NJA 1997 s. 285

Domskäl

TR:n (fd chefsrådmannen Ljungh-Hof) anförde i dom d 9 nov 1993: Domskäl. 16 kap 4 § AB föreskriver att arvinge skall göra sin rätt till arv gällande inom tio år från dödsfallet. Har arvinge ej tillträtt kvarlåtenskapen eller sin lott däri inom denna tid förlorar han sin rätt enligt 7 § sagda kapitel. I 8 § samma kapitel stadgas att arv, som arvinge enligt sistnämnda bestämmelse gått förlustig, skall tillfalla dem som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren.

Vid tillämpning av angivna bestämmelser kan utgångspunkten ej rimligen vara annan än arvlåtarens frånfälle. I förevarande fall är fråga om arv efter E.A.T, som avled d 3 okt 1973. E.S har ostridigt d 3 okt 1983 gått förlustig sin rätt till arv efter denne. Av bestämmelsen i 16 kap 4 § AB följer att även Y.J då förlorat rätten till arv efter E.A.T Käromålet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Den i 16 kap 4 § AB angivna tiden om tio år utgör en yttersta preskriptionstid som gäller för samtliga anspråk på arv efter arvlåtaren. Denna tid gäller alltså även för arvsanspråk, vilket- liksom fallet är med Y.J:s anspråk - framställs under åberopande av 16 kap 8 § ÄB (jfr Walin, Kommentar till Ärvdabalken, Del 1, 4 uppl 1992, s 391). Det är ostridigt att Y.J inte inom tio år från E.A.T:s död framställt några anspråk på arv efter denne. På grund av det anförda skall TR:ns domslut fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Tf hovrättsassessorn Hemtke var skiljaktig och anförde: Av 16 kap 4 § AB följer, såvitt nu är i fråga, att arvinge skall göra sin rätt gällande inom tio år från arvlåtarens dödsfall. Om han inte gör det preskriberas hans rätt till arv enligt 16 kap 7 § AB. Verkan av att hans rätt preskriberas framgår av 16 kap 8 § AB. Där stadgas att arv, som arvinge enligt 7 § gått förlustig, skall tillfalla dem som skulle ha varit berättigade till arvet om arvingen avlidit före arvlåtaren. Innebörden av 8 § är således att när preskription har inträtt för en arvinge (fortsättningsvis benämnd primärarvinge) skall den legala arvsordningen tillämpas, såsom den hade gällt om primärarvingen hade avlidit före arvlåtaren.

I målet är ostridigt att E.S var berättigad till arv i form av laglott efter E.A.T och att hans rätt härtill preskriberades d 3 okt 1983.

Y.J är född före d 3 okt 1973, vid vilken tidpunkt E.A.T avled. Att hon vid denna tidpunkt hade ägt rätt till arv efter honom, om hennes far E.S hade avlidit dessförinnan, följer av arvsordningen.

G.T har som enda grund för sitt bestridande anfört att den tioåriga preskriptionstiden i 16 kap 4 § AB, räknad från E.A.T:s frånfälle, gäller även för Y.J. Den fråga HovR:n har att ta ställning till är således endast om preskriptionsverkan inträdde d 3 okt 1983 för inte bara E.S utan även för Y.J. Av betydelse för denna bedömning är ovan nämnda lagrum och hur de skall tolkas - vart och ett för sig, men även tillsammans. I bl a förarbeten och kommentarer till nu berörda regler (se t ex Lagberedningens förslag till revision av Ärvdabalken II, Förslag till lag om arv m m SOU 1925:43 och Walin, Kommentarer till Ärvdabalken, Del 1, 4 uppl 1992) sägs att stadgandet i 16 kap 4 § AB innebär en yttersta preskriptionstid av tio år. Enligt vad som anförts i föregående stycke är nu frågan om verkan härav och för vem.

Verkan av att arvsrättspreskription har inträtt är att arvsrättens förlust inträder i förhållande till alla dem, som äger taga arv efter arvlåtaren jämte eller efter primärarvingen. Den del av arvet, som belöper på primärarvingen, tillfaller således, vid preskription, dem. De får därvid alla en arvinges rättigheter med avseende på arvet. Att rätten till arvet övergår till den som är arvlåtares, efter primärarvingen, närmaste arvinge följer av 16 kap 8 § AB och är likaledes en självklar följd av arvsordningen. Arvingarna till primärarvingen äger således inte, i denna sin egenskap (på grund av s k istada- eller representationsrätt) rätt till det arv, som primärarvingen skulle ha fått efter arvlåtaren, om rätten till arvet inte hade preskriberats. De kan emellertid såsom arvingar till arvlåtaren ha rätt till arvet (se t ex SOU 1925:43 s 416).

Bestämmelsen i 16 kap 8 § AB om vem arvet, efter preskription, skall tillfalla äger, genom sin hänvisning till 7 § som i sin tur hänvisar till bl a 4 §, enligt nämnda reglers uttryckliga ordalydelse, också tillämpning vid fall av tioårig preskription. Följaktligen skall arvet, även efter sådan preskription, tillfalla den eller dem som enligt den legala arvsordningen hade ägt rätt till arvet om primärarvingen hade avlidit före arvlåtaren. Den yttersta preskriptionstiden om tio år gäller endast för primärarvingen och personer vilka på grund av istadarätt efter honom skulle ha ägt rätt till arvet, om inte denna rätt hade preskriberats. En annan tillämpning av nu aktuella regler i ärvdabalken är inte förenlig med deras ordalydelse.

På grund av det ovan anförda anser jag att verkan av att E.S:s rätt till arv preskriberades efter tio år är att Y.J, enligt 16 kap 8 § AB - i sin egenskap av arvinge efter E.A.T - d 3 okt 1983 fick rätt till den på henne belöpande delen av aktuell laglott. Hennes rätt preskriberades således inte i samma ögonblick som E.S:s rätt. Jag vill därför, med undanröjande av TR:ns dom, bifalla Y.J:s ändringsyrkande och fastställa att hennes rätt till laglott efter E.A.T alltjämt gäller.