lagen.nu

NJA 1995 s. 727

Fråga huruvida umgänge skall vägras med hänsyn till risk för att barnet blir olovligen bortfört. 6 kap 15 § 4 st FB.

M.B. och D.K. inledde ett förhållande under hösten 1991. Den 3 mars 1993 föddes deras gemensamma son, A.. Paret separerade några månader efter sonens födelse och M.B. flyttade med A. till en egen lägenhet.

M.B. yrkade efter stämning å D.K. vid Mariestads TR att TR:n skulle tillerkänna henne ensam vårdnad om A..

D.K. bestred M.B:s vårdnadsyrkande och förklarade att han även fortsättningsvis ville ha gemensam vårdnad. För egen del yrkade D.K. att TR:n vid bifall till M.B:s vårdnadsyrkande skulle tillerkänna honom umgängesrätt med A. L vartannat veckoslut från fredag kl 17 till söndag kl 17 samt 2. varje onsdag kl 07-19 samt 3. fyra veckor varje sommar samt 4. varannan julhelg samt 5. varannan nyårshelg samt 6. varje kommande höstlov samt 7. vartannat kommande sport- och påsklov samt 8. varannan pingsthelg samt 9. varannan midsommarhelg.

M.B. motsatte sig gemensam vårdnad samt allt umgänge.

TR:n förordnade i interimistiskt beslut d 22 febr 1994 att M.B. skulle ha ensam vårdnad om A. samt att D.K. skulle äga umgängesrätt med A. varannan lördag kl 10-18 i närvaro av manlig kontaktperson utsedd av socialnämnden i Mariestads kommun.

TR:n (ordf tingsfiskalen Lotten ögren) anförde i dom d 23 febr 1995: Parternas sakframställningar.

M.B. har till utveckling av sin talan anfört: D.K. är syrisk medborgare och kom under 1989 till Sverige från Libanon. När hon lärde känna honom hösten 1991 inledde de ett förhållande och d 3 mars 1993 föddes A.. Det var först sedan A. föddes som de flyttade ihop. De bestämde att de skulle ha gemensam vårdnad om A.. Sambotiden blev dock kort och den avslutades i maj 1993. Anledningen till separationen var att D.K. hade brukat våld mot henne. Hon var dock positivt inställd till ett omfattande umgänge mellan far och son. Förhållandet mellan henne och D.K. blev alltmer ansträngt. Han ville att de återigen skulle bli sambor, men det ville inte hon. D.K. började delge henne sina funderingar på att ta A. utomlands så att hon aldrig skulle få se sitt barn igen. Hon visste inte om det var sant eller inte men under hösten 1993 blev hon väldigt orolig. Vid ett tillfälle då D.K. skulle ta hand om A. bad han henne att packa A:s saker eftersom han skulle ta honom till Göteborg för att träffa några släktingar. Hon blev misstänksam och D.K. förklarade att det var släktingar från Danmark. Hon frågade då om han inte ville ha en barnvagn och en barnsäng med sig men han svarade att släktingarna skulle ha med sig denna utrustning.

Hon blev orolig för att han skulle ta A.. Hon sade att han endast fick träffa A. under 30 minuter och att om han inte kom tillbaka inom denna tid skulle hon kontakta polisen. Efter denna händelse ville hon inte att D.K. skulle ha umgänge med A. utan att en kontaktperson var närvarande. Efter kontakter med socialförvaltningen utsågs en kontaktperson men D.K. kunde inte acceptera denna. Därefter lyckades de inte komma överens om umgänget. Umgänget mellan D.K. och A. fungerade inte heller efter TR:ns interimistiska beslut. Under påsken 1994 besökte D.K. henne för att betala tillbaka en skuld om 500 kr. Under besöket uppstod en diskussion varvid D.K. framställde hot mot hennes föräldrar. Efter några dagar kom han åter till henne och bad om att få tillbaka pengar. Hon trodde att han syftade på de 500 kr hon hade fått några dagar tidigare men han sade att det rörde sig om 2 000 dollar. Hon förstod inte vad han menade och hon avspisade honom. De följande dagarna var han obalanserad. Han åkte till hennes föräldrar och han kontaktade hennes kamrater. Han framställde hot mot henne, A. och hennes föräldrar. Hon vågade inte bo hemma utan hon flyttade till sina föräldrar. Då hon var tvungen att återvända till lägenheten för att hämta välling till A. såg hon D.K. genom fönstret. Hon blev väldigt rädd och kontaktade polisen. Vid dörren hittade hon en igenklistrad fotopåse i vilken det fanns 2 000 dollar som hon lämnade till polisen. Under 1993 och 1994 har D.K. framställt hot mot henne och han har misshandlat henne. Hon har polisanmält händelserna. Åklagaren beslutade, under våren 1994, att meddela D.K. besöksförbud. Besöksförbudet var gällande under sex månader. Påskens händelser gjorde henne orolig varför hon vägrade D.K. umgänge med A.. Länsrätten prövade verkställigheten av TR:ns interimistiska beslut och avslog D.K:s talan. Kammarrätten biföll däremot hans talan. Inför förhandlingen i kammarrätten fick hon ett anonymt brev om att D.K. hade varit i Italien och att han hade begått brott där. Hon fick även ett vykort från Italien från honom. Hon har följt kammarrättens dom och umgänge har skett med en kontaktperson. Hon är dock rädd för sin egen och för A:s säkerhet. Hon bor i en lägenhet om två rum och kök och eftersom hon är arbetslös är hon hemma med A.. Hon söker både arbete och daghemsplats. Hennes föräldrar hjälper henne att ta hand om A.. Sammanfattningsvis har M.B. anfört att hon känner stor oro och rädsla för att D.K. olovligen kommer att föra bort A. från Sverige till Libanon eller något annat land samt att detta talar emot ett umgänge.

D.K. har till grund för sitt bestridande anfört: Han kom till Sverige 1989 från Libanon. Han kom hit som flykting sedan han deserterat från den syriska armen. Det är omöjligt för honom att resa tillbaka till Syrien och Libanon eftersom han har ett femårigt fängelsestraff att vänta i Syrien. Omkring julen 1991 träffade han M.B. och de inledde ett förhållande. Han flyttade då från Skövde till Mariestad. Han hade en egen lägenhet men han bodde mest hos M.B.. De planerade att skaffa barn och det tog sex månader innan hon blev gravid. A. föddes d 3 mars 1993. Den 17 mars 1993 skrev han på ett faderskapserkännande och de beslutade då att de skulle ha gemensam vårdnad om A.. Under graviditeten hade M.B. en del problem. Hon dolde sin graviditet för föräldrarna och hon försattes i en valsituation mellan honom och föräldrarna. Relationen påverkades av detta sammantaget med att M.B. var väldigt svartsjuk. Förhållandet upplöstes under hösten 1993. Innan det tog slut hade han ett gott förhållande till A. och han hjälpte till att sköta honom. Efter separationen skedde umgänget helt på M.B:s villkor vilket resulterade i korta besökstider då det passade henne. Eftersom han var arbetslös kunde han anpassa sig efter hennes villkor. M.B. satte stopp för umgänget då de hade diskuterat en händelse i Skara där en utländsk man hade tagit sitt barn och flyttat utomlands. Han fördömde händelsen men M.B. trodde att han skulle kunna göra på samma sätt. När han ville visa upp A. för sina släktingar från Danmark satte hon stopp för det. Släktingarna som själva har småbarn hade babyutrustning även till A.. M.B. tror att han skall röva bort A.. Någon gång under 1993 kontaktade han M.K. (hans ombud i målet; red:s anm) sedan han fått ett brev från M.B:s ombud där hon krävde ensam vårdnad om A. med umgängesrätt för honom. Man diskuterade olika lösningar och han accepterade umgänge med en kontaktperson för att M.B. inte skulle vara orolig. Efter TR:ns interimistiska beslut om umgänge tillsammans med en kontaktperson kom aldrig umgänget igång och samarbetssamtalen avbröts eftersom M.B. ansåg att de var meningslösa. I september gav kammarrätten honom rätt att träffa sin son. Fram till december 1994 har han haft umgänge med A. och det har fungerat bra. M.B. och hennes far har polisanmält honom vid ett flertal tillfällen. Sammanfattningsvis har D.K. som grund för sin talan framhållit att A. har behov av regelbunden kontakt med sin far samt att M.B:s oro för att han skall föra A. från Sverige är ogrundad.

Domskäl.

M.B. har som skriftlig bevisning åberopat polisanmälningar avseende D.K., det av åklagaren utfärdade besöksförbudet samt ett brev med namnunderskrifter ställt till M.B:s tidigare arbetsgivare. D.K. har som skriftlig bevisning åberopat kammarrättens i Jönköping dom d 30 sept 1994.

På TR:ns begäran har socialnämnden i Mariestad vidare utfört en vårdnads- och umgängesrättsutredning. Det mesta av det som framgår av utredningen har framkommit vid huvudförhandlingen i TR:n.

M.B. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran och detsamma gäller D.K.. Vittnesförhör har hållits på M.B:s begäran med M.O., I-M.A. och K.A. och på D.K:s begäran med E.J., W.M. och B.S..

M.B. har uppgett i huvudsak följande: Hon träffade D.K. hos en gemensam bekant under 1991. De träffades flera gånger innan de inledde ett förhållande. Hon tyckte att han var det bästa som fanns och att han var rätt för henne. Under en lång tid var allt bra i förhållandet och D.K. tog upp en stor del av hennes fritid. Under våren 1992 hade de en del meningsskiljaktigheter men de redde ut dessa. Sommaren 1992 visade det sig att hon var gravid och de var båda glada över detta. Under graviditeten tyckte D.K. att hon var retlig och hon anser att han använde detta mot henne. Hon vet att hon var väldigt svartsjuk under graviditeten vilket hon aldrig tidigare hade upplevt. Då hon låg på BB och A. var född sade D.K. att om A. inte fick heta K. så skulle han ta honom till Libanon. Hon gick med på att han skulle heta K. Efter sex till sju veckor började hon känna sig starkare och hon kunde bete sig som vanligt igen vilket D.K. inte uppskattade. Vid ett tillfälle sparkade han henne då hon höll A.. Efter dessa sparkar kunde hon inte gå. Hon och D.K. kunde inte komma överens. Hennes mamma såg att det inte stod rätt till men hon ville klara av det. Hon ville verkligen leva med D.K.. I maj 1993 flyttade hon från den lägenhet som hade varit deras gemensamma sedan A:s födelse. D.K. bodde kvar. Under sommaren 1993 träffades de ofta alla tre och hon trodde att de skulle kunna reparera förhållandet. De blev dock ofta osams och vid ett par tillfällen slog D.K. henne ordentligt. Efter det tillfälle då D.K. ville ta A. till Göteborg för att träffa släktingar från Danmark kände hon sig orolig. Anledningen var att D.K. hade sagt till henne att han träffat en annan mamma till A.. Hon visste inte om det var sant eller inte men hon kände på sig att det inte bara var prat från hans sida. Det var vid detta tillfälle som hon kontaktade polisen för första gången. D.K. har därefter tagit tillbaka uppgiften om att han hade släktingar i Danmark. Hon vet dock att han har släkt i Italien och Australien. Hon vet inte hur många polisanmälningar hon har gjort, men den sista gjordes i december 1994. Anledningen till att hon skrev på handlingen om att de skulle ha gemensam vårdnad var att M.H. på socialförvaltningen hade sagt till henne att om hon skulle dö så skulle D.K. inte få vårdnaden om A.. Hon tyckte att det lät så hemskt och därför skrev hon på att de skulle ha gemensam vårdnad. Under sommaren 1993 skedde umgänget mellan D.K. och A. oftast hemma hos henne. De var ibland ensamma. D.K. ställde inga krav på att få träffa A. vid speciella tidpunkter eller tillfällen. Då hon tog kontakt med polisen under hösten 1993 berättade hon även allt som hade hänt tidigare. Hon hade trott att de skulle kunna finna någon lösning men det stod klart för henne då att det inte var möjligt. Hon sökte sig till socialförvaltningen för att få hjälp. Frågan om umgänge i närvaro av kontaktperson togs då upp. Det fanns en kvinna på socialförvaltningen som kunde ställa upp men hon accepterades inte av D.K.. Diskussionerna på socialförvaltningen mynnade inte ut i någonting. Hon och D.K. råkade ofta i konflikt med varandra under samarbetssamtalen. Detta är anledningen till att hon inte vill medverka i samarbetssamtal. På senhösten 1993 kontaktade hon P.F. (hennes ombud i målet; red:s anm) för att försöka få ensam vårdnad om A.. Anledningen härtill var alla de upprepade hot som han framställt mot henne ända sedan A:s födelse, bl a att han skulle ta A. till Libanon, att han hade en ny mamma till A. och att han skulle föra A. till Italien. D.K. framförde vidare genom en av M.B:s väninnor att han skulle köra ihjäl henne och A. samt att han skulle knivskära hennes föräldrar. Hon vet inte vad han kan "sätta i verket". Sedan hösten 1993 har A. och D.K. endast träffats vid ett par tillfällen. Kring julen 1993 träffades de men då var hon med hela tiden. Under våren 1994 träffades de inte alls, förutom då D.K. kom och ringde på dörren och då de träffades på stan. Även efter det att åklagaren utfärdat besöksförbud kom han och ringde på. A. blev då glad över att se honom. Då besöksförbudet hade gått ut ansökte hon inte om ett nytt eftersom umgänget med en kontaktperson hade kommit igång. På skärtorsdagen 1994 fick hon tillbaka 500 kr som D.K. var skyldig henne. Efter två dagar kom han tillbaka. Han var hysterisk och sade att han ville ha tillbaka sina 2 000 dollar. Hon åkte därefter till sina föräldrar. Efter en stund stod D.K. i rabatten utanför föräldrarnas hus och skrek att han ville ha sina pengar. Efter ett tag ringde en av hennes väninnor och sade att D.K. hade varit hos henne och att han hade sagt att det inte skulle vara roligt för A. att vara utan mamma. Då hon var tvungen att åka hem och hämta välling såg hon att D.K. stod utanför huset. Hon ringde polisen. Han försvann dock från platsen. När hon åkte hem med A. såg hon ett igentejpat Fujikuvert med en massa pengar. Det innehöll 2 000 dollar och 5 000 svenska kr. Hon lämnade pengarna till polisen som sedan överlämnade dem till D.K.. D.K. har efteråt förklarat för henne att hans avsikt hade varit att hjälpa henne ekonomiskt. Meningen var att hon skulle ha tagit de pengar hon behövde och lämna tillbaka resten. Hon vet inte var han hade fått pengarna ifrån. På skärtorsdagen hade han för henne visat upp en bankbok som utvisade att han hade 147 kr på sitt bankkonto. Under sommaren 1994 fick hon ett brev från en A-S., hon vet inte vem det är, där det står att D.K. varit i Italien, att han där sysslat med vapen- och knarkaffärer, att han "satt inne" och att brevskrivaren, för M.B:s skull, hoppades att han inte skulle släppas. Hon trodde då att D.K. hade varit i Italien för A. hade fått ett vykort därifrån. Vid förhandlingen i kammarrätten förklarade D.K. att han hade skrivit vykortet i Mariestad och bett en italiensk kamrat att posta det i Italien. Efter mammaledigheten arbetade hon sju veckor och sedan hade hon en praktikplats och ett sommarjobb. Sedan hösten 1994 är hon arbetssökande. Hon står i kö för att få en daghemsplats till A.. Skulle hon få ett arbete men ingen daghemsplats så ställer hennes föräldrar upp och passar honom. Hon och A. bor i en hyreslägenhet med grönområden i närheten. Hon erhåller bidragsförskott. Umgänget med kontaktperson fungerar bra och A. har varit glad att träffa D.K.. D.K. har två sidor och hon hoppas alltid att han skall ha en bra dag då han träffar A.. Hon tror inte att A. skulle må bra av ett så omfattande umgänge som D.K. yrkat. Hon ifrågasätter visserligen inte att D.K. tar väl hand om A. men A. har inte mått riktigt bra efter umgängestillfällena. Han har klängt på henne och han har sovit dåligt. Efter kammarrättens dom har hon accepterat ett umgänge mellan D.K. och A. för hon har inte haft råd att betala det utsatta vitet. Hon är dock mycket orolig när A. är borta för D.K. har sagt att det går snabbt att ta A. till Libanon. Hon litar inte heller riktigt på kontaktpersonen för han har inte alltid lämnat korrekta uppgifter till henne när hon ställt frågor om var umgänget utövats.

D.K. har uppgett i huvudsak följande. Han kom till Sverige d 8 dec 1989. Han kom inte direkt från Libanon utan från Dubai där han arbetade. Efter två år fick han uppehållstillstånd. När han hade träffat M.B. var hon det enda han tänkte på. Han kände emellertid redan från början att hennes föräldrar inte tyckte om honom. Han och M.B. var väldigt kära i varandra och de bestämde sig för att skaffa barn. M.B. blev gravid efter sex månader. Under graviditeten var hon väldigt svartsjuk. Hon vägrade att tala om för sina föräldrar att hon var gravid. Hon dolde magen under stora tröjor och jackor. Hon sade att barnet inte var deras utan att det var till hennes mamma. När A. föddes sade M.B:s pappa att pojken skulle heta B... D.K. sade då till honom att han inte kunde bestämma över hans son. Han fördömde den man i Skara som tog sitt barn till Libanon. M.B. sade då att hon litade på att han inte skulle föra A. utomlands. Sedan september 1993 har umgänge skett i närvaro av en kontaktperson men ibland går han till M.B. för att få träffa A.. Han tycker att det är viktigt att A. får träffa honom lika mycket som han får träffa sin mamma. Han vill att hans son skall växa upp i Sverige och inte i Libanon där det pågår krig. Han själv varken vill eller kan åka tillbaka dit. De italienska vykorten var skrivna av honom i Mariestad och postades i Italien av en italiensk kille som besökte Mariestad. Han har själv inte varit i Italien under sommaren 1994. Han har inget pass som han kan resa utomlands med. När han träffar A. brukar han hämta honom tillsammans med kontaktpersonen. A. är inte ledsen då de kommer utan han blir glad då han ser sin pappa. Han anser att det viktigaste är att A. mår bra och att han och M.B. slutar att bråka. Han har aldrig sagt till M.B. att han tillsammans med A. skulle träffa danska släktingar i Göteborg. Han har inte ens någon släkt i Danmark. Det var däremot en kamrat han skulle besöka. Anledningen till att M.B. inte ville lämna A. till honom den aktuella dagen var att hon hade bestämt med sina föräldrar att de skulle åka till Skara samma dag. Under påsken 1994 var han hemma i sin lägenhet och bråkade med M.B. per telefon. Hon sade att hon inte hade pengar till mat. Eftersom han själv inte hade några pengar gick han till en kamrat och lånade 500 kr. Han gav dessa till M.B. och han köpte även välling till A.. Han gick vidare och hämtade 2 000 dollar. Pengarna ville han ge till M.B. för att hon skulle få göra vad hon ville med dem. Innan han lämnade pengarna gick han vidare till bankomaten och tog ut 5 000 kr från sitt konto. Han lade alla pengarna i en påse. Eftersom M.B. inte var hemma stoppade han in pengarna i brevinkastet. Då hon inte ringde till honom samma kväll gick han till henne dagen därpå för att fråga om hon hade fått pengarna. Han träffade henne och frågade henne om pengarna men hon bara flinade åt honom och sade att hon inte hade fått några pengar. Han sade då till henne att han ville ha tillbaka de 5 000 svenska kronorna som han endast hade stoppat i kuvertet för den händelse att hon inte ville ha dollar. M.B. hade lämnat pengarna till polisen för att hon trodde att de var falska. Anledningen till att han hade så mycket pengar var att han hade fått ersättning för en krockad bil. Pengarna växlade han sedan till dollar. Han har inte, genom M.B:s kamrater, hotat att köra ihjäl henne och A.. Han har däremot pratat med dem för att få tillbaka 5 000 kr. Han bor i en central tvårumslägenhet och han arbetar för närvarande med skogsvård på Skogsvårdsstyrelsen. Han vill bli ambulansförare eller undersköterska men har inte blivit antagen till utbildning för dessa yrken. Han har inte mycket kontakt med sin familj i Libanon. Hans mamma ringde till honom senast för sex månader sedan. Hans föräldrar har aldrig träffat M.B.. De har dock sett kort på henne och de vill gärna att hon skall komma och hälsa på dem. Han är muslim, dock inte en religiös fanatiker.

