NJA 1996 s. 712

Aftonbladet överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av käromålet. För det fall även HovR:n skulle finna att intrång i upphovsrätt förelåg yrkade Aftonbladet att skadeståndet skulle sättas ned.

Dagens Nyheter bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Widebäck och Lampa, referent, tf hovrättsassessorn Frick samt adj led Relden) anförde i dom d 11 dec 1995: Domskäl. Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på väsentligen samma sätt som vid TR:n.

HovR:n gör samma bedömning som den TR:n gjort. TR:ns dom skall således fastställas.

Aftonbladet (ombud advokaten H.G.F.) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla den mot Aftonbladet förda talan. Dagens Nyheter (ombud advokaten G.L.) bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Knutson, Gregow Solerud, Munrk, referent, och Nilsson) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är ostridigt att K.S:s artikel i DN är föremål för upphovsrätt. Denna rätt innefattar enligt 2 § 1 st lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk - med vissa i lagen angivna inskränkningar - uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av detta och göra det tillgängligt för allmänheten. Upphovsrätten omfattar inte ämnesvalet eller artikelns sakliga innehåll, såsom uppgifter om fakta, utan tar sikte på den individuella utformning som K.S. har gett artikeln.

Artikeln bygger i huvudsak på en intervju med S.W. och består till betydande delar av återgivande av uttalanden från hennes sida. Det har inte gjorts gällande annat än att artikeln i dessa delar återspeglar uttalanden som S.W. faktiskt gjort under intervjun. En förutsättning för att upphovsrätten till artikeln skall omfatta intervjuuttalandena är mot denna bakgrund att själva återgivandet kan anses utgöra en sådan produkt av andligt skapande som lagen avser att skydda.

Frågan i vilken utsträckning upphovsrätten omfattar intervjuuttalanden tillhör de spörsmål som vid upphovsrättslagens tillkomst inte ansågs kunna bli föremål för några fasta och fullt klara gränslinjer lagstiftningsvägen utan överlämnades till rättsvetenskap och praxis. I Auktorrättskommittens motiv till upphovsrättslagen antogs emellertid att en längre, mera utarbetad tidningsintervju i allmänhet skulle vara att hänföra till de skyddade verken, även om författarens insats varit obetydlig och huvudsakligen bestått i att troget återge den intervjuades uttalanden. Som skäl för detta åberopades att det även i ett sådant fall var författaren som hade planerat och avfattat intervjun. Sedan detta uttalande föranlett erinringar från några remissinstanser, underströk departementschefen i propositionen till lagen att den upphovsrättsliga bedömningen beträffande intervjuer borde ske enligt samma grunder som eljest. Om intervjuaren utfört planerings- och avfattningsarbetet borde han anses som upphovsman, medan i det fallet att den intervjuade själv skrivit eller dikterat intervjun det självfallet var denne som fick rätten. (NJA II 1961 s 17, 30 och 32.)

Till vad som sålunda anförts i ämnet kan fogas att en tidningsartikel som grundas på en intervju i allmänhet inte kan återge den intervjuades uttalanden ordagrant och inte heller i deras helhet. Normalt måste förutsättas att dessa uttalanden i större eller mindre utsträckning redigerats och strukturerats samt att ett urval gjorts av de uttalanden som inflyter i artikeln. Även dessa faktorer leder till att ett återgivande av intervjuuttalanden i en tidningsartikel för det mesta blir att betrakta som resultat av en sådan skapande insats att de omfattas av artikelförfattarens upphovsrätt.

I förevarande fall kan det inte råda någon tvekan om att upphovsrätten till K.S:s artikel inbegriper återgivandet av S.W:s uttalanden under intervjun. Därvid gäller samma reservation som i enlighet med det förut anförda är tillämplig beträffande artikeln som helhet, nämligen att upphovsrätten inte omfattar det sakliga innehållet utan endast den individuella utformningen.

En följd av att det sakliga innehållet i ett verk inte omfattas av upphovsrätt är att rätten inte skyddar mot ett referat av verket, försåvitt inte referatet ansluter sig så nära till det som refereras att det blir fråga om en efterbildning. Allmänt sett gäller att risken för intrång i upphovsrätten ökar, när ett referat blandas med citat från det som refereras (jfr Bernitz m fl, Immaterialrätt, 5 uppl 1995 s 31).

C.S:s artikel i Aftonbladet utgör till sitt innehåll ett referat av K.S:s artikel i DN. Artikeln i Aftonbladet innehåller dessutom tre citat, omfattande ca en femtedel av texten, av S.W:s uttalanden sådana de återgetts i DN-artikeln.

Aftonbladet har hävdat att de partier av S.W:s uttalanden som C.S. citerat saknar sådan pregnans som krävs för att de skall vara upphovsrättsligt skyddade. Det ligger emellertid i sakens natur att ett sådant krav inte kan få samma innebörd i fråga om en intervju som när det gäller en författares egna ord. När i en artikel som bygger på en intervju den intervjuade direktciteras i stället för att refereras, får det som regel förutsättas ske i det allmänna syftet att ge artikeln en livfull och personlig prägel genom att förmedla den intervjuades egna ord. Detta är i själva verket det typiska för en tidningsintervju och ofta det som ger en sådan artikel dess särprägel, oberoende av om den intervjuades uttalanden i sig kan anses ge uttryck för självständighet och originalitet. Från denna synpunkt måste det anses att de i Aftonbladet citerade delarna av S.W:s uttalanden har tillräcklig verkshöjd för att åtnjuta samma skydd som det som gäller för intervjun i dess helhet.

Aftonbladet har vidare hänvisat till den s k citaträtten. Denna rätt (14 § 1 st upphovsrättslagen i dess lydelse vid tiden för publiceringen av C.S:s artikel i Aftonbladet, numera 22 §) innebär som en viktig inskränkning i upphovsrätten att citat får göras ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. För att ett citat skall vara berättigat måste det enligt lagförarbetena (NJA II 1961 s 130f uppbäras av ett lojalt syfte. Kravet att citatet görs i överensstämmelse med god sed har en dubbel innebörd; det är fråga om dels att sanktionera en rådande sedvänja, om den kan anses godtagbar, dels att främja en sedvanebildning på områden där en god sed inte stadgat sig. Ett huvudfall då det enligt god sed anses tillåtet att återge avsnitt ur annans verk inom ramen för ett eget självständigt arbete är när ett citat görs som hjälpmedel för framställningen, exempelvis för att kritisera, utlägga eller belysa det andra verket eller för att understryka det egna ställningstagandet eller ytterligare utveckla vad som sägs i det citerade. Förutsättningen att citat får göras endast i den omfattning som motiveras av ändamålet hänger samman med kravet på god sed; om citatet görs längre än ändamålet kräver, uppfyller det inte kravet på god sed. Hur omfattande ett citat får vara kan ej anges generellt utan är beroende av hur långt god sed sträcker sig och syftet med citatet.

Vad som är god sed sammanhänger således delvis med den sedvänja som redan kan ha utvecklat sig på det område som är i fråga. Såvitt nu angår pressen, med dess betydelse för informationsfriheten och uppgift att skapa debatt, finns det anledning att räkna med en förhållandevis långtgående citaträtt särskilt tidningar emellan och i förhållande till massmedia i övrigt. Det är sålunda tydligt att det kan finnas anledning att på detta område godta sådana citat av autentiska uttalanden som inte har den funktion för den egna framställningen som normalt fordras för att citat skall vara berättigat, om ett allmänt informationsintresse gör det motiverat att återge ett uttalande i stället för att referera det. Parterna i målet får också i och för sig anses vara ense om att det inom pressen föreligger en erkänd rätt att i vissa fall återge uttalanden av verkliga personer under mindre stränga betingelser än eljest.

I förevarande fall står det klart att C.S. i sin artikel i Aftonbladet skulle ha kunnat återge de sakuppgifter som förekommer i de citerade avsnitten på annat sätt än genom citat. Något allmänt informationsintresse kan inte anses ha påkallat att uttalandena citerades i stället för att refereras. Citaten fyller i C.S:s artikel inte heller någon funktion som hjälpmedel för den egna framställningen utan får antas ha intagits i denna i samma syfte som det som enligt det förut anförda får förutsättas ha legat till grund för direktciteringen av S.W. i K.S:s artikel, nämligen att ge texten en livfull och personlig prägel. Ett sådant syfte kan normalt inte annat än möjligen i mycket begränsad utsträckning grunda någon citaträtt (jfr t ex Koktvedgaard- Levin, Lärobok i immaterialrätt, 3 uppl 1995 s 154). Även om man i enlighet med det förut anförda räknar med en mera långtgående citaträtt för pressens del än den som i allmänhet gäller, måste det - särskilt i betraktande av att referatet även i övrigt ansluter sig nära till Karen Söderbergs artikel - anses att C.S. utnyttjat vissa väsentliga och representativa delar av denna artikel på ett sätt som inte står i överensstämmelse med god sed. Publiceringen av C.S:s artikel utgör således, såsom domstolarna funnit, intrång i DN:s rätt till K.S:s artikel.