NJA 1997 s. 507

Allmän åklagare väckte vid Östersunds TR åtal mot R.E., född 1941, för anstiftan av grovt rån enligt följande gärningsbeskrivning: R.E. har någon gång i maj juni 1995 köpt en glassmaskin för 17 500 kr av G.H. och M.L. R.E. har därefter velat häva köpet och få köpeskillingen tillbaka, vilket säljarna motsatt sig. Med anledning härav har R.E. i augusti- november 1995 i Östersunds kommun uppsåtligen gett i uppdrag till och förmått annan person till utförande av nedanstående gärning. - En okänd person har d 1 nov 1995 olovligen inträngt i G.H:s bostad i Östersund, där han hotat G.H. genom att rikta ett vapen mot och lyfta en kniv mot G.H. och uppmana honom att erlägga 2x17 500 kr. Den okände har härigenom tvingat G.H. att med anlitande av M.L. som bud d 3 nov 1995 erlägga 17 500 kr till R.E., G.H. och M.L. till skada och R.E. till vinning. Hotet har varit ägnat att hos G.H. framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person. - Den okände har vidare tvingat G.H. att gå upp på bostadens övervåning - varvid den okände tryckt vapnet mot G.H:s rygg samt gjort mantelrörelse - och in i ett mindre rum, där den okände låst in G.H. - Brottet är att bedöma som grovt då gärningsmannen visat synnerlig råhet och på ett hänsynslöst sätt utnyttjat G.H:s skyddslösa ställning. - I vart fall görs gällande att R.E. gett i uppdrag till och förmått annan person att medelst olaga tvång - genom misshandel eller eljest med våld eller hot om brottslig gärning - förmå G.H. att till R.E. utbetala 17 500 kr; G.H. och M.L. till skada och R.E. till vinning.

Såväl åklagaren som R.E. överklagade i HovR:n för Nedre Norrland. Åklagaren yrkade att HovR:n skulle döma R.E. för anstiftan av grovt rån och - även om gärningen skulle bedömas som anstiftan av rån - skärpa straffet.

R.E. yrkade att HovR:n skulle bedöma gärningen som anstiftan av utpressning och sätta ned fängelsestraffet.

HovR:n (hovrättsråden Berg och Bäckström, referent, hovrättsassessorn Middelman samt nämndemännen Zätterqvist och Hasselblad) anförde i dom d 31 jan 1996: Domskäl. I HovR:n har R.E. hörts på nytt, varjämte förnyade förhör hållits med G.H. och M.L.. Vittnesförhöret vid TR:n med R.J har redovisats genom uppspelning av förhöret. Åklagaren har även i HovR:n till stöd för åtalet åberopat tre bandinspelade samtal mellan R.E. och M.L.; samtalen har ägt rum d 1 nov, d 2 nov och d 15 nov 1995.

Under de förnyade muntliga förhören har lämnats i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom. Härutöver har lämnats bl a följande uppgifter.

G.H.: Det var i maj eller juni 1995 som glassmaskinen såldes till R.E. G.H. begärde 20 000 kr för den men priset prutades ned till 17 500 kr. I samband med köpet skrev han ut ett kvitto, som han skrev under med sitt namn. Han och M.L. ägde maskinen tillsammans privat. De hjälptes åt att leverera maskinen till R.E:s butik, och G.H. tog emot köpeskillingen kontant. Telefonsamtalen från R.E. kom ofta, kanske en gång i veckan, och R.E. blev allt hotfullare; "någon skulle skickas hem till mig". Den maskerade mannen, som stod i köket när han kom hem d 1 nov 1995, viftade hela tiden mot honom med en kniv och en pistol. Kniven var en kökskniv som tillhörde G.H. och som mannen sedan lade tillbaka i köket när han lämnade huset. De uppehöll sig i köket 10-15 minuter. Då G.H. inte kunde betala genast, uppmanade mannen honom att betala senare genom att lägga pengarna i två kuvert. Mannen skulle återkomma någon dag senare och G.H. skulle då hålla sig hemma. Han var mycket rädd och kunde inte släppa blicken från pistolen. Han blev uppmanad att inte polisanmäla händelsen. - Efteråt diskuterade han och M.L. vad de skulle göra. G.H. ville komma undan det överhängande ho-

tet och ville därför så snart som möjligt betala R.E. Rädslan medförde också att han inte kunde bo kvar i sitt hus. Betalning erlades genom M.L. d 3 nov 1995. På grund av rädslan tordes han inte heller göra någon regelrätt polisanmälan. När polisen besökte honom i hans bostad d 4 nov 1995 blev det emellertid så att saken togs upp som en anmälan av polisen. Maskinen har inte återställts, och han känner av hotet fortfarande.

M.L.: Han bandade in samtalen med R.E. för att skydda sig mot eventuellt nya hot. G.H. ville betala direkt för att "få bort" hotet. De diskuterade inte direkt något belopp men han själv ville betala högst 17 500 kr. Han blev väldigt upprörd när G.H. berättade att denne hade blivit hotad i bostaden, och både han och G.H. tog hotet mycket allvarligt. I sina kontakter med R.E. höll han G.H. utanför då denne var alltför skärrad för att kunna vara med. De betalade på grund av hotbilden och de tänkte inte göra någon anmälan till polisen av rädsla för en hämndaktion. - Han ringde flera gånger till R.E. och begärde att glassmaskinen skulle återställas men så skedde inte.

R.E.: Ungefär en månad före händelsen var han i kontakt med en "vän", som han sedan tidigare var ytligt bekant med, och bad denne att hämta glassmaskinen i Videobutiken och sedan försöka förmå G.H. att byta maskinen mot 17 500 kr. Underförstått skulle "vännen" leverera pengarna till honom. Det föresvävade honom aldrig att något vapen skulle komma till användning. Ersättningen för uppdraget, som ursprungligen var bestämd till 3 000 kr, utgjorde 6 000 kr. Han lämnade ut G.H:s hemadress, och han är egentligen inte säker på om det var "vännen" som uppträdde som den maskerade mannen hos G.H. - Vid mötet d 2 nov 1995 i Videobutiken med M.L., som han inte tidigare hade träffat, anlade han en mycket tuff attityd för att försöka skrämma G.H. och M.L. till tystnad och därmed förmå dem att inte göra någon polisanmälan. Han trodde till en början inte på vad M.L. berättade för honom om vad som hade hänt hemma hos G.H. men så småningom började han inse att det kunde ligga en del i vad M.L. uppgav. Han träffade "vännen" vid ett kortare möte sannolikt d 3 nov 1995, då ersättningen för uppdraget överlämnades och därefter vid ytterligare ett tillfälle då han bad att få tillbaka glassmaskinen. Han blev härefter gripen av polisen d 16 nov 1995. Han kände att han hade ett övertag gentemot G.H. och M.L. ända tills han fick reda på att vissa samtal mellan honom och M.L. fanns inspelade på band. - Tanken hos honom var hela tiden att få tillbaka vad han lagt ut för glassmaskinen, som han ansåg vara värdelös. Eftersom han trodde att han köpt glassmaskinen "svart" bedömde han att det inte fanns någon möjlighet att via något juridiskt ombud få köpet hävt. Det är inte riktigt som han sagt i ett av de inspelade samtalen med M.L. att han tidigare 'jobbat i branschen" och att han bedrivit framgångsrik inkassoverksamhet.

HovR:n gör följande bedömning.

I målet är utrett att G.H. - och M.L. - sommaren 1995 sålde en dem tillhörig glassmaskin till R.E. för 17 500 kr. Det har vidare framgått att R.E., som inte var nöjd med glassmaskinen, ville ha köpet hävt och få tillbaka köpeskillingen. G.H. har uppgett - vilka uppgifter det saknas anledning att betvivla - att R.E. vid ett flertal tillfällen sagt till honom att han ville att affären skulle gå åter samt att R.E. därvid också nämnt att detta skulle kosta honom minst 35 000 kr och att det var bäst för G.H. - som hela tiden motsatte sig en hävning av köpet- att hålla pengar i beredskap.

Såsom TR:n funnit är utrett att en okänd gärningsman d 1 nov 1995 - sedan denne olovligen inträngt i G.H:s bostad - hotat och uppmanat G.H. på sätt åklagaren angett i gärningsbeskrivningen att erlägga 35 000 kr för den överlåtna glassmaskinen. Av utredningen har framgått att G.H. två dagar senare till följd av hotet förmåtts att till R.E. utbetala ett belopp om 17 500 kr utan att därmed återfå maskinen. - Genom vad här upptagits och med hänsyn även till vad i övrigt förekommit finner HovR:n styrkt att G.H. genom råntvång tvingats till handling som inneburit en förmögenhetsöverföring. HovR:n delar TR:ns mening att gärningen är att bedöma som brott enligt 8 kap 5 BrB.

Av R.E:s egna uppgifter och utredningen i övrigt får anses klarlagt att R.E. uppdragit åt den okände gärningsmannen att - "genom att visa upp musklerna" - tvinga G.H. att gå med på kravet om köpets återgång. Det har tillika framgått att maskinen - som enligt R.E. var utan värde - avhämtades i samband härmed av den okände gärningsmannen och ytterligare en person. Annat kan inte anses ha framkommit än att R.E. haft uppfattningen att G.H. varit ensam säljare av maskinen. Även om det lämnade uppdraget inte varit närmare preciserat till sitt innehåll kan inte anses att R.E. varit främmande för vilka metoder som kan komma att användas vid genomförandet av ett uppdrag av det slag som det här varit fråga om. R.E. måste därför ha räknat med möjligheten att G.H. kunde komma att bli utsatt för ett råntvång för att tvingas till handling. HovR:n anser att omständigheterna är sådana att det kan hållas för visst att R.E. skulle ha handlat på sätt han gjort även om han haft full insikt om att sådant hot och tvång skulle komma till användning. Utredningen ger vidare vid handen att R.E. avhänt sig maskinen på sådant sätt att han satt sig ur stånd att återställa den. Enligt HovR:ns mening måste härigenom anses visat att R.E. ställt sig likgiltig inför G.H:s möjligheter att återfå maskinen. Genom att han likväl tillägnat sig pengarna har han åsamkat G.H. skada och tillfört sig själv vinning, vilket han således måste ha insett.

På grund av det anförda finner HovR:n i likhet med TR:n att R.E. gjort sig skyldig till anstiftan av rån. Såväl brottets art som dess straffvärde ger anledning att döma till den påföljd TR:n bestämt.

R.E. (offentlig försvarare advokaten A.V.) överklagade och yrkade att den åtalade gärningen skulle bedömas som olaga tvång eller utpressning samt att påföljden i vart fall skulle bestämmas till i första hand villkorlig dom eller i andra hand ett kortare fängelsestraff. Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen N.R.).

HD (JustR:n Knutsson, Solerud, Nyström, Westlander, referent, och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. Utredningen visar att R.E. uppdragit åt en okänd person att förmå G.H. att till R.E. betala 35 000 kr och att denne person på sätt åklagaren angett i gärningsbeskrivningen tvingat G.H. att erlägga 17 500 kr till R.E.

Av R.E:s egna uppgifter sammanställda med utredningen i övrigt framgår att R.E., då han lämnade uppdraget till den okände, måste ha räknat med möjligheten att denne kunde komma att utsätta G.H. för sådant hot som sedan i verkligheten kom till utförande och att R.E. skulle ha handlat på samma sätt som han gjort även om han haft full visshet om att sådant hot skulle komma till användning.

Av utredningen framgår vidare att R.E. då han mottog betalningen inte längre förfogade över glassmaskinen så att han kunde lämna igen den. Genom att likväl tillägna sig pengarna tillförde han medvetet sig själv vinning till skada för G.H. och M.L..

Fråga är om det hot som G.H. utsattes för av den okände var av sådant slag som avses i straffbestämmelsen om rån i 8 kap 5 § BrB. Enligt detta lagrum straffas för rån bl a den som stjäl medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Detsamma skall gälla om någon med sådant hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är.

Med uttrycket hot som innebär trängande fara förstås att hotet skall avse ett betydelsefullt intresse för den hotade, såsom liv eller hälsa, att faran skall vara omedelbart överhängande och hotet därmed praktiskt taget inte lämna offret något val (jfr NJA II 1942 s 356ff och 398, Holmberg m fl, Brottsbalken I, 1995 s 359, samt Jareborg, Brotten II, 1986 s 85 och 247).

I förevarande fall har det hot som utövats mot G.H. avsett ett betydelsefullt intresse. Som framgår av utredningen förflöt det emellertid två dagar efter det att den akuta hotsituationen upphörde till dess att G.H. av rädsla på grund av det utövade hotet delvis efterkom R.E:s uppmaning att betala. Under mellantiden diskuterade han och M.L. den uppkomna situationen med varandra, med en polisman och med R.E. Det kan därför inte sägas att det hot som utövades var omedelbart överhängande i förhållande till den handling som det kom att tvinga fram. Hotet har således inte inneburit trängande fara i den mening som avses i BrB:s bestämmelse om rån.

Enligt 9 kap 4 § BrB skall dömas för utpressning om någon medelst olaga tvång förmår annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne och gärningen inte är att anse som rån eller grovt rån. Den mot G.H. begångna gärningen är att bedöma som utpressning. Parterna har i HD givit uttryck för inställningen att R.E. för sådant fall är att döma som gärningsman.

Den ekonomiska skada som utpressningen förorsakat G.H. och M.L. har inte varit så stor att den i sig föranleder att brottet skall bedömas som grovt. Inte heller det tvång som utövats i förevarande fall kan, om än allvarligt, medföra att utpressningen skall anses som grov.

På grund av brottets art kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Även med den ändring av brottets rubricering som följer av det föregående är brottet av allvarlig karaktär. Beaktas bör att G.H. inte bara hotats med vapen och kniv i köket i sin bostad av en maskerad, okänd man som olovligen berett sig tillträde dit, utan att han även under vapenhot tvingats att gå upp i bostadens övervåning där han blivit inlåst. Straffvärdet är så högt att brottet förskyller det av domstolarna bestämda straffet.