NJA 1997 s. 645

Sedan X.X fått misstankar att hon inte var dotter till Gu.S., väckte hon talan vid Stockholms TR i faderskapsfrågan. Genom dom d 27 sept 1991 förklarade TR:n dels att avlidne Gu.S. inte var fader till X.X, dels att B.N i stället är fader till X.X. T.S, K.S och G.H yrkade efter stämning å X.X vid Södra Roslags TR förpliktande för X.X till dem betala dels 48 994 kr, dels motvärdet i svenska kr till 10 716 norska kr, dels ränta på båda beloppen.

X.X bestred käromålet.

T.S och medparter gjorde gällande att arvet efter Gu.S. skiftades under den förutsättningen att X.X var helsyskon till kärandena och att en lika delning på fyra inte hade gjorts, om G.H, K.S och T.S haft vetskap om att Gu.S. inte var fader till X.X. Kärandena framhöll att X.X insett denna förutsättning vid arvskiftet. Eftersom förutsättningen visade sig oriktig genom faderskapsfrågans avgörande på hösten 1991, var X.X återbetalningsskyldig i fråga om sin arvslott. Alternativt hävdade kärandena att avtalet om arvets fördelning var oskäligt enligt 36 § avtalslagen till följd av det senare inträffade förhållandet att det visat sig att Gu.S. inte var fader till X.X, varom X.X hyste misstankar vid tiden för skiftet och var i ond tro vid arvsmottagandet. X.X var också på denna grund återbetalningsskyldig.

X.X invände att hon av flera skäl hade rätt att behålla sin arvslott. Redan på grund av att hon vid Gu.S:s frånfälle enligt lag var hans dotter hade hon rätt att ta arv efter honom. X.X var vid arvsmottagandet i god tro om sin ställning som bröstarvinge. De övriga tre syskonen, som måste ha känt till att hon endast var halvsyskon, gjorde inget förbehåll vid delningen. Från skiftet dröjde det många år till dess full visshet förelåg om det rätta släktskapsförhållandet och det var därför orimligt att återkräva arvslotten, som X.X numera förbrukat. Gu.S., som kände till att X.X inte var hans dotter, betraktade trots detta X.X som sin dotter och vidtog inte några åtgärder för att utesluta henne från arv eller förmånstagarförordnande. Gu.S:s vilja måste därför anses ha varit att X.X skulle ärva honom.

Kärandena anförde till utveckling av sin talan: I bouppteckningen efter Gu.S. angavs de fyra barnen som dödsbodelägare. Under våren 1987 delades arvet efter Gu.S. formlöst i fyra lika delar mellan barnen. X.X fick dels 38 450 kr kontant av Gu.S:s tillgångar, dels 10 544 kr på grund av en försäkring med förmånstagarförordnande i AFA - Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag, dels 10 716 norska kr på grund av en fastighetsförsäljning i ett norskt dödsbo, där Gu.S. var delägare. Den 19 febr 1987 tog X.X emot ett telefonsamtal från sin moder E.S, som nämnde att X.X inte hade något att göra vid bouppteckningen efter Gu.S., eftersom han ej var hennes fader. På hösten 1988 berättade X.X för G.H om sina misstankar att hon ej var Gu.S:s dotter till följd av moderns telefonsamtal. X.X avråddes från att gå vidare. På våren 1991 väckte hon emellertid talan om faderskapet. Resultatet blev att hon inte var dotter till Gu.S.. I stället förklarades B.N vara hennes far. G.H, K.S och T.S kände inte till att X.X inte var Gu.S:s dotter vid tidpunkten för Gu.S:s dödsfall.

Eftersom X.X inte var bröstarvinge till Gu.S., är hon skyldig att återbära arvet efter Gu.S..

Till utveckling av sitt bestridande anförde X.X: Hon var född i äktenskapet mellan E.S och Gu.S.. I samband med föräldrarnas skilsmässa fick E.S vårdnaden om X.X. Efter skilsmässan träffade X.X endast sporadiskt Gu.S.. Arvet efter Gu.S. delades formlöst mellan syskonen. X.X fick från G.H i olika omgångar postanvisningar på sammanlagt 23 800 kr. Därefter fick X.X kontant ytterligare 14 650 kr, som avsåg hennes andel för en försåld bil. Vidare fick hon 10 544 kr ur en AFA försäkring och senare 10 716 norska kr från ett norskt dödsbo. X.X mottog sin arvslott i tron att hon var Gu.S:s dotter. X.X:s moder E.S hade alkoholproblem och drack periodvis. Den 19 febr 1987 fick X.X ett telefonsamtal från modern, som var berusad och yttrade en del osammanhängande saker. När bouppteckningen efter Gu.S. fördes på tal nämnde modern att Gu.S. inte var X.X:s fader. Senare samma dag avled E.S. X.X betraktade till en början inte uppgiften som allvarligt menad. Hon grubblade emellertid över vad hon fått höra och påbörjade vissa efterforskningar först på hösten 1988. Det förhållandet att hon var född på sjukhuset i Karlstad långt från hemorten förstärkte hennes misstankar. Fortsatta undersökningar visade vem som var tänkbar fader. Efter frivillig blodundersökning väckte X.X talan om faderskapet vid Stockholms TR år 1991. Genom domen d 27 sept 1991 stod det klart att Gu.S. inte var fader till X.X. Först härigenom fick X.X full visshet om hur det förhöll sig. Av G.H:s och T.S:s svaromål i faderskapsprocessen framgick att Gu.S. till dem sagt att han inte var X.X:s fader och nämnt X.X som "oäkting". För sina syskon berättade Gu.S. att han visste att han inte var X.X:s fader. Den 9 april 1990 avled Gu.S:s syster Y.Y. I samband med diskussioner om arvet efter henne berättade X.X för sin "faster" A.M om sina då pågående undersökningar i faderskapsfrågan och sin motvilja att betraktas som arvsberättigad. A.M framhöll att Gu.S. betraktade X.X som sin dotter och att allas önskemål var att X.X skulle ta emot arvet efter Y.Y.

X.X överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla T.S:s och medparters vid TR:n förda talan.

T.S och medparter bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Palmcrantz, Rexed och Röst Andreasson samt tf hovrättsassessorn Petra Bengtsson, referent) anförde i dom d 4 april 1996, efter redogörelse för förebringad bevisning: Domskäl. Parterna har till stöd för sin talan i HovR:n åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n.

Frågan om parternas eventuella kännedom om faderskapet.

Det kan inledningsvis konstateras att när bouppteckning och arvskifte efter Gu.S. förrättades under våren 1987 var X.X att betrakta som legal bröstarvinge till Gu.S..

T.S, K.S och G.H har själva uppgivit att de vid tidpunkten för arvskiftet våren 1987 inte förstod eller ens misstänkte att X.X inte var barn till Gu.S.. Deras uppgifter vinner stöd av A.A:s utsaga. Om syskonen hade haft sådan kunskap eller misstanke skulle de - enligt egen uppgift - inte ha delat arvet lika mellan alla fyra. Uppgifterna om att de saknat misstanke motsägs i viss mån av de skriftliga svaromålen i faderskapsprocessen. De förklaringar de lämnat till varför de uttryckt sig som de gjort i faderskapsmålet kan enligt HovR:ns mening ifrågasättas. Härtill kommer att G.H inför HovR:n uppgett att Gu.S. sommaren 1982 fällt ett yttrande till henne som skulle kunna tolkas som att han kanske inte var far till X.X.

I likhet med TR:n anser HovR:n dock att det mot T.S:s, K.S:s och G.H:s bestridande inte kan anses visat att T.S, K.S och G.H vid tidpunkten för Gu.S:s bouppteckning och arvskifte kände till att X.X inte var dotter till Gu.S.. Syskonen har under alla förhållanden inte kunnat få full visshet i denna fråga förrän i och med Stockholms TR:s dom d 27 sept 1991 i faderskapsmålet.

Av X.X:s egna uppgifter har framgått att det var vid telefonsamtalet d 19 febr 1987 från modern som hon för första gången hörde talas om att Gu.S. inte var hennes far. Det har vidare framgått att hon - eftersom modern var berusad vid samtalet - inte reagerade särskilt över detta, utan att hennes misstankar därefter successivt har förstärkts. Inte heller hon kan ha erhållit full visshet i faderskapsfrågan förrän i och med TR:ns nyssnämnda dom. Vid sådana förhållanden har annat inte visats än att även X.X vid arvskiftet var i god tro om att Gu.S. var hennes far.

Frågan om ogiltighet på grund av förutsättningsläran, alternativt jämkning enligt 36 § avtalslagen.

Det kan konstateras att förutsättningsläran - som är en del av ogiltighetsläran - inte endast avser omständigheter som förelåg vid avtalets tillkomst utan även omfattar fall av avtals ogiltighet på grund av efter rättshandlingens tillkomst inträffade omständigheter, s k bristande förutsättningar. Den omfattar med andra ord även verkan av ändrade förhållanden (se Axel Adlercreutz, Avtalsrätt 1, 1995 s 270ff). I praxis har förutsättningsläran ansetts analogt tillämplig inom familjerätten (NJA 1916 s 297 och NJA 1948 s 244). Av NJA 1985 s 178 kan utläsas att 36 § avtalslagen inte har varit avsedd att ersätta förutsättningsläran helt.

Arvskiftet efter Gu.S. har förrättats under den för parterna bestämmande och väsentliga förutsättningen att X.X var bröstarvinge till Gu.S.. Av T.S:s, K.S:s och G.H:s uppgifter har framgått att de i annat fall inte skulle ha delat arvet på fyra.

Såsom TR:n funnit - bl a mot bakgrund av att X.X, sedan hon börjat forska i faderskapsfrågan, ställt sig tveksam till att ta emot arv efter Gu.S:s syster Y.Y - måste det ha stått klart för henne att förutsättningen för att hon skulle vara arvsberättigad efter Gu.S. var att hon var barn till honom. Förutsättningen har således varit synbar för X.X och hon måste även ha insett att motparterna inte skulle ha godkänt arvskiftet om de känt till det rätta förhållandet. Sedan det konstaterats att Gu.S. inte är far till X.X är, som TR:n funnit, arvskiftet inte bindande mot X.X.

Vid bedömningen av frågan om X.X skall vara skyldig återbetala vad hon uppburit på grund av arvskiftet konstaterar HovR:n att utredningen ger vid handen att såväl T.S, K.S och G.H som X.X vid tidpunkten för arvskiftet var i god tro om att X.X var arvsberättigad efter Gu.S.. Misstaget har för X.X:s del framstått som lika ursäktligt som för de övriga inblandade. X.X har vidare i god tro förbrukat beloppet. Gu.S. har betraktat X.X som sin dotter och under hela sin levnadstid jämställt henne med de övriga barnen. Vid sådana förhållanden framstår det som obilligt att X.X skall nödgas återbära hela beloppet. En begränsning av återbäringsskyldigheten till hälften utgör enligt HovR:ns mening en skälig avvägning av parternas intressen (jfr NJA 1948 s 244).

Mot bakgrund av dessa överväganden anser HovR:n således - som TR:n också funnit - att det formlösa arvskiftet inte har varit för T.S, K.S och G.H bindande gentemot X.X, men att det belopp som X.X skall återbära till dem kan begränsas till hälften.

TR:ns dom skall ändras i enlighet härmed.

HD (JustR:n Gregow, Lars Å Beckman, Svensson, referent, Danelius och Lambe) beslöt följande dom: Domskäl. HD har hållit huvudförhandling i målet. Parterna har därvid åberopat samma omständigheter till stöd för sin talan som i HovR:n.

Frågan i detta mål är vilka rättsverkningar som skall tilläggas Stockholms TR:s dom d 27 sept 1991 varigenom TR:n förklarade att avlidne Gu.S. inte var fader till X.X. Närmare bestämt gäller frågan om förklaringen över huvud taget kan ha någon verkan på det våren 1987 förrättade arvskiftet efter Gu.S..

Är vid ett barns födelse modern gift, skall enligt 1 kap 1 § FB mannen i äktenskapet anses som barnets fader. Denna presumtion gäller sedan gammalt i svensk rätt och har förebild redan i romersk rätt. Den bygger på uppfattningen att mannen i äktenskapet normalt är biologisk fader till de barn som hustrun föder. Med denna presumtion tar barn i äktenskapet utan vidare arv efter mannen (jfr 2 kap 1 § AB).

Presumtionsregeln bygger på en sannolikhet att mannen i äktenskapet också är biologisk far till de barn som föds under äktenskapet. Regeln är ägnad att förebygga faderskapstvister och därmed stärka familjebanden och får tolkas som uttryck för lagstiftarens vilja att främja ett sådant intresse.

Det skulle också leda till en besvärande rättsosäkerhet om arvskiften som skett med faderskapspresumtionen som grund skulle kunna förklaras ogiltiga på grund av ändrade förutsättningar eller jämkas enligt 36 § avtalslagen såsom oskäliga om presumtionen senare undanröjdes. En sådan ordning skulle kunna leda till att arvtagare, i vissa fall sedan lång tid förflutit från arvskiftet och i ett läge då arvet helt konsumerats, måste återbetala detta. En följd skulle dessutom kunna bli att de som med stöd av faderskapspresumtionen tagit arv får mindre intresse att klarlägga sitt biologiska ursprung. Det anförda talar starkt för att arv endast under speciella omständigheter kan frånhändas mottagaren till följd av att faderskapspresumtionen senare hävs. Några sådana omständigheter föreligger inte i detta mål.

Arvskiftet år 1987 efter Gu.S. verkställdes med tillämpning av faderskapspresumtionen. Ett arvskifte med uteslutande av X.X kunde ha skett endast om hon avstått från sin arvsrätt. Det kan därför inte anses att G.S, K.S och T.S godkände arvskiftet under den förutsättningen att X.X var dotter till Gu.S.. Inte heller bestämmelsen i 36 § avtalslagen om oskäliga avtalsvillkor kan anses tillämplig på arvskiftet.

På grund av det anförda skall G.S:s och medparters talan i målet ogillas.