NJA 1997 s. 401

I en koncern med ett för koncernbolagen gemensamt likvidkonto lät ställföreträdaren för ett dotterbolag som var på obestånd två fakturor från moderbolaget gå i avräkning mot dotterbolagets fordringar på moderbolaget. Mannamån mot borgenärer? 11 kap 4 § 1 st andra meningen BrB.

TR:n

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot E.R., född 1956, bl a, under åtalspunkt 1, för mannamån mot borgenärer enligt följande gärningsbeskrivning: E.R. har 1989-1990 i Stockholm ägt och företrätt Motorskolan i Stockholm AB, här kallat moderbolaget, och Motorskolan i Skärholmen AB, här kallat dotterbolaget. - Moderbolaget har, sedan dotterbolaget under 1989 kommit på obestånd, fakturerat dotterbolaget 85 064 kr d 31 dec 1989 och 150 000 kr d 1 febr 1990. Genom att E.R. omgående låtit dotterbolaget reglera dessa skulder med närstående, genom att kreditera dotterbolaget och debitera moderbolaget, har E.R. i otillbörligt syfte gynnat moderbolaget. Betalningen har medfört påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skulle ha förringats avsevärt. - Dotterbolaget försattes i konkurs d 17 maj 1990. Bristen i boet uppgick till 1 416 039 kr.

Åklagaren yrkade också ansvar å E.R. under åtalspunkt 2 för mannamån alternativt oredlighet mot borgenärer och under åtalspunkt 3 för oredlig eller vårdslös uppbördsredovisning och brott mot uppbördslagen.

E.R. bestred ansvar för brott. I fråga om åtalspunkten 1, till vilken referatet i allt väsentligt begränsas, vitsordade E.R. de faktiska omständigheterna i gärningsbeskrivningen utom såvitt avsåg att hon gynnat moderbolaget och att fara har förelegat att andra borgenärers rätt skulle ha förringats avsevärt. Hon bestred att hennes åtgärder skall ses som betalning. Hon gjorde gällande att hon i vart fall saknat uppsåt.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Wadstein) anförde i dom d 29 juni 1994 bl a: Domskäl.

Bakgrund.

E.R. bedrev sedan 1985 trafikskoleverksamhet i Motorskolan E.T.R. AB (i fortsättningen ETR). I maj 1988 omorganiserades verksamheten genom att ETR överlät denna till Motorskolan i Stockholm AB (i fortsättningen Stockholm) som också ägdes av E.R.. Samtidigt tillkom tre helägda dotterbolag, bl a Motorskolan i Skärholmen AB (i fortsättningen Skärholmen). Arbetsfördelningen mellan moderbolaget och dotterbolagen var sådan att all företagsledning och administration skedde i moderbolaget medan trafikskoleverksamheten bedrevs i dotterbolagen. - - -. Skärholmen försattes i konkurs d 17 maj 1990. ETR försattes i konkurs d 17 juni 1991. Också Stockholm gick senare i konkurs. E.R. bedriver inte längre någon näringsverksamhet.

Ansvarsfrågan Åtalspunkten 1

I målet år till en början följande utrett rörande denna åtalspunkt. Skärholmen hade som mest 10 trafiklärare och en receptionist anställda. Verksamheten bedrevs i av moderbolaget Stockholm förhyrda lokaler i Skärholmens Centrum. Alla inventarier i lokalerna tillhörde moderbolaget. Stockholm skötte all bokföring, löne- och personaladministration, tillståndsfrågor för trafikskoleverksamheten samt övriga kontakter med myndigheter, hyresvärd, etc. Mellan dotterbolagen och moderbolaget träffades d 2 jan 1989 avtal om att dotterbolagen skulle betala 20 % av sin omsättning till moderbolaget för täckning av dessa tjänster och kostnader samt därutöver hyran för lokalen. Skärholmen debiterades i enlighet med avtalet dels d i mars 1989 a conto 600 000 kr och dels genom sluträkning d 31 dec 1989 85 064 kr. För första kvartalet 1990 debiterade moderbolaget motsvarande kostnad med 150 000 kr d 1 febr 1990. Dotterbolagen hade inga egna konton hos bank eller postgiro. Alla betalningar skedde via moderbolaget. Insättningar från dotterbolagens elever i trafikskoleverksamheten skedde direkt till moderbolaget och detta betalade löpande dotterbolagens skulder. Åklagaren och E.R. har åberopat skriftlig bevisning.

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört i huvudsak. Skärholmen befann sig på obestånd sedan slutet av 1989. Under 1990 minskade kundunderlaget i alla trafikskolor och även i E.R:s bolag. Det sammanhängde med ökad konkurrens, ökade krav på teoriutbildning och lågkonjunktur. De två åtalade betalningarna till Stockholm har skett när Skärholmen var på obestånd. Skärholmens resultat d 31 dec 1989 utvisade efter återföring av resultatutjämningsfond en förlust på 712 280 kr. När bolaget gick i konkurs uppgick tillgångarna till 24 572 kr och skulderna till 1 440 608 kr. Det fanns fordringar med förmånsrätt enligt både 11 och 12 §§förmånsrättslagen. Dessa utgjordes av skatter och allmänna avgifter, fastställda d 4 dec 1989, respektive löner. Stockholms och dotterbolagens alla pengar fanns på ett gemensamt koncernkonto, ett likvidkonto i Stockholm. Vidare fanns avräkningskonto. Betalningen av de två fakturor som avses med åtalet skedde genom bokföring på Skärholmens avräkningskonto med Stockholm. Konkursboet framställde krav mot moderbolaget och ingav stämningsansökan om återgång av betalningarna. Sedan tredskodom utfärdats och återvinning sökts återkallade konkursboet talan sedan Stockholm gått i konkurs. Målet avskrevs d 14 juli 1992.

E.R. har till utveckling av sin inställning anfört i huvudsak. Konteringarna på avräkningskontot skall inte betraktas som betalning i lagens mening. Hon har saknat uppsåt att gynna moderbolaget. Konteringarna har varit löpande och normala transaktioner i parternas mellanhavanden. Vid konkursutbrottet hade Skärholmen en skuld till Stockholm på 134 869 kr. Skulden motsvarar fakturor som Stockholm betalade. Stockholm har således även efter a contofaktureringen betalat leverantörsskulder hos Skärholmen. Omsättningen i Skärholmen för 1989 uppgick till 3,4 mkr. Att ersättningarna till Stockholm var skäliga framgår av följande förhållanden. Efter konkursen överläts den kvarvarande trafikskolerörelsen genom konkursförvaltaren till moderbolaget. Säljaren skulle för tiden från konkursdagen till tillträdesdagen betala ersättning för lokalhyra, bilhyra och administration samt utlägg för bensin. Kostnaden uppgick till 21 500 kr, motsvarande 31,5 % av den periodens omsättning. Avräkningen godkändes av samma konkursförvaltare, som anmält E.R. för a contofaktureringen. Frågan om det rörde sig om återvinningsbara transaktioner prövades aldrig i tvistemålet innan det återkallades. Stockholm bestred att kostnaderna var återvinningsbara. Konkursbolaget ålades också att ersätta Stockholms rättegångskostnader när målet avskrevs.

