lagen.nu

NJA 2003 s. 372

Fråga huruvida umgänge skall vägras med hänsyn till risk för att barnet far illa. 6 kap. 2 a § 2 st. FB.

R.H. och A.W. har tillsammans dottern J., född år 2000. Föräldrarna har inte varit sammanboende. J. bodde allt sedan födelsen hos modern, A.W., som var ensam vårdnadshavare.

R.H. väckte i april 2001 talan vid Falköpings TR (senare sammanslagen med Skövde TR). Han yrkade att vårdnaden om J. skulle vara gemensam och att han skulle ha rätt till umgänge med henne i närmare angiven omfattning. A.W. bestred yrkandet om gemensam vårdnad och medgav umgänge endast i närvaro av kontaktperson. TR:n höll muntlig förberedelse och beslutade interimistiskt om umgänge, till en början i närvaro av kontaktperson. TR:n förordnade vidare om vårdnads- och umgängesutredning. Under utredningstiden meddelade TR:n nya beslut om umgänge. Slutligen bestämde TR:n i maj 2002 interimistiskt att R.H. tills vidare inte skulle ha rätt till umgänge med J. Vårdnads- och umgängesutredningen kom in till TR:n i oktober 2002.

R.H. frånföll härefter sitt yrkande om gemensam vårdnad och yrkade - jämväl interimistiskt - att TR:n skulle tillerkänna honom umgänge med J. i följande omfattning: a) tre timmar varje lördag kl. 13.00-16.00 med början vecka 47 i närvaro av kontaktperson, b) från och med d. 1 febr. 2003 fem timmar varje lördag kl. 13.00-18.00 utan kontaktperson, c) från och med d. 5 april 2003 fredag kl. 17.00-lördag kl. 17.00 till och med juni 2003, d) för tiden därefter vartannat veckoslut från fredag kl. 17.00-söndag kl. 17.00 ojämna veckor.

A.W. bestred yrkandet.

Båda parter gjorde gällande att det var bäst för J. att förordna i enlighet med parts talan. A.W. gjorde därutöver gällande att R.H. var olämplig som umgängesförälder.

TR:n (ordf. rådmannen Granelind) anförde i dom d. 18 nov. 2002: Domskäl. Fritt partsförhör har hållits med R.H. och A.W. Vidare har A.W. åberopat den vårdnads- och umgängesutredning som utförts av familjerättssekreterarna G.H. och B-M.F.

TR:ns bedömning.

Ett barn skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Umgänget är i första hand till för barnet och det är barnets intressen och behov som skall vara avgörande. Någon plikt för ett barn att umgås med föräldern finns inte, inte heller någon absolut rätt för föräldern att umgås med barnet. Innehållet i den rätt till umgänge som barnet skall ha bestäms sålunda med hänsyn till barnets bästa. Utgångspunkten för reglerna om umgänge i FB är att det är viktigt att barnet har kontakt med båda föräldrarna även om dessa inte bor tillsammans. Det innebär dock inte att det alltid är bäst för barnet att umgås med den förälder som det inte bor med. Ibland kan det vara bäst för barnet om något umgänge inte alls äger rum eller om umgänge kommer till stånd först när barnet har nått en mogen ålder. Frågan om ett umgänges omfattning är således beroende av en individuell prövning med utgångspunkt från vad som är bäst för barnet.

Det beteende R.H. visat under utredningens gång, vid umgängestillfällena och under förberedelserna utgör skäl för att ifrågasätta hans lämplighet som umgängesförälder och om det är bra för J. att umgås med sin pappa. Följande kan härvidlag noteras.

Den kontaktperson som närvarat vid R.H:s umgänge med J. under perioden d. 9 febr. 2002 till d. 20 april 2002 har i utredningen uppgivit att R.H. uppvisat två helt olika sidor vid umgängestillfällena. Ibland har R.H. varit samlad, koncentrerad och möjlig att föra dialog med. Stunden efter har R.H. uppträtt forcerat och aggressivt och då varit omöjlig att nå och resonera med. Dessa växlingar har skett mycket snabbt från ena stunden till den andra. R.H. har till delar fungerat i samvaron med J. men har haft svårt att fokusera på henne under ett helt umgängestillfälle. R.H:s labila uppträdande har inneburit att kontaktpersonen under hela uppdragstiden tvingats inta ett mycket avvägt förhållningssätt gentemot R.H. för att förhindra obehag för J. Vid senaste umgängestillfället d. 20 april 2002 uppträdde R.H. än mer forcerat och osammanhängande än tidigare, och han var både aggressiv och hotfull i sin framtoning. R.H. ignorerade också kontaktpersonen helt när denne påtalade att umgängestiden var slut. Vid detta umgängestillfälle har A.W. berättat att hon fick tillbaka J:s strumpbyxor sönderrivna i grenen samt fötterna avklippta.

Även familjerättssekreterarna har noterat och anmärkt på R.H:s beteende. De har i utredningen uppgivit att R.H. uppträtt mycket växlande i kontakterna med sekreterarna. Han har vid flera tillfällen varit oerhört forcerad, och han har då allmänt gett ett förvirrat intryck. Vid dessa tillfällen har det varit omöjligt att nå R.H. då han varit mycket osammanhängande i sitt sätt att uttrycka sig, samtidigt som han haft ett aggressivt uppträdande. Vid andra tillfällen har han varit mer samlad och lugn. R.H. har dock genomgående i utredningssamtalen tappat koncentrationen efter en stund, varvid samtalen fått avbrytas eftersom R.H. lämnat rummet.

I umgängesutredningen anges att R.H:s psykiska instabilitet och därmed bristande omdömesförmåga inverkar menligt på hans lämplighet som umgängesförälder. Vidare konstateras att R.H:s förhållningssätt och uppträdande får anses vara ett starkt vägande skäl till att det inte kan anses vara till J:s bästa med en gängse umgängeskontakt, att J. på grund av sin låga ålder helt och hållet är beroende av den vuxnes förmåga att ge skydd, omvårdnad och förutsägbarhet och att det är oerhört angeläget att dessa behov sätts i förgrunden när det gäller att ta ställning till ett eventuellt umgänge. Utredningen visar, enligt utredarna, att R.H:s uppträdande är mycket oförutsägbart och irrationellt samt att han har stora svårigheter att fokusera på J. och se hennes behov mer än korta stunder i taget. Deras slutsats är att det är ytterst tveksamt huruvida en umgängeskontakt i dagsläget kan betraktas vara till J:s bästa.

TR:n delar i allt väsentligt utredarnas bedömning.

Övervägande skäl talar för att det är bäst för J. att i dagsläget inte ha något umgänge med sin pappa. Alltför många omständigheter pekar på att J. inte får tillräcklig omvårdnad och trygghet hos R.H. Den föreliggande utredningen tyder också på att ett umgänge bör avvaktas till dess J. uppnår en mer mogen ålder. För att det skall kunna bli aktuellt med ett umgänge med J. inom en närmare framtid bör krävas av R.H. att han undergår någon form av utredning. En sådan utredning måste visa orsaken till hans oförutsägbara och irrationella beteende och klarlägga om R.H. är i stånd att ge J. tillräcklig omvårdnad och trygghet. TR:n finner således att R.H:s yrkande om umgänge skall lämnas utan bifall. Förhållandet bör gälla utan hinder av att TR:ns dom inte vunnit laga kraft.

Domslut. 1. R.H:s yrkande om umgänge med dottern J. lämnas utan bifall. 2. Med ändring av tidigare interimistiska beslut bestämmer TR:n att vad som förordnats under punkten 1 skall gälla utan hinder av att TR:ns dom inte vunnit laga kraft.

R.H. överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle - jämväl interimistiskt - bestämma hans rätt till umgänge med dottern J. enligt följande: a) tre timmar varje lördag kl. 13.00-16.00 med början vecka 19, b) fem timmar varje lördag kl. 13.00-18.00 med början vecka 23, c) fredag kl. 17.00-lördag kl. 17.00 från och med vecka 27 till och med vecka 32, d) vartannat veckoslut, ojämna veckor, från fredag kl. 17.00- söndag kl. 17.00 från och med vecka 33.

A.W. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Lundeholm och Radtke, f.d. hovrättspresidenten Åhlén, referent, samt nämndemännen Petersson och Lindgren) anförde i dom d. 29 april 2003: HovR:ns domskäl. I HovR:n har R.H. och A.W. hörts på nytt och parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n. R.H. har dessutom åberopat ett intyg och rapportanteckningar angående drogtester som utförts på honom under tiden d. 11 mars- d. 7 april 2003.

R.H. har i HovR:n bland annat uppgett: Vid vissa tillfällen har han blivit både ledsen och arg för att man missförstått honom och inte tilltrott honom om att kunna sköta J. på ett bra sätt, men detta har inte alls gått ut över J. Påståenden om att han matat J. med kokhet välling och skrämt henne genom sitt uppträdande i trafiken är oriktiga. Vid umgängestillfället d. 8-9 dec. 2001 ringde A.W. till honom och berättade att hon var inlagd på sjukhuset. Han ansåg då att det var bättre att han tog hand om J. än att A.W:s sambo gjorde det. På måndagen tog han med sig J. till sjukhuset för att hälsa på A.W. men hon var då inte kvar där. När han senare samma dag lämnade J. så var hon inte alls - som A.W. har påstått - för tunt klädd. - R.H. missbrukar inte droger, vilket framgår av resultatet av den test som han nyligen har genomgått. Vad andra personer har uttalat i socialförvaltningens vårdnads- och umgängesutredning om att hans uppträdande vid vissa tillfällen varit forcerat, aggressivt och ibland förvirrat anser han vara klara överdrifter. Om han någon gång uppträtt på detta sätt så har det berott på att han känt sig pressad av situationen i ärendet om vårdnad och umgänge. En annan anledning kan ha varit att han på sommaren 2001 körde på en cyklist på ett övergångsställe. Cyklisten dog men R.H. ansågs inte ansvarig för det som inträffat. Han var dock i flera månader mycket illa berörd av denna händelse. - Han har nu fast anställning som taxichaufför. Han har en bra lägenhet och ett väl fungerande socialt nätverk.

A.W. har bland annat uppgett: När hon väntade J. fick hon se ”en annan sida av R.H”. Han började anklaga henne för drogmissbruk och för otrohet. Han betedde sig ofta konstigt och ändrade åsikt från en stund till en annan. Han var ett bra stöd för henne vid förlossningen men uppträdde sedan otrevligt på BB. Han anklagade henne för att ha nypt J. och fick personalen att utreda denna fråga. Han är en labil person. Han har fått många chanser att ta hand om J. men han har inte klarat av det. Hon har alltid varit orolig när han har haft hand om J. Efter sista umgängestillfället i april 2002 var J. ”helt förstörd när hon kom hem”. Kontaktmannen ansåg att R.H. då betett sig så konstigt att han inte kunde ha kvar sitt uppdrag längre. Eftersom det inte förekommit något umgänge det senaste året så mår J. nu mycket bra. J. lever tryggt med sin mamma och syster och A.W:s sambo blir en fadersgestalt för henne. Det är A.W:s bestämda uppfattning att J. är för liten för att R.H. skall klara av att ha hand om henne.

HovR:n gör följande bedömning.

När föräldrar separerar är det av stor vikt att deras barn kan ha en fortsatt god kontakt med dem båda. Att vara ensam vårdnadshavare innebär bland annat ett ansvar för att barnet ges möjlighet att regelbundet träffa den andre föräldern. En förälder som brister i detta hänseende och försvårar eller omöjliggör att umgänge kommer till stånd riskerar att bli fråntagen vårdnaden. Men situationen kan naturligtvis också vara sådan att det med hänsyn till barnets bästa inte är lämpligt att ha umgänge med den förälder som inte har vårdnaden.

TR:n har funnit att J. inte får tillräcklig omvårdnad och trygghet hos R.H. och att det därför är bäst för henne att inte ha något umgänge med honom, i vart fall inte förrän hon uppnått en mera mogen ålder. Utredningen i målet visar att R.H. vid några tidigare tillfällen har uppträtt obalanserat och det kan vara så att han vid dessa tillfällen inte fullt ut har sett till vad som är bäst för J. Några allvarligare anmärkningar kan dock enligt HovR:ns mening inte riktas mot honom och det råder inte något tvivel om att han är mycket fäst vid J. och vill hennes bästa. Med hänsyn till att umgänget mellan far och dotter varit avbrutet i mer än ett år är det nu angeläget att försöka återskapa en naturlig relation mellan dem för att inte äventyra ett för J. så viktigt förhållande för framtiden. Med hänsyn till J:s ålder och omständigheterna i övrigt bör umgänget dock återupptas med viss försiktighet och tills vidare inte omfatta mer än tre timmar varannan lördag. Vid dessa umgängestillfällen skall kontaktperson närvara. HovR:n har inte underlag för att nu bestämma om och när kontakterna kan övergå i ett mera sedvanligt umgänge.

Vad HovR:n nu bestämt om umgängesrätten skall gälla interimistiskt.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom förordnar HovR:n att R.H. skall ha rätt till umgänge med dottern J. varannan lördag kl. 13.00- 16.00 med början vecka 19. Umgängestillfällena skall ske i närvaro av en kontaktperson, som utses av socialnämnden i Falköpings kommun. - Vad HovR:n nu bestämt i fråga om umgänge skall gälla även för tiden intill dess domen vunnit laga kraft.

A.W. överklagade och yrkade att HD skulle fastställa TR:ns domslut i huvudsaken.

R.H. bestred ändring.

HD beslöt d. 12 juni 2003 att HovR:ns beslut angående umgänge för tiden till dess HovR:ns dom vunnit laga kraft tills vidare inte fick verkställas.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Svensson, Regner, Blomstrand, Lundius, referent, och Wersäll) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 6 kap. 15 § 1 st. FB skall ett barn ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Umgänget är alltså i första hand till för barnet och det är barnets intressen och behov som skall vara avgörande (se prop. 1997/98:7 s. 114). Detta framgår också av 6 kap. 2 a § FB, där det föreskrivs att vid avgörande av alla frågor som rör bl.a. umgänge barnets bästa skall komma i främsta rummet. I den paragrafen klargörs vidare att det vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna samt att risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa skall beaktas.

Med utgångspunkt i barnets bästa - vari även barnets grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § FB, såsom rätt till omvårdnad, trygghet och en god uppfostran, måste vägas in (jfr prop. 1997/98:7 s. 47 och NJA 1998 s. 675) - skall i det enskilda fallet barnets behov av umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med vägas mot de risker för barnet som ett sådant umgänge kan vara förenat med.

I rättsfallet NJA 1995 s. 727 hade HD att pröva huruvida umgänge skulle vägras med hänsyn till risken för att ett barn skulle bli olovligen bortfört. Domstolen uttalade i det sammanhanget att det måste föreligga en mera konkret fara för riskens förverkligande för att den skall påverka bedömningen av umgängesfrågan och att en annan ordning inte skulle vara väl förenlig med den betydelse som i lagstiftningen tillmätts barnets behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare. Det anförda måste gälla även när - som i detta mål - prövningen gäller huruvida umgänge skall vägras med hänsyn till risken för att ett barn far illa.

A.W. har motsatt sig att R.H. alls får umgås med J. på den grunden att det finns risk att J. far illa. Som stöd för denna ståndpunkt har A.W. åberopat att R.H. genomgår snabba personlighetsförändringar och växlingar i sitt humör samt att han uppträder aggressivt, saknar verklighetsuppfattning och inte har förmåga att se till J:s behov. Dessa förhållanden kan enligt A.W. leda till att J. skadas psykiskt och att J:s behov av omvårdnad inte blir tillgodosett. Hon har vidare påstått att R.H. uppvisat ett trafikfarligt beteende och att detta kan leda till att J. skadas fysiskt.

