NJA 1996 s. 74

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å F.H. född 1973, för brott mot upphovsrättslagen enligt följande gärningsbeskrivning: "F.H. har under tiden d 18 maj 1992 och fram till d 13 aug 1993 som ägare och ansvarig för driften av en Bulletin Board System (BBS) i Sundbyberg uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjort intrång i upphovsrätten till minst 1 000 olika datorprogram. Intrånget har bestått i att F.H. genom att mottaga och behålla kopior av datorprogrammen i maskinläsbar form framställt exemplar trots att kopiorna inte varit avsedda för enskilt bruk och trots att förlagorna för kopiorna använts i näringsverksamhet, varför kopiering inte fått ske.

F.H. har därefter gjort programmen tillgängliga för ca 300 betalande användare av BBS:en, vilka haft möjligheter att via modem och egna datorer framställa egna kopior av ovannämnda datorprogram. F.H. har härigenom utnyttjat sagda kopior för annat ändamål än enskilt bruk och utan upphovsmännens eller deras rättighetsinnehavares samtycke gjort datorprogrammen tillgängliga för allmänheten genom en med uthyrning eller utlåning jämförlig rättshandling."

Åklagaren yrkade vidare, under åberopande av 36 kap 2 § och 3 § i st BrB, förverkande av i beslag tagna 2 st databank Commodore Amiga 3000 T, 1 st hårddisk Quantum Pro Drive LPS 1055, 1 st hårddisk Quantum, 1 st hårddisk Priam och 3 st hårddiskar Maxtor.

Ansvar yrkades å F.H. även för annan brottslighet. Vad i dessa delar förekommit i målet redovisas ej vidare i referatet.

F.H. överklagade i Svea HovR Han yrkade att han skulle dömas för oaktsamt brott mot upphovsrättslagen till böter; i andra hand yrkade han, om han fälldes till ansvar enligt åtalen, villkorlig dom.

Talan mot TR:ns dom fullföljdes även av åklagaren.

F.H. yrkade vidare att TR:ns beslut om förverkande av två st databank Commodore Amiga 3000T, en st hårddisk Quantum Pro Drive LPS 1055, en st hårddisk Quantum, en st hårddisk Priam och tre st hårddiskar Maxtor skulle upphävas; i andra hand yrkade han att beslutet om förverkande skulle hävas i vad avsåg en st databank Commodore Amiga 3000T, en st hårddisk Quantum samt tre st hårddiskar Maxtor.

Åklagaren bestred F.H:s yrkanden. I fråga om förverkandeyrkandet förklarade åklagaren att han frånföll åberopandet av 36 kap 2 § BrB samt, utöver 36 kap 3 § 1 st 1 samma balk, åberopade 55 § 4 st upphovsrättslagen.

HovR:n (hovrättsråden Vilgeus och Dahlgren, tf hovrättsassessorn Petra Lundh, referent, samt nämndemännen Frick och Simonsson) anförde i dom d 20 maj 1994: Domskäl. Fredrik H. har i HovR:n lämnat i stort sett samma uppgifter som vid TR:n. Han har särskilt invänt att han inte känt till vad som fanns i databasen eftersom materialet var omfattande och han inte hade tillgång till någon PC, vilket krävdes för att gå in i flertalet program. F.H. har vidare gjort gällande att databasens program inte haft maskinläsbar form utan varit kodade, att det inte varit han som framställt kopior av upphovsrättsligt skyddade program utan användarna av databasen samt att databasen endast var tillgänglig för kamratkretsen.

HovR:n gör följande bedömning.

Utredningen i målet ger vid handen att F.H. innehaft en databas med en ansenlig kapacitet. Det är genom P.K:s vittnesmål, som får stöd av utredningen i övrigt, visat att det i databasen funnits minst 1000 program som varit upphovsrättsligt skyddade. Utredningen visar också att F.H. på sätt åklagaren har påstått har mottagit och behållit kopior av de skyddade datorprogrammen och att han därefter gjort dessa tillgängliga för ca 300 användare av BBS:en, vilka haft möjligheter att via modem och egna datorer framställa egna kopior av datorprogrammen. Fråga är nu om F.H:s handlande utgör brott mot upphovsrättslagen.

Åklagaren har till en början gjort gällande att F.H. gjort intrång i upphovsrätten genom att mottaga och behålla kopior av datorprogrammen och därigenom kopierat (framställt) program. Programmen har emellertid tillförts F.H:s databas av användarna genom byten av program. Ett sådant förfarande kan enligt HovR:ns mening inte anses innebära att F.H. framställt exemplar av programmen. Åklagarens påstående om ansvar i denna del skall således inte bifallas.

Däremot har F.H. med sin databas gjort det möjligt för användarna av denna att köpa, byta eller låna programvara. Ett sådant tillvägagångssätt måste anses innebära att F.H. vidtagit en åtgärd som innebär intrång i den till datorprogrammen knutna upphovsrätten. F.H. har sålunda gjort sig skyldig till brott mot upphovsrättslagen. F.H. har emellertid som tidigare anförts menat att han på olika grunder ändå skall vara fri från ansvar.

F.H. har sålunda invänt att han inte känt till vad som funnits i databasen. Med hänsvn till att användarna kunnat lägga in nya program utan någon spärr eller annan kontroll och till det mycket stora material som funnits i databasen måste F.H.- med den erfarenhet han besitter på området - ha förstått att många av programmen var upphovsrättsligt skyddade. Hans invändning att han inte känt till detta lämnas därför utan avseende.

F.H:s invändning att det inte varit fråga om maskinläsbara utan om kodade datorprogram föranleder HovR:n till följande bedömning. Datorprogram i upphovsrättslagens mening har av departementschefen i prop 1988/89:85 s 8 beskrivits sålunda: "Datorprogram kan förekomma i olika former. Man brukar här skilja mellan `källkod' och `objektkod', där - något förenklat - källkod utgör programmet i skriven, för ögat uppfattbar form och objektkod utgör den maskinläsbara versionen av programmet. Ett datorprogram kan alltså rent fysiskt finnas antingen i skriven form eller i maskinläsbar form. I denna senare form kan programmet finnas på ett materiellt underlag av typ diskett, magnetband, `chip' eller liknande eller också direkt inmatat i en dators minne". De datorprogram som funnits i F.H:s databas har enligt ovanstående definition varit maskinläsbara till sin form. F.H:s invändning att programmen varit kodade har motbevisats av åklagaren genom vittnesförhöret med P.K. Denne har berättat att den så kallade kodningen endast varit avsedd att minska utnyttjandetiden i telenätet vid programöverföring. Användaren måste för att kunna använda det överförda programmet "packa upp" det med ett "uppackningsprogram". Detta görs regelmässigt vid överföring av datorprogram via telenätet och sådana "uppackningsprogram" är kostnadsfria och lätta att få tag på.

F.H:s invändning slutligen att databasens användare tillhört hans kamratkrets och att hans handlande därför inte kan anses utgöra brott i upphovsrättslagens mening ger anledning till följande överväganden. Kopiering av datorprogram var före d 1 jan 1993 under vissa förutsättningar tillåten för enskilt bruk om den begränsades till den rent privata sfären, dvs familjemedlemmar och vänner emellan (jfr prop 1988/89:85 s 17). Detsamma gällde nyttjande av sådan kopia. F.H:s invändning i denna del kan, med hänsyn till mängden användare, lämnas utan avseende.

HovR:n finner sammanfattningsvis att F.H. uppsåtligen gjort sig skyldig till brott mot upphovsrättslagen på sätt åklagaren påstått i gärningsbeskrivningen, dock med det undantaget att han, av skäl som ovan redovisats, inte kan göras ansvarig för att ha framställt (kopierat) exemplar av upphovsrättsligt skyddade datorprogram. HovR:n finner lika med TR:n att fråga varit om intrång i upphovsrätten till minst 1 000 olika datorprogram samt att programmen gjorts tillgängliga för ca 300 användare som erlagt vederlag antingen i form av pengar eller i form av byte av program.