Hörd över åtalet har E.R. härutöver berättat. Trafikskoleverksamheten började med 2,5 bilar och expanderade till 15-16 bilar. Verksamheten bedrevs i Skärholmen, Skarpnäck och Fittja. De olika bolagen bildades för att resultatet i varje enhet skulle kunna avläsas lättare. Hon var själv anställd i Stockholm och skötte själv ekonomin och bokföringen för alla bolagen i koncernen. All betalning skedde via Stockholms postgirokonto, vilket var knutet till ett konto i Första Sparbanken. Alla leverantörsskulder betalades från det gemensamma likvidkontot. Avstämning skedde varje månad. Hon tog ut 60 000 kr i lön för 1988 och 90 000 kr för 1989. Samtidigt uppbar hon föräldrapenning. I slutet av 1989 kände hon att det inte skulle gå ihop i Skärholmen. Hon såg dock på hur det skulle gå i koncernen som helhet och såg inte Skärholmen riktigt som en självständig juridisk person. I samband med bokslutsarbetet i slutet av 1989 diskuterade hon behov av att upprätta kontrollbalansräkning med revisorn. Hon visste att det fanns löne- och skatteskulder. Hon har inte haft en tanke på att gynna Stockholm. Faktureringen innebar ingen ändrad risk, eftersom inga pengar togs ut. Leverantörsskulderna skulle i alla fall ha betalats i Skärholmen.

TR:ns bedömning.

Av förvaltarberättelsen för Skärholmen och balans- och resultatrapporten 1989-90 för bolaget finner TR:n framgå att Skärholmen var på obestånd i vart fall d 31 dec 1989 och därefter. Av förvaltarberättelsen och konkursbouppteckningen framgår vidare att borgenärer fanns med bättre rätt än Stockholm.

Av E.R:s egna uppgifter, vilka stöds av övrig utredning, framgår att ett skuldförhållande förelegat mellan Skärholmen och Stockholm, att två faktureringar skett, samt att Skärholmen krediterats och Stockholm debiterats de fakturerade beloppen. TR:n finner att betalning av skulderna har skett i och med att beloppen krediterats respektive debiterats. Saken hade ställt sig annorlunda om E.R. hade avbrutit vidare avräkningar efter inträffat obestånd. Genom betalningen har det Skärholmen närstående moderbolaget fått en ställning som i förhållande till andra borgenärer är bättre än det har anspråk på enligt KL och förmånsrättslagen. Stockholm har därmed gynnats framför andra borgenärer. Med hänsyn särskilt till storleken av beloppen jämförda med de tillgångar och skulder som fanns vid konkursen finner TR:n att betalningen medfört påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skulle förringas avsevärt.

Av E.R:s egna uppgifter framgår vidare att hon förstått att Skärholmen var på obestånd när betalningen skedde liksom att hon känt till att det fanns andra prioriterade skulder. Hon måste därmed också ha insett att hennes åtgärder att betala Stockholms fordringar medförde påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skulle förringas avsevärt.

När det gäller att bedöma om E.R. skall anses ha handlat i otillbörligt syfte beaktar TR:n att hon som ställföreträdare i Stockholm inte endast fakturerat beloppen till Skärholmen. Hon har som ställföreträdare också i Skärholmen även låtit detta omgående betala skulden till det närstående Stockholm. I fråga om beloppet 150 000 kr har det erlagts endast en månad in i det kvartal som beloppet avsåg. TR:n finner med hänsyn till vad som angetts nu att E.R:s handlande inte kan ses som något annat än uttryck för omsorg om Stockholms förmögenhetssituation. Syftet med betalningen får därmed anses otillbörligt.

E.R. kan sammanfattningsvis inte undgå ansvar för mannamån mot borgenärer. Åtalet skall således bifallas.

Domslut

Domslut. Med ogillande av åtalet enligt åtalspunkten 2 men med bifall till åtalen enligt åtalspunkterna 1 och 3 dömde TR:n E.R. enligt 11 kap 4 § BrB, 7 § skattebrottslagen (1971:69) och SI § 1 st uppbördslagen (1953:272) för mannamån mot borgenärer, oredlig uppbördsredovisning och brott mot uppbördslagen till villkorlig dom och 50 dagsböter å 30 kr.

E.R. förpliktades vidare att jämte Motorskolan i Skärholmen AB i konkurs till staten utge av bolaget innehållen skatt jämte restavgifter med totalt 184 407 kr.

Svea HovR

E.R. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalen.

I fråga om åtalspunkten 3 framställdes vissa yrkanden i andra hand. Åklagaren bestred ändring.

I fråga om åtalspunkten 3 bestred även staten ändring.

HovR:n (hovrättsråden Holmquist och Ljungqvist samt tf hovrättsassessorn Tomtlo, referent) anförde i dom d 27 jan 1995: HovR:ns domskäl. I HovR:n har samma bevisning åberopats som i TR:n. E.R. har hörts på nytt i HovR:n.

Mannamån mot borgenärer (åtalspunkten 1; red:s anm).

HovR:n delar TR:ns bedömningar i frågorna om Skärholmenbolagets obestånd och E.R:s insikt i detta förhållande. HovR:n anser också i likhet med TR:n att de bokföringsåtgärder som E.R. vidtog under obeståndet i dotterbolaget Skärholmen till förmån för moderbolaget Stockholm måste anses vara betalningar i den mening som ansvarsbestämmelsen om mannamån mot borgenärer förutsätter. HovR:n är också överens med TR:n i frågorna om att Stockholm genom dessa betalningar gynnades framför andra borgenärer och att detta gynnande medförde en påtaglig fara för att de andra borgenärernas rätt skulle förringas avsevärt.

HovR:n finner inte att det förhållandet att de båda bolagen ingick i en koncern ger anledning till några andra bedömningar.

En förutsättning för straffansvar i ett fall som detta är att det gynnande av en borgenär som sker också har haft ett otillbörligt syfte. I förarbetena till ansvarsbestämmelsen anges som ett exempel på en situation där ett illojalt motiv kan antas föreligga att ställföreträdaren för ett gäldenärsbolag låter detta betala en förfallen skuld till ett annat bolag där han har intressen (prop 1975/76:82 s 119). E.R. ägde samtliga aktier i både Stockholms- och Skärholmenbolaget, hon var ensam firmatecknare och styrelse i båda. Formellt var hon själv verksam i och fick sin lön från moderbolaget Stockholm.

Det måste mot den bakgrunden hållas för visst att E.R:s agerande i de båda bolagen hade till syfte att stärka Stockholmsbolagets ställning i E.R:s eget intresse. Ett sådant syfte med betalningarna måste, i den rådande ekonomiska situation som Skärholmenbolaget befann sig i, anses vara otillbörligt. E.R. kan därför inte undgå ansvar för mannamån mot borgenärer. TR:ns dom skall därför stå fast i denna del.

HovR:n fann vidare att TR:ns dom skulle stå fast även beträffande åtalet enligt åtalspunkten 3 liksom i fråga om E.R. ålagd betalningsskyldighet enligt uppbördslagen.

Påföljd. Vid denna bedömning i ansvarsdelen har HovR:n inte skäl att ändra den av TR:n bestämda påföljden.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Nämndemännen Ljunglöf och Braun var skiljaktiga vad gäller åtalspunkten 1 och anförde följande. Enligt vår mening är det inte styrkt att E.R. insåg att hon på ett otillbörligt sätt gynnade Stockholm genom att kreditera Skärholmen och debitera Stockholm. Åtalet vad gäller mannamån mot borgenärer skall därför ogillas. Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.

E.R. (offentlig försvarare advokaten Ö.I.) överklagade och yrkade beträffande åtalspunkten 1 att åtalet skulle ogillas.

E.R. framställde också vissa yrkanden beträffande bedömningen av åtalet enligt åtalspunkten 3 och därmed sammanhängande frågor.

Riksåklagaren bestred ändring och justerade gärningsbeskrivningen i åtalspunkt i andra stycket till följande lydelse: Moderbolaget har, sedan dotterbolaget under 1989 kommit på obestånd, fakturerat dotterbolaget 85 064 kr d 31 dec 1989 och 150 000 kr d 1 febr 1990. Genom att E.R. omgående låtit dotterbolaget reglera dessa skulder med närstående, genom att i dotterbolagets bokföring kreditera avräkningskontot med moderbolaget, har E.R. i otillbörligt syfte gynnat moderbolaget. Betalningen har medfört påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skulle ha förringats avsevärt.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande åtalspunkten 1 och påföljdsfrågan men fann inte skäl att meddela prövningstillstånd i övrigt.

Bokföringsnämnden avgav på anmodan av HD d 18 sept 1996 yttrande i målet.

Målet avgjordes efter föredragning.

HD (JustR:n Vängby, Svensson, referent, Lambe och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. I målet är utrett att dotterbolaget var på obestånd vid tiden för de aktuella fakturorna d 31 dec 1989 och d 1 febr 1990 och att E.R. känt till detta. Det är också utrett att de fakturerade beloppen omgående i dotterbolagets bokföring krediterats avräkningskontot med moderbolaget. Bokföringsåtgärderna avspeglar det förhållandet att E.R. såsom ställföreträdare för dotterbolaget godkänt fakturorna och beslutat att de skulle gå i avräkning mot vad dotterbolaget hade att fordra av moderbolaget.

Frågan är då först om E.R. härigenom i otillbörligt syfte gynnat moderbolaget och om hennes åtgärder medfört påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skulle förringas avsevärt. Det har inte gjorts gällande i målet att avtalet mellan moderbolaget och dotterbolaget om ersättning för administration m m var oskäligt mot dotterbolaget.

En förutsättning för att ansvar för mannamån mot borgenärer skall föreligga är, att åtgärden medfört ett avsteg från den fördelning av dotterbolagets tillgångar som med tillämpning av gällande regler skulle ha skett, om bolaget vid samma tidpunkt i stället försatts i konkurs. Prövningen skall ske genom en jämförelse mellan utfallet i en tänkt konkurs omedelbart före respektive efter åtgärden.

Dotterbolaget hade inte något eget bank eller postgirokonto som användes för in- och utbetalningar i rörelsen. Alla sådana betalningar gjordes över moderbolagets postgirokonto, vilket var knutet till ett konto för moderbolaget i Första Sparbanken. Kontot användes även för in och utbetalningar i moderbolagets verksamhet. Det var alltså fråga om ett s k koncernkonto.

Enligt den nu beskrivna ordningen hade moderbolaget således hand om dotterbolagets medel. Dotterbolaget kunde inte självständigt göra gällande någon fordran gentemot vare sig banken eller postgirot, utan dess tillgång utgjordes av en fordran på moderbolaget.

Om dotterbolaget skulle ha försatts i konkurs omedelbart före den tidpunkt då respektive åtgärd företogs skulle därför följande ha gällt. Hade dotterbolaget haft en fordran på moderbolaget skulle den ha krävts in av konkursförvaltaren. Samtidigt skulle moderbolaget, då konkursen inträffade, ha haft rätt att göra en slutavräkning och bevaka sin eventuellt överskjutande fordran i konkursen. Till den del moderbolagets fordran motsvarades av en skuld till dotterbolaget hade kvittning fått ske i konkursen, under förutsättning att inte något kvittningshinder förelåg, se 5 kap 15 och 16 §§ KL (1987:672). Det kan tilläggas, att kvittningsrätt föreligger även om konkursgäldenärens fordran skulle vara en redovisningsfordran (se rättsfallet NJA 1971 s 122).

Det som nu sagts innebär, att E.R:s åtgärder inte kan ha gynnat moderbolaget, om och i den utsträckning som moderbolaget skulle ha haft rätt att kvitta sin fordran i en tänkt konkurs omedelbart före tidpunkten för åtgärderna. I den mån de fakturerade beloppen översteg vad dotterbolaget hade att fordra av moderbolaget har någon reglering av fakturaskulderna överhuvudtaget inte skett.

Såvitt avser fakturan d 31 dec 1989 har annat inte visats än att moderbolaget skulle ha haft kvittningsrätt i samma omfattning som dotterbolaget hade en fordran på moderbolaget och att krediteringen i övrigt inte innebar någon skuldreglering.

Vad gäller fakturan d 1 febr 1990 ger utredningen inte stöd för ett antagande, att krediteringen av denna överhuvudtaget lett till en reglering av dotterbolagets skuld. Av handlingarna framgår, att dotterbolaget vid årets ingång hade en skuld till moderbolaget om 24 296 kr och att skulden i maj 1990 uppgick till 134 869 kr; uppgifter om saldot på kontot d 1 febr 1990, liksom de olika förändringar som skett på kontot, saknas. I realiteten - och med det betraktelsesätt som används, då fråga är om återvinning i konkurs, se t ex rättsfallet NJA 1937 s 351 - innebär de angivna uppgifterna, att moderbolaget inte erhöll någon nettobetalning från dotterbolaget under 1990.

På grund av det anförda kan det inte anses styrkt att E.R:s åtgärder inneburit att moderbolaget gynnats framför övriga borgenärer. Åtalet för mannamån mot borgenärer skall därför ogillas.

Med hänsyn till utgången i skuldfrågan skall den villkorliga domen inte förenas med böter.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut på så sätt att åtalet för mannamån mot borgenärer, åtalspunkt 1, ogillas och påföljden för de övriga i TR:ns domslut angivna brotten bestäms till villkorlig dom.

JustR Gregow var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde: De åtgärder som Riksåklagaren har lagt E.R. till last såsom mannamån mot borgenärer består i att hon på avräkningskontot i dotterbolagets bokföring krediterat moderbolaget de båda aktuella beloppen - 85 064 kr och 150 000 kr - omedelbart efter moderbolagets faktureringar. Genom dessa bokföringsåtgärder har hon enligt Riksåklagaren reglerat skulderna. Åtgärderna påstås utgöra betalningar. Vad nu sagts utesluter dock inte att de nämnda bokföringsåtgärderna bör ses i sitt sammanhang.

Enligt den i målet aktuella bestämmelsen i 11 kap 4 § 1 st andra meningen BrB skall ansvar för mannamån mot borgenärer ådömas den som, när han eller hon är på obestånd, i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär på annat sätt än som anges i första meningen och detta medför påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skall förringas avsevärt.

Dotterbolaget hade inte något eget bank- eller postgirokonto för in- och utbetalningar i rörelsen. Alla sådana betalningar gjordes över moderbolagets postgirokonto, vilket var knutet till ett konto för moderbolaget i Första Sparbanken. Kontot användes även för in- och utbetalningar i moderbolagets verksamhet. Det var alltså fråga om ett s k koncernkonto.

E.R:s åtgärder att på avräkningskontot i dotterbolagets bokföring kreditera moderbolaget med fakturabeloppen har inte inneburit att någon betalning i egentlig mening har skett till moderbolaget. Dessa bokföringsåtgärder kan inte heller i och för sig anses ha inneburit att skulderna - så långt dotterbolaget hade fordran på moderbolaget - reglerades genom kvittning (avräkning) med sådan fordran. Skulderna har tydligen delvis reglerats genom att moderbolaget, enligt det avräkningssystem som rådde mellan bolagen, tillgodoförde sig medel på koncernkontot som dotterbolaget hade att fordra hos moderbolaget; i den mån de fakturerade beloppen översteg vad dotterbolaget hade att fordra av moderbolaget har någon reglering av fakturaskulderna över huvud inte skett.

E.R:s åtgärder att på avräkningskontot i dotterbolagets bokföring kreditera moderbolaget för de fakturerade beloppen har visserligen haft samband med det avräkningssystem som tillämpades. Utredningen ger dock inte något stöd för att dessa bokföringsåtgärder har haft någon självständig betydelse för den avräkning som skedde. Det förhållandet att E.R. ägde båda bolagen och skötte ekonomin och bokföringen i dem båda kan med hänsyn till åtalets utformning inte tilläggas någon avgörande betydelse. Redan av nu anförda skäl skall enligt min mening åtalet ogillas.

HD:s dom meddelades d 12 juni 1997 (mål nr B 903/95).