utmätning eller i konkurs, med den före- trädesrätt inteckningen medför

enligt lag, få betalt för fordring- en ur egendom som omfattas av hypoteket intill företagshypoteks- brevets belopp. I den mån detta inte förslår har borgenären rätt att få betalt ur egendomen ge- nom ett tillägg. Tillägget får inte överstiga femton procent av hypoteksbrevets belopp jämte ränta på detta belopp från den dag då egendomen utmättes eller konkursansökan gjordes. Räntan beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra pro- centenheter.

enligt lag, få betalt för fordring— en ur egendom som omfattas av hypoteket intill företagshypoteks- brevets belopp.

Har konkurs följt på ansökan som gjorts inom tre veckor från det att beslut meddelades om upphörande av företagsrekon— struktion enligt lagen (1993:000) om företagsrekonstruktion, har borgenären rätt att få betalt för fordringen ur egendom som om- fattades av hypoteket vid ti dpunk- ten för beslutet om företagsre— konstruktion.

I den mån företagshypoteks— brevets belopp inte förslår har borgenären rätt att få betalt ur den i första eller andra stycket avsedda egendomen genom ett tillägg. Tillägget får inte över- stiga femton procent av hypo- teksbrevets belopp jämte ränta på detta belopp från den dag då egendomen utmättes eller kon- kursansökan gjordes. Räntan beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot ökat med fyra procent- enheter.

Har flera hypoteksbrev överlämnats som säkerhet för fordran och har inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket om hypoteksbrevets belopp avse hypoteksbrevens sammanlagda belopp.

Borgenärens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om fordringen har preskriberats eller inte har anmälts av borgenären efter kallelse på okända borgenärer.

En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om hypoteks- brevet utgör säkerhet för honom i andra hand.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

9. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 4 kap. 1 och 2 55 och 12 kap. 11 och 21 55 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet med vad som anges i detta kapi- tel. Återvinning får dock inte ske av

]. betalning av skatt eller avgift som avses i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skatte- fordringar m.m., om fordringen var förfallen till betalning,

2. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt äkten- skaps- eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet var förfallet till betalning och den underhållsbe- rättigade inte har gynnats på ett otillbörligt sätt.

4kap 15

251

Föreslagen lydelse

Återvinning till konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet med vad som anges i detta kapi- tel. Återvinning får dock inte ske av ]. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt äkten- skaps- eller föräldrabalken, om bidragsbeloppet var förfallet till betalning och den underhållsbe- rättigade inte har gynnats på ett otillbörligt sätt,

2. sådan rättshandling som skett med samtycke av en administra- tor som har utsetts enligt lagen (I993:000) om företagsrekon— struktion, såvida inte admini- stratorn uppenbarligen har över- skridit sin befogenhet.

Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten. Har god man förordnats enligt ackordslagen(1970:847) avses med fristdag i stället dagen för ansökningen om detta, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att ver-

Har beslut meddelats omföre—

tagsrekonstruktion enligt lagen (1993:000) om företagsrekon- struktion avses med fristdag i stället dagen för ansökan om

företagsrekonstruktion, såvida

' Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag

kan av godmansförordnandet konkursansökningen har gjorts

förföll eller, när förhandling om inom tre veckor från det att offentligt ackord har följt, ac— beslutomförfarandetsupphöran- kordsfrågan avgjordes. de meddelades.

Har ansökan om skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1991:OOO) gjorts avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om skuldsanering avgjordes.

Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen om detta, såvida boutredningsman har förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

12 kap. 11 5

Vid omröstning i ackordsfrågan Vid omröstning i ackordsfrågan får rösträtt utövas endast för får rösträtt utövas endast för bevakade fordringar. En borge- bevakade fordringar. En borge- när som kan få täckning för sin när som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med för- vars fordran är förenad med för- månsrätt deltar dock inte i om- månsrätt deltar dock inte i om- röstningen. Om borgenären helt röstningen. En borgenär, som eller delvis avstår från kvitt- enligt avtal eller på annan grund ningsrätten eller förmånsrätten, har rätt till betalning först efter deltar han i motsvarande mån. gäldenärens övriga borgenärer, Kan en borgenärs fordran endast deltar inte helleri omröstningen, till viss del täckas genom kvitt- såvida inte dessa medger detta. ning eller understiger värdet av Om en borgenär helt eller den egendom i vilken borgenären delvis avstår från kvittningsrätten har särskild förmånsrätt hans eller förmånsrätten, deltar han i fordran, deltar han med åter- motsvarande mån. Kan en borge- stående del av fordringen. närs fordran endast till viss del

täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egen- dom i vilken borgenären har sär- skild förmånsrätt hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. En svarande som med anledning av en återvinningstalan har fått eller kan få en fordran mot gäldenären, får utan bevakning delta med fordringen i omröstningen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Innebär ackordsförslaget att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för de fordringar som därigenom får full betalning.

Med borgenärer som har förmånsrätt likställs en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om återtaganderätt.

215

Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända och okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget.

Om alla borgenärer som enligt 11 5 hade rätt att delta i omröstningen i ackordsfrågan inte tillgodoses fullt ut genom ackordet, är detta bindande också för en borgenär som enligt avtal eller på annan grund har rätt till betalning först efter

gäldenärens övriga borgenärer. Den som har förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga

om belopp som inte kan tas ut ur egendomen.

En borgenär har, utan hinder av ackordet, den rätt till kvittning som han kan ha enligt 5 kap. 15 och 16 55.

1. l?enna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. Aldre föreskrifter om återvinning gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

10. Förslag till

Lag om ändring i lönegarantilagen (1992z497)

Härigenom föreskrivs i fråga om lönegarantilagen (1992z497) att 7 5 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Betalning enligt garantin lämnas för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har för- månsrätt enligt 12 5 förmåns- rättslagen (1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 5 samma lag.

75

Föreslagen lydelse

Betalning enligt garantin lämnas för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har för- månsrätt enligt 12 eller 13 5 för- månsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 13 5 samma lag eller punkten 4 över— gångsbestämmelsema till lagen (1993.'000) om ändring i för- månsrättslagen (1970:979) .

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994. 2. Aldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs före ikraftträdandet.

11. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 11 kap. 1 och 3 55 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelsel Föreslagen lydelse

11 kap. 15

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.

Gäldenär, som vid skuldsane- ring enligt skuldsaneringslagen (1991:000), konkurs eller för- handling om offentligt ackord förtiger tillgång, uppgiver obe- fintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer. Det- samma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättning tages i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär, som vid skuldsane- ring enligt skuldsaneringslagen( 199 1 :000) , företagsrekonstruk- tion enligt lagen (1993:000) om företagsrekonstruktion eller konkurs förtiger tillgång, upp- giver obefintlig skuld eller läm- nar annan sådan oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borge— närer. Detsamma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erfor- derlig egendom genom förrätt- ning tages i anspråk för att be- reda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång, döms likaledes för oredlighet mot borgenärer.

1 Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

351

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsng ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Vad som nu sagts skall gälla även om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning anta att han var på obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord av grov oaktsamhet för- tiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, för vårds- löshet mot borgenärer.

Gäldenär, som vid företagsre- konstruktion enligt lagen (1993 :OW) om företagsrekonstruktion eller konkurs av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obe- fintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, för vårdslöshet mot borgenärer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

* Senaste lydelse 1986z43

12. Förslag till Lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617)

Härigenom föreskrivs i fråga om utsökningsregisterlagen (1986:617) att 6, 7 och 11 55 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

65l

Utöver de uppgifter som anges i 4 och 5 55 får utsökningsregistret, i den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, innehålla uppgifter om

1. exekutionstitel, skuldens storlek, arbetsgivare eller annan utbetalare av ersättning som avses i 7 kap. 1 5 eller 15 kap. 2 5 utsökningsbalken, medelsslag, dag när skulden fastställdes och när den förföll till betalning, influtna medel, den tidpunkt vid vilken skulden preskriberas samt andra förhållanden av betydelse för betalningsskyldigheten som framgår av exe- kutionstiteln eller av andra handlingar i målet,

2. de verkställighetsåtgärder som har begärts av sökanden,

3. den som sökt verkställigheten och vad som i övrigt behövs för utbetalning av influtna medel och annan redovisning,

4. ställd säkerhet, uppskov och avbetalningsplan,

5. utmätning, exekutiv försäljning, införsel, avräkning och betalningssäk- n'ng,

6. kvarstad och återtagande av vara,

7. bötesförvandling,

8. betalningsinställelse och likvidation,

9. skuldsanering enligt skuldsa- 9. skuldsanering enligt skuldsa- neringslagen (1991:000), kon- neringslagen (1991:000), före- kurs, ackord, näringsförbud och tagsrekonstruktion enligt lagen

förordnande av god man enligt (1993:000) om företagsrekon-

2 5 ackordslagen (1970:847), struktion, konkurs, ackord och näringsförbud.

10. förhör eller annan åtgärd som har vidtagits för efterforskning av tillgångar, 11. redovisningen av verkställighetsuppdraget, 12. administrativa och tekniska uppgifter som behövs för registrets användning.

Senaste lydelse 1991:707 och lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsane— ringslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

75'

Riksskatteverket och kronofogdemyndighetema får ha terminalåtkomst till utsökningsregistret.

Terminalåtkomsten för en kronofogdemyndighet får avse endast uppgifter om 1. den som är registrerad hos myndigheten som gäldenär i mål om exekutiva åtgärder, 2. den som i annat fall än som avses under 1 är gäldenär eller svarande i mål eller ärende som handläggs hos myndigheten, 3. make till person som avses under 1, 4. den som är gemensamt betalningsansvarig med person som avses under 1, 5. fåmansföretag och fåmansägt handelsbolag som avses i punkt 14 av anvisningarna till 32 5 kommunalskattelagen (1928z370) och delägare i sådant företag, om företaget eller delägare i detta är gäldenär som avses under 1, 6. skuldsanering, konkurs och näringsförbud.

6. skuldsanering, företagsrekon- struktion, konkurs och närings- förbud.

I fråga om kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndigheti konkurs gäller terminalåtkomsten enligt andra stycket 1 också gäldenärer i annat län, om detta ingår i tillsynsområdet.

1152

Uppgift om indrivningsuppdrag som avser böter får bevaras i utsökningregistret till utgången av det år då full betalning sked- de. Andra uppgifter som avses i 6 5 1-11 får bevaras under högst tre år. Denna tid räknas för uppgifter om betalningssäkring, kvarstad, näringsförbud och förordnande av god man från utgången av det år då åtgärden

Uppgift om indrivningsuppdrag som avser böter får bevaras i utsökningregistret till utgången av det år då full betalning sked- de. Andra uppgifter som avses i 6 5 1-11 får bevaras under högst tre år. Denna tid räknas för uppgifter om betalningssäkring, kvarstad och näringsförbud från utgången av det år då åtgärden förföll eller förlorade sin verkan

' Senaste lydelse 1990:673 och lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsa—

neringslag

2 Senaste lydelse 1990:786 och lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsane—

ringslag

Nuvarande lydelse

förföll eller förlorade sin verkan samt för uppgifter om skuldsane- ring, konkurs och ackord från utgången av det år då förfarandet avslutades. För övriga uppgifter räknas tiden från utgången av det år under vilket målet avslutades. Uppgifter enligt 4 och 5 55 skall bevaras så länge annan uppgift om personen förekommer i registret.

Föreslagen lydelse

samt för uppgifter om skuldsane- ring, företagsrekonstruktion, konkurs och ackord från utgång- en av det år då förfarandet av- slutades. För övriga uppgifter räknas tiden från utgången av det år under vilket målet avslutades. Uppgifter enligt 4 och 5 55 skall bevaras så länge annan uppgift om personen förekommer i registret.

Uppgift som inte längre får bevaras med stöd av bestämmelserna i första stycket skall gallras, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

13. Förslag till Lag om ändring i uppbördslagen (1953z272)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953z272) att 62 5 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

62 5'

Finner skattemyndigheten efter anmälan av kronofogdemyndighet eller eljest sådana omständigheter föreligga, att skattskyldig eller arbetsgivare, som jämlikt denna lag är ansvarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs här i riket för utfående av skatt, skall skattemyndigheten förordna, att kronofogdemyndigheten skall göra framställning därom; dock att, då skattebelopp, för vilket den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar, understiger trehundra kronor, sådan franmställning ej må ske, med mindre i det föreliggande fallet synnerliga skäl därtill äro. Skattemyndigheten må, där så finnes med hänsyn till föreliggande omständigheter böra ske, uppdraga åt kronofogdemyndighet att själv avgöra huruvida framställning, som i föregående stycke sägs, bör göras. Bjuder skattskyldig eller ar- Bjuder skattskyldig eller betsgivare, som enligt denna lag är ansvarig för arbetstagares skatt, ackord som rör skatt, må skattemyndigheten antaga ac- kordsförslaget i denna del, om det kan anses vara till fördel för det allmänna. Ackordsförslag, som icke framställes i konkurs eller enligt ackordslagen (1970 :847), må dock antagas endast på villkor att även övriga bor- genärer som ackordet angår godkänna detta.

arbetsgivare, som enligt denna lag är ansvarig för arbetstagares skatt, ackord som rör skatt, må kronofogdemyndigheten antaga ackordsförslaget i denna del, om det kan anses vara till fördel för det allmänna. Ackordsförslag, som icke framställes i konkurs eller enligt lagen (1991-OOO) om företagsrekonstruktion, må dock antagas endast på villkor att även övriga borgenärer som ackordet angår godkänna detta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

' Senaste lydelse 19901329

14. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982: 188) om preskrip- tion av skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. att 5 5 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelsel

Förordnas god man enligt ac- kordslagen (1970:847) innan fordringen har preskriberats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalenderår då förordnandet meddelades eller, om ackord kommer till stånd, efter utgången av det kalenderår då ackordet skall vara fullgjort. Vad som har sagts nu om verkan av ett ackordsför— farande tillämpas även vid skuld- sanering enligt skuldsanerings- lagen (l99leOO), när ansökan om skuldsanering gjorts innan fordringen har preskriberats. Tvåårstiden räknas i detta fall från utgången av det kalenderår då förordnande om inledande av skuldsanering meddelades eller då återstående skuldbelopp senast skolat betalas.

55

Föreslagen lydelse

Har ansökan om företagsrekon- struktion enligt lagen (I993:000) om företagsrekonstruktion gjorts innan fordringen har preskribe- rats, preskriberas den tidigast två år efter utgången av det kalen- derår då beslut om förfarandets upphörande meddelades eller ett ackord skall vara fullgjort. Vad som har sagts nu om verkan av företagsrekonstruktion tillämpas även vid skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (1991:000), när ansökan om skuldsanering gjorts innan fordringen har preskriberats . Tvåårstiden räknas i detta fall från utgången av det kalenderår då förordnande om inledande av skuldsanering med- delades eller då återstående skuldbelopp senast skolat betalas.

' Lydelse enligt SOU 1990:74 Skuldsaneringslag

Nuvarande lydelse

Första stycket gäller inte om god man förordnas eller skuld- sanering inleds under tid då preskriptionstiden är förlängd på grund av 9 5.

Första stycket gäller inte om ansökan om företagsrekonstruk- tion görs eller skuldsanering inleds under tid då preskriptions- tiden är förlängd på grund av 9 5.

1. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1994. 2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet av denna lag, gäller äldre bestämmelser fortfarande.

15. Förslag till Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975 21385)

Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (1975:1385)1 att 13 kap. 20 & skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 kap.

20 52

Om ett aktiebolag försätts i konkurs eller om en förhandling om oåntligt ackord inleds för bolaget, skall rätten sända under- rättelse om beslutet för registre- ring.

Om ett aktiebolag försätts i kon- kurs eller beslut om företags- rekonstruktion enligt lagen (1993 :000) om företagsrekonstruktion meddelas för bolaget, skall rät- ten sända underrättelse om be- slutet för registrering.

Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Dock gäller även under konkursen bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.

N är en konkurs har avslutats, eller en förhandling om ofentligt ackord har avslutats på annat sätt än genom konkurs, skall tingsrätten genast för registrering underrätta registreringsmyndig- heten samt i det förra fallet ange om överskott finns eller inte. Tingsrätten skall även för regist— rering underrätta registrerings- myndigheten när högre rätt genom beslut, som har vunnit laga kraft, har upphävt ett beslut

&

' Lagen omtryckt 1982:739

2 Senaste lydelse l987:686

När en konkurs har avslutats, eller en företagsrekonstruktion enligt lagen (I993:000) om företagsrekonstruktion har upp- hört på annat sätt än genom konkurs, skall tingsrätten genast för registrering underrätta regi— streringsmyndigheten samt i det förra fallet ange om överskott finns eller inte. Tingsrätten skall även för registrering underrätta registreringsmyndigheten när högre rätt genom beslut, som har

att försätta bolaget i konkurs vunnit laga kraft, har upphävt ett eller att inleda förhandling om beslut att försätta bolaget i kon- ofentligt ackord. kurs eller om företagsrekonstruk- tion enligt lagen (1993:000) om företagsrekonstruktion.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1. Inledning

1.1. Uppdraget

I Insolvensutredningens ursprungliga uppdrag enligt direktiven den 15 september 1988 (Dir. 1988z52) ingick tre huvudspörsmål, nämligen 1) frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris, 2) frågan om skuldsanering för fysiska personer och 3) frågan om en bättre anpassning av den konkursrättsliga lagstiftningen till in- ternationella förhållanden. Frågan om skuldsanering behandlade utredningen i sitt delbetänkande (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag. Frågan om konkurslagstiftningens anpassning till internationella förhållanden har med anledning av att tilläggsdirektiv gavs utredningen 1990 tagits bort från uppdraget för att behandlas i särskild ordning (regeringsbeslut den 11 april 1991, dnr 91-896).

Utredningens kvarstående uppdrag gäller alltså främst frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris. Härtill kommer det separata spörsmålet om konkursgäldenärens rätt att överklaga vissa beslut rörande försäljning av konkursboets egendom. Uppdragets innebörd i dessa delar angavs av dåvarande chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Thage G Peterson, på följande sätt.

Den 1 januari 1988 trädde en ny konkurslag i kraft (prop. 1986/87:90, LU 32, rskr. 320, SFS 1987:672). Genom den nya lagen har framför allt reglerna om konkursförfarandet moderniserats. Den nya lagen har också fått en modern utfomming såvitt gäller systematik och språk. Den nya konkurslagen kan sägas utgöra ett slutmål i ett reformarbete på konkurslagstiftningens område som har bedrivits successiv sedan slutet av 1960-talet. Bland de nyheter som har förts in i lagstiftningen kan här nämnas nya eller utvecklade regler om återvinning, näringsförbud och ackord, en ny förmånsrättslag och en ny ordning för konkursför- valtningen och för tillsynen därav. Det har emellertid under arbetets gång framkommit - delvis nya — skäl för att från olika utgångspunkter ytterligare utveckla vår konkursrättsliga lagstiftning. Enligt min mening bör arbetet med en sådan översyn inledas redan nu.

Vidare har lagutskottet i ett av riksdagen godkänt betänkande (LU 1987/ 88: 12, rskr. 57) uttalat att vissa frågor på konkursrättens område bör ses över. Liknande synpunkter har framkommit vid en hearing som anordnas av justitiedepartementet i december 1987 för att få ett bättre underlag för en bedömning av reformbehovet.

Ett nytt rekonstrulaionsförfarande m.m.

Statens industriverk (SIND) har i rapporten (SIND 1985:7) Konkursut- redningen kommit fram till att det finns ett behov bl.a. av ett nytt rekonstruktionsförfarande, alltså ett förfarande som syftar till att

återställa livskraften hos ett företag som hamnat i ekonomisk kris. SlND har i ra porten emellertid inte lagt fram något konkret förslag om ett sådant förfärande. Rapporten har remissbehandlats, varvid tankarna på ett nytt rekonstruktionsförfarande har fått ett i princip positivt mottagande. Rapporten har övervägts inom industridepartementet men inte föranlett något förslag i den delen (prop. 1986/87:74).

Enligt SINDS:s rapport är det inte ovanligt att företag hamnar i ekonomisk kris trots att den affärsidé eller produkt som företaget bygger sin verksamhet på har en marknad och kan utgöra grund för en sta il rörelse. Problemen kan ha sitt ursprung i olika omständigheter såsom för litet eget kapital, okunnighet hos företa sledningen i ekonomiska frågor eller bristande erfarenhet av företagan e i allmänhet. En konkurs kan i och för sig medföra en rekonstruktion av företaget. Den leder emellertid ofta till stora kapitalförluster och försvagar den drabbade företagarens möjligheter att få nödvändiga krediter hos banker och leverantörer. Konkursen drabbar också ofta leverantörer och andra borgenärer med oprioriterade fordringar på ett sätt som hade gått att undvika med en annan form av rekonstruktion. Ackordsinstitutet har — i sin nuvarande utformning — enligt rapporten inte heller fått den praktiska betydelse som man kunde önska.

Förslag om åtgärder för att förbättra företagens möjligheter att rekonstrueras i en obeståndssituation har tagits u p också i promemori- an (Ds A 1979:7) Betalningsinställelse och rå rumsstöd m.m. och i betänkandet (Ds I 1981zl) Rådrumsstöd och handläggning av obe- ståndsärenden. Förslagen har inte lett till någon lagstiftning på området.

Lagutskottet har i det tidigare nänmda betänkandet (s. 25) uttalat att frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande bör bli föremål för en allsidig och förutsättningslös översyn.

Vid den av justitiedepartementet anordnade hearingen togs frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande upp. De som representerade olika bor enärsintressen var i huvudsak posrtiva till att man skapar ett sådant för arande. Andra ifrågasatte behovet av ett helt nytt förfarande och menade att man borde nöja sig med förbättringar av ackordsinstitutet. Man var emellertid allmänt av den meningen att det finns anledning att if/idta åtgärder för att skapa bättre möjligheter till rekonstruktion av öretag.

I både Danmark och Norge har man under senare år beslutat om nya konkurslagar som båda inrymmer alternativa rekonstruktionsmöjligheter. Professorn Gertrud Lennander har i en uppsats i Tidsskrift for rettsvitenskap 1987 s. 545-589 redovisat att utvecklingen på det här området i Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Osterrike har gått i samma riktning.

Det är enligt min mening tydligt att behovet av och förutsättningama för att i Sverige införa en motsvarighet till något av de institut som på senare tid har utvecklats i andra länder nu bör utredas. Uppgiften bör anförtros en särskild utredare. Denne bör förutsättningslöst överväga frågan om ett sådant förfarande bör införas i Sverige och i så fall lämna förslag till hur det lämpli en bör utformas.

En förutsättning i utr ningsarbetet bör vara att ett rekonstruktions— förfarande skall kunna tillgripas endast i sådana situationer där

äldenären driver någon form av näringsverksamhet. En annan örutsättning bör vara att olika former av samhälleligt stöd till närings- verksamheten inte byggs in i systemet som sådant.

En gemensam orsak till att konkurs och ackord inte är tillräckligt verksamma som rekonstruktionsförfaranden kan vara att de aktualiseras på ett alltför sent stadium, då möjligheterna att genomföra en menings- full rekonstruktion av företaget redan är näst intill obefintliga. Ett nytt förfarande bör därför ge borgenärerna möjlighet att tidigare än i dag få till stånd åtgärder beträffande ett företag som har hamnat i ekonomiska svårigheter. Utsikterna till betalning torde generellt sett vara bättre i det skedet än vid konkurs.

Ett nytt rekonstruktionsförfarande kan baseras på reglerna om ackord i eller utom konkurs, men det kan också regleras fristående.

Om utredaren kommer fram till att det inte finns nå ot behov av att skapa ett helt nytt rekonstruktionsförfarande, kan det innas anledning att i stället vidareutveckla reglerna om ackord i eller utom konkurs.

I dag berör ett ackordsförfarande enligt ackordslagen (1970:847) endast de borgenärer som har fordringar utan förmånsrätt. Det bör kunna övervägas om inte också andra borgenärer borde dras med i ett ackordsförfarande. Man bör emellertid kunna tänka sig att dessa fordringar tillåts bli behandlade på ett annat sätt än övriga fordringar. Det kanske inte ens behöver ställas krav på att alla prioriterade fordringar i det här sammanhanget behandlas lika. Ett sådant inslag kan för övrigt också inrymmas i ett nytt rekonstruktionsförfarande.

Frågan om eftergifter i samband med indrivning av skatter och avgifter har utförligt diskuterats av skatteindrivningsutredningen i betänkandet (SOU 1987:10) Indrivningsla m.m. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för närvaran e inom finansdeparternen- tet. Det är naturligt att resultatet av det arbetet beaktas i det här sammanhanget.

Det bör vidare finnas anledning att överväga om det går att modifiera reglerna om ackord i syfte att nunska tiden för ett ackordsförfarande. Kraven på den gode mannens kompetens bör sannolikt också skärpas. Det kan ifrågasättas om inte den som utsetts till god man enligt ackordslagen generellt sett bör ha samma kompetens som en konkurs- förvaltare.

Frågan om rekonstruktion av näringsverksamhet har samband med förmånsrättslagstiftnin en på det sättet att borgenärer som anser sig ha betryggande säkerhet för sina fordringar ofta saknar intresse av att ta initiativ till åtgärder när de ser att gäldenären har hamnat i en besvärlig ekonomisk situation. Ibland påstås det att borgenärer med säkerhet i företagshypotek, vilka ju ofta är professionella kreditgivare, saknar tillräckliga incitament att aktivt följa upp sin kreditgivning. Lönegaran- tiutredningen (A 1982:O4) har i sitt slutbetänkande (SOU 198z27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen berört just den frågan. Det finns emellertid enligt min mening anledning att mot den angivna bakgrunden nu mer förutsättningslöst se över i första hand de delar av förmånsrättsordningen som berörs av rekonstruktionsfrågoma. Utredaren bör dock vara oförhindrad att - i den mån utrednin sarbetet ger anledning till det - komma in på även andra delar av örmåns- rättsordningen (jfr. lagutskottets betänkande LU 1987/88:21 s. 11-12).

De förslag som lönegarantiutredningen har lagt fram i det nyss nämnda betänkandet bör enli t min mening bedömas i ljuset av de överväganden som utredaren kan komma att göra i det här samman- hanget. Betänkandet bör därför lämnas över till utredaren för att beaktas i utredningsarbetet. Jag har i denna fråga samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

Oberoende av om utredaren kommer fram till att det bör införas ett nytt rekonstruktionsförfarande i Sverige bör förslag till reglering av olika frågor i samband med betalningsinställelse läggas fram. Syftet med betalningsinställelsen är att ge gäldenären tid att överväga olika alternativ i en uppkommen obeståndssituation. Målsättningen för en reglering av betalningsinställelsen bör vara att skapa en möjlighet för näringsidkaren att driva sin verksamhet under denna period med iakttagande av borgenärernas krav på att deras utsikter att få betalt för sina fordringar inte försämras under tiden för betalningsinställelsen.

Reglerna om betalningsinställelse bör också klargöra i vad mån tillgångar som nyanskaffats efter betalningsinställelsen 1 en efterföljande konkurs skall anses ingå i den egendom som utgör säkerhet för fordringar med säkerhet i företagshypotek (jfr NJA 1987 s. 105).

Oavsett resultatet av utredarens överväganden i detta avsnitt bör han under alla förhållanden överväga om juridiska personer bör ges

möjlighet att efter ackord i konkurs fortsätta eller återu ta verksam- heten. För närvarande måste en juridisk person träda i ikvidation om en konkurs avslutas med överskott, se bl.a. 13 kap. 19 & aktiebolagsla- gen (1975: 1385).

Konkursgäldenärens rätt att överklaga vissa av konkursförvaltarens beslut

Ett beslut om konkurs medför att konkursgäldenären förlorar rätten att förfoga över konkursboets egendom. Den rätten tillkommer i stället förvaltaren. Han skall bl.a. sälja tillgångarna och fördela de influtna medlen mellan borgenärerna. Konkurslagen innehåller inte några regler som uttryckligen ger konkursgäldenären rätt att överklaga förvaltarens försäl j ningsåtgärder. Gäldenären kan dock klandra förvaltarens slutredo- visning och på det sättet få hans beslut prövade av domstol. Högsta domstolen har i ett mål (NJA 1987 s. 13) funnit att en konkursgäldenär inte får överklaga en exekutiv försäljning avseende egendom som tillhör konkursboet. Enligt utsökningsbalken får en gäldenär som inte är försatt i konkurs överklaga en sådan försäljning.

Om konkursboets egendom säljs till underpris, kan den skuldbörda som konkursgäldenären har kvar efter konkursen bli onödigt stor. Lagutskottet har i betänkandet LU 1987/88: 12 uttalat (s. 2) att det står i mindre god samklang med det allmänna rättsmedvetandet att gäldenä- ren i dessa fall inte får överklaga beslut. Lagutskottet, som avstår från att ställning till frågan i sak, anser att frågan om konkursgäldenärens rätt att överklaga förvaltarens försäljningsåtgärder bör övervägas i samband med utredningen av övriga i utskottets betänkande berörda frågor. Jag instämmer i den bedömningen.

Beträffande utredningsarbetets bedrivande innehåller 1988 års direktiv bl.a. följande uttalanden.

Såvitt gäller det nya rekonstruktionsförfarandet bör utredaren närmare undersöka olika utländska förebilder och ta del av erfarenheterna från dessa länder. Utredaren bör undersöka det närmare behovet av ett sådant nytt rekonstruktionsförfarande och inhämta synpunkter från olika berörda intressenter om den lämpliga utformningen av ett sådant institut. SIND:s tidigare nämnda rapport och remissyttrandena överden torde utgöra en lämplig utgångspunkt för utredningsarbetet. Aven lagutskottets behandling av frågan bör ge god vägledning, liksom de synpunkter som framfördes vid justitiedepartementets hearing i december 1987.

Som berörts förut fattades under 1990 beslut om att begränsa utred- ningens uppdrag. I tilläggsdirektiv den 13 december 1990 (Dir. 1990:74) anförde dåvarande chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Laila Freivalds, efter samråd med dåvarande chefen för Industridepartementet, statsrådet Rune Molin, följande härom.

Insolvensutredningen tillsattes år 1988 med uppdrag att utreda ett antal frågor på konkursrättens område. I enlighet med vad som angavs i direktiven behandlade utredningen med förtur frågan om skuldsanering för fysiska personer. Utredningens förslag i denna del lades nyligen fram i delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag.

De frågor som nu återstår att utreda är främst frågan om ett nytt rekonstruktionsförfarande för företag i kris och en lagreglering av betalningsinställelse samt vissa konkursrättsliga frågor med internatio- nell anknytning.

Frågor som gäller rekonstruktion av företag i kris har under senare tid fått en ökad aktualitet. Riksdagens näringsutskott har i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:NU7 (s. 16) förordat en utredning med övergripande uppdrag att föreslå samordnade åtgärder ägnade att hejda den oroväckande utvecklingen i fråga om konkurser. Frågan har övervä ts inom industridepartementet, och industriministem kommer senare i årig att begära regeringens bemyndigande att tillkalla en kommitté för att göra en sådan översyn.

Vissa av de frågor som enligt direktiven till insolvensutredningen rör rekonstruktion av företag i ekonomisk kris har ett så nära samband med de frågor som kommer att omfattas av den nu nämnda kommitténs uppdrag att det är nödvändigt att dra en gräns mellan de två utrednings- uppdragen. Efter samråd med industriministem har jag kommit fram till att denna gräns lämpligen bör dras så att insolvensutredningen utreder rekonstruktionsfrågor som har samband med att ett företag har kommit på obestånd eller har betalningssvårigheter. Andra rekonstruktions- frågor, dvs. närmast sådana förebyggande åtgärder som syftar till förnyelse av företag i kris utan att det är fråga om obestånd, skall ankomma på den kommitté som industriministem avser att tillkalla.

Denna arbetsfördelning mellan kommittéerna innebär att insolvensut- redningen behandlar frågor som rör en eventuell lagreglering av betalningsinställelse. I anslutning till det bör utredningen överväga behovet av ändringar i ackordslagstiftningen liksom frågor om förmånsrättsordningen. Utredningen bör också ta upp frågan om juridiska personer bör ges möjlighet att efter ackord i konkurs fortsätta eller återuppta verksamheten.

Insolvensutredningen bör givetvis hålla kontakt med den kommitté som industriministem avser att tillkalla.

Med hänsyn till det angelägna i att frågor som rör rekonstruktion av företag i kris nu får sin belysning så snart som möjligt är det enligt min mening lämpligt att den andra huvudfrågan som återstår av insolvensut- redningens uppdrag, nämligen frågan om att anpassa den konkurs- rättsliga lagstiftnin en till internationella förhållanden, bryts ut och behandlas i särskil ordning. Den frågan har inte ett sådant samband med övriga delar av uppdraget att det medför några olägenheter att behandla den fristående genom vidare utredning inom regeringskansliet.

Med de begränsningar av insolvensutredningens uppdrag som jag här har angett bör utredningsarbetet kunna vara slutfört före utgången av juni 1992.

Den 7 november 1991 fick utredningen ytterligare tilläggsdirektiv, denna gång till komplettering av de äldre direktiven såvitt gäller utredningens arbete med reglerna om statlig lönegaranti vid konkurs. Efter en redo- görelse för bl.a. tidigare gjord begränsning av uppdraget anförde chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Gun Hellsvik, efter samråd med cheferna för Arbetsmarknadsdepartementet och Näringsdepartementet, statsråden Börje Hörnlund och Per Westerberg, följande.

Insolvensutredningens arbete är i enlighet med det nu sagda för närvarande inriktat på frågor som rör en eventuell lagreglering av den situationen att ett företag som har betalningssvårigheter ställer in sina betalningar (betalningsinställelse). I anslutning till det överväger utredningen behovet av_ ändringar i ackordslagstiftningen och i förmånsrättsordningen. Aven lönegarantifrågor finns med i bilden.

Lönegarantiutredningens betänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordnin en har överlämnats till utredningen för beaktande under utredningsar tet.

Under senare tid har antalet företagskonkurser i landet ökat krafti t. En följd av denna utveckling är att utbetalningarna av lönegarantim el i konkurs också har ökat högst avsevärt. Beräkningar som har gjorts visar att utbetalnin arna under år 1991 kan komma att uppgå till cirka två miljarder kr. I ertalet fall kan man räkna med att de utbetalningar som görs från lönegarantin är korrekta och att reglerna inte missbrukas. Lönegarantin utgör i sådana fall ett viktigt skydd för de anställda när företaget går i konkurs. Det har emellertid visat sig att reglerna också kan missbrukas. Mycket stora belopp har i enskilda fall betalats ut från lönegarantifonden. Under senare tid har även gjorts gällande att konkursdrabbade företag i vissa branscher under uppsägningstiden drivs vidare med hjälp av lönegarantimedel på ett sätt som skadar andra företag i branschen och att användningen av lönegarantimedel leder till osund konkurrens mellan företagen.

Arbetsmarknadsministem och jag är ense om att åtgärder måste sättas in för att komma till rätta med de avigsidor och missbruk av lönegaran- tireglema som kan förekomma. Enligt vad jag inhämtat från arbets- marknadsministem har han för avsikt att under våren 1992 föreslå regeringen att lägga fram förslag om ändringar i lönegarantireglema. Förslagen kommer bl.a. att beröra storleken på de belopp som skall kunna betalas ut från lönegarantin och vem som skall besluta ifråga om lönegarantimedlen.

Samtidigt bör det enligt min mening överlämnas till insolvensutred- ningen att beakta sådana aspekter på lönegarantins tillämpning som gäller effekterna för de konkursdrabbade företagen och andra företag i samma bransch när det gäller möjligheterna att konkurrera på lika villkor. Insolvensutredningen utreder som jag tidigare nämnde frågor om rekonstruktion av företag i kris och detta innefattar bl.a. att ta ställning till om och i vilken mån lönegarantimedlen skall få användas vid rekonstruktionen av företag, både i och utom konkurs. Utredningen bör i sitt arbete särskilt u pmårksamma vilka följder det får för konkurrensen mellan olika oretag i en viss bransch att företag kan drivas vidare med lönegarantimedel under viss tid. Finner utredningen att användningen av lönegarantimedel medför problem i konkurrenshän- seende bör utredningen föreslå de ändringar som kan behövas för att motverka eller komma till rätta med problemen.

Som jag nyss nämnde är arbetet i insolvensutredningen för närvaran- de inriktat på frågan om vi i Sverige bör införa regler om betalningsin- ställelse i syfte att underlätta rekonstruktion utom konkurs av företag i kris. En sådan rättslig reglering har nära samband med reglerna i förmånsrättslagen och lönegarantilagen. Jag vill framhålla att en utgångspunkt för utredningens eventuella förslag, såvitt gäller an- vändningen av lönegarantimedel i samband med rekonstruktion av företag 1 eller utom konkurs, är att den totala utgiftsbelastningen på lönegarantifonden inte ökar. Vidare bör en utgångspunkt för arbetet vara att särskilt de små och medelstora företagens villkor inte försämras av de ändringar som eventuellt kan komma att föreslås i förmåns- rättshänseende.

Som angavs redan i de ursprungliga direktiven till insolvensutred- ningen har man under senare år på olika håll i Europa infört nya rättsliga förfaranden för rekonstruktion av företag i kris. Utrednin en bör söka tillgodogöra sig erfarenheterna av dessa rekonstruktions ör- faranden för att se om sådana regler eller delar av dem kan vara lämpliga att införa i Sverige. Utredningen bör vid sin genomgång av utländska erfarenheter å området ägna uppmärksamhet åt de rekon- struktionsregler som gä ler i USA, det s.k. Chapter ll—förfarandet.

De tillkommande upp iftema bör föranleda en viss förskjutning av den tidigare utsatta tids risten. Utredningens uppdrag bör emellertid kunna vara slutfört hösten 1992.

Uppdraget för den kommitté som industriministem tillkallade 1990 och som antog namnet Konkursutredningen (I 1990:02) har våren 1992 åter— kallats.

Det kan tilläggas att utredningen även haft att iaktta regeringens generella direktiv till kommittéer och särskilda utredare dels den 22 juni 1988 angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (Dir. 1988z43), dels den 9 april 1992 om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (Dir. 1992z50).

1.2. Överlämnade skrivelser m.m.

Till insolvensutredningen har genom regeringsbeslut den 22 december 1988 överlämnats följande skrivelser för beaktande under utrednings- arbetet.

1. Framställning från Nordiska författarrådet angående förmånsrätt för författares fordringsanspråk vid konkurs (Justitiedepartementets ärende nr 1202-79).

2. Framställning från Svenska Företagares Riksförbund om av- skaffande av förmånsrätten för stats och kommuns fordringar på skatt och allmänna avgifter (Justitiedepartementets ärende nr 2496-80).

3. Riksdagens skrivelse (l981/82:6) om förmånsrätt för royalty vid konkurs (Justitiedepartementets ärende nr 2775-81).

4. Riksdagens skrivelse (1981/82:172) om förmånsrätt vid konkurs m.m. (Justitiedepartementets ärende nr 792-82).

5. Framställning från SHIO-Familjeförtagen angående översyn av förmånsrättslagen (Justitiedepartementets ärende nr 2100-82).

6. Framställning från Sveriges Grossistförbund om översyn av förmånsrättsordningen (Justitiedepartementets ärende nr 660-85).

7. Framställning från Sveriges Ackordscentral om översyn av förmånsrättsordningen (Justitie epartementets ärende nr 1745-85).

8. Skrivelse från Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Sam- arbetsnämnd (KLYS) med s npunkter på konstnärsskapets villkor i det svenska samhället (Justitie epartementets ärende nr 8 —160).

9. Framställning från Småföretagens Riksorganisation angående underleverantörers och andra småföretagares rätt till utdelning vid konkurs (Justitiedepartementets ärende nr 87-1919).

10. Skrivelse från Ackordscentralen Stockholm angående behovet av en reviderad ackordslagstiftning (Justitiedepartementets ärende nr 87- 2421).

11. Skrivelse från advokat Stefan Vejdemo angående förmånsrätt för begravningskostnader (Justitiedepartementets ärende nr 88-1965).

12. Lönegarantiutredningens betänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen (J ustitiedepartementets ärende nr 88-3189).

Till utredningen har vidare överlämnats två skrivelser från Grossistför- bundet Svensk Handel (Industridepartementets ärende nr 1423/91 och Justitiedepartementets ärende nr 92-693).

1 .3 Arbetets bedrivande

Insolvensutredningen har undersökt utländska förebilder och erfarenheter rörande insolvensrättsliga rekonstruktionsförfaranden. Därvid har ut- redningen gjort studiebesök i Danmark, Norge, England och USA. Vid besöken har utredningen sammanträffat med det norska konkurslovutval- get samt med företrädare för berörda ministerier och lagstiftande organ, domstolar, universitet, advokater och revisorer (se vidare avsnitt 5.1.1] och 52.10 samt bilaga 4 och 5).

Den 23-24 april 1992 har utredningen hållit en hearing med före- trädare för kreditväsendet och näringslivet i övrigt samt berörda myndigheter och organisationer. Utredningens anteckningar från hearingen redovisas i bilaga 3.

Genom särskilda undersökningar har utredningen inhämtat material angående dels 958 företagskonkurser 1990 från sex kronofogdemyndig- heter i deras egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs, dels ärenden om utseende av god man enligt ackordslagen (1970:847) från samtliga tingsrätter, dels konkursgäldenärers inställning till konkursförvaltarnas försäljningsåtgärder från samtliga kronofogdemyndigheter i deras egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs samt dels utseende av och kompetens hos konkursförvaltare och gode män från samtliga till— synsmyndigheter i konkurs. Undersökningarna redovisas i avsnitten 2.2.2., 3.3.2.2 och 3.3.3.2 samt i bilaga 2.

Utredningen har också i övrigt genom sammanträffanden med företrädare för olika branschorganisationer inom näringslivet m.m. erhållit underlag för sina ställningstaganden. Material av sådant slag redovisas i det följande i sitt sammanhang i den mån det uttryckligen åberopas.

Utredningen har vidare haft kontakter med Konkursutredningen (I l990:02) och Aktiebolagskommittén (Ju 1990:O8). Samråd har ägt rum med Utredningen om vissa internationella insolvensfrågor, vilken i augusti 1992 avgett betänkandet (SOU 1992:78) Utredningen om vissa internationella insolvensfrågor.

Insolvensutredningen har avgett remissyttranden över följande departementspromemorior och riksdagsmotion:

1. Ny Konsumentkreditlag (Ds l990:84), 2. Nyföretagarlån (Ds 1992:20) och

3. motion 1991/92:L309 av Bengt Harding Olson och Stig Rindborg, Atervinning vid ackord och konkurs.

2. Allmänt om krisföretag

I direktiven för Insolvensutredningen anges som målgrupp för ett nytt rekonstruktionsförfarande sådana företag som har betalningssvårigheter. I detta kapitel lämnas därför vissa uppgifter om företagskonkurser. Dessförinnan skall något beröras hur svenskt näringsliv ser ut. Med företag avses i det följande sådana företag som registreras i Centrala företags- och arbetsställeregistret (CFAR). Företagen i registret begränsas huvudsakligen till de företag som redovisar anställd personal till riksskatteverket eller mervärdespliktig omsättning över 200 000 kr'.

2.1. Några uppgifter om företagandet

Det finns i Sverige drygt 568 000 företag (uppgifterna avser om annat inte anges det senaste år som täcks av officiell statistik, dvs l990)2. Andelen industriföretag uppgår till 10 %. Största andelen företag finns inom varuhandeln, restaurang och hotellrörelsen samt inom tjänstesek- torn. Sedan 1983 har antalet företag ökat med ca 136 000, huvudsakligen inom handel- och tjänstesektorn.

Av det totala antalet företag är drygt 261 000 företag aktiebolag, vilket motsvarar 46 % av samtliga företag.

Antalet anställda inom näringslivet har ökat från knappt 2,2 miljoner 1983 till drygt 2,3 miljoner 1990. Av det totala antalet företag saknar ca 387 000 eller 68 % anställda. Å andra sidan finns det endast 3 253 (0,6 %) företag med fler än 100 anställda, varav 867 företag med fler än 500 anställda och 931 företag med 200 - 499 anställda. Flertalet svenska företag hör alltså till kategorin småföretag; drygt 56 000 företag hade en anställd och knappt 66 000 företag hade 2 - 4 anställda.

Medan jordbrukssektorn domineras av ensamföretagare tillhör verkstadsindustrin den näringsgren som har flest anställda per företag (ca 437 000 anställda i ca 23 000 företag) och då består ändå drygt hälften av dessa företag av ensamföretagare. Tar man tillverkningsindustrin i stort finns inom denna ca 57 000 företag med sammanlagt ca 857 000 anställda. Detta kan jämföras med byggnadsindustrins drygt 58 000 före-

Fram t.o.m. 1990 togs i CFAR med företag som hade en mervär- despliktig omsättning om 30 000 kr/år

Källa: Statistisk Årsbok '92

tag, varav fler än hälften är ensamföretagare, med totalt knappt 258 000 anställda. Inom varuhandel, restaurang— och hotellrörelse finns ca 129 000 företag med sammanlagt ca 520 000 anställda.

Under 1980-talet har vi fått en markant ökning av antalet nystartade företag. Nyföretagandet såg ut på följande sätt under åren 1985 - 1990.

Ar Antal nya företag” 1985 18 100 1986 17 450 1987 18 240 1988 21 580 1989 23 570 1990 24 320 1991 19 9404

Av de 24 320 företag som tillkom 1990 hänförde sig 72 % till tjänstesek- torn. Det har visat sig att ca 50 % av de nyregistrerade företagen är rena nyetableringar medan övriga är nyregistreringar som skett på grund av ombildningar, ägarbyten etc. Nyetableringsfrekvensen (antal nya företag i procent av företagsbeståndet) var 1990 lägst i tillverkningsindustrin med 5,1 %. Den högsta etableringsfrekvensen fanns bland konsulter, 8,5 %. Även byggnadsbranschen visade hög etableringsfrekvens med 8,0 %. Totalt för hela landet uppgick etableringsfrekvensen till 7,0 % 19905.

2.2. Företagskonkurser

2.2.1. Allmänt

Av konkursstatistiken för 19916 framgår att antalet företagskonkurser uppgick till 17 378. Totalt antal anställda uppgick till 64 128. För- delningen av anställda på olika företagstyper såg ut på följande sätt.

3 Källa: SCB Nyföretagande i Sverige 1989 och 1990 resp. 1990 och 1991. Obs att underlaget för statistiken för 1991 ändrats något, vilket medfört att främst enskilda näringsidkare med en årsomsätt- ning under 200 000 kr fallit bort i förhållande till tidigare år. Bortfallet på grund av det nya underlaget för inhämtande av statistik kan därför beräknas till 2 500 företag.

4 Uppgifterna för 1991 är preliminära

5 se fotnot 3

6

Källa: SCB Konkurser och Offentliga ackord 1991

Antal anställda Antal företag % 0 10 444 60,0 1-2 2 510 14,0 3-5 1 877 11,0 6-10 1 141 6,5 11-100 1 351 7,8 100- 55 0,3

Bland de olika branscherna är varuhandel samt restaurang- och hotell- branschen ojämförligt störst med 5 995 konkurser, vilket motsvarar 34,5 % av samtliga företagskonkurser. Om den offentliga sektorn undantas försattes vart 28.e företag i konkurs (jfr 1990; vart 56:e). Undantar man även jordbrukare försattes vart 24:e företag i konkurs. Att konkursfrekvensen är olika inom skilda branscher belyses av att 1991 försattes i konkurs

vart 14:e restaurang- och hotellföretag, vart 16:e företag inom grafisk produktion, vart 17:e bilhandelsföretag, vart 18:e partihandelsföretag, vart 22:a företag inom trävarutillverkning, vart 23:e detaljhandelsföretag, vart 27:e företag inom fastighetsförvaltning, vart 33:e konsultföretag.

Vill man åter se hur antalet konkurser förändrats inom olika branscher under åren 1990 och 1991 kan följande iakttasö.

Bransch Antal konkurser förändring 1991 i % sedan 1990 Konsultbranschen (inkl fast) 3 202 + 147 Byggnadsindustrin 1 782 +75 Detaljhandeln (sällanköp) 1 539 +65 Partihandel, prod.varor 1 195 +61 Verkstadsindustrin 1 125 +82 Samfårdsel, transport 939 +87 Partihandel, konsumtionsv 705 +60 Detaljhandel, dagligvaror 703 +35 Restaurang, caféverksamhet 703 +35 Detaljhandel, bilar & drivm. 539 +68 Massa, papp & graf. industri 397 +97 Jord— och skogsbruk 341 +88 Trävaruindustri 292 + 81 Bank- och finansverksamhet 141 +88 Tekoindustrin 108 -18

Källa: Svensk Handelstidning Justitia 1992 nr 4

Även åldern på ett företag som försatts i konkurs har viss betydelse när man skall analysera vilka företag som slås ut. Det visar sig härvid att vart femte av de 1 857 företag som försattes i konkurs under oktober 1991 hade påbörjat sin verksamhet under 1990/91. Nästan lika många företag, 18 %, hade startats under 1989, 14 % under 1988, 12 % under 1987 och 36 % under 1986 eller tidigare. Detta innebär att ca två tredjedelar av de företag som försätts i konkurs är högst fem år gamla. Denna åldersfördelning är mycket likartad med den som framkom vid en motsvarande undersökning avseende oktober 1990. Av tillverkningsföre- tagen var 49 % (109 företag av 220) fem år eller äldre, medan bland tjänsteföretagen endast 28 % (32 företag av 114) var lika gamla.

SIND har kommit fram till att den ökande nyetableringen av företag leder till ett Ökat antal konkurser. 37 % av de företag som gick i konkurs 1983 och som erhållit finansiering från utvecklingsfondema gick i konkurs mindre än tre år efter verksamhetsstarten (se Statens industriverk SIND 1985:7 s. 91 ff Konkursutredningen).

Under de första nio månaderna 1992 uppgick antalet företagskonkurser till 15 142. Jämfört med samma period 1991 ökade dessa konkurser med 23 %. Störst var ökningen inom fastighetsförvaltning (101 %). Antalet anställda årspersoner som berördes av nya konkurser under perioden uppgick till 58 851, vilket motsvarar en ökning med 32 % jämfört med samma period 1991. Inom byggnadsverksamhet ökade antalet anställda som berördes av konkurs med 159 %. Antalet företag med fler än 100 anställda uppgick under de tre första kvartalen 1992 till 55, dvs. lika många som under hela 19917.

2.2.2. Undersökning av 958 konkurser som avslutats under 1990

Det finns ingen tillgänglig statistik som ger något besked om hur tillgångs- respektive skuldsituationen ter sig i de företag som går i konkurs. Vidare har det inte, annat än inom vissa branscher, sedan 1967 tagits fram siffror på hur mycket de olika borgenärsskategoriema erhåller i konkurs (se SOU 1969:5 Utsökningsrätt IX s. 210 om skattefordringar m.m. i konkurser som avslutats 1960 och 1961 resp. 1965 - 1967). Insolvensutredningen har därför i samarbete med fem kronofogdemyndig- heter i deras egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs i respektive län gått igenom 958 företagskonkurser som avslutats under 1990. Under- sökningen har omfattat Västerbottens, Västmanlands, Kronobergs och Blekinge län samt de tre storstadslänen Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Kronobergs och Blekinge län lyder under samma tillsynsmyndighet och benämns i fortsättningen "Kronoberg" Medan samtliga avslutade konkurser tagits med i de fyra landsortslänen har i storstadslänen endast ett urval gjorts, varvid var femte före-

Källa: SCB Konkurser januari - september 1992

tagskonkurs kommit med i undersökningen. Av resultatet av under- sökningen, som redovisas i bilaga 2, kan följande utläsas.

Företaget

Knappt 63 % av gäldenärema bedrev sin verksamhet i aktiebolagsform, 9,2 % som handels- eller kommanditbolag och drygt 19 % som enskild firma. Var femte gäldenär avsåg detaljhandelsföretag. Andra stora gäldenärsgrupper var fastighetsförvaltning, partihandelsföretag och byggnadsföretag. 63,5 % av gäldenärema saknade några anställda, 16,6 % hade 1 - 2 anställda och 9,2 % hade 3 — 5 anställda. Endast 2,7 % av gäldenärema hade fler än 20 anställda. Bland de som bedrev sin verksamhet i form av enskild firma saknade drygt 85 % anställda. Motsvarande siffror för aktiebolagen var drygt 52 %.

Tillgångar

Var tredje gäldenär saknade tillgångar. Ser man däremot enbart på Stockholms län saknade knappt hälften av gäldenärema där tillgångar. Det var över huvud betydligt vanligare att gäldenärema saknade tillgångar i storstadslänen än vad som var fallet beträffande övriga län. Gäldenärer med tillgångar över en miljon kronor förekom i 8,6 % av konkurserna. I Norrbotten hade däremot drygt 15 % av gäldenärema tillgångar i denna storleksordning, medan det var mer ovanligt med stora tillgångar i storstadslänen.

Skulder

I knappt 38 % av konkursema uppgick skulderna till högst 300 tkr. Man kan dock här lägga märke till att bland stockholmsgäldenärerna tillhörde knappt hälften denna grupp. Ca 15 % av gäldenärema hade skulder som låg i skiktet 300 - 500 tkr, drygt 20 % i skiktet 500 tkr — 1 mkr och drygt 27 % i skiktet 1 - 50 mkr. Några större variationer mellan länen förekom i övrigt inte beträffande gäldenärernas skuldsituation.

För Insolvensutredningen är det framförallt tre skuldkategorier som från rekonstruktionssynpunkt är av intresse: de oprioriterade skulderna, förmånsberättigade skatter och allmänna avgifter samt skulder med företagshypotek som säkerhet.

De oprioriterade skulderna uppgick i undersökningen till 43,5 % av samtliga skulder och här kan man iaktta en markant skillnad mellan storstadslänen och övriga län. I de förra utgjorde de oprioriterade skulderna knappt hälften av den totala skuldmassan, medan dessa skulder i övriga län låg på 43,1 % (Västmanland), 41,2 % (Västerbotten) respektive 30,6 % (Kronoberg).

Skatter och allmänna avgifter utgjorde 13,6 % av samtliga skulder. Lokala variationer kunde iakttas i framförallt Västerbotten (4,2 %) och Stockholm (19,6 %).

Skulder med säkerhet iform av företagshypotek uppgick i hela landet till 31,4 %. I storstadslänen var andelen skulder med denna säkerhet lägre än i övriga län. I Stockholm utgjorde sådana skulder drygt 18 % av samtliga skulder och i Malmö drygt 27 %, i Västerbotten däremot drygt 46 % och i Kronoberg drygt 40 %.

Utdelning

Av det som ovan redovisats beträffande gäldenäremas tillgångar förstår man att det i många konkurser över huvud inte blir någon utdelning. I knappt 53 % av samtliga konkurser blir det aldrig någon utdelning. I storstadslänen är denna siffra betydligt högre än i övriga län.

Av det totala beloppet som utdelades i samtliga undersökta konkurser, drygt 328 mkr, erhöll de oprioriterade borgenärerna drygt 20,5 mkr, vilket motsvarar 6,3 % av det totalt utdelade beloppet i samtliga undersökta konkurser. I Stockholm var motsvarande siffror 8,5 mkr respektive 12,8 % och i Västerbotten 956 tkr respektive 1,4 %. Före- tagsinteckningshavama erhöll däremot knappt 187 mkr, vilket motsvarar knappt 57 % av det totalt utdelade beloppet. I Stockholm var motsvaran- de siffror 28 mkr respektive 42,3 % och i Västerbotten 53 mkr respektive knappt 80 %. Beträffande totalbeloppen kan det här vara anledning att påminna om att storstadsundersökningen endast omfattat var femte konkurs medan övriga län samtliga konkurser som avslutats under 1990 tagits med. Statens utdelning för skatter och avgifter uppgick till drygt 40 mkr, vilket motsvarade 12,2 % av det totalt utdelade beloppet. En markant lokal avvikelse mellan de olika länen kan här noteras be- träffande Västerbotten, där staten erhåller endast drygt 1 mkr eller 1,6 % av det totalt utdelade beloppet i länet.

N är det gäller de olika borgenärernas utdelning i förhållande till det totalt fordrade beloppet varierar detta av naturliga skäl i olika konkurser. Saknas det tillgångar i konkursen får borgenärerna ju inte någon utdelning oavsett den säkerhet fordringen är förknippad med. Men summeras samtliga fordringar inom en viss borgenärskategori och man undersöker hur mycket dessa borgenärer erhåller i utdelning kan iakttas stora skillnader mellan de olika kategorierna av borgenärer.

Borgenärer utan förmånsrätt hade i undersökningen fordringar uppgående till drygt 562 mkr och erhöll utdelning med ca 20,5 mkr. Dessa borgenärer fick alltså tillsammans utdelning med 3,6 % av det totalt fordrade beloppet. I konkursföretag som saknade anställda var motsvarande siffra 2,3 % och i företag med 1 - 10 anställda var den 1,9 %. I de företag där det fanns fler än 10 anställda ökade utdelningen till de oprioriterade gäldenärema till 6,9 %. Utdelningen varierar också mellan de olika undersökta branscherna (se tabell i bilaga 2).

Statens fordringar för skatter och allmänna avgifter uppgick i under- sökningen till knappt 176 mkr och det utdelade beloppet till drygt 40 mkr. Staten erhöll alltså 22,8 % av det totalt fordrade beloppet i samtliga undersökta konkurser. Lokala variationer kan iakttas i Göteborg med 9,7 %, Kronoberg med 30,5 % och Västerbotten med 12,5 %. Ser man

till variationer hänförliga till den bransch gäldenären varit verksam i, är det anmärkningsvärt att staten beträffande verkstadföretag erhåller i genomsnitt knappt 41 % av sina fordringar. Detta kan hänga samman med det faktum att i företag med fler än 10 anställda erhåller staten utdelning med hela 45,7 % av sin fordringar. Annorlunda förhåller det sig i företag som saknar anställda. Där är utdelningen endast 7 %.

Borgenärer med säkerhet i företagshypotek hade i undersökningen fordringar om sammanlagt knappt 406 mkr och erhöll utdelning med knappt 187 mkr, ett belopp som motsvarar 46 % av det totala fordrings- beloppet.

3. Huvuddragen i det insolvensrätts- liga systemet1 Sverige m.m.

Utredningens kvarvarande uppdrag avser endast näringsidkare. I redogörelsen för vårt nuvarande insolvensrättsliga system har utredningen därför begränsat sig till att beskriva vad som gäller för dessa. I fråga om privatpersoner kan hänvisas till den redogörelse som finns i utredningens betänkande (1990:74) Skuldsaneringslag s. 63 ff.

I detta kapitel redovisar utredningen även uppgifter som inhämtats om den statliga lönegarantins inverkan på konkurrensen (se avsnitt 3.3.4.2).

3.1. Inledning

3.1.1. Allmänt

Om ett gäldenärsföretag inte längre förmår fullgöra sina förpliktelser träder en rad olika rättsregleri funktion. Borgenärerna kan med stöd av utsökningsbalken (UB) hos kronofogdemyndigheten begära verkställighet för att driva in sina fordringar. De kan också genom hänvändelse till tingsrätt begära att företaget försätts i konkurs. Det senare förfarandet, vilket regleras i konkurslagen (1987:672, KL), förutsätter emellertid att det klarläggs att gäldenärsföretaget är på obestånd (är insolvent). Ett företag som brottas med ekonomiska svårigheter kan också finna det mest fördelaktigt att själv begära sig i konkurs. Finns det fortfarande utsikter till att företaget skall kunna fortleva, kan man å andra sidan välja att först ställa in sina betalningar för att undersöka möjligheterna till en underhandsuppgörelse med fordringshavama. En sådan undersökning sker ofta i förening med att gäldenärsföretaget något senare hos tingsrätt begär tillsättande av en god man enligt ackordslagen (1970: 847, AckL). Förfarandet kan därefter fortsätta med en förhandling om offentligt ackord. Är näringsidkaren en juridisk person kan det i vissa fall bli aktuellt att tillämpa bestämmelser om likvidation 1 de associationsrättsliga speciallagarna, t.ex. aktiebolagslagen (l975:1385, ABL).

Alla de bestämmelser som sålunda på ett eller annat sätt griper in vid ett gäldenärsföretags betalningssvårigheter brukar numera uppfattas som hörande till det insolvensrättsliga systemet. Hit räknas också reglerna i förmånsrättslagen (1970:979, FRL) och lönegarantilagen (1992z487) Också andra regler, däribland skatte- och arbetsrättsliga samt be- stämmelser om företagshypotek, får betydelse i sammanhanget.

I det följande ges en översikt över det insolvensrättsliga systemet. Med hänsyn till utredningens uppdrag har huvudvikten lagts vid en redogörelse för nuvarande förhållanden vid betalningsinställelse, ackord och konkurs.

3.1.2. Begreppet obestånd (insolvens)

Enligt 1 kap. Zå KL avses med obestånd att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Gäldenärsföretagets förmögenhetsställning skall med andra ord vara sådan, att skulderna inte kan betalas allteftersom de förfaller till betalning. Definitionen inbegriper i första hand fall då redan förfallna fordringar överstiger värdet av gäldenärens tillgångar. Insolvens— bedömningen får emellertid även karaktären av en mer eller mindre långsiktig prognos. Man har att fråga sig om gäldenären trots utnyttjande av alla tänkbara resurser - däribland förvärvsförmåga och eventuell ny kredit - måste antas bli ur stånd att infria skulderna allteftersom de förfaller (se Welamson, Konkurs, 8 uppl. 1987, s. 20). Det skall alltså vara fråga om en bristande förmåga. Har gäldenärsföretaget vid en viss tidpunkt tillgångar, som kan tas i anspråk för en förfallen skuld utan att därigenom skulder som senare skall förfalla löper risk att inte bli betalda, anses obestånd inte föreligga. Och ett gäldenärsföretag som inte vill betala en ostridig skuld på förfallodagen därför att man inte vill realisera tillgångar vid en ogynnsam tidpunkt, kan inte heller anses vara på obestånd (se till det anförda Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 47 ff).

Från insolvens skall skiljas att en gäldenärs skulder överstiger dennes tillgångar, s.k. insufficiens. Till detta tillstånd knyts bl.a. vissa regler om återvinning i KL. Det bör dock framhållas att insolvens och insufficiens ofta föreligger samtidigt, dvs. en insolvent gäldenär har också skulder som tillsammans överstiger tillgångamas värde. Det kan emellertid hända att endast den ena omständigheten föreligger. För juridiska personer bör vidare erinras om tvångslikvidation, när den juridiska personens eget kapital gått förlorat (se avsnittet 3.3.5).

Att ett företag har hamnat i illikviditet behöver inte innebära att det är på obestånd. lllikviditeten innebär endast att gäldenären inte har omedelbar tillgång till vanliga betalningsmedel svarande mot skuldernas belopp. Detta förhållande utesluter inte att företaget har tillgångar som väl täcker skulderna. Tillgångama kan emellertid vara svåra att realisera. I en sådan situation kommer konkurs inte i fråga, utan borgenärens möjlighet till utmätning hos gäldenärsföretaget anses tillräcklig för att säkerställa dennes rätt till betalning.

Begreppet obestånd är ett väsentligt rekvisit i åtskillig reglering när det gäller samhälleliga ingripanden i förhållandet mellan en gäldenär och dennes borgenärer. KLzs formel för att ange vad som menas med obestånd rymmer som nämnts nyss ett uttryckligt krav på att betalnings- oförmågan inte är tillfällig. Detta led i beskrivningen av vad som avses med obestånd fördes in i lagtexten vid 1975 års reform av konkurslag— stiftningen men ansågs inte innefatta någon saklig ändring i förhållande

till vad som gällde förut (se prop. 1975:6 5.72 och 116; jfr Welamson, Konkursrätt, 1961, 5.49).

Obestånd är den enda konkursgrunden. Det åligger en konkurssökande att visa att gäldenären är insolvent. KL uppställer vissa hjälpregler som innebär att, om någon viss omständighet visas föreligga, gäldenären skall anses vara på obestånd. En ofta tillämpad presumtionsregel är att gäldenären vid verkställighet enligt 4 kap. UB inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen befunnits sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen (2 kap. 8 5 första meningen). Enligt en annan regel, som gäller endast bokföringspliktiga gäldenärer, skall ett gäldenärsföretag som inte inom viss tid efter uppmaning betalar klar och förfallen skuld antas vara på obestånd (2 kap. 9 5).

Även den omständigheten att gäldenären förklarat sig ställa in sina betalningar innefattar en presumtion för insolvens (2 kap. 8 5 andra meningen KL). Betalningsinställelsen skall ha tillkännagetts genom en uttrycklig förklaring från gäldenärens sida. Chefen för Justitiedeparte- mentet har i prop. 1975:6 (s. 157) framhållit att en förklaring om be- talningsinställelsei princip bör framstå som riktad till en större borge- närskrets. Gäldenärsföretaget har t.ex. skickat en cirkulärskn'velse till sina borgenärer om att det ställt in sina betalningar.

Skulle en sådan förklaring som nämnts nu inte ha lämnats men gäldenärsföretaget faktiskt ha ställt in sina betalningar ("tyst" betalnings- inställelse), har sökanden på vanligt sätt att visa att det företaget är insolvent. Enligt Lagberedningen (se SOU 1970:75 5.79) bör en styrkt faktisk betalningsinställelse kunna godtas som bevis om insolvens, om inte särskilda omständigheter föreligger.

3.2. Förmånsrättsordningen

3.2.1. Allmänt

När konkurs inträffat skall enligt 11 kap. 1 & KL om medel finns i konkursboet, först betalas konkurskostnadema och andra skulder som konkursboet ådragit sig (s.k. massaskulder). Därefter sker utdelning till borgenärerna. Detta sker i viss ordning och det är förmånsrättsordningen som reglerar i vilken tur olika borgenärer äger företräde framför varandra till betalning ur gäldenärens egendom vid konkurs. Om denna turordning ges sedan 1972 regler i FRL. Förmånsrätt äger inte rum i andra fall än då lagstiftningen innehåller bestämmelser därom. Man kan sålunda inte avtala om att en fordran skall åtnjuta förmånsrätt (se Walin— Rydin, Förmånsrättslag m.m., 3 uppl. 1992, s. 18). En grundläggande tanke bakom FRL är, att alla borgenärer skall behandlas lika, om inte verkligt bärande skäl finns för att ge någon företräde (se SOU 1969:5 s. 75 och prop. 19701142 s. 83). Förmånsrätterna är alltså undantag från huvudregeln om likabehandling. Flertalet fordringar är emellertid inte utrustade med någon förmånsrätt. Innehavare av sådana oprioriterade

fordringar äger därför rätt till betalning först sedan samtliga förmånsbe- rättigade, prioriterade, blivit helt betalda. FRL kompletteras emellertid av föreskrifter i andra lagar. Här kan nämnas bestämmelserna i jorda- balken om det inbördes företrädet mellan konkurrerande inteckningar i fast egendom. Dessutom finns särskilda lagar med enbart bestämmelser om förmånsrätt, t.ex. lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. (LFS) och lagen (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

FRL skiljer mellan särskilda och allmänna förmånsrätter. De särskilda förmånsrätterna (4 - 8 $&) gäller både vid utmätning och vid konkurs, de belastar endast viss bestämd egendom och har i princip inbördes företräde efter den ordning vari FRL anger dem (9 5). Flertalet särskilda förmånsrätter utgörs av sådana som följer med panträtt, dvs. främst sjöpanträtt och luftpanträtt (4 5 1), handpanträtt och panträtt på grund av registrering eller underrättelse enligt aktiekontolagen (4 5 2), panträtt på grund av inteckning i skepp eller luftfartyg (4 ä 3) samt inteckning i fast egendom eller i tomträtt (6 5 2 och 7 5 3), eller retentionsrätt (4 5 2). Vid sidan härav finns i huvudsak endast tre slags fordringar med särskild förmånsrätt, nämligen fordran på grund av företagshypotek (5 5 2) samt utmätningsfordran och fordran i betalningssäkrad egendom (8 å).

De allmänna förmånsrätterna (10 - 13 55) är däremot inte begränsade till viss slags egendom utan gäller i all gäldenärens egendom. Fordringar med allmän förmånsrätt skall i första hand betalas ut egendom, i vilken särskild förmånsrätt inte gäller. Allmän förmånsrätt kan inte göras gällande annat än vid konkurs. Den inbördes ordningen mellan dessa förmånsrätter bestäms av paragrafernas följd. Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt en och samma paragraf har inbördes lika rätt (14 5). Enligt 10 5 har till en början fordringar, som står de egentliga konkurs- kostnadema nära, allmän förmånsrätt. Det är här fråga om en borgenärs kostnad för att sätta gäldenären i konkurs och för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings— och bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före konkursbeslutet. Hit hör även arvode och kostnadsersättning till god man enligt Ackl, vissa andra arvodes- och kostnadsersättningar samt kostnad för särskild åtgärd som under viss tid före en konkursansökan vidtagits med t.ex. gode mannens godkännande. Sedan den 1 januari 1988 ger även vissa revisors- och bokföringskostnader allmän förmånsrätt (10 a 5). I 11 % stadgas därefter allmän förmånsrätt för fordran på skatt och allmän avgift, det s.k. skatteprivilegiet. Slutligen reglerasi 12 och 13 55 den förmånsrätt som en arbetstagare har i arbetsgivarens konkurs för sin fordran på lön eller pension, det s.k. löneprivilegiet.

Särskild förmånsrätt har som huvudregel företräde framför allmän förmånsrätt (15 å). Grundregeln är att en fordran med allmän förmånsrätt skall tas ut ur sådan konkursboets egendom som inte är föremål för särskild förmånsrätt. Det görs härvid ingen skillnad mellan lös och fast egendom. Om viss egendom är besvärad av särskild förmånsrätt men det efter försäljning under konkursen blir överskott, räknas det överskottet till egendom som inte är föremål för särskild förmånsrätt (se vidare SOU

1969:5 s. 156 0. Ett inte ovanligt fall är vidare att den egendom som ej är föremål för särskild förmånsrätt inte täcker de fordringar som har allmän förmånsrätt enligt 10 &. Sådana fordringar skall då få betalt före fordringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 5. Det kan dock aldrig komma i fråga att tränga undan fordringar med särskild förmåns- rätt i fast egendom eller tomträtt (15 5 andra meningen). I övrigt kan fordringar med allmän förmånsrätt inte tränga undan fordringar med särskild förmånsrätt.

I och med att den särskilda förmånsrätt som följer med företagshypo- tek kan komma att gälla i en förhållandevis stor andel av en konkurs- gäldenärs egendom får denna förmånsrätt speciell betydelse för de allmänna förmånsrätterna. Det kommer nämligen ofta inte att återstå någon egendom som inte belastas av någon särskild förmånsrätt och som därmed uteslutande kan förbehållas fordringar med allmän förmånsrätt (jfr Riksskatteverkets handbok Konkurs & Ackord, 3 uppl. 1989, s. 19 0. I detta avseende får därför den bestämmelse i FRL som reglerar för- hållandet mellan de särskilda och allmänna förmånsrätterna stor betydelse. De fordringsägare som har särskild förmånsrätt har visserligen rätt att först få betalt, men deras förmånsrätt är å andra sidan begränsad till vissa egendomsslag. Följaktligen har den fordringsägare som har en panträtt särskild förmånsrätt i panten så långt denna förslår. Skulle fordringen överstiga pantens värde blir resterande fordran emellertid oprioriterad (18 5 andra stycket).

Vissa förmånsrätter benämns ibland tysta. Härmed avses förmånsrätter som inte kommer till uttryck genom besittningsförhållande, inskrivning eller annan form av publicitet. I denna mening kan samtliga allmänna förmånsrätter, mer eller mindre påtagligt, sägas vara att betrakta som tysta. Bland de särskilda förmånsrätterna finns både tysta, t.ex. förmånsrätt på grund av sjöpanträtt (4 & 1), och andra, t.ex. förmånsrätt på grund av handpanträtt (4 5 2) eller inteckning (6 5 2 och 7 5 3).

De oprioriterade fordringarna har inbördes lika rätt (18 å), vilket innebär att en borgenär med sådan fordran får betalt i förhållande till fordringsbeloppet. Frågan om s.k. efterställda fordringar behandlar utredningen i avsnitt 3.2.3.

En säljare har i praxis sedan länge kunnat erhålla separationsrätt i köparens konkurs eller vid utmätning hos denne genom att förbehålla sig äganderätten till varan tills denna blivit fullt betald. Ursprungligen kan denna rättsregel ha haft sin grund i förbehållet av äganderätt. Numera är det dock klart att separationsrätten inte är beroende av att äganderätt förbehållits. I stället är det tillräckligt att säljaren med något uttryck förbehållit sig rätten att återta varan om den inte betalas, återtagandeför- behåll (jfr NJA 1975 s. 222). Återtagandeförbehåll är emellertid inte giltiga, när varan infogats eller blivit tillbehör till annan egendom (se NJA 1918 s. 441, 1923 s. 602, 1955 s. 1 och 1960 s. 9). De ärinte heller giltiga när varan blivit bearbetad i väsentlig omfattning för köparens räkning. Det har härvid inte någon betydelse om förfogandet varit tillåtet före betalning. Vid otillåten vidareförsäljning gäller förbehållet, om köparen inte gjort ett godtrosförvärv. Vidare är

återtagandeförbehåll inte ens från början sakrättsligt giltiga, när köparen trots förbehållet haft rätt att förfoga över varan före betalning genom att infoga den i annan egendom, förbruka den eller sälja den vidare. Detta antogs gälla redan vid tillkomsten av 1915 års avbetalningsköplag (se NJA H 1915 s. 305 med hänvisning till NJA 1908 s. 449), och principen har sedan flera gånger slagits fast i praxis (se NJA 1960 s. 221, 1974 s. 660 och 1978 s. 593).

3.2.2. Närmare om vissa förmånsrätter

3.2.2. 1 Företagshypotek

En näringsidkare kan beviljas företagsinteckning i sin näringsverksamhet enligt 3 kap. 1 & lagen (1984:649) om företagshypotek (LFH). Bevis om inskrivningen kallas företagshypoteksbrev. Detta kan överlämnas av näringsidkaren till en borgenär till säkerhet för fordran som denne har hos näringsidkaren. Borgenären - företagshypotekshavaren - har därefter rätt till betalning intill företagshypoteksbrevets belopp. Till skillnad mot den typiska panträtten är ett företagshypotek inte knutet till viss bestämd egendom utan omfattar ett egendomskollektiv (en näringsidkares verksamhet) som till sitt innehåll kan förändras. Ett företagshypotek omfattar endast lös egendom som tillhör en näringsidkares verksamhet (2 kap. 1 5 första stycket). Till denna vittomfattande regel uppställs några viktiga undantag (2 kap. 1 5 andra stycket). Undantag görs sålunda för kassa- och banktillgodohavanden, aktier, andra bevis om delaktighet i bolag, obligationer, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsedda för allmän omsättning samt andelar i aktiefonder (första punkten). Vad som förenar dessa tillgångar är att de utgörs av reda pengar, eller lätt kan förvandlas till reda pengar, eller också lätt kan belånas under pantsätt— ning. Däremot hör hela näringsidkarens reskontra till hypoteksegen- domen.

Utredningen angående företagsinteckning föreslog i betänkandet (SOU 1981:76) Företagshypotek att omfattningen av den inteckningsbara egendomen borde vidgas väsentligt jämfört med vad som gällt dittills. Sålunda ansåg utredningen att kassamedel och alla rörelsefordringar samt goodwill skulle ingå i säkerheten (se betänkandet 5.73 ff). En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrkte eller lämnade utredningens förslag utan erinran på denna punkt. Föreningen Sveriges kronofogdar avstyrkte emellertid förslaget att inteckningsunderlaget skulle omfatta kassamedel och samtliga rörelsefordringar. Samma ståndpunkt intog Riksskatteverket i fråga om kassamedel, banktillgodohavanden och fordringar på skatterestitution. Flera remissinstanser föreslog att också aktier och andra andelsrättigheter i juridiska personer skulle inräknas i den inteckningsbara egendomen.

Chefen för Justitiedepartementet medgav att en utvidgning av inteckningsunderlaget i enlighet med utredningens förslag låg i linje med hans uppfattning om det angelägna i att stärka företagsinteckningens ställning. Å andra sidan framhöll han att förslaget samtidigt skulle leda

till en viss försvagning av förmånsrätten för bl.a. skatter och allmänna avgifter samt löner och pensioner. Hänvisning gjordes till att det framtida förmånsrättsliga förhållandet mellan olika borgenärsgrupper var föremål för överväganden och att resultatet härav inte borde föregripas. Departe- mentschefen var sålunda inte beredd att vid den tidpunkten föreslå någon väsentlig utvidgning av inteckningsunderlaget (se prop. 1983/84:128 s. 43 f). I viss mån utvidgades dock inteckningsunderlaget genom att detta - med undantag av kassa- och banktillgodohavanden samt fondpapper - kom att omfatta alla övriga rörelsefordringar och även t.ex. goodwill (se prop. 1983/84:128 s. 54). Till hypoteksegendomen hör sålunda närings- idkarens fordringar på återbetalning av olika skatter och avgifter som avser den intecknade verksamheten. Dock skall märkas att enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter åtskilliga restitutionsfordringar i första hand skall tas i anspråk för betalning av det allmännas fordringar på den restitutionsberättigade.

Egendom som kan pantsättas på grund av inteckning omfattas inte heller av företagshypoteket (2 kap. 1 & andra stycket andra punkten LFH). Som redan nämnts utesluts fast egendom redan av bestämmelsen i första stycket. Förevarande regel tar därför sikte på skepp, skepp under byggnad och luftfartyg jämte inteckningsbara reservdelar. I tredje punkten undantas från hypoteksegendomen sådana tillgångar som varken kan utmätas hos näringsidkaren eller ingå i hans konkurs. Detta innebär att varje tillgång, som enligt första stycket omfattas av företagshypotek och som inte är undantagen genom andra styckets första eller andra punkt, ingår i hypoteksegendomen under förutsättning att den kan antingen utmätas hos näringsidkaren eller också ingå i dennes konkurs; det är nog att endera förutsättningen är infriad (se Dahlgren-Rune, Företagshypotek m.m., 1986, s. 39 f).

Reformarbetet på det arbetsrättsliga området ledde till att lagen (1974:12) om anställningsskydd (LAS), antogs. LAS innehöll bl.a. regler om uppsägningstid varierande mellan en och sex månader. Detta medförde en betydande försämring av den dåvarande företagsinteck- ningen såsom kreditsäkerhet, eftersom lönefordringar vid konkurs i stor utsträckning hade förmånsrätt till betalning framför fordran med säkerhet i företagsinteckning. Med åberopande av att införandet av LAS medfört en betydande försämring av företagsinteckningen som kreditsäkerhet gjorde tre organisationer företrädande kreditväsendet 1974 en fram— ställning om att företagsinteckning skulle ges företrädesrätt framför lönefordringar. Organisationerna, vilka erinrade om den statliga lönegarantins betydelse i sammanhanget, framhöll att de längre upp- sägningstider som angavs i LAS medförde att företagens latenta löneskul- der ökat och att till följd härav också utrymmet för säkerhet i form av företagsinteckning i motsvarande mån minskat. I prop. 1975/76:12 föreslogs att företagsinteckningarnas kreditvärde skulle stärkas genom att fordran med säkerhet i företagsinteckning fick företräde framför löne- och pensionsfordran i händelse av konkurs. Samtidigt föreslogs en avsevärd höjning av maximibeloppet för den statliga lönegarantin till tolv basbelopp. Chefen för Justitiedepartementet uttalade (se prop.

1975/76: 12 s. 30) att förslaget innebar att löneprivilegiet enligt FRL kom att sakna betydelse för nästan alla löntagare. Därmed skapades enligt hans mening också utrymme för en angelägen förstärkning inte bara av företagsinteckningens ställning utan också av den allmänna förmånsrätt som tillkom skattefordringar. I propositionen togs i enlighet härmed upp ett förslag om att fordran på skatt och allmän avgift skulle ges företräde framför löneprivilegiet. Förslagen i propositionen bifölls av riksdagen (se LU 1975/76:5).

Frågan om löneprivilegiets ställning diskuterades också i samband med tillkomsten av LFH. I en motion (m) yrkades att riksdagen hos regering- en skulle begära en översyn av förmånsrättsordningen. Vid översynen borde övervägas den ändringen att "förmånsrätten för den statliga lönegarantin" gavs företräde framför förmånsrätten för företagsinteck- ning. Motionen motiverades med att praxis inom konkursförvaltning utvecklats så att förvaltarna drev konkursföretagen vidare med hjälp av lönegarantin bl.a. för att stärka företagsinteckningshavarnas ställning. Den föreslagna ändringen i FRL skulle enligt motionen föranleda att banker och andra kreditgivare fick ett ökat incitament att nära följa och ingripa i utvecklingen hos ett företag på nedgång. Riksdagen, som avslog motionen (LU 1983/84:36), erinrade om de uttalanden som gjorts 1975 om det angelägna i att trygga företagens kreditmöjligheter och menade att förslaget i motionen skulle allvarligt försämra företagshypotekets kreditvärde och således stå i klar strid med de syften som låg bakom propositionen om en ny lag om företagshypotek (se prop. 1983/ 84: 128). En förändring i förmånsrättsordningen skulle vidare medföra mycket besvärliga övergångsproblem.

3.2.2.2 Kostnader för gäldenärs försättande i konkurs m.m.

Allmän förmånsrätt enligt 10 & FRL följer med sådana kostnader som en borgenär har för att få gäldenären försatt i konkurs. Det rör sig här om vissa fordringar, som står de egentliga konkurskostnadema nära. Vilka kostnader i konkursmålet som är ersättningsgilla framgår 18 kap. 8 & RB. Exempel på sådana kostnader är uppsättande av konkursansökan, ansökningsavgift, mantalsskrivnings- och registreringsbevis och inställelse vid förhandling, (se Welamson, Konkursrätt, 1961, s 106 f). Härefter nämns borgenärs kostnad för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Enligt 19 kap. 1 5 första stycket ärvdabalken skall avliden persons egendom avträdas till för- valtning av boutredningsman bl.a. på begäran av borgenär, där det måste antas att dödsboet är på obestånd. Denna bestämmelse har avsett att ge möjlighet till en enklare och billigare avveckling av ett insolvent dödsbo än genom konkurs. Borgenärs kostnader för framställning om förvaltning av boutredningsman är sålunda jämförbara med dem som uppkommer vid en konkursansökan. Vidare följer förmånsrätt med begravnings- och bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före konkursbeslutet.

I avsnittet 3.3.2.2 nedan anges närmare under vilka förutsättningar en god man enligt 2 & AckL på ansökan av gäldenär kan förordnas för

utredning och förhandling om en ackordsuppgörelse. Enligt 37 & samma lag finns också möjlighet att förordna en tillsynsman som skall övervaka, att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet, och i 12 kap. 26 & första stycket KL anges, att tillsynsman kan förordnas även i fråga om ackord i konkurs. De kostnader som läggs ned på försök att åstadkomma och genomföra ackord utan konkurs är som regel till gagn för borgenä- rerna genom att gäldenärens ekonomiska förhållanden blir utredda och förvaltningen av hans egendom ställs under uppsikt. Ackordsförhand- lingen kan trots allt misslyckas och sluta i konkurs, vilket också kan inträffa trots att ackord kommit till stånd. Den gode mannens och en eventuell tillsynsmans fordran på arvode och kostnadsersättning åtnjuter därför allmän förmånsrätt enligt 10 & FRL, om fordringen belöper på tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter. Hit hör även "kostnad för särskild åtgärd" som under den tiden vidtagits med samtycke av den gode mannen eller tillsynsmannen eller av boutrednings- man och uppenbart varit till borgenärernas bästa. Förmånsrätten är i alla de nu nämnda fallen begränsad så till vida att den omfattar bara belopp som "med hänsyn till omständigheterna är skäligt".

FRL innehåller ingen egentlig motsvarighet till de under kap. 5 nedan berörda utländska bestämmelserna om förmånsrätt för fordringar som tillkommit under ett rekonstruktionsförfarande. Föreskriften i 10 & FRL om allmän förmånsrätt beträffande "kostnad för särskild åtgärd" som vidtagits med godkännande av god man enligt Ackl är försedd med flera förbehåll som minskar dess omfattning. Uttrycket "kostnad för särskild åtgärd" har i motiven angetts avse sådana åtgärder som exempelvis värdering av gäldenärens rörelse eller granskning av hans bokföring (se prop. 1970:142 5. 105). Det är alltså kostnader som - om de uppkommit i konkurs - i princip behandlas som konkurskostnader.

3.2.2.3 Revisors- och bokföringskostnader

1987 gjordes den ändringen i FRL att allmän förmånsrätt infördes för revisors- och bokföringskostnader (10 a & FRL). Denna ändring moti- verades främst med de ökade krav som ställs på (de externa) revisorerna i ett företag och med de risker för arvodesfordringar som detta för med sig. Nästan alla bolag, ekonomiska föreningar m.m. är enligt lag skyldiga att ha revisorer, framhölls det i förarbetena (se prop. 1986/87:90 s. 175). De som utses av bolags- eller föreningsstämman, de externa revisorerna, har till främsta uppgift att kontrollera den verkställ- ande ledningens förvaltning av bolagets respektive föreningens angelä- genheter. De skall vidare granska resultat- och balansräkningarna efter utgången av ett räkenskapsår samt i en revisionsberättelse göra uttalanden till stämman huruvida dessa bör fastställas. I början och i mitten av 1980-talet skärptes kraven på revisionen genom ändringar i bl. a. ABL. Revisorer måste nu anlitas även av mindre företag, vilket medfört en avsevärd utvidgning av de auktoriserade och godkända revisorernas arbetsfält. Revisorernas nya uppgifter har ålagts dem främst i samhällets intresse. Revisorerna kunde också komma att möta ett större antal

konkurssituationer än tidigare. Både för företaget och för det allmänna var det angeläget - framhöll chefen för Justitiedepartementet - att revisorn i en situation där han nått klarhet över företagets ekonomiska svårigheter var aktiv och försökte rädda företaget från konkurs och eventuellt åstadkomma någon form av rekonstruktion. Det var därför rimligt att revisorerna kompenseras för de ökade risker för deras arvodesfordringar som de nya uppgifterna för med sig. Revisorerna erhåller sålunda allmän förmånsrätt för fordran på ersättning för uppdrag att fullgöra sådan revision som är föreskriven i lag eller annan författning och för uppdrag som avser upprättande av räkenskapsmaterial till fullgörande av bokföringsskyldighet som är föreskriven i sådan ordning. Förutsättningen är emellertid att ersättningen avser arbete som har utförts de senaste sex månaderna innan konkursansökningen kom in till tingsrätten.

3.2.2.4 Skatter och allmänna avgifter

I 11 & FRL regleras allmän förmånsrätt för fordran på skatt och allmän avgift. I den ovan nämnda LFS förtecknas de skatter och avgifter vilka har förmånsrätt enligt 11 5. Genom tillkomsten av denna lag har skatteprivilegiet väsentligt utvidgats, varvid i huvudsak åberopats indrivningstekniska skäl. Lagen har sedermera vid flera tillfällen vidgats till att omfatta nya skatter och avgifter. De medelsslag som upptas i LFS är bl.a. inkomstskatt, förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, mervärdeskatt, egenavgifter samt en rad punktskatter.

Det har diskuterats att begränsa förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter till enbart de skatteslag som kan betrakts som ett slags "redovis— ningsmedel". En sådan avgränsning har dock hitintills avfärdats (jfr prop. 1971:142 s. 25 ff). Den 31 december 1991 uppgick utestående skatte— och avgiftsfordringar till ca 21,8 mdkr. Härav utgjorde källskatt/arbets- givaravgift, särskilt uppdebiterad A-skatt och mervärdeskatt sammanlagt ca 6,8 mdkr, vilket motsvarar ca 31 % av de aktuella fordringamal.

Lagberedningen hade redan 1964 utarbetat en promemoria angående förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter, vari uttalades att förmånsrätten borde begränsas så mycket som möjligt (se härom SOU 1969:5 s. 63 ff). Borgenärema borde ha lika rätt, där ej vägande skäl kunde påvisas för avsteg. Särskilt angeläget var enligt beredningen att s.k. tysta förmånsrätter hölls tillbaka. Härmed avsågs förmånsrätter som inte kommer till uttryck genom besittningsförhållande eller inskrivning eller annan form av publicitet. Till dessa hörde följaktligen förmånsrätten för skatter. Beredningen fann i promemorian vidare att den historiska traditionen inte kunde åberopas som något bärande skäl att behålla förmånsrätten för skatter. Beredningen uttalade också att skatternas

Källa: Riksskatteverket, Resultat av indrivningsverksamheten 1991, Tabell 3 "Utgående balans 1990—12-31 och 1991-12—31 fördelat på kontoslag (medelsslag)"

särskilda natur inte syntes motivera att de var utrustade med förmånsrätt. Att de i motsats till enskildas fordringar utgjorde pålagor som staten i kraft av sin överhöghet ålagt de enskilda var inte något hållbart argument för att behålla dem vid en privilegierad ställning. Till stöd för förmåns- rätten hade ibland åberopats, att staten i det enskilda fallet inte kunde välja mellan att godta någon som gäldenär eller ej. Gentemot detta synsätt anförde beredningen att de enskilda inte heller alltid hade valt sina gäldenärer. Som exempel nämndes utomobligatoriska skade- ståndsförhållanden, vilka uppkom utan borgenärernas val. I övrigt anfördes att det ofta inte var praktiskt möjligt att i handel och vandel sovra så strängt eller att med tillräcklig säkerhet bedöma vederbörandes ekonomiska ställning. Beredningen erinrade vidare om att beträffande bristande redovisning av innehållna lönemedel eller av varuskatter hade skymtat uppfattningar att försummelsen närmade sig förskingring och att detta utgjorde ett skäl för prioritering. Vanlig fordran på grund av förskingring var emellertid normalt inte förenad med förmånsrätt. Att näringsidkare och andra svek den uppgift som det allmänna tvångsvis pålagt dem kunde därför inte utgöra skäl att därigenom uppkomna krav skulle vara utrustade med förmånsrätt.

Den rent funktionella synpunkten att det allmänna måste ta ut skatter för att den offentliga verksamheten skulle kunna hållas igång till allas bästa och att detta kunde vara en grund för skatteprivilegiet berördes vidare i promemorian. Beredningen menade att förmånsrätteni gångna tider kanske hade spelat en viss roll för det allmänna, i synnerhet för kommunerna. I sist nämnda hänseende gällde emellertid numera, att staten övertagit skatteindrivningen och risken för att skatter inte inflöt i enskilda fall. Största möjliga riskutjämning hade alltså skett. I övrigt menade beredningen att summan av det allmännas skatteintäkter borde jämföras med de belopp som kunde riskeras om förmånsrätteni konkurs avskaffades. Av Riksrevisionsverket hade beredningen erhållit uppgifter om vilka skattefordringsbelopp som bevakats och vilken utdelning som erhållits i konkurser avslutade under åren 1960 och 1961. De bevakade skattefordringama utgjorde under de båda åren sammanlagt 14,3 mkr och utdelningen 3,7 mkrz. Beredningen konstaterade därvid att det allmänna utan någon praktisk olägenhet kunde finna sig i bortfallet av den inkomstpost som utdelning i konkurs representerade. Det blev för övrigt inte fråga om något fullständigt bortfall, eftersom det allmänna skulle få delta i utdelning som oprioriterad.

Efter remissbehandlingen av promemorian införskaffades uppgifter genom exekutionsväsendets organisationsnämnd för åren 1965-67. Av dessa uppgifter framgick, att utdelningen på skattefordringar med förmånsrätt som avslutats nämnda tre år uppgick till 4,7, 4,3 resp. 5,4 mkr. Det belopp som bevakats med förmånsrätt i samma konkurser var 13,2, 14,8 resp. 19,2 mkr. Till jämförelse med de nämnda siffrorna angavs, att de influtna skatterna år 1965 och 1966 var närmare 35 resp. drygt 39 mdkr.

Beredningen erinrade om att den då nya lagstiftningen om fast egendom och om företagsinteckning medförde att den egendom som stod till buds för det allmännas skattefordringar och för oprioriterade fordringar ytterligare minskades. Å andra sidan medförde detta, att den sammanlagda betydelsen av att avskaffa skatteprivilegiet också minskade från de oprioriterade borgenärernas synpunkt. Detta kunde dock inte rimligen åberopas mot skatteprivilegiets avskaffande. I det enskilda fallet var det ju alltid av intresse, att likställighetsprincipen upprätthölls. Förlusterna på insolventa gäldenärer drabbade ojämnt och kunde ibland bli mycket kännbara. Staten hade den största tänkbara riskutjämning, medan denna var ytterst ofullständig på de enskilda borgenärernas sida, i många fall obefintlig. Invändningar om att förmånsrättens avskaffande skulle medföra att skatter övervältrades från en kategori medborgare till en annan, nämligen från företagare med B—skatt till arbetstagare med källskatt, var enligt beredningens mening inte bärande. Vare sig förmånsrätt förekom eller ej, övervältrade en insolvent gäldenär sin skattebörda på andra. Frågan gällde endast vem som fick bära förlusten. Så länge förmånsrätten bestod skedde övervältringen i första hand på dem som råkade vara oprioriterade i konkursen. Faran för att förmåns— rättens avskaffande skulle leda till hårdare indrivning hade inte heller någon större bärkraft. Det kunde visserligen tänkas, att indrivnings— organen ibland vågade ge anstånd i förlitan på förmånsrätten. Man måste emellertid betvivla, att sådana överväganden verkligen gjordes på allvar i någon större utsträckning eller att det kunde bedömas i vad mån förmånsrätten förslog för att skatterna skulle bli betalda. Det var under alla omständigheter att föredra, att indrivningsorganens överväganden byggde på en bedömning av gäldenärens förmåga att på längre sikt reda upp sin ekonomiska situation.

Från gäldenärens synpunkt förtjänade en annan omständighet större beaktande, framhölls vidare i promemorian. Innan förmånsrätt infördes för vissa indirekta skatter kunde det allmänna i betydande utsträckning kräva säkerhet för behörigt erläggande av blivande skatt eller meddela förfogandeförbud (se SOU 1957:50 s. 169 ff och prop. 195913 5. 72, jfr prop. 1959:4 s. 3 f). Om förmånsrätten avskaffades kunde frågan om säkerhet åter bli aktuell. För den enskilde kunde det vara svårt att prestera sådan säkerhet eller i allt fall bli förenat med extra kostnad, t.ex. för bankgaranti. Om kontrollen ordnades ändamålsenligt, var det dock enligt beredningens mening knappast behövligt att återinföra systemet. Det kunde för övrigt betvivlas, att förmånsrätten kompenserade frånvaron av krav på säkerhet. För de näringsidkare som kunde antas ha förutsättningar att fortsätta sin rörelse skulle skatteprivilegiets av- skaffande innebära en avsevärd fördel vid ackordsförhandlingar. Fordringar med förmånsrätt berördes ju inte av ackord.

Att gå en medelväg och starkt begränsa förmånsrätten ansåg be- redningen inte böra komma i fråga. Vad som därefter skulle återstå fick naturligtvis ännu mindre betydelse för det allmänna än den nuvarande förmånsrätten. De ekonomiska skälen att behålla en på sådant sätt beskuren förmånsrätt blev alltför obetydliga.

Lagberedningen inhämtade yttranden över promemorian från ett flertal myndigheter och organisationer. Flera av remissinstansema tillstyrkte att förmånsrätten skulle upphävas. Bland dem kan nämnas LO, SACO,TCO, samtliga handelskamrar, Näringslivets skattedelegation, Bankföreningen, Advokatsamfundet, Grossistförbundet, Hantverks- och industriorganisa— tionen, Köpmannaförbundet, Lantbruksförbundet. Kommerskollegium uttalade, att kollegiet fann övervägande skäl tala för att privilegiet avskaffades. Riksrevisionsverket, Riksförsäkringsverket och Länsstyrel- sen i Malmöhus län förklarade att de inte ville motsätta sig att förmåns- rätten avskaffades. Tveksamhet inför reformen uttalades av Kammarrät- ten, Överståthållarämbetet, Riksskattenämnden, Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden och Stockholms stads indrivningsverk. Länsstyrel- serna i Stockholms, Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län, stadsfogdeföreningen och Stadsfogden i Sundsvall avstyrkte förslaget om att avskaffa förmånsrätten.

I sitt betänkande (SOU 1969:5) Utsökningsrätt IX höll beredningen fast vid sitt förslag om upphävande av skatteprivilegiet. Beredningen hän- visade till de skäl härför som anförts i promemorian och anförde ytter- ligare bl.a. följande (se betänkandet s. 75 ff). De nordiska kommittéer som arbetade på en reformering av konkurslagstiftningen hade ansett, att skatteprivilegiet var otillräckligt motiverat och borde avskaffas. Av bl.a. Riksskattenämnden hade vid remissbehandlingen av promemorian framkastats, att förmånsrätt skulle kunna bevaras för statens krav på källskattemedel, varuskatter o.l. medan man lättare kunde avstå från förmånsrätt för övriga skattekrav. Beredningen kunde inte finna en sådan åtskillnad befogad. Den omständigheten att företag och privatpersoner bistod staten med uppbörden av källskatt och varuskatter m.m. kunde inte åberopas till stöd för att just sådana skatter skulle få tas ut med förmånsrätt. I andra situationer när någon försummade att betala vad som borde tillkomma uppdragsgivare och andra fick borgenären inte enbart på den grunden någon förmånsrätt, inte ens om gäldenären gjort sig skyldig till förskingring genom att sammanblanda medlen med egna till— gångar. Enligt då gällande lag gjordes av billighetsskäl undantag endast för fordringar mot förmyndare och gode män som avses i föräldrabalken samt vissa krav som tillkom det allmänna m.fl. och avses i 17 kap. 11 & handelsbalken. Dessa undantag skulle upphävas enligt beredningens förslag. Ekonomiskt skulle bevarande av förmånsrätten för nyss nämnda skattefordringar självfallet betyda ännu mindre för staten än den förlust som med stöd av statistiska uppgifter kunde beräknas uppkomma om förmånsrätten för skatter helt avskaffades. [ ett par remissyttranden hade uttryckts farhågor för att skattebetalningar blev föremål för återvinning, om förmånsrätten avskaffades. Ätervinningstiden var emellertid kort och frekvensen av de fall då förutsättningama för återvinning förelåg måste bli mycket ringa. Beredningen nämnde, att vid det nordiska arbetet avsågs att ändra återvinningsreglema så att alla normala betalningar gick fria från återvinning. I fråga om skatter torde i så fall återvinning knappast komma i fråga annat än om avsevärd eftersläpning ägt rum och betalningen därför gällt ett mera betydande, kumulerat skattebelopp.

Remissutfallet beträffande beredningens slutliga förslag stämde ganska väl överens med motsvarande i fråga om beredningens promemoria. Flertalet remissinstanser tillstyrkte eller lämnade förslaget om att avskaffa skatteprivilegiet utan erinran, medan ett mindre antal avstyrkte eller var betänksamma till det.

Remissinstanser som representerade det privata näringslivet - t.ex. SAF, Bankföreningen, lndustriförbundet, Grossistförbundet och Näringslivets skattedelegation - ansåg att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter borde avskaffas. Samma ståndpunkt intogs också av löntagarorganisationema och av en del statliga myndigheter, som inte hade någon anknytning till uppbörd eller indrivning av skatt, t.ex. flera hovrätter, Bankinspektionen och Kommerskollegium.

De remissinstanser som avstyrkte eller var tveksamma till förslaget om att avskaffa skatteprivilegietutgjordes uteslutande av statliga myndigheter som hade till uppgift att ombesörja uppbörd eller indrivning av skatt eller vars verksamhet hade nära anknytning till sådana uppgifter.

Chefen för Justitiedepartementet kommenterade i prop. 19701142 (s. 97) de siffror som presenterades av Lagberedningen med att dessa visserligen tydde på att förmånsrätten från ekonomisk synvinkel var av begränsad betydelse för statsverket. Meri, fortsatte denne, såsom flera remissinstanser hade anmärkt medförde blotta förekomsten av skatteprivi- legiet, att betydande belopp flyter in utan vare sig utmätnings- eller konkursåtgärder. Statsverkets inkomster vid ackord kunde komma att nedgå, om förmånsrätten avskaffades. Restföringen av skatter och allmänna avgifter hade ökat högst väsentligt under senare år. Det torde med hänsyn till det anförda - framhöll departementschefen - vara klart att förmånsrätten långt ifrån kunde sägas sakna ekonomisk betydelse.

I prop. l970:142 hänvisades också till en del andra omständigheter som motiverade ett bibehållande av skatteprivilegiet. Departementschefen pekade på att stor hänsyn måste tas till skattemoraliska synpunkter. Skatteprivilegiet kompenserade vidare det underläge som staten hade vid uppbörd och indrivning jämfört med annan fordringsbevakning. Skulle man slopa privilegiet, borde samtidigt den exekutiva myndighetens arbetsuppgifter förenklas och skatteindrivningen effektiviseras. Det fanns sålunda tungt vägande skäl för att behålla privilegiet.

Påståendet att skatteprivilegieti dess egenskap av tyst förmånsrätt var till särskild olägenhet för kreditgivningen bemöttes i propositionen med att skatteprivilegiet genom det vidgade fastighetsbegreppet och före- tagsinteckningsreformen inte längre var till samma skada som tidigare. Dessutom påpekades att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter inte var så tyst som det kunde förefalla, eftersom kronofogdemyndig- heternas register över alla restförda fysiska och juridiska personer var offentliga.

Sammanfattningsvis framhöll departementschefen att starka skäl allt- jämt stödde förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter. Dessa skäl var av både ekonomisk och indrivningsteknisk karaktär. Dessutom var förmånsrätten motiverad av hänsyn till skattemoralen. Enligt departe-

mentschefen vägde dessa skäl klart över de omständigheter som åbe- ropades för ett slopande av skatteprivilegiet (se prop. 1970:142 5. 100).

Riksdagen antog det genom propositionen framlagda förslaget till förrnånsrättslag (se lLU 1970:80). Under behandlingen av propositionen i riksdagen hade denna att i respektive kammare ta ställning till två likalydande motioner (1:1275 och 11:1486) om "att riksdagen med ändring av proposition nr 142 måtte besluta att fordran på skatt eller allmän avgift jämställes med de oprioriterade fordringarna". Båda motionerna avslogs. I en reservation av Erik Alexandersson (fp) hävdades att förmånsrätten för skatter borde behållas beträffande källskattemedel (se lLU 1970:80 s. 48 f).

FRL undergick 1975 vissa ändringar, vilka vid sidan av annat innebar att skattefordringama flyttades fram och gavs företräde framför löne- privilegiet (se avsnitt 3.2.2.1 ovan).

3.2.2.5 Lön och pension

Arbetstagares förmånsrätti arbetsgivarens konkurs för fordran på lön och pension regleras av bestämmelserna i 12 och 13 55, varvid 12 & behandlar förmånsrätt för fordran på lön och aktuell pension medan 13 & behandlar förmånsrätt i vissa fall för fordran på framtida pension.

Förmånsrätten för lön gäller alla arbetstagare med undantag för sådana med väsentlig andel i och väsentligt inflytande över företaget (12 & tredje stycket). Med lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställning. Även semesterlön och semesterersättning är därvid att anse som lön. Förmånsrätten är dock begränsad till att omfatta lönefordringar som inte förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökningen. Även lön eller annan ersättning på grund av anställningen som belöper på tid efter konkursansökningen är förenad med förmånsrätt. Det bör dock anmärkas att förmånsrätt inte kan erhållas för fordran på uppsägningslön under längre tid än sex månader räknat från dagen för uppsägningen av anställningsavtalet.

Så länge konkursboet inte inträtt som avtalspart är fordran på lön under uppsägningstiden en fordran i konkursen. Skulle konkursboet där- emot ta över det enskilda anställningsavtalet och därigenom inträda som arbetsgivare, blir arbetstagarens lönefordran för tiden därefter en massa- fordran (se Walin-Rydin, a.a. s. 136 f). Genom 1992 års LGL, som trädde i kraft den 1 juli 1992, har det maximala belopp som varje arbets— tagare kan erhålla i lönegaranti sänkts från tolv basbelopp till 100 000 kr, vilket i fråga om sex månaders uppsägningstid motsvarar en månadslön om drygt 16 600 kr. Med hänsyn till att ett icke obetydligt antal arbetstagare har löner som överstiger detta belopp har arbetstagares förmånsrätt härigenom på nytt fått ökad betydelse.

3.2.3. Efterställda fordringar3

Fram till den 1 juli 1979 fanns i 19 å FRL en regel om att böter, viten och fordran på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott gick efter andra fordringar vid konkurs. I samband med den reform som då skedde beträffande bötesverkställighet diskuterades frågan om böter och andra straffrättsligt grundade fordringar borde ges samma förmånsrätt som skatter och allmänna avgifter. Resultatet blev att böter m.m. gavs samma rätt som oprioriterade skatter och avgifter. Samtidigt upphävdes 195 FRL (se prop. 1978/79:40 s. 16 ff). Den regel om efterställda fordringar som sålunda fanns i 19 & FRL uteslöt inte att det kan finnas andra fordringar än de i paragrafen särskilt nämnda som i händelse av konkurs skall gå efter övriga krav. ] sitt betänkande (SOU 1969:5) Utsökningsrätt IX nämnde Lagberedningen några exempel på sådana krav. Ett exempel var förlagsbevis, dvs. med den terminologi som användes i 54 5 1955 års bankrörelselag sådan förskrivning som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare. Vidare kunde det tänkas - anförde beredningen - att intressenter i ett sviktande företag lånar ut pengar till detta och därvid ställer sig efter de vanliga fordringshavama för att inte andra krediter skall rubbas. Till gruppen efterställda kunde också hänföras handelsbolagsmans anspråk på arvode och kostnadsersättning mot bolaget. Beredningen fann inte skäl att föreslå någon reglering i lag av sådana efterställda fordringar som nu har berörts (se betänkandet s. 166 ff). Denna inställning blev även lagstiftarens (se prop. 1970:142 5. 140 ff).

Det råder alltså ingen tvekan om att rättsläget är det att efterställda fordringar kan finnas t.ex på grund av avtal. Avsaknaden av lagreglering får med andra ord inte förstås så att regeln i 18 & FRL om att opriorite- rade fordringar har inbördes lika rätt utesluter förekomsten av efterställda fordringar. Till stöd för denna ståndpunkt talar inte bara vad som förekom vid FRLzs tillkomst utan också t.ex vad som i detta hänseende uttalades vid den förut nämnda reformen beträffande bötesverkställighet. I prop. 1978/79:40 (s. 45) förklarades uttryckligen att upphävandet av 19 & FRL inte borde inverka på "gällande uppfattning att andra fordringar än böter, viten och rättsverkansbelopp genom avtal kan göras efterställda". Samma uppfattning avspeglas i litteraturen, se t.ex. Hessler, Fordran och förmånsrätt, 1972, s. 34.

Vad som kan föranleda problem med efterställda fordringar är främst två saker. För det första kan man fråga sig hur förhållandet gestaltar sig mellan flera sådana fordringar inbördes. Detta problem är såtillvida enklare efter upphävandet av 19 & FRL att man undgår konkurrensen mellan de straffrättsliga anspråken och civilrättsliga fordringar. Det får dock betydelse beträffande de senare fordringarna. För det andra kan man fråga sig hur efterställda krav skall behandlas vid ackord. Skall dessa ställas utanför eller måste ackordet omfatta även dem?

3 Jfr till detta avsnitt även Lindskog i SvJT 1992 s. 609 ff.

Vad först gäller frågan om det inbördes förhållandet mellan flera efterställda fordringar kan erinras om att de straffrättsliga fordringar som tidigare fanns uttryckligen nämnda i 195 FRL ansågs ha lika rätt. Sannolikt har detta motiverats med att de var av samma typ (se t.ex. Hessler, a.a. s. 34). Av större intresse är att klargöra hur de straffrättsli- ga anspråken förhöll sig till de civilrättsliga - så länge de förra var efterställda - liksom hur de civilrättsliga kraven skall förhålla sig inbördes. På denna punkt kan erinras om följande uttalande av Lagbe- redningen (se SOU 1969:5 s. 170).

En fråga är hur de fordringar som efterställts genom stadgandet / 19 å/ förhåller sig till förlagsbevrs och andra fordringar vilka enligt avtal eller bolagsförhållande skall gå efter andra krav. Man kan tänka sig, att alla slags efterställda fordrin ar skall ha inbördes lika rätt eller att en turordning skall älla me lan dem. Att reglera detta i lag är knappast möjligt. Frågan får avgöras från fall till fall med beaktande av vilka fordringstyper som föreligger. Som princip synes böra gälla, att de straffrättsliga kraven enligt / 19 5/ skall utgå allra sist, om inte annat följer av vad som avtalats. Den inbördes ordningen mellan flera efterställda civilrättsliga fordringar får också bedömas för varje särskilt fall.

Beredningens uttalande angående konkurrensen mellan flera efterställda fordringar synes inte ha prövats i något refererat avgörande från Högsta domstolen (HD). Ett liknande uttalande görs i kommentaren till FRL (Walin-Rydin, a.a. s. 26). Man har anledning utgå från att uttalandena speglar dagens rättsläge på nu berörda punkt. Det betyder att viss osäkerhet råder om hur flera sådana fordringar förhåller sig till varandra vid konkurs. Med tanke på att full utdelning praktiskt taget aldrig blir aktuell för oprioriterade borgenärer vid konkurs, får problemet dock sägas så långt ha övervägande teoretiskt intresse. Viss ledning kan måhända hämtas från prioritetsregler som finns i den danska konkurslo- ven (5 98) och den norska dekningsloven (5 9-7). Enligt den norska lagen tillåggs fordringar som enligt avtal skall stå tillbaka för andra fordringar lika rätt, om inte annat följer av avtalet (se avsnitt 5 .2.2). Vad angår frågan vilken roll de efterställda fordringarna spelar vid ackord torde det vara klart att borgenär med en sådan fordran får delta i förhandling om offentligt ackord (jfr 12 & Ackl). Man kan inte gärna lämna efterställda borgenärer utanför ett ackord, med den verkan att de har kvar sina fordringar oförminskade, medan skulderna till "vanliga" borgenärer reduceras genom ackordet (se Walin-Gregow, Ackordslagen m.m., 1992, s. 43). Å andra sidan kan de efterställda borgenärerna inte tillerkännas någon betalning vid ett ackord utan att de "vanliga" borgenärerna tillgodosetts till fullo. Följden är, att de efterställda fordringarna måste bringas att upphöra vid ett ackord, där övriga fordringshavare endast får en viss procent av fordringsbeloppet. I Walin- Gregows kommentar betonas att kravet på 25 procents minsta dividend inte är uppfyllt, när efterställda borgenärer inte får någon utdelning. För att ackord skall komma till stånd i hithörande fall torde det därför vara nödvändigt att de efterställda borgenärerna avstår från sina fordringar.

Den uppfattning som sålunda kommer till synes återkommer i oförändrat skick i Walin-Palmérs kommentar (5.829) till KL. Den får antas ge uttryck åt härskande uppfattning i nu berörda hänseende.

3.3. Olika former för insolvensbehandling

3 . 3 . 1 Betalningsinställelse

3.3.1.1 Allmänt

Det finns inte några närmare lagregler om innebörden av betalningsin— ställelse. Likväl finns termen betalningsinställelse i flera olika lagrum. Som nämnts förut förekommer den t.ex. i 2 kap. 85 KL såsom en presumtion för att en gäldenär är på obestånd. Betalningsinställelsen syftar till att avskärma gäldenären från borgenärernas tryck och därmed skapa andrum för konstruktiva åtgärder. Den tjänar därmed väsentligen samma ändamål som ett godmansförordnande enligt AckL. Gäldenärens ansökan om god man föregås i allmänhet av att gäldenären ställer in sina betalningar. Skydd mot säraktioner från borgenärernas sida saknas dock så länge betalningsinställelsen inte har följts av ett godmansförordnande.

Betalningsinställelse får betydelse också i andra rättsliga sammanhang. I rättspraxis har antagits att en betalningsinställelse inte bör medföra straffansvar enligt 81 & uppbördslagen (1953z272, UBL) för att källskat- ter ej betalts i rätt tid (se NJA 1971 s. 296 1). Enligt HD:s ställnings- tagande krävs dock inte bara att gäldenären ställt in sina betalningar utan också att betalningsinställelsen åtföljts av verksamma åtgärder i syfte att åstadkomma en avveckling under hänsynstagande till samtliga borgenä- rers intresse (se även NJA 1974 s. 423). Om den gäldenär som ställt in betalningarna är en juridisk person, kan omständigheterna vidare vara sådana att s.k. ställföreträdaransvar inte kan krävas ut för skatter och avgifter som uppkommit före betalningsinställelsen men som förfaller först efter denna (jfr 77 a & UBL, 48 a 5 lagen 1968:430 om mervärde- skatt och 21 5 lag 1984:668 om uppbörd av socialavgifter från arbets— givare).

En företrädare för ett aktiebolag kan på grund av likvidationspliktsreg- lerna i 13 kap. 2 & fjärde stycket ABL bli personligt ansvarig för vissa förpliktelser. Eftersom några nya förpliktelser normalt inte bör upp- komma under betalningsinställelsen, torde det emellertid sällan bli aktuellt med något sådant ansvar för bolagets företrädare.

Det finns även bestämmelser om rättsverkningar av betalningsin- ställelse till skydd för gäldenärens enskilda motparter. Som exempel kan nämnas regeln om stoppningsrått i 61 & köplagen (1990:93l, KöpL). Denna bestämmelse innebär att gäldenärens motpart får hålla inne sin prestation när ett avtalsbrott från gäldenärens sida kan befaras. Att betalningsinställelse normalt medför stoppningsrått för motparten framgår

av följande motivuttalande av chefen för Justitiedepartementet (prop. 1988/89:76 s. 177).

På köparens sida är det närmast fråga om omständigheter som rör köparens ekonomiska förhållanden som kan ge säljaren anledning att göra bruk av stoppningsråtten. Att köparens betalningsförmåga visar sig vara svag eller att han i något avseende har handlat så att hans betalningsförmäga kan ifrågasättas är sådana omständigheter som kan ge säljaren starka skäl att anta att köparen inte kommer att fullgöra sin del av avtalet. Om köparen försätts i konkurs eller är föremål för ackordsförfarande finns det starka skäl att ifrågasätta om köparen kan fullgöra sina förpliktelser. I sådana fall är det helt klart att säljaren har stoppningsrått. Att köparen har ställt in sina betalningar eller på annat sätt visat sig vara insolvent utgör också som regel tillräcklig grund för säljaren att hålla inne sin prestation.

Rätten till hävning regleras i 62 å KöpL. Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en part rätt att häva köpet, får denne häva redan före tiden för fullgörelsen. Förutsättningarna för hävning är således strängare än för stoppningsrått. I 63 & KöpL regleras vissa frågor som blir aktuella om en part försatts i konkurs m.m.. Första stycket innehåller en generell regel om ett konkursbos rätt till inträde i konkurs- gäldenärens köpeavtal. Andra stycket anger att motparten i vissa fall kan kräva säkerhet för konkursboets fullgörelse. Tredje stycket reglerar vad som krävs för att en part skall ha rätt att häva köpet med anledning av att den andra parten har försatts i konkurs. Fjärde stycket innebär som huvudregel att säljaren har rätt att få tillbaka obetald vara som överläm- nats till köparen eller hans konkursbo efter det att köparen har ansökt om förordnande om god man enligt AckL eller försatts i konkurs. I anslutning härtill föreskrivs att varan inte behöver lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då köpesumman ännu inte har förfallit till betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

Slutligen kan nämnas att enligt 7 5 första stycket kreditupplysnings- lagen (1973:1173) får personupplysning ej innehålla uppgift om annan betalningsförsummelse än sådan som fastställts genom domstols eller annan myndighets avgörande eller åtgärd eller som lett till betalningsin- ställelse. Enligt uttalande av chefen för Justitiedepartementet i för- arbetena till lagen kan ingen invändning riktas mot att en kreditupplys- ning innehåller uppgift om domstols eller annan myndighets beslut eller åtgärd. Den rättsliga prövning som föregått beslutet eller åtgärden få anses ge rimliga garantier för att betalningsanmärkningen är materiellt berättigad. Hinder bör således inte föreligga att i en kreditupplysning ta in uppgift om exempelvis domar om betalningsförpliktelse, lagsöknings- utslag, slutbevis i mål om betalningsföreläggande, restförda skatter, utmätningsförrättningar samt förrättningar för återtagande av avbe- talningsgods. Vidare, fortsatte departementschefen, bör upplysning få lämnas om betalningsförsummelse som lett till betalningsinställelse, konkursansökan eller ackord (se prop. 19732155 s. 96).

33.12. Vad innebär en betalningsinställelse?

Som redan berörts talar man ibland om tysta eller helt formlösa betalningsinställelser. Därmed avses att gäldenärsföretaget faktiskt ställer in betalningarna men underlåter att öppet deklarera detta för leverantörer och övriga borgenärer. Det som i allmänhet avses när man talar om betalningsinställelse torde emellertid vara den öppna betalningsinställel— sen. Genom en sådan får borgenärerna klart för sig att från och med en viss tidpunkt kommer företaget i princip inte att betala några skulder. I fortsättningen avses med betalningsinställelse endast sådan öppen betalningsinställelse, om inte annat anges. Det bör dock påpekas att företaget kan välja att ställa in betalningarna beträffande endast några borgenärer.

I allmänhet anordnas någon form av förvaltning, administration, av företaget under betalningsinställelsen. Att en sådan äger rum är angelägen från både allmän och enskild synpunkt. En administrator tillsätts och dennes uppgift kan variera från fall till fall. Ofta skall företaget rekonstrueras på något sätt. Och ibland är avsikten att avveckla företaget utan konkurs. Det ligger inte så sällan i borgenärernas gemensamma intresse att ett insolvent företag kan fortsätta driften under rekonstruktionsperioden eller under den tid företaget avvecklas. Vanligtvis brukar förhandlingar om ackord inledas för att rädda företagets fortsatta existens, om det finns förutsättningar att röna framgång därmed. Administratom, som är gäldenärens uppdragstagare, är då den som sköter dessa viktiga förhandlingar. Det ligger dock i sakens natur att han arbetar för att ta till vara borgenärernas intressen samtidigt som han strävar efter att åstadkomma ackord. Frågor om ackord kan handhas av såväl advokat som tjänsteman vid en av de s.k. ackordscentralerna, AC, i Stockholm och Göteborg. Även någon annan för uppdraget lämpad person kan naturligtvis väljas.

Administratom ger normalt instruktioner till det företag som ställt in betalningarna om hur det fortsättningsvis skall förfara såvitt avser be- talningar. Vid AC är det därvid vanligt att en instruktionslista överläm- nas till företaget, ett exempel härpå lämnas i bilaga 9 (se Folkesson, Företaget i ekonomisk kris, 1992, s. 48).

Vid en betalningsinställelse är avsikten att företaget skall "frysa" sin balansräkning innebärande att inga gamla skulder får betalas och att ingen ny skuldsättning får ske. Alla prestationer som tillförs företaget efter en betalningsinställelse skall således i princip betalas kontant. Det får därför förutsättas att endast sådana nya skulder som har samband med den fortsatta driften uppkommer och att de i princip tillför företaget motsvarande förmögenhetsvärde i någon form. Det torde få ankomma på den gode mannen att tillse att inga nya avtal som ytterligare kan försämra gäldenärens ekonomiska ställning ingås.

Förhållandena vid betalningsinställelse kan innefatta vissa komplikatio— ner. Vid ett kontinuerligt leveransförhållande har leverantören t.ex. möjlighet att som ett villkor för fortsatt leverans kräva betalning för tidigare leveranser. Härigenom kan företaget under betalningsinställelsen

tvingas betala en äldre skuld som om betalningsinställelsenlett till ackord skulle ha omfattats av ackordsbeslutet och vid en efterföljande konkurs skulle ha varit oprioriterad. En borgenär som skall leverera något som är nödvändigt för den fortsatta driften och som inte kan anskaffas på annat sätt, t. ex. el, värme, vatten eller en speciell råvara, har naturligt- vis möjlighet att idka "utpressning" mot gäldenären på ett helt annat sätt än de borgenärer som är hänvisade till att hota med skadestånd vid gäldenärens eventuella kontraktsbrott (se beträffande den följande exemplifieringen Ingrid Amesdotter, Om betalningsinställelse och offentligt ackord, 1982, s. 262). Ett i praktiken förekommande exempel är att Speditör med panträtt i det transporterade godset vägrar lämna ut gods som är nödvändigt för den fortsatta driften, om han inte får full betalning för tidigare transporter, trots att pantens värde är lägre än fordringamas belopp. Det är också vanligt att säljare, som levererat varor strax före betalningsinställelsen, synnerligen bestämt kräver att få full betalning med hänvisning till att gäldenären måste ha varit medveten om sitt obestånd. Ett tredje exempel är att säljare med sakrättsligt ogiltigt äganderättsförbehåll eller s.k. enkelt hävningsförbehåll hotar med att göra bruk av sin mellan parterna gällande rätt att återta godset, om inte gäldenären betalar säljarens fordran till fullo. Det har även förekommit att televerket eller ett kommunalt gas- eller elverk utnyttjat sin monopol- ställning på så sätt att man begärt full betalning för sina fordringar under hot om att annars avstänga abonnenten.

I doktrinen (se Ingrid Amesdotter, a.a., s. 263) har diskuterats huru- vida gäldenären skulle kunna göra sig skyldig till mannamån mot borge- närer enligt 11 kap. 45 andra stycket brottsbalken genom att betala fordringar av nu exemplifierat slag. Eftersom gäldenären får antas betala för att få tillgång till för verksamheten nödvändiga prestationer som, i vart fall inte utan vissa svårigheter, kan erhållas på annat sätt och dessutom sker öppet utan något direkt syfte att främja ackord har frågan besvarats nekande. En gäldenär som inställt sina betalningar kan alltså i och för sig betala skulder som annars skulle ha omfattats av ett kom- mande ackordsbeslut. Ett sådant förfarande kan underlätta arbetet med att få till stånd en rekonstruktion, eftersom driften lättare kan upprätt- hållas, men även motsatt effekt är tänkbar. Ju större risken är att vissa borgenärer kan tilltvinga sig full betalning, desto större bör risken vara för att någon av de övriga borgenärerna begär gäldenären i konkurs och därigenom spolierar rekonstruktionen. Av stor betydelse i detta hän- seende är naturligtvis reglerna om återvinning i konkurs, vilka bl.a. syf- tar till att skydda en gäldenär i ekonomiskt trångmål mot påtryckningar från borgenärer som vill förskaffa sig en bättre ställning inför en hotande konkurs. Även om betalning av skuld för prestation som erhållits före betalningsinställelsen rent generellt är att betrakta som icke ordinär betalning (se SOU 1970:75 s. 150 samt prop. 1975:6 s. 227), kan återvinning enligt 4 kap. 10 & KL mera sällan bli aktuell. Detta hänger samman med att de belopp det gäller vanligen är för låga för att "avsevärt" försämra gäldenärens ekonomiska ställning.

I det följande redogörs översiktligt för hur situationen vanligen ter sig i fråga om betalning av de viktigaste slagen av skulder, dvs. hyror, inteckningsskulder, skatter och löneskulder, vilka samtliga är förmånsbe- rättigade, samt leverantörsskulder, som i allmänhet saknar förmånsrätt.

Nya hyreskostnader är att beteckna som driftskostnader och måste redan på grund härav betalas. Till detta kommer att hyresavtalen är ömsesidigt förpliktande och att företaget därför måste betala även äldre hyresskulder, om man inte vill riskera att hyresavtalet sägs upp. Betalning av äldre hyresskulder anses vidare kunna ske till den del hyresskulden beräknas få utdelning i en konkurs och detta oberoende av om den förfallit till betalning före eller efter det att gäldenären ställt in betalningarna (se Konkurs & Ackord s. 170). Den fordran som betalas skall alltså vara förenad med sådan förmånsrätt att någon skada för övriga borgenärer inte kan uppkomma genom betalningen.

Några nya inteckningsskulder torde som regel inte uppkomma efter en betalningsinställelse, eftersom det får antas att företaget vid den tidpunkten utnyttjat all tänkbar inteckningssäkerhet så långt det varit möjligt. I händelse sådana skulder uppkommer får det antas att motsvar- ande förmögenhetsvärde i någon form tillförs företaget. I fråga om betalning av äldre inteckningsskulder gäller vad som sagts härom i fråga om äldre hyresskulder, dock med den skillnaden att något större försiktighet bör iakttas med hänsyn till inteckningsskuldernas sämre förmånsrätt. Däremot bör betalning av äldre inteckningsskulder som regel inte avse annat än förfallna amorteringar och räntor.

Vid betalningsinställelsen uppkomna skatter och avgifter torde omfattas av betalningsinställelsen, även om de förfaller till betalning först därefter. Skatter som uppkommer först efter betalningsinställelsen, t.ex preliminärskatter för de anställda, arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt, bör närmast ses som driftskostnader och skall följaktligen betalas. I fråga om betalning av äldre skatter gäller vad som sagts härom i fråga om äldre hyres- och inteckningsskulder. I sammanhanget måste dock beaktas skatternas sämre förmånsrätt. Betalning av skatt kan å andra sidan inte återvinnas i en efterföljande konkurs, om skatten varit förfallen till betalning (4 kap. 1 5 första punkten KL).

Nya löneskulder är driftskostnader och måste därför betalas. An- ställningsavtalen är dessutom ömsesidigt förpliktande, och företaget måste därför vanligen betala såväl äldre som nya löneskulder, om man vill att de anställda även i fortsättningen skall utföra arbete. I annat fall blir de anställda berättigade att häva anställningsavtalen (4å tredje stycket lagen 1982:80 om anställningsskydd, LAS) eller att inleda s.k. indrivningsblockad (41 å andra stycket lagen 1976:580 om medbestäm- mande i arbetslivet, MBL). Till driftskostnader torde i detta sammanhang få räknas även sociala avgifter.

Enligt nuvarande ordning har betalningsinställelseni sig ingen direkt inverkan på löpande kontrakt. Den omständigheten att en avtalspart inställt sina betalningar medför alltså inte att avtalsförpliktelserna upphävs eller förändras. Däremot har betalningsinställelsen stor indirekt betydelse. Detta hänger samman med att betalningsinställelsen under

vissa förutsättningar kan medföra rätt för motparten att innehålla den egna prestationen och att häva avtalet. Som exempel härpå har ovan nämnts regeln om stoppningsrått i 61 & KöpL. Betalningsinställelsen medför således vissa rättigheter för gäldenärens motpart. Några motsvarande rättigheter för den part som inställt sina betalningar förekommer inte i svensk rätt (jfr dock 61 & fjärde stycket KöpL). Betalningsinställelsen medför således ingen rätt för gäldenären att säga upp eller omförhandla oförmånliga avtal som ingåtts före det att gäldenären ställt in sina betalningar. I den mån avtalen är ömsesidigt för- pliktande och avser prestationer som är nödvändiga för den fortsatta driften, t. ex. lokalhyra, el- och råvaruleveranser, är gäldenären således tvungen att erlägga betalning enligt avtalen även under betalningsin- ställelsen. I normalfallet torde detta förhållande inte innebära några direkta nackdelar. Betalningarna motsvaras ju normalt sett av en prestation som medför ett förmögenhetsvärde för företaget. Om avtalet är oförrnånligt för gäldenären innebär fullgörandet emellertid en försämring av gäldenärens ekonomiska situation. Den enda möjlighet som i dag finns att angripa avtalet är jämkning enligt 365 avtalslagen (1915z218). Om gäldenären inte fullgör avtalet kan motparten ha rätt att häva avtalet och begära skadestånd. Enligt KöpL:s regler omfattar skadeståndet i princip all förlust, såväl direkt som indirekt sådan, och kan således bli betydande. Om avtalet hävs före beslut om förhandling om offentligt ackord kommer skadeståndet att omfattas av ackordet.

Ett problem som avser ömsesidigt förpliktande avtal är att gäldenären kan vara tvungen att betala även gamla skulder under betalningsinstäl- lelsen för att inte riskera att avtalet sägs upp, jfr 56 & KöpL om hävning vid successiv leverans. Enligt nämnda bestämmelse har säljaren nämligen rätt att häva köpet i fråga om senare delleverans, om köparen är i dröjs- mål med betalning av någon delleverans och det inte saknas anledning anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas. I vissa fall har säljaren en distributionsplikt och därmed indirekt en kontraheringsplikt, jfr 25 4 mom. lagen (1902: 71 5.1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Även om köparens betalningsinställelse inte utgör grund för hävning kan dennes avtalsbrott vara en förutsättning för avstängning. Med avstängning förstås att säljaren innehåller sin prestation i avvaktan på att avgiftsskyldigheten skall fullgöras. VA-verkens rätt till avstängning av vattenleveranser för exempelvis bristande betalning regleras i 305 lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. I 31 5 lagen (1981 :1354) om allmänna värmesystem finns motsvarande bestämmelser. Beträffande distribution av el och stadsgas samt leveranser av fjärrvärme som inte avses i 1981 års lag regleras avstängningsrätten genom respektive distributörs avtalsvillkor (se Stridbeck, Från kontrakt till social rättighet, 1992, s. 228 ff). Sett från gäldenärens synpunkt torde de praktiska problemen vid en betalningsinställelse te sig likartade oavsett om hans bristande betalning kan medföra hävning eller avstängning. Se vidare Gertrud Lennander i JT 1992 s. 318 ff.

3.3. 1.3 Företagshypotekshavamas situation under betalnings- inställelsen

Det är av vikt att fordringsägamas situation inte avsevärt försämras under betalningsinställelsen. Ett speciellt problem är hur innehavare av företagshypotek skall skyddas. Företagshypoteket omfattar i princip all lös egendom som ingår i rörelsen, däribland sådana varor som är färdiga för försäljning. Kontanta medel som inflyter vid en försäljning av varorna omfattas som nämnts förut inte av ett företagshypotek. Detta medför att utestående fordringar som betalas till företaget och därmed blir kassa- eller banktillgodohavanden minskar den egendom som omfattas av företagshypoteket i motsvarande mån.

Vanligen öppnar administratorn med gäldenärens medgivande ett s.k. administrationskonto för alla slags betalningsströmmar till företaget men förbehåller sig rätten att efter prövning använda influtna medel på kontot för kostnader som visar sig nödvändiga för företagets fortsatta drift under ett ackordsförfarande. Syftet med betalningsinställelsen är ju att företaget skall kunna rekonstrueras och leva vidare. Ett sådant förbehåll kan vara fixerat till visst belopp eller vara begränsat enbart av behovsprövningen (se Gösta Walin, Företagshypotek och betalningsinställelse, i Festskrift till Lars Welamson s. 493). Genom att placera uppkommande likvida medel på ett administrationskonto förhindras att egendom som omfattas av företagshypotek förvandlas till egendom som är oåtkomlig för borgenär med denna typ av säkerhet. I rättspraxis (NJA 1987 s. 105 och 1989 s. 705 I) är det numera fastslaget att medel på sådana admini- strationskonton under vissa förutsättningar skall tillfalla de borgenärer som har säkerhet i företagshypotek.

HD har i NJA 1989 s. 705 I framhållit som betydelsefullt att medlen på ett administrationskonto inte ställs till gäldenärens fria rådighet. I samband med att ett aktiebolag inställde sina betalningar träffades i det rättsfallet avtal om att medel som inflöt vid försäljning av egendom och betalning för fordringar som omfattades av företagsinteckning skulle ske till ett i AC:s namn öppnat bankkonto med viss befogenhet för AC att ta ut medel för bolagets räkning. Sedan bolaget försatts i konkurs, ansågs innehavare av företagsinteckningar ha förmånsrätt i bolagets redovis- ningsfordran gentemot AC. HD betonade i fallet också bl.a. att AC, vid begagnande av sin befogenhet att ta ut medel på kontot, hade att beakta inte bara gäldenärens utan också företagsinteckningshavamas intressen så att dessa borgenärer inte i händelse av konkurs skulle åsamkas någon väsentlig förlust genom försöket att avveckla verksamheten.

I 1989 års rättsfall hade ett s.k. administrationsavtal ingåtts mellan gäldenärsföretaget och en prioriterad borgenär med säkerhet i före— tagsinteckning. Administratom använder sig i allmänhet av sådana avtal för att skydda de prioriterade borgenärerna under betalningsinställelsen. I bilaga 10 är intaget ett formulär som AC tillställer berörda prioriterade borgenärer. Det i formuläret rekommenderade förfarandet förutsätter att det företag som ställt in sina betalningar ger AC rätt att uppbära medel

som inflyter på företagets kundfordringar och vad som inflyter vid försäljning av företagsintecknad egendom.

3.3.2. Ackord

3.3.2.1 Allmänt

Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse mellan en gäldenär som är på obestånd och hans borgenärer. Den nu gällande AckL reglerar i princip bara vad man brukar kalla offentligt ackord (tvångsackord), dvs. fall där uppgörelsen kommer till stånd genom ett beslut av domstol efter en offentlig ackordsförhandling och kan genomföras mot en borgenärsmi- noritets bestridande. Vid sidan härav förekommer som nämnts förut underhandsackord, dvs. formlösa överenskommelser som ingås på frivillighetens väg och kräver samtycke av alla berörda borgenärer. Ackord förutsätter att förmånsberättigade borgenärer får full täckning för sina fordringar och innebär i allmänhet att oprioriterade fordringar sätts ned till viss procent av det ursprungliga fordringsbeloppet (dividenden), varvid särskilda föreskrifter ges om betalningstiden. I princip berörs alltså endast oprioriterade borgenärer. Genom ackord bortfaller de skulder som omfattas av ackordet till den del de överstiger dividenden.

Det är ovanligt att offentligt ackord kommer till stånd beträffande gäldenärer som inte hör till kategorin näringsidkare. Under 1988 aviserades 91 förhandlingar om offentligt ackord, 1989 63, 1990 81 och under 1991 aviserades 171 förhandlingar om offentligt ackord (jfr Christina Eriksson i Riskbedömning - ackordet som rekonstruktionsin- strument, En rapport från riskbedömningsprojektet, Ackordet i teori och praktik, 1992, s. 12). Under 1991 var 1 785 personer anställda i de före- tag som var föremål för offentligt ackord, vilket är en fördubbling jämfört med 19904.

3.3.2.2 Godmansinstitutet

AckL gäller offentligt ackord utan konkurs men berör i viss mån också underhandsackord. Ackordsförfarande enligt AckL skerunder medverkan av en god man (1 5 andra stycket). Närmare bestämmelser härom meddelas i 2-8 55. I lagen ges vidare regler om skydd mot säraktioner under inledningsskedet (9-10 55).

God man förordnas av tingsrätt på ansökan av gäldenärsföretaget för utredning och förhandling med borgenärerna om ackord (2 5). Finns det inte skälig anledning anta, att ackord kan komma till stånd, skall ansökan avslås. Finns det t.ex. fog för ett antagande att ansökan gjorts enbart i uppehållande syfte, bör den inte beviljas (jfr Konkurs & Ackord, 3 uppl. 1989, s. 169). Behörig tingsrätt är samma domstol som tar upp konkursansökan (6 5). Vissa formkrav beträffande ansökan om god man

4 Källa : SCB Statistiska meddelanden SM 9201

är intagna i 5 5. Bl.a. krävs en kortfattad redogörelse för gäldenärsföre- tagets ekonomi och ett förslag till hur borgenärerna skall tillgodoses efter ackord.

I 3 & ingår regler om gode mannens kvalifikationer. Han bör vara lagfaren. Han skall också i övrigt ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver och ha borgenärernas förtroende. Eftersom frågor om ackord i stor omfattning handhas av AC utses ofta en tjänsteman vid en AC till god man. Tanken är att gode mannen skall förhandla med borgenärerna, upprätta bouppteckning och i övrigt utreda boet. Arbetet skall syfta till att gäldenärsföretaget kan ingå ackord med sina borgenä- rer, antingen genom underhandsackord eller i form av ett offentligt ackord (se vidare Walin-Gregow, a.a., s. 25 f).

Gäldenärsföretaget skall vid förvaltningen av dess egendom - före- tagsledningen behålleri princip rådigheten själv - samråda med den gode mannen, som övervakar att borgenärernas bästa iakttas (4 5). Missköter sig gäldenärsföretaget, kan godmansförordnandet återkallas (7 5). Därmed upphör ackordsförfarandet.

I 8 & uppställs en tvåmånadersfrist för det inledande skedet av ackordsförfarandet. Den räknas från godmansförordnandet. Görs inte ansökan om förhandling om offentligt ackord hos rätten inom fristen, förfaller verkan av förordnandet. Detsamma blir förhållandet, om gäldenärsföretaget försätts i konkurs (jfr vad som sägs om 9 5 nedan). Riksdagen har i november 1992 beslutat en ändring i 8 5 i syfte att förbättra möjligheterna till återvinning vid ackord. Enligt ett nytt andra stycke i 8 5 får rätten på särskild ansökan förlänga tvåmånadersfristen. Se vidare Lagutskottets betänkande 1992/93zLU1.

Som har antytts förut innehåller AckL vissa regler om skydd mot säraktioner från borgenärerna. En borgenär, vars fordran skulle komma att omfattas av ackordet, har ingen rätt att utan vidare få gäldenärsföre- taget försatt i konkurs, sedan ett godmansförordnande meddelats (9 5). En konkursansökan mot detta skall i stället förklaras vilande i awaktan på en uppgörelse med borgenärerna eller en ansökan om offentlig ackordsförhandling, såvida det inte finns särskilda skäl anta att borgenä- rens rätt är i fara.

På motsvarande sätt gäller i fråga om utmätning (10 &) att sådan åtgärd visserligen inte är förbjuden men inte får leda till försäljning av den utmätta egendomen annat än med gode mannens medgivande eller vid risk exempelvis för hastig förstörelse av egendomen. Har utmätning skett redan före godmansförordnandet, fortsätter utmätningsförfarandet. Består utmätningen då förhandling om offentligt ackord beslutats, skall utmätningsförfarandet läggas ned på gode mannens begäran och utmätningen gå åter.

Utöver de nu nämnda reglerna om god man innehåller AckL ingen reglering av underhandsackorden. De stora fördelarna med förfarandet torde ligga i just den frihet gäldenären och borgenärerna har att utforma överenskommelsens innehåll samt i möjligheten att på ett affärsmässigt sätt utnyttja gäldenärsföretagets tillgångar till borgenärernas fömöjande (se Ingrid Amesdotter, a.a., s. 17). Förfarandet har emellertid uppenbara

nackdelar. Överenskommelsen gäller nämligen enbart i förhållande till de borgenärer som godtagit den. Detta medför i sin tur att det torde vara relativt svårt att förmå en borgenär att godta en uppgörelse som inte omfattar alla borgenärer. En annan nackdel är att återvinning inte kan ske. De olägenheter som består däri att borgenärerna har små möjligheter att kontrollera de uppgifter som företagsledningen för gäldenärsföretaget lämnar om företagets ekonomiska ställning och att de saknar skydd mot illojala transaktioner som gynnar viss borgenär på övrigas bekostnad motverkas dock av att god man förordnas.

Antalet förordnanden om god man enligt AckL uppgick under 1990 till 237 och under 1991 till 941.

Undersökningar om god man enligt AckL

Utredningen har genomfört en undersökning vid samtliga tingsrätter om god man enligt AckL. Undersökningen omfattade 263 ärenden om förordnande av god man under 1990. Vid 42 av tingsrätterna hade något godmansärende över huvud taget inte förekommit. I Stockholm hade däremot förekommit 97 ärenden. 247 av gäldenärema var juridiska personer. I en del av de undersökta ärendena hade gäldenären ansökt om god man tidigare men inte hunnit komma in med någon ansökan om offentligt ackord inom den tvåmånadersfrist som stadgas i 8 & AckL. 17 gäldenärer hade ansökt om god man en gång tidigare, 3 gäldenärer två gånger tidigare och 1 gäldenär tre gånger tidigare. I många ärenden hade godmansförordnandet förfallit på grund av att den ovan nämnda fristen gått till ända eller på grund av att gäldenären försatts i konkurs. Såsom god man utsågs vanligen en advokat (122 ärenden) och därnäst tjänste- man vid AC (107 ärenden). Att tjänsteman vid AC förordnats var vanligast förekommande i storstadsområdena men förekom även på annat håll. I 19 ärenden hade jur kand/biträdande jurist förordnats till god man och i ett fall bolagsjurist. I samtliga fall hade således en jurist förordnats till god mans.

I 99 fall lyckades man nå ett ackord. I de fall advokat varit förordnad som god man lyckades gäldenären i 30 % av fallen få till stånd ett ackord. När tjänsteman vid AC varit förordnad var motsvarande siffra 51 %. Gäldenären försattes i konkurs i 47 ärenden. Konkurs inträffade i 18 % av de ärenden då advokat var förordnad till god man och i 12 % då tjänsteman vid AC var förordnad. I de fall gäldenären lyckades nå ett ackord var den mediana tidsåtgången 3,5 månader från dagen för för- ordnandet av den gode mannen till dess ärendet avslutades.

Utredningen har vidare tillställt samtliga tillsynsmyndigheter för konkurser en enkät med ett antal frågor angående bl.a. myndigheternas erfarenhet i fråga om kompetensen hos dem som fungerar som god man vid ackordsförfarande. Nio tillsynsmyndigheter uppgav att de inte hade

Det kan nämnas att i 14 ärenden hade någon god man av olika anledningar aldrig förordnats.

tillräckliga erfarenheter för att kunna uttala sig om kompetensen hos dem som fungerar som god man. Fem tillsynsmyndigheter ansåg att de gode männen, vilka regelmässigt varit antingen konkursförvaltare eller tjänstemän vid AC, var kompetenta och att erfarenheterna således var goda medan två myndigheter ansåg att förfarandet fungerat sämre när advokater utsetts till god man än när tjänstemän vid AC fullgjort uppdraget. Några myndigheter ansåg sig ha mindre goda erfarenheter. Det påpekades att förfarandet var kostsamt och tidsödande.

Beträffande frågan om dagens konkursförvaltare eller gode man enligt AckL skulle vara lämplig som god man vid ett nytt rekonstruktionsför- farande ansåg alla tillsynsmyndigheter utom två, varav en lämnade frågan obesvarad, att i vart fall de skickligaste och mest erfarna konkursför- valtama skulle vara lämpliga som god man i ett nytt rekonstruktionsför— farande. Tillsynsmyndigheten i Göteborgs och Bohus län ansåg att man inte utan vidare kan utgå från att konkursförvaltare automatiskt är lämpliga som rekonstruktörer i obeståndsföretag. Enligt den myndig- hetens mening innebär ett mera aktivt deltagande i rekonstruktionsför- farandet skärpta krav på kunskaper i företagsekonomi, organisation, före- tagsledning och företagsbeskattning. Den ekonomiska kompetensen måste alltså utvecklas för att förvaltaren i gemen skall kunna åta sig uppgiften som god man, ansåg myndigheten.

Omkring hälften av de tillfrågade ansåg det vara nödvändigt att den gode mannen vid ett nytt rekonstruktionsförfarande är jurist medan den andra hälften kunde tänka sig även yrkeskategorier med ekonomisk kompetens såsom revisorer och företagsledare. Två tillsynsmyndigheter ansåg det lämpligast att den gode mannen är advokat men med möjlighet, eller t.o.m. skyldighet i vissa situationer, att anlita ekonomisk expertis.

3.3.2.3 Offentligt ackord

Allmänna villkor

I 11 & anges vissa allmänna villkor för offentligt ackord. Som nämnts nyss skall en ansökan om förhandling om offentligt ackord göras inom en tvåmånadersfrist från godmansförordnandet (8 5 första stycket). Ett sådant ackord rör bara de icke förmånsberättigade borgenärerna (se vidare under 12 5). I 11 & preciseras, med utgångspunkt i principen att ackord skall ge alla likaberättigade borgenärer lika rätt, bl.a. vad som är lägsta godtagbara utdelning, den s.k minsta dividenden (andra stycket), och hur småfordringar behandlas (tredje stycket).

I fråga om minsta dividenden krävs som regel 25 % (jfr beträffande borgenärsmajoritet reglerna i 15 5). De 25-procentiga ackorden tycks i praktiken vara de vanligaste (se Ingrid Amesdotter, a.a., s. 105). Minsta dividenden får underskridas, om lägre ackordsprocent godkänns av samtliga kända borgenärer som skulle omfattas av ackordet eller synnerliga skäl för lägre procent föreligger. I förarbetena till AckL har uttalats att ett underskridande i det senare fallet bör ske bara i rena undantagsfall (se prop. 1970:136 s. 53 och 74; jfr även Walin-Gregow,

a.a., s. 42). Betalning av den föreskrivna utdelningen skall ske inom ett år efter det att ackordet fastställts, om inte samtliga berörda kända borgenärer medger längre betalningstid.

Enligt paragrafens tredje stycke kan avsteg ske från likabehand- lingsprincipen såvitt gäller småfordringar. Offentligt ackord kan sålunda innehålla villkor att borgenärerna får full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga omständigheter. Beloppet får bestämmas från fall till fall efter vad som är skäligt (se beträffande småfordringar även 12 & tredje stycket). Avvikelse kan ske också beträffande viss borgenär, om denne medger det.

Ett ackord behöver inte gå ut på att fordringarna sätts ned. Enligt fjärde stycket i 11 5 kan ackord även avse, att gäldenärsföretaget bara får anstånd med betalningen (s.k. moratorieackord). Beträffande s.k. avvecklingsackord se Walin-Gregow, a.a., s. 11 och 46.

Förfarandet

AckL innehåller en rätt detaljerad reglering av förfarandet när en gäldenär vill inleda förhandling om offentligt ackord. Bestämmelser om själva ansökan återfinns i 22 5. Denna räknar upp vad som skall fogas till en ansökan. Bl.a. skall vid denna fogas ett ackordsförslag (första punkten), en bouppteckning (andra punkten), en berättelse av gode mannen om boets tillstånd m.m. (fjärde punkten), ett intyg av gode mannen att ackordsförslaget godtas av minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp (kravet på förhandsanslutning, sjätte punkten) samt förskott på kostnaden för ackordsfrågans handläggning hos rätten liksom av rätten godkänd säkerhet för vad som inte täcks av förskottet (åttonde punkten). Förskottet utgör enligt 7 & ackordskungörel- sen (1970:858) numera 3 000 kr.

Om gäldenärens ansökan inte är fullständig och han inte följer före— läggande att komplettera den, skall ansökningen avvisas (24 5). I så fall förfaller omedelbart verkan av att god man förordnats. Tas ansökan däremot upp, skall gäldenären avlägga bouppteckningsed inför rätten (25 5). Så snart han gjort det skall rätten meddela beslut om förhandling om offentligt ackord (26 & första stycket). Beslutet kungörs i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning (24 & ackordskungörelsen). Det finns möjlighet för borgenär vars fordran inte blivit känd att skriftligen hos den gode mannen anmäla sin önskan om att få delta i ackordsför— handlingen (27 å). Anmärkning mot en fordran kan framställas av såväl gäldenärsföretaget som en borgenär och skall prövas av gode mannen (28 5)-

De materiella verkningarna av en ansökan om offentlig ackordsför- handling regleras i 12-21 55. Flera av dessa regler är av central betydelse för förfarandet. Vilka borgenärer som är behöriga att delta vid ackord preciseras i 12 &. Bara borgenärer vilkas fordringar uppkommit

före beslutet om ackordsförhandling deltar i denna. De borgenärer, som kan få täckning för sina fordringar genom kvittning eller vilkas fordring- ar är förenade med förmånsrätt, deltar inte. En kvittnings- eller förmånsberättigad borgenär kan emellertid helt eller delvis avstå från denna sin rätt och kan då delta i förhandlingen i motsvarande mån.

Bjuder ett gäldenärsföretag ackord som rör skatt, kan länsskatte— myndigheten enligt 62 å tredje stycket UBL anta ackordsförslageti denna del, om det kan anses vara till fördel för det allmänna. Eftersom det allmänna har förmånsrätt för skattefordringar o.d. , kan länsskattemyndig— heten inte delta i offentligt ackord utan att avstå från förmånsrätten. Ackordsförslag, som inte framställs i konkurs eller enligt AckL, får enligt nyss nämnda lagrum antas endast på villkor att även övriga borgenärer som ackordet angår godkänner detta. Beträffande annan skatt än sådan som avses i l 5 första stycket UBL hänvisas i l & förordningen (1965:852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter bl.a. i fråga om ackord till 62 & tredje stycket UBL. I förordningens 2 & sägs att den centrala beskattningsmyndigheten eller, om sådan inte finns, länsskatte- myndigheten beslutar om ackord i dessa fall. Se vidare SOU 1987:10 s. 377 ff.

En borgenär får delta i förhandlingen, även om hans fordran inte är förfallen till betalning eller den är beroende av något särskilt villkor. Bestämmelserna om borgenär som har förmånsrätt tillämpas även på en borgenär som till säkerhet för sin fordran har gjort förbehåll om åter- taganderätt.

På motsvarande sätt som i fråga om inledningsskedet finns beträffande domstolsskedet regler om skydd mot säraktioner från borgenärerna (13 och 14 55). Efter en ansökan om ackordsförhandling får gäldenären sättas i konkurs bara om det finns skälig anledning anta att ackord inte kan komma till stånd. I annat fall förklaras konkursansökningen vilande tills ackordsfrågan avgjorts. Det nu sagda gäller inte, om konkursansök- ningen gjorts av en borgenär vars fordran inte skulle omfattas av ackordet och särskilda skäl föreligger till antagande att borgenärens rätt är i fara. Försätts gäldenären i konkurs innan frågan om offentligt ackord avgjorts, förfaller ackordsfrågan. Beträffande utmätning stadgas i 14 & att efter ett beslut om ackordsförhandling utmätning inte får ske för en dessförinnan uppkommen fordran innan ackordsfrågan avgjorts. Om det ändå sker, är utmätningen utan verkan. En borgenär som har förmånsrätt i viss egendom kan dock få denna utmätt. Den som t.ex. har panträtt i en fastighet är sålunda oförhindrad att få utmätning i fastigheten.

Frågan om erforderlig borgenärsmajoritet vid offentligt ackord regleras i 15 5. Är minsta dividenden i ackordsförslaget 50 % eller mer, krävs för förslagets antagande att tre femtedelar av de röstande på borgenärssammanträdet (se härom 29-33 55) godtagit förslaget och att deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringamas sammanlagda belopp. Vid lägre ackordsprocent skall förslaget anses antaget, om tre fjärdedelar av de röstande enats om detta och deras fordringar uppgick till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringamas sammanlagda belopp. Detta belopp är lika med summan av

alla fordringar som tagits upp i bouppteckningen eller senare blivit kända och med vilka borgenärerna enligt 12 5 får delta i ackordsförhandlingen (se Walin-Gregow, a.a. s. 59).

Till reglerna om de materiella verkningarna av en ansökan om offentlig ackordsförhandling hör också bestämmelser om återvinning (16-18 55). I fråga om förutsättningama för återvinning hänvisar AckL till KL. I 19 & föreskrivs att ett fastställt ackord är bindande för alla borgenärer, kända eller inte, som enligt 12 5 hade rätt att delta i ackordsförhandlingen. En borgenär med förmånsrätti viss egendom blir bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen. I 20 5 finns särskilda bestämmelser om kvittning. Och i 21 & klargörs att en borgenär som godkänt ett ackordsförslag inte genom godkännandet förlorar sin rätt mot en borgensman eller annan som jämte gäldenären svarar för fordringen. Se även Lagutskottets betänkande 1992/93zLU1.

I AckL ingår också regler om borgenärssammanträde där omröstning om ackordsförslaget skall ske (29-33 åå). Sådant sammanträde skall hållas inför rätten tre-fem veckor efter det att beslut fattades om offentlig ackordsförhandling. Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsför- slaget utan medgivande av rätten.

I 34-36 åå ges bestämmelser om fastställande av ackord. Hinder mot fastställande kan föreligga t.ex. på grund av formfel eller brist i uppfyllande av de allmänna villkoren i 11 & andra-fjärde styckena. I grova fall skall rätten ex officio vägra fastställande (36 5 första stycket). I annat fall beror det på bestridande av exempelvis en borgenär, om fastställande skall vägras (36 5 andra stycket). I båda de nämnda situationerna skall ackordsfrågan prövas vid en förhandling (34 5 första stycket). Detsamma gäller, om det vid borgenärssammanträdet inte kan avgöras om förslaget antagits eller förkastats av borgenärerna. Om ackordsfrågan inte prövas vid en förhandling, skall rätten fastställa ackordet.

Rätten kan på begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet förordna att den gode mannen eller annan lämplig person skall utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet (37 å). Skäl till sådant förordnande kan föreligga t.ex. om endast en del av ackordslikviden betalas kontant (se även Ingrid Amesdotter, a.a., s. 127). På ansökan av en sådan borgenär som sagts nyss kan rätten i vissa fall förklara, att den eftergift som genom ackordet medgetts gäldenären har förfallit (38 5). Det förutsätts att gäldenärsföretaget grovt försummat sina åtaganden enligt ackordet, t.ex. genom att i hemlighet ha gynnat en borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande. Att gäldenärsföre- taget inte klarar av att genomföra ackordet är inte i och för sig en förverkandeanledning.

God man och tillsynsman är berättigade till arvode och ersättning för kostnader av gäldenärsföretaget. Frågan prövas av rätten på begäran av företaget eller den ersättningsberättigade (40 å). Arvode och kost- nadsersättning har allmän förmånsrätt i gäldenärens konkurs enligt 10 å FRL.

Ackordsfrågan anses enligt 44 & avgjord, när genom beslut som vunnit laga kraft gäldenärsföretaget medgetts att återta ackordsförslaget, ackordsförslaget funnits inte vara antaget av borgenärerna, fastställande av antaget ackord vägrats eller ackord blivit fastställt.

3.3.3. Konkurs

3.331. Allmänt om konkursinstitutet

Konkursinstitutet regleras i KL, vilken trädde i kraft den 1 januari 1988. Den nu gällande konkurslagen skiljer inte som 1921 års konkurslag gjorde mellan stor och mindre konkurs utan gäller i princip alla konkurser. Inom det enhetliga förfarandet har emellertid genom bl.a. fakultativa regler om anordnande av bevaknings- och anmärkningsför- farande sörjts för att en konkurs kan handläggas på ett sätt som är anpassat till boets beskaffenhet.

Gemensamt för alla konkurser är att det skall utses en förvaltare som har hand om konkursboet (1 kap. 3 5 första stycket KL). Vidare gäller att förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet (1 kap. 3 5 andra stycket).

Antalet konkurser har ökat stadigt sedan 1988 med en ordentlig topp 1991.

Ar Antal Varav företagskonkurser

1988 6 414 5 567 1989 7 714 6 879 1990 10 796 9 887 1991 18 424 17 378

Om man tittar på utvecklingen bland företagskonkursema sedan 1982 är det framförallt bland företag med en eller två anställda som antalet konkurser ökat mest”.

3.3.3.2 Konkursförfarandet m.m.

Konkurs förutsätter att gäldenären är på obestånd. Detta är den allmänna grunden för konkurs (1 kap. 2 5 första stycket KL). Som redan nämnts i avsnittet om betalningsinställelse har till den allmänna konkursgrunden knutits vissa hjälpregler för att underlätta bevisningen om obestånd (2 kap. 7-9 55). Reglerna avser bl.a. betydelsen av gäldenärens uppgift att han är insolvent och av det förhållandet att det vid verkställighet enligt 4 kap. UB inom de senaste sex månaderna före konkursansök-

6 Källa: SCB Statistiska meddelanden SM 9201

ningen har framgått att gäldenären saknat tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen.

Konkursreglema utgår från att när flera borgenärer inte kan få betalt fullt ut för sina fordringar förlusten i princip skall fördelas proportionellt i förhållande till storleken av vars och ens fordran. Konkursens primära uppgift är alltså att tillhandahålla ett system för att tvångsvis och i den ordning FRL anvisar tillgodose de konkurrerande betalningsanspråken.

Närmare föreskrifter om konkursansökan och konkursbeslut finns i 2 kap. KL. Ansökan skall göras skriftligen hos den tingsrätt där gäldenä- ren bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet (l ä). Är gäldenären sökande bör till ansökan fogas en av honom underskriven bouppteckning (3 €). Är sökanden en borgenär skall han vid ansökningen lämna uppgift om sin fordran och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkandet (4 5). Om rätten tar upp gäldenä- rens ansökan, skall rätten genast pröva den, om det inte finns särskilda skäl att inte godta gäldenärens påstående om sin insolvens. I så fall prövas frågan vid en förhandling normalt inom två veckor från det ansökan kom in (14 5). En borgenärs ansökan prövas alltid vid en sådan förhandling, om inte gäldenären medger ansökningen (16 5). Ett konkursbeslut skall genast kungöras, och rätten skall därvid också bestämma tid för edgångssammanträde (dvs. det sammanträde vid vilket gäldenären skall avlägga bouppteckningsed), utse konkursförvaltare och sända ut behövliga kallelser till nämnda sammanträde (24 5).

För gäldenären har ett beslut om konkurs den viktiga verkningen, att han inte längre får råda över den egendom som hör till konkursboet (3 kap. 1 & KL). Han får inte heller åta sig sådana förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Vissa undantag från gäldenärens rådighets- förlust är angivna i 3 kap. 2 &. Vad som ingår i ett konkursbo är närmare angivet i 3 kap. 3 &.

När ett konkursbeslut har meddelats får den egendom som hör till konkursboet inte utmätas för en fordran hos gäldenären. Om det ändå sker, är åtgärden utan verkan (3 kap. 7 & KL). Hinder möter dock inte att egendom, vari panträtt för viss fordran gäller, utmäts för fordringen. I 3 kap. ges även ytterligare bestämmelser om förhållandet mellan utmätning och konkurs liksom om rättegång vid konkurs m.m.

I 4 kap. KL finns regler om återvinning. Genom dessa regler skall borgenärerna tryggas mot att gäldenären före konkursen placerar sina tillgångar så att borgenärerna inte kan komma åt dem. I första hand träffar återvinningsreglerna därför sådana rättshandlingar som innebär att gäldenären gör sig av med sina tillgångar, t.ex. genom gåva till någon, utan att få motsvarande vederlag. Återvinningsmöjligheter finns emellertid också i många andra fall. Sålunda kan betalningar och annat, som gäldenärsföretaget har varit skyldigt att göra, i många fall åter- vinnas. Skälet härtill är främst att borgenärer inte skall ha någon nytta av att företa alltför brådstörtade indrivningsåtgärder mot ett företag som har ekonomiska problem. Sådana åtgärder kan i vissa fall driva fram ett totalt ekonomiskt sammanbrott. Tanken är att skapa lugn, eftersom betalningar som erhålls från ett företag som är på obestånd i många fall

kan återvinnas. Återvinningsreglerna är uppbyggda så att om en rättshandling företas inom en viss angiven tidsfrist kan återvinning äga rum. Denna tidsfrist är relaterad till en fristdag. Fristdagen är normalt den dag då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten. Har god man förordnats enligt AckL avses med fristdag i stället dagen för ansökningen om detta, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackords- frågan avgjordes.

I 5 kap. regleras närmare vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen (1-3 åå), vilken rätt som tillkommer fordringar med solida- riskt betalningsansvar (4-9 55) och vilka fordringar som är beroende av villkor (10 5), hur ränta beräknas på fordringar under konkurs m.m. (ll-12 åå), hur vissa fordringar värderas (13-14 55) och i vad mån kvittning i konkurs är tillåten (15-17 åå).

Gäldenärens ställning i en konkurs påverkas inte bara ekonomiskt genom reglerna om rådighetsförlust m.m. utan också i andra hänseenden. I 6 kap. 1 5 finns en föreskrift om förbud för en gäldenär som är fysisk person att under konkursen driva näringsverksamhet som medför bok- föringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976: 125). Det automatiska nä- ringsförbudet gälleri princip inte jordbruksrörelse (se prop. 1986/ 87:90 s. 239 f), men reglerna om rådighetsförlust i 3 kap l & lär i praktiken hindra gäldenären från att fortsätta en sådan verksamhet. Utöver det nu sagda bör erinras om att gäldenären under konkurs har en vidsträckt upplysnings- och närvaroplikt (6 kap. 2 &) liksom skyldighet att inför rätten avlägga bouppteckningsed (6 kap. 3-5 55). Skyldighetema är sanktionerade (6 kap. 6-13 55).

I konkursinstitutets funktion ligger att konkursboets egendom skall förvandlas till pengar och delas ut till borgenärerna. KL innehåller en rad föreskrifter om förvaltningen av konkursboet och tillsynen över för- valtningen liksom om försäljning av boets egendom, (se 7 och 8 kap.). Förvaltningen av en konkurs kännetecknas av en betydande självständig- het för förvaltaren. Däremot har borgenärskollektivet som sådant inte någon beslutanderätt. Inte heller tillsynsmyndigheten har några beslutsbe- fogenheter. Förvaltaren är emellertid skyldig att höra tillsynsmyndigheten liksom särskilt berörda borgenärer och gäldenären i viktigare för- valtningsfrågor, om det inte föreligger hinder mot det (7 kap. 10 å). Tillsynen över förvaltningen utövas av en tillsynsmyndighet som administrativt är knuten till kronofogdemyndigheten. Tingsrätten, som har i uppgift att pröva konkursansökningen och utse förvaltare, har också uppgifter som kan sägas ha tillsynskaraktär, t.ex. att hålla edgångs— sammanträde och besluta om bevakningsförfarande. I huvudsak är dock tingsrättens uppgifter av judiciell natur, såsom prövning av tvister an- gående bevakade fordringar.

Förvaltningen av ett konkursbo handhas av en eller flera konkursför— valtare (1 kap. 3 5). När ett konkursbeslut meddelas skall rätten efter att ha hört tillsynsmyndigheten (7 kap. 3å första stycket) snarast utse förvaltare (2 kap. 245 första stycket 2). Endast en förvaltare skall

normalt utses, men flera förvaltare får utses om rätten med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser det nödvändigt antingen att förvaltningen delas mellan flera förvaltare eller att förvaltningen utan delning bör anförtros åt flera förvaltare (7 kap. 2 5 andra stycket). Det ställs i lagstiftningen stora krav på en förvaltares kvalifikationer (se prop. 1978/79:105 s. 156 ff och 226 samt prop. 1986/87:90 s. 255). Dessa skall ses mot bakgrunden av att en förvaltare ofta ställs inför komplicera- de frågor och att förvaltaruppdrag därför ansetts böra koncentreras till ett begränsat antal personer. Förvaltaren skall enligt KL ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver och åtnjuta borgenärernas och tillsynsmyndighetens förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget.

Bevaknings— och anmärkningsförfarande, vilket regleras i 9 kap., anordnas efter framställning från förvaltaren. I 9 kap. 1 & utsägs att bevakning bör äga rum, om fordringar utan förmånsrätt kan antas få utdelning i konkursen.

Enligt 7 kap. 8 5 första stycket skall förvaltaren vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Härvid skall han ta till vara borgenärernas gemensamma bästa. En aweckling av boet behöver inte betyda att gäldenärsföretagets eventuella rörelse alltid måste avvecklas. Ofta är det fråga om en rekonstruktion och vidareöverlåtelse av denna. I sådana fall aktualiseras viktiga samhällsintressen. I 7 kap. 8 5 andra stycket föreskrivs att förvaltaren vid avvecklingen av boet skall beakta vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt f'orringas (se prop. 1986/87:90 s. 109 ff och 262 ff).

I 8 kap. 25 stadgas att förvaltaren får fortsätta en igångvarande rörelse i den mån det är ändamålsenligt. Att fortsätta rörelsen under längre tid än ett år från edgångssammanträdet förutsätter emellertid att det finns särskilda skäl för det. När man i 1921 års KL övervägde synpunkter för och emot en rätt till fortsättande av gäldenärens rörelse ledde detta i KL ursprungligen till en restriktiv inställning; rörelsen fick fortsättas endast i den mån det var "nödvändigt för en ändamålsenlig utredning av boet". Genom 1979 års ändringar av 1921 års KL skedde emellertid en uppmjukning och vi fick den bestämmelse som alltjämt gäller. Den liberalisering som skett står enligt förarbetena i samklang med de ökade möjligheter till stöd och bidrag av det allmänna som numera föreligger och som kan bli av betydelse även i en konkurs, och med att förvaltaren i allmänhet måste ta även sysselsättningspolitiska hänsyn inom den ram som hänsynstagande till borgenärernas intressen utgör (se 1978/79:105 s. 288 0.

En konkurs kan avslutas på flera olika sätt. I KL ges regler för i princip tre situationer: avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar, utdelning och ackord m.m. Huvuddragen i dessa avslutande förfaranden är följande.

Avskrivning regleras i 10 kap. Om rätten efter att ha hört förvaltaren finner att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och förväntade konkurskostnader och andra skulder som boet har ådragit

sig (massaskulder), skall rätten besluta om avskrivning av konkursen (1 g). Avskrivning får inte ske förrän bouppteckningen har beedigats och förvaltaren avgett en berättelse över boets tillstånd m.m. (2 5). Också om tillgångarna förslår till konkurskostnader och massaskulder skall konkursen skrivas av genast i en viss situation, nämligen om någon fordran inte görs gällande och inte heller kan antas komma att göras gällande (3 5). Vid avskrivning enligt 1 5 kan under vissa förutsättningar ett förenklat utdelningsförfarande äga rum (4 å).

Utdelning i tillgångskonkurser regleras i 11 kap. Här ingår bl.a. regler om upprättande av utdelningsförslag (4 5), kungörande av förslaget (6 5) och rättens fastställande av utdelningen i konkursen (7-8 åå). Vidare finns bestämmelser om utbetalning av utdelningsmedel (9-13 åå) och förskottsbetalning (14-17 55). En konkurs anses i nu förevarande fall avslutad när tingsrätten har fastställt utdelning enligt 7 5 (18 5).

En konkurs kan också avslutas genom att gäldenären träffar en frivillig uppgörelse med borgenärerna eller genom att rätten fastställer ett ackord. Regler om dessa fall finns i 12 kap. Vid en frivillig uppgörelse skall rätten besluta om nedläggning av konkursen (1 5). Vid ackord tillämpas ett förfarande som i mycket stämmer överens med offentligt ackord (3-28 åå). Förfarandet förutsätter att det har beslutats att bevakningsför— farande skall äga rum. Ett fastställt ackord är bindande för alla borgenä— rer, kända och okända, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget (21 5). En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen (22 5). Innan egendomen i boet till följd av att ett ackord har fastställts återställs till gäldenären, skall konkurskostnadema och andra skulder som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen. Förvaltaren skall dessutom se till att de borgenärer som har förmånsrätt för sina bevakade fordringar så långt möjligt får betalt för sina fordringar (24 5).

Det förtjänar understrykas att utfallet av en konkurs för gäldenärens del blir väsentligt olika beroende på om den avslutas genom ackord eller inte. När ett ackord kommer till stånd i konkurs innebär det att de av ackordet berörda borgenärerna efterger sina fordringar i den mån de inte får någon utdelning för dem. Gäldenären blir alltså i motsvarande mån fri från sin betalningsskyldighet. Efter en konkurs, som inte avslutas genom ackord, svarar gäldenären alltjämt för hela det belopp av skulderna som inte betalats (se Welamson, a.a. s. 13 och Konkurs & Ackord, s. 33). En annan sak är, att enligt vissa associationsrättsliga regler en juridisk person, t.ex. ett aktiebolag, är upplöst efter en konkurs som avslutas utan överskott, se t.ex. 13 kap. 19 & ABL. Detta betyder att det i sådana fall inte längre finns någon gäldenär mot vilken betalningskrav kan riktas (se vidare avsnitt 3.3.5.2).

Bestämmelser om kostnaderi konkurs finns i 14 kap. Bestämmelserna avser bl.a. arvode och kostnadsersättning till förvaltare (1 & första stycket 1 och 4-11 55). I 4 & sista stycket föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av arvode till förvaltaren om konkursen

avskrivs enligt 10 kap. l &. Domstolsverket har med stöd av 42 & konkursförordningen (19871916) utfärdat en konkursförvaltartaxa, enligt vilken ersättning för arbete för närvarande utgår med 7 200 kr (1992). Taxebeloppet får överskridas om konkursärendet krävt avsevärt mer arbete än normalt. Oavsett om konkursen är av nu nämnda eller annat slag bestäms arvodet till förvaltaren av rätten (14 kap. 4 5).

Konkurskostnadema skall utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig (14 kap. 2 5). I den mån kostnaderna inte kan tas ut ur boet skall de betalas av staten. Är det någon annan borgenär än staten som har gjort konkursansökningen och avskrivs konkursen enligt 10 kap. 1 5, skall dock vad som inte kan tas ut ur boet betalas av borgenären. Denne svarar dock högst för ett belopp som motsvarar 1/10 av det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (14 kap. 3 5).

Enkät om utseende av konkursförvaltare m.m.

Utredningen har inhämtat upplysningar från samtliga tillsynsmyndigheter för konkurser angående myndigheternas synpunkter på frågor som rör utseende av konkursförvaltare m.m. En övervägande del av tillsynsmyn- digheterna ansåg sig ha goda erfarenheter av tillämpningen av de nuvarande reglerna för utseende av förvaltare. Flera myndigheter påpekade emellertid att det ökade antalet konkurser lett till att det i dag råder brist på konkursförvaltare. Det anmärktes dock att eftersom konkursförvaltning ställer höga krav på kontorsorganisation m.m. och en advokatbyrå måste ha ett visst antal förvaltaruppdrag för att klara av de kostnader uppdragen medför kan antalet förvaltare inte utan vidare anpassas till nuvarande extrema situation.

Av svaren på frågorna framgick att det förekommer "listor" över lämpliga konkursförvaltare samt att detta "listsystem" tillämpas olika på olika håll i landet. Några tillsynsmyndigheter hade på förhand avstått från att bli hörda i de fall när tingsrätten följer listan medan andra myndigheter alltid hörs innan en förvaltare förordnas. Det rådde också olika meningar angående frågan om borgenärernas önskemål om en viss konkursförvaltare bör tillgodoses. - Tillsynsmyndigheteni Stockholms län påtalade ett särskilt problem med "listsystemet". Det förekommer att konkursförvaltare som utses enligt listan inte får kännedom om för- ordnandet förrän detta når förvaltaren med posten, i värsta fall flera dagar efter konkursbeslutet.

Ett par myndigheter påtalade att nyrekryteringen av konkursförvaltare är förenad med vissa svårigheter. Det är knappast invändningsfritt att förordna helt oprövade advokater ens i mindre konkurser. Vidare föreligger svårigheter att på förhand avgöra om en konkurs är av enkel beskaffenhet. På grund av dessa svårigheter sker nyrekryteringen som regel bland advokater som arbetar på byråer som redan har förvaltarupp- drag. Några myndigheter menade att detta leder till en icke önskvärd konkurrensbegränsning.

En majoritet (17 tillsynsmyndigheter) ansåg inte att det förelåg något behov av auktorisation för konkursförvaltare. De som förespråkade auktorisation föreslog olika sätt att hantera denna. En myndighet ansåg att auktorisationen borde ligga på länsstyrelsen, någon föreslog ett system liknande det som tillämpas beträffande revisorer medan en annan myndighet menade att auktorisationen borde handhas av ett nytt organ inom advokatsamfundet. En av de tillfrågade ansåg att det kan vara lämpligt med auktorisation för gode män men att det i vart fall för närvarande inte föreligger något behov av auktorisation för konkursför- valtare. Slutligen menade en myndighet att det inte finns något behov av auktorisation i dag men att ett sådant behov kan uppkomma om domstols— utredningens förslag (se SOU 1991:106 Domstolarna inför 2 OOO-talet) att flytta konkurshanteringen till tillsynsmyndigheterna genomförs.

Enkät om konkursgäldenärs inställning till konkursförvaltamas för- säljningsåtgärder

Utredningen har i uppdrag att överväga bl.a. om konkursgäldenär skall äga rätt att överklaga konkursförvaltarens försäljningsåtgärder. För att i någon mån kartlägga behovet av en sådan möjlighet har utredningen gjort en enkät hos kronofogdemyndighetema i deras egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs. Samtliga myndigheter angav att det var ovanligt att konkursgäldenär framställer klagomål till tillsynsmyndig— heten. De klagomål som ändå framställs sker mestadels som en del i ett allmänt uttryckt missnöje med förvaltningen. De vanligaste klagomålen har att göra med att konkursgäldenären anser att konkursförvaltaren försålt konkursboets egendom till ett alldeles för lågt pris. Även många av de i övrigt förekommande klagomålen hänger samman härmed. För— säljningssättet bedöms vara felaktigt, exempelvis påstås förvaltaren inte ha använt sig av olika försäljningsforrner eller att att han vid för- säljningen inte riktat sig till rätt spekulantkrets alternativt till en tillräckligt vid krets av tänkbara spekulater. Över huvud görs det ofta gällande att förvaltaren inte är tillräckligt aktiv i sina försäljningsförsök.

Missnöjet synes ofta bero på bristande förståelse hos gäldenären för de marknadsmässiga villkoren. Denne utgår normalt från produktions- /investeringskostnaderna och egendomens värde för en igångvarande rörelse. Efter en genomgång med tillsynsmyndigheten angående alla de omständigheter som kan påverka köpeskillingen vid avvecklingen (den fortsatta driften, marknadssituationen, finansieringen, inkuransen, värdet vid en nedläggning m.m.) brukar konkursgäldenären regelmässigt inse att avyttringen inte skett till uppenbart underpris. I många fall bereds denne även själv möjlighet att bistå förvaltaren med försäljningen för att uppnå bästa möjliga resultat.

De flesta tillsynsmyndigheter ansåg att den nuvarande ordningen när det gäller borgenärernas och gäldenärens inflytande över konkursför- valtningen fungerar i huvudsak väl. I undersökningen har emellertid några tillsynsmyndigheter föreslagit att en väg att öka gäldenärens inflytande vore att i situationer av utpräglad konflikt mellan en borgenär

eller gäldenären å ena sidan och förvaltaren å den andra, föreskriva att tillsynsmyndighetens medgivande eller beslut skall hämtas in. Denna utvidgade tillsynsbefogenhet skulle i så fall göras restriktiv men ändå omfatta de fall då gäldenären inte vill godta förvaltarens avsikt att sälja fast egendom eller dyrbar lös egendom till visst pris.

Nästan samtliga myndigheter (18 av 22) var bestämt emot att en konkursgäldenär skall kunna överklaga konkursförvaltarens förvaltnings- ätgärder. Som skäl härför nämndes bl. a. följande. Det föreligger inget behov av att tillerkänna konkursgäldenären talerätt i detta hänseende. KL:s regler om förvaltarens samrådsskyldighet och konkursgäldenärens möjlighet att klandra slutredovisningen är tillräckliga. Om försäljningsåt- gärderna fördröjs, föreligger risk för att egendomen efter mer eller mindre omfattande tidsutdräkt säljs till väsentligt lägre pris än det som först kunde ha erhållits. Den omständigheten att en köpare måste räkna med att köpet kan bli ogiltigt kan också påverka priset redan från början. Flera tillsynsmyndigheter påpekade också att många gäldenärer saknar fog för sina klagomål. Det ligger i sakens natur att en gäldenär - ofta med oordnad bokföring och eftersläpning i redovisningen - har en felaktig uppfattning om substansen i den rörelse som gått i konkurs. Ofta bottnar klagomålen i missuppfattningar eller orealistiska föreställningar. De avstyrkande myndigheternas uppfattning kan sammanfattas i att en besvärsrätt för gäldenären i de flesta fall skulle innebära en fördyring av förfarandet men knappast medföra ett bättre utfall i konkursen.

De fyra återstående tillsynsmyndigheterna ansåg att det kan finnas skäl att tillerkänna konkursgäldenären talerätt. Två av myndigheterna uttalade

att att en sådan rätt i vart fall kan fylla en funktion vid exekutiv försäljning.

3.3.4. Den statliga lönegarantin vid konkurs

3.3.4.1 Allmänt

Systemet med statlig lönegaranti när arbetsgivaren inte längre förmår betala löne- och pensionsfordringar infördes genom lagen (l970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Garantin innebär att staten i viss utsträckning svarar för arbetstagares löne- och pensionsfordringar m.m. hos en arbetsgivare som försatts i konkurs. Garantin ansluter till reglerna om förmånsrätt för sådana fordringar i 12 och 13 55 FRL. Nu gällande föreskrifter om lönegaranti finns i lönegarantilagen (l992z497). Den gäller liksom sin föregångare bara vid konkurs.

Frågan om att trygga arbetstagarnas lönefordringar vid konkurs tilldrog sig åtskillig uppmärksamhet under slutet av 1960—talet. Arbets- tagamas löneskydd bedömdes som ofullständigt när företag gick i konkurs. Lönefordringama hade visserligen förmånsrätt till betalning. Det hände emellertid inte så sällan att arbetstagarnas fordringar på innestående lön var värdelösa därför att konkursboet praktiskt taget saknade tillgångar. I förarbetena till 1970 års LGL framhölls (se prop. 1970:201 s. 23) att en arbetstagare i regel är beroende av sin lön för sin

och sin familjs försörjning. Om hans lön betalas ut senare än han haft anledning att räkna med eller om den helt uteblir, kan detta få allvarliga ekonomiska verkningar för honom. Man menade därför att starka sociala skäl talar för att trygga arbetstagarens möjligheter att få ut intjänad lön när arbetsgivaren kommit på obestånd.

Inom vissa konjunkturkänsliga branscher hade före tillkomsten av 1970 års LGL särskilda fonder inrättats för att trygga bl a arbetslöner. Sådana fonder fanns t.ex. på LO-området för medlemmarna av Svenska målareförbundet, Svenska byggnadsarbetarförbundet och Svenska bleck— och plåtslagareförbundet. Enligt ett kollektivavtal mellan Svenska målareförbundet och Målarmästamas riksförening bildades 1964 en förmånsfond som ägdes gemensamt av dessa organisationer. Ur fonden fick förbundets medlemmar ersättning vid s.k. oförvållat inkomstbortfall, i huvudsak på grund av arbetsgivarens bristande betalning av lön och på grund av yrkesskada m.m. Till fonden betalade arbetsgivarna 1970 två öre per arbetad timma. Enligt reglerna för fonden skedde utbetalning till förbundsmedlem när arbetsgivaren inte i avtalsenlig ordning hade betalat lön eller semesterlön. Förutsättningen för utbetalning var vidare att det hade visat sig att arbetsgivaren saknade utmätningsbara tillgångar eller att hans försättande i konkurs bedömdes bli utan resultat eller att tillgångarna i hans konkursbo inte täckte hela lönefordringen och "annan person eller firma" inte hade kunnat förmås att betala fordringen. I praktiken skedde utbetalning vid konkurs i ett tidigt skede av konkursen. By ggnadsarbetama hade enligt kollektivavtal med tre arbets givarorganisa- tioner en liknande fond. Enligt reglerna för den fonden betalades till medlem av Svenska byggnadsarbetarförbundet fordringar på intjänade men inte utbetalade arbetslöner, avtalsenliga ersättningar och tillägg samt semesterersättning hos arbetsgivare som inställt betalningarna eller som försatts i konkurs. Förutsättningen för utbetalningen var att medlemmens fordran i arbetsgivarens konkurs hade godkänts av konkursförvaltaren eller, vid betalningsinställelse, att den fastställts av förbundsstyrelsen. Utbetalningen ansågs i det senare fallet vara förskott eller lån. I samband med att den statliga lönegarantin infördes avskaffades dessa fonder.

När den statliga lönegarantin infördes den 1 januari 1971 gällde förmånsrätten för fordran på lön och pension framför flertalet övriga förmånsberättigade fordringar. Bland dessa kan nämnas fordran som grundar sig på företagsinteckning eller fastighetsinteckning, utmätnings— fordran samt skattefordringar. Detta innebar att löneprivilegiet kunde göra inteckningar i fast egendom värdelösa. 1970 års LGL gjorde det möjligt att avhjälpa såväl denna brist som de negativa följderna för företagsinteckning. Som har nämnts förut (se avsnitt 3.2.2.1) kunde förmånsrätten för löner härvid försämras utan att det stora flertalet arbetstagare påverkades därav.

I 1970 års LGL stannade man ursprungligen för en beloppsbe- gränsning av lönegarantin för varje arbetstagare till tre basbelopp. Som stöd härför åberopades att de sociala skäl som i första hand motiverade lönegarantin inte talade för att lönefordringar borde tryggas till obe- gränsade belopp. Vidare anfördes att det garanterade beloppet lämpligen

borde motsvara lön för en eller två månader före konkursbeslutet och för skälig uppsägningstid och dessutom normala fordringar på ackordslön, provision m.m. Om man satte maximibeloppet till tre basbelopp, bedömdes det i det stora flertalet fall vara tillräckligt för dessa behov (se prop. 1970:201 5. 65). Uppsägningstiderna reglerades vid den tiden inte i lag. Chefen för Justitiedepartementet uttalade, att uppsägningstid som fanns föreskriven i tjänsteavtal eller kollektivavtal normalt borde godtas. Däremot ansågs ersättning för längre uppsägningstid än sex månader aldrig böra medges (se nämnda prop. s. 66).

Till följd av den statliga lönegarantin vid konkurs har, som redan nämnts under avsnitt 3.2.2.1, löneprivilegiet i FRL fått mycket mindre betydelse för arbetstagarna än förut. Alltsedan 1970 års LGL infördes har maximibeloppet i stället vid olika tillfällen höjts och uppgick före den senaste lagändringen till ett belopp motsvarande tolv basbelopp. Med 1992 års LGL har maximibeloppet för varje arbetstagare däremot sänkts till 100 000 kr (9 5).

Reglerna om lönegaranti bygger på vad som gäller om förmånsrätt för löne- och pensionsfordringar. Det är alltså ytterst FRL som blir avgörande för vad som skall betalas ut enligt lönegarantin. Av 12 & FRL följer att en arbetstagare har förmånsrätt för - utöver lön som ej förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökningen - lön under skälig uppsägningstid, högst sex månader, förutsatt att anställningsavtalet ingåtts före konkursbeslutet. En arbetsgivares konkurs medför inte automatiskt att arbetstagarens anställningsavtal upphör att gälla (se NJA 1979 s. 253 jfrt med AD 1974 nr 9). Vid uppsägning av anställningsavtal gäller alltid att avtalet upphör först efter uppsägningstid, såvida inte avtalsmotparten medger att avstå från sådan. En arbetstagare har alltid rätt att säga upp ett anställningsavtal som löper tills vidare om han iakttar gängse uppsägningstid. Arbetsgivarens rätt att säga upp är däremot normalt kraftigt inskränkt genom det i 7 & LAS uppställda kravet på saklig grund för uppsägning. Om konkursboet vill sätta en slutpunkt för de anställningsavtal som konkursgäldenären ingått genom att säga upp dem, anses dock uppsägningarna vara sakligt grundade.

Om konkursboet väljer att träda in i anställningsavtalet och arbets- tagaren alltså arbetar vidare åt konkursboet utan att bli uppsagd, blir hans lönekrav en s.k. massafordran, som skall betalas av konkursboets tillgångar innan utdelning får ske till borgenärerna (se prop. 1975/76: 12 s. 31). En sådan lönefordran omfattas inte av lönegarantin. Sägs i stället arbetstagaren upp av konkursförvaltaren eller är han uppsagd före konkursutbrottet, betraktas hans fordran på uppsägningslön genom en ändring i 125 FRL 1976 som en konkursfordran även till den del uppsägningslönen hänför sig till tiden efter konkursutbrottet, oberoende av om arbetstagaren utför arbete under uppsägningstiden eller ej. Den omfattas därmed i princip av förmånsrätt samt statlig lönegaranti. Tydligt är dock att uppsägningen skall ha skett ganska omgående efter det att konkursförvaltaren tagit hand om konkursboet (se Lunning, Anställnings- skydd, 7 uppl, 1989, s. 31). Om konkursboet dröjer längre än vad som är absolut nödvändigt med att deklarera sin avsikt att säga upp an—

ställningsavtalen, skulle arbetstagarna normalt ha fog för att uppfatta denna passivitet som uttryck för en önskan från konkursboets sida om att ingå anställningsavtal direkt med dem. Under uppsägningstiden är arbetstagaren skyldig att, om det påfordras, stå till arbetsgivarens förfogande för att utföra anvisat arbete mot avtalad lön (se prop. 1973:129 5. 27 och 1380.

I praktiken förekommer i konkurssituationer ibland s.k. villkorad uppsägning. En del konkursförvaltare tillämpar den rutinen att de inleder primärförhandlingar enligt 11 5 MBL och säger upp arbetstagarna i ett sammanhang i direkt anslutning till konkursbeslutet. Förvaltama brukar då förklara, att uppsägningarna gäller endast under förutsättning att berörda arbetstagarorganisationer inte vill förhandla inom viss kortare tid. Om förhandling däremot kommer till stånd, förskjuts uppsägningarna i avvaktan på resultatet av förhandlingen (Lunning, a.a. s. 118).

I 1921 års KL intog lagstiftaren som tidigare berörts (se avsnitt 3.3.3.2) en restriktiv inställning till fortsatt drift av konkursgäldenärens rörelse. Denna fick fortsättas endast i den mån det var nödvändigt för en ändamålsenlig utredning av boet. Därefter har även sysselsättnings- politiska hänsyn kommit in i bilden, vilket inverkat på lagstiftarens inställning till fortsatt drift under konkursen (se 7 kap. 8 5 andra stycket KL). Huvudregeln är visserligen fortfarande att boets egendom skall avyttras så snart det lämpligen kan ske (8 kap. 1 5 KL). En konkursför- valtare har dock möjlighet att fortsätta driften för konkursboets räkning i den mån det är ändamålsenligt (se 8 kap. 2 5 KL). I så fall utgår betalning enligt lönegarantin i enlighet med vad som sagts i det före- gående.

3.3.4.2 Lönegarantin och konkurrensen

Till fundamenten i ett marknadsekonomiskt system hör konkurrens- friheten och etableringsfriheten. I en marknadsekonomi som den svenska råder i princip fri konkurrens. Innan utredningen går in på i vad mån lönegarantin påverkar denna fria konkurrens skall något beröras vad som avses med konkurrens.

Man brukar - teoretiskt sett — skilja mellan olika konkurrensformer såsom prestationskonkurrens, maktkonkurrens och suggestionskonkur- rens. Som prestationskonkurrens betecknas bl. a. att ett företag söker slå sig fram genom att prestera billigare eller bättre varor eller lämna bättre service. Maktkonkurrens föreligger t.ex då en företagare söker hindra andra företag genom leveransvägran eller annan form av diskriminering. Med suggestionskonkurrens slutligen förstås fall, när en säljare genom reklam och andra marknadsföringsåtgärder söker bibringa köparna uppfattningen att företagets vara är bättre än konkurrenternas.

Den klassiska nationalekonomins idealtillstånd, fullständig konkurrens, förekommer inte i praktiken (se Konkurrensutredningens betänkande SOU 1978:9 Ny konkurrensbegränsningslag s. 70). Istället brukar man använda sig av begreppet fungerande konkurrens. Med fungerande konkurrens avses att antalet säljare inte är alltför begränsat, de utbjudna

produkterna inte är alltför differentierade, företagen inte handlar i samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetable- ring (se vidare Konkurrenskommitte'ns huvudbetänkande SOU 1991:59 s. 72 ff).

Begränsningar i företagens konkurrensfrihet förekommer emellertid praktiskt taget alltid till följd av offentliga regleringar av marknadsstruk— turen eller genom skilda åtgärder från konkurrenternas sida (jfr Bernitz, Svensk marknadsrätt, 1991, s. 29 ff). Med offentlig reglering avses härvid begränsningar som är en följd av rättslig eller annan särreglering, dvs. lagstiftning eller annan form av samhällsingripande, t.ex. rättsligt monopol. Ipraktiken finns det många orsaker till att konkurrens inte får de avsedda fördelarna. Omställningen av näringslivet sker med en viss tröghet, vilket gör att resurserna utnyttjas mindre effektivt.

Konkurrenspolitik i vid mening omfattar de åtgärder inom ekonomisk politik som påverkar konkurrensförhållandet mellan företag. Sysselsätt- nings— eller lokaliseringsstöd till vissa företag kan också ses som konkurrenspolitik i denna vida mening. Konkurrenspolitik i vid mening kan alltså innebära ingrepp som begränsar företagens möjligheter att själva styra sin utveckling och få till följd att marknadsmekanismen inte utnyttjas.

I Insolvensutredningens uppdrag ligger enligt 1991 års tilläggsdirektiv (se kap. 1) att undersöka om företag som är försatta i konkurs och som under viss tid drivs vidare med utnyttjande av lönegarantimedel negativt påverkar andra företag i branschen och om lönegarantin i sådana situationer medför problem i konkurrenshänseende.

För att belysa lönegarantins betydelse för konkurrensen har ut— redningen hört sig för med företrädare för olika branscher och organisa- tioner. Bland dessa kan nämnas Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Verktygsmaskinaffårers förening, Taxi Stockholm, Sveriges Hotell- och restaurangförbund, Maskinentre- prenörernas förbund, Målarmästamas Riksförbund och Stockholms Byggmästarförening. Dessutom har utredningen fått tillgång till exempel på avtal om företagsöverlåtelser vid konkurs där lönegarantin spelat en roll för avtalets innehåll. Frågan om lönegarantins betydelse för konkurrensen berördes också vid utredningens hearing i april 1992 (se bilaga 3). Jfr även beträffande taxibranschen Trafikutskottets betänkande 1992/93zTU1, Taxifrågor m.m.

Flera av de hörda personerna har gjort gällande att lönegarantin idag missbrukas på olika sätt. En del av det som därvid påtalats har emellertid legat klart vid sidan av det som utredningen har att närmare undersöka. Det har närmast varit uttryck för ett allmänt missnöje med oseriös affärsverksamhet. Ett exempel härpå är frågan om aktiekapitalets storlek. Här ansåg man överlag att aktiekapitalet borde höjas rejält, nägra föreslog därvid att 200 000 kr borde kunna vara en rimlig storlek. I övrigt var det i huvudsak tre frågor som togs upp: lönegaranti som en förutsättning för fortsatt drift av konkursföretaget ("handel med lönegarantin"), lönegarantins påverkan på strukturrationalisering inom

branschen och lönegarantins inverkan på överetablering av företag inom branschen.

Lönegaranti som en förutsättning för fortsatt drift av konkursföretaget

Somliga ansåg att förvaltarna i alltför stor utsträckning fortsätter driften av konkursföretaget och att verksamheten därvid ofta är beroende av att lönegarantimedel utgår. Man kan här notera att i kapitalintensiva företag intresset för fortsatt drift inom ramen för konkursen är klart mindre än i arbetsintensiva företag såsom inom restaurang- och taxibranschen. I de först åsyftade företagen finns tvärtom ett stort intresse av att så snart som möjligt få till stånd en rekonstruktion i form av försäljning av rörelsen.

Från t.ex. måleribranschen nämndes att många byggföretag medvetet väljer en underentreprenör i riskzonen och litar på att driften kommer att fortsätta även om underentreprenören går i konkurs. Det förekommer också att byggföretag anlitar underentreprenörer som lämnar uppenbart för låga offerter, ned till 60 % av gängse pris, förvissade om att om underentreprenören går i konkurs kommer förvaltaren att färdigställa underentreprenaden till det avtalade priset.

Från branschföreningen för Sveriges Verktygsmaskinaffärer upplystes att ett företag som går i konkurs som regel har en orderstock och någon eller några agenturer. Det är lättare att sälja ett sådant företag om orderstocken kan utökas med nya beställningar. Enligt uppgift har det förekommit att företag som är försatta i konkurs har bjudit ut maskiner som inte funnits i lager. Eftersom lönegaranti utgår kan konkursboet lämna offerter utan att ta hänsyn till lönekostnader. I ett fall har det förekommit att försäljare som varit anställda i ett företag som gått i konkurs utfört arbete åt ett annat företag som övertagit agenturen från konkursgäldenären samtidigt som de uppburit lönegaranti.

Företagarnas Riksorganisation påtalade att lönegaranti i förening med arbetsplikt i konkursföretaget snedvrider konkurrensen. Konkursför- valtaren borde inte ta några sysselsättningspolitiska hänsyn. Om konkursföretaget är livskraftigt skall det själv kunna bära lönekost— naderna, i annat fall skall de anställda inte utföra något arbete åt konkursföretaget. Systemet att "handla med lönegaranti " medför självklart en konkurrensnackdel för andra företag i samma bransch. Konkursförvaltaren skall inte kunna överlåta verksamheten med lönegaranti som en rörelsesubvention. Som exempel nämndes kon- fidentiella avtal enligt vilka det övertagande företaget åtar sig att återanställa de anställda i konkursföretaget efter uppsägningstiden. Under uppsägningstiden föreskrivs att arbetstagarna skall utföra arbete åt det övertagande företaget medan lönerna betalas genom lönegarantin. Många företagare har hört av sig till organisationen och undrat om de kan göra något åt att konkurrenter "kör vidare med lönegaranti". De menar att förhandlingsklimatet försämras. Det är svårt att få anställda att gå med på arbetstidsförkortningar etc. i syfte att rädda företaget när de konkur- renter som gått i konkurs fortsätter som om ingenting hade hänt.

LGU tog i sitt betänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmåns- rättsordningen upp lönegarantins användning vid rekonstruktion av företag inom ramen för konkursen. Man behandlade bl.a. de fall då lönegarantin på ett spekulativt sätt utnyttjas maximalt när konkursboets rörelse säljs och de anställda får nya anställningar hos köparen. I betänkandet gavs exempel på sådana avtal (se betänkandet s. 166 och 234 ff). Insolvensutredningen har vid kontakter med kronofogdemyndigheter fått bekräftat att det i flera branscher förekommer att köparen och säljaren (konkursboet) kommer överens om att anställning hos köparen skall ske först sedan de anställdas uppsägningstider i de tidigare anställningarna hos konkursföretaget gått till ända. Den bakomliggande tanken är att arbetstagarnas fordringar under den tiden skall betalas med hjälp av lönegarantin. Lönegarantin fungerar alltså som en del i en uppgörelse i samband med rekonstruktion av ett konkursföretag. Uppgörelsen kan se ut på följande sätt.

Exemal 1 Avtal mellan Ettbolaget i konkurs (säljaren) och TvåbolagetAB (köparen). 4. Köparen har för avsikt att fortsätta konkursbolagets rörelse. Parterna är överens om att köparen i samförstånd med de anställda och aktuella fackliga organisationer kommer att bereda me arten av de anställda nya anställningar hos köparen. Köpet är rån konkursboets sida villkorat av att uppgörelse träffas enligt MBL med berörda fackliga organisationer. Tillträde sker i samband med avtalets undertecknande, varvid personalansvaret övertas av köparen så snart denne träffat uppgörelse med respektive anställd och efter accepterande från respektive facks sida. Dessa förhandlingar beräknas vara slutförda senast den 15 september 1991. Konkursboet svarar enom lönegarantin för lönekostnaden för i konkursbolaget vid lgtonkursinträdet anställd personal under res ktive anställds uppsägningstid dock längst till den 15 se tem r 1991. Därest köparen ej träffat överenskommelse med en anställde före detta datum, gäller den anställdes uppsägningstid och lönegaranti oförändrat.

Det förekommer också att konkursföretaget köps upp av ett annat företag och att det i överlåtelseavtalet bestäms att arbetstagarna i konkursföre— taget skall arbeta i det övertagande företaget under uppsägningstiden, varvid lönerna betalas av lönegarantin. Ett sådant avtal kan se ut på följande sätt.

Exempel 2 Avtal mellan Ettbolaget i konkurs (säljaren) och Tvåbolaget (köparen).

1. Under förutsättning av samtycke från nedanstående personer äger Tvåbolaget utan annat vederlag än som följer av punkt 3 nedan nyttja deras arbetskraft i sin rörelse under den tid som ger dem förmånsrätt i Ettbolagets konkurs för sina löneanspråk.

Parterna och de nedanstående personerna är införstådda med att detta inte innebär att dessa personer erhållit anställning hos

Tvåbolaget. Personerna är: .....

2. Arbetstagarna ifråga åtar sig för nämnda tid arbetsplikt gentemot Tvåbolaget i de befattningar som Tvåbolaget tilldelar dem.

3. Som ersättning för att Ettbolaget tillhandahåller denna arbetskraft betalar Tvåbolaget till Ettbolaget en provision om 10 % av all tecknad under perioden 1991—09-09 - 1992-01-15 betald bruttopremie, som arbetstagarna ifråga skapar för Tvåbolaget genom försäljningsverksamhet för Tvåbolaget. Tvåbolaget skall även få .....

Att det övertagande företaget tar över personalen från konkursföretaget och betalar endast en del av lönen, medan lönegarantin står för resten av arbetstagarnas löner förekommer också.

Exemml 3 Mellan Byggbolaget 1 i konkurs (säljaren) och Byggbolaget 2 (köparen) har denna dag träffats följande avtal.

6 &. Köparen förbinder sig att från och med den 4 mars 1992 erbjuda erforderligt antal av konkursbolaget anställd personal anställning för att slutföra de pågående projekten, på lönevillkor som motsvarar 70 % av den lön som ifrågavarande personer haft i sin anställning hos konkursbolaget. Resterande löneersätt- ning förutsätts täckas av den statliga lönegarantin.

7 5. I den mån det erfordras för konkursförvaltningen i Byggbolaget 1 skall den i 6 & berörda personalen kostnadsfritt äga utnyttjas av konkursförvaltningen i och för utredning av konkursboet. Denna rätt gäller i den utsträckning dess utövande inte inverkar menligt på köparens möjlighet att driva den överlåtna rörelsen.

Lönegarantins påverkan på strukturrationalisering

Representanter från byggnadsindustrin och anläggningsbranschen menade att användandet av lönegaranti vid fortsatt drift kan få till följd att de svaga företagen hålls vid liv i allt för stor utsträckning. Konkursföretaget kan ha fått problem på grund av dålig företagsledning, bristande organisation e.d. Det är då viktigt - ansåg de hörda personerna - att marknadskraftema får verka fullt ut och slå ut sådana företag. Efter en lågkonjunktur skulle detta få till följd att hela industrin strukturellt sett skulle stå bättre rustad att möta högkonjunkturen. Om konkursboet håller verksamheten vid liv en tid med hjälp av lönegaranti, kan det få till följd att andra och ibland bättre företag får ekonomiska problem. I en del fall kan det leda till konkurs även för dessa företag. Därigenom får delar av industrin en sämre strukturell förmåga att nå de goda resultat som kan förväntas i en högkonjunktur.

Från taxinäringen betonades att förhållandena inom den branschen är speciella; för att starta en rörelse krävs endast en blygsam investering i en taxameter för omkring 25 000 kr och ett trafiktillstånd, vilket numera meddelas efter en tämligen summarisk prövning. I Stockholm före— kommer ofta att konkursförvaltaren driver taxirörelsen vidare under konkursen med utnyttjande av lönegarantimedel i stället för att avveckla rörelsen så snabbt som möjligt. Genom att en rörelse som inte kan bära sina egna kostnader drivs vidare med tillskott av statliga medel sätts marknadskraftema ur spel. Sedan konkursen avslutats köper vanligen den gamle ägaren tillbaka rörelsen. Det kan antas att den omständigheten att lönegaranti utgår under viss tid beaktas vid köpeförhandlingarna. Det förekommer också att bankerna medverkar vid återköpet genom att bevilja köparen nya lån uppgående till samma belopp som de lån som belastade rörelsen före konkursen. I Stockholm råder överetablering av taxirörelser men brist på förare. Det finns således för stora fasta kostnader i branschen och förekomsten av lönegarantin medverkar till överetableringen.

Från Sveriges Hotell- och restaurangförbund har erhållits uppgifter om lönegarantins påverkan på företagen inom branschen. Bland de speciella förhållanden inom restaurangbranschen som påverkar bilden kan nämnas de stora investeringskostnader som finns nedlagda i ett restaurangkök, vilka innebär att det är mycket svårt att byta verksamhet i en lokal där det redan finns en restaurang. En stor rörlighet bland de anställda inom restaurangbranschen är också vanlig. Den fast anställda personalen är ofta ung och har därför korta uppsägningstider. Till bilden av restaurang- branschen skall också fogas att lönegarantin medför att utslagnings- mekanismen har svårt att fungera, dvs. dåliga företag försvinner inte. Med det underlag förbundet förfogar över kan man emellertid inte säga att lönegarantin snedvrider konkurrensen.

Lönegarantins påverkan på överetablering

Några branschföreträdare, däribland för taxi, gjorde gällande att det för- hållandet att många företag drivs vidare under den tid lönegaranti utgår till de uppsagda arbetstagarna medför att antalet företag i branschen blir för stort.

Från den sektion av Länsstyrelsen i Stockholm som har hand om tillståndsgivning och tillsyn över yrkesmässig trafik, såsom taxi, åkeriverksamhet och uthyrningsverksamhet, har utredningen fått uppgifter om att taxibranschen i Stockholm fått mycket stora problem efter avregleringen av taxinäringen den 1 juli 1990. Antalet förare har i stort sett fördubblats och det råder en kraftig överetablering. I stort sett alla taxiföretag som fanns före avregleringen har gått i konkurs. Beträffande utbetalda lönegarantimedel har man kunnat notera att taxiföretagen är klart överrepresenterade i förhållande till annan yrkesmässig trafik.

3.3.5.1 Allmänt

Flertalet juridiska personer utgörs av bolag och ekonomiska föreningar. Formerna för bildande och upplösning av dessa är noga reglerade. De måste existera enligt dessa regler för att kunna åta sig betalningsansvar och bli föremål för exekutiva åtgärder. Beträffande ideella föreningar kan anmärkas att stadgarna för sådana föreningar kan innehålla bestämmelser om likvidation. Idet följande avses med förening dock endast ekonomisk förening.

Ett bolag eller en förening kan upphöra genom konkurs som avslutas utan överskott. Ett alternativt sätt att få dem att upphöra är genom likvidation. En likvidation går liksom konkurs ut på att rörelsen avvecklas och skulderna betalas. Eventuellt överskott skiftas på delägar- na.

3.3.5.2 Aktiebolag

I ABL stadgas att bolagsstämma kan besluta att ett aktiebolag skall träda i likvidation (13 kap. 1 5 första stycket). Beslutet skall anmälas till rätten, vilken därefter utan dröjsmål skall utse en eller flera likvidatorer (13 kap. 7 5 första stycket).

Vid sidan av frivillig likvidation finns bestämmelser om tvångslikvida- tion. Det ankommer på rätten att besluta därom efter ansökan eller anmälan. Rätten skall därvid sätta ut sammanträde för behandling av frågan om bolaget skall träda i likvidation. Till detta sammanträde kallas bolaget, aktieägare och borgenärer. Och vid sammanträdet prövas frågan om skyldighet för bolaget att träda i likvidation.

Det kan bli aktuellt med tvångslikvidation när bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet (13 kap. 2 5). Detta hänger samman med att det egna kapitalet är en garanti för att bolaget skall kunna fullgöra sina förpliktelser mot borgenärerna. Så snart det finns skäl anta att bolagets egna kapital understiger hälften av aktiekapi— talet, skall styrelsen ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning, en s.k. kontrollbalansräkning. Och om så är fallet skall styrelsen snarast möjligt låta bolagsstämman pröva om bolaget skall träda i likvidation. Underlåter styrelsen trots misstanke om förlust av aktiekapital att upprätta en särskild balansräkning eller försummar den att snarast möjligt därefter hänskjuta likvidationsfrågan till bolagsstämma, svarar styrelse- ledamöterna personligen och solidariskt för bolagets därefter upp- kommande förbindelser.

Inom åtta månader från hänskjutandet skall bolagsstämman behandla frågan om likvidation. Är inte hela aktiekapitalet täckt vid tidpunkten för bolagsstämman, skall denna besluta att bolaget skall träda i likvidation. Skulle stämman inte fatta ett sådant beslut, ankommer det i stället på styrelsen att hos rätten ansöka om att bolaget försätts i likvidation. Även

styrelseledamot, verkställande direktör, revisor eller aktieägare kan göra en sådan ansökan. Det är emellertid alltid domstolens sak att utse likvidator.

Ytterligare en anledning till tvångslikvidation kan vara att en aktie- ägare genom missbruk av sitt inflytande i bolaget medverkat till över- trädelse av ABL eller bolagsordningen. Vid sådant förhållande kan ägare till en tiondel av samtliga aktier väcka talan om tvångslikvidation (13 kap. 3 5).

Efter beslut av rätten kan tvångslikvidation ske också i flera andra fall. En sådan fråga prövas vanligen på anmälan av registreringsmyndigheten eller på ansökan av t.ex. styrelsen eller verkställande direktör. I en del fall kan ansökan göras också av borgenär eller annan vars rätt är beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget.

Exempel på fall där tvångslikvidation kommer i fråga är att det är föreskrivet i bolagsordningen att bolaget skall avvecklas, t.ex. vid en viss tidpunkt eller om en viss omständighet inträffar (13 kap. 4 5 första styc- ket första punkten). Om ett bolag försatts i konkurs som avslutas med överskott, kan rätten vidare besluta om tvångslikvidation (13 kap. 4 5 första stycket andra punkten), om inte bolagsstämman inom en månad beslutar att bolaget skall träda i likvidation. Det händer att bolag saknar till aktiebolagsregistret anmäld behörig styrelse eller verkställande direk- tör. Det kan då också bli aktuellt med tvångslikvidation (13 kap. 4 5 första stycket tredje punkten). Ytterligare ett fall är att bolaget underlåtit att till registreringsmyndigheten sända in årsredovisning för något av de två senaste räkenskapsåren (13 kap. 4 & första stycket fjärde punkten).

Under likvidationen träder likvidatorema i styrelsens och verkställande direktörens ställe (13 kap. 7 5 första stycket). Dessa har alltså samma ansvar och skyldigheter som den avgående styrelsen. Likvidatorema har rätt att gemensamt företräda bolaget och förordna firmatecknare m.m. Bolagsstämmans ställning är emellertid i stort oförändrad, men dess uppgift begränsas naturligtvis av att syftet med likvidationen är att avveckla bolagets verksamhet. Likvidatorerna undersöker bolagets ställning och skaffar sig närmare uppgifter om tillgångar och skulder. De skall också hos rätten söka kallelse på bolagets okända borgenärer (13 kap. 10 5). De borgenärer som inte är kända och som inte har anmält sig inom sex månader, har förlorat sin rätt (4 och 5 55 lagen 1981:131 om kallelse på okända borgenärer). Om likvidatorema under förfarandet skulle finna att bolaget är på obestånd och inte kan betala likvidationskostnaderna, skall de ansöka om att bolaget försätts i konkurs (13 kap. 15 & tredje stycket).

Likvidatorerna skall så snart som möjligt genom försäljning förvandla bolagets egendom till pengar och betala bolagets skulder. Bolagets verksamhet får dock fortsättas om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anställda skall få skäligt rådrum för att skaffa sig nya anställningar (13 kap. 11 å). Sedan alla kända skulder betalts, skall likvidatorema skifta eventuellt överskott (13 kap. 13 5 första stycket) mellan aktieägarna i förhållande till antalet aktier, om inte annat stadgas i bolagsordningen. Sedan uppdraget fullgjorts, skall likvidato-

rerna avge slutredovisning för förvaltningen genom en förvaltnings- berättelse om likvidationen i dess helhet. Berättelsen skall också innehålla en redogörelse för skiftet. Redovisningen skall granskas av revisorerna och framläggas på bolagsstämman ( 13 kap. 14 å). Därefter anses bolaget upplöst (13 kap. 15 5 första stycket). En likvidationsgrund kan naturligt— vis också i vissa fall komma att undanröjas under likvidationsförfarandet. Likvidationen kan vid sådant förhållande upphöra genom att bolaget återupptar sin verksamhet (13 kap. 17 5).

Enligt 13 kap. 19 & första stycket är ett aktiebolagi konkurs upplöst, när konkursen avslutas utan överskott. Finns överskott, skall bolagsstäm- man enligt paragrafens andra stycke inom en månad från det konkursen avslutades besluta att bolaget skall träda i likvidation. Fattas inte något sådant beslut av stämman, skall rätten förordna om likvidation på anmälan av registreringsmyndigheten eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktör, aktieägare, borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget.

I motsats till vanlig likvidation kan likvidation efter konkurs inte avbrytas och bolagets verksamhet återupptas enligt 13 kap. 17 &. Iråkad konkurs är, har det sagts (se Nial i SvJT 1983 s. 627), såväl enligt gällande som äldre aktiebolagsrätt ett stigma som betyder ovillkorlig dödsdom för bolaget, oavsett på vilket sätt konkursen upphör.

Lagtextens uttryck utan överskott har sagts innebära att alla borgenärer inte har fått full utdelning i konkursen (se Kedner—Roos, Aktiebolagsla- gen del II, 3 uppl. 1988, s. 334). Formuleringen inbegriper fall när bor— genärer kan ha gjort frivilliga eftergifter eller tvingats till det genom ackord.

En konkurs kan som nämnts förut avslutas på flera sätt. Här bortses då från sådana fall när själva konkursbelutet upphävs av högre rätt. Endast ett sätt att avsluta en konkurs, nämligen avskrivning när till- gångarna är otillräckliga, utesluter att det finns överskott. Övriga fyra fall medger däremot förekomsten av överskott. Beträffande tre av fallen är det typiskt att konkursen avslutas med överskott. De fallen är 1) av— skrivning om inga fordringar görs gällande (jfr NJA 1954 s. 421), 2) nedläggning efter frivillig uppgörelse (förlikning) med borgenärerna (jfr NJA 1970 s. 256) samt 3) avskrivning efter ackord. Slutligen finns utdel- ningsfallet, dvs. tillgångar finns för i vart fall någon utdelning till borge- närerna. Något överskott torde i praktiken knappast förekomma i ett ut— delningsfall, eftersom det skulle förutsätta att alla borgenärer får full betalning.

Utredningen har från Statistiska centralbyrån inhämtat uppgifter för de senaste åren om antalet upphörda konkurser. Siffrorna, som uppges vara preliminära, redovisas i bilaga 12.

Av bilaga 12 framgår att av de tre typiska fallen med konkurs som lämnar överskott har fallet med frivillig uppgörelse med borgenärerna på senare år blivit tämligen frekvent. En sådan frivillig uppgörelse kan för övrigt betecknas som ett underhandsackord. De båda övriga fallen,

ackord och avskrivning på grund av att inga fordringar görs gällande, är däremot få, dock med viss ökning 1989.

3.3.5 .3 Handelsbolag

Lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag (HBL) innehåller bestämmelser om likvidation. Delägarna i ett handelsbolag eller i ett enkelt bolag kan enhälligt besluta att bolaget skall träda i likvidation. Dessutom finns vissa likvidationsgrunder som en delägare kan åberopa eller som verkar automatiskt. Till de likvidationsgrunder som en delägare i ett handelsbolag kan anföra hör att annan bolagsman väsentligt åsidosatt sina skyldigheter enligt bolagsavtalet eller om det annars finns viktig grund för bolagets upplösning (2 kap 25 5). Som exempel på en likvidationsgrund vilken verkar automatiskt kan nämnas att bolaget genast skall träda i likvidation om en bolagsman försatts i konkurs (2 kap 27 å). Likvidationen verkställs av bolagsmännen själva eller av en av rätten utsedd likvidator.

Enligt 2 kap. 44 å andra stycket HBL gäller att ett handelsbolag är upplöst om det försätts i konkurs och konkursen avslutas utan överskott. Finns det överskott, skall bolaget träda i likvidation. I det sist nämnda fallet torde det emellertid inte vara nödvändigt att bolaget upplöses. Bolagsmännen kan nämligen komma överens om att fortsätta bolagets verksamhet trots konkursen (se prop. 1979/80: 143 s. 137 samt Nial, Om handelsbolag och enkla bolag, 1983 s. 280 f och Svensk associationsrätt, 4 uppl., 1988, s. 299).

3.3.5.4 Ekonomiska föreningar

Även lagen (1987:667, LEF) om ekonomiska föreningar har bestämmel- ser om likvidation. Där stadgas att föreningsstämma kan besluta att en ekonomisk förening skall träda i likvidation (11 kap. 1 5 första stycket). Beslutet skall anmälas till rätten, vilken därefter utan dröjsmål skall utse en eller flera likvidatorer (11 kap. 7 5 första stycket).

Vid sidan av frivillig likvidation finns även i LEF bestämmelser om tvångslikvidation. Det ankommer på rätten att besluta därom efter ansökan eller anmälan. Rätten skall därvid sätta ut ett sammanträde för behandling av frågan om föreningen skall träda i likvidation. Till detta sammanträde kallas föreningen, föreningsmedlemmar och borgenärer. Och vid sammanträdet prövas frågan om skyldighet för föreningen att träda i likvidation.

Bestämmelserna om likvidation av ekonomisk förening överensstäm- mer i huvudsak med vad som gäller för aktiebolag och utredningen får därför i övrigt hänvisa till vad som sagts under 3.3.5.2. Av det anförda följer att 13 kap. 19 ABL fått sin motsvarighet i 11 kap. 19 % LEF. Även beträffande ekonomiska föreningar görs alltså skillnad mellan fall när konkursen lämnat överskott och fall där den inte gjort det. Iöverens- stämmelse med vad som nyss sagts om aktiebolag är lagens innebörd den

att en ekonomisk förening som försatts i konkurs skall upplösas oavsett om konkursen lämnar överskott eller inte.

4. Reformönskemål m.m.

4.1. Riksdagen

4.1.1. Lagutskottets betänkande LU 1981/82:3 om för- månsrätt för royalty vid konkurs

I motion 1980/811893 av Georg Andersson m.fl. (s) framhölls att författaren i sin egenskap av rörelseidkare vid förlagskonkurs endast har ställning som en leverantör, oaktat hans situation närmast är jämförbar med de anställdas. Författarens rätt till upplupen royalty hänförs därför till oprioriterade fordringar. Enligt ett avgörande av HD gäller detta även om den aktuella royaltyfordran uppkommer till följd av att konkursboet fortsätter förlagsverksamheten. Vid en förlagskonkurs står således författarna, som i allmänhet är låginkomsttagare, utan ekonomiskt skydd. Motionärerna hänvisade vidare till att Sveriges författarförbund krävt att författarna för upplupen förfallen royalty skall ges förmånsrätt i konkurs. Motionärerna ansåg detta krav berättigat.

Lagutskottet inhämtade yttranden över motionen från statens kulturråd, Sveriges advokatsamfund, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Sveriges tonsättares internationella musikbyrå (STIM), Sveriges författarförbund, Svenska bokförläggareföreningen, Föreningen Sveriges läromedelsproducenter och Svenska musikför- läggareföreningen. Sveriges advokatsamfund avstyrkte bifall till motionen. Övriga remissinstanser tillstyrkte motionen. Svenska bok- förläggareföreningen, STIM och Svenska musikförläggareföreningen framhöll att förmånsrätt bör tillkomma även vissa andra med författarna jämställda rättsinnehavare.

Utskottet anförde att en författares ställning gentemot förlaget enligt utskottets mening skiljer sig från vad som normalt gäller mellan borgenär och gäldenär i näringsverksamhet. I själva verket kan författaren i sin egenskap av borgenär snarare jämföras med en förlagsanställd. Med hänsyn härtill ansåg utskottet att det finns skäl som talar för att för- fattaren ges förmånsrätt för upplupen royalty. Utskottet erinrade vidare om att det, som framgår av remissyttrandena, även finns andra grupper på det upphovsrättsliga området som får ersättning för sina prestationer på motsvarande sätt som författarna, t. ex. fotografer och illustratörer. Även beträffande dessa grupper ansåg utskottet att förmånsrätt för upplupen royalty kan anses motiverad. Utskottet ansåg en ändring av förmånsrättsordningeni nu angivna hänseende inte böra komma till stånd utan en närmare utredning och förordade att en sådan kommer till stånd.

Utskottet hemställde att riksdagen med anledning av motionen gav regeringen tillkänna vad utskottet anfört. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. l981/82:6).

4.1.2. Lagutskottets betänkande LU 1981/ 82: 19 om för— månsrätt vid konkurs m.m.

I motion 1980/81:686 av Torsten Gustafsson m. fl. (c, m) anfördes att det förhållandet att skatter och allmänna avgifter är prioriterade fordringar vid konkurs medfört att utdelningen till oprioriterade borgenärer blivit mer eller mindre illusorisk. I sin tur har detta fått till följd att det blivit allt svårare att genomföra ackord. Enligt motionärerna utgör en gäldenärs konkurs för många ett hot mot det egna företaget. Ibland tvingas borgenärsföretaget att gå i konkurs. Ett avskaffande av förmånsrätten för stats och kommuns fordringar för skatter och allmänna avgifter skulle avsevärt stärka de mindre företagens ställning. Motionä- rerna påpekade att i Danmark och Norge har motsvarande förmånsrätt avskaffats med goda erfarenheter som följd. Även i Sverige borde ett avskaffande ske till gagn för särskilt de mindre företagen.

I motion 1981/82:720 av Olle Eriksson m.fl. (c, fp, m, s) framhölls att underleverantörers och underentreprenörers ställning i samband med en konkurs är otillfredsställande. Detta förhållande drabbar både de anställda vid företagen och företagen som sådana. Motionärerna ansåg att det föreligger en betydande likhet mellan de fordringar som löntagare har vid konkurs och de fordringar som t. ex. underentreprenörer har. Såväl löntagare som underentreprenörer har genom arbetsinsatser tillfört konkursboet ekonomiska värden, som utgör tillgångar vid uppgörandet av boet. Det är enligt motionärerna otillfredsställande att underentre- prenörers trygghetsproblem och sociala skydd inte beaktades vid den statliga lönegarantins införande. Motionärerna underströk vidare att många småföretag kan drabbas hårt vid stora företagskonkurser. Det är inte ovanligt att också småföretagen tvingas i konkurs och att även deras anställda blir utan arbete. Enligt motionärerna är Vänerskogskonkursen ett exempel härpå.

Motionärerna ansåg att det nu finns skäl att vidta åtgärder som ger underentreprenörer och underleverantörer ett tillfredsställande skydd. Enligt motionärernas mening borde i första hand den statliga lönegarantin utvidgas så att den täcker underentreprenörs fordran vid huvudentrepre- nörs och kundföretags konkurs i vad den avser de anställdas arbetsinsats. Företagarens egen arbetsinsats kan undantas från garantin. Företagaren bör också själv stå riskerna när det gäller materialkostnader och övriga inte direkta lönekostnader för entreprenaden. Man bör också pröva möjligheten att finna ett lönegarantisystem för underleverantöreri fall där deras situation blir orimligt besvärlig till följd av konkurs. En utvidgning av lönegarantin i enlighet med det föreslagna skulle enligt motionärernas mening på ett fördelaktigt sätt medverka till att rädda arbetsanställ—

ningarna hos underentreprenörer och underleverantörer, något som är till gagn för såväl de anställda som samhället. Om det av tekniska skäl inte går att utvidga lönegarantin bör, ansåg motionärerna, andra vägar prövas för att skydda underentreprenörer och underleverantörer vid inträffad konkurs hos huvudentreprenör eller kundföretag, t.ex. införandet av förmånsrätt för nämnda gruppers fordringar.

Lagutskottet inhämtade yttranden över motionen 686 från Riksför- säkringsverket, Bankinspektionen, Riksskatteverket, Kommerskollegium, en hovrätt, en tingsrätt, en länsstyrelse, en kronofogdemyndighet och ett antal organisationer. Remissinstansemas inställning kan sammanfattas på följande sätt.

Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossist- förbund, Sveriges köpmannaförbund, Svenska bankföreningen, SHIO- familjeföretagen, LRF, SAF, Svenska handelskammarförbundet och Sveriges ackordscentral tillstyrkte helt bifall till motionen. Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrkte på det sätt motionen att hos regering- en bör hemställas om en utredning om frågan om att avskaffa skatter och avgifter i konkurs. Stockholms tingsrätt ansåg att det föreligger vissa skäl för att ta upp den i motionen väckta frågan till förnyad prövning. Mer tveksamt var Kommerskollegium som förklarade sig inte ha något att erinra mot att frågan närmare övervägs men som tillade att en ändring i förmånsrättsordningen inte löser det grundläggande problemet att gäldenären kan bygga upp skulder för vilka saknas rimlig täckning. Även riksförsäkringsverket uttryckte tveksamhet och ansåg att frågan om ändring i förmånsrättsordningen är av sådan betydelse att den inte kan avgöras förrän efter en ingående utredning om hur samhällets och den enskildes ekonomiska förhållanden skulle påverkas härav. Bankinspektio- nen, Riksskatteverket, länsstyrelsen för Göteborgs och Bohus län, Föreningen Sveriges krono- fogdar, LO, TCO och JUSEK avstyrkte bifall till motionen.

Utskottet erinrade om att frågan om förmånsrätten för skatter kunde avskaffas prövades ingående under förarbetena till FRL samt att även frågan om en utvidgning av den statliga lönegarantin till att avse under- entreprenörers anställda tidigare prövats av riksdagen. Utskottet framhöll vidare att skattefordringama i konkurser ökat kraftigt under senare år, vilket förhållande i förening med den ökade användningen av före- tagsinteckning och den kraftiga höjningen av kostnaderna för den statliga lönegarantin har lett till att oprioriterade fordringarna som regel inte får någon utdelning i konkursema eller i varje fall endast med helt obetyd- liga belopp. Med hänsyn till det anförda hade utskottet förståelse för syftet med motionerna och ansåg det vara en angelägen uppgift för statsmakterna att pröva i vilken ordning de små företagens ställning skall kunna förbättras när ett stort företag går i konkurs. Enligt utskottets uppfattning saknades emellertid underlag för ett slutligt ställningstagande till frågan om avskaffande av skatteprivilegiet. Utskottet ansåg att det fanns skäl att ånyo förutsättningslöst pröva frågan om förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter bör bibehållas eller om den kan avskaffas och anförde vidare bl.a. följande.

Enligt utskottets mening är det angeläget att man därvid noga analyserar vilka effekter ett slopande av förmånsrätten skulle få för oprioriterade fordringar. Med hänsyn till att användningen av företagsinteckning ökat och till löneprivilegiets kraftiga utveckling är det nämligen inte säkert att ett 510 ande av skatteprivilegiet skulle innebära några mer betydande fördelar för de oprioriterade fordringarna. Utskottet vill även hänvisa till vad Stockholms tingsrätt anfört om att ett slopande av skatteprivile- giet kan leda till högre konkurskostnader. Utskottet vill också under- stryka vikten av att ett slopande av skatteprivilegiet inte får leda till en försämrad skatteindrivning eller till att kampen mot ekonomisk brottslighet eftersätts. Som utskottet tidigare anfört är det vidare av vikt att sambandet mellan skatteprivilegiet och möjligheterna att få till stånd ackord noggrant analyseras. I utredningsarbetet bör också erfarenheter som i Danmark och Norge vunnits av skatteprivilegiets avskaffande belysas och värderas i förhållande till de olikheter i lagstiftningen som i övrigt råder mellan de olika länderna. Därest skatteprivilegiet befinns inte helt kunna avskaffas bör i enlighet med vad som förordades redan i en reservation 1970 övervägas om skatteprivilegiet kan inskränkas till att avse endast vissa grupper av skatter och avgifter.

Utskottet ansåg vidare att det kan finnas skäl att överväga även andra åtgärder som syftar till att förbättra underleverantörers och underentre- prenörers ställning. Utskottet erinrade om att riksdagen under hösten 1981 begärt en utredning om införande av förmånsrätt för upplupen royalty till författare och andra grupper på det upphovsrättsliga området (LU 1981/82:3). Enligt utskottets mening föreföll det lämpligt att vid den översyn av FRL som således i olika hänseenden skulle komma till stånd frågan om förmånsrätt för de fordringar som berörs i motion 720 också blir föremål för prövning.

Vad slutligen angår förslaget i motion 720 om en utvidgning av den statliga lönegarantin i konkurs uttalade Lagutskottet att det, som in- rikesutskottet framhöll 1975, skulle innebära betydande problem från såväl principiella som praktiska synpunkter att genomföra den föreslagna utvidgningen. Lagutskottet förutsatteemellertidatt lönegarantiutredningen under utredningsarbetet även skulle pröva den av motionärerna före- slagna utvidgningen, om så skulle visa sig vara påkallat.

Utskottet hemställde att riksdagen med anledning av motionerna 686 och 720 gav regeringen till känna vad utskottet anfört. Lennart An- dersson m.fl. (s) reserverade sig och avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1981/82:172).

4.1.3. Lagutskottets betänkande LU 1987/88:12 om gäldsanering m.m.

I motion 1986/ 87:L304 av Nic Grönvall (m) framhölls att svensk lagstift- ning inte innehåller några regler om betalningsinställelse. Vidare påtalades att konkursutredningen har konstaterat att det föreligger starkt behov av en utveckling av formerna för företagsrekonstruktion. Motionä- ren hänvisade till att konkursen används såväl som generalexekution mot företag som kommit på obestånd som ett medel för sund rekonstruktion

av företag vilka på grund av tillfälliga svårigheter icke kan fullgöra sina skyldigheter. Konkursen medför emellertid, framhöll motionären, långtgående negativa effekter, såväl kommersiellt som socialt.

I motionen påpekades vidare att det i utländska rättsystem finns reglerade former för företagsrekonstruktion utan att konkurs inträffar. Dessa rekonstruktionsformer vilar i allmänhet på en reglerad betalnings- inställelse som ger företaget en nödvändig tidsfrist för att refinansiera verksamheten och som ger företaget vissa rättigheter efter rekonstruktio- nen gentemot dess borgenärer. Förfarandet kan liknas vid en samman- flytning av betalningsinställelse i svensk praxis och moratorium eller ackord i svensk lagstiftning och praxis. Enligt motionären borde, i syfte att utveckla en rekonstruktionsform under betalningsinställelse, svensk konkurslagstiftning tillföras ett sådant förfarande.

I motion 1986/ 871L134 yrkande 6 av Bengt Harding Olsson m.fl. (fp) ifrågasattes om de nuvarande modellerna för gäldsavveckling är till- räckliga. Motionärerna anförde att visserligen kan konkurs i många fall vara nödvändig och den bästa lösningen på en ekonomisk krissituation för ett företag, men den kan också medföra onödiga förluster beträffande både real- och humankapital. Det ackordsförfarande som lagstiftningen erbjuder som alternativ till konkurs för ekonomisk sanering av företags skuldbörda är enligt motionärerna inte tillfredsställande och ackord används alltför sällan.

I motionen erinrades om att det utomlands finns flera andra varianter för rekonstruktion av gäldenärens ekonomi. Enligt motionärerna föreligger det ett uttalat behov av ett nytt rekonstruktionsförfarande för främst företag i kris. Motionärerna underströk att ett sådant förfarande måste utformas så att det kan få ett brett användningsområde, och regelsystemet måste vara enkelt för att uppnå en praktisk och riktig tillämpning. Det är viktigt att förfarandet omfattar hela borgenärs- gruppen. För rekonstruktionen bör anlitas en kvalificerad administratör. Enligt motionärernas förslag bör gäldssaneringen sedan göras i erforder- lig omfattning och vid behov kunna förbindas med villkor. Förfarandet bör stå under rimlig tillsyn. För övrigt bör rekonstruktionen i princip ske på frivillig basis.

I motion 1986/87zL302 av Karl Björzén (m) och Bengt Harding Olson m.fl. (fp) underströk motionärerna att gäldenären vid en personlig konkurs har ett direkt ekonomiskt intresse av att högsta möjliga pris uppnås vid försäljning av boets tillgångar. Om dessa skulle komma att avyttras till ett alltför lågt pris beroende på bristfällig handläggning av konkursen, är det av stort intresse för konkursgäldenären att kunna påtala felaktigheten och få en förnyad försäljning till stånd. Visserligen sammanfaller enligt motionärerna ofta gäldenärens intresse med borgenärsintresset, och rättelse kan då ske genom talan av borgenär men det finns ingen anledning att helt utlämna gäldenären åt de lämplig- hetsöverväganden som borgenärerna kan komma att göra. Enligt motionärerna kan exempelvis en borgenär på exekutiv auktion ha ropat in en fastighet till ett lågt pris beroende på att kungörelseförfarandet varit bristfälligt, och i gäldenärens kvarstående betalningsansvar kan han

rentav se en möjlighet att delvis få dubbelt betalt för sin fordran. Även i andra sammanhang kan det finnas skäl för en borgenär att förhålla sig passiv då gäldenärsintresset inte tillgodosetts. Mot denna bakgrund borde enligt motionärerna en gäldenär i personlig konkurs tillerkännas rätt att föra talan mot beslut som är av vikt för hans eventuella kvarstående betalningsansvar efter konkursen.

Motionärerna tog också upp frågan om gäldenärens besvärsrätt vid exekutiv försäljning av fast egendom skall bedömas från konkursrättsliga utgångspunkter eller med stöd av UB:s bestämmelser. Enligt motionärer- na talar starka skäl för att UB:s regler skall tillämpas. Motionärerna hänvisade i sin motivering till att HD vägrat prövningstillstånd i ett ärende där hovrätten förvägrat en fastighetsägare i konkurs talerätt. De närmare omständigheterna i avgörandet beskrevs i motionen på följande sätt. Den aktuella fastigheten var bebyggd med en f.d. tegelbruksbyggnad i fyra våningsplan och en mindre verkstadsbyggnad. Taxeringsvärdet för fastigheten uppgick till 132 000 kr. Vid en värdering, som gjordes av lantmäteriet, upptogs emellertid värdet endast till 20 000 kr. I den kungörelse som kronofogdemyndigheten utfärdade inför försäljningen angavs såväl taxeringsvärdet som det av lantmäteriet beräknade "mark- nadsvärdet". Fastigheten ropades in av ett företag i elbranschen för 95 000 kr för att användas som lagerlokal. I sin besvärstalan mot försälj- ningen gjorde enligt motionen köpmannen gällande att det av lantmäteriet beräknade värdet var grovt felaktigt och att detta medförde att för- säljningen skedde till ett alltför lågt pris. Försäljningen skulle därför hävas och fastigheten på nytt bjudas ut till exekutiv försäljning.

Med utgångspunkt i detta avgörande ansåg motionärerna att för den händelse en konkursgäldenär inte generellt skulle medges talerätt i viktigare frågor, talerätt åtminstone borde tillerkännas gäldenären i situationer som den nyss beskrivna. Motionärerna ansåg att besvärs— reglerna i UB borde ändras i enlighet härmed.

Utskottet erinrade om att den nuvarande lagstiftningen i huvudsak endast anvisar konkurs och ackord som alternativ för rekonstruktion av krisdrabbade företag. Även om konkursreglerna ger utrymme för att olika åtgärder vidtas i syfte att verksamheten i det konkursdrabbade företaget skall kunna förbättras är avsikten med dem främst att företaget skall upplösas och tillgångarna användas för betalning av företagets skulder. Som framhölls i motion L 304 utnyttjas dock konkursförfarandet ofta för rekonstruktion av företag som befinner sig i ekonomisk kris. Utskottet ansåg att en av flera orsaker till denna utveckling var att ackordsreglema inte fått den praktiska betydelse som varit avsedd och anförde vidare.

Enligt utskottets mening ger själva konkursförfarandet i sig ofta goda möjligheter till rekonstruktion av företag som är på obestånd men som på sikt kan vara livskraftiga. Konkurs som instrument för företags— rekonstruktioner innebär emellertid vissa nackdelar. För ett företag i kris är konkurs ofta en sista utväg som tillgrips då andra åtgärder inte visat sig kunna lösa problemen. Den ekonomiska obalansen i företaget

kan då ha förvärrats och möjligheterna till en rekonstruktion kan därför vara begränsade eller obe intliga. En annan nackdel är att konkurs regelmässigt innebär värdeförstöring samt kan leda till sysselsättnings-

roblem och svårigheter för underleverantörer och le otillverkare. Till Bilden hör också att det kan vara svårt för ett konku rabbat företag att fortsätta sin verksamhet eftersom möjligheterna att få erforderliga krediter från banker och leverantörer är små.

Mot denna bakgrund fanns det enligt utskottets mening anledning att närmare överväga om man inte lagstiftningsvägen kan införa en ordning som medger att företag i kris får rådrum för att lösa sina problem. Rekonstruktionsförsök skulle därmed kunna påbörjas på ett tidigt stadium och utsikterna till en ändamålsenlig återuppbyggnad av livskraftiga företag kunna öka. Utskottet erinrade om att det i bl.a. Danmark och Norge beslutats om konkurslagar som inrymmer särskilda rekonstruk— tionsförfaranden. Utskottet, som vid studiebesök i Danmark upplysta om att erfarenheterna från tillämpningen av de nya reglerna är positiva, ansåg att frågan om nya former för rekonstruktion av företag bör bli föremål för översyn. Utskottet ansåg sig emellertid på det underlag som fanns i ärendet inte kunna ta ställning till om ett nytt rekonstruktionsför- farande bör införas och hur det i så fall bör utformas. Spörsmålet borde, enligt utskottets mening, bli föremål för en allsidig och förutsättningslös översyn.

Beträffande frågan om konkursgäldenären bör tillerkännas talerätt i vissa frågor erinrade utskottet om att ett beslut om konkurs medför att konkursgäldenären förlorar rådigheten över konkursboets egendom. Rädigheten tillkommer i stället konkursförvaltaren som skall realisera boets tillgångar och fördela influtna medel mellan borgenärerna. Någon rätt för gäldenären att - i annan ordning än genom klander av för- valtarens slutredovisning — överklaga förvaltarens försäljningsåtgärder finns inte enligt reglerna i KL. Utskottet påpekade också att HD i rättsfallet NJA 1987 s 13 funnit att en konkursgäldenär inte heller är behörig att föra talan mot en exekutiv försäljning avseende konkursboet tillhörig egendom enligt UBS besvärsregler.

Utskottet anmärkte att gäldenärens skuldbörda efter konkursen kan bli onödigt stor om egendom i en konkurs säljs till underpris och borgenä- rerna inte erhåller full betalning. Enligt utskottets mening kan det stå i mindre god samklang med det allmänna rättsmedvetandet att gäldenären i ett sådant fall inte kan föra talan vid domstol i fråga om försäljningen. Utan att ta ställning i sak till frågan om konkursgäldenärens talerätt ansåg utskottet att spörsmålet lämpligen borde övervägas i samband med den av utskottet ovan förordade utredningen.

Utskottet hemställde att riksdagen med anledning av motionerna L302, L304 och L134 yrkande 6 gav regeringen till känna vad utskottet anfört. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1987/88:57).

4.1.4. Lagutskottets betänkande LU 1987/88:21 om en översyn av förmånsrättsordningen

I motion 1987/881L301 av Sten Svensson m.fl. (m) kritiserade motionä- rerna det förhållandet att det allmännas fordran på skatter och avgifter har företräde framför fordringar som tillkommer företagets kunder och andra oprioriterade fordringsägare. Förhållandet leder enligt motionärer- na till att leverantörerna, som har minst möjlighet att förutse konkurser, får bära huvuddelen av förlusterna i händelse av konkurs. Staten har däremot byggt upp ett effektivt informations- och varningssystem och är därigenom den borgenär som är bäst skickad att snabbt tolka varnings- signaler från ett företag med ekonomiska bekymmer. Staten har dessutom de bästa förutsättningama att bära förluster. Enligt motionärerna kan det starkt ifrågasättas om det är rimligt att staten genom lagstiftningsåtgärder stärker sin egen situation och övervältrar förlusterna på varufordrings- ägarna. Ett mer enhetligt regelsystem för samtliga fordringsägare, inkl. det allmänna, skulle vara till fördel för alla parter. Om staten tvingades att bevaka sina fordringar på samma villkor som övriga fordringsägare skulle oseriös företagsamhet sannolikt kunna upptäckas betydligt snabbare än vad som sker för närvarande. En förändring av nuvarande ordning skulle därmed ligga i linje med samhällets strävanden att förhindra ekonomisk brottslighet. Motionärerna anförde vidare att staten numera bevakar betydligt mindre värden än tidigare och att skatte- och avgifts- fordringar för närvarande uppgår till endast en femtedel av alla fordringar i konkurser. Statens utdelning i konkurs uppgår till 200 mkr årligen, vilket är en för staten i det stora sammanhanget mycket liten summa. Med hänsyn till det anförda finns det enligt motionärerna behov av en snar översyn av förmånsrättsordningen i syfte att stärka leveran- törernas ställning. Motionärerna erinrade om att riksdagen på Lagutskot- tets initiativ (LU 1981/82zl9) redan tidigare hos regeringen begärt en sådan utredning och gjorde i motionen gällande att skälet till att utredningen inte kommit till stånd knappast kan vara att frågan minskat i aktualitet.

Utskottet erinrade om att riksdagen vid 1981/82 års riksmöte behand- lade en motion vari hade begärts att förmånsrätten för skatter och avgifter skulle avskaffas. Som närmare redovisats ovan (se avsnitt 4.1.2) framhöll utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU1981/82 :19) att det fanns skäl för en förutsättningslös prövning av frågan huruvida förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter borde bibehållas i oförändrad form. Utskottet påpekade vidare att den nu aktuella frågan har samband med spörsmålet om nya former för rekonstruktion av företag i ekonomisk kris. Med anledning av motioner i ärendet behand- lades sist nämnda fråga av riksdagen hösten 1987 (jfr avsnitt 4.1.3. ovan). Även beträffande denna fråga förordade utskottet en allsidig och förutsättningslös översyn (LU 1987/88:12). Riksdagen godkände utskottets betänkande.

Slutligen hänvisade utskottet till att det inom Justitiedepartementet, som i december 1987 anordnat en hearing angående bl.a. rekonstruktion av företag som befinner sig på obestånd varvid också förmånsrättsord- ningens betydelse diskuterats, pågick arbete med riktlinjer för en mera omfattande utredning rörande obeståndsfrågor varvid man även överväg- de behovet av en översyn av förmånsrättsordningen. Med hänsyn till det samband som finns mellan företagsrekonstruktioner och förmånsrätten utgick utskottet från att den av riksdagen begärda utredningen på området skulle komma att avse jämväl förmånsrättsordningen. Utskottet erinrade också om att frågor om förmånsrätten vid konkurs aktualiserats i samband med både LGU:s och Kommissionslagskommitténs arbete.

Med hänsyn till det anförda ansåg utskottet att någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion L301 inte var påkallad. Utskottet hemställde följaktligen att riksdagen avslog motionen. Riksdagen följde utskottets hemställan (prot. 1987/88:95).

4.1.5. Lagutskottets betänkande 1988/89:LU20 Änd- ringar i förmånsrättsordningen

I motion 1988/90:L301 av Ove Karlsson m.fl. (s) framhölls att företag som drivs vidare under konkurs fortfarande är anslutet till företagshälso— vården och har rätt att anlita dess tjänster. Företagshälsovårdens ersätt- ningskrav utgör emellertid ofta en mycket osäker fordran eftersom den inte är prioriterad i konkursen. Enligt motionärerna ligger det i sakens natur att företagshälsovården kan vara mindre benägen till några insatser i konkursföretagen, något som är särskilt olyckligt då den psykiska pressen på de anställda i konkursföretagen gör behovet av företagshälso- vård större än under normala förhållanden. Med hänvisning till det anförda hemställde motionärerna om en översyn av förmånsrättsord— ningen så att även avgifter till företagshälsovården räknas som prioriterad fordran.

I motion 1988/891302 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (m) kritiserades det förhållandet att det allmännas fordran på skatter och avgifter har företräde framför fordringar som tillkommer företagets leverantörer och andra oprioriterade fordringsägare. Motionärerna påpekade att flertalet leverantörer är småföretagare som har förhållande- vis svårt att skydda sig mot förluster. Staten har däremot genom skatte- och kronofogdemyndigheter god möjlighet att på ett tidigt stadium upptäcka om ett företag brister i redovisning och betalning. Genom snabba och effektiva ingripanden i sådana fall skulle staten, enligt motionärerna, kunna förebygga en fortsatt ekonomisk nedgång i företaget. Härtill kommer att staten i vissa fall kan hålla den som företräder ett aktiebolag personligt ansvarig för bolagets skatter och avgifter. Motionärerna ansåg att den förmånliga ställning som sålunda tillkommer staten vid en konkurs är orimlig och leder till att många småföretagare med fordringar på konkursföretaget råkar i ekonomiska svårigheter. FRL bör därför ändras så att leverantörerna snarare får bättre förmånsrätt än staten.

En ändring av annat slag i förmånsrättsordningen förordades i motion 1988/891303 av Bengt Silferstrand och Kurt Ove Johansson (s). Motio- närerna hävdade att en bidragande orsak till det ökande antalet konkurser är det rådande lönegarantisystemet, som gör ett konkursförfarande ekonomiskt mera fördelaktigt än en rekonstruktion av företaget genom ackord. Enligt motionärerna skulle denna oönskade effekt av lag- stiftningen upphöra om lönefordringar gavs förmånsrätt före företagsin- teckningar. En lagändring av angiven innebörd skulle skapa incitament att åstadkomma rekonstruktioner av företag utan konkursförfarande. Motionärerna begärde i enlighet med det anförda att en översyn av förmånsrättsordningen kommer till stånd.

Beträffande förslaget i motion L301 om att även kostnader för företagshälsovård skall räknas som prioriterad fordran konstaterade utskottet att det av motionärerna aktualiserade problemet kan uppkomma när det företag som sedermera drabbas av konkurs uppdragit åt någon utomstående att ombesörja företagshälsovården. I sådana fall saknar fordringarna på företaget för den meddelade vården förmånsrätt på samma sätt som andra krav på företaget för levererade varor och tjäns— ter.

Utskottet ansåg att det självfallet är angeläget att en fullgod före- tagshälsovård kan åtnjutas också av dem som är anställda i företag som drivs vidare efter konkurs, och instämde därför i uppfattningen att det inte är tillfredsställande om gällande regler leder till en sämre före- tagshälsovård för personer som arbetar i ett konkursdrabbat företag än för andra anställda. Utskottet underströk emellertid att även om den som ombesörjer företagshälsovården inte har förmånsrätt för sina fordringar det inte saknas möjligheter för honom att skydda sina anspråk. Den som ombesörjer företagshälsovården har nämligen lagenlig rätt att i anledning av konkursen säga upp det avtal om tillhandahållande av vård som finns mellan honom och företaget. Om så sker och ett nytt avtal träffas med konkursboet får de anspråk avseende meddelad företagshälsovård som därefter uppkommer karaktär av massafordran, för vilken betalning skall utgå innan någon utdelning får ske för konkursfordringarna. Utskottet uttalade vidare.

Av det anförda framgår att det av motionärerna påtalade problemet i många fall bortfaller om den som åtar sig uppdrag att ombesörja företagshälsovård håller sig informerad om det uppdragsgivande företagets ställning och aktivt tillvaratar sin rätt i fall då företaget försätts i konkurs. I sammanhanget bör understrykas att också konkurs— förvaltaren i företag som fortsätter driften efter konkurs har ett ansvar för att hälsovården för de anställda fungerar tillfredsställande. Enligt utskottets mening torde det aktuella spörsmålet därför huvudsakligen kunna karakteriseras som ett informationsproblem och i mindre mån ha att göra med frågan om förmånsrätt för fordran på grund av före- tagshälsovård. Frågan är emellertid av den beskaffenheten att den förtjänar att övervägas ytterligare. Sådana överväganden synes lämpligen kunna göras inom ramen för den ovan nämnda utredningen med uppdrag att utreda vissa konkursrättsliga frågor. Motionen jämte

utskottets betänkande i ärendet bör därför överlämnas till utredningen för att tas i beaktande under utredningens arbete.

Vad sedan gäller förslagen om ändringar i förmånsrättsordningen i motionerna L302 och L303 hänvisade utskottet till att regeringen givit In— solvensutredningen i uppdrag att utreda vissa konkursrättsliga frågor. Utskottet erinrade om att det i utredningsdirektiven anförs bl.a. att det finns anledning att nu mer förutsättningslöst se över i första hand de delar av förmånsrättsordningen som berörs av rekonstruktionsfrågorna och att utredningen skall vara oförhindrad att - i den mån utrednings- arbetet ger anledning till det - också komma in på andra delar av förmånsrättsordningen. Med hänvisning till uttalandena i utrednings- direktiven anförde utskottet att det utgår från att de spörsmål som tas upp i motionerna L302 och L303 kommer att behandlas av Insolvensut- redningen. Någon åtgärd från riksdagens sida ansågs därför inte påkallad.

Utskottet hemställde att riksdagen med anledning av motion L301 hos regeringen hemställer att motionen jämte utskottets betänkande i denna del överlämnas till Insolvensutredningen samt att riksdagen avslår motionerna L302 och L303. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1988/89:130).

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av Allan Ekström m.fl. (m). I yttrandet anförs att den risk som den som anordnar företagshälso- vård utsätter sig för är inskränkt till fordran som uppkommit före konkursen. Detta anspråk är enligt den mening som kommer till uttryck i det särskilda yttrandet inte mera "Skyddsvärt" än andra krav på betalning för tillhandahållna varor och tjänster. Trots denna principiella inställning avstyrktes inte att motionen hanteras på sätt utskottet föreslagit.

4.1.6. Lagutskottets betänkande 1991/92:LU6 Konkurs- rättsliga frågor

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som tar upp olika konkursrättsliga spörsmål. Tre av motionerna rör frågor om värdering av gäldenärens egendom vid främst konkurs. De övriga motionerna tar upp frågor om konkursförvaltarens uppgifter vid ekonomiska brott, revision vid konkurs, överlåtelse av fordringar i fysisk persons konkurs och arbetstagares lönefordringar i konkurs. Den följande framställningen begränsas främst till behandlingen av motionerna om arbetstagares lönefordringar i konkurs.

I motion 1990/91:L309 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) anfördes att lönegarantilagstiftningen enligt motionärernas uppfattning är väl generös och en översyn i högsta grad befogad. Motionärerna ansåg vidare att vid en sådan översyn vissa ändringar bör göras i förmåns- rättsordningen. Ett klart uttalande bör göras beträffande vad som gäller i fråga om styrelseledamöters förmånsrätt för lönefordringar i ideella föreningars och liknande organisationers konkurs. Vissa inskränkningar

av de förmånsberättigade fordringarna är, anförde motionärerna, också önskvärda.

Motionärerna tog vidare upp det faktum att förmånsrätt följer även med fordringar på övertidsersättning som inarbetats under uppsägnings- tid. Konkursförvaltaren kan i fall där verksamheten fortsätter efter konkursutbrottet beordra personalen till övertidsarbete för att exempelvis säkerställa viss produktion eller utförsäljning av varulager. Följden härav blir, anförde motionärerna, att innehavare av fordran med säkerhet i företagshypotek i regel får större utdelning än vad som annars blivit fallet, medan staten bestrider kostnaden för förfarandet. På grund av det anförda ansåg motionärerna att det bör övervägas om inte övertid under uppsägningstid skall utgöra massafordran.

Motionärerna pekade även på ett antal frågor som rör konkursför- valtarens disposition av personalen. Motionärerna menade att arbets- tagarens skyldighet att stå till förfogande för att vara berättigad till uppsägningslön, utnyttjas av vissa konkursförvaltare på så sätt att arbetstagaren utför arbete under uppsägningstiden för annans räkning men betalas av lönegarantimedel. Enligt motionärerna måste syftet med lönegarantilagstiftningen i detta hänseende vara att eventuell arbetsinsats under uppsägningstiden skall ske för konkursboets förkovran varför konkursförvaltaren inte bör få använda konkursgäldenärens anställda till arbete utanför konkursboet.

Lagutskottet inhämtade yttranden över motion L309 från Riks- skatteverket, kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Sveriges Industriförbund, Företagarnas riksorganisation, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Lands- organisationen, Föreningens Sveriges kronofogdar, Konkursförvaltarkol- legiemas förening och Ackordscentralen i Stockholm. Remissutfallet utmynnade i att en majoritet av de instanser som yttrat sig ansåg det önskvärt eller i vart fall inte motsatte sig att de spörsmål som tas upp i motionen övervägs ytterligare.

Utskottet ansåg i likhet med flertalet av remissinstansema att en översyn av lönegarantireglema och förmånsrätten för lönefordringar är motiverad. Efter att ha redogjort för vissa uttalanden i 1991 års tilläggsdirektiv till Insolvensutredningen (se kap. 1) förklarade utskottet att det utgår från att de spörsmål som tagits upp av motionärerna kommer att övervägas av Insolvensutredningen och under det arbete som förestår inom Arbetsmarknadsdepartementet. Något särskilt tillkännagi— vande från riksdagens sida med anledning av motionen ansågs därför inte påkallat.

Vad angår förslaget i en motion om revision vid konkurs (L310) förklarade utskottet att det utgick från att också spörsmålet om behovet av särskild revision kommer att aktualiseras vid Insolvensutredningens överväganden angående frågor rörande rekonstruktion av företag som kommit på obestånd. I avvaktan på resultatet av Insolvensutredningens arbete fanns därför, enligt utskottets mening, inte anledning för riksdagen att ta något initiativ i saken.

Utskottet hemställde att riksdagen avslår motionerna L309 och L310. Riksdagen biföll utskottets hemställan (prot. 1991/92:33).

4.1.7. Lagutskottets betänkande 1991/921LU37 Ny lönegarantilag

I betänkandet behandlar utskottet förslag från riksdagen om en ny lönegarantilag samt fem med anledning av propositionen väckta motioner. Vidare behandlas sju motioner som väckts under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1991/92 och som tar upp frågor rörande lönegarantin och konkurser.

Begäran om ytterligare utredningsarbete beträffande lönegarantin fördes fram i flera motioner. I motion L18 anförde Maj-Lis Lööv m.fl. (s) som skäl härför att det inte är rimligt att verksamhet drivs vidare under längre tid med hjälp av lönegarantimedel. Motionärerna ville vidare ha till stånd en översyn av reglerna om förmånsrätt i konkurs, försättande i konkurs och delgivningsbestämmelserna.

Liknande synpunkter fördes fram i motion Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s). Motionärerna anförde bl.a. att det inte är rimligt att staten i praktiken betalar alla kostnader för personal under flera månader när rörelsen fortsätter. Den sociala tryggheten i systemet får emellertid, enligt motionärerna, inte gå förlorad. Det faktum att några få missbrukar systemet får inte tas till intäkt för att inskränka alla löntagares sociala trygghet. Regeländringarna skall därför ta sikte endast på missbrukssitua- tionerna.

I motion L305 anförde Ulf Melin och Göte Jonsson (båda m) att det under senare år framkommit flera uppmärksammade fall som gör att det änns anledning att göra en översyn av regelverket om den statliga lönegarantin. Det Enns, ansåg motionärerna, många fall där företag strax före en konkurs har anställt personal som sedan fått ut lönegaranti i sex månader. En del företag har använt sig av lönegarantin för att rekonstru- era företaget, hette det vidare i motionen.

Claus Zaar m.fl. (nyd) anförde i motion L307 att lönegarantin måste omprövas på grund av att den används för andra syften än aVSedda. Motionärerna menade att lönegarantin ger upphov till onödigt "mygel" och byråkrati.

Också Bengt Kronblad m.fl. (s) begärde i motion L302 (delvis) en översyn av bl.a. lönegarantibestämmelserna. Motionärerna ville också ha till stånd åtgärder som minskar möjligheten att ägarkretsen direkt efter en konkurs driver företaget vidare utan att ha gjort några nya insatser av eget kapital eller andra genomgripande förändringar.

Utskottet erinrade om att LGU:s slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen, i vilket bl.a. redovisades förslag till förändringar i i förmånsrättslagen som syftade till att minska den attraktionskraft som konkursen enligt utredaren hade fått på grund av den statliga lönegarantin (se avsnitt 4.2.3), överlämnats till In- solvensutredningen för att beaktas i utredningsarbetet. Efter att ha redogjort för vissa uttalanden i direktiven till Insolvensutredningen (se

kap. 1) samt riksdagens behandling under hösten 1991 av en motion med samma inriktning som några av de nu aktuella (se avsnitt 4.1.6) anförde utskottet att det utgår från att de spörsmål som tas upp i de nu aktuella motionerna kommer att behandlas i det utredningsarbete som för närvarande bedrivs av Insolvensutredningen eller som kan komma till stånd i annat sammanhang. Något särskilt tillkännagivande från riks- dagens sida med anledning av motionerna ansåg utskottet därför inte påkallat. Utskottet avstyrkte således bifall till motionerna.

En fråga som gäller kretsen av förmånsberättigade togs upp i motion L22 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd). Motionärerna ville ha till stånd en utredning med uppgift att vidga kretsen för dem som bör kunna få lönegaranti. Också enskilda småföretagare och andra som är att jämställa med vanliga arbetstagare, men som inte omfattas av arbetstagarebegrep- pet i LGL, borde enligt motionärerna ha rätt till lönegaranti. Utskottet, som hänvisade till att Arbetsmarknadsutskotteti yttrande över motionen förklarat sig inte kunna ställa sig bakom yrkandet att utvidga kretsen av garantiberättigade på det sätt som föreslås i motionen, anförde som sin mening att det inte torde vara möjligt att utvidga lönegarantin på det sätt som motionärerna förespråkar och samtidigt behålla den nuvarande konstruktionen med lönegarantins koppling till förmånsrättslagen. Utskottet avstyrkte med det anförda bifall till motionen i denna del.

Frågor som gällde konkursförvaltningen togs upp i två motioner. I motion L 302 (delvis) anförde Bengt Kronblad m.fl. (5) att tillsynsmyn- digheten bör ges ökade möjligheter att bevaka att konkursförvaltarna verkligen tillvaratar alla fordringsägares intressen och att sunda affärsme- toder iakttas både före och under en konkurs. Vidare ansåg motionärerna att det är viktigt att inte ett fåtal konkursförvaltare belastas med ett orimligt antal stora och komplicerade konkurser. Personer som deltar i planering av konkurser skall diskvalificeras som konkursförvaltare, hette det vidare i motionen. Enligt motionärernas mening är det också viktigt med en översyn av konkursreglema i syfte att öka kravet på det formella avslutandet av konkurser och en noggrann granskning av slutrapportema. Motionärerna ville även ha till stånd åtgärder som syftar till att införa någon form av "karens" innan ny verksamhet får startas på nytt efter en konkurs. I motionen yrkades ett tillkännagivande av vad som sålunda anförts om behovet av en översyn av konkursbestämmelsema.

I motion L303 anförde Isa Halvarsson (fp) att domstolarna i dag har en benägenhet att inte förordna andra konkursförvaltare än dem som vanligtvis arbetar inom domkretsen även om vederbörande är aktiv förvaltare i närliggande domstolar. Enligt motionäreren är det viktigt att rekryteringen kan ske även "utifrån" så att den monopolsituation som nu föreligger försvinner. I motionen yrkades ett tillkännagivande om behovet av lagändring i syfte att utvidga kretsen av förvaltare.

Utskottet erinrade om KL:s nuvarande regler om förvaltarens kvalifikationer, förvaltarjäv, tillsyn över förvaltningen samt slutredovis- ning. Vidare uppehöll sig utskottet vid bestämmelserna i lagen (1986 1436) om näringsförbud. Därefter gjorde utskottet följande uttalande.

Mot bakgrund av denna redovisning kan utskottet inte finna annat än att gällande bestämmelser om konkursförvaltare och tillsynen över deras verksamhet är väl ägnade att förhindra sådan verksamhet som beskrivs i motion L302. Detta utesluter naturligtvis inte att förvaltningen i enstaka fall kan skötas på ett sätt som ger anledning till kritik. Utskottet utgår emellertid ifrån att i den mån oegentligheter förekommer dessa beivras enligt de bestämmelser som lagstiftningen erbjuder. I avvaktan på regeringens ställningstaganden till Insolvensutredningens kommande förslag anser sig utskottet inte kunna ta initiativ till ytterligare ut- redningsarbete på konkursrättens område. Beträffande en eventuell översyn av bestämmelserna om näringsförbud kommer, enligt vad utskottet erfarit, denna fråga att bli föremål för behandling i Närings— utskottet under hösten 1992 med anledning av motionsyrkanden.

När det sedan gäller val av konkursförvaltare anser utskottet i linje med vad som motionärerna anför att det är viktigt att inte förvaltarna belastas med för många uppdrag. De kompetenskrav som KL ställer upp innebär emellertid att endast ett mindre antal specialiserade personer kan komma i fråga för förvaltaruppdrag. Det är vidare enligt utskottets mening ofrånkomligt att en särskild bedömning måste göras i varje särskilt fall. Exempelvis bör i en mycket omfattande konkurs större krav ställas på en förvaltare än vad som behöver vara fallet i en mindre konkurs. Att en förvaltare tidigare visat sig olämplig utgör givetvis skäl för att inte förordna honom på nytt. A andra sidan inne är visad lämplighet att förvaltaren kan anförtros ytterligare och mer omfattande uppdrag, vilket givetvis kan leda till att utomstående uppfattar förnyade förordnanden som ett mono ]. Enligt utskottets mening finns det inte skäl till antagande att förhå landena är sådana att något omedelbart initiativ från riksdagens sida är påkallat i syfte att utvidga kretsen av förvaltare. Enligt vad utskottet erfarit har man emellertid inom Justitiedepartementet uppmärksamheten riktad mot dessa frågor med anledning av hovrättsavgöranden.

Utskottet hemställde att riksdagen avslår de ovan behandlade motionerna. Riksdagen följde utskottets hemställan (rskr. 1991/922318)

4.2. Statliga utredningar m.m.

4.2.1. Företagsobeståndskommittén

Företagsobeståndskommitténs huvuduppgift var att utreda frågan om en samordning av statliga åtgärder vid företags obestånd och en lämplig organisation av denna samordning. En väsentlig del i detta uppdrag utgjorde frågan om en samordning av bevakningen av skatte- och avgiftsfordringar med den verksamhet som bedrivs med sikte på de regional-, sysselsättnings—, närings- och försörjningspolitiska intressena. I uppdraget ingick även att dels granska de möjligheter som finns för statliga organ att få tidiga signaler om begynnande likviditetssvårigheter i företag, dels försöka utforma modeller för en bestämning av de kostnader för det allmänna som en företagsnedläggelse orsakar, dels belysa frågan om hur intensivt kronofogdemyndigheten skall ägna sig åt indrivningsverksamhet m.m. mot företag, dels ta ställning till olika författningsfrågor.

Kommitténs förslag i delbetänkandet (SOU 1979:91) Företags obestånd Samordning av statliga åtgärder präglades av uppfattningen, att det är lättare att bemästra krissituationer hos företag om man söker möta problemen så fort som man upptäcker den första tendensen till negativ utveckling hos företaget som kan innebära risker för obestånd, driftsin- skränkning eller nedläggning. Därför tryckte kommittén på vikten av att samhällets organ följer de individuella företagens utveckling och så snabbt som det är praktiskt möjligt fångar upp larmsignaler. Kommittén behandlade tre huvudfrågor nämligen 1) skattesidans inkoppling, 2) samordningen på central nivå och 3) samordningen på den regionala nivån, länsplanet. I det följande redovisas i korthet kommitténs över- väganden beträffande den första frågan. I övrigt hänvisas till betänkan- det.

Kommittén framhöll att skatteskulder ofta utgör en betydande del i obeståndsföretagens samlade skuldbörda. Kommittén föreslog därför en kodifiering av den praxis som utbildat sig under de senaste åren, enligt vilken skattemyndigheterna — närmast kronofogdemyndighetema och länsstyrelserna - vid indrivning, ackord och konkurs äger ta hänsyn till sysselsättningspolitiska, regionalpolitiska, näringspolitiska och för- sörjningspolitiska samhällsintressen. I övrigt såg kommittén över de bestämmelser som rör uppskov, avbetalning, konkurs och ackord vid skatteindrivning. Härvid ägnade kommittén särskild uppmärksamhet åt dels frågan om förutsättningar och villkor för statens medverkan vid ackord, dels frågan om vilken myndighet som skall besluta om antagande av ackordserbjudande. Beträffande förutsättningama för ackord föreslog kommittén en precisering av dessa. Enligt förslaget skall ett ackordser- bjudande kunna antas om det anses fördelaktigt i jämförelse med vad det allmänna kan erhålla genom ett exekutivt förfarande. Kommittén ansåg det också vid underhandsackord vara tillräckligt att jämförelse görs med utfallet vid ett exekutivt förfarande, varför det nuvarande särskilda villkoret för underhandsackord föreslogs få utgå. Vidare angavs i förslaget att verkningarna av den statliga lönegarantin skall beaktas när de tänkta resultaten av ackord och konkurs jämförs med varandra. Skatte- och lönefordringar borde alltså enligt kommittén ses som en enhet och jämförelsen avse det totala utfallet för staten i händelse av konkurs. Slutligen föreslogs att ett ackordsförslag får antas även om det inte anses fördelaktigt på nyss angivet sätt, om det innebär att regional- eller sysselsättningspolitiska intressen beaktas.

Kommittén övervägde vidare frågan om vilken myndighet som skall utöva statens borgenärsfunktion vid antagande av ackord. Övervägandena utgick från de svårigheter som föranleds av att ett ärende om skatte- ackord kan behöva prövas av flera myndigheter, t.ex. länsskattemyndig- heten i fråga om inkomstskatt, mervärdeskatt och arbetsgivaravgift och generaltullstyrelseni fråga om tull. Kommittén diskuterade inledningsvis möjligheten att beträffande skatter och avgifter som är under indrivning förlägga ackordsprövningen till kronofogdemyndigheten. Till stöd för tanken härpå anfördes att frågan om ackord i allmänhet aktualiseras först

sedan gäldenärens skulder har restförts och indrivningen mot honom har kommit igång. Tanken på kronofogdemyndigheten som ackordsmyn- dighet avvisades emellertid i första hand med hänsyn till att kronofog- demyndighetema var så många som 81. Kommittén ansåg i stället att länsstyrelsen (numera länsskattemyndigheten) även fortsättningsvis borde svara för ackordsprövningen enligt UBL och enligt författningar som beträffande ackord hänvisar till UBL. Kommittén ansåg vidare att en ackordssökande borde kunna vända sig till en enda statlig myndighet med sitt ackordsförslag, även om detta avser flera skatteslag, och föreslog därför att länsstyrelsen (länsskattemyndigheten) skall vara ackords- myndighet också i fråga om punktskatter och tull.

Kommitténs förslag till ändring i AckL och om ackordsmyndighet har fullföljts av Skatteindrivningsutredningen, se avsnitt 4.2.2.

4.2.2. Skatteindrivningsutredningen

Skatteindrivningsutredningen (SIU) behandlade i betänkandet (SOU 1987:10) Indrivningslag m.m. det allmännas ställning som borgenär vid indrivning av skatter och avgifter m.m. hos kronofogdemyndigheten.

Utredningen försökte undanröja de ofullständigheter och oklarheter som för närvarande finns i fråga om vissa borgenärsuppgifter. Det gällde därvid att ta ställning till vilka borgenärsuppgifter som kan handhas av kronofogdemyndigheten utan att det inkräktar på myndighetens ställning som opartisk exekutiv myndighet. Utredningen såg det vidare som en vikti g uppgift att samordna skattemyndighetemas och kronofogdemyndig- hetemas aktiviteter till det allmännas bästa.

Enligt SIU borde principen vara att borgenärsuppgifter som har nära anknytning till verkställighet enligt UB skall handhas av kronofog— demyndigheten. Ett modernt indrivningssystem med höga krav på att resurserna utnyttjas effektivt förutsätter att det allmännas borgenärsintres- sen anförtros den myndighet som typiskt sett besitter störst kompetens och erfarenhet på området. Dessutom pågår inom statsförvaltningen en utveckling mot enklare och smidigare handläggningsformer där besluten fattas på nivåer som ligger så nära medborgarna som möjligt. Ut- redningsförslaget utformades i huvudsaklig överensstämmelse med det nu anförda.

I betänkandet föreslog SIU nya åtgärder för att på regional och lokal nivå åstadkomma en förbättrad samverkan mellan skatteförvaltningen och exekutionsväsendet och tog i detta sammanhang också upp Riksskattever- kets roll och ställning. I betänkandet redovisade utredningen vidare sin syn på hur en modern och ändamålsenlig indrivning, i första hand indrivning mot företag, bör bedrivas.

Beträffande ackord biträdde SIU Företagsobeståndskommitténs förslag såvitt det innebär att en jämförelse skall göras med utfallet vid ett exekutivt förfarande. SIU framhöll emellertid att bedömningen inte får grundas enbart på en sådan jämförelse. Det kan uppenbarligen finnas skäl som talar mot ackord även när detta är ekonomiskt fördelaktigt, t.ex. brottsligt eller illojalt förfarande från företagsledarens sida,

konkurrenshänsyn etc. Bedöms skälen mot ett ackord väga tillräckligt tungt i det enskilda fallet bör alltså - precis som enligt hittillsvarande tillämpning - ackordsförslaget avslås trots att det ter sig ekonomiskt intressant, heter det i betänkandet. Enligt SIU ankommer det ytterst på Riksskatteverket att här tillse att bedömningen över landet är så enhetlig som möjligt.

SIU fann inte skäl att biträda Företagsobeståndskommitténs förslag att det särskilda villkoret för underhandsackord får utgå. Härvid påpekade SIU emellertid att utgångspunkten för Företagsobeståndskommittén var att det gällde att utforma ackordsbestämmelsen så att den kunde tillämpas i alla situationer där det blev aktuellt att avstå från en skatte- eller avgiftsfordran, medan ackordsbestämmelsen enligt SIU:s förslag huvudsakligen skall tillämpas vid en rekonstruktion av ett företag i drift. Under sådant förhållande ansåg SIU att det fanns goda skäl att upp— rätthålla kravet på att alla borgenärer skall medverka. Ett skäl är att ackordet annars lätt skulle kunna få karaktären av en subvention med skattemedel vars konsekvenser för konkurrensförhållandena skulle vara svåra att överblicka. SIU påpekade också att det förhållandet att skatter och avgifter är förmånsberättigade—i konkurs också är av betydelse i sammanhanget.

SIU biträdde inte heller vare sig Företagsobeståndskommitténs förslag att man vid jämförelsen skall beakta de lönefordringar som kan bli betalda enligt bestämmelserna om lönegaranti eller förslaget att regional- eller sysselsättningspolitiskaintresseni ett enskilt fall skall kunna ta över de fiskaliska vid prövningen av fråga om ackord. Beträffande löneford- ringar hänvisade SIU till en viss osäkerhet angående var dessa i framtiden kommer att vara placerade i förmånsrättsordningen. Vidare anförde STU att det i tillämpningen visat sig att man klarar de be— dömningar det nu är fråga om bra utan en uttrycklig bestämmelse. De regional- och sysselsättningspolitiskaintressena kunde vidare enligt SIU:s mening beaktas i användningen av konkursinstitutet.

SIU fann vidare att skatte- och avgiftsfordringar behöver kunna efterges inom vidare ramar än för närvarande. Behovet gäller främst fall där ett avstående ingår i en ekonomisk rehabilitering av en gäldenär. SIU föreslog därför ett eftergiftsinstitut för skatter och avgifter m.m. som avses vara tillämplig bara på fysiska personer. Beträffande förslagets närmare utformning hänvisas till redogörelsen i Insolvensutredningens betänkande SOU 1990:74 (s. 171 ff).

SIU övervägde om borgenärsfunktionen vid ackord borde ligga hos kronofogdemyndigheten men stannade vid sina överväganden för att föreslå att ackordsfrågan också i fortsättningen handläggs av länsskatte- myndigheten, medan beslut om eftergift anförtros kronofogdemyndig- heten. Till grund för förslaget låg tanken att eftergiftsinstitutet är avsett för fysiska personer, och då i huvudsak sådana som inte driver rörelse, och att skälen för eftergift främst skall vara av social karaktär. Ett sådant institut torde, enligt SIU, bäst kunna hanteras av kronofogdemyndig- heten. Ackordsinstitutet åter skulle liksom enligt hittillsvarande till-

lämpning i huvudsak komma till användning vid rekonstruktion av företag i drift. Eftersom anknytningen till skatteförvaltningen är starkare i fråga om företag än beträffande fysiska personer som inte driver rörelse ansåg SIU att länsskattemyndigheten även i fortsättningen bör vara ackordsmyndighet.

Författningstekniskt har huvudparten av SIU:s förslag kommit till uttryck i en ny författning, indrivningslagen, med bestämmelser om de borgenärsuppgifter som utöver dem som är reglerade i UB aktualiseras vid indrivning av allmänna mål. Indrivningslagen skall ses som ett komplement till UB. Förslaget till indrivningslag innebär bl.a. att bestämmelserna om indrivning i UBL bryts ut från den lagen och förs till indrivningslagen.

SIU:s förslag har varit föremål för remissbehandling. Flertalet remissinstansertillstyrkte eller lämnade utan erinran utredningens förslag angående kronofogdemyndighetens borgenärsfunktion vid indrivning. Från främst kronofogdehåll ifrågasattes om inte också borgenärs- funktionen vid ackord borde ligga hos kronofogdemyndigheten.

4.2.3. Lönegarantiutredningen

I utredningsdirektiven till LGU anfördes bl.a. att det har det påtalats att lönegarantin kommit att få en annan användning än den som ursprungli- gen var tänkt. Lönegarantin har således medfört att konkurs många gånger framstår som ett förmånligt sätt inte bara för avveckling av ett företag som befinner sig på obestånd utan även för rekonstruktion av sådana företag genom att lönegarantin betalar en stor del av konkursboets driftskostnader för tiden efter konkursen. Det har också gjorts gällande att lönegarantin kan bidra till att göra konkurs till en förmånligare åtgärd för rekonstruktion än andra alternativ, som exempelvis ackord. I de fall där konkursaltemativet väljs har konkursförvaltaren möjligheter att utnyttja det anstånd som lönegarantin medför för att undersöka olika alternativ att överlåta verksamheten till nya ägare. Detta kan - uttalades det i direktiven - i vissa fall vara angeläget från arbetsmarknads-, industri- eller regionalpolitiska synpunkter. Mot bakgrund av ovan redovisade uttalanden gav regeringen utredaren i uppdrag bl. a. att undersöka om lönegarantin snedvrider valet av form för rekonstruktion av företag och, om så visar sig vara fallet, föreslå hur en snedvridning skall kunna undvikas.

LGU, vars slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmåns- rättsordningen avser endast den angivna frågan, pekade på att den offentliga konkursstatistiken visar att utbetalningarna enligt lönegarantin har ökat. Enligt utredningen har ökningen flera orsaker. Antalet före- tagskonkurser har ökat och de anställdas lönefordringar i dessa konkurser har blivit större. Försämringen av förmånsrätten för löne— och pensions- fordringar per den 1 januari 1976 och därav föranledda försämrade utsikter till utdelning i konkurs kom också kraven på lönegarantifonden att växa. Enligt utredningen är det vidare odiskutabelt att lönegarantin gör rekonstruktion av företag genom konkurs till en förmånligare

rekonstruktionsform av företag än den annars skulle vara. Genom att gynna konkursaltemativet förhåller det sig också så, att garantin påverkar valet av form för rekonstruktion av företag (och således är av betydelse för antalet företagskonkurser). För att man dessutom skall kunna tala om en snedvridning krävs emellertid - framhöll utredningen - att garantin gynnar konkursforrnen framför andra former för rekonstruktion av företag i en för samhället inte acceptabel omfattning. Utredningen hade prövat olika vägar för att besvara den frågan.

En utgångspunkt har för utredningen varit att undersöka om garantin kommit till användning i sådana konkurser där det inte var tänkt att ersättning enligt garantin skulle utgå. I detta sammanhang erinrar utred- ningen om att lagstiftaren sedan LGL:s tillkomst vid flera tillfällen vidgat garantins ersättningsramar, t.ex. genom höjning av maximibeloppet för utbetalning. Sammantaget har det varit fråga om en väsentlig vidgning av ersättningsramarna och garantin har i ökad omfattning gjort det möjligt för konkursförvaltaren att, oavsett konkursboets tillgångar, fortsätta driften av konkursgäldenärens rörelse så länge arbetstagarnas löner betalas enligt garantin. I stället för att omedelbart efter konkursbe- slutet avveckla rörelsen har alltså förvaltaren låtit driften av rörelsen fortsätta och därigenom i många fall fått till stånd en rekonstruktion. Trots den således förändrade inriktningen av många konkurser har det vid ändringarna i LGL inte talats om någon begränsning av garantin till endast vissa konkurstyper.

Mot den bakgrunden ansåg LGU inte att man från LGL:s utgångs- punkt kan påstå att det föreligger en snedvridning vid val av form för rekonstruktion av företag. Utredningen påpekade dock att om utbe- talningarna skulle öka i sådan omfattning att det uppstår problem att finansiera garantin uppkommer naturligtvis effekter som även från lönegarantisynpunkt inte är önskvärda.

LGU ansåg vidare att de ökade utbetalningarna enligt lönegarantin mycket väl harmonierar med den utveckling inom konkurssystemet som innebär ett ökat hänsynstagande till allmänna samhällsintressen som t. ex. sysselsättningen. I den belysningen fann utredningen att man inte heller med KL:s utgångspunkt kunde tala om en snedvridning vid val av form för rekonstruktion av företag. Att de vidgade möjligheterna att fortsätta driften av konkursgäldenärens rörelse med lönegarantins hjälp föranlett en större ökning av antalet företagskonkurser än lagstiftaren räknat med ansåg LGU i princip inte förändra det förda resonemanget.

Enligt LGU:s mening borde frågan om lönegarantin gynnar konkurs- formen framför andra former för rekonstruktion av företag emellertid angripas utifrån ett brett perspektiv. Närmare bestämt borde man ta ställning till om garantin från samhällsekonomisk utgångspunkt gynnar konkursalternativeti sådan grad att man kan tala om en snedvridning. Är det, annorlunda uttryckt, samhällsekonomiskt motiverat att företag i större utsträckning än för närvarande rekonstrueras utan konkurs och att en sådan förändring åstadkoms genom en ändring av lönegarantins

tillämplighet? Om så är fallet kan det enligt LGU:s uppfattning vara motiverat att tala om en snedvridning.

LGU övervägde möjligheterna att minska konkursens attraktionskraft genom åtgärder som gör rekonstruktioner utan konkurs förmånligare än för närvarande. Härvid har utredningen övervägt möjligheterna att utvidga lönegarantin så att den skulle gälla även vid ackord men funnit att så inte borde ske. Utredningen hänvisade därvid till de överväganden som redovisats i promemorian (Ds A 1979:7) Betalningsinställelse och rådrumsstöd (se avsnitt 4.2.5). Enligt LGU skulle, som anfördes i promemorian, en utvidgning nämligen innebära att lönegarantin blev en av många arbetsmarknadspolitiska stödformer. Garantin skulle med andra ord få delvis ett annat syfte än för närvarande. För att tillgodose det nya syftet skulle krävas att garantin gavs en annan konstruktion.

Genom en översyn av ackordslagstiftningen - något som låg utanför LGU:s uppdrag - skulle man enligt utredningens uppfattning kunna få till stånd förändringar så att det framstår som något mera fördelaktigt än för närvarande med rekonstruktioner utan konkurs. Emellertid kan man, anförde utredningen, inte genom en reform av detta slag på ett avgörande sätt minska den attraktionskraft som konkursen har på grund av garantin. LGU:s ställningstagande innebär alltså att det inte är möjligt att åstadkomma en lösning genom åtgärder som tar sikte på de företags- rekonstruktioner som genomförs utan konkurs.

LGU inriktade således sitt arbete på åtgärder som skulle göra konkursen som sådan mindre attraktiv för rekonstruktioner av företag än den är nu. Vid sin granskning av KL:s bestämmelse om fortsatt drift av gäldenärens rörelse har utredningen funnit att den inte är av avgörande betydelse för om en rekonstruktion kommer till stånd. Praktiskt sett är bestämmelsens egentliga funktion att tillhandahålla den formella konkursrättsliga ramen för den vidare driften. Oavsett om driften fortsätter eller inte är det - enligt utredningen - i stället det ekonomiska utfallet för borgenärerna av konkursen som i första hand är avgörande för om man väljer att rekonstruera ett företag genom konkurs. Genom förmånsrättsordningen avgörs hur ett konkursbos tillgångar fördelas mellan borgenärerna. Oavsett om konkursgäldenärens rörelse med hjälp av garantin drivs vidare under konkursen eller inte skall en fördelning av boets tillgångar ske. I den mån rörelsen drivs vidare kan det sägas att förmånsrättsordningens betydelse ökar eftersom den i detta fall även avgör fördelningen av de värden som den fortsatta driften frambringar. Närmare bestämt har förmånsrättsordningen betydelse för vilken eller vilka kategorier av förmånsberättigade borgenärer som tjänar på en rekonstruktion genom konkurs.

Efter att utförligt ha uppehållit sig vid de reformer som på senare år förekommit beträffande förmånsrättsordningen kom LGU fram till att eventuella åtgärder måste riktas mot borgenärer som har fordringar förenade med förmånsrätt på grund av företagshypotek. Sådana borgenärer har ju rätt till utdelning i konkurs framför borgenärer vars fordringar är förenade med någon av de andra förmånsrätterna. Till det kommer att fordringar förenade med förmånsrätt på grund av företagshy-

potek nästan uteslutande härrör från finansieringen av det företag som skall rekonstrueras genom konkursen. Dessa omständigheter gör enligt LGU att banker och andra kreditgivare som innehar företagshypotek måste anses ha ett förhållandevis större ekonomiskt intresse av rekon- struktioner genom konkurs än andra borgenärer.

En förändring av det ekonomiska utfallet av en konkurs bör - anförde LGU - innebära att det för banker och andra kreditgivare blir mera förmånligt än för närvarande att företag med ekonomiska svårigheter rekonstrueras utan konkurs. Eftersom fördelningen av ett konkursbos tillgångar i första hand styrs av förmånsrättsordningen tillgodoses syftet att stimulera till rekonstruktioner utan konkurs bäst genom en ändring av förmånsrättsordningen. Den ändring som enligt LGU bör övervägas är att ge vad utredningen betecknar som fordringar på produktiv lön bästa förmånsrätt. Övriga lönefordringar skulle få kvarstå med nuvarande placering i förmånsrättsordningen, dvs. med förmånsrätt efter före- tagshypotek och skatter. Med produktiva löner avser utredningen löner för sådant arbete som lagts ned på egendom som omfattas av före- tagshypotek och därigenom typiskt sett är till nytta för den som innehar företagshypotek. Med hänsyn härtill torde praktiskt taget allt arbete som utförts före konkursen vara produktivt. Beträffande arbete under själva konkursen ansåg LGU att det var nödvändigt att fastställa en schablon för hur stor del av lönefordringama som skall betraktas som produktiv. Med hänsyn till vad som erfarenhetsmässigt gäller beträffande rörelsedrift under konkurs ansåg utredningen det lämpligt att en lönefordran betraktas som produktiv t.o.m. den tidpunkt då en arbetstagares uppsägningstid under konkursen löpt två månader.

LGU diskuterade i sina överväganden bl.a. vilka återverkningar det kan få för banker och andra kreditgivare om fordringar på produktiv lön ges bästa förmånsrätt. Beträffande frågan om kreditgivningen till företag behöver påverkas av en ändrad förmånsrättsordning uttalade LGU följande (3. 155 f).

Vissa hållpunkter för en bedömning av återverkningarna för banker och andra kreditgivare finns i konkursstatistiken. Av statistiken för 1986/ 87 kan sålunda utläsas att antalet företagskonkurser uppgick till 6 015 och att 67 % eller 4 046 av dessa saknade anställda. För sådana företag saknar givetvis en ändring i förmånsrättsordningen betydelse från rekonstruktionssynpunkt.

Beträffande företagskonkurser med anställda framgår av 1986/ 87 års konkursstatistik vidare att endast 152 företagskonkurser hade flera än 20 anställda årspersoner och att, å andra sidan, något flera än 1 300 företagskonkurser hade högst 5 anställda årspersoner. Till bilden hör också att den mindre andelen företagskonkurser med flera än fem anställda i grova drag hade drygt 70 % av alla dem som är anställda i konkursföretag.

Det nu anförda visar att ändringen i förmånsrättsordningen kan få effekt i ett jämförelsevis litet antal företagskonkurser. Det hävdas häremot att man inte på förhand vet vilka företag som går i konkurs och att man av den anledningen måste ta hänsyn till företagshypotekets försämrade förmånsrätt vid all kreditgivning mot säkerhet av före-

tagshypotek. Ett sådant s_ynsätt från kreditg ivamas sida står emellertid inte 1 en rimlig proportion till vad sakeng handlar om. Det visar en jämförelse mellan t.ex det mindre antal konkursföretag som nu är i fråga och det totala antalet företag med anställda som beräknas använda företagshypotek som kreditsäkerhet eller 75 000. Detsamma gäller en jämförelse mellan storleken å de Ökade kreditförluster som kredit— givarna kan komma att dra _bas av och deras totala utlåning mot säkerhet av företagshypotek. Ökningen av kreditförlustema kan högst uppgå till de besparingar som lönegarantifonden gör vid en ändrad förmånsrättsordning. Som strax skall anges uppskattar utredningen besparingarna till ca 200 miljoner per budgetår. Den totala utlånin en mot säkerhet av företagshypotek är, å andra sidan, såvitt avser b er drygt 70 mkr.

Utredningen anser med hänsyn till det anförda att återverkningarna på kreditgivningen mot säkerhet av företagshypotek därför rimligen bör bli förhållandevis begränsade. Kreditgivama torde även framdeles i ungefär samma omfattning som nu komma att lämna ut lån mot säkerhet av företagshypotek.

Vad gäller frågan om uppföljningen av krediter mot säkerhet av före— tagshypotek anförde LGU följande (5. 152 f).

I motsats till andra borgenärer har bankerna de grundläggande förut- sättningama för kredituppföljning. Genom ett utbyggt kontorsnät finns bankerna nära företaget och kan genom att följa utvecklingen av företagens kreditengagemang få tidiga varningssignaler. Mot den här bakgrunden är det inte orimligt om bankema får ta på sig ett ökat ansvar beträffande bevakningen av företagen. Det torde dessutom förhålla sig så, att bankerna är bäst skickade att fullgöra en ändamålsen- lig och effektiv kreditbevakning om man ser till både personella och övriga resurser. Synpunkter av det här slaget har för övrigt framförts av kreditmannaföreningama i landet vid en uppvaktning hos utred- ningen. Bland föreningens medlemmar, som utgörs av everantörer, räknar man nämligen med att kunna dra nytta av en skärpt kreditbe- vakning från bankernas sida. Den bakomliggande tanken är att leverantörerna genom bankernas skärpta kreditbevakning tidigare skall få kännedom om eventuella ekonomiska svårigheter hos kundföretagen och därigenom kunna minska kreditförlustema.

En ändrad förmånsrättsordning kan nu antas leda till att banker och andra kreditgivare kommer att effektivisera sin kredituppföljningi syfte att förhindra konkurs och ett försämrat ekonomiskt utbyta av en sådan. I bästa fall kommer man att ingripa i större omfattning än för närvaran- de innan företaget har körts i botten. Aven när detta inte är fallet kan för övrigt kreditgivama få anledning att föredra en rekonstruktion utan konkurs framför en genom konkurs. Kreditgivama får alltså ett eget intresse av att kostnaderna för rekonstruktioner av företagen hålls nere så långt det nu är möjligt. Bankernas och de andra kreditgivarnas incitament för kredituppföljning ökar med andra ord (jfr Ds I l981z25).

Eftersom syftet med den statliga lönegarantin är att skydda arbetstagarna vid arbetsgivarens konkurs övervägde LGU även de återverkningar som en ändrad förmånsrätt kan ge upphov till när det gäller arbetstagarna. Utredningen underströk att ändringen i förmånsrättsordningen inte medför någon försämring när det gäller garantins tillämplighet och omfattning. En annan fråga är om en ändrad förmånsrättsordning kommer att få återverkningar på antalet arbetstillfällen. I detta samman— hang erinrade utredningen om att kreditgivarnas utlåning till företagen

enligt utredningens ovan redovisade bedömning inte kommer att påverkas. Några negativa återverkningar på antalet arbetstillfällen behöver därför inte uppstå i det avseendet. I fråga om den skärpning av kredituppföljningen som förslaget förväntas medföra torde återverk- ningarna, enligt utredningens uppfattning, vara positiva. Det förhåller sig nämligen så att rekonstruktioner som vidtas i ett tidigare skede har bättre förutsättningar att lyckas än sådana rekonstruktioner som företas i ett senare sked. Detta förhållande bör i sin tur innebära att arbetstillfällena i de här företagen kan räddas i vidare omfattning än för närvarande.

Mot bakgrund av de överväganden som redovisats ovan kom LGU fram till att det från samhällsekonomisk synpunkt framstår som lämpligt att ändra förmånsrättsordningen så att fordringar på produktiv lön ges bästa förmånsrätt. Det betydde vidare att utredningen ansåg att garantins nuvarande gynnande av konkursfonnen leder till en snedvridning vid valet av form för rekonstruktioner av företag som går dåligt. Samman- fattningsvis stannade alltså utredningen för en förmånsrättsordning av följande utseende.

1. Fordringar på produktiv lön. 2. Företagshypotek.

3. Skattefordringar.

4. Övriga lönefordringar.

Enligt LGU har lönegarantin genom att den i ökad omfattning kommit att finansiera lönekostnaderna vid rekonstruktioner av företag också fått näringspolitiska effekter. Garantin har i viss mån blivit ett stöd till företag med ekonomiska svårigheter. Enligt utredningens uppfattning berör lönegarantins näringspolitiska funktion inte endast det företag som gått i konkurs utan även konkursföretagets konkurrenter. Genom att lönegarantin vid en fortsatt drift under konkurs betalar lönekostnaderna får konkursföretaget påtagliga fördelar i förhållande till sina konkurren- ter. LGU menade att man på ett effektivt sätt skulle komma till rätta med detta förhållande genom minskningen av konkursens attraktionskraft för rekonstruktioner. Det hindrar emellertid inte att man även i framtiden måste räkna med sådana rekonstruktioner. Detta föranledde utredningen att även beröra det förhållandet att lönegarantin på ett spekulativt sätt utnyttjas maximalt när konkursboets rörelse säljs och de anställda får nya anställningar hos köparen. Härvid förekommer det att köparen och säljaren kommer överens om - mer eller mindre uttalat - att anställningen hos köparen skall ske först sedan de anställdas uppsägningstider i de tidigare anställningarna hos konkursgäldenären löpt ut. Den bakom- liggande tanken är att arbetstagarnas fordringar på lön under upp- sägningstiden skall betalas enligt garantin. I en del fall av nu angivet slag har man, påpekade utredningen, menat att garantin utnyttjas spekulativt. Det spekulativa inslaget skulle bestå i att köparens och konkursborgenä- remas ekonomiska ställning gynnas på lönegarantifondens bekostnad. För köparens del kan således rörelsens värde stiga genom det arbete som de anställda lägger ned under uppsägningstiden då lönerna finansieras med lönegarantimedel. En del eller hela värdestegringen kan vidare komma

vissa borgenärer till del genom att rörelsen säljs till ett högre pris än eljest och härigenom ökar boets tillgångar. På grund av lönefordringamas dåliga placering i förmånsrättsordningen räcker den högre köpeskillingen sällan till utdelning för staten som innehavare av lönefordringama.

Enligt LGU förutsatte det förda resonemanget att köparen verkligen varit beredd att svara för de anställdas löner från en tidigare tidpunkt än som blivit fallet. Utredningen ansåg därför för egen del att rekonstruk- tionsfallen i allmänhet inte kan anses innebära ett avsiktligt gynnande av köparen och konkursborgenärema på lönegarantifondens bekostnad. Förhållandena skiftar nämligen alltför mycket från den ena konkursen till den andra. Dessutom torde det ofta vara i det närmaste omöjligt att få utrett om det är fråga om ett avsiktligt gynnande av köparen och borgenärerna. En utredning härom i det enskilda fallet torde förutsätta att man kan utröna vad det verkliga alternativet till den tänkta överens- kommelsen är. Om alternativet är ingen försäljning alls av rörelsen torde man knappast kunna påstå att det är fråga om ett avsiktligt gynnande på lönegarantifondens bekostnad. Med hänsyn till det anförda ansåg ut- redningen att det måste på något sätt vara fråga om ett otillbörligt utnyttjande av garantin från inblandade avtalsparters sida för att man skall kunna tala om oacceptabla rekonstruktionsfall. Enligt utredningens mening skall rekonstruktionsfall betraktas som oacceptabla om de står i strid med tanken bakom de avräkningsregler som gäller enligt FRL bl.a. för det fall att arbetstagaren inte behöver arbeta åt konkursboet under uppsägningstiden. Så kan enligt utredningen vara fallet om arbetstagaren under uppsägningstiden utför arbete åt sin nye arbetsgivare, dvs. köparen av rörelsen, utan skälig ersättning från denne, men uppenbarligen borde ha kunnat förvärva inkomst i den nya anställningen. Ett annat exempel kan vara att arbetstagarnas löner under uppsägningstiden förutsatts bli betalade enligt garantin trots att företaget redan förvärvats av köparen.

För att komma till rätta med de oacceptabla rekonstruktionsfallen krävs enligt LGU:s uppfattning ingen ny bestämmelse som i materiellt hänseende reglerar rätten till betalning enligt garantin. Den nödvändiga bestämmelserna finns redan i form av avräkningsreglema. I stället gäller det att effektivisera tillämpningen av dessa regler. Enligt utredningens bedömning borde det lämpligen ske inom ramen för den granskning som utförs av tillsynsmyndigheteni konkurs.

LGU framhöll även att den föreslagna ändringen i förmånsrättsord- ningen leder till en förbättring av lönegarantifondens ekonomiska ställning genom att staten kommer att uppbära konkursutdelningar för övertagna lönefordringar i större omfattning än nu. Utredningen uppskattade för sin del att besparingarna för lönegarantisystemet vid en ändrad förmånsrättsordning sammanlagt blir ca 200 mkr per budgetår och att merparten av besparingarna beror på att färre företag än nu rekonstrueras genom konkurs.

Från rättsekonomisk - och därmed även från samhällsekonomisk - synpunkt fanns det vidare enligt LGU:s mening en särskild fördel med förslaget om en ändrad förmånsrättsordning. Hanteringen av de rekon- struktioner som i fortsättningen trots allt kommer att företas genom

konkurs bör sålunda förenklas avsevärt. Man torde på det hela taget inte längre behöva begagna sig av den proportioneringsmetod som HD i ett rättsfall (NJA 1982 s. 900) anvisat för fördelningen av driftsresultatet när konkursgäldenärens rörelse drivs vidare under konkursen och det förekommer egendom som omfattas av företagshypotek. Den av HD anvisade metoden innebär nämligen att hanteringen av sådana konkurser blivit komplicerad.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av de sakkunniga Kent Brorsson (Svenska arbetsgivareföreningen), Stig Carlsson och Per—Olof Ekeberg (Landsorganisationen i Sverige), Peter Hohenstein och Anders Hult (Tjänstemännens centralorganisation) samt experterna P.G. Persson (Svenska Bankföreningen) och Anders Åberg (Småföretagens Riksorgani- sation). I yttrandet avstyrktes utredningens förslag. Som skäl härför anfördes bl.a. att ett genomförande av förslaget kommer att innebära att huvuddelen av de drygt 75 000 företag med anställda som har lån mot säkerhet i företagshypotek kommer att bli tvungna att ställa kompletteran- de säkerhet. De riskerar annars att få sina lån uppsagda. På kort sikt skulle förslaget medföra en betydande oro på kreditmarknaden. Många företag kommer under lång tid inte att kunna överblicka om de kan finansiera sin verksamhet eller vilka kreditkostnader de har att kalkylera med, hette det i yttrandet. I ett antal fall kommer företagen inte att kunna uppfylla kraven på utökat säkerhetsunderlag. Där dessa företag kan ordna en alternativ finansiering kommer detta säkerligen att medföra högre kreditkostnader. Följden blir att ett antal företag blir tvungna att göra inskränkningar eller andra förändringar i verksamheten. I vissa fall kommer företagen inte att klara den försämring av kapitalförsörjningen som utredningens förslag omedelbart leder till. Man måste med andra ord utgå ifrån att en del företag av detta skäl tvingas lägga ned sin verksamhet vilket, hävdades det i yttrandet, i första hand kommer att drabba små och medelstora företag. Särskilt kan nyetablerade företag hamna i riskzonen.

Beträffande förslagets effekter på lång sikt anfördes i det särskilda yttrandet att kreditgivningen till företagen med säkerhet kommer att påverkas. Bankerna och andra kreditgivare kommer antingen att avstå från att medverka vid kreditgivningen eller också att ta ut en högre räntekostnad än för närvarande vilket får till följd att företagens ut- vecklingsmöjligheter försämras. Det blir svårare att starta nya företag, att vidareutveckla en verksamhet och att lokalisera en rörelse till andra orter. I yttrandet underströks vidare att företagen i takt med den tekniska utvecklingen blir alltmer kapitalintensiva. Vidare anfördes att det är uppenbart att just den typ av företag - mindre, medelstora och nystartade - som statsmakterna genom olika medel vill gynna och vars utveckling är av stor vikt för samhället, är de företag som har svårast att ställa annan säkerhet än företagshypotek. De försämrade möjligheterna att erhålla kredit till följd av företagshypotekets försvagade kreditvärde kommer att få betydande konsekvenser för den här gruppen av företag. Med all sannolikhet kommer det att inverka menligt på näringslivets

förmåga till förnyelse och därigenom negativt påverka ekonomins tillväxt. I yttrandet gjordes gällande att de ovan nämnda negativa följderna för företagen naturligtvis får återverkningar för de anställda och sysselsättningen i stort. I de fall där företag på grund av bristande tillgång på kapital inte kommer till stånd, inte kan vidareutvecklas eller inte kan fortsätta driften kommer sysselsättningstillfällen att gå förlorade. Förslaget står också från regionalpolitisk synpunkt i motsatsställning till samhällets strävanden, hette det i yttrandet. I vissa regioner har det nämligen visat sig svårt — och ibland omöjligt - att sälja industrifastig- heter. Eftersom fastighetsinteckningar i sådana delar av landet fått minskad betydelse och företagshypotekens betydelse ökat skulle en försämring av företagshypotekets ställning i särskilt hög grad minska företagens kreditmöjligheter i dessa regioner.

Som ett ytterligare argument mot förslaget anfördes att statsmakterna de senaste tio åren inriktat sin politik på att förbättra småföretagens lånemöjligheter inte minst genom att successivt stärka företagshypoteket som säkerhet. Ett genomförande av utredningens förslag strider enligt yttrandet helt mot dessa intentioner. I samband härmed erinras om följande yttrande av departementschefen i prop. 1975/76:12, s. 26, för en förbättring av den dåvarande företagsinteckningens ställning i förmånsrättshänseende i konkurs i anledning av den då nyss införda anställningsskyddslagen och dess påverkan på företagens latenta löneford- ringar med åtföljande reduktion av den inteckningsbara egendomens värde.

För att ett företag skall kunna drivas och utvecklas måste det kunna få tillgång till kredit. Detta är av stor vikt inte bara för företaget självt utan också för de anställda. Om företa en tillförsäkras goda kredit- möjligheter, tryggas deras fortbestånd oc utveckling och därmed även sysselsättningen. Det är tydli tatt framförallt de mindre och medelstora företagens kreditmöjligheter ar försämrats till följd av den ståndpunkt Bankinspektionen mot bakgrund av banklagens krav på betrydggande säkerhet har intagit i frågan om företagsinteckningens vär e som kreditsäkerhet efter införandet av lagen om anställningsskydd. Det är angeläget att man får till stånd en ändring därvidlag så att dessa företags kreditmöjligheter tryggas.

Vidare erinrades om att Lagutskottet i betänkandet LU 1983/84:36 i samband med behandlingen av förslaget till lag om företagshypotek anförde, att departementschefens uttalande enligt utskottets mening alltjämt ägde giltighet, samt tillade: Syftet med den nu föreliggande propositionen är bl.a. att ytterligare stärka företagshypotekets kreditvär- de, något som torde få stor betydelse inte minst för de små och medel- stora företagen som ofta inte har någon annan säkerhet att erbjuda än företagshypotek.

I det särskilda yttrandet underströks att det är uppenbart att mycket starka skäl skall till för att en ändring i förmånsrättsordningen skall vidtas såvitt gäller förhållandet mellan löneprivilegiet och företagshypo- tek. Enligt den uppfattning som kommer till uttryck i yttrandet har ut- redningen inte kunnat belägga att det föreligger en snedvridning i valet

av rekonstruktionsform som motiverar förändrade regler. I yttrandet ställde man sig även tveksam till tanken att en omkastning av förmåns- rättsordningen i sig skulle medföra effektivare kredituppföljning från bankernas sida.

Utredningsförslagets syfte att söka åstadkomma en förskjutning från konkurs till andra former för rekonstruktion borde därför inte ske med den nu valda lösningen. Denna syftar nämligen helt och hållet till att åstadkomma en förskjutning till andra former för rekonstruktion efter konkurs. Nuvarande förutsättningar för rekonstruktion genom konkurs behövs. Däremot finns det all anledning att inrikta ansträngningarna mot att förbättra möjligheterna till företagsrekonstruktioner totalt sett. Inte minst gäller det de former som kan användas utanför konkursinstitutet. Därvid är det enligt yttrandet lämpligt att frågor om vilka former för företagsrekonstruktion som bör finnas och hur dessa skall förhålla sig till varandra förutsättningslöst övervägs i ett sammanhang.

Experten P.G. Persson har i ett särskilt yttrande utöver vad som an- förts i det gemensamma yttrandet uttalat bl.a. följande. Om förslaget genomförs kommer företagsinteckningens värde som kreditsäkerhet att minska vilket i sin tur leder till en minskad kreditgivning mot företags- inteckning. Företagsinteckningens förmånsrätt framför lönefordringama har inte inneburit någon konkursdrivande effekt vid kreditgivarnas val av åtgärd vid ekonomisk kris för kredittagare. Enligt hans uppfattning har bankerna en klar ambition att undvika konkurs och medverka till rekonstruktion utan konkurs. Bankerna har t. ex. i stor utsträckning bidragit till att underlätta ackordsförfarande genom att vara ackordscen- tralerna behjälpliga med att utveckla ett system för avveckling av företagsintecknad rörelse utan att företagsinteckningshavamas säkerhet urvattnas. Förfarandet har varit ägnat att minska deras intresse av att framtvinga en konkurs.

I yttrandet kritiserades vidare påståendet att en omkastning av förmånsrättsordningen skulle medföra ett incitament för bankerna till en bättre kreditprövning och kredituppföljning. Bankerna lägger självklart den största vikt vid såväl sin kreditprövning som sin kredituppföljning. Med de ökade kreditförluster bankerna har fått vidkännas under senare år har bägge dessa moment intensifierats i bankverksamheten. Det är fåfängt att tro att t.ex. kredituppföljningen skulle kunna förbättras ytterligare till undvikande av konkurser enbart till följd av de större risker bankerna skulle utsättas för genom en ändrad förmånsrättsordning.

Slutligen har experten Rolf Dahlgren (finansdepartementet) avgett ett särskilt yttrande där han i allt väsentligt instämmer i de synpunkter som de sakkunniga och experterna P.G. Persson och Anders Åberg redovisat i sitt gemensamma särskilda yttrande. Han instämde också i deras avstyrkande av utredningsmannens förslag och anförde som ytterligare skäl härför att han ansåg det från statsfinansiell synpunkt vara lämpligast att staten får behålla sina enligt nu gällande förmånsrättsordning relativt goda möjligheter till konkursutdelning för skattefordringar.

LGU:s betänkande, vilket inte har remissbehandlats, har överlämnats till Insolvensutredningen för att beaktas i utredningsarbetet.

4.2.4. Kommissionslagskommittén

I Kommissionslagskommitténs slutbetänkande (SOU 1986:63) Kommis- sion och dylikt behandlas i första hand reglerna om rättsförhållandet till tredje man vid kommission. Under arbetet med separationsrätten vid försäljningskommission har kommittén också funnit anledning att behandla separationsrätten vid återtagandeförbehåll.

Efter att utförligt ha uppehållit sig vid gällande rätt, utländsk rätt samt för— och nackdelar med en utvidgad åter-taganderätt (s. 66 ff) övervägde kommittén en reform som i betänkandet benämns "det stora steget". Vad som avsågs härmed framgår av följande uttalande (s. 81 f).

Med "det stora steget" avser vi närmare bestämt att reglerna om åter- tagandeförbehållens sakrättsliga giltighet utformas enligt följande. Förbehållen godkänns i gods som får vidareförsäljas, bearbetas, sammanfogas med annan egendom eller konsumeras före betalning. De gäller vid vidareförsäljning fram till dess köpeavtal ingåtts med tredje man, vid bearbetning tills denna påbörjats (alternativt fortskridit så långt att icke oväsentlig bearbetning skett) och vid sammanfogande och konsumtion tills denna skett. Separationsrätt i kundfordringar och influtna betalningar efter vidareförsäljning (dvs. i surrogat för godset) medges däremot inte. Skälet till detta är främst att köparen inte är skyldig att redovisa resultatet av försäljningen till säljaren, och att det då inte finns samma skäl som vid kommission att ge separationsrätt i surrogat. Men även en strävan, som vi anser bör råda, att vara restriktiv med tillskapandet av nya separationsrätter har spelat in. Denna restriktivitet framstår som särskilt motiverad när det som här gäller "tysta" separationsrätter, dvs. separationsrätter som kan tillskapas utan att någon publicitetsåt ärd vidtas.

Lagtexten skulle en igt kommittén kunna utformas enligt följande. Om gods sålts på kredit med återtagandeförbehåll och lämnats i köparens besittning, har säljaren separationsrätt till godset. Detta gäller även om köparen har rätt att överlåta det, bearbeta det väsentligt, sammanfoga det med annan egendom eller konsumera det före betalning av säljarens fordran. I dessa fall upphör dock separationsrätten när förfogandet sker.

I sina överväganden stannade kommittén dock för att inte föreslå någon utvidgning av återtagandeförbehållens sakrättsliga giltighet. Efter att ha gått igenom argument för och emot en reform anförde kommittén följande som skäl för sin ståndpunkt (591 ff).

Kö arens fria föZoganderätt strider mot allmänna principer och gör be åningen inefe iv.

Mot "det stora steget" kan den vägande invändningen göras att det från teoretisk och systematisk synpunkt är besvärande att köparen har fri förfoganderätt över godset och att säljaren helt saknar såväl faktisk som rättslig kontroll över det, medan säljaren samtidigt har säkerhetsrätt i det. Som påpekats av bl.a. Illum/Carstensen, Dansk tingsret, 3 uppl. 1976 s. 264, strider detta mot allmänna grundprinciper om säkerhets- rätter. Och utfallet av säkerhetsrätten är så slumpmässigt att det kan

betvivlas att kredit i någon betydande omfattning skulle ges på grundval av den. Det finns risk att förbehållen i stället slentrianmässigt skulle införas i avtalen som ett villkor "till den verkan det hava kan". Från rättspolitisk synpunkt är det angeläget att lagstiftningen stöder säkerhets— rätter som kan åstadkomma en effektiv belåning. "Det stora steget" kan befaras få motsatt verkan. Grunden för ett fungerande företagshypotek riskeras, särskilt som förbehållen som sagt kan förväntas komma att slentrianmässigt införas i alla köpeavtal.

Kompletterande lagd/Ming krävs, konkursförvaltarnafårnya uppgifter, svårigheter vid ac rdsförfarande uppstår.

Om en reform enligt "det stora steget" genomförs bör, som vi tidigare antytt, också viss kompletterande lagstiftning införas. För att separatist- anspråk inte skall störa den fortsatta driften i ett konkursföretag, bör regler tillskapas som medför att konkursförvaltaren får rätt att förfoga över godset trots förbehållssäljamas anspråk på det. En reform medför också att konkursförvaltarna får utökade uppglfter. De skall alltid utreda i vilket gods återtagandeförbehåll gällde vid konkursutbrottet och vad värdet av förbehållsgodset var då samt huruvida det gods som fanns kvar kan hänföras till säljarens fordran på ett sådant sätt att det är klart vilket belopp restskulden på köpeskillingen för just det godset uppgår till. Vidare orsakar de nya reglerna som framgått vissa roblem vid rekonstruktionsarbete utan konkurs, vilka bl.a. med or risk att leverantörer gynnas utan att förfarandet kan återvinnas.

Gällande regler kan utnyttjas bättre av leverantörerna.

Av vår analys av gällande rätt framgår att leverantörer kan ha real- säkerhet i lager hos köparen, även om denne får förfoga över lagret i den takt han behöver, utan att köparen måste betala mer än en begränsad del av lagret i förskott.

Vidare borde leverantörer med fortlöpande leveranser till köparen bättre kunna utnyttja företagshypoteket som realsäkerhet. Erbjuder Ieverantörema fömiånligare kreditvillkor än köparens bank, borde köparen begränsa upplåningen i banken och upplåta företagshypotek till Ieverantörema. Under en övergångstid kan leverantörerna ta säkerhet i det ökande överhypoteket på bankens företagshypotek och genom en negativklausul se till att köparen ej expanderar krediten hos banken.

A_ndra grundläggande ändringar bör snarare göras i insolvenslagstift- ningen.

Sedan vi konstaterat att det är ovisst i vilken utsträckning "det stora steget" skulle vara kreditskapande, förefaller det främsta argumentet för en förbätttring av leverantörernas ställning i konkurs vara att dessa bidragit med varor, som köparen och hans borgenärer haft nytta av; ändå tvingas Ieverantörema i allmänhet acceptera att deras varor fyller ut företagshypotekshavarens säkerhet, medan Ieverantörema Själva sällan får någon utdelning alls i konkursen (se Statens industriverk, Konkursutredningen, SIND 1985:7). Detta kan synas oskäligt. Emellertid finns det även många andra som bidragit med prestationer, som är värdefulla för mottagaren och hans borgenärer, utan att de kan få någon förmånsrätt i konkurs. Här kan nämnas entreprenörer, vars prestationer blir tillbehör till motpartens fasta egendom (entreprenörer rukar därför betinga sig bankgaranti), och andra som utför tjänster av olika slag. Inte heller åtnjuter köpare säkerhet i säljarens konkurs för fordringar med anledning av fel i levererade varor, när de betalat köpeskillingen. Vidare har vi alla "ofrivilliga" borgenärer, framförallt

de som har fordringar på grund av utomobligatorisk skade örelse; dessa har över huvud inte kunnat betinga sig någon säkerhet or sina krav, medan Ieverantörema i vart fall kunnat kalkylera sina risker och haft möjlighet att kompensera sig vid prissättningen av varorna.

Ovannämnda synpunkter talar starkt för att det hos konkursgäldenärer bör finnas en sektor, som inte är belastad med realsäkerheter utan som kan utgöra underlag för oprioriterad kredit. Aven andra argument kan anföras för denna stånd unkt, som att en utsträckning av realsäker- heterna så småningom an hota själva konkursinstitutet. Se härom särskilt Braekhus, Realkreditt kontra personalkreditt i Jussens Venner 1976 s. 218 ff (även i Fra kreditretten og andre rettsområder, 1978) samt Omsetning o kredit 2, 1988 avsnitt 219. En utökning av möjligheten att sti sakrättsligt verksamma återtagandeförbehåll i levererade varor skulle därför, sett ur ett bredare perspektiv, vara en reform i felaktig riktning. I den mån leverantörernas ställning behöver förstärkas, borde det i stället ske genom att vissa i dag gällande förmånsrätter avskaffas eller inskränks. Kommittén kan med hänsyn till sitt begränsade uppdrag naturligtvis inte framlägga något förslag om detta, men komnuttén anser sig ändå böra beakta dessa synpunkter vid behandlingen av återtagandeförbehållen.

Sålunda anser kommittén att skatteförmånsrätten har en mycket svag motivering på grund av den riskspridning som staten har som borgenär och förmånsrättens lilla statsfinansiella betydelse (åtminstone netto, när man även beaktar det stöd som staten ibland tvingas utge till de leverantörer som blir utan utdelning på grund av statens förmånsrätt). Aven löneförmånsrätten kan ifrågasättas, eftersom de sociala argument som framför allt uppburit denna förmånsrätt numera ej lån re finns å grund av lönegarantin. Det bör även övervägas att å ena si avska fa undantaget i företagshypoteksunderlaget vad avser likvida medel, efter— som detta undantag orsakar stora problem vid betalningsinställelser, men å andra sidan införa den regeln att fastighetsägare och före- tagshypotekshavare aldrig har förmånsrätt i mer än X procent av hypoteksunderlaget. Samma inskränkning borde också föranleda att leverantörer aldrig kan åtnjuta separationsrätt till hela värdet av levererade varor. Se härom vidare Håstad i SvJT 1988 s. 231 ff.

Kommittén uttryckte därefter sin förhoppning att de ovan framförda synpunkterna skulle komma att beaktas vid Insolvensutredningens arbete. Förslagen i kommitténs betänkande, vilket har remissbehandlats, bereds f.n. inom Justitiedepartementet. Remissutfallet beträffande frågan om den sakrättsliga giltigheten av återtagandeförbehåll var blandat. Medan man från kreditgivarhåll över lag instämde i kommitténs slutsats, förfäktades motsatt uppfattning från bl.a. leverantörsorganisationer.

4.2.5. Ds A 1979:7 Betalningsinställelse och rådrums- stöd m.m.

I promemorian, som utarbetats inom Arbetsmarknadsdepartementet, behandlades bl.a. vissa framför allt konkursrättsliga frågor som upp- kommer i samband med s. k. avvecklingsstöd av arbetsmarknadspolitiska eller liknande skäl till nedläggningshotade företag. Promemorian innehåller förslag till ett nytt rättsinstitut, registrerad betalningsinställelse, som skall ge ett visst skydd mot säraktioner från borgenärerna i form av konkurs eller utmätning. Till rättsinstitutet skall enligt förslaget knytas

två nya stödformer, dels ett rådrumsstöd och dels ett rekonstruktions- eller avvecklingsstöd.

Institutet registrerad betalningsinställelse föreslogs gälla endast näringsidkare och skulle dessutom kunna begränsas i fråga om region, bransch eller liknande. Vidare föreslås att registrering av betalningsin— ställelsen skall tillåtas endast i de fall där företaget har ekonomiska svårigheter utan att en avveckling av verksamheten bedöms som oundviklig samt där företaget har väsentlig betydelse för sysselsättningen på orten. Betalningsinställelsen skall registreras hos konkursdomaren. Företagets ägare får behålla beslutanderätten över företaget även efter registreringen men en god man skall förordnas av konkursdomaren för att på borgenärernas vägnar bistå gäldenären i förvaltningen. Vid sidan av gode mannen skall finnas ett allmänt ombud, utsett av länsstyrelsen, med uppgift att hålla kontakt med myndigheterna och att informera företagsledningen och gode mannen om bl. a. arbetsmarknadsläget och tänkbara statliga stödåtgärder. Betalningsinställelsen skall inte kungöras, eftersom rekonstruktion av företaget eller avveckling underlättas om onödig publicitet kan undvikas.

I promemorian angavs att principen bör vara att skulder uppkomna före registreringen av betalningsinställelsen omfattas av denna medan skulder som uppkommer genom att företaget fortsätter driften bör betalas. Det påpekades dock att undantag härifrån kan tänkas med hänsyn till fordringar som har förmånsrätt och med hänsyn till ömsesidigt för- pliktande avtal.

Betalningsinställelsen föreslogs tidsbegränsad på det sättet att skyddet mot säraktioner från borgenärerna gäller längst två månader från registreringen. Om företaget bedöms kunna fortbestå efter ackordsupp- görelse, kan tiden för skyddet förlängas med tre eller undantagsvis sex månader. För sådan förlängning krävs att det görs sannolikt att en upp- görelse med borgenärerna kan ske eller att det visas att rekonstruktions- stöd skall utgå till företaget. Bedöms det nödvändigt att avveckla företaget, kan också förlängning ske med högst två tremånadersperioder. En förutsättning för förlängning i detta fall är dock att företaget erhåller avvecklingsstöd. Ett alternativ till förlängning av tiden i awecklingsfallet är att företaget omedelbart försätts i konkurs.

Möjligheten att utvidga lönegarantin att gälla även vid betalningsin- ställelse eller ackord diskuterades i promemorian. I denna del uttalades bl.a. följande (5. 70).

Eftersom lönegarantin kan sägas utgöra ett på förhand fixerat bidrag skulle en utvidgning av garantin till att gälla även vid betalningsin- ställelse eller ackord innebära att denna gavs karaktär av rådrumsstöd. En sådan utvidgn gning av användningsområdet för garantin är emellertid förenad med åtskilliga svårigheter och garantin har ur (prunghgen inte haft detta syfte. Lönegarantin är, som namnet anty er, avsedd att garantera arbetstagarna deras fordringar på lön 1 händelse av konkurs. Detta syfte kommer till uttryck bl. a. däri att garantin avser fordringar som är förmånsberättigade i konkurs. Arbetstagarna skall i princip

själva göra ans råk på fordringarna. Sedan prövning och godkännande skett betalas loppen ut d1rekt till respektive arbetsta are. Om lönegarantin skall få gälla även vid betalningsinställelse elfer ackord innebär det att den görs till ett renodlat arbetsmarknadspolitiskt stödinstrument. Konstruktionen för att tillgodose ett sådant syfte måste bli en annan än den hitillsvarande. Det finns då inte något utrymme för prövning av individuella anspråk från de anställdas sida utan garanti- medlen får betalas till arbetsgivaren. I sammanhanget kan nämnas att också en omprövning av finansieringen av lönegarantin i så fall kan vara motiverad. Vidare blir det svårt att samordna lönegarantin som rådrumsstöd med efterföljande rekonstruktions- eller avvecklingsstöd.

Det torde på grund av det anförda vara bättre att tillskapa ett särskilt rådrumsstöd än att härtill använda lönegarantin.

I syfte att främja enkelhet och snabbhet föreslogs i promemorian att rådrumsstödet ges en schablonartad utformning. Det bör, hette det i promemorian, lämpligen kunna gälla under den tid av två månader som skall ägnas åt överväganden om avveckling eller fortbestånd. Enligt förslaget skall rådrumsstöd utgå om det inte är uppenbart att företaget ändå kan uppehålla driften och det förslås uppgå till 50 procent av företagets lönekostnader inklusive sociala avgifter. Frågan om rådrums- stöd skall prövas av länsstyrelsen.

Enligt förslaget borde rekonstruktions- och avvecklingsstödet utformas så att de kan anpassas till företagets behov i det enskilda fallet. Stöd utgår när näringsidkarens verksamhet är av väsentlig betydelse för sysselsättningen på den ort där den drivs och näringsidkaren är i behov av stöd för att kunna uppehålla driften. Stödet skall beräknas så att borgenärernas fordringar kan antas bibehålla sitt värde. Prövningen, som skall göras av Arbetsmarknadsstyrelsen, måste därför bli förhållandevis grundlig. Stödet föreslås uppgå till högst 75 procent av företagets lönekostnader inkl. sociala avgifter. För rekonstruktionsstöd föreslogs inte någon längsta tid under vilken stödet skall kunna utgå. Om rekon- struktionsstöd skall utgå för tid utöver sex månader förutsätts dock att beslut har meddelats om förhandling om offentligt ackord. När det däremot gäller awecklingsstöd föreslogs att detta skall kunna utgå under högst sex månader, även när företaget är försatt i konkurs. Arbets- marknadsstyrelsen skulle beträffande såväl rekonstruktions- som av- vecklingsstöd beakta stödets verkningar för konkurrenssituationen inom berörd bransch.

För såväl rådrumsstöd som rekonstruktions- eller awecklingsstöd bör - ansågs det i promemorian - föreskrivas de villkor som anses nödvändiga. I fråga om rekonstruktionsstöd skall enligt förslaget särskilt övervägas villkor som avser bl.a. utbyte eller förstärkning av företagsledningen, utbyte av revisorer eller förordnade av ytterligare revisorer, ändringar i företagets bokföringssystem, begränsningar i fråga om permittering, uppsägning eller nyanställning av personal samt inskränkningar i rätten att överlåta eller upplåta företaget. I fråga om avvecklingsstöd skall före- skrivas att personalen snarast skall sägas upp om detta inte redan har skett. Utbetalt stöd skall - förutom vid svikligt eller på annat sätt illojalt förfarande - få återkrävas endast om näringsidkarens verksamhet kan fortsätta utan att borgenärerna behöver göra eftergifter av betydenhet.

Statens krav på återbetalning får alltså stå tillbaka för borgenärernas krav på full betalning. Återkravet kan som regel endast komma att gälla rådrumsstöd och skall omfatta detta i sin helhet.

De föreslagna stödformema ansågs böra hållas inom ramen för Arbets- marknadsverkets program för sysselsättningsskapande åtgärder. Ett syfte med de nya stödformema var vidare att ianspråktagandet av medel inom lönegarantifonden på sikt skulle kunna minskas genom att konkurser i vissa fall undviks och, i andra fall, arbetstagarna är uppsagda redan vid tiden för konkursbeslutet.

4.2.6. Ds I 1981:1 Rådrumsstöd och handläggning av obeståndsärenden m.m.

Syftet med betänkandet var bl.a. att ytterligare belysa vissa frågor rörande det rådrumsstöd som föreslagits i den promemoria om be- talningsinställelse och rådrumsstöd som utarbetats inom Arbetsmark- nadsdepartementet (se avsnitt 4.2.5). I direktiven till utredaren påpekades att förhållandena i flera avseenden hade ändrats sedan frågan om om ett rådrumsstöd först blev aktuell. De senaste årens ekonomiska utveckling hade inneburit stora påfrestningar för Sverige. Budgetunderskottet hade ökat kraftigt och budgetarbetet hade präglats av stor restriktivitet med nya utgifter och noggrann prövning av gamla. Det finns, hette det i direktiven, anledning att räkna med att samma förhållande kommer att gälla de närmaste åren. Redan av det skälet måste införandet av en ny statlig stödform kunna motiveras med ytterst starka skäl. Vidare påpekades i direktiven att det i finansplanen till budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80:100, bil 1 s. 38) särskilt understryks vikten av att industripolitiken ges en offensiv inriktning och i första hand avser att stödja utvecklingen av konkurrenskraftiga branscher och företag. Endast i speciella fall, framhålls det, kan den inriktas på att upprätthålla verksamheten i vikande branscher.

Utredaren ansåg att promemorian saknade underlag som gjorde det möjligt att bedöma behovet av det föreslagna rådrumsstödet. För att få ett sådant underlag inhämtade utredaren yttranden från vissa länsstyrelser i fråga om erfarenheterna av de befintliga möjligheterna att skapa rådrum. Utredaren överlade vidare med företrädare för Arbetsmark- nadsstyrelsen och Statens industriverki dessa frågor och tog därjämte del av vissa regeringsärenden, som beretts främst inom den vid Industride- partementet verksamma expertgruppen för uppföljning m.m. (EFSU).

Enligt utredarens uppfattning gav den gjorda kartläggningen inte något belägg för att det finns behov av ett rådrumsstöd av det generella slag som promemorieförslaget innebär. Tvärtom styrkte den enligt utredarens mening entydigt uppfattningen att de möjligheter som f.n. finns att åstadkomma frister för ytterligare överväganden i huvudsak är till- räckliga. Utredaren föreslog att det behov av särskilda stödmöjligheter som i vissa undantagsfall visat sig föreligga tillgodoses genom att det

tillskapas en möjlighet att lämna lokaliseringsstöd eller garanti för lån (industri garantilån) .

4.3. Övriga reformförslag

4.3 .1 Statens industriverks rapport (SIND 1985 :7) Kon- kurssutredningen

Genom regeringsbeslut den 20 september 1984 gav regeringen Statens industriverk i uppdrag att utreda orsakerna till förändringar av antalet företagskonkurser. Statens industriverk avgav rapporten (SIND 1985:7) Konkursutredningen (i det följande kallad utredningen).l Utredningen genomförde ett flertal studier för att belysa konkursproblemen i olika branscher och för skilda typer av företag. Studierna var inriktade på analyser av konkursorsaker, orsaker till ökningen av antalet konkurser, uppföljning av konkursens spridningseffekter samt uppskattningar av konkursers ekonomiska konsekvenser och hur dessa fördelas på olika fordringsägare. Av utredningens delstudier berörde två konkurser i tillverkningsindustrin och byggverksamheten 1982 och en ett urval av konkurser beslutade 1983 fördelade på hela näringslivet. För att närmare belysa konkurser i företag som erhållit samhällsstöd analyserade utred- ningen även samtliga konkurser beslutade 1983 i företag som erhållit rörelselån eller utvecklingskapital från utvecklingsfondema. I syfte att belysa orsakerna till att relativt många nystartade utvecklingsföretag går i konkurs analyserade utredningen även ett antal konkurser beslutade 1983 i företag vilka beviljats lokaliseringsstöd.

En utgångspunkt för utredningen var att konkursproblemen berör många intressenteri såväl företagets omgivning som samhället i stort och att de lösningar som eventuella åtgärdsförslag syftar till måste bygga på att aktörerna på olika plan samarbetar. Genom intervjuer och dis— kussioner tog utredningen del av den praktiska erfarenhet som personer som arbetar 1 banker, ackordscentraler samt revisions- och advokatbyråer besitter. Även ingående samtal med representanter för leverantörer fördes. För att belysa konkursers påverkan på sysselsättningen och speciella branschförhållandens påverkan på konkursutvecklingen gjorde utredningen i samarbete med länsstyrelser, länsarbetsnämnder och tillsynsmyndigheter i varje särskilt län en översiktlig bedömning av konkursutvecklingen och dess konsekvenser. Länsmyndighetema diskuterade tillsammans med utvecklingsfonden i respektive läns s. k. obeståndsgrupp även diskuterat konkursorsaker. Länsorganens erfaren- heter härvidlag delgavs utredningen genom länsstyrelsernas försorg.

Jfr även en i Närings- och teknikutvecklingsverkets (NUTEK:s) regi utarbetad rapport Riskbedömning - ackordet som rekonstruktionsinstru— ment (1992).

Rapporten innehåller en sammanfattning av statistik som presenterats i en delrapport till regeringen i maj 1985 . Av konkursstatistiken framgår att det totala antalet konkurser under 1940- och 1950-talen låg på en nivå om ca 1 000 konkurser per år. Under perioden 1965—70 ökade de till ca 4 000 per år. På denna nivå låg antalet konkurser fram till mitten av 1970-talet. Därefter skedde åter en kraftig ökning. 1984 registrerades totalt 7 044 konkurser,varav 5 466 var företagskonkurser. Konkurs- ökningen ledde till att antalet konkurser i förhållande till antalet befintliga företag i respektive delbransch under det senaste årtiondet ökade från ca 0,5-1 procent till ca 1,5-3 procent. Ökningen av antalet konkurser under de senaste åren skedde främst inom tjänste- och servicesektorn där detalj— och partihandeln stått för den största ökningen. Antalet anställda berörda av konkurs höll sig under 1980-talets första hälft kring ca 20 000 per år. Detta innebar att genomsnittligt antal anställda i konkursföretagen under perioden 1982-84 sjönk från 5 till 3. Utredningens statistik visade att 90 procent av samtliga konkurser skeri företag med mindre än 5 anställda.

Enligt utredningens mening visade de analyser som gjordes av konkurser att det främst är grundorsaker i företaget och kortsiktiga förändringar i företagets omgivning som bidragit till att företaget kommit på obestånd. Orsakerna till att företaget kommit på obestånd kunde enligt utredningen vara t. ex. att företagsledaren inte haft tillräcklig erfarenhet av företagande, inte haft tillräckliga kunskaper eller förmåga att planera och följa upp företagets ekonomi, inte haft vare sig tid eller tillräckliga kunskaper att marknadsföra företagets produkter eller att denne varit för optimistisk i ansträngningarna att expandera företaget. I de analyser som utredningen gjorde av konkurser 1982 och 1983 framkom förhållanden som tyder på att konkursen varit planerad i ett antal fall. Detta gällde då främst konkurser i mindre bygg— och serviceföretag. Totalt sett hade dock denna orsak enligt utredningen begränsad betydelse för konkurs- utvecklingen i stort. Vidare visade studier av konjunkturutvecklingen och dess påverkan på konkursema att minskningen av byggvolymen hade haft en mycket stark inverkan på ökningen av antalet konkurser. En statistisk analys av byggkonjunkturens påverkan på konkursutvecklingen visade att då antalet påbörjade småhus minskar med 1 procent ökar antalet konkurser med 5 procent.

Utredningen kunde inte statistiskt styrka något samband mellan det ökade antalet nyetableringar och konkursutvecklingen. Detta berodde enligt utredningen bl. a. på brister i nyetableringsstatistiken och att ökningen i nyetableringar under senare är ännu inte fullt ut hunnit avspeglas i konkursstatistiken.

Enligt rapporten kunde det emellertid på olika sett konstateras att kreditmarknadens utveckling varit bidragande till konkursökningen. Enligt utredningens mening var det framför allt konkurrensen på den snabbt expanderande småföretagsmarknaden som bidragit till att många personer med alltför bristfälliga affärsidéer erhållit krediter för att starta ett företag. Även leasingmarknadens snabba utveckling har på olika sätt påverkat möjligheterna att finansiera olönsam affärsverksamhet. En

annan iakttagelse som utredningen gjorde är att utvecklingen mot mer tjänsteproduktion i samhället i stort gett en ny typ av företag och företagare. På olika sätt har utredningen härvidlag fått belyst att såväl företagare som kreditgivare grovt underskattar behovet av kompetens för att leda och utveckla ett serviceföretag. Slutligen kunde utredningen konstatera att devalveringens inverkan på konkursutvecklingen totalt sett haft mycket liten betydelse.

Enligt rapporten visade analyserna att konkurser har en betydande effekt på sysselsättningeni den verksamhet som går i konkurs. Enligt de uppskattningar som gjordes fick endast ca 50 procent av de ca 3 800 personer som direkt berördes av de 308 konkursema som utredningen i samarbete med utvecklingsfondema analyserat, behålla sitt arbete. I detta sammanhang poängterade länsorganen att händelser före konkurstillfället, t. ex. i form av neddragningar, personalinskränkningar och avvyttringar av vissa verksamheter, inneburit avsevärt större påverkan på sysselsätt- ningen än följderna av själva konkursen. Av de kommentarer som länsorganen gjorde framgår vidare att neddragningar i samband med konkurs i de flesta fall totalt sett haft marginell betydelse på sysselsätt- ningen i regionen. Detta berodde bl. a. på att det i konjunkturuppgången 1983-84 inte var så svårt för välutbildad arbetskraft att få nya jobb. När det gäller konkursers spridningseffekt iakttog länsorganen att konkursök- ningen i byggbranschen i början av 1980-talet har givit spridnings- effekter. Länsorganen poängterade att följdkonkurser har skett dels i företag som på olika sätt medverkat i byggverksamheten, t.ex. glasmäs- terier och plåtslagerier, dels i företag som förser byggbranschen med varor, t. ex. inredningssnickerier, och dels i transportföretag vilkas tjänster även utnyttjas av byggföretagen.

I studier av enskilda konkurser och i samtal med bl. a. konkursför— valtare kunde utredningen konstatera att bristerna i konkursema i förhållande till företagets storlek i många fall är mycket stora. Att företagen drivits vidare under lång tid efter det att obeståndet inträffat ledde till att oprioriterade fordringsägare gör stora förluster. Den avtappning av konkursföretagets förmögenhetsmassa som sker den närmaste tiden före konkursen, leder i de fall banken inte har till- fredsställande säkerheter till att det belopp som blir tillgängligt för utdelning många gånger inte ens täcker bankens fordran.

Enligt utredningens mening visade studierna av de aktuella konkurser- na att det krävs ett aktivare agerande från personer i företagets om- givning och då framförallt företagets kreditgivare. Om kreditgivama agerar tidigare och följer upp krediter noggrannare skulle konkursför- lustema för hela borgenärskollektivet enligt utredningens bedömning kunna minskas betydligt. En aktivare revisor skulle också i många fall kunna förhindra att företag drivs vidare under förbrukande av avsevärda medel. Såväl revisorer som banker och leverantörer poängterar vikten av att utöka samarbetet mellan företagets intressenter och menar att ett samarbete skulle kunna förhindra många onödiga konkurser. Det poängterades också att utförligare och mer frekvent extern rapportering till företagets finansiärer och leverantörer skulle underlätta kreditbe-

dömningen för dessa och därmed leda till att nödvändiga åtgärder sätts in i tid.

Beträffande konkurshanteringen underströk utredningen vikten av att förordna konkursförvaltare med bästa förutsättningar att handlägga konkursen. Utredningen poängterade vidare att tillsynsmyndigheten bör spela en aktiv roll i konkurshanteringen i respektive län såväl vid tillsättningen av konkursförvaltare som i uppföljningen av konkursen. Även ackordscentralema fyller en viktig roll i hanterandet av obe- ståndssituationer. Utredningen ansåg att det är önskvärt att ackords- centralernas roll förstärks genom större geografisk täckning och att de dessutom bör kompletteras med konsultverksamhet som inriktas på att rekonstruera företag i kris.

Utredningen belyste också konkurslagstiftningens påverkan på konkursutvecklingen. En aspekt som berörs är hur lagen om lönegaranti påverkat beslutet att välja konkurs som instrument för att rekonstruera ett företag i kris. Enligt utredningen framhölls från flera håll att reglerna för lönegaranti utgör en fördel för konkursförfarandet i förhållande till rekonstruktion genom ackord. I detta sammanhang poängterades även lönegarantins konkursdrivande egenskaper. De starkaste kritikerna menade, enligt utredningen, att det saknas incitament för kreditgivare att agera i tid eftersom de vet att lönegaranti kan utnyttjas vid konkurs.

Enligt utredningen berodde ökningarna av antalet konkurser till stor del på förändringar i förutsättningama för företagandet i stort. Ut— redningen såg konkursproblemet i ett dynamiskt perspektiv där naturliga anpassningsmekanismer verkar såväl vad gäller insatser för att förebygga konkurser som i åtgärder som sätts in efter det att konkursen inträffat. På några områden bedömde utredningen emellertid det som angeläget att i syfte att minska antalet konkurser och konkursförluster föreslå åtgärder som stärker den anpassningsprocess som redan påbörjats.

Utredningen framförde följande reformförslag.

]. En ändring av förmånsrättslagen så att löner helt eller delvis ges förmånsrätt före företagsinteckningar bör övervägas. Genom att lönerna ges bättre förmånsrätt förstärks incitamentet för bankerna att bygga kreditgivningen på affärsförutsättningar så att de på ett konstruktivt sätt tar ansvar för att erforderliga åtgärder sätts in före konkurs. Detta borde i sin tur leda till att förutsättningar för att nå ett ackord med tillfredsstäl- lande utdelning även för leverantörerna kan nås. Erforderlig anpassning av ersättningen för bankernas ökade risktagande förutsätts kunna ske inom ramen för nuvarande regler för räntesättning. En revisors arvode för rekonstruktionsarbete före konkurs ges förmånsrätt.

2. Ett nytt rekonstruktionsförfarande bör utvecklas. En mycket stor del av bristerna i konkurser _uppstår under den period före konkursen då företagsledaren försöker förhindra att företaget går i konkurs. Ut- redningen har på olika sätt fått belägg för att det finns behov av att komplettera konkurslagstiftningen på ett sätt som gör att man ägnar mer tid åt att försöka lösa krissituationer utan konkurs. Därigenom torde de kapitalförluster som idag uppståri företag som är i kris minskas. Arbetet

med att rekonstruera företaget bör inte föregås av betalningsinställelse. För att klara av löpande betalningar till leverantörer och andra fordrings- ägare bör företaget beredas möjlighet att erhålla någon form av lån som temporärt stöd. Även arvode till den utomstående konsult som anlitas bör inrymmas i det kapitaltillskott som krisföretaget får. Det praktiska hanterandet av ett nytt rekonstruktionsförfarande bör kunna ske inom ramen för de resurser och den kompetens som ackordscentralema och erfarna konkursförvaltare idag besitter.

3. Utvecklingsfondemas resurser för rådgivning till nyföretagare förstärks. Utvecklingsfondema bör ges ekonomiska resurser att förstärka sin kompetens och sina resurser inom nyföretagandet, framförallt för att kunna stödja nyetablerade företag under en längre tid.

4. Utbildningskampanj "att drivaföretag" genomförs. I utredningens analyser av konkursfall och samtal med representanter för revisorer, banker m. fl. har det framkommit att brister i ekonomi och admini- stration i mindre företag är mycket vanliga och att det finns ett klart samband mellan företag som går dåligt och brister i den ekonomiska planeringen. I rapporten föreslås därför att banker, revisorer och intresseorganisationer under en treårsperiod genomför organiserade utbildningsinsatseri form av en utbildningskampanj "att driva företag".

5. Nyetablerings- och konkursstatistiken utvecklas. Utredningen föreslår slutligen vissa åtgärder i syfte att förbättra nyetablerings- och konkursstatistiken. Rapporten har varit föremål för remissbehandling. Yttranden har avgetts av Statistiska centralbyrån (SCB), Stockholms tingsrätt, Växjö tingsrätt, kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt, kronofog- demyndigheten i Sundsvalls distrikt, LGU (A 1982:O4), Stiftelsen Stockholms läns utvecklingsfond, Stiftelsen Malmöhus läns utvecklings- fond, Stiftelsen Kronobergs läns utvecklingsfond, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationeni Sverige (LO), Sveriges Grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Svensk Industriförening, SIMO-familjeföretagen, Sveriges Förenings- bankers Förbund, Svenska Bankföreningen, Svenska Sparbanksföre- ningen, Finansbolagens förening, Sveriges Ackordscentral, Svenska Inkassoföreningen, Konkursförvaltarkollegiernas förening, samt Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR). Dessutom har skrivelser inkommit från Jan Hellström, högskolan i Luleå, Stiftelsen Jämtlands löns utvecklingsfond, styrelsen för teknisk utveckling (STU), Leveran- törsgruppen, Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (SIFU), Svenska Småföretagsinstitutet, Svenska Handelskammarförbundet samt AB Företagskonsolidering. Ett tiotal remissinstanser uttalade sig i huvudsak positivt om ut- redningen som helhet medan ungefär lika många instanser hade både positiva och negativa synpunkter. Ingen av remissinstansema hade enbart negativa synpunkter. En klar majoritet av de remissinstanser som yttrade sig om förslaget till ändring i FRL avstyrkte det, bl.a. utvecklingsfondema i Stockholms, Kronobergs och Malmöhus län, Sveriges Grossistförbund, Sveriges

Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Svensk Industriförening, SHIO-familjeföretagen, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Svenska Bankföreningen, Svenska Sparbanksföreningen samt FAR.

I huvudsak positiva till förslaget om ändring i FRL var Stockholms tingsrätt, kronofogdemyndighetema i Stockholms och Sundsvalls distrikt, Leverantörsgruppen samt AB Företagskonsolidering.

Många remissinstanser påpekade att frågan om lönemas förmånsrätt är föremål för översyn av LGU och att denna utrednings ställnings- tagande bör avvaktas.

Nästan alla remissinstanser som yttrade sig om förslaget att revisors arvode för nedlagt rekonstruktionsarbete före konkurs bör förmåns- rättsligt skyddas, var positiva till förslaget.

Beträffande förslaget att ett nytt rekonstruktionsförfarande bör utvecklas var remissopinionen splittrad. Många remissinstanserhade både positiva och negativa synpunkter på förslaget som av en del ansågs vara alltför lösligt och opreciserat. Hit hörde bl.a. Kronofogdemyndigheten i Sundsvalls distrikt, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Industriförbund, SHIO-familjeföretagen, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Svenska Bankföreningen samt Svenska Sparbanksföreningen.

I huvudsak positiva till förslaget var bl.a. Stockholms tingsrätt, Sveriges Köpmannaförbund, Konkursförvaltarkollegiemas Förening, STU, Leverantörsgruppen samt AB Företagskonsolidering.

I huvudsak negativa eller tveksamma till förslaget var t.ex. kronofog- demyndigheten i Stockholms distrikt, utvecklingsfondema i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län samt LO.

Beträffande det närmare resultatet av remissförfarandet hänvisas till en sammanfattning av remissyttrandenai prop. 1986/ 87:74 Näringspolitik inför 90—talet, bilaga 5.

4.3.2. Justitiedepartementets hearing 1987

Den 14 december 1987 höll Justitiedepartementet en hearing med företrädare för kreditväsendet och näringslivet i övrigt samt berörda myndigheter och organisationer angående vissa konkursrättsliga frågor. Bland deltagarna rådde enighet om att det finns anledning att vidta åtgärder för att skapa bättre möjligheter till rekonstruktion av företag. De som representerade olika borgenärsintressen var i huvudsak positiva till att man skapar ett nytt rekonstruktionsförfarande. Andra ifrågasatte behovet av ett helt nytt förfarande och menade att det skulle vara tillräckligt att förbättra ackordsinstitutet.

Som skäl för att införa ett nytt rekonstruktionsförfarande anfördes bl.a. följande. Borgenärerna har i dag ingen eller i varje fall dålig insyn i rekonstruktionen. Många gånger finns det ingen plan för verksamheten under betalningsinställelsen. Det har på senare år inträffat flera fall där en betalningsinställelse dragit ut på tiden.Det nuvarande ackordsför- farandet fungerar inte för småföretagen. Det är viktigt att en företagare

som känner att han inte längre bemästrar sin situation erbjuds ett regelsystem inom vilket han kan få hjälp.

Som skäl mot ett nytt förfarande anfördes bl.a. att ett nytt rekonstruk- tionsförfarande liknande det amerikanska Chapter 11-förfarandet enbart skulle få betydelse för de riktigt stora företagen och därför beröra ytterst få fall. Vidare hävdades att vi har ett fungerande ackordsinstitut som skulle kunna bli ännu bättre efter en översyn.

Andra frågor som berördes vid hearingen var bl.a. vilka krav som bör ställas på en god man enligt AckL, betydelsen av aktiekapitalets storlek vid insolvenssituationer samt förmånsrättsordningens betydelse för rekonstruktion av företag. Beträffande sist nämnda spörsmål erinrades om att frågan om ett avskaffande av skatteprivilegiet varit föremål för behandling i riksdagen (jfr avsnitt 4.1.2, 4.1.4 och 4.1.5).

4.3.3. Insolvensrättsligt forum 1990

"Insolvensrättsligt forum" arrangerades i Uppsala den 22-23 januari 1990 av Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet i samråd med ackordscen— tralerna, Finansbolagens Förening, Konkursförvaltarkollegiernas Förening, Riksskatteverket, Svenska Bankföreningen och Svenska Sparbanksföreningen. Inbjudan riktade sig till företrädare för kreditväsen— det och näringslivet i övrigt, berörda myndigheter och organisationer, insolvenspraktiker samt insolvensteoretiker. Symposiet samlade drygt 300 deltagare. De i förväg utsända inledningsreferaten och utskriften från den diskussion som fördes vid symposiet har utgetts i bokform (Iustus Förlag AB, Uppsala 1990).

Vid symposiet diskuterades bl.a. rekonstruktion av insolventa företag. Meningarna var delade beträffande behovet av en ny kompletterande obeståndslagstiftning. Bland de som ställde sig tvivlande till behovet kan nämnas Peter Smedman som uttalade att fall som Salén- och Consafe- konkursema kanske kunnat lösas bättre genom en obeståndslagstiftning liknande den engelska eller den amerikanska. Merparten av obestånds- fallen i Sverige berör emellertid enligt Smedman huvudsakligen mindre och medelstora företag varför han ifrågasatte nödvändigheten av en ny lagstiftning. En revidering av den nuvarande ackordslagstiftningen skulle, ansåg Smedman, vara fullt tillräcklig - men också nödvändig.

I samband med diskussioner angående frågan om förmånsrättsord- ningens betydelse för möjligheten att rekonstruera företag behandlades LGU:s förslag att s.k. produktiv lön (d.v.s. lön t.o.m. två månaders upp- sägningslön) ges förmånsrätt före företagshypotek och återstående lönefordringar (se avsnitt 4.2.3). Torgny Håstad ifrågasatte härvid om en omkastning av förmånsrätten mellan löner och företagshypotek är tillräcklig om man vill åstadkomma att bankerna blir försiktigare att ge fortsatt kredit till ett insolvent företag. Omkastningen av förmånsrätten leder ju till att bankerna får räkna av en löneskuld från hypoteksunderla- get. Skulle resten av underlaget vara tillräckligt för att säkra även den nya krediten, vore det ändå riskfritt att ge en sådan ny kredit, fastän det kunde medföra att utdelningen till oprioriterade borgenärer, framförallt

leverantörer, försämrades under den fortsatta driften. Håstad ansåg därför att en mer generell ändring, såsom att kredit säkrad med företagshypotek till en viss procent av krediten alltid är oprioriterad. Därmed får enligt Håstad även bankerna det incitament som de enligt Statens industriverk ofta saknar att noga följa kredittagarens ställning och tidigare avbryta kreditgivningen. En annan tänkbar reform skulle enligt Håstad vara att ge lönefordringar för arbete under konkurs status av massafordringar.

4.3.4. Till utredningen överlämnade skrivelser

Till Insolvensutredningen har genom regeringsbeslut den 22 december 1988 överlämnats följande skrivelser för beaktande under utrednings- arbetet.

]. Framställning från Nordiska författarrådet angående fömiånsrätt för författares fordringsanspråk vid konkurs (Justitiedepartementets ärende nr 1202-79)

2. Framställning från Svenska Företagares Riksförbund om avskaffande av förmånsrätten för stats och kommuns fordringar på skatt och allmänna avgifter (Justitiedepartementets ärende nr 2496-80)

3. Framställning från SHIO-Familjeförtagen angående översyn av förmånsrättslagen (Justitiedepartementets ärende nr 2100—82)

4. Framställning från Sveriges Grossistförbund om översyn av förmåns— rättsordningen (Justitiedepartementets ärende nr 660-85)

5 . Framställning från Sveriges Ackordscentral om översyn av förmåns- rättsordningen (Justitiedepartementets ärende nr 1745-85)

6. Skrivelse från Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbets- nämnd (KLYS) med synpunkter på konstnärsskapets villkor i det svenska samhället (Justitiedepartementets ärende nr 87-160)

7. Framställning från Småföretagens Riksorganisation angående underleverantörers och andra småföretagares rätt till utdelning vid konkurs (Justitiedepartementets ärende nr 87—1919)

8. Skrivelse från Ackordscentralen Stockholm angående behovet av en reviderad ackordslagstiftning (J ustitiedepartementets ärende nr 87-2421)

9. Skrivelse från advokat Stefan Vejdemo angående förmånsrätt för begravningskostnader (Justitiedepartementets ärende nr 88-1965)

Till utredningen har vidare överlämnats två skrivelser från Grossistför- bundet Svensk Handel (Industridepartementets ärende nr 1423/91 och Justitiedepartementets ärende nr 92-693).

Skrivelserna under 2-5 och 7 syftade samtliga till en översyn av förmånsrättsordningen i avsikt att stärka de oprioriterade borgenärernas ställning. I skrivelserna gjordes bl.a. gällande att ett avskaffande av

förmånsrätten för skatter och avgifter skulle stärka underleverantörernas och underentreprenöremas ställning. Vidare påpekades att statens skatteindrivning genom olika åtgärder blivit allt effektivare. Sveriges Ackordscentral ifrågasatte dessutom behovet av löneprivilegiet under åberopande av att de socialt betingade skälen för förmånsrätten inte längre föreligger efter LGL:s tillkomst, medan Småföretagens Riks- organisation efterlyste en förutsättningslös prövning av frågan om lönega- rantin kan utsträckas att omfatta också entreprenörens utlägg för eget och anställdas arbete i händelse av kundföretagets konkurs. Vidare påpekade Grossistförbundet Svensk Handel i sin skrivelse från 1992 att förbundet anser det vara synnerligen angeläget med ett rekonstruktionsförfarande som bättre än AckL och KL tillgodose behovet av att sätta företag som hamnat i en ekonomisk kris på fötter.

Nordiska författarrådet framförde i sin skrivelse (1), som ställts till justitieministrarna i de nordiska länderna, att författarnas arbete utgör grundvalen för all förlagsverksamhet och att det är välmotiverat och nödvändigt att författares fordran i konkurs i prioritetshänseende jämställs med anställds. Liknande synpunkter anfördes av Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) som i sin skrivelse (6) bl.a. framställde en begäran om att författare och andra kultur- arbetare skulle tillerkännas förmånsrätt i konkurs på samma sätt som anställda. KLYS ansåg dessutom att frågan om lönegarantin kunde utvidgas att omfatta även dessa kategorier eller ännu hellre om en självständig socialförsäkringsförmån av motsvarande slag kunde instiftas, skulle övervägas.

I skrivelsen från Ackordscentralen Stockholm till Justitiedepartementet i september 1987 (8) framfördes önskemål om en revidering av AckL. AC:s förslag och skälen var väsentligen följande.

]. Lagreglerad betalningsinställelse. AC föreslog att lagregler utformas med innebörd att gäldenär, som hamnat på obestånd, har möjlighet att hos rätten låta registrera sin betalningsinställelse med påföljd att rätten också samtidigt förordnar om att god man skall vara gäldenären behjälplig beträffande utredning samt i förhandlingar med borgenärerna. I skrivelsen påpekades att enligt AckL:s bestämmelser är det dagen för beslut om förhandling om offentligt ackord som är avgörande för vilka fordringar som skall omfattas av ett ackord och för borgenärernas rätt till kvittning. Enligt en månghundraårig praxis i näringslivet har dock gäldenärens betalningsinställelse bestämt att endast oprioriterade fordringar uppkomna före betalningsinställelsen skall anses ingå i ett ackordsförfarande samt att eventuella skulder uppkomna efter betalningsinställelsen skall betalas fullt ut. I praxis har också betalnings- inställelsetidpunkten fått bli avgörande för rätten till kvittning. Genom en lagreglerad betalningsinställelse kan nu gällande regler om kvittning och återvinning omarbetas så att dessa knyts an till den registrerade betalningsinställelsen. Enligt AC:s uppfattning kunde godemansför- ordnandets längd om maximalt två månader bibehållas.

2. Samordna edgångs- och borgenärssanunanträdet. I skrivelsen föreslogs att edgångssammanträdet slopas och att gäldenären får avlägga

ed vid borgenärssammanträdet. Tidsfristen mellan edgång och borgenärs— sammanträde är avsedd att ge gäldenären och borgenärerna tid att framställa anmärkningar mot fordringar som skulle omfattas av ackordet, liksom att ge okända borgenärer tid att anmäla sina fordringar. Det är nämligen först i samband med beslutet att inleda ackordsförhandlingar som gäldenärens situation kungörs. Enligt AC:s förslag skulle kungörelse om gäldenärens situation kunna ske vid betalningsinställelsen eller vid tidpunkt då den gode mannen i samråd med rätten finner att borgenärs- sammanträde skall äga rum.

För att ge den gode mannen möjligheter att anpassa tiden för borgenärssammanträdet till bl. a. den anslutning han vid viss tidpunkt har uppnått föreslås vidare en regel med innebörd att den gode mannen/— gäldenären får en tidsrymd av tre till tio veckor att ansöka hos rätten att få hålla borgenärssammanträde. Enligt AC:s uppfattning borde spärregeln om minst 40 procents anslutning räknat på både antal och belopp bibehållas och anpassas till reglerna om att få ansöka om borgenärs- sammanträde.

3. Förstärk återvinningsinstitutet. I skrivelsen påtalades att den gode mannen inte självständigt får föra talan om återvinning. I stället får den gode mannen anmoda röstberättigade fordringsägare att på egen pro- cessuell risk föra återvinningstalan och det som kan återbördas i en dylik process skall — efter reglering av rättegångskostnadema - fördelas till samtliga fordringsägare. Enligt AC:s uppfattning säger det sig självt att det är mycket svårt för en god man att förmå en enskild fordringsägare, som kanske är beroende av framtida goda kontakter med gäldenären, att väcka en sådan talan. I de få fall som förevarit har det oftast varit kronofogdemyndigheten som med stöd av oprioriterade restavgifter fört dylika processer. I skrivelsen föreslogs därför att den gode mannen ges samma ställning som en konkursförvaltare när det gäller rätten att föra återvinningstalan. Genom att ge den gode mannen denna makt får han, enligt ackordscentralen, effektivare möjligheter att träffa förlikningar till fromma för fordringsägarkollektivet.

4. Skärpta krav på den som förordnas till god man. Mot bakgrund av att de i lagen formulerade kvalifikationskraven på den som skall förordnas som god man är alltför vaga hade det, enligt AC, visat sig att konkursdomama haft svårigheter att avvisa olämpliga förslag till gode män. I skrivelsen hänvisades till att det vid en konferens hållen i Malmö den 4 april 1984 vari deltog flertalet konkursförvaltare, tillsynsfogdar, konkursdomare samt representanter för banker och näringsliv i södra Sverige, framfördes åsikten att kompetenskraven för att bli förordnad till god man skulle skärpas. Enighet rådde bland deltagarna om att kompe— tenskraven på en god man borde sättas högre än på en konkursförvaltare, även med beaktande av de i konkurslagsreformen 1978/79 skärpta kraven på förvaltarna. I skrivelsen anfördes att det framför allt är kraven på den gode mannens praktiska erfarenheter av att ha arbetat med obeståndsfrågor samt kraven på att den gode mannen till sitt förfogande har en anpassad

kontorsorganisation som måste hållas uppe. Om det kommer i fråga att förordna annan än tjänsteman vid AC skall kraven på den föreslagne sättas lika högt som de som ställs på en konkursförvaltare. I tidigare genomförda utredningar har påvisats att alltför många godemans- förordnanden, där annan än tjänsteman vid AC varit förordnad, har resulterat i långdragna handläggningar som i stor omfattning avslutats genom konkurs. Enligt AC:s uppfattning kunde det med fog misstänkas att i dylika fall har godemansansökan skett för att ge den sökande den exklusiva förmånsrätten för betingat arvode.

Stefan Vejdemo slutligen efterlyste i sin skrivelse (9) en lagändring på det sätt att begravnings- och bouppteckningskostnader görs utmätningsfria även om dödsboet inte försatts i konkurs. Som skäl härför anförde han att en försigkommen borgenär kan skynda sig att begära utmätning eller aktivare ett utmätningsärende hos kronofogdemyndigheten och på detta sätt ta i anspråk boets sista tillgångar. Eftersom boet haft tillgångar betalar socialförvaltningen inte begravnings- och boupptecknings- kostnadema i ett sådant fall. Följden blir enligt Stefan Vejdemo att man alltid måste sätta boet i konkurs för att freda de små tillgångarna, vilket i sin tur belastar domstolar och förvaltare samt orsakar onödiga kostnader.

.a: '. ugn.] mm..-(.a! ha. 3 Jammi ml.-.nu :mir tat-ått såld palme %%”; m...-fm. trut.

' "I . -- i 5.1.5: Mabuni—m.m

' lfäjéjrttä. diamant : n. till ...e-

ädling,» %:;- ..mewam 'L. hän?!

a.a.... utb-ru

FW [Mäki-all? ”m.m [.%Myå' -Mflkqifä 1.3' " i... i-hltltibl if(-? tivt-=.!

' Huji! nME-= wäl . bulla "åttan! mm mm . 134me

5. Utländska förhållanden

I redogörelsen för utländska förhållanden belyser utredningen sådana insolvensförfaranden som utgör alternativ till offentligt ackord och konkurs. Vad gäller våra nordiska grannländer är det främst de danska reglerna om "betalingsstandsning" och de norska om " gjeldsforhandling" som behandlas. I fråga om Finland knyts intresset till den reform på området som 1992 förbereds inom det finska justitieministeriet. Beträffande andra länder har utredningen valt att redogöra för rättssyste- men i England ("the administration order procedure "), USA (reorganisa— tion enligt "Chapter 11"), Österrike ("das Vorverfahren"), Frankrike och Tyskland. Syftet med redogörelsen är att belysa sådana lagreglerade förfaranden som motsvarar den hos oss till stor del oreglerade procedur som är förenad med en gäldenärs betalningsinställelse utan konkurs.

Vid behandlingen av de utländska förfarandena ger utredningen också en översiktlig bild av hur förmånsrättsordningen i de olika länderna gestaltar sig. Därvid redogörs bl.a. för regler som tar sikte på prioritet för fordringar uppkomna under betalningsinställelse.

Det kan här vara på sin plats med några terminologiska anmärkningar av betydelse för det följande. Som kommer att framgå uppfattas insolvensbegreppet i de berörda regelsystemen annorlunda än i svensk rätt. Ofta avses härmed illikviditet, eventuellt också insufficiens. Begreppet särskild förmånsrätt har undvikits. Borgenärer med säkerhet i gäldenärens egendom behandlas som en egen kategori, oavsett om borgenärens rätt utformats som en separationsrätt eller en särskild förmånsrätt. Konstruktionen härvidlag varierar och saknar betydelse i sammanhanget. Benämningen allmän förmånsrätt används på sådana förmånsrätter som motsvarar det svenska begreppet.

Utöver vad som gäller i fråga om förfaranden utom konkurs berör utredningen även vad som är föreskrivet om fortsatt drift av rörelse under konkurs samt om lönegaranti vid en arbetsgivares insolvens.

Redogörelsen för utländska förhållanden har - utom såvitt avser Danmark och Norge - författats av Gertrud Lennander.

För ytterligare upplysningar angående utländsk rätt på området hänvisar utredningen till bl.a. Gertrud Lennander i TfR 1987 s. 545 ff och Insolvensrättsligt forum 22-23 januari 1990 (Iustus Förlag 1990) s. 40 ff samt Annika Arvidssoni SvJT 1988 s. 648 ff.

5.1. Danmark

5.1.1. Bakgrunden till nuvarande regler om betalings- standsning, m.m.

Institutet betalningsinställelse (betalingsstandsning) infördes i dansk lag efter förslag av den redan 1958 tillsatta kommitté som hade till uppgift att revidera konkurs— och ackordslagstiftningen (konkurslovsudvalget). Kommitténs slutbetänkande (nr. 606/1971) innehöll förslag till en ny konkurslag. I förslaget ingick bl.a. regler om betalingsstandsning och förmånsrätt. Lagstiftaren bröt 1975 ut reglerna om betalingsstandsning m.m. ur konkurslagsreformen och införde dem separat, eftersom de fått "saerlig aktualitet" på grund av den ekonomiska utvecklingen (se FT 1974/75, 2. saml. till. A sp. 3973 ff). Syftet var i första hand att begränsa antalet konkurser genom att förbättra möjligheterna till frivilliga uppgörelser med konkurshotade företags borgenärer. Reglerna inflöt sedan i den konkurslov (DKL) som antogs 1977 och trädde i kraft året därpå.

1975 års regler om betalingsstandsning fick inte den avsedda effekten. Det visade sig att betalningsinställelserna bara i ett mindre antal fall ledde till någon form av frivillig uppgörelse. I många fall slutade förfarandet med konkurs. Ofta blev det resultatlöst. En ny kommitté, betalingsstandsningsudvalget, tillsattes 1981 med uppgift att se över reg- lerna om betalingsstandsning. Kommittén skulle främst överväga behovet av ändringar för att ge borgenärerna större inflytande över förfarandet. Kommittén lade 1983 fram Betzenkning om betalingsstandsning (nr. 983/1983). Kommitténs lagförslag låg till grund för nu gällande regler som kom till 1984 (se Lovförslag nr. L10 Folketinget 1983-84, 2 saml., blad nr. 11). Lagtexten finns intagen i bilaga 6.

Det bör påpekas att DKL - liksom den äldre danska konkurslagen- innehåller bestämmelser om uppskov ("Vilandeförklaring") med pröv- ningen av en konkursansökan (& 24 DKL). Bestämmelserna ger gäldenä- ren möjlighet att hos skifteretten (ett till domstol i första instans knutet judiciellt organ motsvarande det tidigare svenska konkursdomarinstitutet) begära sådant uppskov under högst tre månader. Det krävs att gäldenären söker nå en uppgörelse med borgenärerna och att skifteretten anser det finnas rimlig utsikt till att en uppgörelse kan komma till stånd. Se vidare avsnitt 5.1.10.

Som har sagts inledningsvis ges i det följande först en översikt över förmånsrättsordningen (avsnitt 5.1.2). Därefter behandlas reglerna om betalingsstandsning (avsnitt 5 .1.3-5 .1.11). Härutöver berörs vad som är föreskrivet om fortsatt drift av rörelse under konkurs samt om lönegaran- ti vid en arbetsgivares insolvens.

SOU 1992:113 199 5. 1 .2 Förmånsrättsordningen

Enligt dansk rätt gäller som huvudregel, att en borgenär som för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom skall tillgodoses ur denna framför övriga borgenärer, jfr & 46 DKL, Munch, Konkursloven af 1977 med kommentarer, 6 uppl. 1988 (citeras i det följande Munch), s. 335 f, och Orgaard, Konkursret, 3 uppl. 1988 (citeras i det följande argaard), s. 186 f. Om en borgenär av nu nämnt slag bara delvis uppnår täckning för sin fordran, konkurrerar hans restfordran med övriga borgenärers krav.

Den som har handpanträtt eller "anden tillsvarende sikkerhedsret" berörs inte av pantsättarens konkurs (& 91 Stk. 1 DKL). Man talar om att panthavaren då har "separatistposition", se t.ex. Grgaard s. 187. Utom handpanträtt hör till nu åsyftade grupp främst pant i fordringar och andra rättigheter (Munch s. 535). För andra panthavare gäller att realisation av den pantsatta egendomen under konkurs kan ske bara med konkursboets samtycke på begäran av panthavaren (& 85 Stk. 1). Det gäller även om utmätning har skett före konkursen (jfr & 90 Stk. 1). En utmätningsborgenär räknas alltså inte som "separatist" (se Munch s. 533 och Orgaard s. 187).

Det kan anmärkas att en panthavare enligt Danske Lov 5-7-8 till 10 under vissa omständigheter kan ta den pantsatta egendomen till ”brugeligt pant" genom att han administrerar den och använder intäkterna från den till betalning av sin fordran. Denna möjlighet är avskuren vid konkurs, se 5 31 Stk. 4 DKL, Andersen, Brugeligt pant, 1981, s. 29 ff, Munch s. 258 och Orgaard s. 188. I fråga om läget vid betalingsstandsning, se avsnitt 5.1.5.

I fråga om återvinning (omstadelse) av panträtt och annan säkerhets- rätt, som inte betingats vid skuldens tillkomst eller sakrättsligt fullbordats utan dröjsmål, gäller i huvudsak detsamma som enligt svensk rätt, se 5 70 Stk. 1 DKL. För normalfallet föreskrivs en frist om tre månader före fristdagen och beträffande dispositioner till fördel för närstående en tvåårsfrist. Se vidare Munch s. 459 ff.

Fönnånsrättsordningen mellan fordringarna vid konkurs (konkursorde- nen) regleras i 55 92-99 DKL. Grovt sätt kan man urskilja fyra kategorier av fordringar:

1) massafordringar ("massekrav"), 2) konkursfordringar av vissa slag ("priviligerede krav"), 3) övriga fordringar ("simple krav") med undantag för 4) efterställda fordringar. Orgaard (s. 137) menar att man mellan kategorierna 1) och 2) kan placera en grupp fordringar som har det gemensamt att de uppkommit under försök att undgå konkurs. Det gäller t.ex. gäld som har stiftats med samtycke av "tilsynet" vid betalningsinställelse (se härom vidare i det följande). Han kallar sådan gäld "betalingsstandsningskrav" eller "sekundaare massekrav".

Massafordringamas ställning anges i 55 92 och 93 DKL. & 92 gäller begravningskostnader i dödsbos konkurs. I & 93 behandlas - med inbördes lika rätt - kostnad för gäldenärens försättande i konkurs (nr. 1), omkostnader vid boets förvaltning (nr. 2), t.ex. arvode till konkursför-

valtare, och "gaeld, der pådrages boet under dets behandling" (nr. 3), dvs. fordringar som tillkommer borgenärer på grund av konkursboets rättshandlingar. Den sist nämnda punkten omfattar i princip varje gäld som stiftats under konkursen, dvs. också krav som uppkommit till följd av Vidaredrift av gäldenärens rörelse.

Först bland de förmånsberättigade ("priviligerede ") konkursfordringar- na kommer sådan gäld som på ett eller annat sätt har att göra med strävanden från gäldenärens sida att lösa sina ekonomiska problem utan konkurs. Dessa fordringar behandlas i 5 94 och har inbördes lika rätt. Munch (s. 547) utvecklar syftet med denna förmånsrätt på följande sätt. Ändamålet är att underlätta strävandena att få till stånd en uppgörelse utan konkurs. Då dessa utgifter görs i konkursens hotande närhet, är en förmånsrätt nödvändig, om ställande av säkerhet eller kontant betalning skall undgås. Förmånsrätten kan godtas av borgenärerna, eftersom en uppgörelse utan konkurs i allmänhet också ger dessa bättre utbyte. Även om bara en mindre del av försöken leder till att konkurs undviks, är borgenärerna för det mesta intresserade av dessa strävanden, trots att det vid ett misslyckande går ut över dem själva.

I punkt nr. ] upptas "rimelige omkostninger" vid försök att åstadkom- ma en samlad ekonomisk uppgörelse ("en samlet ordning") genom rekon- struktion, avveckling eller ackord eller på annat sätt. Likvidation av aktiebolag och "anpartsselskab" behandlas dock i punkt nr. 3. Den första punkten fick sin nuvarande lydelse i samband med reformen av reglerna om betalingsstandsning 1984. Under punkten faller bl.a. arvode till personer som uppträtt som professionella aktörer i ett försök att åstadkomma en samlad uppgörelse, t.ex. " tilsyn" och "akkordtillidsmen" (se Munch s. 549 och Urgaard s. 152 f). Kravet på "en samlet ordning" utesluter inte utan vidare att förmånsrätt ges även omkostnader vid ett försök att åstadkomma en frivillig uppgörelse med gäldenärens huvud- borgenärer (se U. 1985.796). Däremot har i praxis t.ex. en konsultfirmas krav på arvode för en redogörelse till bruk vid förhandlingar med gäldenärens bankförbindelser om kreditvillkor som skulle möjliggöra en fortsatt drift, tills en färdig rekonstruktionsplan kunde föreligga, inte ansetts omfattat av € 94 (U. 1983.859).

I punkt nr. 2 i 5 94 behandlas annan gäld ("anden gaeld") som gäldenären efter fristdagen har ådragit sig "med samtykke af et af skifteretten beskikket tilsyn" (av Grgaard benämnd "tilsynsgodkendt gaeld "). Denna regel infördes redan 1975 och har 1984 förtydligats på det viset att ordet "anden" tillfogats före "gzeld" för att klargöra att de fordringar som avses i första punkten inte är att hänföra under punkt nr. 2 (se betaenkning nr. 983/1983 s. 57). Syftet med regeln är att skapa möjlighet till nödvändig kredit till en verksamhet under betalningsin- ställelse (se Lindencrone-Grgaard, Betalingsstandsningret, 1990, s. 96; citeras i det följande Lindencrone-argaard).

Med "beskikket tilsyn" avses i punkt nr. 2 bl.a. tilsyn som har utsetts av skifteretten efter anmälan om betalningsinställelse.

Kravet på samtycke täcker inte bara situationer då sådant getts direkt i fråga om stiftande av viss gäld. Samtycket kan också vara underförstått,

dvs. ges "stiltiende" (se Munch s. 550 och Grgaard s. 154). Samtycket kan vidare avse ett godkännande tills vidare av förpliktelser som gäldenären nödvändigtvis ådrar sig vid en fortsatt drift av verksamheten (U. 1984.969 H). Exempel lämnar löner, innehållen A-skatt (U. 1986.662 H) och mervärdeskatt. Efter omständigheterna omfattas även förpliktelser, som grundas på avtal ingångna före betalningsinställelsen, när medkontrahenten för den händelse verksamheten inte fortsatts hade kunnat hålla inne sin prestation. Det nu sagda belyses av följande fall.

Ett aktiebolag K, som i september 1983 satts i konkurs med fristdag den 18 april 1983 då bolaget hade anmält betalingsstandsning, hade i sin produktion under betalningsinställelsen använt ett parti läder, som S med vetskap om betalningsinställelsen levererat till K efter den 9 maj 1983. S ansågs ha haft grund till att anta att lädret skulle ingå i produktionen under betalningsinställelsen och därför också betalas av "betalingsstandsningsboet". Eftersom lädret inte kunde återlämnas fick K svara för vederlag för prestationen enligt 5 94 punkt nr. 2 DKL (U. 1986.197). Jfr vad som sägs i det följande om 5 16 c Stk. l DKL. Ett aktiebolag, som inställde sina betalningar och senare gick i konkurs, ägde bl.a. i en fastighet fyra "ejerlejligheder", vilka vara uthyrda. Hyran för lägenheterna uppbars av bolaget under betalningsin- ställelsen, tills lägenheterna ca 9 månader senare såldes. För lägen- heterna skulle utgå bidrag till fastighetens "ejerforening" för leverans av vatten, el m.m. och föreningen krävde att bidraget, som inte betalts under de 9 månaderna, skulle ges prioritet som massakrav. Stöd härför ansågs inte finnas vare sig i 5 14 stk. 2 DKL (numera & 16 c stk. 2), som förutsätter att den levererade prestationen till sin beskaffenhet är sådan att den kan återlevereras, eller i 5 94 punkt nr. 2, eftersom det inte var fråga om gäld som uppkommit med tilsynets samtycke (U. 1981.219 H).

I sammanhanget kan erinras om regeln i 5 16 c Stk. ] DKL. Om en prestation, för vilken skall utges vederlag, har fullgjorts i förhållande till gäldenären efter det att anmälan gjorts om betalningsinställelse, kan prestationen krävas tillbaka, om inte tilsynet godkänner ("tiltrzeder") avtalet och utger vederlaget eller ställer säkerhet för detta. Regeln kompletterar säljarens s.k. stoppningsrått enligt köprättsliga bestämmelser (se Munch s. 177). Om gäldenären redan har förfogat över med- kontrahentens prestation, blir enligt 5 16 c Stk. 2 vederlagskravet förmånsberättigat enligt 5 94 punkt nr. 2 i gäldenärens konkurs. Jfr nyss nämnda rättsfall U 1981.219 H. Se vidare avsnitt 5.1.5.

För tillämpning av 5 94 punkt nr. 2 krävs att gälden uppkommit efter fristdagen. När fristdagen utgörs av anmälan om betalningsinställelse, blir det ett villkor att konkurs (eller förhandling om tvångsackord) begärs inom den tid som anges i 5 1 Stk. 2, dvs. inom tre veckor från det att betalningsinställelsen upphörde.

I punkt nr. 3 i 5 94 behandlas "rimelige omkostninger" vid påbörjad likvidation av ett aktiebolag eller anpartsselskab. Regeln får betydelse bara vid likvidation som sker enligt reglerna om likvidation av solventa bolag (Munch s. 552). Den täcker bl.a. kostnader för likvidator och reVisor.

Enligt & 94 punkt nr. 4 tillkommer förmånsrätt även "retsavgiften", dvs. sådan avgift till staten som utgår ur gäldenärens bo (se Munch s. 552 f).

Övriga förmånsrätter gäller löner o.d. (& 95) och av leverantörer förskotterade allmänna avgifter (& 96). Eljest upprätthålls principen om lika behandling av borgenärerna (5 97), bortsett från de efterställda fordringarna (& 98).

Löneprivilegiet omfattar alla som har anspråk på "vederlag for arbejde i skyldnerens tjeneste" (ej massakrav). Personkretsen är vid (jfr Munch s. 556 ff och Grgaard s. 156 ff). Förmånsrätten täcker lön (pension) under sex månader före fristdagen. Vidare omfattas dels krav på ersättning för arbetsavtalets avbrytande (dock inte såvitt avser lön m.m. som förfallit till betalning mer än sex månader före fristdagen), dels krav på gottgörelse i den mån uppsägningen eller avbrytandet av arbetsavtalet har ägt rum under de senaste sex månaderna före fristdagen. Även semesterersättning omfattas.

Statens krav på A-skatt som innehållits av gäldenären för anställda är inte förenat med förmånsrätt utan tillhör vad som brukar kallas "simple krav" (se Grgaard s. 161 f). Har plikten att innehålla skatten uppstått efter konkursbeslutet, behandlas skattefordringen dock som massakrav (U. 1975.27 H).

Leverantörsprivilegiet ger förmånsrätt för en leverantör, som levererat avgiftspliktiga varor till vidareförsäljning, för avgiftsdelen av köpesum- man i detaljistens konkursbo. De avgifter varom är fråga räknas upp i & 96 (diverse punktskatter). Leverantörsprivilegiet föreslogs avskaffat av konkurslovsudvalget i dess betänkande Konkursordenen (nr. 423/ 1966 s. 23 f) och ersatt med en "refusionsordning". Det har emellertid kvarstått tills vidare (se Munch s. 574 f och Grgaard s. 163 0.

Som har nämnts förut kommer konkursrättens likabehandlingsprincip till uttryck i 5 97 beträffande de "simple krav" (se Munch s. 575 f och Orgaard s. 164).

Av det föregående har framgått att statens skatte— och avgiftsfordringar inte har förmånsrätt. Ett skatteprivilegium gällde emellertid till början av 1969. 1990 lades i Folketinget fram ett lagförslag av Socialistisk Folkeparti om återinförande av förmånsrätten såvitt avser A-skatt och mervärdeskatt (se Lovsforslag nr L 31 Folketinget 1990-91). Avsikten var att stärka möjligheterna att driva in restförda skattebelopp hos näringsidkare. Efter behandling i Retsudvalget, som avgav sitt be- tänkande den 11 april 1991 och vars majoritet (Det konservative Folkepartis , Venstres, Fremskridtspartiets, Centrum—Demokraternas, Det Radikale Venstres och Kristeligt Folkepartis ledamöter) avstyrkte förslaget mot minoriteten (Socialdemokratiets och Socialistisk Folkepartis ledamöter), drogs förslaget tillbaka före den slutliga behandlingen i Folketinget. Från Socialistisk Folkepartis sida anfördes som argument för partiets ståndpunkt bl.a. att "skatterestanceme" ökat efter 1969. I en bilaga till Retsudvalgets betänkande, vilken innefattar justitsministems svar på vissa av udvalget framställda spörsmål, återges vissa upp- lysningar rörande skatteindrivningen vilka härrör från skatteministem.

1974 uppgick sålunda restförda A-skatter till ca 534 miljoner Dkr och restförda momsbelopp till ungefärligen 730 miljoner Dkr. Omräknade till 1991 års penningvärde var talen 1 725 miljoner Dkr respektive 2 362 miljoner Dkr. Den 1 januari 1991 var de restförda A-skatterna 1 586 ' miljoner Dkr och beloppen för "told/avgift" (vars övervägande del är moms) 2 909 miljoner Dkr.

Insolvensutredningen har från Skatteministeriet (Departementet) i Köpenhamn inhämtat vissa uppgifter om hur avskaffandet av skatteprivi- legiet inverkat på statens utdelning i konkurs (1) och om reformens konsekvenser i andra hänseenden, t.ex. för indrivningen av skatter och avgifter (2). I en skrivelse den 3 augusti 1992 har Told- og Skattestyrel— sen - till vars uttalanden Skatteministeriet ansluter sig - anfört bl.a. följande. (1) Reformen har medfört att utdelningen till staten har minskat "i det omfang, der ikke er daekning til de simple kreditorer". I en konkurs där tillgångar saknas och som avslutas enligt 5 143 DKL har bortfallet av skatteprivilegiet ingen betydelse. Styrelsen har ingen statistik som belyser konkursutdelningen efter reformen. Dansk lag straffbelägger försummelse av arbetsgivare att inbetala innehållen A—skatt vilket har "en vis prazventiv virkning". (2) Reformen har medfört att staten "i haj grad må vzere på vagt overfor store restancer" hos näringsidkare. Om ett företag försummar inbetalning av A-skatt, kan man sätta verksamheten "på permanent incasso", dvs. en särskild övervakning så att innehållen A-skatt inbetalas vid varje "lanindbetaling". Dessutom har man nyligen förkortat kredittiden för moms och andra avgifter. Man har också fått ökad möjlighet till indrivning av restförda belopp hos enskilda näringsid- kare genom att det kan företas "lonindeholdelse" hos gäldenären under och efter konkurs för A-skatt, moms, avgifter m.m.

En undersökning av resultatet i 392 konkurser avslutade 1986 i Köpenhamn och vissa delar av landet i övrigt (se W.E. von Eyben i Ugeskrift for Retsvaesen 1990 s. 97 ff) visar att utdelning till oprioritera— de borgenärer förekom i 173 fall (44,1 %). Dividenden var genomsnitt- ligen 14 % (18,39 % i Köpenhamn), vilket är högre än vid under- sökningar på 1960-talet, då den genomsnittligt låg på 10 %. Skattekra- vens andel av de oprioriterade fordringarna växlade mycket mellan olika domkretsar (från 1,87 % till 50,6 %).

Sist i ordningen betalas efterställda fordringar (& 98), dvs. räntekrav efter konkursbeslutet (utom de i 55 92-94 nämnda kraven), böter, värdeförverkande och skattetillägg m.m. samt gåvolöften (se Munch s. 576 ff och Grgaard s. 165 f).

5 .1.3 Syftet med betalingsstandsning

Syftet med det lagreglerade institutet betalingsstandsning är som nämnts förut att pröva möjligheterna att undgå konkurs (se Munch s. 97 och Bo von Eyben, Kreditorforfalgning Materiel konkursret, 1990, citerad i det följande von Eyben, s. 23 f; jfr Lindencrone-Grgaard s. 12 ff). Be— talingsstandsningsudvalget, som inte gick närmare in på frågan om

regleringens ändamål, förklarade att man övervägt om man skulle ha kvar reglerna om betalingsstandsning eller om man i stället borde bygga ut bestämmelserna om "Vilandeförklaring" av konkursansökan. Kommit- tén hade emellertid fått positiva uttalanden om institutet betalingsstands- ning från organisationer som den haft kontakt med. Den erinrade vidare om den belastning som ordet "konkurs" är förbunden med för en gäldenärs ofta små chanser att nå fram till en frivillig uppgörelse. På det insolvensrättsliga området kunde den legalt reglerade betalningsinställel- sen enligt kommitténs mening därför också finna "en rimelig placering i de ikke på förhand håbquse tilfmlde som et forstadium til rekonstruktio— ner, moratorier, akkorder m.v.". Kommittén anförde även bl.a.:

Udvalgets undersogelse viser, at betalingsstandsning ikke alene anvendes som forstadium til rekonstruktioner, moratorier og akkorder, men at der i et ikke ubetydeligt antal tilfzelde sker afvikling og salg af virksomheder under betalingsstandsning, uden at der opnås nogen ord- ning. Almindeligvis bor det betragtes som uonskvaerdigt, at beta- lingsstandsning benyttes til at udsastte et opgor med kreditoreme i tilfaelde, hvor skyldneren er uden midler eller chancer for at etablera en tvangsakkord eller tilbyde kreditoreme en frivillig ordning. Som foran naevnt skyldes en del af kritikken mod regleme om betalingsstandsning tilfazlde av denne art. Det er da også udvalgets opfattelse, att det ville vaere forkert at opretholde regler om betalingsstandsning, som i storre omfang tillader eller begunstiger afvikling uden den offentlige kontrol, som konkursregleme indebaerer, medmindre afviklin en sker med kreditoremes accept. Det må irnidlertid konstateres, at el eller delvis afvikling af virksomheder i betalingsstandsningsfasen kan vaere hensigtsmessig, fordi det herved bliver muligt at handle på gunstigere Vilkår end under konkurs. Udvalget har derfor ikke fundet at kunne formulere nogen brugbar skillelinie mellem acceptable og uacceptable afviklinger i betalingsstandsning. Udvalgets forslag om styrkelse af kreditoremes stilling må irnidlertid ses også på baggrund af disse overvejelser.

Kommitténs resonemang beträffande behovet av legalt reglerad betal- ningsinställelse har utsatts för viss kritik. I doktrinen (se Lindencrone- Orgaard s. 17 ff) har pekats på att kommittén genom att främst markera det möjliga behovet av ökat borgenärsinflytande vänt uppmärksamheten från det dilemma som ligger i å ena sidan önskemålet om en ekonomisk uppgörelse och å andra sidan "konkurshensynet". Kommittén undgick sålunda att ange behovet av reglering i förhållande till de möjliga resulta- ten av en anmäld betalningsinställelse, dvs. frivillig uppgörelse, tvångs- ackord, informell avveckling (likvidation) och konkurs. En reglering av betalningsinställelsen "under mottoet om oget kreditorindflydelse" leder då oundvikligen till att institutet orienteras mot konkurs.

Munch (s. 97 ff) erinrar om att betalningsinställelsei hälften av de fall som undersökts av betalingsstandsningsudvalget lett till konkurs. Det bör därför eftersträvas att konkursens huvudprincip om tillgångamas lika fördelning mellan borgenärerna inte lider för stort avbräck under be- talningsinställelse och att gäldenärens ekonomiska ställning såvitt möjligt inte försämras ytterligare. Finns det rimlig utsikt till att fortsatt drift kan göras räntabel och att nödvändigt kapitaltillskott kan skaffas, kan strävan—

dena gå ut på fortsatt drift av verksamheten. Det kan bli tal om ackord, där huvudmassan av fordringarna - vanligen i förbindelse med en avbe— talningsplan - sätts ned till samma procentsats, så att driften kan betala den minskade gäldsmassan. Detta kräver antingen samtycke av alla borgenärer eller genomförande av tvångsackord. I sist nämnda fall kan behövligt underlag åstadkommas under en betalningsinställelse. Någon gång kan fortsatt drift ske genom att bara några större borgenärer, som har intresse i att möjliggöra fortsättning av verksamheten, sätter ned sina fordringar. Om räntabel drift är en möjlighet men behövligt driftkapital inte kan skaffas, är det tänkbart att verksamheten kan säljas som "going concern" och att det som inbragts fördelas bland borgenärerna antingen som avbetalning på gäldenärens skuld eller till slutlig betalning av deras krav. Ett "likvidationsackord", där borgenärerna avstår från den del av gälden som inte täcks vid realisation av tillgångarna förekommer oftast i förening med ett betydande tillskott från tredjeman (t.ex. gäldenärens familj). Även om verksamheten varken kan fortsättas eller säljas - framhåller Munch vidare - kan det vara önskvärt att genomföra awecklingen utan konkurs; härigenom kan eventuellt uppnås något bättre försäljningspris och något mindre omkostnader, och gäldenären undgår den "infami " som kanske ännu är knuten till ordet konkurs.

von Eyben betonar att betalingsstandsning inte är någon insolvensbe— handling (von Eyben s. 26, 30 och 33). Det finns inte något "insolvens- bo" (någon förmögenhetsmassa) som administreras av något "bostyre" med tanke på utdelning till borgenärerna. Gäldenären behåller i princip rådigheten över sina tillgångar. Betalingsstandsning är inte heller någon form för exekution ("kreditorforfalgning") som ger möjlighet till exstinktion av rättigheter utan sakrättsligt skydd.

5.1.4. Anmälan om betalingsstandsning

En gäldenär som anser sig inte vara i stånd att uppfylla sina förpliktelser kan anmäla, att han har inställt sina betalningar (& 10 Stk. 1 DKL). Man kan naturligen också utan sådan anmälan ställa in betalningarna - man talar då om "stille" betalingsstandsning. Reglerna i DKL rör bara anmäld betalningsinställelse.

Både fysiska och juridiska personer kan anmäla betalingsstandsning. Lagen uppställer ingen begränsning i fråga om vilka rättssubjekt som kan göra sådan anmälan, utan denna fråga får vid tvekan avgöras på samma sätt som vid konkurs (jfr Munch s. 111 och Lindencrone-Grgaard s. 27 f). Det finns inte heller någon inskränkning till näringsidkare (jfr beträffande gäldenärskretsen vid galdssanering SOU 1990:74 s. 113 ff). Bara gäldenären kan göra anmälan. Denna är frivillig (jfr Munch s. 100 f och Lindencrone-Grgaard s. 29). Anmälan offentliggörs inte (se 5 9).

Anmälan om betalingsstandsning görs hos skifteretten på det ställe varifrån gäldenärens näringsverksamhet utövas (& 3 Stk. 1 DKL). Skifte- retten prövar om ansökan har gjorts vid rätt forum. Den tillser också att

föreskriven avgift (500 Dkr) betalts och att anmälan uppfyller de formel— la krav som gäller (se 5 10 Stk. 2). I det senare hänseendet föreskrivs att gäldenären skall ange vem som skall förordnas till "tilsyn" (god man) under betalningsinställelsen och att anmälan skall innehålla en förklaring från den föreslagna att han är villig att åta sig uppdraget och uppfyller de krav som gäller för en sådan uppdragstagare enligt 5 238 (frihet från jäv etc.). Det är viktigt att anmälan verkligen uppfyller den nu berörda föreskriften; gör den inte det, är den utan verkan. En anmälan kan alltså inte kompletteras på denna punkt (se 1983 års danska betänkande s. 47).

Enligt 5 11 Stk. 3 kan skifteretten på begäran av tilsynet bestämma att säkerhet skall ställas för omkostnaderna vid tilsynets verksamhet. Skifteretten kan också "undtagelsevis" bestämma att omkostnader som inte täcks av gäldenärens medel skall betalas av staten (se vidare Munch s. 118 f). Det är enligt uppgift ovanligt att 5 11 Stk. 3 tillämpas.

Skifteretten prövar inte huruvida gäldenären har sakligt fog för sin anmälan. Betalingsstandsningsudvalget avvisade tanken på en sådan offentlig kontroll (se 1983 års danska betänkande s. 11 och Lindencrone- Grgaard s. 29 f). Avgörande är alltså att gäldenären anser sig vara insolvent (von Eyben s. 25). Det har antagits att betalingsstandsning ger "en naesten uafbeviselig formodning" för att gäldenären är insolvent (se Munch s. 101 f).

Den dag då skifteretten tar emot anmälan om betalingsstandsning är i princip att räkna som fristdag vid bl.a. återvinning (& 1 Stk. 1; se Munch s. 65 f och Lindencrone-Grgaard s. 21 ff).

5.1.5. Exekutiva åtgärder under betalingsstandsning, m.m.

Betalingsstandsning medför som huvudregel hinder för utmätning av och kvarstad ("arrest") på gäldenärens egendom (se 5 16 Stk. 1). DKL skiljer här mellan fordringar med panträtt och fordringar utan sådan rätt. Borgenärer med panträtt kan trots betalingsstandsning begära specialexe— kution i gäldenärens egendom. Undantag gäller dock för pantfordringar som kan återvinnas. Beträffande sådana fordringar och fordringar utan pantsäkerhet inträder skydd mot utmätning automatiskt genom anmälan om betalningsinställelse (se Munch s. 112 f och 151 ff). Gäldenärens egendom får inte heller "tages til brugeligt pant" (jfr. även avsnitt 5.1.2).

De nuvarande reglerna om utmåtningsförbud m.m. innefattar en viktig ändring i förhållande till de ursprungliga bestämmelserna om betalings- standsning (se Munch s. 152 och Lindencrone—Grgaard s. 68). Tidigare fanns inte något automatiskt exekutionshinder, bara efter beslut av skifteretten. Och ett sådant beslut kunde endast innefatta rådighetsin- skränkning och förbud mot exekutiv försäljning, inte hinder mot utmät- ning som sådan. Inte heller den som innehar en ej återvinningsbar pant- fordran har en ovillkorlig rätt att ta panten i anspråk på exekutiv väg. Enligt 5 16 a Stk. 1 kan skifteretten "såfremt det må anses for nodven—

digt af hensyn til betalingsstandsningens formål" bestämma att utmätning m.m. inte får företas på grundval av pantfordringar som ej kan åter- vinnas i händelse av konkurs. Det krävs emellertid att gäldenären med gode mannens samtycke gör framställning härom. Syftet med denna befogenhet för skifteretten (som infördes i det för folketinget framlagda förslaget se Lovforslag nr. L10 Folketinget 1983—84 s. 20) är att tillgodose gäldenärens intresse i att söka nå en uppgörelse med alla borgenärer genom betalningsinställelsen. Med tanke härpå har det ansetts efter omständigheterna kunna vara rimligt att också borgenärer med icke återvinningsbar panträtt i gäldenärens egendom avskärs från att begära specialexekutiva åtgärder. Meddelar skifteretten ett beslut av nu berört slag skall också bestämmas hur amorteringar på pantfordringarna skall ske (se & 16 a Stk. 2).

I 5 16 Stk. 1 ingår även en regel om kvittning vid betalningsin- ställelse. Enligt denna kan krav som gäldenären förvärvar under betalingsstandsningen inte kvittas mot fordringar på gäldenären vilka har förvärvats före fristdagen. Regeln gäller alla slags krav. Den har införts med hänsyn till utgången i ett rättsfall (U.1982.538 H) där det godtogs att tullväsendet kunde kvitta fordringar som uppstått före betalingsstands- ningen mot gäldenärens krav på ingående mervärdeskatt, som uppkommit vid verksamhetens fortsatta drift under betalningsinställelsen (se Munch s. 164 och Lindencrone-Grgaard s. 84 f). Enligt Munch (s. 165) utesluter regeln i 5 16 Stk. 1 inte kvittning mellan två fordringar som har uppkommit under betalingsstandsningen. I fråga om kvittning får vidare hänvisas till 1983 års danska betänkande (s. 27 ff) och a.a. av Munch och Lindencrone-Grgaard.

Under folketingsbehandlingen 1984 togs in en bestämmelse om säkerställande av lönekrav under betalingsstandsning (5 16 b). Be- talingsstandsningsudvalget hade inte ansett en sådan bestämmelse nödvändig och hänvisade bl.a. till att borgenärernas ställning stärktes på olika sätt genom dess förslag (se 1983 års danska betänkande s. 36 f). Enligt bestämmelsen kan arbetstagare som betalas periodvis i efterskott kräva att gäldenären ställer betryggande säkerhet för "det til enhver tid fqårst forfaldende vederlag, for så vidt det vedrörer tiden efter an- meldelsen af betalingsstandsning". För veckoavlönad skall säkerheten alltså täcka en veckas lön och för månadsavlönad en månadslön. På förfallodagen skall det förfallna beloppet betalas och säkerhet ställas för nästa period (se Munch s. 174).

Begärd säkerhet skall ställas inom 14 dagar eller, om tiden för arbets- tagarens prestation mot gäldenären redan kommit, utan oskäligt uppehåll. Ställs inte säkerhet kan arbetstagaren säga upp arbetsavtalet.

I 5 16 c ingår som har berörts förut vissa regler om ömsesidigt bindande avtal vid betalingsstandsning. Motsvarande — mer utförliga - regler vid konkurs finns i 55 53-63 DKL. Dessa senare regler anses inte utan vidare analogt tillämpliga vid betalningsinställelse (se Munch s. 351 och Lindencrone-Orgaard s. 100).

Innehållet i & 16 c fanns vid tillkomsten av DKL i dess 5 14 men flyttades vid 1984 års reform till sin nuvarande plats. Paragrafen kom-

pletterar köprättsliga bestämmelser om säljarens s.k. stoppningsrått (se Munch s. 177). Enligt dessa kan en konkursgäldenärs medkontrahent in— nehålla sin prestation, om gäldenären inte har uppfyllt sin förpliktelse vid konkursens början. Har godset då avsänts från "leveringsstedet", kan säl- jaren i stället hindra att det lämnas ut till konkursboet, till dess att säker- het ställs för motprestationens riktiga fullgörande (se vidare 5 54 DKL).

Reglerna i 5 16 c är uppdelade på två stycken, det första innehållande en allmän regel om rätt för gäldenärens medkontrahent att kräva tillbaka sin prestation och det andra innehållande en föreskrift för det fallet att gäldenären har förfogat över prestationen och senare försätts i konkurs. Stk. 1 förutsätter för sin tillämpning att gäldenären skall utge vederlag för prestationen. Denna kan bestå i pengar (se Munch s. 178). Vidare förutsätts att prestationen har fullgjorts efter det att anmälan om betalingsstandsning gjorts hos skifteretten. Det blir här av betydelse om gäldenärens medkontrahent kände till betalningsinställelsen när han fullgjorde sin prestation. Var så inte fallet, har han i princip rätt att kräva tillbaka denna. Kände han däremot till betalningsinställelsen, blir hans rätt i nyss nämnda hänseende beroende av omständigheterna (se Munch s. 178 f). Oavsett hur det förhåller sig härmed, bortfaller medkontrahentens rätt, om tilsynet godkänner ("tiltraeder") avtalet. Detsamma gäller, om tiden för gäldenärens fullgörelse inte inträtt och denne på begäran ställer säkerhet för vederlaget.

Stk. 2 behandlar den situationen att gäldenären har förfogat ("rådet") över prestationen så att denna inte kan återlämnas. Det spelar ingen roll hur förfogandet skett. Det kan t.ex. ha ägt rum genom förbrukning eller vidareförsäljning. Det förutsätts endast att prestationen inte kan återlämnas i väsentligen oförändrat skick. Kommer gäldenären i detta läge i konkurs, svarar konkursboet för vederlaget enligt & 94 punkt nr 2. Är det boet som har förfogat över godset, faller vederlagskravet i stället under 5 93 punkt nr 3.

5.1.6. Tilsynets ställning, m.m.

Ett "tilsyn" (en god man) skall alltid utses vid betalingsstandsning. Det skall ske "straks ved anmeldelsens modtagelse" (& 11 Stk. 1 DKL). Gode mannen anses böra ha samma kvalifikationer som en kurator (förvaltare) vid konkurs. Det krävs inte att gode mannen är advokat, men så är ofta fallet (se Munch s. 115). Det är alltid skifteretten som utser "tilsyn". Gode mannen kan alltså inte väljas av borgenärerna såsom gäller i fråga om en kurator vid konkurs. Det är dock av vikt att gode mannen har borgenärernas förtroende, eftersom han särskilt skall värna deras in- tressen (jfr Munch s. 116). Skifteretten är inte bunden vid gäldenärens förslag till god man. Är gäldenären missnöjd med skifterettens beslut om "tilsyn", kan han överklaga beslutet eller ta tillbaka sin anmälan (jfr & 16 e Stk. 1). Skifteretten kan också utse mer än en god man, t.ex. jämsides med den föreslagna en bransch- eller redovisningskunnig person.

Någon allmänt formulerad bestämmelse om vad gode mannens uppgift är finns inte. I lagtexten finns däremot på olika ställen regler som i mera begränsade hänseenden anger vad som åligger "tilsynet". Gode mannen skall sålunda inom en vecka efter förordnandet sända ut ett meddelande om betalningsinställelsen till samtliga kända borgenärer samt en kopia till skifteretten (& 12 DKL). Vid meddelandet skall fogas gäldenärens senast föreliggande årsredovisning eller utdrag härav. Meddelandet skall vidare innehålla 1) upplysningar om gäldenärens viktigaste tillgångar och skulder samt såvitt möjligt en borgenärsförteckning med uppgift om ställda säkerheter, 2) upplysning om hur gäldenären skött sin bokföring, 3) en redogörelse för orsakerna till och ändamålet med betalningsin- ställelsen samt 4) upplysning om tidpunkten för det borgenärssammanträ- de som enligt & ll Stk. 2 skall hållas inom tre veckor från det att skifteretten tog emot anmälan om betalningsinställelse. Till gode mannens uppgifter hör vidare att - om det utsetts ett "kreditorudvalg" (se vidare under 5.1.7) — fortlöpande hålla detta underrättat om betalningsin- ställelsens förlopp (& 14 Stk. 2).

Som har berörts förut behåller gäldenären rådigheten över sina tillgångar under betalingsstandsning. Tilsynet kan alltså handla på gäldenärens vägnar bara med stöd av en uttrycklig eller underförstådd fullmakt (Munch s. 139 f). Förhållandet mellan tilsynet och gäldenären uttrycks i 5 15 Stk. 1 på det viset att gäldenären inte får företa dis- positioner av väsentlig betydelse ("vaesentlig betydning") utan samtycke av tilsynet. Betalning av gäld får ske bara i överensstämmelse med förmånsrättsordningen eller om betalning är nödvändig för att undvika förlust.

Kravet på tilsynets samtycke bör ses i samband med reglerna om förmånsrätt i 5 94 punkt nr. 2 (se härom avsnitt 5.1.2). Samtycke av tilsynet är en förutsättning för sådan förmånsrätt. Det betyder att samtycke kan behöva inhämtas även i fråga om rättshandlingar som inte är av "vzesentlig betydning", t.ex. när en medkontrahent kräver förmånsrätt för att ingå ett avtal med gäldenären (Munch s. 141). Frågan om samtycke kan också få betydelse vid prövning av om en rättshandling kan återvinnas vid en efterföljande konkurs. Enligt 5 72 Stk. 3 DKL kan en betalning eller disposition som godkänts av ett tilsyn inte återvinnas, såvida inte tilsynet uppenbart har överskridit sina befogenheter. Tredje man skall kunna lita på ett samtycke av tilsynet (Munch s. 481).

Rättsverkan av bristande samtycke är i första hand att förmånsrätt enligt 5 94 punkt nr. 2 inte uppnås. Huruvida transaktionen kan återvinnas blir beroende av omständigheterna (jfr. & 72). En disposition utan samtycke blir alltså inte utan vidare ogiltig (Lindencrone-Grgaard s. 88). Jfr även vad som sägs i avsnitt 5.1.8 om upphörande av beta- lingsstandsning.

I fråga om förhållandet mellan gäldenären och tilsynet bör vidare påpekas att gäldenären skall "aflaegge regnskab" för gode mannen (& 15 Stk. 2). Denne kan utse sakkunnigt biträde (5 15 Stk. 3). I förhållande till ett "kreditorudvalg" är gode mannen skyldig atti förväg lämna under- rättelse om påtänkta, "saerlig vzesentlige dispositioner" (& 15 Stk. 4). En

motsvarande underrättelseplikt gäller i förhållande till borgenärerna i gemen. Gode mannen har i övrigt också pålagts att ta ställning i olika spörsmål rörande gäldenärens verksamhet (se översikt hos Munch s. 137 ff) och att t.ex. anmäla om det visar sig att betalningsinställelsen bör upphöra (& 16 d Stk. 2).

Som exempel på dispositioner "av väsentlig betydelse" har nämnts större varuinköp som inte är ett led i den dagliga affärsverksamheten, försäljning av fast egendom eller värdefulla maskiner, nedläggning av produktion och utarrendering av egendom (se Munch s. 140 ff och Lindencrone—Orgaard s. 87 f). Uttrycket " saerlig vasentlige dispositioner" kommenterades inte närmare i förarbetena (jfr 1983 års danska betänkade s. 18 f och 50). Munch (s. 145) menar att underrättelseplikten är densamma som gäller enligt 5 115 DKL för en kurator i konkurs i förhållande till ett i sådant sammanhang utsett "kreditorudvalg", dvs. skyldigheten att underrätta avser alla "viktigere dispositioner". Som exempel nämns försäljning och pantsättning av fast egendom, för- handlingar om försäljning av rörelse, påbörjande av process, som inte gäller enbart inkassering av fordran, och förlikning av större betydelse (se även Lindencrone-Grgaard s. 90 ff).

I 5 16 c finns särskilda regler rörande ömsesidigt förpliktande avtal där gäldenärens medkontrahent fullgör sin prestation under den förres betalningsinställelse. Reglerna har berörts i avsnitt 5.1.5, vartill får hänvisas.

5.1 .7 Borgenärernas ställning

Som har berörts redan utgjorde förstärkningen av borgenärernas ställning ett huvudinslag vid 1984 års betalingsstandsningsreform. Härvidlag bör ytterligare nämnas följande.

Den skyldighet att informera borgenärerna om betalingsstandsningen som enligt & 12 åvilar tilsynet gällde förut gäldenären. Då fanns inte heller skyldighet att lämna de förhandsupplysningar om gäldenärens ekonomiska ställning som nu är föreskrivna (se vidare Munch s. 120 ff och Lindencrone-Grgaard s. 31 ff).

Reglerna om ett obligatoriskt borgenärssammanträde inom tre veckor från det att skifteretten fick anmälan om betalningsinställelsen (& 11 Stk. 2) har i förarbetena betecknats som borgenärernas "viktigste grundlag for at få indflydelse på forlébet af en betalingsstandsning" (se 1983 års danska betänkande s. 17, Munch s. 117 och Lindencrone—Grgaard s. 33 f). Sammanträdet tjänar främst syftet att ge borgenärerna möjlighet att ta ställning till om det finns skäl att låta betalningsinställelsen fortsätta (se 5 13 Stk. 1). Borgenärerna har dock inte beslutanderätt. Skifteretten leder sammanträdet och kan meddela beslut om betalningsinställelsens upphörande (jfr & 16 d). Sammanträdet anses vara offentligt (se Munch s. 126).

Frågan om betalningsinställelsens upphörande hänger samman inte bara med bedömningen av föreliggande upplysningar om gäldenärens

ekonomiska situation utan också med gäldenärens samarbetsvilja. I 5 13 Stk. 2 anges att - om gäldenären uteblir från borgenärssammanträdet utan laga förfall - skifteretten har att besluta om betalingsstandsningens upphörande. Bestämmelsen, som inte fanns med i 1983 års danska betänkande, infördes genom förslaget till folketinget (se Lovforslag nr. L 10 Folketinget 1983-84 s. 19) och motiverades av en önskan att det på borgenärssammanträdet skulle ges möjlighet att ställa frågor till gäldenären för att belysa orsakerna till betalningsinställelsen och syftet med denna (se även Munch s. 127 f).

Skall betalningsinställelsen fortsätta kan vid borgenärssammanträdet tas upp även frågan om utseende av ny god man (5 13 Stk. 3). Munch påpekar att det vanligen är gäldenärens advokat som från början utsetts till god man (Munch s. 129). Det kan ofta göra spörsmålet om ändring av godmansförordnandet aktuellt. Skifteretten tar dock upp frågan bara på begäran, dvs. normalt från borgenärssidan. Skifterettens beslut kan överklagas.

Ett ytterligare spörsmål som kan komma upp på borgenärssam- manträdet är utseende av ett "kreditorudvalg" (borgenärskommitté). Systemet med ett sådant "udvalg", vilket har en motsvarighet vid konkurs (& 114 DKL), kom till vid 1984 års reform. Det skedde för att skapa möjlighet till en bättre kontakt mellan gode mannen och borgenärerna och till en större insyn från dessas sida (se 1983 års danska betänkande s. 19 och 54). Beslut om utseende av en borgenärskommitté fattas av skifteretten (se 5 14 Stk. 1) på begäran av en borgenär (eventuellt löneborgenär), gäldenären eller gode mannen. Högst tre personer får ingå i kommittén. I verksamhet med mer än 25 anställda har en företrädare för de anställda rätt till inträde i kommittén, som i så fall får bestå av högst fyra medlemmar. Har en kommitté utsetts, skall gode mannen som nämnts förut fortlöpande hålla den underrättad om betalingsstandsningens förlopp (& 14 Stk. 2).

En borgenärskommitté kan ha två rätt olika funktioner. Den ena är att ge visst bistånd till gode mannen genom att tillföra exempelvis bransch- kännedom som denne inte har. Den andra är att kontrollera gode man- nen. Det är bara den senare funktionen som behandlas i lagtexten. Den nyss nämnda underrättelseplikten för gode mannen är ett stöd för kredi- torudvalgets kontrollmöjligheter. Det följer av udvalgets uppgifter att gode mannen, om inte alldeles speciella skäl talar mot det, bör tillmötes- gå udvalgets önskan om ytterligare upplysningar (se Munch s. 134). Som har berörts i avsnitt 5.1.6 föreskrivs i 5 15 Stk. 4 att udvalget i förväg skall underrättas om " saerlig vaesentli ge dispositioner". Underrättelseplik- ten är i och för sig absolut, men det krävs inte udvalgets samtycke till en viss disposition (se Munch s. 145).

En borgenärskommitté av nu behandlat slag har inte mandat att binda borgenärskollektivet (se Lindencrone-Grgaard s. 66). Det anses följa av reglerna i & 15 Stk. 5 om krav på att vissa dispositioner skall godkännas vid ett särskilt borgenärssammanträde. Av detta lagrum framgår att om en fjärdedel av kända borgenärer utan säkerhetsrätt gör invändning mot genomförandet av sådana påtänkta dispositioner som sägs i 5 15 Stk. 4

(se ovan under 5.1.6) får dessa genomföras bara om gode mannen inkallar borgenärerna till ett sammanträde och flertalet av de närvarande godkänner dispositionerna. Vilka dispositioner lagrummet syftar på är inte helt klart, eftersom & 15 Stk. 4 i fråga om skyldigheten att förelägga borgenärerna vissa väsentliga dispositioner inte tar med sådana som är "nquvendige af hensyn till bevarelsen af skyldnerens virksomhed, rimelig vaeretagelse af fordringshavernes fzelles interesseri avrigt eller erhvervelsen af dagliglivets fornadenheder". Munch (s. 146 f) antar att omläggning av hela produktionen, anskaffande av ny maskinpark och försäljning av hela verksamheten hör till dispositioner som gode mannen skall underrätta borgenärerna om i förväg och därför också till de åt- gärder som kan kräva godkännande av borgenärerna vid ett sammanträde enligt 5 15 Stk. 5. Lindencrone-Orgaard (s. 92 f) menar att under- rättelseplikten visavi borgenärerna på grund av vissa uttalanden i 1983 års danska betänkande (s. 50) kan "i mange tilfaelde blive forvandlet til en skueret".

Formerna för hur ett sådant borgenärssammanträde som avses i 5 15 stk. 5 skall gå till är inte närmare reglerade i lagtexten. En invändning från en borgenärsminoritet kan ske såväl skriftligen som muntligen. Har gode mannen sänt ut underrättelse enligt 5 15 Stk. 4, skall invändningen ha "kommit fram" till gode mannen inom sju dagar från underrättelsens avsändande (se vidare Munch s. 148 f). Vid beräkningen av borgenärs- minoritetens storlek är fordringamas belopp avgörande; en enstaka borgenär med en fordran motsvarande minst 25 % av gäldenärens sam- lade skulder (utan säkerhetsrätt) kan alltså göra en invändning mot viss disposition och därmed påkalla godkännande på borgenärssammanträde. Alla borgenärer skall kallas till detta. Förkastas dispositionen, får gode mannen inte genomföra den. Om han ändå gör det, har medkontrahenten sannolikt inte rätt till skadestånd av borgenärerna, om han kände till eller borde känna till deras inställning (se Munch s. 149).

5.1.8. Betalingsstandsningens upphörande

I & 16 d DKL ingår regler om att skifteretten under viss förutsättning kan bestämma att betalingsstandsningen upphör. Med "betalingsstandsning" menas härvid anmäld betalningsinställelse (se Munch s. 181 f). De aktuella förutsättningama är: 1) att betalingsstandsningen saknar ett rimligt ändamål, 2) att gäldenären inte samarbetar lojalt eller 3) att det i övrigt inte på betryggande sätt arbetas på att uppnå en samlad uppgörelse med borgenärerna. Förutsättningen 1) kan vara för handen om det saknas utsikt till underhandsackord eller genomförande av tvångsackord. Förutsättningen 2) kan föreligga om gäldenären upprepade gånger företar dispositioner utan samråd med gode mannen eller om han undanhåller viktiga upplysningar om sin ekonomi. Förutsättningen 3) syftar på både gäldenärens och gode mannens sätt att förhålla sig. Till reglerna i paragrafens första stycke är fogade bestämmelser om viss

underrättelseplikt för gode mannen (Stk. 2) och kommunikationsplikt för skifteretten före dess avgörande (Stk. 3).

Medan upphörandegrunderna i & 16 d är beroende av en skönsmässig bedömning upptas i 5 16 e vissa "automatiska" upphörandeanledningar. Dessa är

1) att gäldenären återkallar sin anmälan, 2) att förhandling om tvångsackord öppnas,

3) att beslut om inledande av gäldsanering meddelats, 4) att gäldenären försätts i konkurs samt

5) att tre månader gått från fristdagen. I det sista fallet (p. 5) kan skifteretten "under ganske sazrlige omståen- digheder" förlänga fristen med högst tre månader åt gången, om gäldenä- ren begär det före fristens utgång (Stk. 2). Fristen kan dock inte för- längas längre än totalt ett år från fristdagen. I bestämmelsen anges vissa formkrav för tillämpningen. Gäldenärens begäran skall vara skriftlig och redogöra för skälen för förlängning. Gode mannen skall yttra sig skriftligen liksom kreditorudvalget, om ett sådant tillsatts. Skifteretten har möjlighet att kalla borgenärerna till ett sammanträde i saken.

Fristen för förlängning har vid 1984 års reform förlängts från två till tre månader. Enligt betalingsstandsningsudvalgets mening var det en olämplig ordning att vid behov av längre frist än totalt fem månader förena en betalningsinställelse med Vilandeförklaring av konkursansökan (se härom under 5.1.10), något som tidigare inte var ovanligt. Man förordade därför en maximal frist på 12 månader för betalingsstandsning (se 1983 års danska betänkande s. 33 ff). Det nya förlängningssystemet har kritiserats av Lindencrone—Grgaard, som bl.a. menar att det skapar rättsosäkerhet och inte grundas på någon analys av betalningsinställelsens förhållande till ackord, informell avveckling och konkurs (se Linden- crone-Grgaard s. 39 ff).

5 . 1 .9 Förfarandet hos skifteretten

Som framgår av tidigare avsnitt har skifteretten flera funktioner vid beta- lingsstandsning. Skifteretten har sålunda att registrera gäldenärens anmälan och därvid kontrollera att den uppfyller vissa formella krav (se 55 7 och 10). Skifteretten skall utse tilsyn (5 13 Stk. 3). Vidare skall skifteretten på begäran utse en borgenärskommitté (& 14). Den leder det obligatoriska borgenärssammanträdet (& 13). Den fattar beslut angående exekutionshinder (& 16 a). På skifteretten ankommer även att besluta i frågor om betalingsstandsningens upphörande (55 16 d och e).

För skifterettens befattning med betalingsstandsning gäller därutöver ett antal allmänna regler som är delvis gemensamma för olika insolvens- rättsliga förfaranden, t.ex. Q 1 (fristdag), 55 3-4 (forum), & 238 (god man m.m.), 5 239 (arvode till god man) och 55 240-249 (förfarandereg- ler).

Kostnaden för god man betalas av boet (se 5 239 Stk. 4). Skifteretten bestämmer ersättningen utifrån en konkret värdering i det enskilda fallet

(se Munch s. 844 ff. (& 239 Stk. 1). Skifteretten har att ta hänsyn till arbetets omfattning och boets beskaffenhet, det med arbetet förbundna ansvaret och det under de givna omständigheterna uppnådda resultatet (jfr Munch s. 844 ff). Beträffande ställande av säkerhet för tilsynskost- naden se avsnitt 5.1.4.

Vid konkurs har god man förmånsrätt för sin fordran på ersättning enligt 5 94 punkt nr. 1 se avsnitt 5.1.2).

5.1.10. Vilandeförklaring av konkursansökan

En möjlighet att vilandeförklara en konkursansökan har funnits sedan 1927. Nuvarande regler härom tillkom vid 1984 års reform (se 1983 års danska betänkande s. 33 ff och 56) och återfinns i & 24 DKL. Huvud- dragen av reglerna är följande.

Om gäldenären söker nå en uppgörelse ("ordning") med borgenärerna kan på gäldenärens begäran skifterettens avgörande rörande en konkurs- ansökan förklaras vilande, såvida skifteretten finner att det finns "rimelig udsikt til, at en ordning kan opnås" (& 24 Stk. 1). Samtidigt med sin begäran skall gäldenären föreslå en person som skall förordnas som tilsyn under uppskovet och ge in en förklaring från denne att han är villig åta sig uppdraget och uppfyller betingelserna i 5 238 (frihet från jäv m.m.). Beslutar skifteretten om uppskov enligt Stk. 1, tillämpas reglerna i 55 11-16 (1 (Stk. 2). Uppskov kan medges intill tre månader. Reglerna om förlängning av tid för betalningsinställelsei & 16 e Stk. 2 tillämpas även vid uppskov med konkurs. Återkallas eller avslås en konkursansökan efter det att uppskov har medgetts eller förlänger skifteretten fristen, skall tilsynet inom en vecka underrätta alla kända fordringshavare (Stk. 3).

Det är alltså i princip samma fristregler vid betalingsstandsning som vid uppskov med konkurs (jfr Munch s. 229). Som har nämnts förut har förlängningssystemet utsatts för kritik (se avsnitt 5 .1.8). Munch framhåller att om konkursansökningen inte föregåtts av betalningsin- ställelse kan det ofta vara naturligt att börja med en kort frist för att åstadkomma nödvändigt räkenskapsunderlag m.m. Därefter kan det sättas ut en frist för att utarbeta ett förslag till uppgörelse och slutligen en frist för att klargöra borgenärernas inställning.

5.1.11. Statistiska uppgifter om betalingsstandsning, m.m.

Insolvensutredningen har vid sina kontakter med det danska Justitsminis— teriet, skifteretten vid Sa- og Handelsretten och advokater med erfarenhet som tilsyn vid betalingsstandsning fått del av olika synpunkter på den praktiska tillämpningen av de danska reglerna. Sammanfattningsvis har upplysts följande.

Antalet anmälda betalningsinställelser efter 1984 års reform har hållit sig omkring 1 000 - 1 500 årligen (se bilaga 11). Några säkra uppgifter om vad betalningsinställelserna har resulterat i finns dock inte. Det är inte så vanligt att resultatet blir en frivillig överenskommelse (i vart fall inte när det finns fler än 20-30 borgenärer). Vanligast är att gäldenären försätts i konkurs, därnäst att tvångsackord genomförs. Betalingsstands- ning används ibland som ett moratorium för att gäldenären skall få ordning på sin ekonomi. I "en hel del fall" kommer någon form av rekonstruktion till stånd, ibland dock på det viset att "den gode delen" av gäldenärens verksamhet säljs till ett nytt bolag. Det är vanligt att önskemålet om rekonstruktion stupar på att gäldenären inte kan få bankgaranti för löner och kostnader.

Beträffande utfallet av tidigare regler om betalingsstandsning hänvisas till 1983 års danska betänkande (s. 8 och 63-71).

Betalingsstandsning kommer ofta till stånd för sent. En orsak till det kan vara att gäldenärema anser att kunderna försvinner, om man inleder betalingsstandsning. Många gånger är det revisorerna som tar initiativ till betalningsinställelse, däremot sällan bankerna. "Tyst" betalningsin- ställelse förekommer någon gång av det skälet att företaget är beroende av auktorisation för verksamheten, t.ex. ett vaktbolag.

En anmälan om betalingsstandsning är offentlig på det viset att alla som har ett rättsligt intresse, dvs. borgenärerna, kan få besked av skifteretten om anmälan och om vem som har utsetts till tilsyn (& 9 DKL). Anmälan kungörs inte. Ibland kan en betalningsinställelse ha så stort samhällsintresse att även massmedia skall få del av uppgifter om saken.

I praktiken är det tilsynet som under betalingsstandsningen träffar alla "överordnade" avgöranden i samarbete med gäldenären. I början av betalingsstandsningen redogör tilsynet för gäldenären hur denne skall förhålla sig. Ofta får denne en skriftlig instruktion av det slag som förekommer även i Sverige (se avsnitt 3.3.1.2). Gäldenären samarbetar oftast med tilsynet. Det förekommer sällan att det anmäls bristande sam- arbetsvilja till skifteretten (& 16 (! Stk. 1 nr 2).

Tilsynet ses som borgenärernas representant. Han orienterar dessa genom någon form av cirkulärskrivelse. Normalt kommer inte så många till det i 5 11 Stk. 2 föreskrivna sammanträdet ("treveckorsmötet"). Vanligen infinner sig huvudleverantörema, någon från tullväsendet och möjligen någon panthavare eller leasegivare.

Det är inte så vanligt att ett kreditorudvalg utses. Ett sådant udvalg brukar utses när det behövs fackman som hjälp åt tilsynet eller det finns motstridande borgenärsintressen. Staten brukar inte delta i kreditorud- valg. I så fall är det kammaradvokaten som företräder staten.

Bestämmelserna i 5 16 a om förbud mot utmätning m.m. på begäran av panthavare och bestämmande av tid för amortering på pantfordringar har ingen praktisk tillämpning. Vanligen träffar panthavare överenskom- melse med tilsynet. Täcker panten fordringen, skall löpande amorteringar betalas. Är det oklart om panten räcker till, kan särskild värdering bli nödvändig.

Arbetstagarna kräver alltid säkerställelse av lön. Fackföreningarna sänder ut information om betalingsstandsning till sina medlemmar. - Det förekommer inte att arbetstagare kräver att få med en företrädare i kreditorudvalg.

Tre veckor är i de flesta fall tillräckliga för att avgöra om en be- talingsstandsning är en framkomlig väg eller om förfarandet skall stoppas. Redan då kan man se om det finns en rekonstruktionsmöjlighet. Det händer att tilsynet hos skifteretten begär att betalingsstandsningen skall upphöra. Då beror det för det mesta på att gäldenärens ekonomi är så dålig att det inte går att fortsätta verksamheten under en tremånaders- period. Betalingsstandsning missbrukas ej så mycket som konkurs. Vill gäldenären inte begära sig i konkurs, blir det borgenärernas sak.

Skifteretten har en tillbakadragen roll under betalingsstandsningen. Det är väsentligen en formell funktion. Vid "treveckorsmötet" prövar rätten om betalningsinställelsen skall fortlöpa under tre månader. Om ingen borgenär opponerar sig, varar den åtminstone tre månader. Det förekommer sällan problem med att ta ställning till om en betalings- standsning skall fortsätta.

Fördelen med betalingsstandsning är att det ger andrum och är den enda verkliga möjligheten att undersöka möjligheten till rekonstruktion. Vanligen krävs dock viss förlängning för att rekonstruktion skall lyckas. Det förekommer sällan att förlängning begärs upp till ett år. Rekonstruk- tion under konkurs kan ske på så sätt att verksamheten säljs till ett nytt bolag. Då krävs skifterettens samtycke.

Vilandeförklaring ("udsaattelse ") av konkurs används ganska ofta, bl.a. i inkassosyfte. För gäldenären spelar det mindre roll om man väljer den vägen eller betalningsinställelse.

Borgenärerna har främst intresse av att få reda på dividenden och få resterande belopp avskrivet. Sedan vill de få saken ur världen så fort som möjligt - framtiden är viktigast!

5.1.12. Vidaredrift av konkursgäldenärs rörelse

DKL innehåller inga närmare bestämmelser om i vad mån en konkurs— gäldenärs verksamhet får fortsättas under konkursen. Följande regler bör dock anmärkas i sammanhanget. Enligt 5 109 Stk. 2 ankommer det på skifteretten att efter samråd med interimsförvaltaren ("den midlertidige bestyrer") bestämma i vad mån gäldenärens näringsverksamhet tills vidare skall fortsättas. DKL innehåller inte någon presumtion för att driften skall upphöra (se Munch s. 600). I 5 114 Stk. 4 ges en regel om att skifteretten kan för boets räkning anta en affärskunnig medhjälpare till konkursförvaltaren. Enligt Munch (s. 614) kan en sådan medhjälpare särskilt vara till gagn vid fortsatt drift av gäldenärens verksamhet men också vid besvarande av spörsmålet, om denna skall fortsättas eller awecklas. Det åvilar formellt konkursförvaltaren att förestå driften av verksamheten, om denna fortsätts (5 115 Stk. 1). Den dagliga ledningen

överlåts dock vanligen till en av boet anställd fackman eller eventuellt den av skifteretten utsedde medhjälparen (se Munch s. 618).

Avsaknaden av närmare regler om i vilka situationer konkursgäldenä- rens rörelse får fortsättas bör ses i samband med DKL:s bestämmelser om konkursförvaltarens ansvar gentemot borgenärerna och inför skifteretten. Här kan hänvisas till exempelvis & 115 Stk. 2 (informations- plikt mot ett "kreditorudvalg"), & 119 (inkallande till "skiftesamling") och 5 125 (redovisningsplikt i förhållande till skifteretten).

5 . l . 13 Lönegaranti

I Danmark finns ett system med lönegaranti vid konkurs, Lanmodta- gemes Garantifond, som tillkom 1972. Systemet, vilket numera regleras i en lag från 1988, innebär att Garantifonden prövar om medel skall betalas ut. Det innefattar liksom det svenska att fonden inträder i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Fonden träder i funktion också om gäldenärens verksamhet har upphört utan konkurs och arbetsgivaren inte kan betala de förmånsberättigade lönekraven. Betalingsstandsning medför således inte i sig att lönegarantin träder i funktion. Garantin, vilken inte täcker massakrav, var 1991 maximerad till 75 000 Dkr per arbetstagare. Se vidare Munch s. 555 och 569 ff.

5.2. Norge

Som anförts inledningsvis under kapitel 5 behandlas utöver gjeldsfor- handling också förmånsrättsordningen (avsnitt 5.2.2), Vidaredrift av konkursgäldenärens rörelse (avsnitt 5.2.11) och lönegaranti (avsnitt 5.2.12).

5.2.1. Allmänt om gjeldsforhandling. Syftet med för- farandet

Institutet gjeldsforhandling infördes i norsk rätt efter förslag från den redan 1953 tillsatta kommitté som hade till uppgift att se över ackords- lagstiftningen och senare också konkurs- och förrnånsrättslagstiftningen (konkurslovutvalget). Utvalgets slutbetänkande (NOU 1972z20) innehöll bl.a. ett förslag till lag om gjeldsforhandling och konkurs. I den lagen samlades de processuella reglerna och ersatte därmed de processuella reglerna i de tidigare konkurs- och ackordslagarna. De materiella reglerna om borgenärernas rätt till utdelning av gäldenärens tillgångar togs upp i ett förslag till en särskild utdelningslag (lov om fordringsha- vernes dekningsrett, Dekningsloven). Denna senare lag ersatte både de materiella reglerna i de tidigare konkurs- och ackordsförhandlingslagarna

och vissa regler som fanns spridda på andra lagar. Utvalgets förslag lades i väsentliga delar till grund för konkursloven av 1984 (NKL) och Dekningsloven (DL). Dessa båda lagar trädde i kraft 1986.

Anledningen till att man valde att införa ett lagreglerat gjeldsforhand- lingsinstitut med möjlighet till en frivillig skulduppgörelse kan framförallt sökas i det förhållandet att tvångsackord i praxis hade utnyttjats i mycket begränsad omfattning. I stället hade i viss mån privat gjeldsforhandling använts. Man fann således fördelar med det privata förfarandet som borde kunna utnyttjas genom att föra in gjeldsforhandlingen under offentlig kontroll, så långt detta är möjligt utan att förfarandet förlorar värdefulla egenskaper.

Huvuddragen i NKL:s nu gällande system är följande. Gäldenären kan hos skifteretten ansöka om att gjeldsforhandling skall inledas. Förut- sättningen är att gäldenären är illikvid och att det är sannolikt att gäldenären kan uppnå en skulduppgörelse inom ramen för gjeldsfor— handlingsinstitutets ram. Om förutsättningama för inledande av gjeldsfor- handling föreligger bifaller skifteretten ansökningen. Beslutet offent- liggörs inte av skifteretten. Denna utser därefter en gjeldsnemnd - ett till skifteretten knutet organ - som omedelbart underrättar kända borgenärer. Gäldenären behåller rådigheten över sin rörelse och sin egendom men är underställd gjeldsnemndas tillsyn. Gjeldsnemndas viktigaste uppgift är att gå igenom gäldenärens ekonomiska förhållanden och att utarbeta en redogörelse för dessa. Denna genomgång utgör underlaget för nämndens beslut om den fortsatta behandlingen. Om gjeldsnemnda finner att det finns utsikt till att gäldenären kan uppnå en frivillig skulduppgörelse eller ett tvångsackord skall den på grundval av de upplysningar som tagits fram hjälpa gäldenären att utarbeta ett förslag till en sådan uppgörelse. Gjeldsnemnda tillställer borgenärerna ett förslag till frivillig skuldupp— görelse för omröstning. Förslaget anses godtaget om ingen av dem motsätter sig detta. Om förslaget förkastas av någon av borgenärerna kan gäldenären framlägga ett nytt förslag, som gjeldsnemnda åter kan tillställa borgenärerna för godkännande, om nämnden anser att det finns goda förutsättningar att få förslaget antaget. Förkastas det slutliga förslaget, blir alternativen antingen offentlig tvångsackordsförhandling eller konkurs.

Offentlig förhandling om tvångsackord kan under gjeldsforhandlingen bara inledas om ackordsförslaget på förhand är godkänt av minst 40 % av de kända röstberättigade borgenärerna och dessa representerar minst 40 % av den samlade skulden som ger rösträtt. Gjeldsnemnda skall därför först avgöra om den skall sända ut gäldenärens förslag till tvångsackord till borgenärerna. Nekas det, inleds konkurs, vilket också blir fallet om det nödvändiga förhandsgodkännandet inte uppnås vid om— röstningen. Särskild omröstning är för övrigt onödig om ackordsförslaget tidigare har varit framlagt som förslag till frivillig skulduppgörelse och det vid borgenärsomröstningen fick tillräcklig uppslutning för att uppfylla 40 %-kravet. Det är skifteretten som prövar gäldenärens ansökan om inledande av offentlig förhandling om tvångsackord. Avslås gäldenärens ansökan, inställs gjeldsforhandlingen och i stället inleds konkurs.

Likadant är det om omröstningen bland borgenärerna inte ger erforderlig majoritet (& 43 NKL) eller om skifteretten på andra grunder vägrar att stadfästa tvångsackordet (åå 49 och 50 NKL). Det kan då vara fråga om att gäldenären inte infinner sig vid sammanträden eller vägrar att lämna erforderliga upplysningar. Det kan också röra sig om att ackordsupp- görelsen kommit till stånd genom att en borgenär erhållit eller utlovats fördelar framför övriga borgenärer. Om gjeldsnemnda finner att det saknas förutsättningar för såväl frivillig skulduppgörelse som tvångs- ackord, meddelar nämnden detta till skifteretten, varefter domstolen avgör om konkurs skall inledas.

Konkurslovutvalget var av den uppfattningen att gjeldsforhandling borde äga rum under offentlig kontroll. Å andra sidan ville man inte lägga restriktioner på möjligheten att få till stånd privat gjeldsforhandling med borgenärerna (se NOU 1972220 5. 4). Privat gjeldsforhandling handläggs framförallt av Norges 17 kreditföreningar (ungefär de svenska ackordscentralema) samt av advokater. Under lagförarbetena lades stor vikt vid det förhållandet att den offentlighet som tvångsackordsför- handling medfört verkat avskräckande på tveksamma gäldenärer, vilka därför antingen föredragit privat gjeldsforhandling med borgenärerna eller dröjt för länge med att begära att offenlig tvångsackordsförhandling alternativt konkurs skall inledas. Icke-offentlighet under förhandling om en frivillig skulduppgörelse enligt NKL ansågs därför nödvändig. Enligt utvalget förelåg det egentligen inte någon valmöjlighet — en lag som möjliggjorde förhandling om frivillig skulduppgörelse under domstolens beskydd skulle bli en död bokstav om det skulle kungöras att gjeldsfor- handlingen inletts (se NOU 1972:20 s. 36 f). Justitiedepartementet uttalade att den föreslagna ordningen i allmänhet skulle ge bättre möjlighet att få gäldenärer med allvarliga ekonomiska problem att ta kontakt med borgenärerna inom ramen för gjeldsforhandlingen. Vidare ansåg departementet att det förhållandet att gjeldsforhandlingens första fas inte är offentlig i många fall ger större möjlighet att undgå förluster eller möjliggöra en tillfredsställande utförsäljning av företagets tillgångar (se Ot. prp. 1980/81 nr 50 s. 34). Den inledande fasen av gjeldsfor- handlingen, dvs. gjeldsnemndas genomgång av gäldenärens ekonomiska förhållanden liksom en eventuell förhandling om frivillig skuldupp- görelse, skulle alltså vara "icke-offentlig" (se & 6 NKL). Justitiedeparte- mentet framhöll att paragrafen inte innebär något fullständigt hemlig- hållande av att gjeldsforhandling pågår (se prp. s. 34). Bestämmelserna innebär emellertid att skifteretten eller gjeldsnemnda inte skall vara aktiva i syfte att offentliggöra att gjeldsforhandling inletts (prp. s. 64). Skifteretten vägrar således att svara på allmänna förfrågningar om vilka gjeldsforhandlingar som inletts på sistone (se Huser, Gjeldsforhandling og Konkurs, band I, 5. 144, jfr även Munch s. 93). Förfrågan om en eller flera bestämda personer eller företag har begärt eller är föremål för gjeldsforhandling besvaras om den som frågar är en borgenär eller liknande. Här har hänvisats till & 135 i tvistemålslagen som ställer krav på rättsligt intresse. Däremot kan pressen inte kräva några sådana

upplysningar (se prp. s. 64). Enligt 5 19 NKL skall alla kända kreditorer omedelbart underrättas om en ansökan om gjeldsforhandling.

Lagstiftaren har haft som mål att gjeldsforhandling under offentlig kontroll skall konkurrera ut de privata gjeldsforhandlingama. Man har därför tagit sikte på att göra lagens förfarande mer fördelaktigt än de privata förfarandena. Jämfört med den traditionella tvångsackordför- handlingen har gjeldsforhandlingen enligt NKL gjorts mer flexibel och mindre tidskrävande och kostbar än denna. Dessutom förväntas gjeldsfor- handlingen inledas på ett tidigare stadium av gäldenärens ekonomiska kris än vad som var fallet med offentlig tvångsackordsförhandling enligt Ackordsforhandlingsloven. Gäldenären kan för övrigt inte välja mellan gjeldsforhandling enligt NKL och tvångsackordsförhandling, eftersom det sist nämnda förfarandet är integrerat med gjeldsforhandling. Han måste således gå vägen över inledande av gjeldsforhandling för att uppnå ett tvångsackord.

Följande förhållanden ansåg konkurslovutvalget (se NOU 1972:20 s. 37 ff) vara klara fördelar med gjeldsforhandling enligt NKL jämfört med privata förfaranden.

a) Det är mer betryggande än helt privata förfaranden. Detta beror framförallt på de handläggningsregler som lagen innehåller, även om de i viss mån är dispositiva. Några sådana regler finns inte för en privat gjeldsforhandling. Vidare är det inlagt kontroller och rättssäkerhets- garantier. Skifteretten har centrala uppgifter här, men också gjeldsnemn- da och den av nämnden utsedde revisorn har ålagts en rad uppgifter som garanterar ett tillfredsställande rättsligt förfarande, likabehandling och rättvisa. Väsentligt är också den säkerhet som ligger i principen att en frivillig skulduppgörelse innebär att alla kända borgenärer behandlas lika (& 23.2 NKL); jfr dock de vittgående undantagen i 5 23.3 NKL.

b) Man är skyddad mot att förhandlingen spolieras av någon enskild fordringsägare som söker få täckning för sin fordran genom utmätning eller konkurs, eftersom gjeldsforhandling enligt NKL förhindrar utmätning och begränsar möjligheterna till att begära gäldenären försatt i konkurs. De inblandade är därigenom i större omfattning garanterade arbetsro och detta ger i sin tur gäldenärens verksamhet ett visst andrum.

0) Om en privat gjeldsforhandling varar längre tid än tre månader saknas möjlighet till återvinning. Detta leder ofta till en olycklig tidspress under förhandlingarna. Vid gjeldsforhandling enligt NKL är utgångs- punkten för beräkning av återvinningsfristema i stället tidpunkten för ansökan om gjeldsforhandling.

d) Möjligheterna för fortsatt drift av gäldenärens verksamhet torde vara större, eftersom gäldenären kan ta nya krediter med gjeldsnemndas medgivande. En sådan skuld blir massaskuld för det fall gjeldsfor- handlingen skulle övergå i konkurs.

e) Det arbete som nedlagts under gjeldsforhandlingen enligt NKL kommer normalt till nytta i en eventuellt efterföljande konkurs.

Det bör dock påpekas att vissa fördelar med privata förfaranden även diskuterades av lagstiftaren. Gäldenären kan då själv välja vem som skall handha förhandlingen, och jämfört med de mindre skifteretterna besitter

kreditföreningarna ofta mer erfarenhet och expertis bland vilka gäldenä- ren kan välja. En fördel med så få handläggningsregler som möjligt är att detta ger gjeldsförhandlarna större utrymme för individuella sätt att komma fram till lösningar. Avsaknaden av en absolut materiell lik- hetsprincip mellan borgenärerna kan ur denna synvinkel vara en fördel. Inte så sällan är det en eller några få borgenärer som motsätter sig en lösning vilken övriga borgenärer accepterar. Vid privat förhandling kan då den eller de som motsätter sig betalas fullt ut eller få någon annan särbehandling. Om alla krafter sätts in kan det privata förfarandet vidare gå snabbare. Man är ju obunden av bestämda frister och handläggnings- regler. En privat förhandling kan också ofta äga rum mer diskret än en gjeldsforhandling enligt NKL. Detta kan vara speciellt praktiskt när borgenärerna är få. Privat förhandling kan också tänkas bli billigare, särskilt om förhandlingarna görs enklare och snabbare än lagen påbjuder.

5.2.2. Förmånsrättsordningen

Enligt norsk rätt gäller som huvudregel, att en borgenär som för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom skall tillgodoses ur denna framför övriga borgenärer. Panthavare står utanför konkursbobehand- lingen så långt fordringen täcks av panten (& 8—14 DL). Det ankommer på konkursförvaltaren att klara ut vad som hör till konkursboets egendomsmassa " å underszke og om nadvendig imotegå påstande om utlevering av verdier som finnes i boet" (& 85 nr ] NKL). I många fall kan det medföra problem för förvaltaren att avgöra huruvida viss egendom sålts med förbehåll om pant ("salgspant"), se Knut Ro i Lov og Rett, 1992, s. 136.

Konkursförvaltaren ("bobestyreren") kan välja att låta konkursboet avstå från ("abandonere") viss egendom som ingår i boet. Gäldenären återfår då rådigheten över denna. Ofta åtföljs abandoneringsbeslutet av ett förordnande om att rådigheten över egendomen skall övergå till någon annan, vanligen en panthavare ("uegentlig abandonering"). Om den pantsatta egendomens värde understiger den fordran för vilken egen- domen pantsatts är det vanligt att egendomen avstås till panthavaren. Denne får då antingen anordna tvångsauktion eller genom avtal med gäldenären få till stånd en frivillig försäljning (se Ro, a.a. s. 138).

I DL görs skillnad mellan "massefordring" och "dividendfordring". De krav som konkursboet i egenskap av juridisk person ådrar sig betecknas som "massefordring" och skall täckas före alla andra skulder (& 9-2 DL). "Dividendfordring" omfattar "prioriterte, uprioriterte og etterprioriterte krav". Vidare kan nämnas att konkursboet övertar konkursgäldenärens hyreskontrakt om dessa är knutna till dennes näringsverksamhet. Något samtycke från konkursförvaltaren erfordras inte härför. Från och med konkursbeslutet blir hyreskostnaden också en massaskuld (& 7—10 DL). Konkursförvaltaren kan emellertid inom fyra veckor från konkursbeslutet förklara för hyresvärden att boet inte avser att överta hyreskontraktet, förutsatt att lokalerna ställs till hyresvärdens

förfogande. Massafordringen inskränker sig vid sådant förhållande till tiden fram till dess en sådan förklaring tillställts hyresvärden. Även en del kostnader som uppkommit under en omedelbart föregående offentlig gjeldsforhandling skall täckas såsom massafordran (5 9—2 nr 5 DL).

Till den del en pant inte förslår att täcka panthavarens fordringsbelopp är fordringen att betrakta som en "dividendfordring". De prioriterade fordringarna delas upp i två klasser. Klass I avser arbetstagares fordran på lön (5 9-3 DL) och klass II skatt till stat och kommun (5 9—4 DL).

Skattefordringarna hade fram till 1963 förmånsrätt av första klassen i likhet med arbetslön m.m. Efter förslag av konkurslovsutvalget i ett delbetänkande 1961 infördes 1963 en ny förmånsrättsordningi lagen om "rekkjefylgja for krav i konkurs o.a. (prioritetslova)". Genom den lagen blev förmånsrätten för skatt väsentligt reducerad. Skattefordringarna placerades efter arbetslön. Vidare inskränktes det tidsmässiga omfånget av förmånsrätten från tre till ett år (utom i fråga om " forskottsskatt" där fristen var två år). Dessutom begränsades förmånsrätten för skatt fastställd genom "etterlikning" (eftertaxering) till att gälla skatt "for ett enkelt år" (se Ot. prp. s. 202).

I ett betänkande, NOU l972:20, vilket låg till grund för den nya lagstiftning som föreslogs i nämnda Ot. prp., vidhöll konkurslovsutvalget sin principiella syn från 1961 att förmånsrätten för skatter o.l. borde avskaffas. Utvalget menade att de enda argument som med fog kunde åberopas för skatteprivilegiet var den historiska traditionen och den omständigheten att skatter var priviligierade i alla andra jämförbara länder. Inget av dessa argument hade dock någon väsentlig betydelse när de vägdes mot den börda som privilegiet innebar för boets övriga kredi- torer. 1961 var tiden inte mogen för att förslå ett totalt avskaffande av skatteprivilegiet. Erfarenheterna av 1963 års prioritetslov var emellertid positiva. I 1972 års betänkande ansåg utvalget därför att skatteprivilegiet kunde avskaffas helt och anförde bl.a. (se Ot. prp. s. 203):

Det ledende synspunkt bor were at det offentliges tapp å runn av insolvens hos den enkelte skatte- og avgiftspliktige ikke bor ekkes av

slltclyldnerens avrige fordringshavere, i det det rammer tilfeldig, men bor knes på samfunnet som helhet.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes utvalgets förslag från de flesta håll. Finansdepartementet gick dock emot förslaget. Departementets skäl avsåg att ett avskaffande av förmånsrätten dels kunde i någon mån reducera vad staten fick in genom utdelning i konkurs, dels kunde föra med sig ökad arbetsbelastning på indrivningsmyndigheterna genom att dessa i större ut- sträckning fick ta ställning till ackordsförslag under " gjeldsforhand- linger". Departementet fäste också vikt vid att "skiftekreditorene mindre enn andre kan velge sine ”kunder” og ikke står i samme mere kontakt med disse som mange andre kreditorer". Mot denna bakgrund avstyrkte departementet någon ändring av 1963 års ordning och tillade (se Ot. prp. s. 204):

Under enhver omstamdighet antar en at detta må gielde forskudstrekk og påleggstrekk som arbeidsgiver har företatt i arbetidstakers hann. Dette er i realiteten en del av lennskravet og trekkbelepene skal opbevares adskilt fra arbeidsgiverens egne mrdler. Hvis dette er gjenomfert slik som forskrevet i skattebetalingsloven oppstår ingen problemer, i det belapene ikke len er er arbeidsgiverens og ikke år in 1 bomassen ved en konkurs. Men et synes urimelig at en unnlate se av å folge lovens påbud om adskilt oppbevaring av skattetrekk skall medfare en fordel for de ovrige kreditorer ved att belapene faktisk er gått inn i bomassen.

Senare fann sig finansdepartementet dock böra gå in för en viss in- skränkning av förmånsrätten genom att det tidsmässiga omfånget av denna ändrades så att fordringarna som huvudregel fick vara förfallna sex månader före fristdagen. Den minskade statsinkomsten vid en ändring av förmånsrätten ansåg departementet inte längre vara av en sådan storlek att denna "alene gjor en oppheving betenkelig". Det var i stället merarbetet för indrivningsmyndighetema som borde fälla utslaget. Departementet uttalade vidare bl.a. (se Ot. prp. s. 204):

En tenker her på det såvel kvantitative som kvalitative merarbeide som med dette blir pålagt innkrevingsmyndighetene (kommunekasserere og skattefogder) ved at disse må delta i nevnte forhandlinger.

Med utgångspunkt i at krav på skattetrekk vil vaere prioritert i den utstrekning de tilharende lönekrav vil vare det — det vil si at de er forfalt innen en 6 månaders periode fer åpningen av konkurs eller gjeldsforhandling - vil en föreslå at det vesentli ste av ordinaere terminer for skatter og avgifter (inklusiv årsavgift) be older sin prioritet for det samme tidsrom som ovenfor nevnt for skattetrekks vedkommen- de. Ved å begrense kravene til de ordinaere terminer, vil etterbereg- nin er av skatter og av ifter miste sin prioriterte stilling selv om forfallsdagen faller innen or 6 måneders-fnsten.

Justisdepartementet inledde sitt resonemang med att konstatera att erfarenheterna av 1963 års reform var positiva. Man nämnde i fortsätt- ningen att reformen till en början förbättrat de oprioriterade borgenärer- nas ställning men att utvecklingen senare gått i motsatt riktning. Departementet gick härefter in på frågan om förmånsrättens ekonomiska betydelse för staten. Med utgångspunkt i siffror rörande utdelning i konkurser avslutade 1978 nämndes att staten fick cirka 11 miljoner Nkr av anmälda 58,6 miljoner täckta som förmånsberättigade krav. Om förmånsrätten upphävdes, skulle det — alltjämt med utgångspunkt i 1978 års siffror - betyda en ökning av dividenden till de oprioriterade fordringarna med 5 procent. Förbättringen betecknades som "beskjeden". Departementet anslöt sig i fortsättningen till konkurslovsutvalgets principiella synpunkt om att det offentligas förlust vid insolvens hos den skattskyldige borde slås ut på samhället som helhet. Departementet uttalade sig också för det önskvärda i att de oprioriterade borgenärerna blev mera engagerade i konkursbehandlingen.

I det följande uppehöll sig Justisdepartementet främst vid olika spörsmål rörande skatteindrivningen. Konkurslovsutvalget hade i sitt betänkande pekat på att om förmånsrätten upphävdes detta skulle leda till att indrivningsmyndighetema i större utsträckning än tidigare fick ta ställning till förslag om ackord, något som i sin tur medförde ett visst merarbete för myndigheterna. Utvalget menade dock att det kunde vara en fördel att det offentliga kom in på ett tidigare stadium av insolvensbe- handlingen. Departementet erinrade här om att Finansdepartementet i sina uttalanden hävdat att indrivningsmyndighetema fick förstärkas, innan man upphävde skatteprivilegiet.

Mot denna bakgrund ansåg sig Justisdepartementet - trots att det från principiell synpunkt hade sympati för konkurslovsutvalgets förslag — "i denne omgång" inte kunna förslå ett helt upphävande av skatteprivilegiet utan förordade den av Finansdepartementet valda lösningen. Man lade "saerlig vekt på de praktiske betenkeligheter som knytter sig till inskrevingsmyndighetens arbeid" (se Ot. prp. s. 207). Det offentliga valde inte heller sina "kunder". Förmånsrätten kunde vidmakthålla skattemoralen.

Efter fordran för lön och skatt följer, med undantag för efterställda fordringar, övriga fordringar med inbördes lika rätt (5 9—6 DL). Slutligen har ett antal fordringar benämnts efterställda ("etterprioriterte") och de skall följaktligen erhålla utdelning först efter det att övriga fordringar erhållit utdelning. Bland dessa fordringar kan nämnas viss del av räntan på vissa fordringar, skattetillägg och böter.

5 .2.3 Förutsättningar för gjeldsforhandling

NKL:s möjlighet till gjeldsforhandling är avsed för gäldenärer med ekonomiska problem som är av viss styrka men som ändå inte är alltför stora. Till skillnad från konkurs är målet således att sanera gäldenärens skulder för att kunna möjliggöra fortsatt drift. Det grundläggande materiella villkoret är härvid att gäldenären är illikvid men med den kvalifikationen att skifteretten dessutom måste bedöma att det finns möjlighet att uppnå en frivillig skulduppgörelse eller tvångackord (& 4.1 nr 3 NKL). De två villkoren fungerar som två ganska grova sållningsin- strument på så sätt att skifteretten redan på ansökningsstadiet sorterar ut dels de gäldenärer som uppenbart inte har tillräckligt allvarliga ekono- miska problem, dels de som redan har så oöverstigliga problem att konkurs förefaller vara den enda lösningen.

En gäldenär är illikvid när han inte kan betala sina skulder allt- eftersom de förfaller (& 1 NKL). Illikviditetsvillkoret har huvudsakligen tillkommit av hänsyn till domstolarna; lagstiftaren har velat begränsa skifteretternas belastning. Visserligen skulle man kunnat tänka sig en organiserad möjlighet till gjeldsforhandling för alla gäldenärer som så önskade oavsett storleken på deras ekonomiska problem. Men det har man hittills inte ansett vara en naturlig uppgift för det allmänna att sköta. Mot denna bakgrund saknas det därför ofta särskilt starka skäl för

skifteretten att företa någon omfattande prövning av likviditetsfrågan. I stället torde det ofta vara så att gäldenären vid ansökningstillfället ställt in sina betalningar och regelmässigt har det gjorts utmätning hos honom. Detta tyder i så fall på att gäldenären har eller åtminstone nyligen har haft betydande likviditetsproblem, något som normalt torde vara tillräckligt för att uppfylla illikviditetsvillkoret.

Härutöver ankommer det på skifteretten att undersöka om gäldenärens ekonomiska situation bedöms så allvarlig att gjeldsforhandling är meningslös. I så fall skall ansökningen avslås och borgenärerna underrättas härom. Borgenärerna kommer då troligen att ansöka om gäldenärens försättande i konkurs. Sett i ett större sammanhang är det därför skifterettens viktigaste uppgift vid handläggningen av ansökningen att ta ställning till vilka verksamheter som har förutsättningar att leva vidare och vilka som bör avvecklas. För de sist nämnda bör det aldrig bli fråga om någon gjeldsforhandling, och en ansökan som avser en sådan verksamhet bör då avslås. Eftersom ett avslagsbeslut på en sådan grund ofta får till följd att borgenärerna ansöker om gäldenärens försättande i konkurs är det viktigt att ett beslut träffas på ett så bra utredningsmaterial som möjligt. Detta leder till att enbart de uppenbart hopplösa gäldenärema sorteras ut redan på ansökningsstadiet. Man har sett det som långt mindre allvarligt att släppa igenom gäldenärer som sedermera visar sig gå i konkurs än att slå undan benen på verksamheter som i verkligheten hade möjligheter att överleva. Det är i stället bättre att gjeldsnemnda på ett väsentligt bättre underlag bildar sig en upp- fattning om gäldenärens möjligheter att bedriva fortsatt verksamhet och vilken lösning som är den bästa. Enligt & 4 NKL skall skifteretten sålunda avslå ansökningen om den finner det osannolikt att gäldenären skall kunna uppnå en frivillig skulduppgörelse eller tvångsackord.

5 .2.4 Inledande av gjeldsforhandling

Såväl en frivillig skulduppgörelse som ett tvångsackord förutsätter gäldenärens aktiva lojala medverkan. Om inte gäldenären själv är villig att begära gjeldsforhandling föreligger knappast förutsättningar att gjeldsforhandlingen skall nå framgång. Man fann det därför inom konkurslovutvalget (se NOU 1972:20 s. 49 fb klart att man innan gjeldsforhandlingen påbörjas bör ha den garantin för medverkan från gäldenärens sida som ligger i att denne själv begär att gjeldsforhandling inleds. Det är därför endast en gäldenär som kan begära att gjeldsfor- handling skall inledas. Detta resonemang har utsatts för viss kritik. Om det är borgenärerna som pressar på för att få gäldenären att ansöka om att gjeldsforhandling skall inledas, saknas anledning anta att gäldenären kommer att vara mer samarbetsvillig än om borgenärerna själva gjort ansökan. Det finns också en del farhågor för att många gäldenärer begär att gjeldsforhandling skall inledas enbart för att förhala en sanering av verksamheten.

En fysisk person kan visserligen ansöka om gjeldsforhandling antingen han är näringsidkare eller ej, men att han inte är näringsidkare hör till ovanligheten. Även juridiska personer såsom aktiebolag, kommandit- bolag, ekonomiska föreningar och stiftelser kan ansöka. Däremot kan varken staten, fylkekommun eller kommun bli föremål för gjeldsfor- handling.

En ansökan om inledande av gjeldsforhandling skall göras skriftligen hos skifteretten (& 2 ). I ansökan skall gäldenären ge en kort redogörelse för orsakerna till betalningsproblemen. Med betalningsproblem avses att gäldenären är illikvid (se HuserI s. 170). NKL ställer visserligen inget krav på att gäldenären skall dokumentera illikviditeten, men han kan lämpligast göra detta genom att med en likviditetsbudget visa att han inte haft möjlighet att betala sina skulder allteftersom de förfallit. En ansökan skall vidare innehålla en kort redogörelse för hur gäldenären avser att reglera skulden. Det innebär således att gäldenären redan i ett så här tidigt skede skall antyda vad hans förslag till skulduppgörelse skall gå ut på. Gäldenären är emellertid inte bunden av detta ursprungliga förslag till uppgörelse, men upplysningen är till hjälp för domstolen när den skall ta ställning till om det andra materiella villkoret för inledande av gjeldsforhandling föreligger, nämligen att det föreligger en viss möjlighet för gäldenären att uppnå en skulduppgörelse inom ramen för gjeldsfor- handlingsinstitutets ram. Dessutom skall gäldenären redan på ansöknings- stadiet lämna uppgift om sina tillgångar och skulder samt en redogörelse för hur bokföringen är ordnad. Det innebär att en förteckning över borgenärerna med angivande av vars och ens fordran skall upprättas samt uppgift om de säkerheter som finns för respektive skuld. Räkenskaps- handlingar eller självdeklarationer behöver inte bifogas.

Konkurslovutvalget lade stor vikt vid att skifteretten hade möjlighet att kräva ytterligare upplysningar från gäldenären (& 2.3 NKL). Det påpekades därvid att reglerna skall passa i olika situationer, från enskilda personer till stora aktiebolags ansökningar, och att domstolen därför efter omständigheterna kan kräva räkenskapshandlingar, självdeklarationer, värderingintyg etc. Men ofta tar det alldelses för lång tid att införskaffa något tilläggsmaterial. Skifteretten skall fatta sitt beslut snarast möjligt eller normalt inom tre dagar efter det att ansökan kom in till domstolen (& 4.2 NKL).

5.2.5. Verkningama av inledd gjeldsforhandling

Efter det att en gjeldsforhandling har inletts begränsas gäldenärens rådighet över sin egendom. Han ställs under gjeldsnemndas tillsyn (& 14 NKL) och har att rätta sig efter nämndens ålägganden. Gäldenären saknar vidare rätt att utan gjeldsnemndas tillåtelse företa ett flertal viktiga dispositioner (& 14.2 NKL). Han måste ha gjeldsnemndas tillåtelse vid ny skuldsättning, omsättning av gammal skuld, pantsättning samt vid försäljning eller uthyrning av gäldenärens fasta egendom, affärslokaler eller förmögenhetstillgångar av väsentlig betydelse. Den bristande

rådigheten varar under hela gjeldsforhandlingsförfarandet. Enligt Huser betyder detta att verkningarna inträder redan när ansökan om gjeldsfor- handling kommer in till skifteretten (se HuserI s. 191).

Enligt 5 15 NKL är gäldenären utåt legitimeradi förhållande till tredje man i god tro. En gäldenär som försummar att inhämta gjeldsnemndas samtycke till en viss rättshandling eller företar en sådan i strid med gjeldsnemndas påbud binder således gäldenärsföretageti förhållande till en godtroende medkontrahent. Samma rättsverkningar mellan parterna uppkommer alltså som om gäldenären handlat inom ramen för sin egen rådighet. En under sådana förhållanden uppkommen fordran kommer således att kunna infrias fullt ut både under gjeldsforhandlingen och efter att ett eventuellt avtal om frivillig skulduppgörelse eller ett tvångsackord antagits (55 23.2 och 55.1 nr 4). Går däremot gjeldsforhandlingen över i konkurs kommer fordringen att ha samma ställning som fordringar från tiden före gjeldsforhandlingens inledande. Vissa undantag från vad som nu sagts finns dock beträffande massafordringar som skall täckas före alla andra skulder (& 9-2 DL). Att gäldenären överskrider sin rådighet är inte särskilt vanligt förekommande. I grova eller upprepade fall bli konsekvensen i allmänhet att gäldenären försätts i konkurs.

Skifteretten är en kontrollmyndighet under gjeldsforhandlingen, vilket innebär att gäldenären har en allmän upplysningsskyldighet gentemot skifteretten. En sådan upplysningsplikt har gäldenären för övrigt också gentemot såväl gjeldsnemnda som revisorn (& 18 NKL).

Såväl en ansökan om som inledande av gjeldsforhandling medför vissa begränsningar i möjligheterna för borgenärerna att försätta gäldenären i konkurs. Däremot kan gjeldsnemnda liksom gäldenären själv när som helst under gjeldsforhandlingen begära att ett konkursförfaraude skall inledas. Konkursförbudet avser endast borgenärer med fordringar från tiden innan gäldenären ansökte om gjeldsforhandling. Något sådan förbud gäller däremot inte för fordringar uppkomna efter det att gäldenärens ansökan om gjeldsforhandling kom in till skifteretten. Detta är en konsekvens av att sådana borgenärer hålls utanför gjeldsforhandlingen och att de därför normalt skall erhålla betalning för sina fordringar fullt ut. Ansökan om konkurs från en sådan borgenär kan awärjas genom att borgenären erhåller betalning eller säkerhet för sin fordran. Förbudet att försätta gäldenäreni konkurs är tidsbegränsat till tre månader från det att skifteretten meddelade beslut om att inleda gjeldsforhandling. Denna tidsfrist kan på gäldenärens begäran förlängas förutsatt att det föreligger goda förutsättningar att nå fram till en frivillig skulduppgörelse eller få till stånd en offentlig förhandling om tvångsackord. Förbudet är dessutom begränsat till de fall då konkurs ännu inte är inledd. Om en ansökan om konkurs kommit in men ännu inte prövats när ansökan om gjeldsfor- handling kommer in skall konkursansökan vila till dess ansökan om gjeldsforhandling är återkallad eller avslagen eller gjeldsforhandlingen är inställd eller avslutad. Om en ansökan om gjeldsforhandling följs av en ansökan om konkurs skall den senare vilandeförklaras till dess skifteret- ten avgjort frågan om gjeldsforhandling skall inledas eller ej. Inleds därvid gjeldsforhandlingen skall konkursansökningen ogillas. Däremot

skall en efterföljande konkursansökan inte vilandeförklaras om an- sökningen framstållts av en borgenär med fordran från tiden efter det att ansökan om gjeldsforhandling framställts. I 5 16.5 NKL finns det ett generellt undantag från konkursförbudet. Minst tre utdelningsberättigade borgenärer med en sammanlagd fordran om minst 40 % av de kända utdelningsberättigade fordringarna kan nämligen när som helst begära att konkurs skall inledas. Motivet för denna bestämmelse är att det vid sådant förhållande saknas förutsättningar att få till stånd en frivillig skulduppgörelse, och som regel kan inte heller ett tvångsackord nås.

Utmätningsförbudet under gjeldsforhandlingen är mer omfattande än konkursförbudet. Det gäller utan tidsbegränsning under hela gjeldsfor- handlingen och avser samtliga fordringar för tiden före gjeldsfor— handlingens inledande. Utmätning får däremot ske för fordringar från tiden därefter. Exekutiv försäljning av gäldenärens fasta egendom, tinglyst nyttjanderätt till fast egendom samt driftstillbehör får inte utan gjeldsnemndas samtycke företas under sex månader från det att gjeldsfor- handling inleddes (5 17.2 NKL). En försäljning skulle kunna omöjliggöra att en frivillig skulduppgörelse nås. NKL saknar bestämmelser om kvarstad, vilket innebär att det inte finns något formellt kvarstadsförbud under gjeldsforhandlingen. I praktiken torde emellertid endast undan- tagsvis förutsättningar för kvarstad vara uppfyllda efter det att gjeldsfor- handling inletts. Om en borgenär under gjeldsforhandlingen anmäler sin fordran till gjeldsnemnda är en sådan anmälan preskriptionsavbrytande (& 18 nr.2 Foreldelseloven).

Det finns inget formellt påbud om att gjeldsforhandling innebär betalningsinställelse. I praktiken torde det emellertid vara så att så snart en gjeldsforhandling har inletts upphör gäldenären att betala förfallna skulder, åtminstone i fråga om oprioriterade skulder utan säkerhet (se HuserI s. 222). En sådan betalningsinställelse torde normalt krävas för att förhindra att borgenärerna behandlas olika, något som i sin tur skulle kunna försvåra arbetet med att få till stånd en skulduppgörelse. Enligt Huser bör därför gjeldsnemnda som regel ålägga gäldenären att inhämta nämndens samtycke innan en sådan skuld betalas. Med hänsyn till dessa dispensregler bör man kanske inte betrakta ett inledande av gjeldsfor- handling vare sig som någon nödvändig eller tillräcklig bekräftelse på att gäldenären ställt in sina betalningar. Inledande av gjeldsforhandling torde likväl i praktiken innebära att gäldenären ställer in sina betalningar, även om vissa skulder av olika anledningar blir betalda. Men betalningsin- ställelse kan naturligtvis även ha ägt rum på ett tidigare stadium.

5.2.6. Aktörerna i gjeldsforhandlingen

Huvudaktörema i gjeldsforhandlingen är - utöver skifteretten och gäldenären - gjeldsnemnda, revisorn och borgenärerna. Gjeldsnemnda tillsätts av skifteretten omedelbart efter det att domstolen fattat beslut om att inleda en gjeldsforhandling. Det kan dock finnas behov för skifteret- ten att dessförinnan inhämta råd från framförallt de viktigaste borgenä-

rerna. Gjeldsnemnda skall ha en ordförande, som i regel skall vara advokat. I vissa fall, framförallt när gäldenärens ekonomiska åtaganden är begränsade, kan domstolen underlåta att utnämna ytterligare ledamö- ter. Annars skall gjeldsnemnda bestå av ytterligare mellan en och tre ledamöter. Dessa skall företrädesvis utses bland borgenärerna, vilket är en konsekvens av borgenärernas betydelsefulla roll under gjeldsfor- handlingen. Det är inte ovanligt att det bland fordringsägarna finns skatteborgenärer. Genom att utnämna en sådan representant till ledamot av gjeldsnemnda har lagstiftaren velat föra in samhällsintresseti nämnden (5 7.2, 2. pkt. NKL). Det bör dock påpekas att ledamöterna i nämnden framförallt företräder borgenärernas gemensamma intresse, inte borge- närens eller borgenärsgruppers särintressen (& 7.2, 1.pkt. NKL). Lagen nämner att domstolen bör försöka få med en ledamot som har kännedom om den näringsverksamhet gäldenären bedriver (& 7.3, 2.pkt. NKL). I vissa fall har även de anställda rätt att få med en representant i nämnden och i så fall får denna bestå av högst fem ledamöter (& 8 NKL). Gjeldsnemnda är det centrala och ledande organet i gjeldsforhandlingen och dess uppgifter kan sägas vara att ha tillsyn över gäldenären och hans verksamhet, att företa en genomgång av gäldenärens ekonomiska förhållanden och att leda och administrera arbetet med att utarbeta och få en skulduppgörelse godkänd.

Som nämnts tidigare (5.2.5) är en rättsverkan av gjeldsforhandlingen att gäldenärens förutvarande suveräna rådighet över sin ekonomi begränsas (& 14 NKL) och att gäldenärens verksamhet sker under gjeldsnemndas tillsyn. Vidare krävs gjeldsnemndas samtycke för vissa av gäldenärens ekonomiska transaktioner. Gjeldsnemnda torde härvid kunna förelägga gäldenären att minska personalstyrkan eller att säga upp respektive anställa vissa personer (se Huser I 5. 279). Följer inte gäldenären gjeldsnemndas beslut kan den hos skifteretten begära att konkurs inleds. Några andra rättsliga sanktioner har gjeldsnemnda inte tillgång till.

På begäran av gjeldsnemnda skall en revisor utses av skifteretten (& 11 NKL). Revisorn är underställd gjeldsnemnda och erhåller sina in- struktioner från denna. Han skall företa en revision av gäldenärens räkenskaper och dennes skötsel av företaget. Därefter avges en revisions- berättelse, som senare skall biläggas gjeldsnemndas redogörelse (& 21.2 NKL).

Borgenärerna har givetvis en mycket viktig roll under en gjeldsfor- handling. Liksom gäldenären har de både rättigheter och skyldigheter i samband med gjeldsforhandlingen. Borgenärernas befogenhet kan emellertid anses vara begränsad till att anta eller förkasta en föreslagen skulduppgörelse, vilket sker genom omröstning. Ett visst utrymme för enskilda förhandlingar mellan borgenärerna och gäldenären respektive gjeldsnemnda om innehållet i en skulduppgörelse finns också. I övrigt deltar inte de enskilda borgenärerna i själva gjeldsforhandlingen.

5.2.7. Genomgången av gäldenärens ekonomiska för- hållanden

En av gjeldsnemndas första uppgifter är att underrätta alla kända borgenärer om att gäldenären inlett gjeldsforhandling och om vilken sammansättning gjeldsnemnda har (5 19, 1.pkt. NKL). Borgenärerna skall samtidigt uppmanas att inom två veckor inge en uppgift om de fordringar de har på gäldenären.

Gjeldsnemndas - och revisorns - genomgång av gäldenärens ekonomis- ka förhållanden utgör underlaget för själva gjeldsforhandlingen. Nämnden måste framförallt få en överblick över de olika skulderna. Allteftersom genomgången fortskrider fattas avgöranden om den fortsatta handläggningen. Det första viktiga beslutet är huruvida gjeldsfor- handlingen över huvud skall fortsätta eller om konkurs skall inledas. Inför det beslutet är det av stort intresse att finna huvudorsaken till gäldenärens problem. Bestämmer sig nämnden för att fortsätta gjeldsfor- handlingen, skall den därefter avgöra om man skall försöka få till stånd en frivillig skulduppgörelse eller om det finns anledning att omedelbart försöka nå ett tvångsackord. Gjeldsnemndas genomgång mynnar ut i en redogörelse (5 21 NKL). Redogörelsen för gäldenärens ekonomiska förhållanden har flera funktioner. Den utgör en rapport om nämndens arbete och resultat och skall dessutom ge nödvändigt bakgrundsmaterial för borgenärerna inför deras ställningstagande till ett utsänt förslag om frivillig skulduppgörelse eller tvångsackord. När redogörelsen är klar sänds den ut till borgenärerna som en bilaga till gäldenärens förslag till frivillig skulduppgörelse eller tvångsackord. Redogörelsen skall bl.a. innehålla uppgifter om

* orsakerna till illikviditeten, * bokföringen, * senaste årsbokslut, * omsättningens storlek,

* gäldenärens ekonomiska ställning, * principer för värdering av tillgångarna, * gäldenärens äktenskapliga förmögenhetsförhållanden, * återvinningsbara transaktioner, * gäldenären tidigare begärt gjeldsforhandling eller varit föremål för offentlig tvångsförhandling eller konkurs samt om * gäldenären dömts för eller kan misstänkas ha gjort sig skyldig till brott mot borgenärer. Förslaget till skulduppgörelse, antingen denna är frivillig eller utgörs av ett tvångsackord, kommer formellt från gäldenären, men gjeldsnemn- da skall bistå denne med att utarbeta förslaget. Om nämnden skulle finna att förutsättningar saknas att nå en frivillig skulduppgörelse men att det däremot finns utsikter till ett tvångsackord, är den inte skyldig att hjälpa gäldenären med att utarbeta ett förslag till frivillig skulduppgörelse. Det är då meningslöst för gäldenären att ta fram ett sådant förslag, eftersom gjeldsnemnda normalt inte bör föreslå borgenärerna att förslaget antas (se HuserI s. 304). Det är endast gjeldsnemnda som kan föreslå borgenärer-

na att anta ett förslag till frivillig skulduppgörelse; gäldenären kan inte själv sända ut ett sådant förslag till dessa. Å andra sidan kan inte gjeldsnemnda själv, dvs. utan gäldenärens medverkan, utarbeta ett förslag till frivillig skulduppgörelse eller begära att en offentlig tvångs- ackordsförhandling skall inledas.

När gjeldsnemnda sänder ut gäldenärens förslag till skulduppgörelse är detta att anse som ett anbud. Borgenärernas godkännande eller för- kastande av förslaget blir i realiteten en omröstning om förslaget och rättsligt sett blir deras godkännande av detta - eller under vissa förut- sättningar passivitet - att anse som en accept (se Huser I 5. 326). Ett förslag till frivillig skulduppgörelse anses godtaget om samtliga borgenä- rer som omfattas av förslaget godkänner detta (5 24.1 NKL). Borgenä- rerna skall svara ja eller nej. Avger någon ett positivt svar men förknippar detta med något villkor anses borgenären ha förkastat förslaget (men kommit med ett eget förslag). Om en borgenär inte svarar kan han bli påmind om att svara inom en ny acceptfrist. Och om han inte heller efter den fristens utgång har svarat anses förslaget under viss förutsättning godtaget, om det inte har förkastats av någon annan borgenär. Förutsättningen är att nämnden mottagit godkännande från borgenärer vars totala fordringar uppgår till 75 % av summan av de fordringar som omfattas av förslaget. Detta innebär således att varje borgenär har vetorätt. Om förslaget förkastats kan gjeldsnemnda göra om hela proceduren endast en gång till.

Principiellt råder avtalsfrihet när det gäller den frivilliga skuldupp- görelsens innehåll (jfr även & 23.1 NKL). Huvudregeln är att skuldupp- görelsen skall omfatta och likställa alla skulder som gäldenären hade innan gjeldsforhandlingen inleddes. Detta innebär att ett avtal är ogiltigt om inte alla parter är med. Skulder som tillkommit senare skall däremot hållas utanför uppgörelsen och betalas fullt ut. Från vad som nu sagts finns vissa viktiga undantag på så sätt att följande fordringar inte behöver tas med i uppgörelsen. Fordran med lagstadgad förmånsrätt; det är här fråga om vissa lönefordringar samt skattefordringar. Vissa fordringar med realsäkerhet; det är här fråga om framförallt fordringar med pantsäkerhet eller annan säkerhetsrätt i gäldenärens egendom förutsatt att säkerheten antas bli täckt av säkerheten. Kvinningsfordringar; en borgenär som också är gäldenär kan utnyttja sin fordran till att kvitta med. Smärre fordringar; det har ansetts göra hela gjeldsforhandlingen effektivare om borgenärer med totala fordringar under ett visst belopp, t.ex 1 000 eller 5 000 Nkr hålls utanför denna. Det är upp till gjelds- nemnda att fastställa det belopp under vilket fordringarna inte tas med i skulduppgörelsen och som därmed också får bättre täckning än de som tas med i denna (& 23.2 nr 4 NKL).

5.2.8. Gjeldsforhandlingens avslutande

Man kan skilja mellan tre olika sätt att avsluta en gjeldsforhandling (5 58 NKL). Fn'vr'llig skulduppgörelse; leder gjeldsforhandlingen fram till en godtagen skulduppgörelse anses gjeldsforhandlingen avslutad när skifteretten erhåller meddelande därom. Stadfäst tvångsackord; när beslutet vunnit laga kraft anses gjeldsforhandlingen avslutad. Gjeldsfor- handlingen ställts in; gäldenären kan begära detta och då anses den avslutad när skifterettens beslut därom vunnit laga kraft. Den kan också inställas på grund av att gjeldsforhandlingen misslyckats och då beslutar skifteretten samtidigt att konkurs skall inledas.

5 .2.9 Förfarandet i skifteretten

Om skifteretten bifaller gäldenärens ansökan om inledande av gjeldsfor— handling anses denna ha inletts vid den tidpunkt då ansökningen kom in till domstolen (& 4.4 NKL). Denna tidpunkt har betydelse för ett antal materiella regler, t.ex. återvinningsfrister. Domstolen bör så snart som möjligt pröva ansökningen och eventuellt begära kompletteringar från gäldenären. Underlåter gäldenären att skaffa fram det material som domstolen begär kan ansökningen komma att avslås. Innan beslut fattas kan skifteretten dryfta gäldenärens ansökan med borgenärerna och även inhämta upplysningar från dessa.

Skifteretten kan antingen aWisa, avslå eller bifalla ansökningen. Avgörandet skall träffas snarast möjligt, normalt inom tre dagar från det att ansökningen kom in till rätten. Avgörandet sker genom ett beslut, vilket innebär att domstolen skall ange grunderna för avgörandet. Därigenom kan gäldenären vid avslagsbeslut få klart för sig vilket villkor som inte var uppfyllt. Av allmänna processuella principer följer att gäldenärens ansökan skall avvisas om processförutsättningar inte föreligger, t.ex. om ansökan getts in till fel laga forum. Saknar ansökningen dei & 2 NKL angivna uppgifterna (se 5 .2.4) och bristen inte blir avhjälpt i tid skall skifteretten avslå ansökningen (& 4.1 nr 1 NKL). Underlåter gäldenären att komplettera sin ansökan med sådana tilläggs- upplysningar som skifteretten begärt enligt & 2.3 NKL skall ansökningen också avslås (5 4.1 nr 2 NKL). Båda de nu nämnda avslagsgrunderna är formella och har därför närmast karaktären av avvisningsgrunder. Finner skifteretten det osannolikt att gjeldsforhandlingen kommer att leda till en frivillig skulduppgörelse eller ett tvångsackord skall ansökningen också avslås. Avsaknad av det andra materiella villkoret för gjeldsforhandling - illikviditet - skall givetvis också medföra avslag. Skifterettens av- visningsbeslut och avslagsbeslut kan av gäldenären överklagas till lagmansretten. Ett bifall till ansökningen kan däremot inte överklagas av borgenärerna och givetvis inte heller av gäldenären.

För att skifteretten över huvud skall pröva en begäran om inledande av gjeldsforhandling måste normalt den obligatoriska ansökningsavgiften

och ett eventuellt förskott på omkostnader inbetalas eller säkerhet ställas. NKL utgår från att gjeldsforhandling är sådan rättsvård för vilken gäldenären skall stå kostnaden. Ytterst får dock staten betala omkost- nader som gäldenären inte kan täcka (å 3.3 NKL). Ansökningsavgiften i Norge är uppbyggd av ett visst antal grundenheter (rettsgebyret) och denna grundenhet var 1985 270 Nkr. För gjeldsforhandling betalar gäldenären fem rettsgebyr (1985: 1 350 N kr) såsom ordinär avgift och därutöver en tilläggsavgift om fem rettsgebyr för varje sammanträde utöver den tredje (å 18.1 Retsgebyrloven 1982 nr 86). Huruvida förskott eller säkerhet skall krävas får domstolen ta ställning till i varje enskilt fall. Det är med andra ord inte nödvändigt att någotdera krävs. Det är tvärtom så att det ligger i sakens natur att en illikvid gäldenär kan ha svårigheter att klara av att få fram såväl förskott som säkerhet. I Oslo byret har endast förekommit två gjeldsforhandlingar under 1986 respektive 1987 och detta hänger troligen samman med att byretten krävt minst 100 000 Nkr i förskott för att pröva en ansökan om inledande av gjeldsforhandling. Detta förfaringssätt strider troligen mot den tanke som låg bakom införandet av det nya gjeldsforhandlingsinstitutet. Det är också möjligt att begära ett mindre förskottsbelopp vid ansökningstillfäl— let och att därefter följa upp detta med ytterligare förskottsbetalningar under det fortsatta förfarandet. Skifterettens beslut att kräva förskott eller säkerhet kan överklagas.

Domstolen fastställer ersättning till gjeldsnemnda och revisorn (åå 157 och 158 NKL). Skifteretten är också överprövningsinstans när det gäller gjeldsnemndas beslut.

5 .2.10 Statistiska uppgifter om gjeldsforhandling, m.m.

Insolvensutredningen har vid sina kontakter med det norska Justitiedepar- tementet och det norska konkurslovutvalget fått del av vissa uppgifter om den praktiska tillämpningen av de norska reglerna.

Antalet inledda gjeldsforhandlingar har under åren 1986 — 1990 legat på mellan 120 och 200 per år (jfr avsnittet 5.2.9). Det är inte särskilt vanligt att resultatet blir en frivillig överenskommelse. Vanligast är att gäldenären försätts i konkurs, därnäst att tvångsackord genomförs. I de allra flesta fall ansöker gäldenären om gjeldsforhandling på ett alldeles för sent stadium.

5.2.11. Vidaredrift av konkursgäldenärs rörelse

Konkursboet kan välja att fortsätta konkursgäldenärens näringsverksam- het för egen räkning eller besluta att verksamheten skall läggas ned (å 81 .1, NKL). Ett beslut om att fortsätta verksamheten helt eller delvis träffas av domstolen efter att denna har samrått med konkursförvaltaren (å 81.2, 1. pkt.). Redan då domstolen fattar beslut om konkurs kan den interimistiskt ta ställning till om verksamheten skall fortsätta. Om

domstolen därvid inte gör något uttalande härom, kommer verksamheten de facto att fortsätta. Den interimistiske konkursförvaltaren kan då besluta att verksamheten skall upphöra utan att frågan behöver komma under domstolens prövning. Domstolen kan å andra sidan fatta beslut om att verksamheten skall fortsätta om denna inte redan dessförinnan ställts in. I å 119.2 NKL ges viss ledning för konkursförvaltaren vid be- dömningen av om verksamheten skall fortsätta eller ej. För det första kan fortsatt drift vara möjlig om det är sannolikt att boet därigenom undgår skada, t.ex. på grund avtalsbrott. För det andra kan fortsatt näringsverk- samhet vara befogad om det därigenom är sannolikt att man erhåller högre betalning vid försäljning av boets egendom. För det tredje kan verksamheten på vissa villkor fortsätta "dersom hensynet til berorte arbeidstakere eller saerlige samfunnsinteresser taler for dette, og boet får tilstrekkelig Sikkerhet for at fortsatt drift ikke forringer dekningsmulig- hetene".

I olika lagar ges regler om under vilka förutsättningar och hur länge vidaredriften får pågå. I å 2-5.1 Handelsloven ges ett konkursbo rätt att fortsätta handelsverksamheten i den utsträckning det bedöms ändamålsen- ligt med avsikt på avveckling eller överlåtelse av verksamheten till en ny ägare, dock inte under längre tid än ett år om inte Handelsdepartementet ger sin tillåtelse. Även i Entreprenörsloven (å 10) ges konkursboet rätt att fortsätta gäldenärens entreprenörsverksamhet. Verksamheten får fortsätta i sex månader för "å fullfera arbeid som var sett igang eller som det etterviselig var gjort avtale om far konkursåpningen".

5 .2. 12 Lönegaranti

I Norge finns ett system med lönegaranti vid konkurs, Lov om stats— garanti for lennskrav ved konkurs m.v., som trädde i kraft 1974. Systemet innebär att staten garanterar vissa lönefordringar som arbets— tagare kan ha i konkurs och andra insolvenssituationer. Det innefattar att ataten liksom den svenska lönegarantifonden träder in i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Förutom konkurs omfattas också situationer där arbetstagare inte kan få betalt på grund av bristande betalningsför- måga hos arbetsgivaren. Garantin, vilken inte täcker massafordringar, var 1991 maximerad till 103 000 N kr per arbetstagare. Se vidare Huser I s. 295 ff.

5 .3 Finland

5.3.1. Allmänt om företagssanering. Syftet med för- farandet

I Finland gäller för närvarande 1868 års Konkursstadga och 1932 års ackordslag. I slutet av september 1992 framlades emellertid en pro- position (182/1992) med förslag till lagstiftning om sanering av företag, "Lag om företagssanering". Avsikten är att lagen skall träda i kraft i början av 1993. (Sidhänvisning i det följande hänför sig till propositio- nen).

Enligt å l i den föreslagna lagen om företagssanering kan ett saneringsförfarande inledas i syfte att "sanera livsduglig verksamhet som bedrivs av en gäldenär i ekonomiska svårigheter eller för att trygga förutsättningama för verksamheten samt för att få till stånd reglering av skulder". Syftet med förslaget anges vara att förbättra de rättsliga förutsättningama för sanering av i grund och botten livsdugliga företag som befinner sig i ekonomiska svårigheter och för undvikande av onödiga konkurser. Det framhålls, att lagen givetvis inte bidrar till att finna nya affärsidéer, kapital eller andra produktionsfaktorer, men att man genom lagstiftningen dock kan skapa en juridisk ram som ger möjlighet att finna och genomföra sådana lösningar på problemen för ett företag med svårigheter att den fortsatta verksamheten kan tryggas i den mån den är livsduglig eller kan göras livsduglig (5.16).

De centrala dragen i förfarandet är i korthet följande. Då beslut om att inleda förfarandet fattas utser domstolen en "utredare", som skall utreda gäldenärens ekonomiska situation och dessutom fungera som borgenärernas intressebevakare. Även en borgenärsdelegation kan tillsättas som kontaktorgan mellan utredaren och olika borgenärsgrupper. Under förfarandet fortsätter gäldenärens verksamhet i allmänhet på vanligt sätt. Gäldenären behåller i princip sin rådighet, men vissa beslut kräver samtycke av utredaren. - Då förfarandet inleds inträder ett allmänt moratorium, dvs. betalnings-, indrivnings- och verkställighetsförbud beträffande sådana skulder som uppstått dessförinnan. Alla fordringar omfattas i princip, även fordringar som är Säkerställda. Vissa undantag kan dock göras. De skulder som uppkommer under själva förfarandet behandlas däremot särskilt förmånligt. Under moratoriet skall ett saneringsprogram upprättas, i första hand av utredaren. I programmet skall anges hur förutsättningama för företagets verksamhet skall kunna förbättras. Saneringen kan innefatta såväl affärsekonomiska åtgärder som olika "skuldarrangemang", dvs. eftergifter från borgenärernas sida. Programmet fastställs av domstol, efter omröstning enligt ett detaljerat system. Viktigt är, att programmet kan fastställas även om det inte godkänns av alla borgenärema.- Även ett förenklat förfarande föreslås.

Lagförslaget är inspirerat av utländska förebilder, inte minst den amerikanska rätten och det tyska lagstiftningsarbetet, vilket också framgår av propositionen.

236 SOU 1992:113 5.3.2 Förmånsrättsordningen

För närvarande tillämpas 1868 års förordning om förmånsrätt (som innehåller regler motsvarande den äldre svenska förmånsrättsordningen enligt 17 kap. HB). Samtidigt med förslaget till lagstiftning om före- tagssanering har emellertid också framlagts en proposition (181/1992) med förslag till lagstiftning om fömyande av förmånsrättssystemet, "Lag om den ordning i vilken borgenärer skall få betalning". Meningen är att de båda lagarna, som har ett nära inbördes samband, skall träda i kraft samtidigt. (Sidhänvisning i detta avsnitt hänför sig till prop. 181/1992).

Syftet med reformen är enligt motiven i första hand att förbättra situationen för de borgenärer som saknar förmånsrätt. Härutöver understryks, att det är nödvändigt att avsevärt minska de nuvarande förmånsrätterna, om man vill skapa ett effektivt och rättvist saneringsför- farande. Den nuvarande ordningen medför dels att de borgenärer som har förmånsrätt har ett mindre behov av att gå med på frivilliga eftergifter för att undvika konkurs, dels att en stor del av företagets tillgångar vid en konkurs i allmänhet går till att betala borgenärer med pant- eller förmånsrätt, vilket leder till att dessa borgenärer inte har något ekonomiskt intresse av saneringsarrangemang (s. 4, 17).

I lagförslaget föreslås stora förändringar av förmånsrättssystemet. Alla allmänna förmånsrätter, utom förmånsrätten för underhållsbidrag till barn, avskaffas. I propositionen framhålls, att de motiveringar som angavs då de allmänna förmånsrätterna inrättades till största delen förlorat sin betydelse. Beskattningssystemet har förändrats under decenniernas lopp och den statsekonomiska betydelsen av förmånsrätten för skatter är numera liten. Utvecklingen inom sociallagstiftningen har lett till att de förmånsrätter som ursprungligen inrättades av socialpolitis- ka skäl inte längre påverkar medborgarnas grundtrygghet. Genom lönegarantisystemet säkerställs att lönefordringama betalas även om arbetsgivaren blir insolvent (s. 13 ff).

Även de särskilda förmånsrätterna inskränks. Förmånsrätten för hyresvärd och för utmätningsborgenär upphävs. Förmånsrätten på grund av företagsinteckning begränsas i konkurs till att omfatta endast 50 % av värdet av den intecknade egendomen. Anledningen till den sistnämnda begränsningen är följande. Om man slopar de allmänna förmånsrätter som har bättre ställning än företagsinteckning kommer den utdelning som skulle ha tillfallit de allmänna förmånstagarna att tillfalla företagsinteck- ningshavarna och inte de oprioriterade borgenärerna. De borgenärer som saknar förmånsrätt försätts då inte i någon bättre ställning. Därför måste man samtidigt ändra den förmånsrätt som en företagsinteckning medför. Avsikten med 50 %-regeln är således att behålla företagsinteckningens relativa ställning i förmånsrättsordningen oförändrad (s. 18, se vidare 5. 18 ff, 28 ff). Det kan här tilläggas, att företagsinteckning enligt finsk rätt även omfattar kassamedel m.m., Företagsinteckningslagen (634/84) å 3.

Förslaget omfattar inte förmånsrätt på grundval av inteckning i fast egendom, fartyg eller liknande egendom. Här skall nu gällande regler tillämpas även fortsättningsvis.

Sammanfattningsvis får förmånsrättsordningen enligt förslaget följande utseende:

1. Fordran till säkerhet för vilken borgenären har pant- eller retentionsrätt i gäldenärens lösa egendom.

2. Fordran avseende underhållsbidrag, som förfallit till betalning under det senaste året.

3. Fordran som säkras av företagsinteckning. Vid konkurs utdelas

dock endast 50 % av den intecknade egendomens värde. Resten fördelas mellan de borgenärer som saknar förmånsrätt (inkl. företagsinteckningshavare, till den del de inte fått betalning med stöd av förmånsrätten).

Fordringar utan förmånsrätt har inbördes lika rätt. Sist i lagförslaget upptas en bestämmelse om efterställda fordringar. Dessa utgörs av räntefordringar utan förmånsrätt avseende tiden efter konkursens början, riskdebenturelån, böter och andra i lagen nämna avgifter av straff- eller sanktionskaraktär samt fordringar på grund av gåvoutfästelser.

5.3.3 Förutsättningarna för saneringsförfarandet. An— sökan m.m.

Utgångspunkten är att möjligheten till saneringsförfarande skall gälla all slags företagsverksamhet, såväl bolag som enskilda näringsidkare, å 2. Ansökan kan göras av gäldenären eller av en borgenär eller flera borgenärer tillsammans, å 5.

För att ansökan skall beviljas krävs att gäldenären är insolvent (dvs. inte kan betala sina skulder när de förfaller till betalning och denna oförmåga inte är endast tillfällig, vilket här synes motsvara illikviditet med svensk terminologi) eller hotas av insolvens (enligt en prognosartad bedömning, jfr det svenska insolvensbegreppet), åå 6 och 3. En borgenär kan dock endast åberopa hotande insolvens under vissa förutsättningar, å 6 st. 2. — Om ansökan görs av gäldenären och minst två borgenärer med fordringar av viss storlek behöver gäldenärens ekonomiska situation inte utredas.

I å 7 anges ett antal hinder för att inleda förfarandet, vilka huvud- sakligen hänför sig till situationer där det är sannolikt att ett förfarande inte skulle kunna bli framgångsrikt, t.ex. därför att det är sannolikt att insolvensen inte kan undanröjas eller att gäldenären inte kan betala de skulder som uppkommer under förfarandet, eller där det finns grundad anledning att befara ett missbruk, t.ex. att anta att det huvudsakliga syftet med ansökan är att förhindra en borgenärs indrivningsåtgärder.

5.3.4 Allmänt om rättsverkningarna av saneringsför— farandet (exekutiva åtgärder m.m.)

Den viktigaste rättsverkan är moratoriet. Sedan förfarandet inletts får gäldenären inte betala skulder som uppkommit dessförinnan, å 17. Vissa undantag uppställs i å 18, bland annat såvitt gäller lön till arbetstagarna avseende tre månader före förfarandet. Inga indrivningsåtgärder får vidtas, å 19. Säkerställda borgenärer får inte realisera sin säkerhet eller åberopa återtagandeförbehåll etc. Inte heller kvittning får ske. Undantag kan dock beviljas av domstolen, å 20. Förbud råder också mot utmätning och andra verkställighetsåtgärder, å 21.

Förhållandet mellan konkursansökan och saneringsförfarandet behandlasi å 24. Principen är, att saneringsförfarandet har företräde, om gäldenären är "saneringsduglig".

Enligt åå 35-38 kan en rättshandling återvinnas i samband med sane— ringsförfarandet, på samma grunder som i konkurs.

5.3.5 Förvaltarens (utredarens) ställning

I samband med att beslut om inledande av saneringsförfarande fattas skall domstolen förordna en "utredare", å 83. Även flera utredare kan förordnas, om det är nödvändigt, å 8 st. 2. Utredarens uppgifter anges i å 8 st. 1. Hit hör till att börja med att "göra en utredning om gäldenä- rens tillgångar, skulder och andra förbindelser samt om omständigheter som inverkar på gäldenärens ekonomiska ställning och på dess beräknade utveckling". Utredaren skall vidare följa gäldenärens verksamhet och övervaka att han inte överskrider gränserna för sin bestämmanderätt. Utredaren skall också delta i beslutsfattandet i sådana ärenden om vilka gäldenären inte får besluta ensam. Eftersom gäldenären inte förlorar rådigheten över sin egendom under förfarandet åligger det utredaren att bevaka borgenärernas intressen under detta. Han skall också regelbundet informera borgenärerna (borgenärsdelegationen) om sina åtgärder och förhandla med dem innan viktiga beslut fattas, å 11. Härutöver skall han "i behövlig omfattning sörja för granskning av den verksamhet som gäldenären bedrivit innan förfarandet inleddes", vid behov föra talan om återvinning samt utföra olika administrativa uppgifter i anslutning till förfarandet. Utredarens viktigaste uppgift skall vara att göra upp förslaget till saneringsprogram. Härvid gäller, att utredaren ansvarar för att programförslaget kommer till stånd, medan programmet däremot kan utformas i samarbete med gäldenären och borgenärerna etc. Utredarens arvode och kostnadsersättningar betalas av gäldenärens medel, å 87. Om gäldenären försätts i konkurs skall anspråket behandlas på samma sätt som konkurskostnadema.

5.3 .6 Gäldenärens rådighet

I propositionen framhålls att det, eftersom syftet med saneringsför- farandet är att få till stånd sådana arrangemang som kan säkerställa att gäldenärens företagsverksamhet fortsätter i sin helhet eller åtminstone till en del, är nödvändigt att inledandet av förfarandet i sig inte medför en större förändring i företagets löpande verksamhet än vad som erfordras med tanke på syftet med förfarandet och borgenärernas skydd. Ut- gångspunkten är därför, att gäldenären behåller rätten att bestämma om sin egendom och företagets verksamhet, med de begränsningar som särskilt framgår av lagen (s. 41). Gäldenären skall således ha kvar sin bestämmanderätt såvitt gäller beslut och åtgärder som hör till normal affärsverksamhet. Däremot skall gäldenären inte få ensam besluta om åtgärder som kan inverka på förutsättningama för saneringen eller som i övrigt är ovanliga eller ingripande (s. 18).

De åtgärder som gäldenären inte får vidta utan utredarens samtycke anges i å 29 st. 2 enligt följande:

1. ta upp ny skuld, om det inte är fråga om sådan skuld som hänför sig till gäldenärens sedvanliga verksamhet och som inte är ovanlig till belopp eller villkor,

2. överlåta företaget eller en del av det, ej heller anläggnings- eller finansieringstillgångar eller immateriella rättigheter eller andra rättigheter som behövs för verksamheten,

3. bevilja nyttjanderätt eller någon annan rätt till egendom som avses i andra punkten, om det inte är fråga om en åtgärd som hänför sig till gäldenärens sedvanliga verksamhet,

4. överlåta omsättningstillgångar på annat sätt än som en del av den sedvanliga verksamheten, 5 . säga upp avtal som behövs med tanke på verksamheten eller förutsättningama att fortsätta den,

6. ställa säkerhet eller avge andra ansvarsförbindelser för någon

annans skuld, om det inte är fråga om en åtgärd som hänför sig till gäldenärens sedvanliga verksamhet och som inte är ovanlig till sin betydelse eller sina risker,

7. vidta andra åtgärder som med beaktande av omfattningen och arten av gäldenärens verksamhet är ovanliga eller av stor räckvidd, eller

8. överlämna sin egendom till konkurs.

Enligt å 30 kan gäldenärens bestämmanderätt på yrkande av utredaren eller en borgenär begränsas även på annat sätt.

5.3.7 Behandlingen av gäldenärens kontraktsförhållan- den

Med undantag av förbudet mot betalning och indrivning av tidigare uppkomna skulder skall inledandet av ett saneringsförfarande som regel

inte inverka på gäldenärens avtalsförhållanden (s. 33). Ett specialstad- gande finns dock beträffande hyres- och leasingavtal, å 27. Om gäldenären är hyrestagare i ett tidsbundet hyres- eller leasingavtal skall han kunna säga upp detta, så att det upphör inom två månader från uppsägningen. Enligt den utformning som lagtexten slutligen erhöll i propositionen kan gäldenären dock bli skyldig att, utöver avtalsenligt vederlag för uppsägningstiden m.m., även lämna skälig ersättning för skada som uppkommit för uthyraren. Ersättningsanspråket är oprioriterat. I propositionen framhålls, att en sådan uppsägningsrätt kan vara nödvändig om t.ex. en del av verksamheten läggs ned (5. 34). Vid sidan härav skall det dessutom vara möjligt att under vissa förutsättningar säga upp arbetstagares arbetsavtal med kortare uppsägningstid än normalt. å 27 innehåller också vissa regler av liknande karaktär som de svenska stoppningsreglema.

5.3.8 Saneringsprogrammet

Kap. 7-9 i lagförslaget behandlar saneringsprogrammet. Stadgandena har till stor del karaktär av ramlagstiftning; det framgår vilka uppgifter och utredningar som programmet skall innehålla och vilka frågor som skall regleras i det (5. 43 ff).

Saneringsprogrammet skall vara uppdelat i två grunddelar, en utredningsdel och en åtgärdsdel. Utredningsdelen skall innehålla uppgifter om gäldenärens ekonomiska ställning, verksamheten efter det att förfarandet inleddes och resultatet härav, förändringar i gäldenärens organisation etc. som skett efter nyssnämnda tidpunkt, nya krediter som tagits o.s.v. I åtgärdsdelen anges de åtgärder och arrangemang som gäller gäldenärens och borgenärernas ställning, t.ex. huruvida avsikten är att fortsätta gäldenärens verksamhet, eller avseende ev. förändringar i företagsformen, bolagsordningen eller företagets organisation, överlåtelse av tillgångar, personalfrågor, regleringar som gäller gäldenärens skulder samt finansiering och uppföljning av programmet.

Beträffande fastställandet av programmet kan hänvisas till den detaljerade regleringen i lagförslagets kap. 8, som uppenbarligen inspirerats av de amerikanska reglerna (jfr. nedan avsnitt 5 .5 .8). Beträffande programmets rättsverkningar och genomförande m.m. kan hänvisas till kap. 9 i lagförslaget.

5.3.9 Borgenärernas ställning

5.3.9. 1 Borgenärsdelegationen

Enligt å 10 (se även å 84) skall domstolen tillsätta en borgenärsdelega- tion som gemensam företrädare för borgenärerna, om det inte anses onödigt på grund av att antalet borgenärer är för litet. Delegationen skall

ha minst tre medlemmar. Delegationen skall vara sammansatt så att olika borgenärsgrupper, såsom säkerhetsborgenärer och borgenärer vars fordringar inbördes har samma grund, är jämbördigt företrädda. Borgenärsdelegationens funktion är att som ett rådgivande organ biträda utredaren och att, för borgenärernas räkning, övervaka utredarens verksamhet, å 10 st. 2. Kostnaderna för borgenärsdelegationen betalas av borgenärerna. De skall således inte betalas av gäldenärens medel (s. 38).

5.3.9.2 Borgenärer med säkerhetsrätt

Som nämndes ovan i avsnitt 5.3.4 omfattas även Säkerställda borgenärer av moratoriet. Säkerhetshavarna särbehandlas dock i ett par avseenden. Under förfarandet gäller således, för det första, att en säkerhetshavare har rätt att erhålla betalning för räntor som förfaller efter det att förfarandet inletts och för andra kreditkostnader, å 18 st. 1. Detta innebär att borgenären, om saneringen skulle misslyckas, inte behöver riskera att göra en förlust på grund av att säkerheten inte räcker för att täcka nu nämnda räntor och kostnader. För det andra har borgenären rätt till ersättning för sådan nedsättning av säkerhets värde som beror på att egendomen använts i gäldenärens verksamhet under den tid indrivnings- förbudet gällt, å 33 (s. 29 0.

Även i saneringsprogrammet kan vissa ingrepp göras i säkerhetshavar- nas rätt. Framför allt kan betalningsfristema ändras och rätten till ränta och andra kreditkostnader, som belöper sig på tiden efter det att programmet fastställts, i viss omfattning nedsättas, å 45 (s. 47 ff).

5.3.9.3 Borgenärer med nytillkomna fordringar. Finan- sieringen av vidaredriften

Enligt förslagets å 32 skall skulder som uppkommer efter det att förfarandet har inletts betalas allteftersom de förfaller. Detsamma gäller vederlag och andra löpande betalningar som grundar sig på ett fortlöpan- de avtalsförhållande eller på fortlöpande nyttjande- eller besittningsför- hållanden och som hänför sig till tiden efter det förfarandet inleddes.

Om gäldenären försätts i konkurs innan saneringsprogrammet upphör eller inom tre månader från det saneringsförfarandet av någon annan orsak har upphört, skall nu nämnda skulder behandlas som massaskulder, å 32 st. 2. Även i saneringsprogrammet skall dessa skulder särbehandlas. Enligt å 43 skall saneringsprogrammet utarbetas med beaktande av att skulder som uppkommit under förfarandet skall betalas efter säker- hetsskulder, men före övriga skulder.

Härtill kommer, att det för att underlätta för gäldenären att erhålla den finansiering som behövs under förfarandet skall vara möjligt att under vissa förutsättningar bevilja en ny fordran bättre ställning än en säkerställd fordran. Enligt å 34 kan domstolen nämligen bestämma, att

en viss kredit som tas upp medan förfarandet pågår, har samma eller bättre förmånsrätt till gäldenärens egendom, som ställs som säkerhet för krediten, än en skuld för vilken samma egendom redan utgör säkerhet. En förutsättning är dock, att ett sådant arrangemang är nödvändigt med tanke på den finansiering som behövs under förfarandet och att det inte i väsentlig mån kränker de borgenärers intressen vilkas förmånsrättsställ- ning skulle försvaras. Sistnämnda krav innebär, antingen att säkerhetens sannolika värde alltjämt skall räcka till för att täcka även dessa borgenä- rers fordringar eller också att deras av säkerheten täckta fordran kan anses bli tryggad genom saneringsprogrammet (se närmare 5. 87).

5 .3.10 Kostnaderna för förfarandet

Utredaren har enligt å 87 rätt till skäligt arvode och ersättning för nödvändiga kostnader. Arvodet, som fastställs av borgenärsdelegationen eller, om sådan inte finns, av domstolen och betalas av gäldenärens medel, skall bestämmas med hänsyn till " gäldenärsbolagets värde vid den tidpunkt då förfarandet inleddes, uppgiftens svårighetsgrad och om- fattningen av de åtgärder som den kräver, resultatet av utredarens arbete samt övriga omständigheter". Om gäldenären försätts i konkurs skall hans anspråk på arvode och kostnadsberäkning ha samma ställning som konkurskostnadema.

Ersättning för de nödvändiga kostnader som en medlem av borgenärs- delegationen åsamkats på grund av sitt deltagande i delegationens arbete skall betalas av borgenärerna i den borgenärsgrupp som han företräder, om inte något annat bestämsi saneringsprogrammet, å 88. Betalningsan- svaret, som är solidariskt, skall fördelas mellan borgenärerna i borge- närsgruppen i proportion till beloppet av deras fordringar, å 88 st. 3.

5.3.11 Det förenklade förfarandet

Som inledningsvis nämndes föreslås också ett förenklat saneringsför- farande, kap. 13. Skillnaderna hänför sig till förordnandet av organ, kungörelseförfarandet samt behandlingen av förslaget till saneringspro- gram och förfarandet vid bestridande av fordringar. En förenkling kan ske i alla dessa avseenden eller också i något av dem (s. 58).

Det är således inte alltid nödvändigt att utse någon utredare eller borgenärsdelegation. Ibland kan t.ex. alla erforderliga åtgärder redan ha beretts då förfarandet inleds. Om en utredare inte förordnas kan gäldenären inte utan samtycke av de kända borgenärerna företa rättshand- lingar som kräver samtycke av utredaren, å 90. Det skall vidare vara möjligt att avstå från kungörelse om att förfarandet inletts, å91. Slutligen skall saneringsprogrammet kunna fastställas på ett snabbare och enklare sätt, å 92.

Lönegaranti för arbetstagare i allmänhet regleras i 1973 års lag om lönegaranti, med tillhörande förordning från samma år. Lönegaranti utgår dels vid arbetsgivarens konkurs, dels vid dennes betalnings- oförmåga i övrigt. Betalning utgår för sådana lönefordringar och andra fordringar som grundar sig på arbetsförhållandet, vilka förfallit till betalning inom tre månader före lönegarantiansökans inlämnande (och vilka skulle ha haft förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs), lönegarantila- gen å 2. Maximibeloppet per arbetstagare, avseende arbete utfört för en och samma arbetsgivare, är sedan den 1 januari 1991 75 000 mark, lönegarantiförordningen å 1. Lönegarantin, som sköts av Arbetsminis- teriet, bekostas i sista hand av arbetsgivarna. Erhåller arbetstagaren betalning inträder staten i dennes rätt gentemot arbetsgivaren. Enligt lönegarantilagen å 16 skall centralkassan för arbetslöshetskassorna årligen i efterskott ersätta staten för skillnaden mellan de belopp som betalats till arbetstagarna enligt lönegarantin och de kapitalbelopp som uppburits hos arbetsgivarna. De medel som behövs för betalningen av lönegarantiema erläggs av arbetsgivarna i form av arbetslöshetsför- säkringspremier, som en tilläggsavgift till försäkringspremien enligt lagen om olycksfallsförsäkring (prop. 181/1992 5. 13 ff).

5 .4 England

5.4.1 Allmänt om "Administration". Syftet med för- farandet

Den engelska insolvensrätten, som genomgick en stor reform under mitten av 1980-talet, regleras i the Insolvency Act 1986. Lagen behandlar både konkurs ("Companies Winding Up"), ackord ("Company Voluntary Arrangements"; ackordsuppgörelse kan även ske enligt aktiebolagslagen, Companies Act 1985), det nya administrationsför- farandet samt "Receivership", som är en mycket speciell form av insolvensbehandling, vilken berörs närmare nedan i avsnitt 5 .4.2.

Det insolvensrättsliga förfarandet Administration,l som infördes vid

Även kallat administration order procedure eller administration order. Den följande framställningen bygger på Fletcher, The Law of Insolvency, London 1990, Goode, Principles of Corporate Insolvency Law, London 1990, Totty & Jordan, Insolvency (lösbladsystem, release 10, 1990), Homan. A Survey of Administrations under the Insolvency Act 1986: The Result of Administration Orders made in 1987, A report for the Research Board of the Institute of Chartered Accountants in England and Wales, 1989, Kerr on the Law and Practice as to Receivers and Administrators, 17th ed. by R. Walton,

reformen, behandlas i the Insolvency Act (IA) 1986, Part II, secs. 8-27 (se bilaga 8) samt i the Insolvency Rules (IR), vilka kan karakteriseras som en form av tillämpningsföreskrifter.2 Förfarandet innebär i korthet, att ett företag under en viss tid skall skötas av en administrator, som utses av domstol, i syfte att uppnå ett eller flera av följande alternativ:

(a) att få företaget - och hela dess verksamhet eller någon del av den - att överleva, som "a going concern", (b) och (c) att få till stånd ett ackord, dvs. antingen a voluntary arrangement enligt Insolvency Act Part I eller a scheme of arrange- ment enligt Companies Act sec. 425, (d) att åstadkomma en bättre försäljning av företagets tillgångar än som är möjlig i konkurs.3 Administrationsförfarandet innehåller två särskilt utmärkande drag. Det första är moratoriet, som skall ge företaget andrum mot påtryck- ningar från borgenärernas sida under den tid förfarandet pågår. Det andra är, att företagsledningen under denna tid ersätts av en admini- strator med stor makt. Tanken är bland annat, att administration skall användas på företag som i och för sig har en livskraftig verksamhet, men som är finansiellt ansträngda och behöver en bättre skötsel. Avsevärd vikt läggs vid det förhållandet, att den tidigare företagsledningen har misslyckats och därigenom förverkat sitt förtroende. Ledningen av verksamheten övertas därför av administratorn, som är en utomstående, oberoende tjänsteman, vilken inte tidigare varit involverad i företaget.

with Muir Hunter, London 1989, Lingard, Corporate Rescues and Insolvencies, 2nd ed., London 1989, Corporate Recovery, The Immediate Impact of the Administrator Scheme, A Report by City University, Departement of Law, stencil 1988, Gillies & Roberts, Insolvency Law and Practice, Cambridge 1988, Grier & Floyd, Company Administration Orders and Voluntary Arrangements, London 1988, Phillips, Administration orders - the first few months, The Company Lawyer Vol. 8 s. 273 ff, Rajak, Company Liquidations, Bicester 1988, Anderson, Administrators, Part 11 of the Insolvency Act 1986, London 1987, Stewart, Administrative Receivers and Admini- strators, Bicester 1987 (reprinted 1991), Wooldridge, Administration Procedure, Bristol 1987, Fletcher & Crabb, Insolvency Act 1986 with annotations, London 1986, Insolvency Law and Practice, Report ofthe Review Committee (The Cork Report), London 1982, Cmnd. 8558, samt rättsfall och den information som erhölls vid utredningens studie- besök i London i okt. 1991 (se bilaga 4).

2 Insolvency Rules 1986 (Sl 1986 No 1925) 2.1-58. Om ej annat anges avser de hänvisningar som görs i det följande Insolvency Act.

3 Sec. 8(3). Anderson s. 1 f, 11, 17, 133, Fletcher s. 346 ff, Gillies & Roberts s. 11 ff, Goode s. 110 f, Grier & Floyd s. 9, 14 ff, 18 f, 27, Kerr s. 261, Lingard s. 143 ff, 157, 188 f, 198, 201, Rajak s. 40, 44, Stewart s. 157 ff, Totty & Jordan s. 5/1 f.

Som ett exempel kan nämnas Hercules Security Fabrications Limited, ett företag i databranschen med en utmärkt produkt, som emellertid gått dåligt på grund av ledningens inkompetens. Företaget kunde räddas, sedan ledningen bytts ut. Syftet under alternativ (a) ovan uppnåddes.

Ett annat exempel är Re Harn's Simons Construction Ltd., (1989) 5 BCC 11, som ällde en ansökan om administration. Gäldenären, ett byggföretag, hade ett mycket nära samarbete med en kund, vilket emellertid lett till tvist rörande ett antal kontrakt, varvid kunden bland annat innehöll betalning av flera miljoner pund. Tvisten medförde att byggföretaget inte kunde betala sina skulder. Ansökan om admini- stration gjordes, under åberopande av syftena (a) och ((1) ovan. Byggföretaget anförde: Medkontrahenten/kunden hade - under förutsättning dels att administrationsförfarande inleddes, dels att företaget 'orde viss eftergift beträffande några kontrakt - ått med på %.) 8 att lämna öretaget ekonomiskt bistånd, som skulle göra det möjli att full öra fyra av kontrakten. Fullföljandet av de fyra kontrakten s lle ge öretaget så mycket vinst, att det kunde överleva. Under den tid

orfarandet pågick skulle företaget också få möjlighet att slutli avgöra tvisten med kunden. Om ansökan däremot ej beviljades skul e verksamheten inte kunna fortsätta, varför företa et måste försättas i konkurs, och under sådana omständigheter sku le det bli svårt att överhuvudtaget sälja någon del av rörelsen. Domstolen beviljade ansökan med motiveringen, att det fanns reell utsikt att företaget härigenom skulle kunna överleva eller åtminstone att försäljningen av företagets tillgångar skulle bli fördelaktigare i ett administrationsför- farande än i en konkurs.

Av de angivna syftena framgår, att administrationi vissa fall kan fungera som ett självständigt förfarande (främst alternativet (a) ovan), medan det i andra fall kan fungera som ett förberedande förfarande, vilket senare skall övergå till något annat, t.ex. ett ackord. (Noteras kan här, att de engelska ackordsreglema - i motsats till reglerna om administration - inte innehåller några föreskrifter om moratorium.) I de lyckosamma fallen leder förfarandet till att företaget kommer på fötter, men betydligt vanligare är att administration används som ett inledande förfarande. Det syfte som oftast lyckas är det som angavs under ((1) ovan, dvs. att åstadkomma en fördelaktig realisation. I detta fall är förfarandet ett alternativ, eller kanske snarare ett förstadium, till konkurs. Realisationen sker i regel genom att hela verksamheten, eller delar av den, säljs som "a going concern". Fördelen med administrationsf'orfarandet i dessa fall är, att det ger möjlighet att driva företaget vidare under lugna och ordnade former under den tid som behövs. Tanken är, att de vidsträckta befogenheter som administratorn har, då han driver verksamheten, skall kunna medföra ett bättre försäljningsresultat än som skulle ha kunnat erhållas genom en realisation i konkurs. I en konkurs är möjligheterna till Vidaredrift överhuvudtaget begränsade, se nedan avsnitt 5 .4.13. I nu nämnda fall är det alltså verksamheten (rörelsen) som överlever, inte i första hand företaget som sådant. — Tilläggas kan, att administrationsför- farandet inte i och för sig synes innehålla någon möjlighet till utdelning till borgenärerna. Skall sådan ske, sedan verksamheten sålts, kan denna exempelvis ske i ett ackord (the administration order kan t.ex. avse både

det syfte som angavs under alternativen (b) och ((1) ovan).4 Vanligt är också, att företaget försätts i konkurs, sedan de livskraftiga delarna sålts och syftet under (d) uppnåtts.

5.4.2 "Floating charge" och "the administrative recei-

VCI'

För att institutet "administration" skall sättas in i sitt rätta sammanhang bör inledningsvis några ord sägas om "administrative receivership" och säkerhetsrätten "floating charge"?

I engelsk rätt finns ett antal olika säkerhetsrätter. En viktig skiljelinje går mellan en floating charge och övriga säkerhetsrätter till vilka bland annat hör s.k. fixed charge. Fixed charge innebär att borgenären har säkerhet i viss bestämd egendom, men utan att ha besittningen till denna, såsom panträtt i fast egendom eller i fordringar. Floating charge däremot, vilken är en säkerhetsrätt som funnits sedan senare delen av 1800-talet och som har ett mycket stort användningsområde, särskilt då borgenären är en bank, företer stora likheter med det svenska före- tagshypoteket. Borgenären har här säkerhet i ett "flöde av egendom". Endast bolag (och jordbrukare) kan upplåta floating charge och objektet utgörs i regel av tillgångarna i rörelsen. Säkerhetsunderlaget kan med andra ord växla. Gäldenären kan fortsätta sin verksamhet och använda den säkerhetsbelastade egendomen som förut. Vid en viss tidpunkt "kristalliseras " säkerheten och övergår till att vara fixed, dvs. gälla i viss bestämd egendom.

Säkerheten kan kristalliseras i fyra fall, nämligen dels om företaget försätts i konkurs eller upphör med sin verksamhet av annan anledning, dels om en administrative receiver (varom nedan) utses eller om någon annan omständighet inträffar som enligt avtalet mellan borgenären och gäldenären skall ha denna effekt.

Vanligt är, att borgenären erhåller såväl en fixed charge på viss egendom som en floating charge på resterande egendom. Rent allmänt kan sägas, att en Heating charge har en något sämre ställning än en fixed. Bland annat gäller att fordringar med allmän förmånsrätt (med svensk terminologi), om övriga tillgångar inte räcker, skall betalas ur

4 Re St. Ives Windings Ltd. (1987) 3 BCC s. 634, Phillips s. 275 f, Goode s. 125.

5 Se ang. floating charge t.ex. The Cork Report s. 31 ff, 344 ff, Stewart s. 15 ff, Rajak s. 85 ff, Holden, The Law and Practice of Banking, Vol. 2, Securities for Bankers' Advances, 5th ed., London 1971 s. 354 ff, Palfreman, The Law of Banking, 3rd ed., London 1986 s. 72 ff. Se ang. administrative receivership Insolvency Act Part 111 samt t.ex. Lingard s. 75 ff, Rajak s. 85 ff, Stewart s. 13 ff, Gillies & Roberts s. 19 ff.

egendom som belastas av denna typ av säkerhet, secs. 40 och 175(2)(b), nedan avsnitt 5.4.3. Det kan här också nämnas, att det i förarbetena till den engelska insolvensrättsreformen föreslogs, att borgenärer med floating charge skulle få avstå 10 % av säkerhetens värde efter rea- lisation och att detta belopp i stället skulle tillfalla de oprioriterade borgenärerna. Förslaget genomfördes emellertid inte. Den motivering som anfördes var, dels att beloppen i regel skulle bli så små att det inte skulle vara mycket vunnet, dels att borgenären ändå skulle kunna spoliera syftet med regeln genom att begära kompletterande säkerhet av annat slag.6

En floating charge upplåtes genom ett vanligt avtal mellan kreditgivare och kredittagare. Inga formkrav finns föreskrivna. Däremot måste avtalet registreras i bolagsregistret inom viss kortare tid, för att vara gällande. Avtalet erhåller därigenom viss publicitet.

I den handling varigenom säkerhetsrätten upplåtes ("the debenture") anges, förutom kreditbelopp etc, villkoren för avtalet, främst avseende borgenärens rätt att utse en administrative receiver, vars uppgift är att realisera säkerheten och se till att borgenären erhåller betalning för sin fordran. I avtalet kan t.ex. stå, att borgenären skall ha rätt att utse en administrative receiver, om gäldenären inte kan fullgöra sin betalnings- skyldighet, efter det att borgenären - i enlighet med avtalsvillkoren - har krävt gäldenären på betalning. - Tilläggas kan, att inte fler än en borgenär kan vara "charge holder", med rätt att utse en administrative receiver (om annat inte avtalats, vilket är ovanligt).

Även en borgenär vars fordran säkras av en fixed charge kan utse en "receiver". Eftersom the receiver's befogenheter endast hänför sig till den säkerhetsbelastade egendomen är de, då säkerheten utgörs av en fixed charge, av mycket begränsad omfattning i förhållande till de befogenheter som tillkommer en "administrative receiver", då säkerheten utgörs av en floating charge.

I motsats till en administrator, som utses av domstol, utses som ovan antytts the administrative receiver (i fortsättningen "AR") av den borgenär, till vars förmån the floating charge gäller, i enlighet med villkoren i lånedokumentet och helt utan domstolsinblandning. AR skall utses skriftligen. Förordnandet skall registrerasi bolagsregistret inom sju dagar och kungöras. Därtill skall gäldenärens alla övriga kända borgenärer underrättas. (Det kan nämnas, att en receiver även kan utses av domstol, men att det är sällsynt att så sker.)

AR:s uppgift är att (utan domstolsinblandning) ta kontroll över den egendom vari borgenärens säkerhet gäller, realisera den och ge borgenären betalning för sin fordran. Borgenärer med bättre rätt och kostnaderna för förfarandet skall betalas i första hand. Eventuellt överskott överlämnas till gäldenären. AR inträderi företaget i stället för

The Cork Report s. 347 ff resp. Departement of Trade and Industry, A revised framework for Insolvency Law, Cmnd. 9175, 1984, s. 17 f.

bolagsledningen och uppträder som bolagets "agent", sec. 44(1)(a). Han övertar således driften av rörelsen. Resultatet kan bli att han antingen säljer rörelsen som "a going concern" eller också lägger ned verksam- heten och säljer ut tillgångarna. I praktiken driver AR rörelsen tills han funnit en köpare, vilket i regel tar någon månad, eventuellt något år. I ett fall som nyligen inträffade fortsattes driften under AR:s ledning i sju år, varefter borgenären kunde erhålla full betalning för sin fordran. - Då förfarandet avslutats återfår den gamla ledningen kontrollen över företaget (om det ej försatts i konkurs).

AR:s närmare befogenheter bestäms dels av avtalet, dels i lagen. Den kompetens som lagen ger AR liknar i mycket den som tillkommer en administrator. AR är i första hand ansvarig gentemot den borgenär som utsett honom, men också gentemot gäldenären. Enligt sec. 48 skall han numera hålla även oprioriterade borgenärer underrättade om utfallet av de åtgärder han vidtar.

Att en AR utses är nästan alltid ett tecken på att gäldenären är insolvent eller åtminstone i ekonomiska svårigheter. Egentligen är förfarandet en metod att realisera en säkerhet, men - då rörelsen eller delar av den kan säljas som "a going concern" - fungerar det också som ett sätt att rädda gäldenärens verksamhet. (Däremot kan ett receivership, i motsats till administration, inte övergå i ett ackordsförfarande.)

Syftet med administration är att erbjuda ett förfarande för de fall där det inte finns någon borgenär som kan (eller vill) utse en administrative receiver. Finns det en borgenär med en floating charge, som hellre vill utse en AR än att domstolen förordnar en administrator, har hans önskan företräde. Har, å andra sidan, en administrator blivit förordnad kan någon AR inte längre utses, secs. 9-11.

Användningsområdet för administration är således i första hand tänkt att täcka sådana situationer, där gäldenären inte ställt säkerhet i form av floating charge. De gäldenärer det här brukar röra sig om är dels mycket stora företag, dels små bolag, även om det samtidigt kan framhållas, att administration inte lämpar sig särskilt väl för små företag, på grund av de stora kostnader som förfarandet för med sig.

C:a två tredjedelar av administrationsförfarandena hör till den kategori där floating charge saknas. Det kan emellertid noteras, att det i flera fall har förekommit, att en borgenär har avstått från rätten att utse en AR och i stället gått med på administration. Borgenärens motivering för detta har i vissa fall varit, att administrationsförfarandet innehåller ett moratorium, vilket inte förekommer i samband med receivership. I andra fall kan anledningen ha varit att borgenären av policyhänsyn inte vill framstå som skyldig till att ett stort företag måste läggas ned.

Av det sagda framgår, att administration är tänkt att öppna en möjlighet att tillvarata borgenärernas intressen på ett sätt som motsvarar administrative receivership, trots att det inte finns någon borgenär som kan utse en sådan. Administration är alltså i och för sig inte tänkt att fungera som ett insolvensrättsligt huvudförfarande, utan snarare att fylla en lucka i systemet.

SOU 1992:113 249 5.4.3 Förmånsrättsordningen

Borgenärer med annan säkerhet än floating charge erhåller betalning ur säkerheten och berörs inte av "förmånsrättsordningen". Den ordning i vilken fordringarna i övrigt skall betalas framgår av en rad olika lagbestämmelser, se t.ex. IA secs. 175, 176, 189, 386 med sched. 6, och IR 4.218.7 Betalning skall utgå i följande ordningsföljd:

]. Kostnaderna för förfarandet, i noggrant angiven ordning (16 punkter).

2. Fordringar med allmän förmånsrätt (se närmare nedan).

3. Fordran till säkerhet för vilken utmätning skett inom tre månader före konkursbeslutet, ur den ianspåktagna egen- domen, i den mån något återstår efter det att borgenärer med förmånsrätt enligt punkt 2 erhållit betalning.

4. Fordran som säkras av floating charge.

5. Oprioriterade fordringar

6. Fordringar på ränta som belöper på tiden efter konkursbe- slutet.

7. Efterställda fordringar (fordringar som tillkommer aktieägare m.m.). Den angivna turordningen innebär således, att en borgenär med säkerhet i form av floating charge endast erhåller betalning, om fordringar med bättre rätt erhållit full täckning. Fordringar med allmän förmånsrätt, liksom de oprioriterade fordring- arna, har inbördes lika rätt. Allmän förmånsrätt (enligt punkt 2 ovan) tillkommer följande fordringar:

1. Statens fordran på innehållen källskatt, avseende ett år före fristdagen. 2. Statens fordran på mervärdeskatt, avseende sex månader före fristdagen, samt på bilskatt och "spelskatt", avseende ett år före fristdagen.

3. Sociala avgifter, avseende ett år före fristdagen. 4. Pensionsavgifter enligt the Social Security Pensions Act 1975 . 5. Arbetstagares fordran på lön avseende fyra månaders arbete före fristdagen samt semesterersättning m.m. Beloppet är, såvitt avser fordran på utestående lön, maximerat, för närva- rande till £ 800. Genom 1986 års lagstiftning inskränktes statens allmänna förmånsrätt för skattefordringar. Bland annat avskaffades förmånsrätten för vanlig inkomstskatt, bolagsskatt och skatt på inkomst av kapital. Förmånsrätten för fordran på mervärdeskatt reducerades till en sexmånadersperiod, från att tidigare ha avsett ett år.

7 Se särskilt Fletcher s. 271 ff, 486 ff, Rajak s. 195 ff, 263 ff.

5.4.4 Förutsättningarna för Administration. Ansökan m.m.

Ansökan om administration kan göras av gäldenären själv eller av en eller flera borgenärer. Det vanliga är, att ansökan görs av gäldenären.8

De förutsättningar som skall vara uppfyllda för att ansökan skall beviljas är dels att gäldenären är eller troligen ("likely") kommer att bli ur stånd att betala sina skulder på sätt som anges i sec. 123, dels att det är troligt att förfarandet kommer att leda till att något eller några av de syften som angavs inledningsvis kommer att uppnås. Med betalnings- oförmåga ("insolvency") hos ett aktiebolag avses enligt sec. 123, antingen illikviditet med svensk terminologi; någon prognosbedömning görs inte ("the cash flow test"), eller insufficiens ("the balance sheet test"). Som antyddes skall emellertid, vid ansökan om administration, hänsyn också tas till om det är troligt att gäldenären framöver kommer att bli ur stånd att betala sina skulder. I detta sammanhang tillkommer alltså en prognosbedömning av den typ som anses ingå i det svenska insolvensbegreppet.

Till ansökan skall bifogas bland annat två handlingar. Den ena är en redogörelse under ed för gäldenärens verksamhet, det senaste hän— delseförloppet etc, utarbetad av någon i företagsledningen (då ansökan görs av gäldenären själv). Den andra är en beskrivning av företagets ekonomiska situation och av de åtgärder som är tänkta att kunna leda till att det eller de angivna syftena förverkligas, dvs. kort sagt en preliminär redogörelse för den tänkta planen. Denna rapport brukar vara upprättad av den person som i ansökan samtidigt föreslås som administrator. Viktigt är att det redan i ansökan klargörs, hur finansieringen skall gå till. Ansökan skall således vara väl förberedd, vilket i och för sig drar höga kostnader, men samtidigt för med sig att misslyckandeprocenten blir låg.

Ansökan offentliggörs inte. Däremot skall "the administration order", som utfärdas av domstolen, registreras i bolagsregistret och kungöras. Administratom skall också inom 28 dagar underrätta alla kända borgenärer. Tiden mellan ansökan och orderns utfärdande är i regel mycket kort. Härefter brukar administratorn sätta i gång sitt arbete inom ett par dagar.

Se till det följande secs. 8 och 9 samt Insolvency Rules 2.1-10, Anderson s. 19 ff, 185, Fletcher s. 348 ff, Goode s. 113 ff, Grier & Floyd s. 21 ff, Kerr s. 262 ff, Lingard s. 144, 147 ff, 167, Rajak s. 47 ff, 58, Stewart s. 160 ff, Totty & Jordan s. 5/3 ff, 20, Wooldridge s. 15 ff, 25 f, samt ett antal rättsfall, t.ex. ang. innebörden av termen "likely" (som skall betyda "real prospect", inte "probable", vilket innebär att domstolarna valt den mildare tolkningen av rekvisitet).

5.4.5 Allmänt om rättsverkningarna av Administration (exekutiva åtgärder m.m.)

Rättsverkningarna inträder redan vid ansökan, sec. 10, och fortsätter att gälla även efter det att ordern utfärdats, sec. 11, med den skillnaden att erforderliga tillstånd därefter även kan ges av administratorn, som erhåller en avsevärd makt.

Den centrala rättsverkan är moratoriet. Effekten av ansökan (ordern) är således

att gäldenären inte kan försättas i konkurs, att borgenärer med säkerhet i gäldenärens egendom, inklusive återtagandeförbehåll och borgenärer som leasat egendom till gäldenären, inte får vidta några åtgärder för att driva in sina fordringar med hjälp av egendomen, utan tillstånd av domstolen (eller administratorn),

och att inte heller några andra indrivningsåtgärder, t.ex. utmätning, får vidtas utan sådant tillstånd.” (Se vidare nedan avsnitt 5.4.9.2.)

Tills annat bestämts fortsätter gäldenärens verksamhet som förut, även sedan administrationsförfarandet inletts. De anställda blir således inte automatiskt uppsagda. Däremot kan administratorn både anställa och avskeda personal.

5 .4.6 Förvaltarens (the administratofs) ställning, m.m.

I England är de flesta "insolvency practitioners" revisorer, som specialiserat sig på denna form av verksamhet.lo Administratom är därför i praktiken regelmässigt en revisor, som till sin hjälp har ett antal "solicitors" för juridisk rådgivning och "barristers" för kontakten med domstolen. I samma förfarande kan också flera administratorer utses. Kort uttryckt är administratoms uppgift att utarbeta en plan, vari- genom syftet med förfarandet skall kunna uppnås, att få planen godkänd

9 Anderson s. 37 ff, Fletcher s. 357 f, 362 ff, Gillies & Roberts s. 13 f, Goode s. 111, 118, 121, Grier & Floyd s. 27 ff, Kerr s. 266 ff, Lingard s. 150 ff, 161 f, 201, Rajak s. 52 ff, Stewart s. 169 ff, Totty & Jordan s. 5/10 ff, Wooldridge s. 82 f. — Ang. de anställda, se Anderson s. 150 ff, Lingard s. 186, 196.

'” Genom the Insolvency Act infördes generellt strängare krav på

kompetensen hos the insolvency practitioners. Alla måste vara licensierade. Se allmänt IA Part XIII samt t.ex. Anderson s. 68 f, 71 ff, Grier & Floyd s. 35 ff, Kerr s. 270 ff, Phillips s. 274, Rajak s. 64 f, och nedan bilaga 4 under punkt 2.4.

av borgenärerna och därefter fullfölja denna, allt under det att han driver företaget vidare.”

Administratom skall tillvarata såväl företagets som borgenärernas intressen. Allmänt kan sägas, att han erhållit så stora befogenheter att han skall kunna utöva praktiskt taget total kontroll över företaget. Varken gäldenären eller borgenärerna har egentligen något att säga till om. Bland annat har administratorn rätt att avlägsna personer i företagsledningen och utse nya i deras ställe. Ett gott samarbete med ledningen är naturligtvis nödvändigt, om syftet med förfarandet är att få företaget att överleva. Som ovan nämndes kan även personal sägas upp och ny anställas. — Administratoms speciella befogenheter beträffande säkerhets— belastad egendom, m.m., berörs närmare nedan. I sammanhanget kan också nämnas, att talan om återvinning kan föras i administrationsför— farandet.

Bland administratoms praktiska uppgifter ingår att se till, att varje faktura, inköpsorder och affärsbrev innehåller uppgift om administratoms namn och en upplysning om att företaget drivs av honom. Cirkulärbrev skall skickas ut till leverantörer med uppgift om att inga order är giltiga om de inte undertecknats av administratorn eller andra namngivna personer, etc.

Som tidigare framhållits är emellertid administratoms huvuduppgift att upprätta en plan ( "proposals") för hur syftet med förfarandet skall kunna uppnås. Det kan noteras, att administratorn inte har någon "mandat" från borgenärerna förrän de godkänt planen. Inom tre månader från det att ordern utfärdades, eller den längre tid som domstolen medger, skall planen framläggas inför ett möte med borgenärerna ("creditors' meeting"), där det avgörs om den skall antas. Före mötet skall planen ha registrerats och sänts ut till alla kända borgenärer. (Beträffande aktieägarna är det tillräckligt att det kungörs, att de kan erhålla ett exemplar på begäran.)

Av planen skall bland annat framgå, hur företaget har skötts och finansierats efter administratoms förordnande och hur det skall skötas och finansieras, om planen antas. Stor omsorg måste naturligtvis nedläggas på utformandet av planen. Samtidigt bör planen inte vara alltför detaljerad, eftersom detta kan binda administratomi onödan. Skall ändringar av betydelse senare göras i planen måste samma procedur iakttas, som då den fastställdes.

” Se till det följande IA secs. 14-15, 17, 21-23, sched. 1, IR 2.11-31, samt Anderson s. 90 ff, Fletcher s. 366 ff, Gillies & Roberts s. 14 ff, Goode s. 123 ff, Grier & Floyd s. 38 ff, 64 ff, 82 ff, Kerr s. 272 ff, Lingard s. 157 ff, Rajak s. 56 f, 66 ff, Stewart s. 182 ff, 242 ff, Totty & Jordan s. 5/24(1) ff, 5/38 ff, Wooldridge s. 36 ff, 49 ff.

5.4.7 Gäldenärens rådighet

Gäldenärsbolaget som juridisk person berörs inte av förfarandet. Däremot inkräktar det på företagsledningens kompetens. Då en admini— strator förordnas flyttas all "executive power" över på denne. För att kompetenskollisioner och tveksamheter skall kunna undvikas stadgas i sec. 14(4), att ledningen inte får utöva några befogenheter, som kan inverka på administrationen, utan administratoms tillstånd.12

Såsom brukar framhållas, kan det nu sagda naturligtvis bidra till att minska attraktionskraften hos förfarandet ur gäldenärens synvinkel.

5.4.8 Behandlingen av gäldenärens kontraktsförhållan- den

Som en jämförelse kan nämnas, att en administrative receiver kan säga upp alla kontrakt som han inte anser nödvändiga. Denna rätt tillkommer inte en administrator. '3 Om han säger upp ett oneröst kontrakt uppstår skadeståndsskyldighet för gäldenären. Å andra sidan kan skadeståndsan- språket inte genomdrivas (utan tillstånd av domstolen), förrän admini- strationsförfarandet avslutats.

Medkontrahenten kan däremot säga upp ett avtal på grund av gäldenärens betalningssvårigheter, under förutsättning att sådan rätt stadgas i avtalet. Beträffande "public utitities" (dvs. gas, el, vatten och telefon) finns dock numera en särskild regel. Leverantörens möjlighet att tilltvinga sig en privilegierad ställning genom att strypa lev eransen, om han inte fick betalt för äldre obetalda räkningar, utgjorde här tidigare ett problem. Enligt sec. 233 kan sådana villkor inte längre ställas. Däremot har leverantören rätt att kräva garantier för att framtida räkningar skall bli betalda.

5 .4.9 Borgenärernas ställning

'5.4.9.1 Allmänt

Förarbetena till den engelska insolvensrättsreformen, the Cork Report, innehöll en rad förslag om hur borgenärernas ställning skulle stärkas. Resultatet blev emellertid magert. Enligt the Insolvency Act skyddas borgenärerna på tre olika sätt, dels genom rätten till information, dels

'2 Se även sec. 9(5). Anderson s. 37, 133 ff, Grier & Floyd s. 57, 69, Lingard s. 144 f, 150 f, 159, Rajak s. 56.

'3 Se t.ex. Anderson s. 50 ff, 105, Goode s. 120 f, 129, Homan s. 20, Lingard s. 160 f, 207, Stewart s. 183, 191, 247 f.

genom möjligheten att kalla till "creditors' meeting" och att utse en "creditors' committee", dels genom den särskilda skyddsregeln i sec. 27.”

Som ovan nämnts skall administratoms förslag till plan sändas till alla kända borgenärer och framläggas inför ett möte med dessa, sec. 23. Mötet avgör, om planen skall godtas, sec. 24. Mötet kan föreslå ändringar i planen, men de måste godtas av administratorn för att gälla. Om administratorn senare vill göra ändringar i planen skall samma förfarande iakttas, sec 25 . Efter det att planen godkänts skall borgenärer- na var sjätte månad erhålla en rapport om utvecklingen. Borgenärerna kan också kallas till möte i vissa andra fall. Särskilt kan nämnas, att borgenärerna själva (under förutsättning att de representerar minst en tiondel av fordringarna) kan begära att administratorn inkallar ett borgenärsmöte, sec. 17(3)(a). - Tilläggas kan, att något möte överhuvud- taget inte behöver inkallas, om administratorn gör bedömningen att förfarandet inte kommer att lyckas utan att det i stället kommer att bli nödvändigt att försätta företaget i konkurs.

Endast fordringar som inte täcks av säkerhet ger rösträtt på borgenärs- mötet. En säkerhetshavare har således endast rösträtt såvitt avser den eventuella del av hans fordran som är oprioriterad. Har borgenären full säkerhet har han ingen rösträtt alls. Motsvarande gäller en leasegivare, som bara har rösträtt såvitt avser det belopp som var förfallet till betalning då förfarandet inleddes.

Om det anses lämpligt kan borgenärsmötet utse en "creditors' committee", sec. 26. Denna skall ha minst tre, högst fem medlemmar. Kommitténs uppgift anges ganska vagt vara att bistå administratorn i hans arbete, IR 2.34. I praktiken innebär detta, att kommittén inte har så stora befogenheter (bortsett från att godkänna administratoms arvode) och att det i själva verket ankommer på administratorn att avgöra, hur mycket stöd han vill söka hos denna.

Härutöver finns det, som ovan nämndes, en särskild regel i sec. 27 till skydd för borgenärernas intressen. Enligt denna kan en borgenär, som anser att administratorn har uppträtt (eller avser att uppträda) så, att borgenärens intressen otillbörligt skadas (t.ex. om en säkerhetshavare anser sig överkörd eller att en viss leverantör eller kund skulle gynnas _ i allt för hög grad av en viss åtgärd), väcka talan vid domstolen som * härvid kan ge administratorn lämpliga anvisningar för att tillrättalägga det påtalade. Bestämmelsen anses svårtillämpad och har endast utvecklats i ett rättsfall, där det bland annat framgick att den omständigheten att administratorn hade sålt viss egendom på ett vårdslöst sätt inte om-

" IA secs. 23—26, IR 2.18—46. Anderson s. 164 ff, Fletcher s. 378 ff, Grier & Floyd s. 85 ff, Kerr s. 274 ff, 297 ff, Lingard s. 172 ff, Phillips s. 274 f, Rajak s. 73 ff, 83 f, Stewart s. 207 ff, Totty & Jordan s. 5/24(10) ff, Wooldridge s. 49 ff, 59 ff. - Ang. sec. 27, se Anderson s. 174 ff, Grier & Floyd s. 117 ff, Kerr s. 293 f, Lingard s. 162, 176 f, Rajak s. 80 ff, Stewart s. 224 ff, Totty & Jordan 5. 5/32, Wooldridge s. 56 ff.

fattades av regeln, Re Chamley Davies Ltd. (No 2) 1990 BCLC 760. Det kan också framhållas, att en borgenär antagligen kommer att ha svårt att få gehör för sin talan i de fall där syftet med administrationsför- farandet är att rädda företaget, eftersom administratorn här har givits mycket fria händer.

5.4.9.2 Borgenärer med säkerhetsrätt

Den inverkan som administrationsförfarandet har på de Säkerställda bor- genärernas rätt är, såvitt här är av intresse, dels det moratorium som föreskrivs i secs. 10 och 11 och som kortfattat beskrivits ovan i avsnitt 5.4.5, dels de befogenheter att förfoga över den säkerhetsbelastade egendomen som administratorn erhåller genom sec. 15.”

Inledningsvis skall moratoriet beröras något ytterligare. I secs. 10 och 11 stadgas bland annat, att borgenärer med säkerhet i gäldenärens egendom, inklusive borgenärer med återtagandeförbehåll och borgenärer som leasat egendom till gäldenären, efter det att ansökan om admini- stration gjorts inte får vidta några åtgärder för att indriva sina fordringar med hjälp av egendomen, utan tillstånd av domstolen eller av admini- stratorn, sedan denne förordnats. Såvitt avser den i regel mycket korta tiden mellan ansökan och administratoms förordnande medges sådant tillstånd antagligen sällan, eftersom det kan skada förfarandet. Såvitt avser tiden därefter kan man nog utgå från att tillstånd kan ges be— träffande egendom som inte är av betydelse för planens genomföran— de.16 I Re Paramount Airways Ltd., (1990) 6 BCC 130 (Court of Appeal), vägrades borgenären tillstånd att utöva retentionsrätt till ett flygplan för att erhålla betalning för äldre, obetalda flygplatsavgifter, som uppstått före det att administrationsförfarandet inleddes. Motivering- en var bland annat, att ett utövande av retentionsrätten skulle hindra en försäljning av gäldenärsbolagets rörelse. Domstolarna lade också borgenären till last att han framställde sitt anspråk först efter det att han under några månader dragit nytta av att rörelsen hade fortsatt under administratoms ledning. I Re Atlantic Computer Systems Plc, (1990) BCC 859, uppställer Court of Appeal tolv riktlinjer för bedömningen av om borgenärens begäran bör beviljas. Inledningsvis fastslås, att tanken med moratoriet är att underlätta för bolaget att, under administratoms ledning, uppnå det syfte som uppställts för administrationsförfarandet. Skulle syftet inte påverkas av att borgenären utnyttjar sin säkerhet bör

” Se ang. secs. 10 och 11 ovan not 9 samt ang. sec. 15 Anderson s. 5

f, 106 ff, 140 ff, 148 f, Fletcher s, 371 ff, Grier & Floyd s. 60 ff, Kerr s. 279 f, Lingard s. 162 ff, Phillips s. 275, Rajak s. 68 ff, Stewart s. 185 ff, 248 ff, Totty & Jordan s. 5/24(3) ff, Wooldridge s. 46, 83 ff.

'6 Jfr Lingard s. 153, 162.

dispens således i regel ges. I annat fall måste domstolen väga borgenä- rens intresse mot de övriga borgenärernas intressen, varvid hänsyn bland annat skall tas till de konsekvenser som respektive ståndpunkt får för de inblandade parterna.

Om borgenärerna således genom reglerna i secs. 10 och 11 kan hindras från att sälja egendomen, så kan de å andra sidan tvingas att godta en försäljning enligt sec. 15. Enligt sec. 15(1) och (3) får administratorn förfoga över egendom som är föremål för a floating charge, som om egendomen inte var belastad med någon säkerhetsrätt. Om administratorn säljer egendomen överflyttas borgenärens rätt till den egendom som direkt eller indirekt representerar den sålda (sec. 15(4)). Administratom kan emellertid också använda erhållna medel till att bestrida utgifter under förfarandet.

Enligt sec. 15(2) och (3) kan administratorn sälja övrig egendom som är belastad med säkerhetsrätt, under förutsättning att domstolen finner att det är troligt att detta främjar syftet med administrationen. Om för- säljning sker skall borgenären kompenseras ur köpeskillingen, sec. 15(5). Borgenären skall erhålla ersättning för det han har att fordra, antingen ur nettointäkten från försäljningen eller ur ett belopp motsvarande egendomens marknadsvärde, om detta är högre.

Även om en sådan försäljning endast får ske under vissa förut- sättningar och även om borgenären skall erhålla betalning för sin fordran ur köpeskillingen, så kan den naturligtvis i vissa fall förefalla betungande för borgenären, t.ex. om köpeskillingen för egendomen enligt borgenä— rens uppfattning skulle ha kunnat bli högre vid en annan tidpunkt (och därvid räckt för att täcka borgenärens hela fordran) eller om det rör sig om leasad egendom, som borgenären/leasegivaren överhuvudtaget inte hade tänkt sälja.

Tillstånd enligt sec. 15 erfordras endast, om den tilltänkta köpeskil- lingen inte räcker för att betala borgenären. Då administratorn begär tillstånd till försäljning har han bevisbördan för att syftet med admini- strationen skulle främjas av en sådan åtgärd, t.ex. att han skulle kunna genomföra en förmånligare försäljning av rörelsen om den säkerhetsbe- lastade egendomen inkluderades i försäljningen än om den lämnades utanför. Förhandling skall hållas, till vilken borgenären skall kallas. Det kan tilläggas att försäljning endast under helt exceptionella omständig- heter får ske, innan administratoms plan framlagts för borgenärsmötet.

I Re Consumer & Industrial Press Ltd. (No 2) , (1988) 4 BCC 72, där syftet med förfarandet var att åstadkomma en mer fördelakti realisation än som kunnat ske i konkurs, bestod gäldenärens huvu - sakliga tillgång av utgivningsrätten till en tidskrift. Administratom, som fortsatt att ge ut tidskriften under förfarandet, begärde tillstånd till försäljning av denna, sedan han funnit en köpare. Försäljningsin- täkten skulle inte komma att räcka till betalningen av två Säkerställda borgenärers fordrin ar. Tillstånd vägrades, eftersom nå ot borgenärs— möte inte hållits oc de oprioriterade borgenärerna såfedes inte haft någon möjlighet att ta ställning till administratoms plan. I Re A.R. V. Aviation Ltd., (1988) 4 BCC 708, där borgenärsmötet hade godkänt en plan, innehållande den tilltänkta försäljningen, gavs tillstånd trots

en säkerhetshavares protester, som främst gick ut på att administratorn värderat egendomen för lågt, sedan domstolen gjort en awä 'ng mellan de motstridiga intressena i saken. Härvid tog domstolen %lländ annat hänsyn till att borgenären även skulle komma att erhålla betalning ur andra tillgångar.

5.4.9.3 Borgenärer med allmän förmånsrätt

I administrationsförfarandet tas ingen hänsyn till allmänna förmånsrätter ( "preferential debts "). De borgenärer som skulle ha haft allmän förmånsrätt, om gäldenären varit försatt i konkurs, har således inte någon särställning i förfarandet.” De borgenärer det här är fråga om är främst staten beträffande vissa skattefordringar och anställda beträffande lönefordringar, ovan avsnitt 5 .4.3.

5.4.9.4 Borgenärer med nytillkomna fordringar. Finan— sieringen av vidaredriften

Med "nytillkomna fordringar" avses sådana fordringar som uppkommit under förfarandet.

Som ovan framhållits är det ett viktigt moment i förfarandet att administratorn fortsätter gäldenärens rörelse. Inledningsvis kan också erinras om, att ett kontrakt som gäldenären ingått fortsätter att gälla, om det inte vederbörligen sägs upp av medkontrahenten. Vidare kan framhållas, att administratorn har en vidsträckt befogenhet att erlägga sådana betalningar som han anser nödvändiga, t.ex. just för att förhindra att ett kontrakt sägs upp.la

Så länge t.ex. ett hyresavtal gäller kan administratorn fortsätta att använda egendomen, men borgenären har då rätt till avtalsenlig betalning härför.l9 Därmed är inte sagt, att borgenären får betalning redan under förfarandet. Detta beror bland annat på om administratorn väljer att betala borgenären, vilket han kan göra, eller på om borgenären i annat fall kan få domstolens stöd för en talan enligt sec. 11(3) (avsnitt 5.4.5 och 5.4.9.2 ovan ang. moratoriets inverkan på en säkerhetshavares rätt). - Överhuvudtaget gäller, att alla skulder som uppkommit under för- farandet till följd av åtaganden som administratorn gjort (upptagna lån, ingångna kontrakt, anställningsavtal etc) skall betalas med företrädesrätt

'7 Om gäldenären senare försätts i konkurs ("compulsory Winding-up",

inte "voluntary liquidation", Lingard s. 179) beräknas borgenärens rätt med utgångspunkt från tidpunkten för "the administration order". - Anderson s. 148, Gillies & Roberts s. 49 ff.

'" IA, sched. 1 p. 13, Goode s. 127 f, 129 f.

'9 Re Atlantic Computer Systems Plc, ovan efter not 16.

ur gäldenärens egendom, framför en eventuell floating charge i egen- domen, med prioritet också f'ore administratoms krav på ersättning för arvode och utgifter, sec. 19(4) och (5).

En huvudfråga under vidaredriften är naturligtvis likviditet och kapitalanskaffning. Även om den omständigheten, att verksamheten till följd av moratoriet kan fortsätta utan att förfallna skulder behöver betalas, medför att trycket på likviditeten minskar, är det uppenbart att vissa utgifter ändock måste bestridas. Löner måste betalas, liksom nya varor och tjänster (Ieverantörema kräver sannolikt kontant betalning) och annat löpande. Av två olika undersökningar som utförts beträffande de administrationsförfaranden som förekom under 1987 framgår emellertid, att inga större problem synes ha uppstått, då det gäller finansieringen av vidaredriften.20

Det finns två möjligheter att klara den erforderliga medelanskaff— ningen. Det enklaste är naturligtvis, om detta kan ske utan tillskott av medel utifrån, dvs. om det är tillräckligt att administratorn driver in gäldenärens utestående fordringar, säljer inneliggande lager eller annan egendom som kan undvaras, etc. I flera fall har verksamheten också kunnat drivas på detta sätt.

Den andra möjligheten ligger däremot i att söka stöd utifrån, dvs. hos någon borgenär, företagsledningen eller någon större aktieägare. Administratom har rätt att ta upp nya lån - å gäldenärens vägnar - och lämna säkerhet härför i gäldenärens egendom, IA, sched. 1 p. 3. Som ovan framhölls erhåller den nya fordran särskild företrädesrätt. Även säkerhet som ställs får prioritet före en redan existerande floating charge (men inte före andra säkerhetsrätter som tidigare upplåtits i egendomen). I regel har situationen varit den, att administratorn fått stöd av en kreditgivare (en bank), som ställt upp med nya lån antingen mot ny säkerhet i kundfordringar eller mot redan erhållen säkerhet. I andra fall har medel erhållits genom ett factoringbolag. - Administrationsför- farandet har således ofta stöttats av en kreditgivare, ett förhållande som i sm tur har ett nära samband med det faktum att de fall där admini- strationsförfarande inletts i regel brukat sluta framgångsrikt, dvs. med att det syfte som uppställts för förfarandet också har uppnåtts.

5.4.10 Förfarandets avslutande m.m.

Förfarandet kan avslutas av olika anledningar. I normalfallet avslutas det, efter ansökan av administratorn, då syftet med förfarandet uppnåtts - eller det visat sig att det inte går att uppnå, sec. 18. Är situationen den sistnämnda kan domstolen därefter förordna om konkurs, med admini-

20 Corporate Recovery, A Report by City University, Departement of

Law, 5. 31, 43, 48, 52, och Homan s. 45 f. Se även Anderson s. 7, 95 f, Grier & Floyd s. 39, Lingard s. 144, 150,159, 161, 167, 170, 182, Wooldridge s. 37 f.

stratorn som konkursförvaltare. Domstolen kan också, efter en dis- kretionär bedömning, avsluta förfarandet om planen inte godtas av borgenärsmötet, sec. 24(5). Vidare kan domstolen upphäva förfarandet enligt sec. 27(4)(d), på talan av en förfördelad borgenär.

Någon tidsgräns för förfarandet har inte uppställts i lagen, men det är tänkt att det skall vara relativt kortvarigt. Enligt uppgift brukar det ta minst 3 månader, men det kan också ta år. Genomsnittstiden var under 1987 cirka 6 månader.”

Administratoms arvode kan bestämmas antingen som en procentsats av storleken på den egendom som omfattats av hans uppdrag eller också efter tidsåtgång. Betalningen skall ske med företrädesrätt ur gäldenärens egendom, framför en eventuell floating charge, men efter de skulder som uppstått under själva förfarandet, sec. 19(4) och (5) (ovan avsnitt 5.4.9.4).

5.4.11 Domstolens roll i förfarandet

Administration är ett domstolsförfarande. Domstolens medverkan är således nödvändig på ansökningsstadiet och då förfarandet avslutas. Under tiden däremellan kan domstolens medverkan behövas, t.ex. då fråga uppstår om dispens från moratoriet enligt sec. 11 eller admini- stratoms rätt att sälja egendom, som utgör säkerhet för kredit, enligt sec. 15. I normalfallet är dock domstolen mycket litet inblandad, sedan förfarandet väl inletts. (Se bilaga 4 under punkt 2.3.)

5.4.12 Statistiska uppgifter m.m.

De praktiska erfarenheterna av institutet administration är övervägande positiva. Förfarandet har fungerat bättre än väntat. Att antalet för- faranden inte varit högre än 131 (1987), 198 (1988), 135 (1989) och 211 (1990) (se bilaga 4 i slutet) måste ses i samband med den speciella möjlighet som vissa säkerhetshavare har att utse en "administrative receiver" (ovan avsnitt 5.4.2). Om denna möjlighet inte fanns skulle antalet administrations utan tvekan vara avsevärt större. (År 1989 förekom ] 706 receiverships, 1990 var antalet 4 318.)

5.4.13 Vidaredrift av konkursgäldenärs rörelse

Möjligheten att driva en rörelse vidare under konkurs är begränsad. I Insolvency Act finns två huvudformer för upplösande av ett aktiebolag, dels "voluntary Winding-up", secs. 84 ff, dels "Winding-up

” Närmare bestämt 26 veckor. Homan s. 45, Goode s. 122 not 73.

by court" eller "compulsory Winding-up", secs. 117 ff. Båda formerna kan användas på såväl solventa som insolventa bolag. Voluntary Winding-up beslutas på bolagsstämma och sker i princip utan domstolsin- blandning. Compulsory Winding-up beslutas, efter ansökan, av domstol och sker i mer kontrollerade former (ungefär som en svensk konkurs).

Enligt IA sched. 4 part II har "the liquidator" endast rätt att driva gäldenärens rörelse vidare i den mån det är nödvändigt för att kunna aweckla företaget på ett gynnsamt sätt. Är det fråga om en compulsory Winding-up krävs dessutom tillstånd av domstolen eller av borgenärskom- mittén, sec. 167(1).

Syftet med Winding-up är uteslutande att upplösa bolaget. Möjligheten att driva rörelsen vidare måste ses ur detta perspektiv. Rörelsen får t.ex. inte drivas i syfte att uppskjuta eller avvärja en likvidation. För detta ändamål finns i stället Administration (och receivership).22

5 .4. 14 Lönegaranti

Vid en arbetsgivares insolvens har en arbetstagare, som blivit uppsagd, rätt att erhålla lön av staten (lönegaranti), enligt the Employment Protection (Consolidation) Act 1978 (EPCA), part VII.?J Är arbets— givaren ett aktiebolag anses denne enligt definitionen i EPCA sec. 127(1)(c) vara insolvent, då bolaget försatts i konkurs, inlett ett administrationsförfarande eller ett ackordsförfarande, eller då en administrative receiver vederbörligen utsetts. Lönegarantin gäller således även under ett administrationsförfarande.

Den ersättning arbetstagaren kan erhålla omfattar enligt EPCA sec. 122(3):

a) obetald lön avseende högst åtta veckor,

b) uppsägningslön. Uppsägningstiden varierar efter anställningstidens längd. Minimitiden är en vecka för minst en månads anställning. Två års arbete ger en uppsägningstid på två veckor, varefter varje ytterligare års anställning ger ytterligare en veckas uppsägningstid, upp till ett maximum om 12 veckor för 12 års oavbruten anställning. (EPCA sec. 49(1).)

c) semesterersättning,

d) avgångsvederlag vid "unfair dismissal", m.m. Då ersättningen är tidsrelaterad får det totala beloppet inte överstiga £172 per vecka, EPCA sec. 122(5), enligt 1989 års regler. Det maximala

zz Rajak s. 224.

Se ang. lönegaranti t.ex. Labour Law in Britain, edited by Roy Lewis, London 1986, s. 13 ff, 351. 360 ff, 415, Grunfeld, The Law of Redundancy, 3rd ed., London 1989, s. 6, 31 not 20, 84 ff, 291 ff, samt Anderson s. 153 f, Fletcher s. 275 f, Rajak s. 384.

beloppet synes således kunna bli 20 x £172, dvs. £3,440 (varav £1,376 för obetald lön), plus semesterersättning, avgångsvederlag etc. Den maximala ersättningen enligt lönegarantin är således betydligt högre än taket för arbetstagarens förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs (ovan avsnitt 5.4.3).

Om arbetstagaren erhåller ersättning, inträder staten i arbetstagarens rätt gentemot arbetsgivaren. De belopp som härigenom kan inflyta skall inbetalas till "the Redundancy Fun ", varifrån utbetalningen av lönega- rantimedel sker. (EPCA sec. 125.)

Det kan tilläggas, att en arbetstagare, även om arbetsgivareni och för sig är solvent, har rätt till ersättning från staten, om arbetsgivaren har vägrat eller varit ur stånd att betala den anställdes lön, och arbetstagaren "has taken all reasonable steps (other than legal proceedings)" för att erhålla betalning, EPCA sec. 106(l)(a).

5.5. USA

5.5.1. Allmänt om reorganisation enligt "Chapter 11". Syftet med förfarandet

Den amerikanska konkurslagen, 1978 års Bankruptcy Code (11 U.S.C. åå 101-1330), som utgör federal lagstiftning, tillhandahåller fem olika förfaranden för insolventa gäldenärer. Ett går ut på likvidation, dvs. konkurs med svensk terminologi, enligt Chapter 7, och de övriga på rehabilitering, nämligen reorganisation enligt Chapter 11 ("business reorganization") och skuldsanering för fysiska personer enligt Chapter 13, för jordbrukare enligt Chapter 12 och för kommuner enligt Chapter 9. Gemensamma regler ges i kapitlen 1, 3 och 5. När det i det följande talas om "konkurs" åsyftas (något oegentligt) endast "liquidation". Beträffande skuldsanering för fysiska personer och jordbrukare kan hänvisas till utredningens delbetänkande SOU 1990:74 s. 134 ff. Nämnas kan också, att det i nov. 1991 framlades ett förslag inför kongressen om att som komplement till Chapter 11 införa ett nytt Chapter 10, in- nehållande regler om ett förenklat förfarande för reorganisation av "small

businesses " .”

" Med "small business" skall enligt förslaget till 5 205 avses sådana

företag som domstolen bedömer som "small", med hänsyn till antalet anställda, antalet borgenärer, tillgångamas värde m.m. - Alla paragraf- hänvisningar i det följande avser the Bankruptcy Code. - Se till den följande framställningen bl.a. Collier on Bankruptcy, 15th ed., editor —in-chief Lawrence P. King, vol. 2 (55 101-366), New York 1990, och vol. 5 (55 1101-1330), New York 1989, 1990 Collier Pamphlet Edition, Bankruptcy Code, Part 1 by Herzog& King, New York 1989, med hänv. till rättsfall och litteratur (båda dessa verk inbegrips under citeringen "Collier" nedan), Collier Handbook for Trustees and

Syftet med reorganisationsförfarandet enligt Chapter 11 är att konkurs skall kunna undvikas och att gäldenärens verksamheti stället skall kunna drivas vidare, efter ekonomisk rehabilitering. Den grundläggande idén är, att gäldenären skall få en chans till en "fresh start", så att verksam— heten skall kunna fortsätta och arbetstillfällena räddas. Den amerikanska traditionen är mer gäldenärsvänlig än många andra system.

En följd av det sagda är, att det anses viktigt att verksamheten kan fortgå ostörd även under förfarandet. I motsats till den engelska inställningen är utgångspunkten, att vidaredriften under förfarandet skall handhas av gäldenären (dvs. företagsledningen) själv. Enligt det amerikanska synsättet behöver den omständigheten att gäldenären inleder ett reorganisationsförfarande inte betyda att han är inkompetent. Om gäldenären är hederlig och något så när kompetent anses han tvärtom bättre skickad att sköta verksamheten och förhandla med borgenärerna etc än en förvaltare. En förvaltare ("trustee") utses därför endast, om det finns särskilda skäl härtill. Det kan tilläggas, att det förtroende som visas gäldenären inte var någon nyhet i reformen 1978, utan grundas på traditioni amerikansk rätt. Som en fördel med systemet framhålls också, att borgenärerna får en aktivare roll, om gäldenären fortsätter rörelsen, vilket leder till en bättre balans mellan gäldenären och borgenärerna, än om en trustee träder in.

Debtors in Possession by Sulrneyer & Rush and Lynn & Rochelle & Mottem, New York & Oakland & Albany 1987 (cit. Handbook ), Bankruptcy Reform, American Enterprise Institute, Leg. Anal. No. 19, 95th Congress, 30 Jan. 1978, Bisbee, Business Reorganization Practice under the Bankruptcy Reform Act of 1978, 28 Emory L.]. 709 (1979), CRS Report for Congress: Jeweler, The United States Bankruptcy Code: A Sectional Analysis of Provisions Goveming Liquidation and Reorganization, Febr. 1989, Revised and Updated Oct. 1991, Klee, Cram Down II, 64 Am. Bankr. L.]. 229 (1990), Moller & Foltz, Chapter 11 of the 1978 Bankruptcy Code, 58 North Carolina L. Rev. 881(1979-80), Pachulski, The Cram Down and Valuation under Chapter 11 of the Bankruptcy Code, 58 North Carolina L. Rev. 925 (1979-80), Poe, Further Thoughts on Secured Creditors under the New Bankruptcy Code, 28 Emory LJ . 649 (1979), Shanor, A New Deal for Secured Creditors in Bankruptcy, 28 Emory L.]. 587 (1979), Tabb, Emergency Preferential Orders in Bankruptcy Reorganizations, 65 Am. Bankr. L.]. 75 (1991), Trost & King, Congress and Bankruptcy Reform Circa 1977, 33 Bus. Law. 489 (1977-78), och rättsfall samt den information som erhölls vid utredningens studiebesöki Washington och New York ijan. 1992 (se bilaga 5).

I den rättsekonomiska debatten har argumenterats, att hela Chapter 11 skulle vara onödigt och att konkursinstitutet i och för sig är tillräckligt, se Roe, Bankruptcy and Debt: A New Model for Corporate Reorganization, 83 Columbia L. Rev. 527 (1983), Jackson, The Logic and Limits of Bankruptcy Law, Cambridge, Mass., 1986, särskilt s. 209 ff, jfr dock, betr. Jackson, Carlson, Philosophy in Bankruptcy, 85 Michigan L. Rev. 1341 (1986-87).

I syfte att underlätta driften uppställs ett antal regler, som t.ex. gör det möjligt för gäldenären att komma ifrån ogynnsamma avtalsförpliktelser och att erhålla ny kredit. Under förfarandet råder också generellt moratorium, dvs. inga krav mot gäldenären får genomdrivas, utan tillstånd av domstolen. Detta uttrycks ofta så, att gäldenären erhåller "protection from its creditors". Meningen är, att denna andningspaus skall användas till att upprätta en reorganisationsplan, som är det centrala momentet i förfarandet. I planen skall anges dels hur olika fordringar skall behandlas, dels hur syftet med förfarandet skall uppnås. Planen skall godkännas av borgenärerna, efter omröstning enligt ett invecklat klass-system, och fastställas av domstolen. I och för sig är det alltså fråga om ett slags ackordsförfarande. - Det kan också allmänt framhållas, att reglerna i första hand syftar till att främja frivilliga överenskommelser mellan gäldenären och borgenärerna.

En situation då ett reorganisationsförfarande enligt Chapter 11 kan vara ett lämpligt sätt att lösa gäldenärens ekonomiska problem, föreligger t.ex. när svårigheterna bottnar i flera ogynnsamma och problematiska kontraktsåtaganden eller i att gäldenären är inblandad i en rad besvärliga processer. Detsamma gäller naturligtvis om gäldenären helt enkelt behöver tid för att kunna uppfylla sina betalningsförpliktelser. Den idealiske kandidaten för ett reorganisationsförfarande är således en gäldenär som har dåligt med likvida medel, men positiva framtids- förutsättningar. Förfarandet är däremot olämpligt, om gäldenären har dåliga framtidsutsikter, brist på medel för vidaredriften eller negativt inställda borgenärer. Allmänt sett lämpar sig förfarandet bäst för stora företag. Reorganisationsförfarandets avigsidor anges främst vara, att det drar stora kostnader (i de stora fallen) och att det kan ta lång tid. Den kritik som framförs mot förfarandet synes främst komma från borgenärs- sidan.

5 .5 .2 F Örmånsrättsordningen

Den amerikanska konkurslagen skiljer mellan "secured and unsecured claims", dvs. fordringar med och utan säkerhet. Den senare kategorin indelas i sin tur i "priority and nonpriority claims", dvs. fordringar med och utan allmän förmånsrätt.

Borgenärer med säkerhet har separationsrätt, jfr & 725. - De ameri- kanska säkerhetsrättema regleras genom ett enhetligt system i the Uniform Commercial Code art. 9. Sakrättsliga moment är framför allt tradition och offentlig registrering (det sistnämnda är huvudalternativet), men även s.k. tysta säkerhetsrätter förekommer. Nästan alla slag av lös egendom kan användas som säkerhet genom offentlig registrering. Härigenom erhålls bland annat en motsvarighet till det svenska före- tagshypoteket.

De fordringar som har allmän förmånsrätt ("priorities") anges i 5 507. De är:

1. "Administrative expenses ", dvs. kostnaderna för förfarandet. Enligt 5 503 utgörs dessa av kostnaderna för förvaltningen av boet, inkl. löner m.m. som hänför sig till tiden efter förfarandets inledande, vissa skatter som boet ådrar sig (övriga skatter faller under punkt 7), arvode till för- valtaren, borgenärs ansökningskostnader, skäligt arvode till revisor eller advokat, m.m.

2. Fordringar (utan säkerhet) som uppstått under tiden mellan borgenärs ansökan om att förfarandet skall inledas och ansökans beviljande eller förordnandet av en trustee, & 502(f).

3. Löner till anställda, inkl. semesterersättning etc, avseende 90 dagar före ansökan eller det att verksamheten upphörde, dock högst $ 2 000 per anställd.

4. Fordran på bidrag till "an employment benefit plan", såsom pensionsplan eller livförsäkringsplan, avseende 180 dagar före den tidpunkt som angavs under 3. Även här föreskrivs ett maximibelopp.

5 . Vissa speciella fordringar som tillkommer fiskare m.fl.

6. Fordran från konsument, högst $ 900 per person, vilken grundar sig på förskottsbetalning i samband med köp, hyra etc av egendom eller tjänst som gäldenären inte levererat.

7. Ett stort antal skattefordringar, avseende inkomstskatt, förmögen- hetsskatt, innehållna källskatter, tull, m.m. Vid 1978 års reform nedflyttades skatteförmånsrätten från fjärde till (nuvarande) sjunde plats. Hyresvärds förmånsrätt upphävdes. Dessutom finns det tre kategorier av fordringar med "super-priority", vilka har eller kan ha företräde framför "administrative expenses" enligt punkt 1 ovan, nämligen: A. Om ett reorganisationsförfarande övergår till ett likvidationsför- farande har kostnaderna för likvidationsförfarandet företräde framför kostnaderna för reorganisationsförfarandet. B. Nytillkomna fordringar kan enligt & 364 erhålla prioritet framför vissa eller alla andra "administrative expenses" (nedan avsnitt 5.5.9.4). C. Om en borgenär med säkerhet skall kompenseras, t.ex. därför att den säkerhetsbelastade egendomen används under förfarandet eller överhuvudtaget enligt reglerna om "adequate protection", har hans krav på ersättning "superpriority" (jfr nedan). I € 726 anges vidare i vilken ordning betalning skall ske av sådana fordringar som varken är förenade med säkerhet eller allmän förmåns- rätt. Slutligen innehåller 5 510 regler om avtalade efterställda fordringar.

5.5.3. Förutsättningarna för reorganisationsförfarandet. Ansökan m.m.

Förfarandet står öppet för alla rörelsedrivande gäldenärer, oavsett i vilken form verksamheten bedrivs?5 Ansökan görs i regel av gäldenä- ren själv. Den kan också göras av någon eller några borgenärer. Är det sammanlagda antalet borgenärer mindre än tolv (något som i och för sig är ovanligt) räcker det med ansökan från en ensam borgenär, annars krävs minst tre. I båda fallen gäller att borgenärerna måste inneha fordringar av viss angiven storlek, 5 303(b).

Om ansökan görs av gäldenären själv ("voluntary cases") uppställs inga särskilda förutsättningar för att ansökan skall beviljas, 5 301. Domstolen har dock möjlighet att avvisa en ansökan, som anses gjord i "bad faith", dvs. t.ex. endast i syfte att hindra en borgenär från att realisera en säkerhet, utan att det finns någon utsikt till reorganisation. - Om ansökan görs av någon eller några borgenärer ("involuntary cases"). krävs att gäldenären inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller, % 303(h)(l), ("the equity insolvency test"), dvs. att han är illikvid med svensk terminologi. (En alternativ grund ges också i & 303(h)(2).) Däremot krävs inte, att gäldenären är insolvent i den mening som begreppet definieras i & 101(32), nämligen att hans skulder överstiger tillgångarna ("the balance sheet test").

När ansökan gjorts skall gäldenären lämna in en förteckning över tillgångar och skulder samt över borgenärer och aktieägare m.m.

5 .5 .4 Allmänt om rättsverkningarna av reorganisations— förfarandet (exekutiva åtgärder m.m.)

Vid ansökan inträder ett generellt moratorium ("automatic stay"), vars syfte är att ge gäldenären tid att arbeta fram en lösning på problemen, & 362.26 Moratoriet, som är av fundamental betydelse i reorganisations- förfarandet, innebär att inga krav, som uppstått före ansökan, får genomdrivas, varken med hjälp av säkerhet som borgenären innehar eller på annat sätt. Domstolsprocesser, skiljeförfaranden etc skall avbrytas. Inte heller kvittning får ske. Borgenären kan också bli tvungen att till gäldenären överlämna säkerhetsbelastad egendom, som han har i sin besittning, 55 542, 543.

The automatic stay gäller även möjligheten att fullborda en avtalad säkerhetsrätt. I sammanhanget kan också den allmänna regeln nämnas,

” Collier 55 301, 303, Handbook s. 23-1 f, Bisbee s. 712 ff, Moller & Foltz s. 885 f.

2" Collier 55 361 f, Handbook 5. 21-2, 24-35 ff, 25-17 ff, Bisbee s. 724 ff, Moller & Foltz s. 887 ff, Shanor s. 620 ff och 626 ff, Trost & King s. 537 f.

att egendom som förvärvas efter ansökan inte omfattas av någon säkerhetsrätt, även om det i och för sig finns ett säkerhetsavtal, inte ens om det rör sig om avkastning av säkerhetsbelastad egendom, & 552(a).

Ett fåtal undantag finns, bland annat gäller att talan kan föras mot gäldenären i ett brottmål och att underhållsbidrag kan indrivas. I övrigt kan emellertid borgenären begära dispens ("relief") av domstolen. En sådan begäran brukar komma på ett tidigt stadium av förfarandet. Denna möjlighet, som har givit upphov till en omfattande rättspraxis, kan naturligtvis i och för sig lägga avsevärda hinder i vägen för reorganisa— tionsförfarandet. Dispens enligt & 362(d) kan erhållas i två fall. Det ena är då borgenären saknar "adequate protection". Med adequate protection menas t.ex. att borgenären, om egendomens värde skulle minska under förfarandet, erhåller kontant betalning till motsvarande belopp eller att han erhåller annan eller kompletterande säkerhet, & 361. Det andra är då egendomen inte är nödvändig för genomförandet av reorganisationen och säkerhetens värde inte heller överstiger borgenärens fordran. (Det sistnämnda brukar uttryckas så, att gäldenären inte får ha "equity" i egendomen). Ärendet måste behandlas skyndsamt. Om domstolen inte håller förhandling inom 30 dagar och därefter förordnar att moratoriet skall fortsätta, upphör det att gälla för borgenärens del.

Moratoriet pågår fram till dess att reorganisationsplanen fastställts (dvs. gäldenären erhållit "discharge"), om inte förfarandet har upphört redan dessförinnan, & 362(c)(2).

5 .5 .5 Förvaltarens (the trustee,s) ställning m.m.

Det finns två typer av "trustees" i den amerikanska insolvensrätten.27 Den ena är "the United States Trustee", vilken inte är någon "trustee" i vanlig mening, utan en federal tjänsteman, anställd vid "the United States Trustee Program", som är en avdelning inom Justitiedepartemen- tet. Den andra är "the case trustee", som är en privatperson och utgör en ungefärlig motsvarighet till en svensk konkursförvaltare eller god man vid ackord. The United States Trustee (UST) har ett övergripande ansvar för övervakningen av förfarandet och skall bland annat se till, att reorganisationsarbetet fortskrider planenligt. Det kan inskjutas, att en aktiv borgenärskommitté minskar betydelsen av UST:s insatser. Bland UST:s arbetsuppgifter ingår också att utse "the case trustee" och borgenärskommitte'n m.m. Programmet finansieras med hjälp av avgifter, som delvis tas ut vid ansökan.

" Collier 55 1104-1106, 1108 f, Handbook 5. 3-1 ff, 4-1 ff, 7-1 ff, 12-1 ff, 14—1 ff, 16-1 ff, 20—8, Bisbee s. 711, 717 ff, CRS Report s. 9 ff, Moller & Foltz s. 886, 910 ff, In re Philadelphia Athletic Club Inc., 5 C.B.C.2d 458 (B. Ct., E.D. På. 1981), In re Concord Coal Corp., 4 C.B.C.2d 944 (B. Ct., 8.0. W. Va. 1981).

Såsom inledningsvis antyddes är det aldrig obligatoriskt att utse en "trustee" i reorganisationsförfarandet. Utgångspunkten är i stället att gäldenären själv skall fortsätta att driva rörelsen, vilket också sker i de flesta fall.

På begäran av någon berörd part (dvs. exempelvis någon eller några borgenärer eller aktieägare liksom även gäldenären själv) kan emellertid en trustee förordnas, åå 1104(a), 1109(b). Motiveringen kan t.ex. vara, att företagsledningen uppträtt ohederligt eller inkompetent eller grovt vanskött bolagets affärer, eller också helt enkelt att det är i borgenärer- nas (eller aktieägarnas, vilket underförstås i det följande) intresse. Trustee har således förordnats i fall där bokföringen misskötts och egendom sammanblandats med moderbolagets m.m. eller då det var tveksamt om företagsledningen verkligen gick in för en reorganisation och den dessutom saknade borgenärernas förtroende. Tilläggas kan, att med "företagsledningen" avses den nuvarande ledningen. Har den tidigare ledningen bytts ut kan inkompetens etc från dess sida inte åberopas.

Om en trustee utses får han mycket vidsträckta befogenheter. Han övertar driften, ombesörjer en reorganisationsplan, sköter alla för- handlingar med borgenärerna, etc., 55 1106, 1108. Beträffande det närmare innehållet i förvaltarens befogenheter kan hänvisas till nästa avsnitt; om gäldenären själv fortsätter verksamheten får han nämligen samma befogenheter som en trustee skulle ha haft.

Nämnas kan också, att det - då någon trustee ej förordnats - i vissa fall skall utses en "examiner", på begäran av någon borgenär eller av UST. Förutsättningen är, antingen att detta är i borgenärernas intresse eller också att gäldenärens oprioriterade skulder (med bortseende från varuskulder m.m.) överstiger $ 5 000 000. The examiner's funktion är enligt lagen endast av undersökande och kontrollerande karaktär,

åå 1104(b), 1106(b).

5 .5 .6 Gäldenärens rådighet

Som framgått är det vanliga att gäldenären, dvs. företagsledningen, själv driver rörelsen vidare.28 Det har också antytts, att gäldenären ("the Debtor in Possession") härvid erhåller mycket stora befogenheter, närmare bestämt samma rättigheter och skyldigheter som en trustee skulle ha haft (utom givetvis rätt till ersättning för arvode m.m.), & 1107. En viktig uppgift är utarbetandet av reorganisationsplanen (nedan avsnitt 5.5.8). Klart är att gäldenären behöver noggrann rådgivning, både i juridiskt och ekonomiskt hänseende.

” Collier 55 361, 363, 1107, Handbook 5. 20-6 f och 10 f, 24—2 ff, 25-22 ff, Bankruptcy Reform s. 48 ff, Bisbee s. 715 ff, 730 ff, Moller & Foltz s. 886, 896 ff, 903, Shanor s. 620 ff, 630 ff, Trost & King s. 538 ff.