lagen.nu

NJA 1997 s. 645

En dom, varigenom en man förklarats ej vara far till ett barn som fötts i hans äktenskap, har inte ansetts böra medföra att ett tidigare arvskifte efter mannen, i vilket barnet deltagit som mannens bröstarvinge, skall förklaras ogiltigt.

I äktenskapet mellan E.S och Gu.S. föddes döttrarna G.H, X.X och K.S samt sonen T.S. Den 26 nov 1965 dömdes till äktenskapsskillnad mellan E.S och Gu.S.. Enligt dom d 23 sept 1966 förordnades att E.S skulle ha vårdnaden om X.X och att Gu.S. skulle ha vårdnaden om G.H, K.S och T.S.

Gu.S. avled d 12 jan 1987 och efterlämnade enligt inregistrerad bouppteckning såsom dödsbodelägare de fyra förut nämnda barnen. En kort tid efter Gu.S:s frånfälle avled också E.S. Arvet efter Gu.S. delades år 1987 lika mellan de fyra syskonen.

Sedan X.X fått misstankar att hon inte var dotter till Gu.S., väckte hon talan vid Stockholms TR i faderskapsfrågan. Genom dom d 27 sept 1991 förklarade TR:n dels att avlidne Gu.S. inte var fader till X.X, dels att B.N i stället är fader till X.X. T.S, K.S och G.H yrkade efter stämning å X.X vid Södra Roslags TR förpliktande för X.X till dem betala dels 48 994 kr, dels motvärdet i svenska kr till 10 716 norska kr, dels ränta på båda beloppen.

X.X bestred käromålet.

T.S och medparter gjorde gällande att arvet efter Gu.S. skiftades under den förutsättningen att X.X var helsyskon till kärandena och att en lika delning på fyra inte hade gjorts, om G.H, K.S och T.S haft vetskap om att Gu.S. inte var fader till X.X. Kärandena framhöll att X.X insett denna förutsättning vid arvskiftet. Eftersom förutsättningen visade sig oriktig genom faderskapsfrågans avgörande på hösten 1991, var X.X återbetalningsskyldig i fråga om sin arvslott. Alternativt hävdade kärandena att avtalet om arvets fördelning var oskäligt enligt 36 § avtalslagen till följd av det senare inträffade förhållandet att det visat sig att Gu.S. inte var fader till X.X, varom X.X hyste misstankar vid tiden för skiftet och var i ond tro vid arvsmottagandet. X.X var också på denna grund återbetalningsskyldig.

X.X invände att hon av flera skäl hade rätt att behålla sin arvslott. Redan på grund av att hon vid Gu.S:s frånfälle enligt lag var hans dotter hade hon rätt att ta arv efter honom. X.X var vid arvsmottagandet i god tro om sin ställning som bröstarvinge. De övriga tre syskonen, som måste ha känt till att hon endast var halvsyskon, gjorde inget förbehåll vid delningen. Från skiftet dröjde det många år till dess full visshet förelåg om det rätta släktskapsförhållandet och det var därför orimligt att återkräva arvslotten, som X.X numera förbrukat. Gu.S., som kände till att X.X inte var hans dotter, betraktade trots detta X.X som sin dotter och vidtog inte några åtgärder för att utesluta henne från arv eller förmånstagarförordnande. Gu.S:s vilja måste därför anses ha varit att X.X skulle ärva honom.

Kärandena anförde till utveckling av sin talan: I bouppteckningen efter Gu.S. angavs de fyra barnen som dödsbodelägare. Under våren 1987 delades arvet efter Gu.S. formlöst i fyra lika delar mellan barnen. X.X fick dels 38 450 kr kontant av Gu.S:s tillgångar, dels 10 544 kr på grund av en försäkring med förmånstagarförordnande i AFA - Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag, dels 10 716 norska kr på grund av en fastighetsförsäljning i ett norskt dödsbo, där Gu.S. var delägare. Den 19 febr 1987 tog X.X emot ett telefonsamtal från sin moder E.S, som nämnde att X.X inte hade något att göra vid bouppteckningen efter Gu.S., eftersom han ej var hennes fader. På hösten 1988 berättade X.X för G.H om sina misstankar att hon ej var Gu.S:s dotter till följd av moderns telefonsamtal. X.X avråddes från att gå vidare. På våren 1991 väckte hon emellertid talan om faderskapet. Resultatet blev att hon inte var dotter till Gu.S.. I stället förklarades B.N vara hennes far. G.H, K.S och T.S kände inte till att X.X inte var Gu.S:s dotter vid tidpunkten för Gu.S:s dödsfall.

Eftersom X.X inte var bröstarvinge till Gu.S., är hon skyldig att återbära arvet efter Gu.S..

Till utveckling av sitt bestridande anförde X.X: Hon var född i äktenskapet mellan E.S och Gu.S.. I samband med föräldrarnas skilsmässa fick E.S vårdnaden om X.X. Efter skilsmässan träffade X.X endast sporadiskt Gu.S.. Arvet efter Gu.S. delades formlöst mellan syskonen. X.X fick från G.H i olika omgångar postanvisningar på sammanlagt 23 800 kr. Därefter fick X.X kontant ytterligare 14 650 kr, som avsåg hennes andel för en försåld bil. Vidare fick hon 10 544 kr ur en AFA försäkring och senare 10 716 norska kr från ett norskt dödsbo. X.X mottog sin arvslott i tron att hon var Gu.S:s dotter. X.X:s moder E.S hade alkoholproblem och drack periodvis. Den 19 febr 1987 fick X.X ett telefonsamtal från modern, som var berusad och yttrade en del osammanhängande saker. När bouppteckningen efter Gu.S. fördes på tal nämnde modern att Gu.S. inte var X.X:s fader. Senare samma dag avled E.S. X.X betraktade till en början inte uppgiften som allvarligt menad. Hon grubblade emellertid över vad hon fått höra och påbörjade vissa efterforskningar först på hösten 1988. Det förhållandet att hon var född på sjukhuset i Karlstad långt från hemorten förstärkte hennes misstankar. Fortsatta undersökningar visade vem som var tänkbar fader. Efter frivillig blodundersökning väckte X.X talan om faderskapet vid Stockholms TR år 1991. Genom domen d 27 sept 1991 stod det klart att Gu.S. inte var fader till X.X. Först härigenom fick X.X full visshet om hur det förhöll sig. Av G.H:s och T.S:s svaromål i faderskapsprocessen framgick att Gu.S. till dem sagt att han inte var X.X:s fader och nämnt X.X som "oäkting". För sina syskon berättade Gu.S. att han visste att han inte var X.X:s fader. Den 9 april 1990 avled Gu.S:s syster Y.Y. I samband med diskussioner om arvet efter henne berättade X.X för sin "faster" A.M om sina då pågående undersökningar i faderskapsfrågan och sin motvilja att betraktas som arvsberättigad. A.M framhöll att Gu.S. betraktade X.X som sin dotter och att allas önskemål var att X.X skulle ta emot arvet efter Y.Y.

TR:n (rådmännen Rossipal och Löven samt hovrättsassessorn Englund) anförde i dom d 7 juni 1995: Domskäl. Båda parter har åberopat viss skriftlig bevisning. Sålunda har kärandena åberopat en dom d 20 okt 1992 av Vinger og Ogdal herredsrett i Norge angående "tilbakebetalningskrav". Av domen framgår att X.X mottagit 11 643 kr 58 öre i arv efter Gu.S:s syster Y.Y och förpliktats att betala tillbaka beloppet med ränta till G.H, K.S och T.S.

X.X har åberopat två svaromål i faderskapsprocessen samt ett yttrande d 20 aug 1993 av AFA.

Av AFA:s yttrande framgår att det oavsett utgången i målet saknas anledning för AFA att återkräva utbetald ersättning. Enligt yttrandet framhåller AFA att Stockholms TR:s dom om upphävande av Gu.S:s faderskap inte i sig föranleder att något återkrav riktas mot X.X. Vidare sägs: Det avgörande vid bedömningen av om AFA skall återkräva utbetald försäkringsersättning är frågan om mottagaren kan antas ha varit i god tro vid erhållande av försäkringsersättningen. I förevarande fall skulle AFA troligen ha gjort den bedömningen att det svårligen kunnat visas att X.X var i ond tro om sitt släktskap med den avlidne, varför talan om återbetalning inte hade blivit aktuell.

Parterna har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran samt har vittnesförhör hållits dels på kärandenas begäran med A.A, som sammanbott med Gu.S. och haft tillsyn av dennes barn, och dels på X.X:s begäran med hennes make O-F.O och A.M, syster till den avlidne Gu.S..

Till en början konstaterar TR:n att det är först genom Stockholms TR:s dom d 27 sept 1991 som full visshet vunnits om att Gu.S. inte var X.X:s fader. Under förhören med G.H och T.S har enligt TR:ns mening godtagbara förklaringar lämnats till varför de uttryckt sig på det sätt svaromålen i faderskapsprocessen visar. Även om Gu.S:s syskon känt till hur det förhöll sig med faderskapet, finns inget som talar för att barnen insett hur det låg till. Ett stöd härför utgör A.A:s vittnesmål. Utredningen ger snarare vid handen att Gu.S. själv varit mån om att betrakta och behandla X.X som sin dotter. TR:n anser det inte visat att kärandena vid tiden för Gu.S:s dödsfall och vid det därefter gjorda arvskiftet känt till att X.X inte var dotter till Gu.S..

Enligt TR:ns mening berättigar utredningen till slutsatsen att arvskiftet efter Gu.S. förrättats under den bestämda och för parterna väsentliga förutsättningen att X.X var kärandenas syskon och i denna egenskap dödsbodelägare. Denna förutsättning måste ha stått klar för X.X och framgår för övrigt av vad hon berättat om sin avsikt att inte delta i skiftet efter Y.Y, ehuru X.X övertalats att motta sin del av arvet efter sin "faster". Den nyssnämnda förutsättningen visade sig senare genom faderskapsdomen vara oriktig.

För arvskifte gäller skriftlig form. Det är upplyst att skiftet i detta fall förrättats formlöst. Kärandena har i målet i första hand gjort gällande att skiftet är ogiltigt enligt förutsättningsläran och att X.X därför är återbetalningsskyldig.

I rättspraxis har en försiktig användning av förutsättningsläran som en ogiltighetsanledning godtagits. TR:n anser det rimligt att i föreliggande fall pröva om ogiltighet föreligger på den grund kärandena i första hand åberopat. Det är klarlagt att förutsättningen att kärandena och svaranden varit syskon brustit. TR:n anser därför att arvskiftet inte är bindande mot X.X. Det saknar enligt TR:ns mening rättslig betydelse att X.X har varit i god tro vid sitt mottagande av arvsandelen. Annan bedömning föranleds inte heller av det förhållandet att X.X må ha förbrukat arvet.

På grund av vad sålunda anförts finner TR:n att arvskiftet efter Gu.S. inte är giltigt på åberopad grund och att X.X är skyldig att till kärandena gemensamt betala tillbaka yrkade belopp med ränta på det sätt kärandena yrkat. Kärandenas talan skall därför vinna bifall.

Domslut. TR:n förpliktade X.X att till kärandena gemensamt betala dels 48 994 kr, dels motvärdet i svenska kr till 10 716 norska kr på betalningsdagen gällande kursjämte ränta på båda beloppen.

X.X överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla T.S:s och medparters vid TR:n förda talan.

T.S och medparter bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Palmcrantz, Rexed och Röst Andreasson samt tf hovrättsassessorn Petra Bengtsson, referent) anförde i dom d 4 april 1996, efter redogörelse för förebringad bevisning: Domskäl. Parterna har till stöd för sin talan i HovR:n åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n.

Frågan om parternas eventuella kännedom om faderskapet.

Det kan inledningsvis konstateras att när bouppteckning och arvskifte efter Gu.S. förrättades under våren 1987 var X.X att betrakta som legal bröstarvinge till Gu.S..

T.S, K.S och G.H har själva uppgivit att de vid tidpunkten för arvskiftet våren 1987 inte förstod eller ens misstänkte att X.X inte var barn till Gu.S.. Deras uppgifter vinner stöd av A.A:s utsaga. Om syskonen hade haft sådan kunskap eller misstanke skulle de - enligt egen uppgift - inte ha delat arvet lika mellan alla fyra. Uppgifterna om att de saknat misstanke motsägs i viss mån av de skriftliga svaromålen i faderskapsprocessen. De förklaringar de lämnat till varför de uttryckt sig som de gjort i faderskapsmålet kan enligt HovR:ns mening ifrågasättas. Härtill kommer att G.H inför HovR:n uppgett att Gu.S. sommaren 1982 fällt ett yttrande till henne som skulle kunna tolkas som att han kanske inte var far till X.X.

I likhet med TR:n anser HovR:n dock att det mot T.S:s, K.S:s och G.H:s bestridande inte kan anses visat att T.S, K.S och G.H vid tidpunkten för Gu.S:s bouppteckning och arvskifte kände till att X.X inte var dotter till Gu.S.. Syskonen har under alla förhållanden inte kunnat få full visshet i denna fråga förrän i och med Stockholms TR:s dom d 27 sept 1991 i faderskapsmålet.

Av X.X:s egna uppgifter har framgått att det var vid telefonsamtalet d 19 febr 1987 från modern som hon för första gången hörde talas om att Gu.S. inte var hennes far. Det har vidare framgått att hon - eftersom modern var berusad vid samtalet - inte reagerade särskilt över detta, utan att hennes misstankar därefter successivt har förstärkts. Inte heller hon kan ha erhållit full visshet i faderskapsfrågan förrän i och med TR:ns nyssnämnda dom. Vid sådana förhållanden har annat inte visats än att även X.X vid arvskiftet var i god tro om att Gu.S. var hennes far.

Frågan om ogiltighet på grund av förutsättningsläran, alternativt jämkning enligt 36 § avtalslagen.

Det kan konstateras att förutsättningsläran - som är en del av ogiltighetsläran - inte endast avser omständigheter som förelåg vid avtalets tillkomst utan även omfattar fall av avtals ogiltighet på grund av efter rättshandlingens tillkomst inträffade omständigheter, s k bristande förutsättningar. Den omfattar med andra ord även verkan av ändrade förhållanden (se Axel Adlercreutz, Avtalsrätt 1, 1995 s 270ff). I praxis har förutsättningsläran ansetts analogt tillämplig inom familjerätten (NJA 1916 s 297 och NJA 1948 s 244). Av NJA 1985 s 178 kan utläsas att 36 § avtalslagen inte har varit avsedd att ersätta förutsättningsläran helt.

Arvskiftet efter Gu.S. har förrättats under den för parterna bestämmande och väsentliga förutsättningen att X.X var bröstarvinge till Gu.S.. Av T.S:s, K.S:s och G.H:s uppgifter har framgått att de i annat fall inte skulle ha delat arvet på fyra.

Såsom TR:n funnit - bl a mot bakgrund av att X.X, sedan hon börjat forska i faderskapsfrågan, ställt sig tveksam till att ta emot arv efter Gu.S:s syster Y.Y - måste det ha stått klart för henne att förutsättningen för att hon skulle vara arvsberättigad efter Gu.S. var att hon var barn till honom. Förutsättningen har således varit synbar för X.X och hon måste även ha insett att motparterna inte skulle ha godkänt arvskiftet om de känt till det rätta förhållandet. Sedan det konstaterats att Gu.S. inte är far till X.X är, som TR:n funnit, arvskiftet inte bindande mot X.X.

Vid bedömningen av frågan om X.X skall vara skyldig återbetala vad hon uppburit på grund av arvskiftet konstaterar HovR:n att utredningen ger vid handen att såväl T.S, K.S och G.H som X.X vid tidpunkten för arvskiftet var i god tro om att X.X var arvsberättigad efter Gu.S.. Misstaget har för X.X:s del framstått som lika ursäktligt som för de övriga inblandade. X.X har vidare i god tro förbrukat beloppet. Gu.S. har betraktat X.X som sin dotter och under hela sin levnadstid jämställt henne med de övriga barnen. Vid sådana förhållanden framstår det som obilligt att X.X skall nödgas återbära hela beloppet. En begränsning av återbäringsskyldigheten till hälften utgör enligt HovR:ns mening en skälig avvägning av parternas intressen (jfr NJA 1948 s 244).

Mot bakgrund av dessa överväganden anser HovR:n således - som TR:n också funnit - att det formlösa arvskiftet inte har varit för T.S, K.S och G.H bindande gentemot X.X, men att det belopp som X.X skall återbära till dem kan begränsas till hälften.

TR:ns dom skall ändras i enlighet härmed.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktade HovR:n X.X att till motparterna gemensamt betala dels 24 497 kr, dels motvärdet i svenska kronor till 5 358 norska kr på betalningsdagen gällande kurs, jämte ränta på båda beloppen.

HovR:ns dom överklagades av såväl X.X som T.S, K.S och G.S. (tidigare H).

X.X (ombud advokaten T.H) yrkade att T.S:s och medparters talan skulle helt lämnas utan bifall.

T.S och medparter (ombud advokaten A.S) yrkade helt bifall till sin i målet förda talan.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Gregow, Lars Å Beckman, Svensson, referent, Danelius och Lambe) beslöt följande dom: Domskäl. HD har hållit huvudförhandling i målet. Parterna har därvid åberopat samma omständigheter till stöd för sin talan som i HovR:n.

Frågan i detta mål är vilka rättsverkningar som skall tilläggas Stockholms TR:s dom d 27 sept 1991 varigenom TR:n förklarade att avlidne Gu.S. inte var fader till X.X. Närmare bestämt gäller frågan om förklaringen över huvud taget kan ha någon verkan på det våren 1987 förrättade arvskiftet efter Gu.S..

Är vid ett barns födelse modern gift, skall enligt 1 kap 1 § FB mannen i äktenskapet anses som barnets fader. Denna presumtion gäller sedan gammalt i svensk rätt och har förebild redan i romersk rätt. Den bygger på uppfattningen att mannen i äktenskapet normalt är biologisk fader till de barn som hustrun föder. Med denna presumtion tar barn i äktenskapet utan vidare arv efter mannen (jfr 2 kap 1 § AB).

Presumtionsregeln bygger på en sannolikhet att mannen i äktenskapet också är biologisk far till de barn som föds under äktenskapet. Regeln är ägnad att förebygga faderskapstvister och därmed stärka familjebanden och får tolkas som uttryck för lagstiftarens vilja att främja ett sådant intresse.

Det skulle också leda till en besvärande rättsosäkerhet om arvskiften som skett med faderskapspresumtionen som grund skulle kunna förklaras ogiltiga på grund av ändrade förutsättningar eller jämkas enligt 36 § avtalslagen såsom oskäliga om presumtionen senare undanröjdes. En sådan ordning skulle kunna leda till att arvtagare, i vissa fall sedan lång tid förflutit från arvskiftet och i ett läge då arvet helt konsumerats, måste återbetala detta. En följd skulle dessutom kunna bli att de som med stöd av faderskapspresumtionen tagit arv får mindre intresse att klarlägga sitt biologiska ursprung. Det anförda talar starkt för att arv endast under speciella omständigheter kan frånhändas mottagaren till följd av att faderskapspresumtionen senare hävs. Några sådana omständigheter föreligger inte i detta mål.

Arvskiftet år 1987 efter Gu.S. verkställdes med tillämpning av faderskapspresumtionen. Ett arvskifte med uteslutande av X.X kunde ha skett endast om hon avstått från sin arvsrätt. Det kan därför inte anses att G.S, K.S och T.S godkände arvskiftet under den förutsättningen att X.X var dotter till Gu.S.. Inte heller bestämmelsen i 36 § avtalslagen om oskäliga avtalsvillkor kan anses tillämplig på arvskiftet.

På grund av det anförda skall G.S:s och medparters talan i målet ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD G.H:s, K.S:s och T.S:s talan.

HD:s dom meddelades d 2 okt 1997 (mål nr T 2127/96).

Metadata

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation