NJA 1996 s. 782

(Jfr 1967 s 237)

Allmän åklagare väckte vid Oskarshamns TR åtal mot C.N. född 1968, jämlikt 3 kap 5 § BrB för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: C.N. har d 12 juni 1994 vid 02-tiden utanför huset Södra vägen 50 i Oskarshamn tilldelat J.M. ett slag i ansiktet och därefter knuffat honom mot en tegelvägg. J.M. har härigenom tillfogats smärta samt två sår i huvudet.

Åklagaren överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle döma C.N. för misshandel till fängelse.

C.N. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Olsson och Stenberg samt nämndemännen Ingvarsson och Nilsson) anförde i dom d 23 maj 1995: HovR:ns domskäl. I HovR:n har förebragts samma bevisning som vid TR:n. Därutöver har på åklagarens begäran vittnesförhör hållits med Agneta Wetter och Tomas Karlkvist. Åklagaren har vidare åberopat ett rättsmedicinskt yttrande och ett utlåtande av rättsläkaren Henrik Druid daterat d 19 okt 1994.

C.N. J.M. H.P. och L.M. har uppgivit i huvudsak detsamma som vid TR:n. L.M. har inte kunnat påminna sig något slag men har förklarat att hon sannolikt kom ihåg bättre under förundersökningen, varför uppgifterna då om ett slag säkert är riktiga. Däremot anser hon inte, som det står i förundersökningen, att C.N. tryckte J.M. mot en vägg utan att J.M. slängdes in i väggen. C.N. föll inte omkull.

A.W. har berättat bl a följande. Hon var troligen den som var nyktrast av gårdsfestens deltagare eftersom hon bara druckit några glas vin. De övriga var ordentligt berusade och hon hällde ut en del sprit för att de inte skulle dricka mer. H.P. var så berusad att han spydde och knappast kunde stå upp. När H.P. och C.N. låtsasbrottades kom J.M. fram och sade åt henne att hälla läsk på dem vilket hon gjorde. C.N. reste sig då och var ”Skitförbannad" men sade ingenting. Han tog nog för givet att det var J.M. som hällt läsken och tog tag i denne medan A.W. försökte gå emellan och förklarade att det var hon som hällt läsk. Hon fick emellertid ingen kontakt med C.N. utan denne slog till J.M. i ansiktet. Hon såg inte riktigt vad som sedan hände men hörde en kraftig duns och såg att J.M. hade farit in i väggen. Hon är inte säker på hur detta gick till men upplevde det som en följd av knytnävsslaget. Efteråt låg J.M. på marken alldeles blodig och halvt medvetslös medan C.N. var mycket ångerfull och knästående vid J.M. sade att "det var jag, jag tar på mig allt det här".

T.K. har berättat: Han hade liksom de andra druckit en del och var "lagom" berusad. Han deltog inte i festen hela tiden eftersom han hade sin son i L.M:s lägenhet. Han gick därför in före de andra och lade sig att sova hos sin son. Senare kom L.M. in och de gick ut på balkongen för att röka. A.W. hällde läsk på C.N. varpå denne blev mycket arg och gav sig på henne. Sedan hon sagt något om att han inte skulle slå fruntimmer angrep C.N. i stället J.M. De munhöggs, fäktade med armarna och tog tag i varandra. C.N. snurrade runt J.M. och släppte honom sedan så att han åkte in i väggen. C.N. föll inte omkull.

Sedan åklagaren föredragit vad T.K. uppgivit under ett polisförhör i oktober 1994 - nämligen att C.N. gav J.M. ett knytnävsslag i ansiktet och kastade in honom i en vägg med huvudet före - så har han förklarat att det var så det gick till. Han har tillagt att när J.M. fått knytnävsslaget i ansiktet sade han "vad fan gör du" eller något sådant varefter de tog tag i varandra, C.N. snurrade runt och släppte sedan J.M.

I det rättsmedicinska utlåtandet som åklagaren åberopat anförs att J.M. företett en sårskada till höger upptill i hjässan och en sårskada omedelbart under det högra ögonbrynet med kraftig svullnad av det högra ögonbrynet, att det utifrån tillgängliga handlingar ej med säkerhet kan uteslutas att båda sårskadorna kan ha uppstått genom en sammanstötning med en vägg och/eller andra föremål, att dock skadebilden snarare talar för att skadan under det högra ögonbrynet orsakats av ett knytnävsslag än att båda skadorna uppstått genom sammanstötning med väggen.

HovR:n gör följande bedömning.

J.M. A.W. och T.K. har samstämmigt uppgett att C.N. gav J.M. ett knytnävsslag i ansiktet. Deras berättelser vinner också ett stöd av det rättsmedicinska utlåtandet. Åtalet är härigenom styrkt såvitt avser ett slag i ansiktet.

När det gäller åtalet i övrigt är det genom J.M:s, T.K:s och L.M:s berättelser utrett att C.N. tog tag i J.M. snurrade runt honom och släppte honom varvid J.M. föll mot väggen och skadade sig. Åklagarens påstående att C.N. avsiktligt knuffade J.M. in i väggen vinner stöd av de båda vittnesmålen. Även om det inte är styrkt att C.N. hade ett direkt uppsåt att skada J.M. måste han ändå ha haft anledning att räkna med en sådan följd av sitt handlande. Han skall därför dömas för uppsåtlig misshandel även i denna del.

På grund av brottets art kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. - - .

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n C.N. enligt 3 kap 5 § BrB för misshandel till fängelse en månad.

Referenten, hovrättsrådet Lundeholm, var av skiljaktig mening i ansvarsfrågan och anförde: Lika med HovR:ns majoritet finner jag styrkt att C.N. tilldelat J.M. ett knytnävsslag i ansiktet. Däremot är utredningen betydligt mera oklar när det gäller påståendet att C.N. avsiktligen slängt in J.M. i en vägg. Det vittne som varit nyktrast har inte sett hur det gått till och övriga personer, som uppenbarligen varit rejält berusade, har enligt min mening inte lämnat sådana uppgifter att åtalet är styrkt. Det kan ha gått till så som TR:n antytt. Åtalet i den delen bör därför ogillas.

I fråga om knytnävsslaget har det utdelats som en direkt följd av att läsk hällts på C.N. Slaget har givit upphov till en sårskada över ena ögat. Några ytterligare effekter av detta slag utöver smärta framgår inte av utredningen. Jag anser omständigheterna vara sådana att gärningen kan bedömas som misshandel, ringa brott, varvid påföljden kan stanna vid ett kraftigt bötesstraff.

C.N. (offentlig försvarare advokaten L.P.) överklagade och yrkade i första hand att han skulle frikännas från ansvar och i andra hand att han skulle dömas för misshandel, ringa brott, till böter. Skulle inget av dessa yrkanden vinna bifall, yrkade han att han skulle dömas för misshandel till villkorlig dom och böter.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A.E.).

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Lars Å Beckman, referent, Svensson och Danelius) beslöt följande dom: Domskäl, I likhet med HovR:n finner HD styrkt att C.N. tilldelat J.M. ett knytnävsslag i ansiktet.

Beträffande därefter det andra ledet i händelseförloppet, knuffen mot väggen, har HovR:n inte funnit styrkt att C.N. haft direkt uppsåt att skada J.M. I fråga om den subjektiva täckningen av skadan har HovR:n i övrigt inte funnit styrkt annat än att C.N. måste ha haft anledning att räkna med en sådan följd av sitt handlande. Synnerliga skäl att frångå HovR:ns bevisvärdering i uppsåtsfrågan föreligger inte. Vad HovR:n funnit styrkt innefattar emellertid inte ett indirekt eller ett eventuellt uppsåt utan fastmer vad som närmast kan karakteriseras som en medveten oaktsamhet. Oavsett huruvida C.N. avsiktligt knuffat J.M. mot väggen har han alltså i vart fall inte övertygats om att uppsåtligen ha tillfogat J.M. kroppsskada.

På grund av det anförda skall C.N. fällas till ansvar för att ha tilldelat J.M. ett knytnävsslag i ansiktet. Slaget orsakade ett tre cm långt sår och en svullnad kring såret, vilket syddes ihop. Skadan har i ett i målet åberopat rättsintyg bedömts ha varit av lindrig karaktär. Av utredningen framgår att samtliga närvarande vid händelsen var mer eller mindre påverkade av alkohol och att knytnävsslaget utlöstes av att en läskedryck hälldes över C.N. Med hänsyn till den lindriga skadan och omständigheterna i övrigt kan straffvärdet inte anses vara högre än att gärningen bör kunna bedömas som ett ringa brott. Det bör föranleda ett bötesstraff.