R.H. har invänt att det inte föreligger någon konkret risk för att J. skulle fara illa om han tillerkänns umgänge med henne och att orsaken till hans tidigare beteende är att han omedelbart efter separationen från A.W. och under den pågående vårdnads- och umgängesutredningen mådde dåligt. Han hade också påverkats av att han i juni 2001 oförskyllt var med om en trafikolycka med dödlig utgång.

Familjerättssekreteraren G.H., som gemensamt med en annan familjerättssekreterare genomfört vårdnads- och umgängesutredningen, har hörts som vittne i HD. Hon har bekräftat att R.H. under utredningstiden och i anslutning därtill genomgått hastiga personlighetsförändringar samt att han uppvisat svängningar i humöret och bristande förmåga till koncentration under en längre tidrymd än en dryg timme. Hon har vidare uppgivit att hon inte ifrågasätter R.H:s engagemang i J. och att han inte uppvisat något avvikande beteende vid de samtal med honom som senast förekommit. Hennes bedömning är att ett gängse umgänge är direkt olämpligt. Om skyddat umgänge med kontaktperson skall förevara, bör det begränsas till kortare tid än de tre timmar som tidigare gällt så att R.H. kan koncentrera sig på J. och hennes behov under hela den tid umgänget pågår.

Utredningen i HD ger vid handen att det råder starka motsättningar mellan A.W. och R.H. och att A.W. känner en stark oro vid tanken att behöva lämna J. i R.H:s vård ens för en så kort tid som tre timmar i närvaro av kontaktperson.

Genom G.H:s vittnesmål får det anses utrett att R.H. under utredningstiden och i anslutning därtill uppvisat hastigt uppträdande personlighetsförändringar och svängningar i humöret samt att han vid en del av samtalen med familjerättssekreterarna haft svårt att koncentrera sig. Det inger också betänkligheter att den kontaktperson som anlitades av socialtjänsten under tiden d. 9 febr.- d. 20 april 2002 avsade sig uppdraget med omedelbar verkan efter umgängestillfället d. 20 april 2002 på grund av R.H:s uppträdande.

De koncentrationssvårigheter och den bristande stresstolerans som R.H. uppvisat i samband med intervjuerna hos socialtjänsten torde emellertid till en del kunna förklaras med hans ovana vid situationen och detsamma kan sägas om hans svårigheter att uppträda behärskat när han haft hand om J. i närvaro av en - som han uppfattade det - kritisk kontaktperson. Till bilden hör också att R.H:s umgänge med J. under perioden juni- december 2001 synes ha fungerat utan anmärkning, varvid är att märka att umgänget innebar att J. vid några tillfällen bodde hos R.H. över natten utan att en kontaktperson var närvarande.

Som HovR:n har uttalat kan det inte råda något tvivel om att R.H. är mycket fäst vid J. och vill hennes bästa. Vad som genom utredningen i HD har kommit fram om hans personlighet talar visserligen för att det för närvarande finns en konkret risk för att J. skulle kunna fara illa psykiskt vid ett gängse umgänge med honom. Risken kan emellertid motverkas genom att umgänget sker i begränsad omfattning under medverkan av en kontaktperson. Med hänsyn till J:s intresse av kontakt med sin far får det därför anses vara till hennes bästa att hon får umgås med R.H. så som HovR:n har bestämt. A.W:s talan skall således ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut i huvudsaken. - Vad HD har beslutat om inhibition av HovR:ns beslut skall inte längre gälla.

HD:s dom meddelades d. 26 sept. 2003 (mål nr T 2176-03).

Metadata

Domstol
Högsta domstolen
Avgörandedatum
2003-09-26
Målnummer
T2176-03
Lagrum
6 kap. 2 a § och 15 § föräldrabalken (1949:381)
Rättsfall
NJA 1995 s. 727
NJA 1998 s. 675
Sökord
Umgänge
Barn
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation