NJA 1992 s. 93

Domskäl

TR:n (rådmannen Schreuder och tre nämndemän) anförde i dom d 29 juni 1990: Yrkanden mm. A.M., som är svensk medborgare och har hemvist i Sverige, och A.A., som är svensk och tunisisk medborgare med hemvist i Sverige, gifte sig med varandra år 1979. De är föräldrar till pojkarna T., född d 14 april 1979, och R.R., född d 11 dec 1983. T. är svensk och tunisisk medborgare och R.R. är svensk medborgare. T. bor sedan april månad 1982 hos A.A:s föräldrar i staden Sousse i Tunisien medan R.R. alltid har bott i Sverige. Genom interimistiska beslut har A.M. vårdnaden om R.R. och A.A. vårdnaden om T.. Parterna har sedan lång tid stadigvarande hemvist i Sverige där de arbetar. T. är född i Sverige och bodde här fram till april 1982 då A.A. genom brott, egenmäktighet med barn, förde honom till Tunisien sedan A.M. i mars 1982 ansökt om äktenskapsskillnad. Svea HovR dömde genom dom d 13 aug 1982, som vunnit laga kraft, A.A. för egenmäktighet med barn och misshandel av A.M. till fängelse. A.A. har också senare dömts för misshandel av A.M.. Genom deldom år 1986 dömde TR:n till äktenskapsskillnad mellan makarna och vad TR:n nu har att döma över är frågor om vårdnad om barnen m.m.

A.M. har yrkat att hon tillerkänns vårdnaden om sönerna T. och R.R. samt att A.A. förpliktas att förskottsvis för kalendermånad betala underhållsbidrag för vart och ett av barnen med 990 kr i månaden från dagen för dom i målet till dess respektive barn fyllt 18 år. Hon har vidare yrkat att TR:n i domen förordnar interimistiskt i dessa frågor. A.M. har vidare yrkat att hon, om hon inte tillerkänns vårdnaden om T., skall tillerkännas rätt till umgänge i Sverige med T. 1. vartannat veckoslut från fredag kl 18 till söndag kl 18, 2. en vecka vartannat sportlov med början 1991 från lördag till lördag, 3. varannan påskhelg med början 1991 i samband med skolledig tid, 4. en vecka i samband med varannan julhelg med början 1990 från d 23 dec, 5. en vecka varannan nyårshelg med början 1991 - 1992 från d 30 dec samt 6. fyra sammanhängande veckor varje sommar med skyldighet för A.M. att senast d 15 april varje år lämna besked om när hon önskar utöva umgänge. A.M. har slutligen yrkat interimistiskt om umgängesrätten.

A.A. har medgett att A.M. tillerkänns vårdnaden om R.R. men bestritt A.M:s yrkande om vårdnad om T.. A.A. har bestritt underhållsskyldighet men vitsordat att barnen har behov av yrkade belopp. Om A.M. tillerkänns vårdnaden om T. har A.A. vitsordat att han har förmåga att utge tillhopa 500 kr för båda barnen varje månad.

A.A. yrkar för egen del att han tillerkänns vårdnaden om T. samt att A.M. förpliktas att förskottsvis för kalendermånad utge underhållsbidrag för T. med 990 kr i månaden från dagen för dom i målet till dess T. fyllt 18 år. A.A. har vidare yrkat att han tillerkänns rätt till umgänge med R.R. 1. vartannat veckoslut från fredag kl 18 till söndag kl 18, 2. vartannat sportlov med början 1991 från fredagen före lovet kl 18 till söndagen efter lovet kl 18, 3. en vecka i samband med varannan påsk med början 1992 från fredagen före lovet till annandag påsk kl 18, 4. varannan julhelg med början 1990 från d 23 dec kl 18 till d 30 dec kl 18, 5. varannan nyårshelg med början 1991 från d 30 dec kl 18 till trettondagen kl 18 samt 6. fyra sammanhängande veckor varje sommar med skyldighet för A.M. att senast d 1 maj varje år meddela när hon har semester och för A.A. att senast d 15 maj samma år meddela när han önskar utöva umgänge. A.A. har yrkat interimistiskt förordnande i enlighet med sina huvudyrkanden.

A.A. har medgivit att A.M. tillerkänns yrkat umgänge med T. under förutsättning att han för sin del får bifall till sin umgängestalan avseende R.R.. A.A. har bestritt att A.M. tillerkänns interimistisk umgängesrätt med T. på den grunden att T. inte bor i Sverige och man därför inte praktiskt kan genomföra ett sådant umgänge mellan A.M. och T..

A.M. har bestritt att A.A. tillerkänns umgängesrätt med R.R. på den grunden att det för närvarande saknas anledning att tro att detta är förenligt med pojkens bästa. Hon har uppgivit att hon är rädd för att A.A. också olovligen för bort R.R. till Tunisien. I vart fall bör umgänge endast få ske i Sverige. - A.M. har bestritt underhållsyrkandet och hävdat att hon saknar förmåga att betala underhållsbidrag.

Vad gäller yrkandena om vårdnad i tvistig del har A.M. åberopat att hon är lämplig att ha vårdnaden om T. medan A.A. är olämplig som vårdnadshavare samt A.A. påstått att det är mest förenligt med T:s bästa att han tillerkänns vårdnaden om denne. A.A. har uppgivit att båda föräldrarna i och för sig är lämpliga som vårdnadshavare men att han är mer lämplig att ha vårdnaden om T. än A.M..

Domskäl. Parterna har till utveckling av sin talan anfört följande.

A.M.: Hon träffade A.A. år 1975 i Tunisien och bodde där åtskillig tid under de närmaste åren. T. föddes i Sverige sedan parterna gift sig i Tunisien år 1979. Efter T:s födelse har A.M. bott i Sverige. Sedan jan 1980 har också A.A. haft sitt huvudsakliga hemvist i Stockholm där han arbetar. Under de närmaste åren efter T:s födelse hade makarna svårt att skaffa bostad och det uppkom motsättningar mellan dem. A.M. ville till slut ha äktenskapsskillnad och i april 1982 inträffade det hemska att A.A. utan A.M:s lov förde T. till Tunisien. A.A. dömdes sedan slutligt av Svea HovR för detta brott, egenmäktighet med barn, och för misshandel av A.M. mm till fängelse. Hon har träffat sin son T. endast ett fåtal gånger sedan denne olagligen fördes till Tunisien. Sålunda besökte hon sin son i sällskap med vårdnadsutredare vid Stockholms socialnämnd år 1988. Hon har också träffat T. i Sverige under några veckor under år 1989 då en förlikning tycktes vara inom räckhåll. A.M. lägger A.A. till last, förutom brotten, att denne inte, om nu T. absolut skulle bo i Tunisien, själv bott tillsammans med sonen och utövat sitt föräldraansvar i dennes närhet. Redan härigenom och genom brottet egenmäktighet med barn är A.A. olämplig som vårdnadshavare. Han har också visat i praktiken att han inte kan ta hand om ett barn och saknar ömhet i förhållande till T.. T. har just slutfört sina lågstadiestudier i Tunisien och A.M., som talar franska med sonen, har förvissat sig om att denne får börja i Franska skolan till hösten 1990.

A.M. har uppgivit följande om parternas ekonomiska förhållanden. Själv arbetar hon sedan våren 1989 deltid (8 timmar per dag under 4 dagar i veckan) och anser sig inte kunna arbeta heltid på grund av psykisk press och vårdnad av R.R.. Hon har en inkomst på omkring 100 000 kr om året och betalar 2 820 kr i månaden i hyra. Hon har bostadsbidrag med 512 kr och barnbidrag med 1 550 kr och betalar dagisavgift på 745 kr. Hon saknar förmögenhet men har ca 30 000 kr i skulder. Hon påstår att A.A. har en inkomst av minst 150 000 kr om året och åberopar ett utdrag ur 1 990 års taxeringskalender enligt vilket A.A. tjänade 169 000 kr respektive 153 000 kr om året. A.A. underhåller sina föräldrar och T. i Tunisien och har förmåga att betala yrkat underhåll.

A.A.: Det är riktigt att han dömts för brott i Sverige enligt vad A.M. berättat om. Han hävdar dock fortfarande att han blivit oskyldigt dömd. Han har inte velat att T. skulle bo tillsammans med honom i Sverige eftersom T. då skulle dras in i sina föräldrars vårdnadstvist. Inte heller har han velat bo med T. i Tunisien eftersom han har bostad och arbete i Stockholm. A.A. anser att T. själv ska få avgöra om han vill bo i Tunisien eller i Sverige. T. har just nu till sommaren 1990 gått ur grundskolan i Tunisien med bra betyg. Under hela tiden som T. bott hos A.A:s föräldrar har A.A. under somrarna besökt sin son, ibland under så lång tid som 4 månader. A.A. betalar regelbundet varje månad omkring 1 000 kr till sina föräldrar i Tunisien för T:s underhåll och skolgång. Han arbetar som linjetekniker hos Ericson inom en dataavdelning och kommer i år att tjäna omkring 130 000 kr. Han avser inte att arbeta nattid framöver som han gjort under de närmast föregående åren. Inte heller arbetsgivaren anser detta lämpligt. Han bor i en enrumslägenhet på 51 kvm och hyran uppgår till 2 440 kr i månaden. A.M:s förvärvsförmåga bör anses svara mot en heltidsanställning. A.A:s förhållande till T. är gott och A.A. är inte mer dominerande mot sin son än andra tunisiska fäder. T. får bestämma en hel del själv också. När T. under två kortare tillfällen besökte Sverige år 1989 tyckte T. om att träffa sin lillebror men A.A. såg att T. hade vissa svårigheter att komma överens med sin mamma. T. talar arabiska flytande och ganska god franska men bara några ord svenska. T. är tveksam till att flytta till Sverige.

Parterna har åberopat både muntlig och skriftlig bevisning. Sålunda har A.A. åberopat yttrande d 25 jan 1989 av socialnämnden i Stockholms kommun som gjort vårdnadsutredning beträffande T. och därefter i yttrandet anfört att det är mest förenligt med T:s bästa att vårdnaden om denne anförtros fadern.

TR:n gör följande bedömning. A.M. är ostridigt lämpad som vårdnadshavare och har enligt TR:ns mening trots att T. sedan tre års ålder inte fått bo hos henne visat att hon inte har resignerat inför svårigheterna utan är en aktiv och kunnig person beträffande barns förhållanden och fostran. På grund av A.A:s medgivande och vad i övrigt framkommit vid huvudförhandlingen skall A.M. tillerkännas vårdnaden om sonen R.R.. Vad härefter gäller vårdnaden om den äldre sonen T. har A.A. genom sin egenmäktighet med barnet gjort T. en stor otjänst i det att denne sedan tre års ålder i praktiken avskilts från sin moders omsorger, vårdnad och kärlek. Ett sådant beteende är inte förenligt med FB:s bestämmelser om föräldrars ansvar för sina barn. Tydligt är vidare att A.A. av materiella skäl inte valt att bo tillsammans med sin son i Tunisien utan låtit sina föräldrar utöva den faktiska vårdnaden om T.. Denna inställning hos A.A. är inte gynnsam för honom då det gäller att avgöra huruvida han är lämplig som vårdnadshavare. Sammantaget finner TR:n att A.M. är väsentligen bättre skickad att ha vårdnaden om T. än A.A.. A.M:s yrkande om vårdnaden om T. skall därför bifallas. - A.A. bör tillerkännas rätt till umgänge med sin son R.R. i yrkad omfattning, dock inte, av hänsyn till A.M:s farhågor, under fyra sammanhängande veckor om somrarna eller utanför Sverige. A.A:s umgänge med R.R. bör inte få starta förrän A.A. visat sin goda vilja och fört T. till Sverige och A.M:s vårdnad. TR:n har sålunda stannat för att tillerkänna A.M. vårdnaden om de två barnen. Vid denna utgång är A.A. skyldig att bidra till sina söners underhåll. Visserligen har A.A. åberopat bevisning till styrkande att hans årsinkomst numera är 130 000 kr om året men TR:n kan inte helt bortse ifrån att A.A. under närmast förflutna år tjänat icke obetydligt mer. TR:n anser därför att A.A:s förvärvsförmåga bör anses ligga upp emot 150 000 kr om året. A.M. har stort behov av att få lära känna T. och skall inte anses ha större förvärvsförmåga än vad som svarar mot hennes nuvarande inkomster. A.A. har enligt TR:ns mening förmåga att bidra till barnens underhåll med 800 kr i månaden för varje barn.

Domslut. 1. A.M. tillerkänns vårdnaden om parternas barn T. och R.R..

2. A.A. äger rätt till umgänge i Sverige med R.R., dock först sedan han överlämnat T. till A.M:s vårdnad i Sverige,

a. vartannat veckoslut från fredag kl 18 till söndag kl 18,

b. vartannat sportlov med början 1991 från fredagen före lovet kl 18 till söndagen efter lovet kl 18,

c. en vecka i samband med varannan påsk med början 1992 från fredagen före lovet kl 18 till annandag påsk kl 18,

d. varannanjulhelg med början 1990 från d 23 dec kl 18 till d 30 dec kl 18,

e. varannan nyårshelg med början 1991 från d 30 dec kl 18 till trettondagen kl 18.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Vårdnaden om T.. Frågan vem av parterna som skall tillerkännas vårdnaden om T. skall avgöras endast efter vad som är bäst för T.. Härvid skall den lösning väljas som bäst kan antas främja att T:s rättighet att få omvårdnad, trygghet och en god fostran blir tillgodosedd. Vidare skall hänsyn tas till vem av föräldrarna som bäst kan tillgodose T:s behov av umgänge med den förälder som inte är vårdnadshavare.

Beträffande A.A:s lämplighet som vårdnadshavare gör HovR:n följande bedömning. Lika med TR:n anser HovR:n att A.A. gjort T. en stor otjänst genom att han egenmäktigt fört barnet ur landet och bort från sin mor. Genom att på detta sätt göra det omöjligt för T. att, annat än när A.A. så medger, träffa sin mor har han allvarligt stört T. i dennes relation till modern och därigenom åsidosatt vad som åligger en lämplig vårdnadshavare. Därtill kommer att A.A. valt att själv stanna i Sverige och han har därigenom berövat T. möjligheten till den vardagliga kontakten också med sin far. Även på annat sätt har A.A. brustit i sitt ansvar som T:s förälder. Sålunda har han genom att till T. skicka över handlingar och tidningsartiklar rörande parternas tvist visat att han inte drar sig för att på ett påtagligt sätt ytterligare blanda in T. i denna. Å andra sidan ger utredningen inte annat vid handen än att det råder ett gott förhållande mellan A.A. och T. och en uppgift av A.A. att han varje år sedan 1982, ibland flera gånger om året, besökt T. i Tunisien har av A.M. lämnats obestridd. Det oaktat ger en samlad bedömning av A.A:s handlande inte anledning till annan slutsats än att hans lämplighet som vårdnadshavare starkt kan ifrågasättas.

Ingenting har däremot i målet framkommit som ger anledning att ifrågasätta A.M:s lämplighet som vårdnadshavare.

Av utredningen framgår att T. har och har haft en god uppväxtmiljö hos sina farföräldrar i Tunisien. Detta i förening med att han nu sedan länge vistas hos farföräldrarna talar med ej obetydlig styrka för att det bästa för honom skulle vara att han fick stanna hos dem.

Emellertid är också följande att beakta. Självfallet är det som regel med ett barns bästa mera förenligt att det växer upp hos sina föräldrar eller någon av dem än hos sina far- eller morföräldrar. A.A. har visserligen i HovR:n sagt att han, om han får vårdnaden om T., kommer att bearbeta T. så att denne önskar flytta hit. Med tanke på att A.A. under åtta års tid inte synes ha gjort något påtagligt försök att få hit T. - med undantag av två besök som T. gjort i Sverige under 1989 - förefaller dock hans uttalande inte så allvarligt menat. HovR:n finner sig därför kunna utgå ifrån att A.A., om han skulle tillerkännas vårdnaden om T., kommer att låta denne stanna kvar i Tunisien. Därigenom berövas T. den kontakt som ett barn behöver med sina föräldrar. Det dröjer inte länge innan T. kommer in i pubertetsåldern. Andra krav än tidigare kommer då att ställas på den eller dem som då skall svara för T:s tillsyn, vård och fostran. Till följd av farföräldrarnas ålder - enligt en i målet ingiven handling upprättad av International Social Service år 1987 var farfadern då 70 och farmodern 57 år gammal - kan ifrågasättas huruvida dessa som hittills haft den faktiska vården om T. kommer att orka svara upp mot de kraven. Om A.M. skulle tillerkännas vårdnaden skulle detta innebära att T. inte bara skulle få sin mors omvårdnad och tillsyn utan också få tillfälle till den kontakt med sin far - inte minst viktig för en pojke i T:s ålder - som naturligen erbjuder sig genom att A.M. och A.A. bor i närheten av varandra; enligt uppgift är avståndet mellan deras bostäder bara ett par hundra meter. Han skulle då i fortsättningen få växa upp även tillsammans med sin bror.

Vid övervägande av det anförda och då T. ännu inte uppnått den ålder då hans vilja kan tillmätas avgörande betydelse finner HovR:n, som är väl medveten om de anpassningssvårigheter som till en början kan möta T. i Sverige, att det inte minst på lång sikt är med hans bästa mest förenligt att vårdnaden om honom anförtros A.M..

Umgängesrätten med R.R..

A.A. har av tunisisk domstol i dagarna tillerkänts vårdnaden om R.R.. Enligt HovR:ns mening visar det att A.M:s farhågor att A.A. har för avsikt att föra även R.R. till Tunisien inte är ogrundade. Detta ger anledning att inte medge At, delkrim A umgängesrätt i vidare mån än den TR:n tillerkänt honom.

Underhållsbidrag. Med hänsyn till vad som här blivit upplyst angående A.A:s ekonomiska förhållanden kan han inte anses ha förmåga att utge underhållsbidrag med mer än 700 kr i månaden för vartdera barnet.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrar endast på så sätt TR:ns domslut, att det underhållsbidrag som A.A. har att utge bestäms till 700 kr i månaden för vartdera barnet.

F d lagmannen Adde och nämndemannen Tängberg var skiljaktiga och yttrade: Lika med majoriteten anser vi att A.A. brustit i ansvar som en god far då han blandat in T. i parternas vårdnadstvist. Emellertid har även A.M. ej uppträtt som en omdömesgill och ansvarsfull mor då hon vid besök i Tunisien våren 1989 tillsammans med ett TV-team utanför muren till farföräldrarnas hem försökt komma till tals med T., vilket - som framgår av åberopad videofilm - måste ha varit ytterst påfrestande för T..

Utredningen ger vid handen att T. haft en god uppväxtmiljö hos sina farföräldrar. Han har vistats i Tunisien alltsedan han fördes dit av sin far d 26 april 1982, dvs för snart nio år sedan. Han har träffat fadern regelbundet då denne besökt Tunisien under längre eller kortare perioder varje år. Modern träffade T. sommaren 1988, då föräldrarna tillsammans med socialnämndens vårdnadsutredare besökte Tunisien i samband med TV:s inspelning av åberopad videofilm. T. har under 1989 besökt Sverige några veckor under sept samt vid jultiden och då sammanträffat med såväl fadern som modern.

Den stora otjänst som A.A. gjort T. genom att föra bort honom ur landet år 1982 kan enligt vår mening ej för all framtid diskriminera honom som vårdnadshavare särskilt som A.M. genom att därefter åter upptaga sammanlevnaden med fadern och föda honom ännu ett barn själv synes ha accepterat att den äldste sonen bodde kvar hos farföräldrarna i Tunis. Deras ålder är enligt vår mening ej så hög att de bör diskrimineras som faktiska vårdnadshavare. T. blir 12 år i april 1991.

Enligt vår mening kan det ej vara förenligt med T:s bästa att mot hans vilja föra honom till Sverige där han ej är uppväxt och fått sociala, emotionella, språkliga och kulturella relationer tillgodosedda. Under sitt 11-åriga liv har han vistats 8 år i Tunisien, hos sina farföräldrar. Där har grunden till T:s fostran lagts, både socialt, emotionellt, språkligt och kulturellt. T. talar ej svenska. - T. har vetskap om föräldrarnas relationsproblem. Hans tilltro och lojalitet har satts på - för ett barn - mycket hårda prov bl a på grund av faderns tillvägagångssätt att misstänkliggöra moderns trovärdighet och känsla för T.. Att T. tog illa vid sig bekräftas av att han ej klarade skolarbetet utan har gått om det sista året i skolan. - Modern har å sin sida upprättat ett testamente till förmån för R. och ej namngivit T. däri, samt bytt ut R:s förnamn till R.. - För T. måste livet i ett förortssamhälle till Stockholm komma att medföra så stora anpassningssvårigheter att han lätt kan komma i den riskaon, där många ungdomar får stora problem.

Vi finner sålunda att A.A. bör tillerkännas vårdnaden. Denne har förklarat att han skall verka för att sonen frivilligt vill flytta till Sverige, vilket i så fall är att föredraga framför en tvångsförflyttning. Det har också ifrågasatts om en sådan överhuvudtaget är möjlig att åstadkomma gentemot ett i Tunisien boende barn.

Vi utgår ifrån att A.M. - för det fall hon ej tillerkännes vårdnaden om T. - yrkat umgängesrätt med denne på samma sätt som i TR:n.

Umgängesrätt under veckoslut är ej förenligt med T:s bästa så länge denne vistas i Tunisien och bör därför ej komma i fråga.

A.A. får anses äga förmåga att bidraga till R.R:s underhåll med av TR:n bestämda 800 kr i månaden.

A.M. har vitsordat att hon äger förmåga att bidraga till T:s underhåll med 990 kr i månaden men har bestritt att T. hade behov av underhållsbidrag.

Vi finner att bidraget för T:s underhåll bör bestämmas till 800 kr i månaden.

På grund av det anförda ändrar vi TR:ns dom på följande sätt.

2. A.M. tillerkännes rätt till umgänge med T. i Sverige

a) vartannat sportlov med början 1991 från lördag till lördag

b) varannan påskhelg med början 1991 i samband med skolledig tid

c) en vecka i samband med varannan julhelg med början 1992 från d 23 dec

d) en vecka varannan nyårshelg med början 1991-1992 från d 30 dec samt

e) fyra sammanhängande veckor varje sommar med skyldighet för A.M. att senast d 15 april varje år lämna besked om när hon önskar utöva umgänge.

A.A. (ombud advokaten C.M.) sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan - där han framställt samma yrkande som vid TR:n i fråga om skyldighet för A.M. att utge underhållsbidrag till T. - med den ändringen att bidraget skulle bestämmas till 1 123 kr, motsvarande bidragsförskottet, samt att det år under vilket rätten till umgänge med R.R. skulle börja skulle bestämmas till 1992 såvitt gällde sportlov och nyårshelg och till 1993 såvitt gällde påsk- och julhelg.

A.M. bestred ändring. Hon yrkade för egen del att HD skulle förordna att underhållsbidragen för T. och R.R. skulle, vid tillämpning av lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag, anses bestämda genom HovR:ns dom. För den händelse A.A. tillerkändes vårdnaden om T. vidhöll A.M. sitt tidigare yrkande om rätt till umgänge med T. med den ändringen att tidsbestämningen "vartannat sportlov" skulle bytas ut mot "varannan vårtermin" samt att det år under vilket rätten till umgänge skulle börja skulle bestämmas till 1992 såvitt avsåg vårveckan och julhelgen och till 1993 såvitt gällde påsk- och nyårshelgerna.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Vängby, Munck och Nilsson) beslöt följande dom:

Domskäl. Parterna har i HD i huvudsak åberopat samma omständigheter som de anfört till stöd för sin talan i HovR:n. Om förhållandena efter HovR:ns avgörande har parterna lämnat bl a följande uppgifter i HD.

A.M. har av rädsla för att A.A. skall föra även R.R. till Tunisien tillfälligt flyttat till annan ort och till följd härav slutat sin anställning hos IBM och tagit deltidsanställning. Hennes inkomster härav jämte andra förmåner uppgår till 110 000 kr för år räknat. A.A. har slutat sin anställning hos Ericson och startat ett eget export- och importföretag som ger anledning till resor bl a till Tunisien. Han beräknar sin nuvarande årsinkomst till 130 000 kr. T. har efter den sexåriga primärskolan börjat i en högre skola i Sousse, där skoltiden är sex eller sju år.

A.M. har uppgivit att hon inte har haft någon personlig kontakt med T. sedan jan 1990. Hon har fått besked av A.A:s föräldrar att hon inte längre är välkommen till Sousse, och hon tillåts inte heller att kommunicera med T. genom brev eller telefon. Hon har vidare uppgivit att A.A. får träffa R.R. bara i hennes närvaro eftersom det är den enda garanti hon har för att inte även denne förs ur landet.

A.A. har anfört att han sedan kontakten bröts mellan parterna i jan 1990 inte fått träffa R.R.. Han har vidare sagt att uppgiften i HovR:ns dom om att tunisisk domstol tillerkänt honom vårdnaden om R.R. är felaktig. Enligt A.A. står det fritt för A.M. att träffa T. i Tunisien.

HD gör följande bedömning.

Parterna och R.R. har hemvist i Sverige. Tvisten skall alltså såvitt gäller R.R. prövas enligt svensk lag. Även T. hade hemvist i Sverige när han år 1982 - enligt Svea HovR:s lagakraftvunna dom d 13 aug 1982 - egenmäktigt bortfördes till Tunisien. Tvisten har också beträffande honom en sådan anknytning till Sverige att den skall prövas enligt svensk lag.

Frågor om vårdnaden om barn skall enligt svensk rätt avgöras av domstolen efter vad som är bäst för barnet. Vid denna bedömning skall domstolen fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (6 kap 6 a § FB). Om inte andra omständigheter talar för en annan lösning, bör därför vårdnaden anförtros åt den av föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge mellan barnet och den andra föräldern (prop 1990/91:8 s 39 f och 61;jfr prop 1981/82:168 s 66 och NJA 1989 s 335).

I överensstämmelse härmed gäller också att den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses (6 kap 15 § FB). Om vårdnadshavaren utan godtagbara skäl motarbetar ett sådant umgänge, kan det tala för att denne inte längre skall utöva vårdnaden (prop 1990/91:8 s 40;jfr prop 1982/83:165 s 19 f).

Särskild anledning att ifrågasätta en förälders lämplighet som vårdnadshavare föreligger i fall då denne genom att egenmäktigt föra ett barn ur landet rycker upp barnet från dess invanda miljö utan någon möjlighet till kontakt med den andra föräldern. Bedömningen av vem som är lämpligast som vårdnadshavare måste dock även i ett sådant fall göras med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter.

A.A. har, som nämnts, år 1982 egenmäktigt fört T. ur Sverige och därefter - frånsett några få tillfällen - hållit denne avskild från sin mor. Utredningen i målet visar också att han på olika sätt sökt misskreditera modern i T:s ögon. Härigenom och genom A.A:s handlande i övrigt har T. allvarligt störts i relationen till sin mor. A.A. har vidare valt att själv stanna i Sverige och överlämna den faktiska vården om T. till sina föräldrar i Tunisien. Inte heller T:s behov av en nära och god kontakt med sin far har därför under denna tid kunnat tillgodoses. Den allvarliga brist på föräldraansvar som A.A. sålunda visat ger anledning att starkt ifrågasätta hans lämplighet som vårdnadshavare.

Det har däremot inte framkommit någonting som talar emot A.M:s lämplighet som vårdnadshavare. Hon har tvärtom, inte minst under vårdnadsprocessen, visat att hon sätter barnets bästa framför egna intressen, bl a genom att föreslå A.A. ett avtal om gemensam vårdnad om T. med det förbehållet att T. huvudsakligen skulle bo hos A.A., ett förslag som skulle ha kunnat tillgodose T:s behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna men som avvisats av A.A..

T., som i april fyller tretton år, har nu tillbringat snart tio år hos farföräldrarna i Sousse. Utredningen ger vid handen att han har haft en god uppväxtmiljö hos dem. Han är duktig i skolan och beskrivs som harmonisk, välanpassad och mogen för sin ålder. Hans språk är arabiska. Han kan inte tala eller läsa svenska. Däremot har han läst franska som första främmande språk i skolan.

Det finns starka skäl som talar för att det skulle vara bäst för T., om han får stanna i den miljö som han är van vid och inte skiljas från farföräldrarna, faderns släkt, skolan, kamraterna och det land där hans fostran har grundlagts. Även i betraktande av att det som regel är bäst för ett barn att få växa upp tillsammans med båda föräldrarna eller någon av dem, framstår i den nu föreliggande situationen en förflyttning av T. till Sverige som vansklig med hänsyn till de betydande anpassningssvårigheter som kan förutses. I allt fall gäller att det inte kan vara förenligt med T:s bästa, om en sådan förflyttning skulle genomföras mot hans vilja. Intresset av att inställningen hos barn i T:s ålder som nått en mot åldern svarande mognadsgrad tillmäts betydelse vid avgörande av frågor om vårdnad (jfr prop 1981/82:168 s 66) gör sig självfallet alldeles speciellt gällande när det som i förevarande fall kan bli fråga om byte av hemland.

Den utredning som föreligger om T:s egen inställning måste - även bedömd med den försiktighet som är påkallad av omständigheterna - anses ge vid handen att T. motsätter sig att flytta till Sverige, som han besökt endast vid två tillfällen sedan han bortfördes till Tunisien. Hans inställning kan knappast i och för sig antas ha sin grund i ett val mellan föräldrarna som vårdnadshavare utan får snarare ses som en från hans synpunkter naturlig önskan att stanna kvar i sin uppväxtmiljö och i det land som han betraktar som sitt hemland.

Av det förut anförda följer att A.M. utan tvivel är den av T:s föräldrar som med hänsyn till sina personliga egenskaper och förutsättningar är bäst lämpad att ta hand om T.. Samtidigt står det klart att hon kan utöva den faktiska vården endast om T. flyttas till Sverige. A.A. har förklarat att han, om han erhåller vårdnaden, kommer att låta den hittillsvarande ordningen bestå, såvida han inte kan förmå T. att själv bli positivt inställd till en förflyttning till Sverige. A.A. har å andra sidan också uppgett att han - med hänsyn till den risk han anser föreligga att T. kvarhålls i Sverige mot sin vilja - inte kommer att lämna sin medverkan till att T. flyttar till Sverige eller ens besöker landet med mindre än att han själv erhåller vårdnaden.

Det finns anledning att utgå från att A.M. inte skulle söka genomdriva en förflyttning av T. till Sverige så länge han själv motsätter sig detta. En dom enligt vilken vårdnaden om T. tilläggs henne skulle för övrigt inte bli verkställbar i Tunisien, och inte heller svensk myndighet skulle under nuvarande förhållanden kunna medverka till verkställighet av sådan dom. Eftersom T. numera har fyllt tolv år och motsätter sig att flytta till Sverige, kan sålunda enligt 21 kap 5 § FB verkställighet ske endast om det befinnes nödvändigt med hänsyn till hans bästa, och av det förut anförda följer att denna förutsättning inte är för handen.

Det skulle mot denna bakgrund kunna hävdas att det för T. saknar betydelse om vårdnaden tillerkänns A.M. eller A.A., eftersom han under alla förhållanden kan förutsättas bli kvar hos farföräldrarna i Tunisien så länge han motsätter sig att flytta till Sverige. Övervägande skäl får emellertid anses tala mot en lösning av vårdnadsfrågan som innebär att redan de svenska reglerna kan förutses hindra verkställighet av domen. En dom varigenom A.M. tilläggs vårdnaden kan sålunda inte inom överskådlig tid förutsättas återspegla de faktiska förhållandena och ger därmed inte heller underlag för en reglering av de följdfrågor som uppkommer. Om däremot A.A. tillerkänns vårdnaden om T. skulle exempelvis den för dennes utveckling mycket viktiga frågan om umgänget mellan honom och A.M. få en rättslig lösning som gör det möjligt för A.M. att utverka åtgärder för verkställighet enligt svenska regler.

På grund av det anförda får det för närvarande anses vara bäst för T. att vårdnaden om honom tillerkänns A.A..

A.M.s yrkande om umgänge med T. bör bifallas. Som förutsättning för rätten till umgänge vartannat veckoslut bör dock gälla att T. vistas i Sverige.

A.M:s förhållanden och hennes behov av att kunna besöka T. i Tunisien får anses innebära att hon för närvarande saknar förmåga att bidra till T:s underhåll.

A.M:s farhågor för att A.A. kan komma att föra även R.R. till Tunisien kan inte anses ogrundade. Domstolarna har som villkor för A.A:s rätt till umgänge med R.R. uppställt att denna överlämnar T. till A.M:s vårdnad i Sverige. Med den prövning som i det föregående har gjorts angående vårdnaden om T. bortfaller förutsättningen att ställa upp detta villkor, som för övrigt av andra skäl måste anses mindre lämpligt. Det saknas anledning räkna med annat än att A.M. kommer att medge A.A. umgänge med R.R., om han genom att medverka till hennes umgänge med T. och genom sitt förhållningssätt i övrigt visar respekt för de avgöranden som meddelats av domstol i vårdnads- och umgängesfrågorna. Det kan emellertid inte under nuvarande förhållanden anses vara förenligt med R.R:s bästa att mot A.M:s bestridande fastställa en rätt för A.A. till umgänge med honom. Med hänsyn till den sammankoppling av frågorna om vårdnaden om T. och umgänget med R.R. som skett genom HovR:ns dom kan, i det läge vari umgängesfrågan nu har kommit, hinder ej föreligga mot att A.A:s yrkande om umgänge lämnas utan bifall, något som måste anses ha varit en för A.A. förutsebar följd av hans talan i HD.

Anledning saknas att bestämma det underhållsbidrag som A.A. har att utge för R.R. till annat belopp än vad HovR:n gjort. Förordnande bör däremot meddelas att underhållsbidraget vid tillämpning av lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag skall anses bestämt genom HovR:ns dom.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på följande sätt:

a) vartannat veckoslut från fredag kl 18 till söndag kl 18 under tid då T. vistas här i landet,

b) en vecka varannan vårtermin från lördag till lördag med början 1992,

c) varannan påskhelg i samband med skolledig tid med början 1993,

d) en vecka varannan julhelg från d 23 dec med början 1992,

e) en vecka varannan nyårshelg från d 30 dec med början 1993 samt

f) fyra sammanhängande veckor varje sommar med skyldighet för A.M. att senast d 15 april varje år lämna besked om när hon önskar utöva umgänge.

HD fastställer HovR:ns dom i fråga om skyldighet för A.A. att bidra till underhållet för R.R., dock att underhållsbidraget vid tillämpning av lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag skall anses bestämt genom HovR:ns dom.

Referenten, JustR Gad, med vilken JustR Palm instämde, var av skiljaktig mening och anförde:

Parterna har - - - se HD:s dom - - - avvisats av A.A..

T., som i april fyller tretton år, har nu tillbringat snart tio år hos farfäräldrarna i Sousse. Utredningen ger vid handen att han har haft en god uppväxtmiljö hos dem. Han är duktig i skolan och mogen för sin ålder. Han talar inte svenska och A.M. förstår inte arabiska men enligt vad som har framkommit i målet kan han och modern göra sig väl förstådda med varandra på franska, som är ett naturligt andra språk i Tunisien.

Det finns starka skäl som talar för att det skulle vara bäst för T., om han får stanna i den miljö som han är van vid och inte skiljas från farföräldrarna, faderns släkt, skolan och kamraterna. Med hänsyn till hans ålder skall hans egen inställning i vårdnadsfrågan tillmätas stor betydelse (jfr prop 1981/82:168 s 66). A.A. har uppgett att T. bestämt motsätter sig att flytta till sin mor. Han har till stöd härför åberopat bl a två brev som T. skrivit när han var elva år, ett till fadern och ett till modern. Breven, som bl a innehåller att han aldrig mer vill se sin mor, har emellertid uppenbarligen formulerats under medverkan av en vuxen person. Något avseende kan därför inte fästas vid deras innehåll. Det finns inte heller i övrigt något belägg för att T. skulle föredra den ena föräldern framför den andra som vårdnadshavare. Att han för närvarande helst vill stanna hos farföräldrarna framstår däremot som både sannolikt och naturligt.

I förarbetena till 6 a § i FB:s vårdnadskapitel uttalas att domstolen har att väga barnets behov av en god relation till båda föräldrarna mot dess behov av kontinuitet och stabilitet i sin tillvaro. Det betonas bl a att det mycket väl kan förhålla sig på det sättet, särskilt i ett längre perspektiv, att de omställningsproblem m.m. som en överflyttning för med sig kan vara ett pris som är värt att betala för att få till stånd en fungerande relation med båda föräldrarna. (Prop 1990/91:8 s 61.)

Med fadern som vårdnadshavare kommer den hittillsvarande ordningen säkerligen att bestå, dvs farföräldrarna förblir de egentliga vårdnadshavarna för T., som också i fortsättningen kommer att vara berövad rätten till sin mors omvårdnad och omsorg och syskonrelationen till den yngre brodern. Vad som förekommit i målet ger inte heller underlag för att tro att fadern kommer att ägna sig mer åt sonen än han gjort tidigare.

Det finns anledning att utgå från att A.M., om hon tillerkänns vårdnaden om T., inte kommer att söka tvinga honom att flytta till Sverige, om han själv bestämt skulle motsätta sig detta. Ett sådant vårdnadsbeslut skulle för övrigt kunna verkställas mot T:s vilja bara om det befinns nödvändigt med hänsyn till hans bästa (21 kap 5 § FB). A.M. är emellertid uppenbarligen den som ensam inser T:s behov av nära kontakt med båda föräldrarna, och hon har på ett trovärdigt sätt uttalat att hon intet högre önskar än att hon och A.A. tillsammans skall ta ansvaret för T:s fortsatta fostran. Det kan antas att hon på alla sätt kommer att arbeta för en sådan lösning och i vart fall för att T. skall få en så nära relation som möjligt till båda sina föräldrar.

T. är snart i pubertetsåldern. Andra krav än tidigare kommer därmed att ställas på den som skall ha ansvaret för honom. Ingenting är känt om farföräldrarnas förutsättningar för att motsvara sådana krav. Med hänsyn till deras höga ålder är det också i övrigt osäkert i vad mån och hur länge de kan tillgodose T:s behov av stöd och fostran. Även med hänsyn till de faktiska förhållandena för närvarande måste det anses viktigt att den rättsliga vårdnaden om T. anförtros den av föräldrarna som kan väntas bäst tillvarata hans intressen i de situationer som kan uppkomma.

Vid övervägande av vad som har anförts måste det anses med T:s bästa mest förenligt att vårdnaden om honom anförtros A.M.. HovR:ns domslut skall därför fastställas i denna del.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.