När det gäller åklagarens yrkande om förverkande med anledning av ansvarspåståendet anser HovR:n att ifrågavarande databank och hårddiskar med hänsyn till att de innehåller upphovsrättsligt skyddad programvara är av sådan beskaffenhet att de typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning. Förverkande enligt 36 kap 3 § 1 st 1 BrB kan därför ske. Med hänsyn härtill och då ett sådant förverkandeförordnande inte framstår som uppenbart oskäligt skall TR:ns beslut om förverkande stå fast.

F.H. (offentlig försvarare advokaten Anders Pethrus) överklagade och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, skulle ogilla yrkandet om förverkande av två databanker och sex hårddiskar.

Riksåklagaren medgav bifall till F.H:s talan såvitt gällde en av datorerna och fem hårddiskar men bestred ändring i övrigt.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Tor Olsson, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. F.H. har enligt HovR:ns dom, som vunnit laga kraft i den delen, friats från ansvar för olovlig kopiering av datorprogram genom att programmen förts över till hans BBS men dömts för upphovsrättsintrång genom att programmen, i strid mot 11 och 23 §§upphovsrättslagen i dess tillämpliga lydelser, gjorts tillgängliga för användarna av BBS:en. Med denna utgång i ansvarsfrågan kan förverkande ske endast om förutsättningar härför föreligger enligt 36 kap 3 § 1 st 1 BrB. För att förverkande skall kunna beslutas enligt detta lagrum fordras att föremål på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Av förarbetena till lagrummet framgår att detta endast avser förverkande av föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg, men det anmärks att fall kan tänkas då ett enstaka föremål av visst slag inte är av den särskilda beskaffenhet varom här är fråga men då så är förhållandet med en samling av ifrågavarande föremål, såsom när en stor samling nycklar påträffas under sådana omständigheter att den kan antagas vara avsedd till användning vid inbrott; i sådant fall bör nyckelsamlingen ses som en enhet (NJA II 1948 s 177f och 182f Se även NJA I 1960 s 442).

Av utredningen framgår att endast en av de hårddiskar, med benämningen Quantum Pro Drive LPS 1055 (Stockholms polisdistrikts beslagsliggare 10714-93 p 3), som omfattas av det förevarande förverkandeyrkandet innehåller det upphovsrättsligt skyddade material som brottmålet avser och att denna hårddisk vid beslaget var inmonterad i den dator (samma beslagspunkt) som F.H. använde för sin BBS, medan den andra datorn och övriga fem hårddiskar ej ingått i BBS:en. Den förra hårddisken är numera losstagen från datorn. Utredningen visar att det ej är särskilt komplicerat att ta loss hårddisken.

Då den ifrågavarande hårddiskens innehåll på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, föreligger förutsättningar för förverkande av hårddisken enligt 36 kap 3 § 1 st 1 BrB. Skäl förekommer ej, med hänsyn till vad som framkommit om kostnaden härför, att hårddisken i stället för förverkande genom föreskrift om åtgärd som avses i 36 kap 6 § BrB skall rensas från sitt nuvarande innehåll. Förverkandeyrkandet beträffande hårddisken skall därför bifallas.

Den dator, som använts för BBS:en, kan komma till användning i lagligt sammanhang och kan, sedd för sig eller tillsammans med den nyss berörda hårddisken, ej anses utgöra sådant särskilt brottsverktyg som avses i 36 kap 3 § 1 st 1 BrB. Förverkandeyrkandet beträffande denna dator skall därför ogillas.

Den övriga nu aktuella egendomen skall i enlighet med vad Riksåklagaren medgett inte förklaras förverkad.

HD (JustR:n Jermsten, Solerud, Lars Å Beckman, Lambe, referent, och Westlander) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelades d 22 febr 1996 (nr DB 27).