M.O. har uppgett i huvudsak följande. Hon har sedan 1972 arbetat som socialsekreterare i Mariestad. Fram till 1984 hade hon varierande arbetsuppgifter och därefter har hon sysslat enbart med familjerätt. Hon kom i kontakt med M.B. och D.K. då TR:n 1993/94 begärde upplysningar i ärendet. Hon hade då samtal med var och en av dem. M.B. ville ha ensam vårdnad om sonen. De begärda samarbetssamtalen genomfördes ej eftersom M.B. avbröt dem på grund av en händelse påsken 1994. Hon har träffat parterna och hon har pratat med referenter. Hon har haft långa samtal med M.B. om kontakten med D.K. och om livet med A.. M.B. har öppet talat om vad hon känner och hon har uttalat en rädsla för att D.K. skall föra A. ut ur landet. Hon och M.B. träffades någon gång i M.B:s lägenhet varvid hon inte fann något anmärkningsvärt i hennes sätt att ta hand om A.. M.B. har sagt att hennes förhållande till D.K. var komplicerat och att hon nu anser att han är ett avslutat kapitel. M.B. litar inte på D.K. eftersom han under deras förhållande ofta ändrat sina uppgifter och sitt beteende. Vid ett tillfälle kontaktades hon av M.B. som berättade att hon hade träffat D.K. på ett varuhus i stan. D.K., som dagen därpå skulle ha hand om A., hade sagt att "nu var allt planerat och innan du har hunnit göra något så är vi långt borta". M.O. träffade D.K. både på kontoret och i hans lägenhet. Han berättade öppet om situationen och hur han känner det. Vid flera av samtalen ändrade han sina uppgifter, t ex i början av ett samtal sade han att han älskar M.B. varpå i slutet av samtalet han sade att han hatar henne. D.K. har berättat för henne att han uppfattar A. som det käraste han har och att han vill följa hans utveckling och uppväxt. Han har vidare berättat att han är glad och lycklig då han träffar A.. M.B. har berättat om en händelse då D.K. skulle ta hand om A. och han ville ha övernattningskläder till honom eftersom han skulle hälsa på släktingar i Göteborg. D.K. har inte pratat om denna händelse men han har däremot fragmentariskt berättat om påskhelgen 1994. M.O:s egen uppfattning är att alla barn har behov av att träffa båda föräldrarna. Hon tror dock att det i detta fall är bäst om umgänget sker under betryggande former. Detta är mycket viktigt för M.B.. Hon anser vidare att umgängestiden, åtta timmar, är för lång i beaktande av barnets ålder. Det är viktigt att man gör någon form av inskolning vid umgänget. M.O. förklarar att hon med betryggande former menar att det skall vara säkert för A:s del. Det är bra om umgänget kan ske i närvaro av kontaktperson. Eftersom D.K. känner sig utpekad och kränkt då han är tvungen att ha en "vakt" närvarande då han träffar sitt barn är hon medveten om att han är motståndare till ett sådant umgänge. D.K. anser att det saknas anledning att ha en kontaktperson närvarande. Libanon har inte ratificerat Europarådskonventionen och Haagkonventionen. Det finns därför ingen officiell myndighet dit vårdnadshavare kan vända sig om barn olovligen skulle bortföras till det landet.

I-M.A. har uppgett i huvudsak följande. Hon är god vän med M.B. sedan 1990 då de var arbetskamrater. När M.B. inledde förhållandet med D.K. träffade hon inte M.B. så ofta. M.B:s och D.K:s förhållande var bra fram till M.B:s graviditet då det förekom en del bråk. Det märktes på M.B. då de hade bråkat. Hon berättade om deras problem och om att hon skulle göra slut med honom. Vid ett tillfälle bråkade M.B. och D.K. då de var hemma hos henne. Det var några kompisar som satt och tittade på videofilm och killarna skämtade om de lättklädda tjejerna på filmen. M.B. blev då arg och gav D.K. en örfil. D.K. gjorde ingenting utan satt kvar i lägenheten medan M.B. rusade därifrån. Då A. föddes var det bra mellan M.B. och D.K.. M.B. ville verkligen att allt skulle vara bra och hon ansträngde sig på alla sätt och vis. Då I-M.A. var hemma hos M.B. och D.K. upplevde hon inte att de hade några problem. Oftast var det bara M.B. som var hemma då hon kom dit. M.B. var orolig för att lämna A. och D.K. ensamma under långa tider. Det var M.B. som tog ansvaret då hon fick A.. M.B. ville hela tiden ha kontroll över A.. Hon ville inte lämna honom några längre stunder och hon ville inte åka bort en hel dag och lämna A.. Anledningen var att hon var rädd att D.K. inte skulle kunna sköta honom. Redan innan separationen förstod hon att deras förhållande inte var bra. M.B. hade nämligen berättat för henne om alla bråk. Bråken rörde inte A.. Efter separationen blev M.B. rädd för att D.K. skulle ta A. från Sverige. I-M.A. lärde aldrig känna D.K. närmare. Under påsken 1994 ringde han dock till henne. Han var upprörd och ledsen. Han kom hem till henne och han pratade om pengar, dollar, som han hade gett till M.B. men som hon nekade till att ha fått. Han sade inte vad det var för pengar och I-M.A. frågade inte heller var han hade fått dem ifrån. Han sade att han inte hade några pengar kvar. Han ville att hon skulle ringa till M.B. som var hos sina föräldrar. I-M.A. ringde upp henne och sade att D.K. var där. M.B. svarade då att hon inte skulle ha släppt in honom. I-M.A. förklarade därefter för D.K. att M.B. inte ville prata med honom, varefter hon körde ut honom. Hon ringde sedan upp M.B. igen. D.K. hade inte sagt något om vad han tyckte om M.B. utan bara att han ville prata med henne.

Vid detta tillfälle framställdes inga hot som avsåg M.B.. Vid ett annat tillfälle har han emellertid till henne sagt att M.B. aldrig skall få bli lycklig. Han har dock inte förklarat vad han har menat med det uttalandet. Hon anser att M.B. är en människa som man kan lita på. D.K. är däremot en person som inte har gett något positivt intryck. Sedan hon gått med på att vittna i målet kontaktade D.K. henne och bad att hon inte skulle vittna i målet. Han sade vidare att om hon ändå tänkte vittna så skulle hon göra det för både M.B. och honom.

K.A. har uppgett i huvudsak följande. Hon är en god vän till M.B.. De har känt varandra sedan 1988. Kontakten försämrades emellertid sedan M.B. hade inlett ett förhållande med D.K.. D.K. ville inte att M.B. skulle träffa sina gamla kompisar eftersom han ansåg att de var horor och inte något bra umgänge för M.B.. Vid ett tillfälle ringde M.B. till henne och skällde ut henne för att D.K. hade sagt att han hade varit hos K.A. någon kväll, vilket var en lögn för att skapa en spricka mellan henne och M.B.. D.K. är en temperamentsfull känslomänniska. Han vill gärna vara en "machomänniska", en riktig karl. Han håller sig inte alltid till sanningen vilket hon själv erfarit. M.B. är väldigt tålmodig med barn. K.A. anser att hon är precis som en mamma skall vara. Hon visste vem D.K. var redan innan M.B. träffade honom. En av dagarna under påsken 1994 hade hon, hennes sambo och deras fyraårige son varit hos sambons moster. Då de kom ut till bilen kom D.K. med sin bil och blockerade deras. Han var rasande och sade att han ville prata med henne. Han sade att M.B. hade fått pengar av honom som hon inte ville lämna tillbaka. Hon undrade vad det var för pengar men han svarade inte. Han var helt galen och skrek. Han sade att han skulle köra på M.B., A. och M.B:s föräldrar i 200 km/tim. D.K. sade vidare att han hade kompisar i Göteborg som kunde hjälpa honom med att göra M.B. illa. Eftersom hon tog hoten på allvar blev hon rädd för vad som skulle kunna hända M.B.. Hon ringde M.B. så fort hon kom hem. Därefter polisanmälde hon händelsen. K.A. anser att M.B. har mognat betydligt sedan separationen med D.K.. Hon har mått väldigt dåligt och oroat sig för A.. M.B. är rädd för att D.K. skall föra A. utomlands då han träffar honom. K.A. tror ej att oron är obefogad. Då hon hade kallats att vittna tog D.K. kontakt med hennes sambo. Han sade till honom att K.A. inte skulle lägga sig i D.K:s och M.B:s liv.

E.J. har uppgett i huvudsak följande. Hon kom till Sverige från Bosnien för ca två år sedan. Hon har sin dotter, sin mor och två bröder i Sverige. D.K. lärde hon känna genom sin bror för ett och ett halvt år sedan. De bor inte tillsammans. De har dock träffats nästan dagligen de senaste sex månaderna. Hon anser inte att D.K. är aggressiv. Han uppför sig fint både mot henne och hennes dotter. Då hon har träffat D.K. tillsammans med A. har både han och sonen varit väldigt kärleksfulla. Hennes egen dotter är mycket förtjust i D.K.. E.J. har inte träffat M.B. men D.K. har berättat om henne. Han anser att M.B. är en fin människa. E.J. vet att det har uppstått problem mellan honom och M.B.. D.K. älskar A.. Han pratar mycket om honom och om att han vill träffa honom. D.K. vill gärna kunna planera A:s framtid tillsammans med M.B.. E.J. vet att D.K. och M.B. träffas ofta och att de ofta pratar i telefon. Hon har själv varit närvarande vid några av dessa telefonsamtal. Det är oftast M.B. som ringer till D.K. på hans mobiltelefon. Vid några av telefonsamtalen har han varit hemma hos E.J..

D.K. har berättat att han har besökt M.B. för att få träffa A.. Vid ett tillfälle, då E.J. var i Göteborg, ringde D.K. och talade om att han hade träffat A.. Han sade att han hade varit och lämnat enjulklapp till A. och att de hade ätit middag tillsammans. Hon tror att D.K., M.B. och A. träffades senast i förra veckan. Eftersom D.K. och hon inte har några hemligheter för varann vet hon att han och M.B. träffas ofta. E.J. är säker på att D.K. inte har varit utomlands sedan hon lärde känna honom. Han har inte heller sagt att han vill åka utomlands. Han vill leva i Sverige.

W.M. har uppgett i huvudsak följande. Han kom till Sverige 1989. Han träffade D.K. i Polen innan de kom till Sverige. Han träffade honom återigen i maj 1990, då de vistades på samma flyktingförläggning i Mariestad. När D.K. hade träffat M.B. träffades han och D.K. inte så ofta. Ibland fikade de tillsammans. W.M. träffade M.B. vid ett par tillfällen. Då D.K. och M.B. separerade började han återigen umgås med D.K.. D.K. berättade att han och M.B. hade problem. Han framförde dock aldrig några hotelser mot henne. Då D.K. är ledsen brukar han prata mycket om A.. W.M. har träffat A.. D.K. brukar ta med A. till W.M:s kiosk. D.K. har sagt att han brukar hälsa på M.B., ibland flera gånger i veckan. Han har vidare sagt att det då inte brukar uppstå några problem mellan dem. När han träffar D.K. brukar de fika och sitta och prata. Ibland går de ut på kvällen, t ex på Hjorten. Han har aldrig sett D.K. aggressiv på Hjorten. Vid ett tillfälle bråkade han dock med K.A.. Bråket bestod i att hon "gav honom fingret" varpå han gick fram och pratade med henne. De stod och "tjatade" med varann.

B.S. har uppgett i huvudsak följande. Han är kontaktperson vid umgänget mellan D.K. och A.. Han har varit med vid fyra umgängestillfällen. Hans uppdrag är att vara med vid umgänget för att förhindra att D.K. avviker med sin son. Han skall vara med under hela umgängestiden. Umgänget har gått till så att han och D.K. har träffats utanför M.B:s bostad. Vid två tillfällen har B.S. gått upp och hämtat A. och vid två tillfällen har D.K. hämtat honom. Därefter har de antingen promenerat eller åkt bil hem till D.K.. De har handlat mat, fikat och hälsat på hos D.K:s vänner. D.K. vill gärna visa upp sin son. A. har ätit och sovit middag. Vid 18-tiden har de gått hem till M.B.. Då de har hämtat A. har han varit i fin form. Han har inte påverkats av att bli tagen från sin mamma. Då B.S. har hämtat honom har A. förstått att han skulle få träffa sin pappa. D.K. är mycket fäst vid sin son men han är något ovan vid skötseln av honom. Han har dock sett till att A. har fått mat och att han har sovit mitt på dagen. A. har inte haft problem att sova hemma hos D.K.. D.K. har börjat inhandla leksaker som A. skall ha när han kommer dit. Då de har lämnat A. efter umgänget har han blivit glad att träffa sin mamma. B.S. tycker att umgänget har varit komplikationsfritt. Han anser inte att dagarna har varit för långa för A.. Han har erfarenhet av liknande umgängen eftersom han är kontaktperson i en annan familj. Han har också en egen son. Han har pratat med D.K. om att de borde tillbringa mer tid hemma i hans lägenhet. Det är bättre för A. om D.K:s kompisar kommer hem till honom då A. är där. B.S. har haft kontakt med M.B. och han har instruktioner att berätta för henne om umgänget så att hon inte skall bli orolig. Vid ett tillfälle då han och D.K. skulle hämta A. stod polisen och väntade utanför M.B:s hus. Han vet inte varför polisen var där men D.K. åkte till polisstationen för att höra sig för. B.S. har inte hört att D.K. skulle ta med sig A. utomlands. D.K. har sagt att han inte har planer på att fly med sin son. B.S. är medveten om att M.B. vid ett tillfälle trodde att han hade lämnat D.K. och A. ensamma på stan. Han har dock sagt till henne att de hade varit tillsammans på stan alla tre.

TR:n gör följande bedömning.

Vårdnad. M.B. har yrkat ensam vårdnad om A.. Yrkandet skall bifallas eftersom det inte kan anses oförenligt med A:s bästa och parterna inte längre är överens om fortsatt gemensam vårdnad.

Umgänge. TR:n är av den uppfattningen att A. har ett stort behov av att få träffa sin far för umgänge. Frågan är om det finns några omständigheter i målet som talar emot ett umgänge.

Av M.B:s, I-M.A:s och K.A:s berättelser, vilka TR:n inte finner anledning att ifrågasätta, framgår att D.K. vid flera tillfällen framställt hotelser - att han skall föra A. till Libanon, att han har en ny mamma till A., att M.B. aldrig skall få bli lycklig igen, att han har kompisar i Göteborg som kan hjälpa honom med att göra M.B. illa mm - vilka inte kan lämnas utan avseende. Att göra en bedömning av om hotelserna varit allvarligt menade är naturligtvis inte lätt. En rad omständigheter i målet talar emellertid för att D.K. tagit separationen från M.B. mycket hårt och det kan därför inte uteslutas att han eftersträvar hämnd för att hon lämnat honom. Vad som i målet i övrigt framkommit om polisanmälningar och D.K:s obalanserade och märkliga agerande i olika sammanhang gör vidare att TR:n ifrågasätter om man kan lita på D.K.. Det kan vidare konstateras att D.K. vid huvudförhandlingen lämnat en rad motsägelsefulla uppgifter samt att han svarat mycket svävande på frågor som ställts till honom. Sammanfattningsvis finner TR:n M.B:s farhågor för att D.K. skall föra A. till en plats varifrån han inte kan hämtas tillbaka av modern utan hans medverkan inte kan anses helt ogrundade. Att D.K. har rotat sig i Sverige och att han på grund av ett väntande fängelsestraff i Syrien inte kan återvända till Libanon utesluter inte risken för att han för bort pojken på illegal väg för att anförtros åt släkten i Libanon.

Det som nu sagts talar emot ett umgänge. Risken för ett olovligt bortförande är emellertid inte så påtaglig att det finns skäl att helt ogilla D.K:s yrkande om umgänge. I beaktande av barnets ringa ålder bör umgängesrätten dock för närvarande begränsas och utövas endast i närvaro av kontaktperson.

Domslut.

1. M.B. skall ha ensam vårdnad om A..

2. D.K. skall äga umgängesrätt med A. varannan lördag kl 10-18 i närvaro av manlig kontaktperson som utses av socialnämnden i Mariestads kommun.

3. TR:ns interimistiska beslut d 22 febr 1994 skall bestå.

Båda parter överklagade i Göta HovR. D.K. yrkade att HovR:n skulle tillerkänna honom rätt till umgänge utan kontaktman med sonen A. i den omfattning som han yrkade vid TR:n. M.B. yrkade att HovR:n skulle undanröja D.K:s rätt till umgänge med A..

HovR:n (hovrättslagmannen Åkesson, hovrättsrådet Nisser samt nämndemännen Isaksson och Rydström) anförde i dom d 30 aug 1995: Domskäl. Parterna har åberopat samma omständigheter och bevisning som vid TR:n. M.B. har förtydligat grunden för att D.K. skall frånkännas rätt till umgänge med A. på så sätt att hon dels känner stor oro för att D.K. kommer att olovligen föra bort A. från Sverige, dels att D.K. kan komma att bruka våld mot henne eller A. till skada för A. och slutligen att den konflikt som föreligger mellan föräldrarna gör att en umgängesrätt är till skada för A..

D.K. har om sina nuvarande förhållanden uppgivit bl a följande. Han är sedan april 1995 förlovad med en kvinna från Bosnien som bott i Sverige i två år och som även har sitt barn och sin mor här i landet. Fästmön arbetar som dagbarnvårdare. Efter att ha gått en fyra månaders datakurs och därefter sysslat med skogsvård har han nu sedan två månader en praktikplats på Electrolux fabrik i Mariestad. Han har nyligen fått anställningen förlängd med tre månader. Han står under åtal för misshandel och olaga hot mot M.B. och för hot mot hennes far.

Utöver förhör med parterna har förnyade vittnesförhör hållits med B.S. och M.O.. De har i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som är antecknat i TR:ns dom. Vittnesförhören med E.J., W.M., I-M.A. och K.A. har förebragts genom uppläsning av referaten ur TR:ns dom. Därutöver har i HovR:n vittnesförhör hållits med socialsekreteraren B-M.K. och kontaktmannen J.H.. De har berättat följande.

B-M.K.: Hon arbetar bl a med att tillsätta kontaktmän i vårdnads- och umgängestvister. Det var hon som förordnade B.S. som kontaktman mellan parterna. Enligt parterna själva fungerade umgänget bra. M.B. var dock inte nöjd med B.S.. Hon hade svårt att få förtroende för honom. Därefter kom en period då det var svårt att hitta en kontaktman. Slutligen förordnades J.H. som kontaktman. Anledningen till att kontaktman blivit utsedd har varit M.B:s oro för att D.K. skulle ta med sig pojken ut ur landet. Hon har uppfattat M.B:s oro som verklig och äkta.

J.H.: Han har varit utsedd som kontaktman sedan i början av maj i år. Hans instruktioner är att se hur D.K. fungerar i umgänget med A. och se om det framkommer något som verkar konstigt med hänsyn till M.B:s oro för att pojken skall försvinna ur landet. Umgänget har fungerat bra. D.K. har vid några tillfällen lekt våldsamma lekar med bla handbojor inblandade men efter påpekanden från J.H. har lekarna blivit mindre våldsamma. Han upplever att det är en kärleksfull kontakt mellan far och son. D.K. har vid något tillfälle uttalat sig mindre lämpligt till A. om dennes morföräldrar. D.K. har alltid rättat sig efter de påpekanden som framförts. Han tror det skulle var svårt för D.K. att genomföra ett bortrövande. D.K. har själv sagt att det skulle vara gjort för länge sedan om han så velat.

HovR:n gör följande bedömning.

Fråga är i målet om det föreligger sådan risk för att D.K. olovligen bortför A. ur landet, att han skall frånkännas umgänge med A. eller att umgänget bör begränsas och utövas endast i närvaro av kontaktman. Utgångspunkten är att varje förälder som inte har vårdnaden skall ha rätt till umgänge med sitt barn i största möjliga utsträckning. Enbart det förhållandet att D.K. är född och uppvuxen i Syrien och Libanon kan inte föranleda antagandet att det föreligger en sådan risk. D.K. har funnits i Sverige i sex år. Om han skulle återvända till Syrien eller Libanon väntar honom ett längre fängelsestraff då han deserterat från armen. Han talar svenska och har verkat aktivt för att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Han är förlovad med en kvinna som också i viss mån är rotad i Sverige. De uttalanden som han gjort om att föra bort A. hänför sig till den tid då brytningen mellan honom och M.B. var aktuell, och uttalandet måste bedömas mot bakgrund av de motsättningar som då rådde mellan dem. HovR:n anser därför, vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet, att det inte föreligger en sådan risk för att A. olovligen bortförs att detta skulle utgöra hinder för en sedvanlig umgängesrätt. M.B:s påstående om våldstendenser mm från D.K:s sida är inte heller av den arten att han bör frånkännas möjligheten till ett normalt umgänge. TR:ns dom skall därför ändras på det sätt som framgår av HovR:ns domslut.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom tillerkänner HovR:n D.K. rätt till umgänge med A. enligt föjande.

1. vartannat veckoslut från fredag kl 17 till söndag kl 17,

2. varje onsdag från kl 07 till kl 19,

3. varannan julhelg med början 1996,

4. varannan nyårshelg med början årsskiftet 1997/98,

5. vartannat sportlov med början 1996,

6. vartannat påsklov med början 1997,

7. varje höstlov,

8. varannan pingsthelg med början 1996,

9. varannan midsommarhelg med början 1997 och,

10. fyra veckor varje sommar.

Umgänget skall under september till och med december 1995 ske endast dagtid och enbart avse vardagsumgänge enligt punkten 1. Vad HovR:n förordnat om umgänge skall omedelbart äga tillämpning.

Referenten, hovrättsassessorn Claeson var skiljaktig och anförde: Det går inte att bortse ifrån de uttalanden som D.K. gjort angående möjligheten att föra med sig A. ur landet. D.K. har även vid ett par tillfällen, t ex resan till Göteborg och den utländska valutan i brevinkastet, betett sig på ett sådant sätt att det inte går att riktigt tro på vad D.K. säger. Att D.K. rotat sig i Sverige utesluter inte risken för att han för bort A. på illegal väg till Libanon för att anförtros åt släkten där. Vidare bör beaktas att D.K. saknar fast anställning i Sverige och hans nya fästmö är flykting från Bosnien utan närmare anknytning till Sverige. Jag ansluter mig därför till TR:ns bedömning att D.K. för närvarande inte bör medges annat umgänge än veckoslutsumgänge och att umgängesrätten skall utövas i närvaro av en kontaktman. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

M.B. (ombud advokaten P.F.) överklagade. Hon yrkade att HD skulle förordna att D.K. inte ägde rätt till umgänge med A. eller, i andra hand, att HD skulle förordna att D.K. endast ägde rätt till umgänge med A. varannan lördag kl 10 - 18 i närvaro av kontaktperson utsedd av Socialnämnden i Mariestads kommun.

D.K. (ombud jur kand M.K.) bestred ändring.

HD beslöt d 15 sept 1995 att HovR:ns förordnande om umgänge tills vidare inte fick verkställas.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Svensson, Lennander, referent, och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. Utgångspunkten för reglerna om umgänge är att ett barn har behov av en nära och god kontakt även med den förälder som inte är vårdnadshavare. Motsätter sig vårdnadshavaren det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, skall rätten besluta i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet. Härvid skall rätten beakta bland annat risken för att barnet i samband med att umgänge utövas utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. (Se 6 kap 15 §,jfr 6 a §, FB.)

M.B. har i första hand motsatt sig att D.K. tillerkänns rätt till umgänge med A. på den grunden att det finns risk att D.K. för bort A. ur Sverige. Som stöd för denna ståndpunkt har M.B. åberopat att D.K. uttalat hot om ett sådant bortförande, ett hot som nu är föremål för åtal.

En risk för bortförande kan böra föranleda vissa restriktioner eller förordnande om andra särskilda åtgärder beträffande umgänget eller till och med att föräldern tills vidare förvägras umgänge med barnet. En särskild fråga avseende den nämnda föreskriften som aktualiseras i målet är hur stor risken för bortförande skall vara för att den skall inverka på bedömningen av frågan om umgänge.

Det är tydligt att det för sådan inverkan inte är tillräckligt att den förälder vars umgänge med barnet är i fråga har sitt ursprung i annat land och har anknytning till det landet genom anhöriga eller på annat liknande sätt. Det måste krävas att det föreligger en mera konkret fara för bortförande. En ordning, enligt vilken det ställs lägre krav i fråga om risken för att den skall påverka bedömningen av umgängesfrågan, torde innebära att umgänge i förhållandevis stor omfattning skulle vägras eller i vart fall föranleda restriktioner eller försiktighetsåtgärder. Detta skulle inte vara väl förenligt med den betydelse som i lagstiftningen tillmätts barns behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare.

Som exempel på omständigheter som kan utvisa en sådan risk som bör inverka på umgängesfrågan kan nämnas en faktisk åtgärd som framstår som vidtagen för att förbereda ett senare bortförande eller uttalanden som tyder på ett sådant syfte hos föräldern. Det måste dock beaktas att åtgärder eller uttalanden, som sedda för sig kan väcka misstänksamhet, kan ha en naturlig förklaring om de sätts in i sitt sammanhang.

I enlighet med domstolarnas bedömning finns det anledning att i detta mål utgå från att D.K. vid flera tillfällen fällt uttalanden av den innebörd som M.B. gjort gällande.

Vid bedömande av uttalandena måste det emellertid beaktas att dessa, som ligger två år tillbaka, gjorts vid en tid då relationen mellan M.B. och D.K. förhållandevis nyligen hade upplösts och starka motsättningar rådde mellan dem. Det finns därför skäl att inte tillmäta uttalandena någon avgörande betydelse. Härtill kommer följande. D.K. har nu bott i Sverige ungefär sex år. Han saknar fast anställning men har för närvarande praktikanställning i en kiosk. Han är förlovad med en kvinna från Bosnien, som är 19 år och har varit i Sverige i tre år. De har nyligen skaffat en lägenhet, där ett rum har inretts åt A.. D.K. har uppgett att han betraktar sig som svensk, trots att han ännu inte ansökt om medborgarskap här.

Mot bakgrund av vad som har sagts i det föregående kan det, som HovR:n funnit, inte anses föreligga en sådan risk för att D.K. skall bortföra A. att detta utgör hinder mot umgänge.

Det är inte heller visat att det finns någon beaktansvärd risk för att D.K. skall utsätta A. för våld eller annan typ av övergrepp, om han får umgänge med sonen.

På grund av det anförda bör D.K. få rätt till umgänge med A.. M.B:s förstahandsyrkande skall alltså avslås. När det därefter gäller omfattningen av det umgänge D.K. skall ha med A. bör följande beaktas.

Utredningen i HD ger vid handen att D.K:s kontakter med sonen varit begränsade under senare tid och att han har haft vissa problem att sköta sonen när umgänge faktiskt kommit till stånd. Det får vidare anses finnas en risk för att den oro som M.B. för närvarande känner för ett umgänge mellan D.K. och A. utan kontaktperson kan påverka henne och i sin tur sonen på ett sätt som är ogynnsamt för denne. Det får anses bäst för A. att D.K:s umgänge med honom till en början sker så som TR:n har bestämt. Beroende på hur relationerna utvecklar sig kan sedan umgänget utökas och kontaktperson avvaras. Eftersom det för dagen inte går att säga med någon grad av säkerhet när så kan ske, bör nu inte beslutas om någon övergång till utökad umgängesrätt.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut såvitt avser umgänge.

JustR:n Heuman och Gregow var skiljaktiga såvitt avser frågan om D.K. skall förvägras umgänge med A. av andra skäl än risk för olovligt bortförande och anförde: Den utredning som har förebragts i målet kan inte anses ge tillräckligt stöd för att D.K. inte bör tillerkännas rätt till umgänge med A. eller att umgänget bör begränsas i förhållande till vad som normalt gäller eller bli föremål för andra restriktioner. D.K. bör alltså erhålla rätt till umgänge med A. i den omfattning som HovR:n har förordnat under punkterna 1-10 i sitt domslut.

Med hänsyn till den ringa omfattning i vilken umgänge hitintills förekommit framstår det, också i överensstämmelse med HovR:ns bedömning, som lämpligt att - såsom en övergångsordning - D.K. för den närmaste tiden tillerkänns en mindre omfattande umgängesrätt.

På grund av det anförda fastställer vi vad HovR:ns domslut innehåller under punkterna 1-10, dock att för tiden till och med juni 1996 rätt till umgänge föreligger endast på dagtid och endast enligt punkt 1.

HD:s dom meddelades d 27 dec 1995 (nr DT 229).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1995-12-27
Målnummer
T3862-95
Lagrum
6 kap. 15 § 4 st. föräldrabalken (1949:381)
Rättsfall
NJA 1969 s. 455
NJA 1981 s. 916
NJA 1992 s. 93
Litteratur
Sökord
Umgängesrätt
Barn
Olovligt bortförande
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2003 s. 372: Fråga huruvida umgänge skall vägras med hänsyn till risk för att barnet far illa. 6 kap. 2 a § 2 st. FB.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation